Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Skydda dig själv

Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet "eller strax därefter" men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.

Låt oss vara ärliga med en sak: Dan Eliasson är en s-märkt byråkrat utan polisiär erfarenhet och med ett dåligt track record som chef för andra stora myndigheter. Han är sålunda ett sällsynt dåligt val som rikspolischef, i synnerhet under den största omorganisationen på decennier. Men det var inte Eliasson som beslutade om själva omorganisationen - det var riksdagen. Det var heller inte Eliasson som lade planeringen för hur den skulle genomföras.

Dan Eliasson är illa omtyckt av många polisanställda. Han gör plumpa uttalanden, verkar tondöv mot polisen på gatan och hans mjäkiga syn på brott riskerar att smitta av sig på hela kåren. Men att sparka honom, vilket jag gärna ser, kommer inte att lösa de grundläggande problem som polisen nu dras med. Svensk polis dras nämligen med enorma bekymmer på en rad fronter och dess måste tas itu med oavsett vem som är högste chefen.

Den mest uppenbara konsekvensen av en poliskår i förfall är att brott inte utreds. Att en chefsåklagare måste skicka en formell begäran för att polisen ska påbörja en mordutredning säger en del om hur krisartad situationen är.

I Malmö tvingas polisen numera inte bara prioritera bort mindre allvarlig brottslighet - den prioriterar bland morden. Vem som helst kan räkna ut hur långt upp på priolistan som ett villainbrott eller våld i nära relation hamnar i ett sådant läge. Utredningsverksamheten i Malmö har klappat ihop.

Tyvärr ser vi liknande tendenser i andra delar av landet. Norrlands inland har under många år varit extremt glesbemannat. Polisstationer har lagts ned och i dag har enstaka poliser enorma områden att täcka, vilket oundvikligen leder till hårda prioriteringar (man kunde ju önska att svensk polis generellt kunde prioritera bort moralbrott som sexköp, men så är tydligen inte fallet). Även i Stockholm och Göteborg är polisen hårt pressad.

På nationell nivå klarar svensk polis upp 3,5 procent av alla inbrott och 2 procent av all skadegörelse. Det är i praktiken riskfritt att vandalisera eller stjäla annans egendom. Och i vissa delar av landet prioriterar den alltså bort vissa mordutredningar för andra.

Samtidigt som våldsmonopolet uppvisar tydliga tecken på att krackelera fortsätter politikerna gå hårt åt legala vapenägare. För Sveriges invånare innebär detta en sorts rävsax. Vi har till skillnad från amerikanerna inget tillägg i vår grundlag som ger oss rätten att bära vapen och freda oss. Tanken i Sverige är att det statliga våldsmonopolet, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, ska sköta detta. Men nu har vi börjat närma oss en situation då det blir uppenbart för alltfler att våldsmonopolet inte klarar sin uppgift. I valda delar av landet har rättsstaten i praktiken kapitulerat för gängkriminaliteten.

Det finns förutbestämda konsekvenser av en sådan utveckling: färre som polisanmäler brott, fler som tar saken i egna händer, ökad otrygghet i hela samhället. Sannolikt kommer vi framöver få se mer av trygghetsvandring, spontana medborgargarden och (Sveriges kultur till trots) fler människor med vapen. Så här har det alltid fungerat, det är så att säga själva urtillståndet. Om det inte finns någon som kan skydda mig, får jag skydda mig själv.

Vem ska skydda dig när du eller din partner överfalls på gatan? Vem ska freda ditt hem från inbrott? Svaret är enkelt: Du. Ingen annan.

Tidigare bloggat:
När polisen inte längre kommer
Efter rättsstaten

DGS: Välfärdsstaten

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Folkhälsoministern är galen

Folkhälsominister Gabriel Wikström har på kort tid gjort sig känd som en stor moralist. Det ingår visserligen i uppdraget att vara fnoskig, moralistisk och humorlös - sedan när har Sverige haft en klämkäck och glad folkhälsominister? Wikström tar dock uppdraget ett steg längre när han föreslår dopningskontroller på gym.

Ministern vill alltså att den som tränar på ett gym utan misstanke om brott ska ombes lämna blod- eller urinprov. Det är ett häpnadsväckande förslag, även om tanken är att gym frivilligt ska få ansluta sig till ett antidopningsprogram.

Man behöver inte använda dopningspreparat eller andra droger för att uppleva det som rätt obehagligt att visa könet för en okänd person. Bara för att man råkar träna på ett gym och vissa, rimligtvis en liten minoritet, använder dopningsklassade preparat.

Det spelar egentligen ingen roll om det är tänkt att vara riktat mot stora muskelbyggare som man kan "anta" använder illegala medel eller om kontrollerna ska ske helt blint. Förslaget är oacceptabelt.

