Rätt ska vara rätt

En känsla av förvirring infinner sig när det inte är en borgerlig alliansregering utan en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skärper asylpolitiken, förbjuder terrorresor och ser över två tredjedelsprincipen vid frigivning.

Lite märkligt känns det. Trots att den sittande regeringen förmodligen är unik i sin inkompetens tar den ändå vissa steg i rätt riktning. Steg som Alliansen under Reinfeldts ledning inte tog under sina åtta år. Den rensar upp en del galenskaper som funnits alltför länge.

Diskussionen om det orimliga i tvåtredjedelsprincipen tog fart när den så kallade Hagamannen släpptes ut efter att ha avtjänat 9 av de 14 år han dömts till. Trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som hög.

Nu tillsätts äntligen en utredning för att se över regelverket. Detta erkännande måste vi ge Löfvens regering. Den har faktiskt gjort en del som Alliansen aldrig tog tag i.

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

När man bara får nog

Ibland känner jag: nu orkar jag inte längre. Hjälp mig härifrån. Nu får det fanimej vara nog.

Dumheterna i landet vi kallar Sverige står som spön i backen. Har det alltid varit så här? Eller är jag bara mer perceptiv nuförtiden? Jag vet inte.

Men jag kan konstatera att vi nu kan lägga ännu en dumhet till samlingen. TV4 rapporterar om "oförutsedda kostnader för ensamkommande barn" i pensionssystemet.

I Sverige har det barn som förlorat en eller bägge föräldrarna rätt till efterlevandestöd fram till det fyller 20. Detta omfattar även ensamkommande flyktingbarn. Nu skjuter kostnaderna i höjden, ty Högsta förvaltningsdomstolen har kraftigt sänkt beviskraven.

Allt som krävs, slår domstolen fast, är ett intygande "på heder och samvete". Detta betyder att 90 procent av ansökningarna nu beviljas, en ökning från 20 procent tidigare.

Minderåriga som kommer som asylsökande till Sverige kan alltså inkassera pengar från svenska skattebetalare bara genom att påstå att en eller båda föräldrarna är döda. Inga intyg krävs. Dessutom beviljas retroaktivt stöd på upp till två år.

Pensionsmyndigheten tror inte att det finns incitament att missbruka systemet. Naiviteten vet verkligen inga gränser. I en situation när vi vet att många ljuger om sin ålder för att mångdubbla chanserna till beviljad asyl menar alltså en svensk myndighet att pengar utan motprestation eller intyg inte skapar incitament att fara med osanning.

Vilken verklighet lever dessa människor i? Och framför allt: finns det verkligen ingen som helst respekt för våra inbetalade skattekronor längre?

Läs även:
Fnordspotting

Så sant som det är sagt.

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.

Svenska Demokratiska Absurdistan

I ett antal år nu har EU-migranters tiggeri i Sverige vuxit i omfattning. Det uppskattas att antalet tiggare från främst Rumänien och Bulgarien, de flesta romer, uppgår till runt femtusen personer. Frågan har diskuterats flitigt, men lösningarna har varit få.

För allt åt alla-förespråkarna (i första hand Miljöpartiet, Centerpartiet, Rädda Barnen och en rad frivilligorganisationer) är valet enkelt: EU-migranter ska få tillgång till både boende, vård och skolgång. Svenska skattebetalare ska stå för notan. Verkligheten är däremot inte fullt så enkel som dessa partier och organisationer skulle önska.

Regeringens nationelle samordnare och särskilde utredare Martin Valfridsson presenterade i februari sin slutredovisning i vilken han avrådde från att ge pengar till tiggare och i stället förordade hjälp på plats i EU-migranternas hemländer. Valfridsson fastslog även att samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark och att EU-migranters barn ej ska erbjudas skolgång. Överlag var utredningens slutsatser rimliga och något som regeringen bör följa.

Det börjar dock bli bråttom att sätta ned foten. Den nya skollagen från 2013 öppnar nämligen upp för att EU-migranter som stannat i Sverige längre än de tillåtna tre månaderna kan betraktas som "papperslösa" och därigenom få rätt till mer än bara akutsjukvård. Då kan det bli aktuellt även med skolgång. Och den som har barn som går i skola i Sverige faller under socialtjänstlagen, vilket betyder att kommuner kommer tvingas erbjuda såväl boende som försörjningsstöd till EU-migranter med barn. Detta ökar förstås incitamenten att ta med sig barnen hit.

Skolinspektionen har redan kommit fram till att barnet i en polsk familj som vistas illegalt i Sverige har rätt till skolgång:

Skolinspektionens första beslut som rör EU-medborgare och den nya skollagen fattades i januari. Det var en polsk familj i Olofströms kommun där barnet nekades skolgång i femte klass bland annat på grund av att familjen status var oklar trots att de hade intentionen av att stanna permanent i Sverige. Dessutom påpekade kommunen att pappan inte hade jobb och att Olofström inte kunde anses som barnets hemkommun. Skolinspektionen skriver i sitt beslut att barnet tvärtom ska anses vara bosatt i landet, trots att man som EU-medborgare egentligen ska lämna landet om man inte har fast försörjning efter tre månader.

Skolinspektionen ser beslutet som vägledande. Om detta fall de facto blir prejudicerande, faller hela EU:s regelverk med en tremånadersgräns. Då kommer Sverige i praktiken bli tvunget att erbjuda 500 miljoner EU-medborgare sjukvård, skola, boende och försörjning.

Detta är precis det Martin Valfridsson i diskussioner efter utredningen har konstaterat och varnat för. Det håller inte att ursäkta politiken med att gruppen romer är så liten. Så kan vi inte förhålla oss till nationell lagstiftning. Likabehandling måste råda, vilket faktiskt skapar en situation där Sverige som enskilt land tvingar sig självt att erbjuda alla EU-medborgare full tillgång till socialtjänsten.

I mina ögon är den som har rätt att vistas i ett land i endast tre månader att betrakta som en tillfällig gäst. En turist. Inga länder erbjuder turister boende och försörjning. Den fria rörligheten inom EU ska vi slå vakt om, men dess legitimitet hänger på att den som reser från ett land till ett annat står för sina egna kostnader och följer lagar och bestämmelser i värdlandet. De tiggande EU-migranterna gör varken eller.

Stefan Löfven gillar att prata om "ordning och reda". Oavsett om det handlar om svensk arbetsmarknad eller europeisk migrationspolitik ger statsministern utryck för en vilja att ha god ordning på saker och ting. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Löfvens goda vilja, men det krävs även handling.

I tiggerifrågan har regeringen hittills legat väldigt lågt. Den har avfärdat ett nationellt förbud. Inte av ideologiska skäl utan synbarligen mest för att frågan drivits av Sverigedemokraterna. När Moderaterna öppnade upp för skärpningar genom att kriminalisera "organiserande av tiggeri" fann regeringen förslaget "intressant". Sedan dess har justitieminister Morgan Johansson tillsatt en utredning som ska presentera förslag på åtgärder mot olovliga bosättningar den 30 maj.

Förhoppningsvis blir detta ett startskott för en mer rimlig hållning i frågan om olovliga bosättningar och det offentliga Sveriges ansvar för andra länders medborgare. Ty om vi hamnar i ett läge där EU-migranter inte bara erbjuds akutsjukvård och skolgång utan även öppnar upp hela socialstaten för övriga Europa, skjuter regeringen legitimiteten för EU:s fria rörlighet i sank.

