Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Om politiska profiler på arbetssökande

Sveriges Radio går på extremistjakt. En aktivist i nazistiska Svenska motståndsrörelsen arbetar som deltidsbrandman, avslöjar P4 Västernorrland. Detta, hävdas det, är ett problem inte minst eftersom det i byn finns många flyktingar.

Misstanken gäller alltså att mannen i fråga skulle undvika att hjälpa en person med utländsk bakgrund. Ett vittne säger att han sett mannen i aktion och att han skötte sig "klanderfritt" vid det tillfället. Chefen bekräftar att mannen sköter sitt jobb.

Notera att det sålunda inte är några konkreta fall som ligger bakom granskningen utan blott misstanken att det skulle kunna ske. Varför misstänker inte SR att en person som är aktiv kommunist eller Afa-aktivist skulle ta med sig sina politiska övertygelser till jobbet? Sådana granskningar kommer vi aldrig få se i public service.

Frågan är vad lösningen på det upplevda problemet är. Att göra politiska profiler på arbetssökande? Ja, kanske det. Då får vi förstås även ifrågasätta om kommunister ska kunna arbeta inom vården. Vad händer exempelvis om en direktör behöver hjälp?

Eller så låter vi folk behålla sina jobb så länge de sköter dem. För att göra nazister arbetslösa kommer säkert ju få dem på bättre tankar...

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson

Nya murar att bekämpa

I dag för 25 år sedan öppnades Berlinmuren. Tusentals östberlinare strömmade över till väst i vild glädje. Många vågade inte tro att denna nyvunna frihet skulle bestå.

Berlinmurens fall är den viktigaste händelsen i Europa sedan andra världskrigets slut. Öppnandet av gränsen mellan Öst- och Västberlin och DDR-regimens slut gav ringar på vattnet och banade väg för kommunismens slutliga kollaps på vår kontinent.

Protester mot kommunistregimer i Tjeckoslovakien och Rumänien lyckades få även dessa regimer på fall. Förtryckare som med Moskvas stöd suttit i flera decennier föll äntligen under folklig vrede. Snart skedde även det otänkbara: det stora Sovjetimperiet brakade ihop.

Berlinmuren är en så tydlig symbol för socialismens kärna, tvånget, och dess totala oförmåga att skapa ett samhälle som människor faktiskt vill leva i. Den kallades för en skyddsvall men syftade inte till att skydda mot något utan att stänga inne alla människor som tvingades leva kvar i DDR. Med hopp om en framtid i frihet och med risk för sina egna liv flydde människor över muren (det finns fantastiska flykthistorier att ta del av på YouTube som verkligen visar hur stark vår mänskliga strävan efter frihet är).

Jag var lite för ung för att minnas särskilt mycket av Berlinmurens fall. Men allt måste verkligen ha verkat möjligt när 80-talet blev till 90-tal och kommunistiska förtryckarregimer föll på löpande band. Den bankrutta kommunismen var slutligt besegrad. Liberalismen hade segrat, och en ny fri värld öppnat sig för miljoner människor.

Kommunismens fall betyder förstås inte att vår tid är utan utmaningar. Jag är orolig för att den så kallade fria världen är på väg i fel riktning i dag. Det som människor från öst flydde till då har bit för bit nedmonterats eller naggats i kanten. Yttrandefriheten. Rättssäkerheten. Skyddet och respekten för människors privatliv.

Med EU har vi fått en överstat som sätter sig över den nationella demokratin, försvårar insyn i den politiska beslutsprocessen och därigenom gör det väldigt svårt att ställa beslutsfattare till svars. Gapet mellan medborgarna och den politiska makten har vidgats, och det demokratiska underskottet i EU är i dag gigantiskt.

Till detta lägger vi ett ständigt pågående krypskytte mot yttrandefriheten och rättssäkerheten i bland annat terrorbekämpningens namn. Samt, givetvis, den globala massövervakningen som lämnar det ökända Stasi i skuggan. Kampen för de viktiga grundvärdena i en demokrati måste hela tiden förnyas.