Det hela får mig att tänka på det gamla folkpartistiska förslaget om att patrullera svenska högstadier med narkotikahundar. Detta blev i viss mån verklighet. Men Wikströms idé är ännu värre eftersom den i varje enskilt fall riktas mot en enskild individ och innebär ett av de mer integritetskränkande man kan tänka sig - att kissa i en mugg framför en främmande människa.

Än så länge är det endast en del av Socialdemokraternas idrottspolitiska program och inget som regeringen gemensamt har lagt fram. Låt oss hoppas att det stannar där. Övervaknings- och kontrollivern måste få ett slut någon gång. Nu får det vara nog.

Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."

Sverige först

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är "America first" som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart - vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? - men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Men tänk om. Tänk om en svensk regeringschef hade samma perspektiv: Sverige först. Det skulle betyda bästa möjliga villkor för svenska skattebetalare i alla uppgörelser med andra länder. Så mycket som möjligt tillbaka från EU såväl ekonomiskt som på andra sätt - annars omförhandlar vi vårt medlemskap. Kort sagt en regering som sätter svenska intressen främst.

Det är så det borde vara. En svensk regering borde kämpa för svenska intressen, inte vara hela världens samvete eller leta tillfällen att få beröm av andra länder.

Att lilla Sverige har betydligt mindre att sätta emot än mäktiga USA är en självklarhet. Men lite kaxighet för den egna saken, för svenska folket, hade inte skadat.

Jag får aldrig känslan att svenska politiker, oavsett partifärg, står upp för Sverige. Det tycks viktigare att posera och få beröm - från EU, FN eller annat håll - än att faktiskt åstadkomma något som gagnar Sverige och dess invånare. Inte andra.

Denna hållning medverkar sannolikt till att även underminera Sverige som land. Det satsas inte på försvaret eftersom vi tror att vår godhet gör oss ointressanta för främmande makt. Vem kan väl vilja den neutrala och snälla pyttemakten något ont?

Politikerna måste lära sig att världen inte är snäll. Att det finns krafter som vill demokratiska stater ont. Omvärlden är heller inte stillasittande utan i ständig rörelse mot en bättre morgondag med fokus på att maximera det egna utfallet. Det var därför Ungern satte stopp för fler asylsökande. Det var därför britterna röstade för att lämna EU.

Omsorgen om det egna landet och alla som bor här måste väckas till liv i Sverige igen.

Låt Ylva vara Ylva

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även "etableringsminister", en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Det var Ylva Johansson som på den famösa tillställningen i Münchenbryggeriet i oktober 2015, "Sverige tillsammans", klev upp och sade att "det är en så härlig känsla att få vara med" när Sverige förändras. Ett hån, tyckte nog många, eftersom Sverige i dag är ett land med ökad grov våldsbrottslighet, med fler sexualbrott och med en välfärdssektor som inte klarar uppdraget längre, trots det höga skatteuttaget.

Det var förmodligen inte detta Johansson syftade på. Men hon har uppenbarligen en fäbless för klämkäcka ord. I DN:s reportage ersätter hon "härligt" med "spännande". Det är nästan som om hon upptäckt Amerika och börjat fantisera om vad som går att göra av detta nya land.

Självfallet måste Ylva Johansson vara optimist. Det ingår i hennes uppdrag att ständigt se glaset som halvfullt. Att se möjligheter. Men jag kan inte låta bli att undra vad som finns bakom hennes positiva retorik. Om hon, precis som så många andra, är orolig för hur Sverige kommer se ut om tio år. Om hon kan se bortom att hon då förmodligen är välbeställd pensionär och inte personligen behöver se så mycket av de problem som hennes parti varit delaktigt i att skapa.

Alla problem, alla hinder, alla föraningar om att vi står inför något som inte går att lösa, har annars klätts i ett enda ord de senaste åren: "utmaning". Det har gått så långt att allt som är åt helvete, må det vara krisen inom polisen eller sexåringar som misshandlas och utsätts för sexuella trakasserier i skolan, kallas för "en utmaning". Ordet har urvattnats sin betydelse på ett liknande sätt som "rasist".

Rent språkligt är det dessutom fel att använda ordet på det sätt som i dag görs. Norstedts ordbok hävdar att utmaning betyder "handling varigenom ngn uppmanas till kamp eller tävling ... äv. inspiration, eggande". Migrationskrisens effekter på svenska kommuner är för den som drabbas inte ett dugg inspirerande eller eggande.

Ylva Johansson har satt målet att mediantiden för nyanlända att komma i någon sorts arbete ska kortas från åtta år till två. En rimlig gissning är att de allra flesta inte kommer ha ett jobb att gå till efter två år utan i allra bästa fall en praktikplats. Mer troligt en arbetsmarknadsåtgärd eller SFI. Genom att sätta helt orealistiska mål har Ylva Johansson, precis som regeringen med sitt arbetslöshetsmål, målat in sig i ett hörn. Regeringen har spänt bågen men riskerar att det bara blir en ljummen fis av alltihop i slutändan.