I ett sådant läge finns egentligen bara en sak att säga:

"Varmt välkommen till den nordliga EU-kolonin Svenska Demokratiska Absurdistan. Här gör vi det orimliga möjligt."

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Reinfeldtismen

Fredrik Reinfeldt ville bli hågkommen som den store statsmannen som bröt sönder den socialdemokratiska makthegemonin och gjorde Sverige lite frihetligare. Hans arv kommer bli ett helt annat. Under Reinfeldts tid gjordes nämligen det naiva Sverige till affärsidé.

Vi ser detta på en rad områden. Världens mest generösa asyl- och migrationspolitik har lett till en rekordstor asylinvandring - och därigenom en framväxande asylindustri. Jo, i fjol bildades faktiskt en branschorganisation för asylboenden.

Migrationsverket har konstaterat att lycksökare lockats starta asylboenden, och till följd av att Migrationsverkets egna boenden tog slut redan 2012 och fjolårets enorma tryck har myndigheten inte haft något annat val än att skriva avtal med riktiga skojare. Du och jag står förstås för notan för överpriser och låg kvalitet.

Den stora migrationen har även skapat stora chanser att göra sig en hacka som familjehem och god man, också som kriminell. Ett annat exempel är assistansbranschen. Här har kriminella med lystna blickar kunnat plocka åt sig av skattekakan. Ett sådant uppmärksammat fall har gått till rättegång:

Affärsidén var lika enkel som genial: överdriv och hitta på behov hos en krets äldre. Anställ sedan deras släktingar som assistenter och gör alla till vinnare. Ja, så när som på Södertälje kommun som höll på att gå under när notan för hemtjänsten skenade efter att valfrihetsreformen LOV hade införts.

Etableringslotsarna är ett annat förfärande exempel på när "valfrihet" och "privat utförare" blev de enda vägledande begreppen för en stor reform. Resultatet känner vi: kriminella tog chansen att krama ut maximalt med skattepengar och den som behövde hjälp, den arbetssökande, lämnades åt sitt öde.

Utöver rena bedrägerier förekommer även ett stort utnyttjande av bidrag. Alliansregeringen byggde nämligen ut Socialdemokraternas idé runt subventionerade anställningar. Särskilda anställningsformer som instegsjobb riktas till den som fått uppehållstillstånd de senaste tre åren.

Arbetsgivaren får upp till 80 procent av lönekostnaden betald av skattebetalarna. Inom Arbetsförmedlingen och socialtjänsten uppmärksammas hur detta utnyttjas av arbetsgivare som sätter i system att bara anställa instegsjobbare. Detta snedvrider förstås konkurrensen eftersom just lönekostnaden är en så pass stor börda för arbetsgivaren. Det finns heller inget som styrker att bidragsanställningar av detta slag leder till riktiga jobb.

Ytterligare ett exempel är vuxenutbildningen. Här finns i dag en uppsjö av olika aktörer att vända sig till, oavsett om du vill studera SFI eller läsa in gymnasiekompetens. Kvaliteten är oerhört varierande. Det har inom borgerligheten funnits en fix idé om att om bara privata utförare sköter svenskundervisningen för nyanlända så förbättras kvaliteten. Konkurrens, ni vet. Mina egna erfarenheter bekräftar inte detta. Tvärtom. Det finns gott om aktörer som är i branschen av ett enda skäl, och det är pengar. Inte att även erbjuda en bra och strukturerad utbildning (jag har skrivit en del om SFI här och här).

Släpp på tyglarna och tro alla om gott. Det vi kan kalla för reinfeldtismen har bäddat för att Sverige blivit ett paradis för skrupelfria personer som vet precis hur de ska snuva skattebetalarna på pengar, ofta helt lagligt, och komma undan med det. Att erbjuda kvalitet för pengarna är inte alls nödvändigt.

Välfärdskriminaliteten är ett av Fredrik Reinfeldts mest betydande arv. 

Opinionsvindar

Socialdemokraterna befinner sig i kris. Så har rubrikerna sett ut under lång tid. Särskilt sedan partiet tog tillbaka regeringsmakten 2014 då S krälat ned mot 23 procent i mätningarna. Nu tycks raset ha bromsats.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är definitivt bruten. Nu återvänder många väljare till de partier de en gång kom ifrån, S och M. Gapet ned till SD är nu över 10 procentenheter, och S får faktiskt 28,9 procent i DN/Ipsos marsmätning. Det är en rejäl ökning och inte så långt från valresultatet.

Förklaringen är sannolikt ganska enkel: en ny migrationspolitik. Asyltrycket mot Sverige har minskat med 95 procent sedan toppen under senhösten. Tack vare en uppgörelse med Turkiet kan migranttrycket mot EU nu komma att minska. Osäkerhetsfaktorerna är dock många. I vilket fall ligger Stefan Löfvens öde i hög grad i andras händer.

Utvecklingen är ganska väntad, och Jimmie Åkesson verkade inte alltför uppjagad när han intervjuades i Aftonbladets webb-TV häromdagen. Även om SD-ledaren inte försuttit ett enda tillfälle att skryta om partiets rekordsiffror i opinionen har han nog innerst inne begripit att det kan svänga fort. Särskilt i mellanvalstider.

Noterbart är att styrkeförhållandena mellan blocken inte förändrats. SD är fortfarande absolut vågmästare. Varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra skulle få lätt att bilda en handlingskraftig regering om det var val i dag.

Därtill bör konstateras att även om asyltrycket mot Sverige skulle förbli lågt fram till valet, finns en rad andra frågor som kan sänka förtroendet för regeringen. Få tror exempelvis att Löfven ska lyckas vända skolresultaten. Eller lösa krisen inom polisen. Eller hejda utvecklingen med ett växande antal utanförskapsområden, växande gängkriminalitet och ökad radikalisering. För allt detta saknar regeringen politik.

2018 händer dessutom något att hålla ögonen på: det statliga etableringsstödet till alla som fick uppehållstillstånd två år tidigare löper ut. Då blir de nyanlända helt och hållet kommunens försörjningsansvar. Detta kommer svida i många kommunala plånböcker (även om de i realiteten redan i dag kompletterar mångas etableringsersättning med försörjningsstöd eftersom etableringspengarna helt enkelt inte räcker för att täcka dyra andrahandshyror).

Missnöjet kan komma att växa runt om i landet och fler statliga stödmiljarder bli nödvändiga. Och då är det då bara en föraning om vad som väntar när 2015 års asylsökande helt och hållet blir kommunernas ansvar någon gång efter nästa val.

Frågan är om någon vill regera efter 2018...

Vad är det vi ska försvara?

Svenska folkets rädsla för inhemska terrordåd har ökat, visar en opinionsundersökning som SVT presenterade i gårdagens nyhetssändningar.

Det är begripligt att många känner oro direkt efter att bomber har exploderat på en flygplats och tunnelbanestation i ett EU-land som vi närmast betraktar som ett grannland. Det brukar vara lika efter uppmärksammade flygolyckor. Visst är det inte helt bekvämt att sätta sig i ett flygplan dagen efter.

Kan då ett liknande terrordåd inträffa även i Sverige? Nej, invände någon. IS skulle aldrig angripa det land som har gett dem en fristad. Den ironiska kommentaren åsido finns det sannolikt många länder att angripa innan lilla Sverige skulle bli en relevant måltavla. Men det djävulska med terrorismen är att vi aldrig kan vara helt säkra någonstans.