Något jag saknar hos den nya etableringsministern är självkritik. Det är visserligen en bristvara i alla politiska läger, men när Ylva Johansson hävdar att "vår generation har fått den här stora utmaningen" beskriver hon ett slags deterministisk situation som ingen kunnat påverka. Det bara hände. Faktum är att det är svenska politiker som har skapat detta.

Det är inte kriget i Syrien, IS härjningar i Irak eller talibanerna i Afghanistan som har skapat en kris i svenska kommuner. Det är svenska politiker som stiftat svenska lagar som möjliggjort för Sverige att bli en attrahent för så många på jakt efter ett bättre liv, med eller utan skyddsskäl. Parallellt har inget alls gjorts åt generösa bidragssystem då det ju skulle bryta mot devisen "alla ska med".

Den minst sagt ansträngda situationen i kommuner som Hultsfred, Ljusnarsberg och Högsby är skapad av politiker som Ylva Johansson, och den är varken härlig eller spännande.

Att ministern nu traskar omkring och ser glaset som halvfullt är möjligen trösterikt för henne och hennes partikamrater. Men knappast någon hjälp för alla som i sysslolöshet väntar på asylbesked, för de kommuner som inte klarar att ta emot fler nyanlända eller de välfärdssektorer som inte längre klarar kvaliteten.

Genom att inte medge att det är svenska politikers beslut som har försatt kommuner i en ytterst besvärlig situation riskeras en upprepning igen i framtiden. Då som nu kommer en ministers klämkäcka inställning inte att räcka.

Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Horor och politiker

Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för "hora" var ju inte så begåvat.

Bakgrunden - att Strandhäll på Twitter "skämtat" om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump - spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

Delmon Haffo gjorde bort sig. Att sparka honom för detta var rätt. Dels för partiets skull men också med tanke på den roll han hade som kommunikatör.

Genom sitt agerande har Haffo kastat ett stort och mumsigt köttben till alla där ute som driver tesen att det är högern som måste hyfsa tonen i den politiska debatten medan vänstern är alldeles för artig (denna tes driver såväl The Young Turks som Aftonbladets ledarpodd Åsiktskorridoren avsnitt 76, där Fredrik Virtanen även passar på att kalla Donald Trump för "Trumpenis", som för att slutligt visa var ribban ligger).

Vi vet att denna bild är falsk. Traditionellt är det snarare högern som har varit artig och låtit vänsteraktivister och debattörer kasta invektiv och skällsord. Detta håller på att ändras nu, och det möter givetvis reaktioner från dem som är vana vid att kunna bete sig lite hur som helst ("på skoj").

Avslutningsvis vill jag vända mig emot användningen av ordet "hora". För mig är en hora, en sexarbetare, en person som försörjer sig själv och inte ligger någon annan till last.

Vi behöver hitta ett bättre skällsord. Vad sägs om "politiker"? Det vill säga en person som lever på andras bekostnad och samtidigt vill bestämma över dem som betalar lönen.

Löfvens nya tonläge

I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var "en liten ansträngning". Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

I en intervju i Financial Times så sent som i våras ansåg Löfven att alla kurvor i Sverige pekar åt rätt håll och att det faktum att så många svenskar anser att landet tvärtom går åt fel håll är "surrealistiskt". Detta uttalande har Löfven fått äta upp flera gånger - det symboliserade just det världsfrånvända etablissemang som alltfler svenskar har fått nog av.

Månne har han lärt något av det hela för det är en lite mer ödmjuk statsminister som framträder i DN.

"Det finns ingen organiserad ondska eller rasism i detta utan är en rädsla och oro om samhället kommer att fungera."

Löfvens svar på varför populistiska krafter växer är att "det handlar om människors rädsla och oro". Detta är en grov förenkling och om statsministern på allvar tror att rädsla är förklaringen har han inte kommit så mycket närmare en lösning än han var för två år sedan. Han utvecklar emellertid resonemanget något och tycks landa åtminstone i närheten av en rimlig analys (om än omformulerad): "vi har misslyckats."

Det växande stödet för icke-etablissemangspartier handlar i grunden om ett missnöje med de etablerade partierna och missnöjet grundas i sin tur i ett politiskt misslyckande. Ett misslyckande med skolan. Med att upprätthålla lag och ordning. Med vården. Med bostadsförsörjningen. Med arbetsmarknadspolitiken. Svensk politik har under alldeles för lång tid kört i samma invanda hjulspår. Partierna har inte förmått tänka nytt, och det går inte att hitta många spår av nytänkande hos vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Centerpartiet nu heller.

Löfvens nya signaler kommer kritiseras från vänsterhåll, men den fajten har han råd att ta i sin jakt på förlorade mittenväljare. Det många kommer sätta ett frågetecken för är hans trovärdighet. Efter alla utspel om rasism, nazism och allmän brunsmetning skorrar det ganska falskt när den socialdemokratiske ledaren nu sträcker ut en hand och säger att han förstår. Att väljarna inte är onda eller rasistiska.