Sverige har minsann Monafonen, en stödtelefon till vilken anhöriga till personer som riskerar att radikaliseras kan vända sig. Under fyra månader har telefonen mottagit noll samtal. Anders Ygeman sade efter terrordåden i Bryssel att Sverige är "väl rustat" mot attacker. Det är förstås ett begripligt utspel just där och då, ett sätt att lugna en befolkning som blir alltmer orolig för att det som hände där även kan ske här.

Men det ministern sade är tyvärr inte sant. Sverige ligger långt efter andra EU-länder, och det vet förmodligen både Stefan Löfven och Anders Ygeman mycket väl. Utåt måste de ändå hålla upp en fasad av att den sittande regeringen gör mer än någon annan, och att Sverige ska bidra till att "slå till hårt" mot terrorismen. Vad detta betyder i praktiken kunde Löfven inte säga i tisdagens Aktuelltsändning.

Jag tror att en delförklaring till den svenska senfärdigheten kan vara svårigheten att uttrycka vad Sverige egentligen är. Om vi inte vet vad Sverige är och vad svensk kultur är (eller om det ens finns något sådant), vad är det egentligen vi ska försvara?

Kulturrelativismen har snurrat till det. Ty om alla kulturer är lika mycket värda (förutom den svenska som kanske inte existerar), varför ska vi över huvud taget bekämpa vissa värderingar och kulturella sedvänjor? Det enda regeringen säger att den vill slåss för är "den svenska modellen". Inget annat. Jag tror att IS är måttligt intresserat av hur lönerna sätts på svensk arbetsmarknad. De vill ha ett civilisations- och religionskrig.

Sanningen är att vi har ett uppenbart problem med radikalisering i Sverige som länge har förringats. Näst efter Belgien exporterar Sverige flest jihadister per capita av alla EU-länder till Mellanösterns konflikthärdar. Radikaliseringen har kunnat pågå relativt ostört i många av landets förorter. I hög grad till följd av politisk feghet.

Detta är ett svek mot Sverige som land, men det är också ett svek mot alla som kommit hit i hopp om att få leva i en liberal demokrati och sedan får se att den kultur och de sedvänjor de lämnat bakom sig återuppstår igen i Sverige.

När Islamiska förbundet i invandrartäta Järva som ett led i ett avradikaliseringsprojekt spelade in en film ville muslimer inte ställa upp. Nästan alla medverkande är skådespelare som klätt ut sig och spelar muslimer. Islamiska förbundet uppger att "det finns väldigt många som inte kan säga om de är för eller emot extremisterna". Poängen med att spela in en dylik film riktad till unga muslimer faller förstås när det är skådespelare som gör jobbet.

Wahhabismen är vår tids nazism, vår tids folkmordsideologi. Att unga muslimer inte vågar ställa sig framför kameran och säga att det IS gör är avskyvärt och strider mot allt anständiga människor står för, är mycket oroande. Det betyder inte att de håller med. Men det betyder att det finns krafter som är tillräckligt starka för att de inte ska våga opponera sig.

Mot detta biter ingen hjälptelefon. Det krävs att alla offentliga aktörer står upp och pratar, högt och tydligt, med en röst. Islamismen ska utplånas. Alla islamister ska bli ifrågasatta och bespottade vartän de beger sig.

Slutligen måste Sverige få en identitet. Vi måste kunna svara på frågan vilka vi är, vad vi är och varför. Det tomrum som dessa frågor just nu lämnar ger plats åt extremister som föraktar demokratin och alla mänskliga värden som ett anständigt samhälle bygger på.

Läs även:
Fnordspotting

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Myten om neutrala medier

Folkets förtroende för medierna är lågt, berättar Medievärlden. 6 av 10 svenskar misstror mediernas saklighet, enligt en Novusundersökning som publicerades i februari.

Novus vd Torbjörn Sjöström skriver:

60 % uppger att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. Att 60 % av svenskarna tror att man vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället man föredrar är otroligt allvarligt. Om man inte tror att det är en neutral bild utan en vinklad bild så är det ett enormt problem för hur media uppfattas. 73 % tror också att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på sina sajter.

I en ledare i DN går Peter Wolodarski till hårt angrepp mot bland andra paret Adelsohn som i en intervju i Wolodarskis tidning uppgav att de läste sajten Avpixlat ibland. Chefredaktören ser allvarligt på detta. Nåde den som tar del av andra medier än ers höghets egen tidning.

Jag skulle inte vilja säga att det låga förtroendet nödvändigtvis är negativt. Snarare nyktert. Källkritiskt. Och vettigt. De stora mediehusen försvarar sig alltid med att källkritiken är grundläggande för den goda journalistiken. Stefan Löfven har varnat för utvecklingen där människor bara konsumerar de medier som bekräftar deras egen världsbild. Men ingen av dem verkar tycka att det skulle vara ett problem om människor bara läste DN eller bara tog del av Aftonbladet. Detta bygger på en felaktig uppfattning om att det är i mainstreammedierna som "sanningen" finns.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har uppenbarligen den uppfattningen, som synes av nedanstående urklipp från när hon ombeds kommentera att Lena Adelsohn Liljeroth läser Avpixlat:

Det är mycket anmärkningsvärt att landets oppositionsledare förutsätter att medierna "alltid rapporterar sanningen". Hur naiv får man vara? Menar Anna Kinberg Batra på fullt allvar att allt som står i Aftonbladet alltid är sant? Att det över huvud taget inte finns några vinklar i SVT:s reportage? Att Sveriges Radio alltid är sakliga och helt opartiska?

Detta oroar mig betydligt mer än svenska folkets låga förtroende för landets medier. Och vad är det egentligen för statsministerkandidat som ställer som villkor att hennes framtida ministrar bara tar del av vissa godkända medier? Detta är en farlig utveckling.

Jag erkänner utan omsvep att jag läser både Nyheter Idag, Avpixlat och ETC. Ibland. Jag kan även gå ut med scoopet att jag kollar in obskyra sidor som Svensk-koreanska föreningen någon gång per år. Därtill läser jag pressmeddelanden från Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som av någon anledning dimper ned i mejlkorgen. Och ja, jag läser även Aftonbladet och Expressen (även om jag aldrig skulle betala för det).

Att stänga åsikter och perspektiv ute, att inte ta del av andra sanningar än ens egen, är ju vad Stefan Löfven nyligen varnade för. Ändå är det alltså moderatledarens recept. (Och jag skulle inte direkt tro att Löfven uppmanar någon att läsa Fria Tider för att vidga vyerna.)

Jag kan förstå frustrationen. DN och Aftonbladet med flera känner sig hotade. DN tappade 11 procent av sin upplaga i fjol. Men ju mer trängd tidningen blir, desto mer desperata blir dess utspel. Inte sällan signerade Wolodarski själv.

Vad värre är verkar DN inte ens förstå sig på yttrande- och pressfrihetens funktion i en demokrati. Ewa Stenberg frågar sig, angående Lena Adelsohn Liljeroths utspel om mediernas mörkning, varför hon inte sade något när hon var kulturminister. "Troligen för att uppfattningen saknar stöd i medieforskningen", slår Stenberg fast. Nej. Snarare för att en minister inte ska ha synpunkter på vad som skrivs i landets tidningar. Punkt. Som en oberoende borgerlig röst har emellertid Adelsohn Liljeroth all rätt att uttala kritik.

Låt oss en gång för alla slå fast följande: det finns inga helt oberoende medier. Det finns inga medier som berättar Sanningen™. Däremot finns både tidningar, sajter och bloggar med olika grad av trovärdighet och olika vinklar av samma nyhet. Så bör det vara i ett land med yttrande- och pressfrihet. Det är upp till oss nyhetskonsumenter att väga in allt detta när vi tar del av det som rapporteras.

Peter Wolodarski har inte monopol på begrepp som trovärdighet och sanning. Hans tidning är inte alla svenskars tillhåll för nyhetskonsumtion. Det vore faktiskt ytterst oroväckande om så vore fallet.

Läs även:
Fnordspotting

Brinnande julgranar

Fredrik Reinfeldt har slagit till igen. Han gjorde det i ett tal på en gala anordnad av Postkodlotteriet. Ibland tar orden slut för att beskriva den man som var Sveriges statsminister i åtta långa år. En person som betraktades som ett strategiskt geni (även om det också sades att Per Schlingmann var "hjärnan"). En man som hade skyhöga förtroendesiffror hos svenska folket.

Reinfeldt klev upp på scenen och höll ett tal som tangerade de uttalanden om "oändliga skogar och fält" han gjorde i danska Politiken. Han raljerade över alla varningar för "kollaps" och frågade retoriskt hur det var att "fira jul i kollaps". "Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?" Reinfeldt sade även:

Jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat fungera. Med den typen av ord så är vi där igen - vad betyder ord i vår tid? Jag har ägnat några veckor åt att träffa folk och fråga i detta kollapsens land hur julhelgen var. Hur var det att fira jul i kollaps? Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?

Hur vi ska beskriva Syrien? Tja, vad sägs om "inbördeskrig"? Att en före detta statsminister håller ett tal som helt och hållet bygger på halmgubbar är inte så lite pinsamt. Är det verkligen allt den högst ansvarige för dagens kaosartade situation runt om i landets kommuner har att komma med? Ingen har sagt att Sverige har slutat fungera. Ingen.

Många har dock hånat varningen för systemkollaps. Såväl så kallade komiker som politiker och debattörer på vänsterkanten har alla raljerat över de varningar som ekonomer men även landets socialdemokratiska finansminister utfärdade i höstas. Titta, säger de. Allt fungerar ju som vanligt (ja, jo, lite ansträngt och så... men ändå!)

Det alla dessa tycks bortse från, är att regeringen agerade. Varningen om systemkollaps, eller partiell systemkollaps, utfärdades ju innan regeringen beslöt att införa gränskontroller och ID-kontroller. Varningen utgick från scenariot att det skulle fortsätta att komma runt 10 000 asylsökande i veckan, just den takt som komikerna och debattörerna ansåg att Sverige klarar av. En uppfattning som inte delas av (åtminstone delar av) regeringen.

Det är tragiskt att se Reinfeldt nu. Jag får samma känsla som när Göran Lambertz härjade som mest i Quick-målet. "Jaja, tyck vad du tycker, men håll för tusan käft i stället för att göra dig till åtlöje på det här sättet" har jag lust att säga.

Tiga är ibland guld. Men det är en insikt, bland många, som den förre moderatledaren uppenbarligen saknar.

Omvälvningen

DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell har vandrat runt på Östermalms gator på jakt efter åsikter om Sverigedemokraterna. Det finns en "vrede", konstaterar DN-journalisterna i sitt långa reportage. Slutsatsen är att SD växer, att överklassen håller på att gå från M till SD.

Bilden passar utmärkt in i vänsteranalysen av fascismen som överklassens slutliga vapen mot arbetsklassen. Den slutsatsen är förstås felaktig, men den dras föga förvånande just nu i sociala medier och på annat håll.

Nantell och af Kleen träffar allt från en gammal moderatledare till Jan Guillou (det går ju inte att göra ett reportage på Östermalm utan att vandra den röda mattan upp till Guillous lägenhet på Strandvägen).

Bilden är kluven: å ena sidan finns migrationsvänner som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (bra så länge hon uttalar sig i rättssäkerhetsfrågor och inget annat), å den andra Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. En före detta moderatledare och en före detta minister i Reinfeldts regering som båda verkar fly förbannade över den migrationspolitik som förts under lång tid och de effekter den får på det svenska samhället.

Det är fler som ställer upp. Och det är inte den outbildade underklassen från den bortglömda glesbygden, de arga unga männen som skyller sina egna misslyckanden på invandringen. Det är framgångsrika företagare och fastighetsentreprenörer. Kunniga och välutbildade människor. Hur lyckades allianspartierna stöta bort dessa?

Paret Adelsohn Liljeroth kommer att få mycket skit offentligt för den där intervjun, trots att de inte alls kom ut som SD-anhängare. Men de lär även få en hel del ryggdunkningar i informella sammanhang. Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt.

Den direkta effekten i form av ett ökat incitament att söka asyl i just Sverige och konsekvenser i form av ökad belastning på de offentliga välfärdssystemen borde varje person med ett måttligt förstånd ha kunnat lista ut. Ändå står vi här nu med å ena sidan en rödgrön regering som tätat luckorna vid gränsen men vidhåller att det inte gick att förutspå att så många skulle söka asyl här och å andra sidan en borgerlighet som är djupt splittrad i frågan om den förda politiken var rätt eller fel.

De som intervjuas i DN är förstås inte representativa för alla på Östermalm eller ens för sin inkomstgrupp. Däremot är det tydligt att många väljare är förbannade och besvikna. Det är vanligt folk som sätter sina barn i skolor som inte fungerar, som får sina operationer uppskjutna på grund av läkarbrist och som känner allt större otrygghet i såväl kommunala simhallar som på vägen hem från bussen på kvällen. Östermalm är ingen otrygg plats. Men även östermalmsbor ser förstås vad som händer runt om i staden och landet. Och de gillar det inte.

Det är något som händer i den svenska väljarkåren nu. En omvälvning. En normalisering av SD som parti. Detta är en utveckling som har pågått i ett antal år men accelererade under Reinfeldts fyra sista år som statsminister och moderatledare. Migrationspolitiken är en viktig förklaring, men sannolikt inte hela.

Ty samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. Inget av detta faller personer tillhörande den konservativa eller liberalkonservativa sidan i smaken. Men Moderaternas vänstersväng och Kristdemokraternas rädsla för att vara konservativa har gjort att alternativ har saknats. Tills SD dök upp och ifrågasatte allt ovanstående.

Runt 7 av 10 svenskar stöder den mer restriktiva asyl- och migrationspolitiken. Opinionen har visserligen svängt en hel del sedan i höstas, men stödet för att öka invandringen har varit konstant lägre än för att minska. Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 2015 års svängdörrspolitik, åtminstone inte på kort sikt.

När det börjar sjunka in hos illa informerade väljare och makthavare hur stort integrationsmisslyckandet i själva verket är, kommer de partier som strider för att åter nå de volymer av asylinvandring som Sverige hade under 2014-15 framstå i mer korrekt dager: som direkt samhällsfarliga.

Frågan är om de borgerliga som tagit steget över till SD och rent av ställer upp i DN för att prata om det kommer se något skäl att ta steget tillbaka.

Läs även:
Den sjätte mannen

Vägen framåt?

(Stulen från Facebook)

Sverige står inför en rad utmaningar under det kommande decenniet. Kostnaderna för sjukskrivningarna skenar, skolresultaten fortsätter att falla och bostadskrisen är mer akut än någonsin tidigare i modern tid.

Det förstnämnda hotar statsfinanserna, det andra riskerar Sveriges konkurrenskraft och det sistnämnda får både tillväxthämmande konsekvenser och kan leda till en bostadsbubbla som till slut tvingar folk att gå från hus och hem.