Statsministern vill förstås undvika att göra som Hillary Clinton gjorde - förolämpa miljoner väljare. Det slår alltid tillbaka. Frågan är vad skillnaden är här, ty det är en utmaning att förklara varför väljare som inte är onda röstar på partier som enligt Löfven vill montera ned den svenska välfärden och kasta ut cancersjuka på gatan. Eller varför väljare som inte är rasistiska röstar på ett parti som enligt Löfven är nyfascistiskt och rasistiskt.

Sverige har plötsligt en regeringschef som säger sig förstå folket. Han har knappt två år på sig att visa det.

Läs även:
Fnordspotting

Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.

När privilegierna hotas

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?

I söndagens Agenda i SVT fick partisekreterarna från Socialdemokraterna och Moderaterna frågor om deras partiers roll i bland annat Sverigedemokraternas tillväxt. Det blev en pinsam tillställning. Både Lena Rådström Baastad (S) och Tomas Tobé (M) lyckades nämligen visa precis varför allt färre tror på deras partier. En stor del av tiden ägnades åt att beskylla det andra partiet för oansvarighet innan Tobé mot slutet kritiserade "feministisk snöröjning".

Om det är raka svar och en öppen och självkritisk diskussion som önskas är det alltid en dålig idé att bjuda in partisekreterare, som ju är partiernas egna förträfflighetsmegafoner. Du kommer inte få något vettigt ur dem. Därför gjorde Agenda egentligen Jimmie Åkesson en stor tjänst genom att först intervjua honom och sedan släppa loss två floskelgeneratorer från S och M.

I samma program stod DN:s Peter Wolodarski och GP:s Alice Teodorescu mot varandra för att diskutera medias roll i de nationalistiska partiernas framväxt. Wolodarski verkar övertygad om att Ryssland snart anfaller Sverige och att Donald Trump kommer se till att Nato kollapsar.

Alla domedagsscenarier är förstås överdrivna, och det är lite underhållande att just de personer som drev med begreppet "systemkollaps" till följd av migrantvågen nu på fullt allvar pratar om ett nytt världskrig och Hitler 2.0. De utmålar händelseutvecklingen i två uppmärksammade val 2016 som närmast steget före Harmagedon.

När bloggar och sociala medier slog igenom för ett decennium sedan fnös de traditionella medierna åt utvecklingen. Nu när alternativa nyhetsmedier på nätet lockar alltfler läsare och tittare är det dessa som är i blickfånget. Traditionella medier och de stora mediehusen räds givetvis en utveckling där alltfler vänder sig bort från dem och i stället till andra nyhetskanaler.

En del av förklaringen till vreden är att vänstern och den socialliberala högern inte varit särskilt framgångsrika i att skapa nya egna informationskanaler. De sitter fast i gamla strukturer och tycks oförmögna att hantera det nya medielandskapet. Det är kanske i detta sken vi ska betrakta medieutredningens förslag om ett nytt mediestöd förbehållet dem som "står för människors lika värde".

Fasan över Brexit, även från tidigare uttalade EU-motståndare inom borgerligheten, och Trumps valseger handlar inte bara om sakpolitiska skillnader. Det är en reaktion på de privilegier som nu hotas. I över hundra år har samma partier växelvis abonnerat på makten. De har vuxit ihop med staten och i förlängningen har även de stora medierna klistrat sig väldigt nära den politiska makten i ett slags symbiotiskt förhållande.

Denna treenighet ser nu sin ställning hotad på allvar. Nya krafter som misstror såväl det politiska som det mediala etablissemanget vinner alltfler människors förtroende. Många av dem kommer aldrig vända tillbaka igen. Det är inte ett dugg konstigt att detta väcker starka reaktioner hos dem som nu utmanas.

Alla som vill bevara status quo är nu nervösa. Det har de all rätt att vara. Det blåser isvindar mot etablissemangspolitiker, traditionella medier och politisk korrekthet.

Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

Motreaktionen har kanske bara börjat.

När värdegrunden blir en krypgrund

Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Åsiktskorridoren har blivit ett viralt uttryck, och det beskriver väl hur den politiska debatten fungerar i Sverige. Skräckexempel på detta har vi sett under de senaste åren, inte minst i frågan om migration, integration och religiös extremism. Pendeln svänger fort.

Ett nytt modeord har nu fötts: värdegrund. Snart sagt allt ska bedömas utifrån en värdegrund; nu senast var det Grand Hôtel som hänvisade till den när de i efterhand ångrade att Sverigedemokraterna hade fått hyra lokalerna. Sällan får vi veta vad denna så kallade värdegrund består i. Vad den innehåller. Men det börjar klarna.

Den statliga medieutredningen ger en föraning om vad som kan vänta. Här återkommer nämligen värdegrunden i form av skrivningen "alla människors lika värde". Utredaren föreslår att presstödet ersätts av ett mediestöd riktat till alla plattformar.