Därtill lägger vi integrationsproblematiken. Detta är en extrem utmaning. Jag skulle säga att den är minst lika svårlöst som bostadskrisen. Både rent praktiskt men också sedd i tidsperspektiv. Det som är mest oroväckande är inte att Sverige har misslyckats med integrationen av asylinvandrare i över 20 år. Det som oroar mig mest är att ingen i dag har några nya idéer som skulle möjliggöra att det kommer gå bättre under de kommande 20 åren.

För några mandatperioder sedan pratades det en hel del om "flexicurity", en mer flexibel arbetsmarknad där det både var lättare att anställa och avskeda. Sedan valde Moderaterna att omfamna allt socialdemokratiskt och debatten om alternativ dog ut.

I dag förs den politiska debatten i en annan ringhörna. Nu handlar det enbart om ingångslöner och skattesubventioner till enskilda branscher (RUT och ROT). Ibland skriker någon ungliberal efter ändringar i Las också.

Det förefaller vara svårt att prata om mer än en eller två saker samtidigt. Jag tror att vi behöver återuppväcka diskussionen om en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad. Las är ett exempel, men det behövs mycket mer. Det behöver bli både enklare och billigare att anställa och avskeda. Det är nödvändigt att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra arbetsgivare mer benägna att ta en chans när de anställer.

Regeringen vill helst prata om snabbspår för läkare och en mer rask validering av examina. Den mest komplicerade frågan är emellertid hur alla som helt saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet, som kanske har några års skolgång i Afghanistan eller Syrien i bagaget, ska bli självförsörjande.

Detta är en mycket större grupp, och vi har som bekant inte lyckats tidigare. Endast 25 procent av flyktingarna som kommit till Sverige har ett helårsarbete efter åtta år i Sverige. Efter 15 år har siffran stigit till blygsamma 34 procent, enligt den uträkning som Riksdagens utredningstjänst gjort på centerpartisten Staffan Danielssons begäran.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har i peppande ton sagt att Sverige har lyckats förr. Det är faktiskt inte sant. Vi har inte lyckats förr, och den slutsatsen gäller oavsett om du använder SCB:s generösa tolkning av vad ett arbete är eller om du går till Rut:s mer restriktiva beräkning som exkluderar alla bidragsanställningar och inte betraktar en timmes anhörigvård i hemmet per vecka som ett arbete.

Socialdemokraterna inbillar sig att problemet löses om nyanlända skickas ut för att röja i skogen, Miljöpartiet menar å sin sida att billigare cykelreparationer är lösningen. Allt detta är förstås nonsens. Regeringens satsningar kan möjligen få några hundra människor i arbete på några års sikt, och det hade varit bra om Sverige haft Europas lägsta invandring. Men de volymer som behöver komma i egen försörjning nu räknas i tiotusental (då exkluderar vi ändå de som redan bor i Sverige och befinner sig i bidragsförsörjning sedan många år, personer som samhället sannolikt gett upp hoppet om).

Jag tror att idén med en framväxande låglönemarknad för outbildade i Sverige är fruktlös. Det finns ingen efterfrågan på skoputsare, varupackare i livsmedelsbutiken eller vindrutetvättare vid rödljuset. Detta är yrken som finns i lågutvecklade samhällen, och nog är det en smula ironiskt att det är just liberaler som brukar prisa framgång och välstånd som nu predikar framväxten av just ovannämnda u-landsarbeten.

Vi kan med rätt åtgärder lindra de negativa effekterna till viss del. Men min slutsats är att den sortens invandring som Sverige haft de senaste åren nästan vad vi än tar oss till kommer att förbli en kostnad för mottagarlandet och att vi kommer få leva med en hög arbetslöshet i dessa grupper med höga ekonomiska och sociala kostnader som följd. Detta är konsekvensen av ett stort experiment som genomförts av såväl borgerliga som socialistiska partier och vars konsekvenser kommer vara kännbara i 30 år framåt.

Sverige som land är helt enkelt inte konstruerat för att integrera stora mängder lågutbildad arbetskraft från tredje världens konflikthärdar, ej heller är det intresserat av att förändras så till den grad att dessa människor kanske kan bli självförsörjande som skoputsare.

Det finns därför fullgoda skäl att vara pessimistisk, precis som Magnus Henrekson nedan. 

En diskussion om migration

Det är väldigt sällan en politiker får möjlighet att prata till punkt, att utveckla sitt resonemang, att fördjupa sig. Politiken är i dag riggad för korta framträdanden, 30-sekundersinslag i TV och på nätet. Längre än så orkar inte folk engagera sig, verkar medierna resonera.

Detta gör politiken och hela samhällsdebatten ytligare än vad de skulle behöva vara. Jag saknar längre, lugnare och sakligare debatter som går mer på djupet. Ett försök till detta gjordes i Malou efter tio i TV4.

Ja, Malou von Siwers är både hopplös och partisk. Men jag tycker ändå att detta blev åtminstone en början på en seriös diskussion som det hade varit intressant att få höra mer av.

Dessutom undrar jag varför inte Ulf Kristersson är moderatledare.

Det svenska självhatet

"Sverige har varit naiva", sa statsministern på en presskonferens efter att Säpo höjt terrorhotsnivån mot landet i fjol. Stefan Löfven har tillagt att "det har varit svårt att förstå att det bland oss alla i ett fritt demokratiskt samhälle också finns medborgare som sympatiserar med ISIL".

En simpel medborgare undrar kanske hur detta kan komma sig. Efter terrorattacker i London, Madrid och Paris (och efter Taimour Abdulwahab) är frågan varför just Sverige skulle vara förskonat från islamister och jihadister, från IS-sympatisörer och från personer som är beredda att döda oskyldiga i religionens namn. Att det är svårt att på djupet förstå jihadismen ska inte behöva betyda att problemet ignoreras.

Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara att svenska politiker inte har velat ta i svåra och jobbiga frågor utan mycket hellre ägna sig åt RUT-avdrag, genusförskolor och annat fluff. Men jag tror att det är betydligt allvarligare än så. Under lång tid har det gullats med islamister och jihadister från både socialistiskt och borgerligt håll. Trots att vi vet att moskéer fungerar som tillhåll för radikala läror och kvinnoförtryck, trots att hundratals personer har rest från Sverige till IS-kontrollerade fästen i Syrien och trots att det borde finnas ännu större skäl att vara vaksam när Sverige under ett antal år har tagit emot så många asylsökande utan id-handlingar från just de länder där jihadismen vuxit sig stark.

Men nej, insikterna har inte funnits där. Tvärtom. I Stockholm, som styrs av en rödgrönrosa majoritet, föreslogs för knappt ett år sedan att återvändande IS-krigare skulle tas emot i ett samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstödenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen. Miljöpartiets vikarierande socialborgarråd Ewa Larsson kallade stolt detta för "Stockholmsmodellen".

Strategidokumentet där ovanstående beskrivs har tagits bort från Stockholms stads hemsida efter stark kritik, men i detta benämndes jihadister neutralt som "personer som kommer hem från strider utomlands". Man kunde lika gärna tro att de varit på ett FN-uppdrag. Bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan, har liknat IS-terroristerna vid de svenskar som deltog på Finlands sida i finska vinterkriget. För detta och andra uttalanden fick han kritik. Kaplan har sedermera backat, men han har uppenbara svårigheter med att klart och tydligt ta avstånd från islamism (lyssna här).