En mediestödsnämnd ska avgöra vilka som uppfyller kriterierna. Ett sådant är att den som söker stöd ska ha "ett kvalitativt och allsidigt journalistiskt innehåll". Redan här blir det problem. Vad är allsidigt? Vad är kvalitet? Ett annat förslag är att skapa ett fjärde public servicebolag som ska verka i andra redan etablerade kanaler. Ett slags garanti för politisk korrekthet vartän vi vänder oss? Eller bara ett sätt att få ut smalt material? Utredaren hävdar förstås det senare.

Sedan har vi Ann Follin, regeringens utsände för att förvandla svenska museer till ideologiska verktyg för identitetspolitik, postmodernism och antikolonialism och samtidigt mala sönder årtionden av kunskap och professionalism inom svenskt museiväsende.

Därtill forskningsmedel från Vetenskapsrådet som fortsätter att gå inte till ekonomer på Handelshögskolan utan givetvis till Mattias Gardell ("Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism...") och Tobias Hübinette ("Att rasialisera Sverige: Berättelse om en ny svenskhet").

När Anne Ramberg, som på sin privata blogg kallar politiska motståndare för "brunråttor", nomineras till Årets jurist, undrar jag lite försynt vart värdegrunden tog vägen. Men det är kanske bara början. När Alexandra Pascalidou väl har vunnit Stora Journalistpriset har värdegrunden tagit sin slutliga seger över förnuftet.

Värdegrunden handlar inte om att inkludera människor utan om att exkludera från en sorts inre klubb. En klubb som sätter spelreglerna för alla.

Denna värdegrund har blivit en krypgrund. Vem orkar krypa? Och hur länge?

Se även:
Jeanders bilder

Media har en läxa att göra

Nedanstående klipp sammanfattar ganska väl hur amerikanska, ja västerländska, medier helt missbedömde presidentvalet i USA och därför nu är närmast chockskadade.

Den som inte förstår sig på sin motståndare, den som i sitt journalistiska arbete själv befinner sig så långt bort att man inte inte begriper varför människor röstar som de gör, den förlorar kontakten med sin samtid.

Det är något med Kina...

Efter senaste Kinabesöket i somras skrev jag en text om hur landet utvecklas i fel riktning. Kina har förändrats mycket sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan, och nästan uteslutande på ett negativt sätt.

Inte minst censuren har skärpts. Kontrollen har ökat på alla plan. Det är en oerhört tråkig utveckling, inte minst eftersom Kina har en sådan enorm potential som nu hålls tillbaka av det styrande KKP.

Allt detta till trots återkommer alltid en längtan några månader efter det senaste besöket. Det är svårt att förklara varför. Det kan ju inte bara ha med maten att göra, tänker jag. Men det är något med Kina som lockar. Trots allt.

Utvecklingen i Hongkong är också oroande - självständigheten är ständigt under hot. Ett dagsfärskt exempel är när Folkkongressens ständiga utskott satte ned foten mot två folkvalda parlamentariker i Hongkongs parlament.

Peking anses markera mot minsta tillstymmelse till självständighetskrav från Hongkong. Det finns växande farhågor att idén om "Ett land, två system" är på väg att luckras upp och att Kinas ledare inte kommer tolerera ett Hongkong som sköter sig självt längre.

Det mesta går således i fel riktning. Kontrollen i Kina skruvas åt ytterligare, även om kineserna med ett längre perspektiv har blivit oerhört mycket friare.

Men så tittar jag på Sverige och inser att det mesta faktiskt går åt fel håll här också. Ingen pratar längre om att bekämpa massövervakningen. Ingen tycks tro på mycket lägre skatter.

Optimismen för Sveriges framtid tycks som bortblåst. Kanske är det därför jag fortsätter att längta till Kina.

Tidigare bloggat:
Ett Kina i förändring

Läs även:
Så blir du en kinesisk mönstermedborgare

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Nämen, det kom snö igen!

Det är fyra år sedan det hände sist: snökaos i hufvudstaden. Den gången kollapsade kollektivtrafiken och jag fick pulsa till jobbet, något som den som bor lite längre bort förstås inte kan. Det tog flera dagar att komma ikapp med snöröjningen.

I går slog snön till igen och Stockholm lamslogs. Folk fastnade i sina bilar i timmar. Busstrafiken ställdes in. Tunnelbanan drogs med stora förseningar men fungerade hyggligt mot slutet av dagen. Skillnaden mot då är att vi har ett rödgrönrosa styre som har infört något som kallas "jämställd snöröjning".

Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) påtalade då styrkan i denna feministiska snöröjningsrevolution (Sveriges Radio, januari 2015):

Vilka blir lidande?
– Ingen blir lidande. Det är ju klart att man prioriterar ner snöröjningen på vägarna för att prioritera upp gång- och cykelbanor, men bilar har ju ett ganska bra sätt att sig fram ändå, säger Daniel Helldén. (MP), trafikborgarråd i Stockholm.
Jämställd snöröjning införs i Stockholm till nästa säsong.

Knappt två år senare är det oklart vilka vinsterna har blivit. Då låter det nämligen så här från samme Helldén (Sveriges Radio, 9 november 2016):

– Jag beklagar att stockholmarna inte kommit fram till skolor och arbeten som de borde. Vi bör klara det här bättre än vad jag ser att man gjort, säger Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, till TT.

Det ska också noteras vilka som drabbas värst i biltrafiken när det kommer riktigt mycket snö. Det är inte främst de starka bensinslukarna utan de små svaga elbilarna. Jag såg ett antal sådana sitta fast på små snökanter under gårdagen.

Miljöpartiets politik visar sig som vanligt vara allt annat än hållbar och långsiktig.

Eliterna faller

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

Brexit var stort och oväntat. I jämförelse är Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet att betrakta som en veritabel jordbävning. Det som ånyo blir tydligt är att det politiska och mediala etablissemanget gång på gång lyckas underskatta den vrede som finns bland vanliga arbetande amerikaner som inte har fått det bättre sedan finanskrisen utan som har lämnas efter.

Dessa människor har upplevt att det enda stället de kan göra sin röst hörd på är i valbåset. Det var denna röst, detta vrål, vi hörde i Storbritannien den 23 juni och som vi hör från USA nu.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Stefan Löfven sade på morgonen att han är rädd för att polariseringen i det amerikanska samhället ska spridas till Sverige och konstaterade att "vi inte kan ha en politisk debatt som sprider hat och splittring". Ett sådant uttalande förpliktigar, ty det sprids mycket hat från Löfvens egna sympatisörer. Ett väldigt oförsonligt hat mot oliktänkande.

I ett försonligt segertal sammanfattade Trump vad denna långa valrörelse handlade om: "The forgotten men and women of our country will be forgotten no longer."

Sexualbrotten ökar

I många år har det sagts att oron för att bli utsatt för sexuella övergrepp av okända gärningsmän är överdriven. De flesta sexuella övergrepp begås nämligen av en närstående, har vi fått veta.

Denna uppgift har kommit att betraktas som fakta. Syftet tycks ha varit att visa på att sexbrott begås av vilka som helst, av vanliga män och kvinnor inom hemmets fyra väggar. Jag har själv trott på detta. Därför är resultaten i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), presenterad i Brottsförebyggande rådets rapport Utsatthet för brott 2015, smått sensationella.

De visar nämligen att 69 procent av alla anmälda sexövergrepp under 2015 begicks av en okänd gärningsman och att 59 procent skedde på allmän plats. Således rakt emot den populära uppfattningen att de flesta sexbrott sker i hemmet och begås av en bekant eller familjemedlem.

Visserligen påpekar Brå att de tror att andelen som utsätts av närstående är underrapporterad eftersom det är "känsligt" att prata om. Likafullt är detta den statistik vi har att gå på. Vi kan inte gärna hitta på siffror för att kompensera för vad vi tror eller antar utöver vad människor svarar.

Ur rapporten:

I majoriteten av de sexualbrott som rapporterats i NTU är förövaren en helt okänd person (69%). I 21 procent av fallen var gärningspersonen en bekant, och i 10 procent av fallen en närstående. Sedan undersökningen inleddes har fördelningen när det gäller relation till gärningspersonen vid sexualbrott varierat något under årens lopp, och det går därmed inte att urskilja någon tydlig trend i resultaten.

Resultaten har "varierat något" genom åren, enligt Brå. Det handlar alltså inte om något tydligt trendbrott, vilket betyder att resultatet inte betraktas som chockerande. Trots detta har hela samhällsdebatten om sexualbrott kommit att handla om att brotten främst begås inom hemmets fyra väggar, att det är "vanliga män" som begår dem och att det därmed är en "mansfråga", inte en fråga om kvinnosyn, kultur, värderingar och så vidare.

Detta är alltså skitprat, för att uttrycka det krasst. De flesta känner inte gärningspersonen. De flesta sexbrott begås på allmän plats, inte i hemmet om vi ska tro Brå.

Nästa viktiga resultat av undersökningen är att den andel av befolkningen som uttrycker att den utsatts för sexbrott ökar - vi talar om en fördubbling för kvinnor mellan 2012 och 2015. 2013 såg ut att bli ett rekordår men det har nu passerats.

Här ska vi visserligen vara lite försiktiga med att dra tvärsäkra slutsatser om orsaken. Ett illustrativt skäl för detta är det inslag i Sveriges Radio som sändes för kanske ett år sedan apropå det uppmärksammade tafsandet på landets festivaler. I inslaget berättas att många unga kvinnor utsätts för sexuella trakasserier (den uppenbara tes som SR vill driva är att det alltid har varit så här). Det händer hela tiden när de är ute på krogen, säger de kvinnor som intervjuas.