Förklaringen till den kompletta undfallenheten i Sverige stavas sannolikt kulturrelativism och rädslan för att få anklagelser om rasism och islamofobi kastat i ansiktet. Denna rädsla har odlats flitigt inom nyvänstern, så detta är onekligen en seger för dem. Men framför allt är det en seger för de islamister och jihadister vars rekrytering underlättas av det svenska samhällets oförmåga att ta itu med problemet. Det är en seger för de mest antidemokratiska krafterna sedan kommunismen och nazismen.

Nyvänstern drivs av ett hat mot grundfundamenten i det västerländska samhället. De utnyttjar kapitalismens förmåga till värdeskapande men vill avskaffa kapitalismen. De utnyttjar yttrandefriheten men vill inskränka den för andra. De utnyttjar vår jämställdhet mellan könen men vill underlätta för auktoritära krafter att inskränka kvinnors frihet.

Dessa människor drivs av ett självhat mot allt svenskt och västerländskt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men vi måste vara vaksamma, ty ett tolerant, välfungerande och demokratiskt samhälle överlever inte om dess invånare inte ställer upp på dess värderingar. Inget samhälle är i sig självt vaccinerat mot extremism, och när regeringsföreträdare och etablerade medier gör gemensam sak är vi illa ute.

Utvecklingen är mycket farlig. När brott mot mänskligheten relativiseras och bortförklaras med att gärningsmännen är utsatta och kränkta av majoritetssamhället, skapas sakta men säkert en acceptans. Det blir moraliskt acceptabelt att vissa etniska grupper begår de värsta brott som går att föreställa sig. Rättsuppfattningen eroderas.

Mot detta måste alla frihetliga krafter ta kraftfull strid. Innan det är för sent. Det finns faktiskt något viktigt att försvara här.

Läs även:
Erik Helmerson

Frihetsfrontens talarkväll 22 mars

På Frihetsfrontens talarkväll i mars välkomnar vi en av Sveriges mest stridbara debattörer i frågor om migration och integration, Tino Sanandaji, Phd i Public Policy från University of Chicago.

Tid: Tisdagen den 22 mars kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25, Stockholm

På Twang finns lättare förtäring och god öl på både fat och flaska, så kom gärna lite tidigare.

Alla är välkomna!

Fromma förhoppningar räcker inte

Regeringen hoppas att den har det värsta bakom sig. Att migrantkrisen har nått sin kulmen och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hädanefter kan ägna sig åt det de är riktigt bra på: tramsfrågor, bidragshöjningar och löften om mer till alla.

Om det visar sig att den värsta krisen är över vad asyltrycket beträffar är det inte främst Stefan Löfvens förtjänst utan en följd av att länder i södra och mellersta Europa har stängt sina gränser och därigenom förhindrat passage vidare norrut.

Och om det nu är så att asyltrycket även under våren fortsätter att ligga avsevärt lägre än under hösten, innebär det inte att Löfven och Fridolin kan slå sig till ro och börja prata hen-toaletter och genusförskolor. Den allra svåraste utmaningen, avsevärt knepigare än att ordna sängplatser med kort varsel, är förstås det vi kallar integration.

Precis som i fallet med asylpolitiken, där Sverige länge har varit ett extremt land, har integrationspolitiken styrts av naivitet och fromma förhoppningar. Krismedvetandet har över huvud taget inte funnits trots många års ackumulerade misslyckanden. Vi har kunnat se utvecklingen med sjunkande skolresultat, alltfler som uppbär försörjningsstöd under en allt längre tid, trångboddhet och utanförskap som går i arv. Detta är inga nyheter.

Men trots alla mänskliga och ekonomiska kostnader har den politiska eliten blundat. Inte velat veta för mycket. Det är delvis därför som Miljöpartiet är så sällsynt illa passade att sitta i regeringsställning, och särskilt nu. Partiet har naivitet som livsluft och verklighetsförankring som ett slags huvudfiende i sin politiska lära.

Tyvärr delas naiviteten av betydligt fler partier. Det vore lätt att skylla allt på att Löfven tog med MP i regeringen, men faktum är att statsministern ärvde ett kaos. Reinfeldts nya moderater bär ett mycket tungt ansvar för dagens situation.

Under de kommande åren kommer vi få höra ord som "integration", "jobb", "sysselsättning", "utanförskap" och "utbildning" tusentals gånger. Problemen kommer att beskrivas. Men lösningarna sannolikt utebli. Helt enkelt därför att ingen har kunnat presentera dem de senaste 20 åren. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, och vi vet att bland just de största asylinvandrargrupperna är utgångsläget som allra sämst. Det är svårt att se att några mirakellösningar ska värkas fram just nu.

För att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande ska tillfälliga uppehållstillstånd bli huvudregel. Tanken är dock att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände får jobb. DN har sin syn klar:

Den som har ett arbete som följer lag och kollektivavtal, och går att försörja sig på när det tillfälliga tillståndet går ut, ska enligt förslaget få ett permanent. Det är mycket bra och ett sätt att öka incitamenten för nyanlända att skaffa arbete.

Detta är ett exempel på hur feltänkt politiken fortfarande är, även när den nu förändras. Nej, DN, det är inte alls bra. Förslaget riskerar att leda till en uppsjö av skenanställningar, men framför allt rör det ihop asylpolitik och arbetskraftsinvandring på ett obegripligt sätt.

Den som beviljas asyl ska inte få det för att den vill komma hit och arbeta utan för att den behöver skydd. När Migrationsverket tittar på huruvida ett uppehållstillstånd ska förlängas är det skyddsaspekten som är relevant, inte om personen i fråga har ett arbete eller ej. Här har Moderaternas arbetsfokus fått dem att göra logiska kullerbyttor.

Avslutningsvis.

Det finns en risk för att krismedvetandet snabbt försvinner om antalet asylsökande fortsätter att ligga på en relativt låg nivå jämfört med de senaste två åren. Både politiken och medielogiken talar dessvärre för det.

Tvärtom skulle vi behöva prata mer om konsekvenserna av att socialtjänsten är i kris, om förfallet i många av landets skolor, om bostadshaveriet och de skenande kostnaderna för försörjningsstöd. Där ligger några av de gigantiska bekymmer som väntar både dagens och framtidens regeringar.

Stefan Löfven har sagt att Sverige, det vill säga han själv och den politiska och mediala eliten, har varit naiva när det gäller terrorhotet. Den naiviteten ser ut att bestå även i integrationpolitiken.

Integrationspolitiken bygger fortfarande på fromma förhoppningar och föreställningar om hur saker och ting borde vara, inte hur de egentligen är.

Full back framåt

Om man skulle sortera ut statsminister Stefan Löfvens och regeringens utspel i migrationsfrågan under det senaste året skulle resultatet bli ungefär som ovan.

Bisarrt, visst. Men då har vi ändå inte räknat in Miljöpartiet, som nu gör världspremiär i det oppositionella regerandets konst.

Intressanta tider, galna tider.

Nervösa politiker och medier

Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Kriget mot drogerna

Överlevnadstips

Sverige blir tryggare, brukar det heta. I det nya debattprogrammet Aschberg Direkt, ett program i den klassiska kategorin "den som skriker högst vinner", påpekades att Sverige i dag minsann är tryggare än för 600 år sedan.

Det är sällan vi har 600-årsperspektiv i samhällsdebatten, jämförelser brukar med fördel göras med mer relevanta epoker och inte med Gustav Vasas rike. Möjligen är det bara framtidsministern som kan svara på exakt vad som hände då.

Trots den påstådda tryggheten i det socialdemokratiska riket känner många i dag otrygghet. Brottsligheten tar framför allt nya former. Gruppvåldtäkter, hedersrelaterat våld, gänguppgörelser på öppen gata, bilstölder vid rödljus. Sverige har förändrats på senare tid, vad Magnus Betnér än säger.

Eftersom polisen inte har kapacitet att hantera vardagsbrottsligheten längre, borde fler titta på den här mannen. Clint Emerson arbetade för Navy Seals och har skrivit en bok med tips om hur man bäst klarar sig ur olika hotfulla situationer med livet i behåll. Nedan visar han några av dem.

Sverige har rest sig, säger Löfven

Nu i helgen samlas femhundra socialdemokratiska kommunpolitiker i Örebro. Stefan Löfven höll under lördagen ett anförande för att sparka igång kommunkongressen.

Löfven lät tidvis anmärkningsvärt mycket som en oppositionspolitiker. Han beskrev hur landet glider isär. Han beskrev faran i det. Och han skyllde sedan allt på de borgerliga. Ty segregationen har enligt Löfven vuxit fram under det senaste decenniet. Det är en mycket ohederlig beskrivning av något som pågått under snarare 25 år än tio och som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar varit ansvariga i. Landets starka tillväxt är däremot regeringens egen förtjänst, om vi ska tro Löfven.

Hans tal var väldigt likt det han höll på den socialdemokratiska kongressen 2015 och påminde väldigt mycket om de anföranden han hållit i riksdagens kammare ett antal gånger sedan valet. Plattityder som "Nu vänder det", "Nu börjar vi vändningen" och " Nu startar samhällsbygget" har redan blivit slitna och innehållslösa. Det är peppande ord från en person som står och vinglar vid avgrunden.

Bara en vecka efter att partisekreteraren Carin Jämtin i Ekots lördagsintervju medgett att satsningen som skulle ge 50 000 utbildningsplatser bara har gett några hundra hittills står partiledaren och pratar om denna satsning som alltså i praktiken helt kommit av sig. Tror han att han kan lura sina egna kommunpolitiker med valrörelseretorik?

En dag som denna saknar jag faktiskt den äldre stammens socialdemokrater. Nästan rent av Göran Persson, som häromdagen både anklagade regeringen Löfven för att ha agerat för senfärdigt i migrationskrisen och föreslog ett nationellt tiggeriförbud. I båda dessa frågor står Persson sannolikt mycket närmare de socialdemokratiska gräsrötterna utanför Stockholms innerstad än vad Löfven gör. Men Löfven är dels fången i sitt samarbete med MP, dels i den identitetspolitiska slagfällan som förhindrar nyktra analyser och förslag.

Löfven är en rätt usel retoriker, vilket gör hans tal styltiga och utan flyt. Men det som är mest iögonfallande är hur mycket varm luft som hans regering producerar 18 månader efter makttillträdet. När Alliansen tillträdde efter många år i opposition rivstartade de med de mest kontroversiella reformerna.

Än har regeringen Löfven inte satt några avtryck alls, trots att det hävdas att 97 av 105 vallöften är på väg att infrias. Det säger i så fall rätt mycket om vilken "reformagenda" som partiet gick till val på. Det är Komvux och subventionerade anställningar som är framtiden för Sverige, om Socialdemokraterna får bestämma.

"Sverige har rest sig!" proklamerade statsministern utan ett spår av ironi inför en lydigt klappande publik. Sekundärskammen är stor, och jag undrar om inte även många socialdemokratiska kommunpolitiker skruvade på sig där i sina stolar.

Att välja en gammal svetsare och fackpamp som partiordförande blev tydligen inte bättre än så här.

Hallelujakonferens: rond 2

I oktober hölls en hallelujaföreställning under titeln "Sverige tillsammans". Där uppmanades deltagarna att "lyssna för att förstå", "delta med närvaro" och inte minst "bidra med värme." Budskapet var tydligt: det är lite jobbigt när det kommer en kvarts miljon asylsökande på två år, men vi klarar det om vi tänker positivt tillsammans. Bara veckor senare införde regeringen gränskontroller.

Snart är det dags igen. Rond två, skulle man kunna säga. Den här gången lär inte kungen vara på plats, däremot finns en hel drös av politiskt korrekta tyckare som säkert kan bidra med både närvaro och värme.

Denna gång är rubriken "Vem f-n tar ansvar?". Det är "En nationell konferens – en mötesplats för alla som vill ta ett gemensamt ansvar för den interkulturella samhällsutvecklingen!" Tanken är att denna spännande dag ska "ge inspiration, insikter och nya kontakter".

Deltar gör bland andra ministrarna Ylva Johansson och Ardalan Shekarabi men också föredettingen Mona Sahlin, den förra regeringens mest misslyckade minister Erik Ullenhag, den gråtmilda Johanna Jönsson (C) och några kommunsossar. Ingen samling är förstås fulländad utan en politiskt korrekt komiker. Därför deltar även Özz Nûjen.

Frukta icke. Räddningen är nära förestående.

När polisen inte längre kommer

Polisen är i fritt fall. Det är kontentan av Aftonbladets granskning och de senaste månadernas rop på hjälp från många enskilda poliser. Tusentals poliser har skrivit brev och öppet vädrat sitt missnöje.

Polisförbundet har mätt missnöjet, och resultatet är skrämmande tydligt.  Åtta av tio poliser överväger att säga upp sig. Noll procent av poliserna tycker att omorganisationen har gjort situationen bättre.

Ovan ser ni utvecklingen för antalet uppsägningar (normala pensionsavgångar borträknade). 2015 var ett katastrofalt år för svensk polis med närmare 600 uppsägningar, nästan en femdubbling på fem år.

Det är inte osannolikt att det extrema migrationstrycket under fjolåret är en viktig orsak till att så många poliser fick nog och sade upp sig. Men även omorganisationen och det kaos som många beskriver i dess spår lär ha spelat in. 121 poliser som sade upp sig var under 40 år. Det är personer med minst 20 år kvar i yrket som nu försvinner.

I rollen som rikspolischef har vi Dan Eliasson, en betonghäck helt utan kvalifikationer eller kunskaper om det polisiära arbetet. Det råder upprorsstämning mot Eliasson bland landets poliser, och rikspolischefens oacceptabla sätt att släta över ett mord på ett HVB-hem har fått redan besvikna poliser att bli fly förbannade.

Det är många grundläggande delar av ett fungerande samhälle som krackelerar just nu. Det var länge sedan Sverige hade ett potent försvar. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har nedmonterat svensk försvarsförmåga i takt med att omvärlden blivit mer fredlig och i stället lagt pengarna på fluffiga välfärdssatsningar som ger pluspoäng på valdagen.

Om en försvarsmakt är att likna vid en livförsäkring, i betydelsen att det egentligen redan är för sent om det väl inträffar något, är en välfungerande polis att likna vid en hemförsäkring. När det väl händer något, oavsett om det är ett inbrott, en misshandel, våldtäkt eller ett mord, vill du att polisen ska finnas där. De ska komma när du ringer, de ska utreda brottet och sedan göra sitt yttersta för att hitta den skyldige.

Så fungerar det inte i dag. Enligt poliserna själva läggs ärenden ned rutinmässigt eftersom det varken finns personal eller resurser att utreda. Endast 5 procent av alla inbrott klaras upp (sannolikt sådana fall där inbrottstjuvarna tappat sina identitetshandlingar på hallmattan).