En ung kvinna berättar hur en man kommit fram och försökt dansa med henne på dansgolvet. Om något dylikt betraktas som ett sexuellt övergrepp eller trakasserier av dagens unga har något hänt med uppfattningen av vad brott och trakasserier är. Detta påverkar givetvis statistiken.

Med detta i bakhuvudet är det ändå svårt att ignorera den statistik som entydigt pekar mot ett ökat antal sexualbrott i Sverige. Visst kommer vissa välja att hitta en förklaring i en ökad anmälningsbenägenhet - såväl polisen som feministiska aktivister lyckades faktiskt beskriva övergreppen på We are Sthlm-festivalen 2015 som positiva i den meningen att så många verkade ha anmält.

Men inte heller detta är en korrekt beskrivning om vi går på de siffror som NTU redovisade för ett år sedan. Andelen utsatta går upp samtidigt som andelen anmälda händelser går ned. Orsakerna till detta spekuleras det inte så mycket om.

Diagram hämtade från Torbjörn Bergman.se

Debatten borde nu ta ny fart - men ur ett annat perspektiv. En diskussion baserad på fakta. Min försynta gissning är att så inte kommer att ske.

Det är anmärkningsvärt att NTU inte har fått mer spridning i mainstreammedia. Eller ska vi kanske säga talande för vår samtid? En samtid där fakta inte är avgörande utan snarare vilka som kan använda dessa fakta till sin fördel.

Anpassning till värdegrunden

Det är egentligen dumt att uppmärksamma en pinsam storm i ett vattenglas som hela debaclet kring Sverigedemokraternas gala på Grand Hôtel är. Snart har den fallit glömska och indignerade människor på båda sidor har hittat något nytt att bli frustrerade över, var så säker.

Några korta kommenterar är ändå på sin plats, ty det finns en principiellt intressant diskussion bakom alla överord som handlar om vår nervösa samtid. På flera sätt har händelsen en del gemensamt med Bokmässans agerande runt tidskriften Nya Tider.

Politiskt inkorrekta bokar in sig på ett event. De godkänns. Personer på vänsterkanten får nys om det hela. Medier som Aftonbladet och DN hakar på och gör en "granskning" och försöker ställa ansvariga till svars. Twittervänstern vaknar till liv framför tangentbordet, kammar hipsterskägget, sveper en kopp ekologiskt kaffe och sätter igång med dagens värv.

Vänsterfolk hotar med bojkott. DN, Aftonbladet och public service sprider budskapet. De som godkände bokningen backar med hänvisning till värdegrunden (i fallet med Bokmässan skulle de rent av hinna backa fram och tillbaka). Politiskt inkorrekta klagar över hot mot yttrande/mötesfriheten.

I slutändan fick dessa två incidenter samma slut: såväl Nya Tider som SD kunde hålla sina aktiviteter som planerat. Men den makt som ett mindre antal röststarka vänstertwittrare har på stiftelser, organisationer och företag i Sverige är bekymmersam. Det blir särskilt illa när mainstreammedierna ger detta fåtal ett inflytande de inte alls förtjänar.

Arga människor i sociala medier, märk väl med rätt värdegrund, har därmed blivit en reell maktfaktor. Troll på Twitter har blivit polis, åklagare och bödel. Företagare förväntas numera tänka efter både en och två gånger innan de gör en reklamfilm, godkänner ett arrangemang, bjuder in en gäst eller ens äter lunch med någon. Frågor de måste ställa sig är: vad tycker Twittervänstern om detta? Kan det uppstå ett drev och hur bemöter vi i så fall ett sådant?

Sannolikt har denna försiktighet även bidragit till att många nu känner sig tvungna att ta ställning för Den Rätta Läran offentligt. Genom att omfamna rätt organisationer och idéer köper de sig så att säga fria från drev. Även om det kan svänga fort, ty toleransen för snedsteg är låg.

Uppenbarligen är intolerans, ilska och lättkränkthet vinnande attribut i dagens samhälle. Det är genom att ständigt kräva att omgivningen ska anpassa sig efter just din värdegrund som du når fram i mediebruset. Det är så du "visar civilkurage" på 2010-talet.

Det finns egentligen bara två sätt att bemöta detta: foga sig eller gå till motangrepp. Sveriges förenade fisliberaler inom borgerligheten och i dess närhet har valt att inte bara foga sig utan göra gemensam sak med den indignerade vänstern. Personligen tycker jag att motangrepp är en bättre metod.

Detta kommer leda till ökad polarisering, men det är oundvikligt eftersom det uppenbarligen saknas förhandlingsmån med dagens lättkränkta nyvänster. Den är inte intresserad av kompromisser eller tolerans med oliktänkande. Den söker konfrontation.

Låt den då få det.