Att skrika efter fler poliser räcker inte. Det har politikerna gjort i flera decennier. När lönen är usel, arbetsförhållandena ohållbara och ledningen inte lyssnar på de anställda, blir det oerhört svårt att attrahera motiverade och kompetenta personer till yrket. Det säger sig självt.

Detta hotar i förlängningen hela rättssamhället. Om polisen inte kommer när du ringer, om din anmälan läggs ned trots att det finns spaningsuppslag, förlorar medborgarna förtroendet för rättsstaten. Då vänder de sig till de alternativ som erbjuds.

Medborgargarden, eller natt- och trygghetsvandrare, växer fram. Detta är ett uttryck för det Per Gudmundson träffsäkert har kallat "nattvandrarstaten". Alltså själva motsatsen till en nattväktarstat med fokus på en fungerande polis och ett stabilt rättsväsende men inte så mycket annat runt omkring. I Sverige har vi snart mest allt runt omkring men varken en fungerande polis eller rättsstat.

När sprickorna blir för djupa går de inte att laga längre. Det är möjligt att vi börjar närma oss det stadiet nu. Ett stadium där medborgargarden blir ett permanent inslag, där korruption växer fram och där människor slutar höra av sig till och lita på rättsvårdande myndigheter.

Detta minskar tilliten mellan människor. Det skadar tilltron till staten som helhet. Och det hotar i förlängningen hela det demokratiska samhället.

"Hot mot demokratin" har blivit en utsliten floskel. Men i det här fallet är det berättigat att tala i dessa termer. När polisen riskerar att rasa ihop står hela vårt demokratiska rättssamhälle på spel. Det mest oroväckande är kanske att politikerna inte tycks ha insett det.

Tidigare bloggat:
Efter rättsstaten

Operation Rädda EU

EU och Turkiet är på väg att nå en uppgörelse om migrantsituationen. Den innebär i korthet att den som tar sig som migrant från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. "Den oreglerade invandringens tid är över", sade Donald Tusk.

Någon sorts omfördelning inom EU ska ske, men sannolikheten för att en sådan ska komma på plats är inte direkt överväldigande (och Stefan Löfven sade i går att Sverige inte vill vara med just nu). Mycket hänger därmed i luften och detaljerna i uppgörelsen återstår ännu att komma överens om.

För den svenska regeringen, som hävdar att Turkiet inte är ett säkert land för asylsökande, blir det förstås väldigt märkligt att stödja ett förslag som går ut på att skicka tillbaka asylsökande just dit. Men att Löfvens regering svänger 180 grader eller talar emot sig själv är vardagsmat numera.

Kritik har framförts utifrån ett barnperspektiv, särskilt som regeringen Löfven sagt sig vilja arbeta för att göra barnkonventionen till svensk lag. SVT gjorde i går sitt bästa för att nyansera det hela på sitt alldeles egna sätt. Kritik mot överenskommelsen, som ännu ej är spikad, framfördes från alltid lika opolitiska Rädda Barnen samt UNHCR. Givetvis fick kommunisten Henry Ascher från Barnläkarföreningen och Kommunistiska Partiet också möjlighet att såga uppgörelsen.

Från Miljöpartiets sida hävdas fortfarande att allt som nu sker egentligen är andra EU-länders fel. "Om de bara hade tagit ansvar...", upprepade Gustav Fridolin i gårdagens Aktuellt. Resonemanget bygger på en felaktig analys. Ty om övriga EU-länder vid sidan om Sverige, Tyskland och några till hade tagit emot lika många per capita - vilket förutsätter att de människor som under fjolåret själva valde exakt vilket land de ville söka asyl i plötsligt skulle bli mer intresserade av Polen, Slovakien, Portugal och Spanien - hade det förstås varit en ännu större pull-faktor för att komma till EU och söka asyl. Fler hade kommit. Trycket hade ökat.

Det har kommit över 120 000 människor via Turkiet till Grekland hittills i år. Det är avsevärt fler än under samma tid förra året, och vi minns alla scenerna i Syd- och Centraleuropa då. Och i Sverige. Detta är inte hållbart.

Angela Merkel har gått från att vara Mellanösterns stora favorit till en europeisk politiker som äntligen vaknat upp ur dimman och försöker rädda det som räddas kan av både sin egen position som förbundskansler och av EU-samarbetet.

När kritikerna nu går hårt åt det som ser ut att bli en överenskommelse mellan EU och Turkiet, där de sistnämnda onekligen har trumf på hand, är det viktigt att påminna om följande: Drygt hälften av de asylsökande som tar sig till EU är ekonomiska migranter, inte flyktingar. Detta har EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans konstaterat och det rimmar väl med att den svenska regeringen bedömer att ungefär hälften av alla som kom som asylsökande till Sverige i fjol kommer få avslag.

Trots detta används slarvigt begreppet "flyktingar/refugees" om alla migranter som tar sig till EU. De internationella medierna är inte nödvändigtvis bättre än de svenska. Det gäller även CNN som i går hade ett inslag om Sverige, landet som vände på en femöring i både retorik och handling.

Denna omsvängning har förbryllat internationella medier. Inbjuden för att diskutera saken hos Christiane Amanpour var Alice Bah Kuhnke (se eländet här eller titta på det här i stället). I ett program som ifrågasätter den svenska regeringens politik skickar Löfven alltså fram kultur- och demokratiministern som på stapplande mellanstadieengelska på sätt och vis i sig själv förklarade hur det kunde gå så snett i Sverige.

Signalen från EU till migranterna som vill få ett bättre liv i Europa är nu tydlig: sök er någon annanstans. Men det är förstås inte möjligt att stänga EU:s gräns helt och hållet, och migranter kan fortfarande tänkas komma från Nordafrika och via Ryssland. Därför är det högst oklart vilken effekten blir.

För Sveriges del kan uppgörelsen med Turkiet kombinerad med att så pass många länder i EU har infört gränskontroller bli en räddande ängel genom att betydligt färre lyckas söka sig ända hit.

Stefan Löfvens regering kan därmed  komma att räddas av just de länder som han och hans anhängare kallat fascistiska. Nog är det en stor ironi.

Den fina diskrimineringen

För att fira Hitlers födelsedag den 20 april kommer alla judar att portas från det kommunala Hylliebadet i Malmö.

"Att judarna inte har tillgång till badet en dag om året får man stå ut med", säger Anki Magnusson, enhetschef vid badenheten.

Låter det för galet för att vara sant? Det är det också. Men principen är exakt densamma när Hylliebadet utestänger alla män på internationella kvinnodagen den 8 mars och nämnda enhetschef uttalar sig precis som ovan. "Det får man stå ut med." Att utestänga alla kvinnor på fars dag är förstås inget de har funderat på, vilket åskådliggör hur dessa människor tänker.

Det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts rasism som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts rasism uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp.

Tvärtom. Denna sorts rasism ses som rumsren, ja rent av progressiv och god.

Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute".

Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag. Det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.

Från vänsterhåll skrivs det mycket om den växande rasismen i samhället. Samma personer som ondgör sig över detta är samtidigt tysta när rasismen ser ut som den gör i Hyllie, där män utestängs från offentliga anrättningar bara för att de är män. När denna grupp i samhället diskrimineras och en kommunal enhetschef säger att "det får man stå ut med" blir det inga krigsrubriker, inga krismöten, inga avståndstaganden. Nej, då görs i stället hånfulla motangrepp om "vita kränkta män" i syfte att förlöjliga och förminska.

I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen.

Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.