Tidigare bloggat:
Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Läs även:
Fnordspotting

Trump eller Clinton?

Jag har medvetet avhållit mig från att blogga om det amerikanska presidentvalet. Dels för att jag inte är så överdrivet intresserad av amerikansk politik som många andra, men också på grund av de två usla kandidater som slåss om presidentskapet. Det har varit en plåga att se dem.

På tisdag avgörs det. En seger för Hillary Clinton kommer troligen leda till anklagelser om valfusk. En seger för Donald Trump lär leda till demonstrationer (förmodligen även i Sverige). Vem som än vinner kommer få ett helsike som president.

Det har förbryllat många att de två partierna inte har lyckats skaka fram två bättre kandidater än så här. Vi kan emellertid rikta samma fråga till oss själva. I Sverige förväntas vi i nästa val välja mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Kalla mig ointresserad.

Så vad ska den som vill ha något nytt rösta på? I de demokratiska primärvalen valde många Bernie Sanders, en vänsterpopulist som faktiskt stod för något annat. Vid sidan om Libertarian Partys Gary Johnson, som faktiskt skulle kunna vara ett alternativ för den som avskyr både Trump och Clinton, finns det emellertid inte så många andra val. För den som inte vill bevara dagens ordning är det Trump måste bli valet. Hur mycket det än bär emot.

I Kina sägs det att om Trump vinner blir det handelskrig, om Clinton vinner blir det världskrig. Jag tror att det är överdrifter. Men det är rimligt att ha vissa farhågor. Ingen vet hur en president Trump kommer att hantera en större nationell katastrof eller nästa finanskris. Vad vi vet om Clinton är däremot att hon är trigger happy och korrumperad. En rätt dålig kombination i utrikespolitiken.

Trump än knäppare men Clinton är farligare. Därför tror jag att riskerna för världen är mindre om Trump vinner. Efter det brittiska miraklet den 23 juni känns det faktiskt inte heller otänkbart att han faktiskt kommer att göra det.

En Trump-seger skulle i bästa fall kunna tvinga etablissemangspolitikerna att vakna upp och börja inse att de inte kan fortsätta som tidigare. Status quo är då definitivt brutet. Detta vore en vinst i sig.

Dessutom går det inte komma ifrån att en Trump-seger onekligen vore mer intressant...

Det börjar bli dags

Femte november.

Alla, nästan oavsett politisk åskådning, kan tolka in sina egna perspektiv i detta klipp. Men känslan att något behöver göras finns onekligen där inombords.

Personligen avskyr jag allt vad politiskt våld heter. En folklig resning av modellen man ur huse vore däremot på sin plats.

Det finns nämligen få saker som politiker fruktar så mycket som ett brett folkligt missnöje. Alldeles oavsett om ledarna sitter i sina palats i Ankara eller i sina elfenbenstorn i Rosenbad.

Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier träffades på Grand Hôtel under fredagen för att dela ut vad som beskrivits som ett "alternativt Nobelpris" eller ett "europeiskt frihetspris". Pristagare var den tjeckiske expresidenten och EU-kritikern Václav Klaus.

Sociala medier löpte amok som brukligt. Mer anmärkningsvärt än de förväntat sinnesslöa utspelen på Twitter om ett "farligt toppmöte" är DN:s frontalangrepp på Grand Hôtel. Tidningen ger sig på hotellets marknadschef och kräver svar. Eller, som DN uttrycker saken, ger chefen "chansen" att uttala sig. Vilket hotellet av policyskäl aldrig gör (något som DN-journalisten rimligen redan visste, men det ser ju alltid bra ut när någon vägrar svara).

Uppenbarligen anser Peter Wolodarskis publikation att det är en av landets stora morgontidningar, inte hotellets ägare, som ska bestämma vilka som får hyra hotellets lokaler. Den som inte följer denna rekommendation får räkna med ett drev.

DN beskriver att faktumet att Grand Hôtel upplåter sina lokaler till bland andra SD har mötts av "massiv kritik". Hundratals (!) personer har gått in på hotellets Facebooksida och gett det en etta i betyg. Hundratals, minsann.

Man får tycka vad man vill om SD, Ukip och övriga som samlades på fredagen. Men Nigel Farage är inte "högerextremist". Inte Václav Klaus heller (om nu inte "EU-kritiker" plötsligt har blivit synonymt "högerextremist"). Och vilka är egentligen de där inbjudna nazisterna och fascisterna? Gyllene gryning var inte inbjudna. Inte stöveltramparna i Jobbik heller. Inte Front National. Inte ens Sannfinnländarna och Dansk folkeparti fanns på plats.

Om det är landets större tidningar som ska avgöra vilka partier och expolitiker som får hyra lokaler har vi ett stort demokratiskt bekymmer. Bevare oss väl för en sådan utveckling.

Kanske är det Göran Persson som har sagt det bäst: "DN är en riktigt otäck tidning".