Berlinmuren är borta. Men det finns ständigt nya murbyggen att bekämpa. 

Vänstern och våldsromantiken

Det finns en våldsromantik inom den mörkröda vänstern som måste diskuteras. Den gör sig påmind i gatustrider mot nazister men drabbar även mer moderata politiska krafter eftersom galenpannor som Afa och Revolutionära fronten själva definierar vem som är "fascist" och inte och anser sig ha rätt att slå till.

Genom historien har vänsterpartier sett mellan fingrarna på politiskt våld i vad de uppfattat som socialistiska experimentstater. Den politiska saken har krävt sina offer, och man kan inte koka socialistisk omelett utan att knäcka ägg.

Vänsterpartiet kallar sig inte längre kommunistiskt. Men vurmen för denna extrema ideologi finns kvar. Partiet har visserligen agerat och nyligen uteslutit en medlem för att denne öppet stödde Revolutionära frontens politiska våldsmetoder. Men i partiet finns ändå gott om kommunister kvar, inte minst i Ung vänster.

Toleransen för politiskt våld är tvivelsutan större inom vänstern än inom borgerligheten. Ofta ses det som ett slags självförsvar. Inte bara mot nazister utan mot det kapitalistiska samhället. Att slå ned en politisk motståndare kan enligt denna perversa logik vara självförsvar mot privatiseringar och sänkta skatter.

Det finns ingenting demokratiskt eller sympatiskt i ett sådant synsätt. Det tangerar tvärtom de rasideologiska gruppernas sätt att resonera. De legitimerar angrepp på vanligt folk men också på politiska företrädare och rättsväsendet med att det är en försvarskamp. I detta ingår också upprepade angrepp mot Migrationsverkets lokaler och hot mot handläggare. Här förenas talande nog rasisterna med antirasisterna. De tycks turas om. Eller kanske tävla.

Politiker och partier som vill vinna trovärdighet måste oreserverat ta avstånd från allt politiskt våld och uppmaningar till våld. Även när det betyder att tacka nej till att delta i en demonstration vars syfte egentligen är gott. Inte ens Sverigedemokraterna, som har rötter i den svenska nazismen, går i samma demonstrationstog som Svenskaras Parti (tidigare Nationalsocialistisk front).

Det finns aldrig en ursäkt för politiskt våld. Så innan du kritiserar liberaler och konservativa för att inte gå man ur huse så fort det anordnas demonstrationer mot rasism, titta på vilka extrema organisationers flaggor som vajar i vinden i demonstrationståget. Där har du förklaringen.

Fler borde vara angelägna om att sopa rent framför egen dörr.

Fängelset Nordkorea

Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för "en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning". Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.

Staten eftersträvar alltid kontroll

I andra världskriget stod den fria världen med USA och Storbritannien i spetsen mot den auktoritära med Nazityskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan.

Sovjetunionen var den svarta plumpen i protokollet för den demokratiska kampen mot tyranniet. Och tyvärr innebar Tysklands nederlag samtidigt en seger för det stalinistiska Sovjetimperium som kom att ockupera halva Europa i decennier.

Kalla kriget var lite förenklat en annan kamp mellan demokrati och diktatur, mellan den fria världen och den kommunistiska. Sovjetimperiet föll och med det den slutliga drömmen om en kommunistisk värld. Sovjets fall innebar även att länder som Kuba och Nordkorea inte längre kunde räkna med någon ekonomisk hjälp till sina utfattiga ekonomier.

I dag har vi en helt annan värld. Det finns ingen fri värld som strider mot en ofri. Men samma länder som stred mot nazister och kommunister har samma behov av en yttre fiende i dag som för 60 år sedan. Den 11 september 2001 blev de bönhörda och sedan dess är det "terrorismen" som är den där världsfienden som kommunismen en gång var. I kampen mot denna fiende, som är global, statslös och kan slå till när som helst, har staten tagit sig rätten att införa ett slags permanent undantagstillstånd. Rättsstaten har stegvis monterats ned, människor har vant sig vid att allt de gör övervakas och registreras.

Det är en historisk ironi att det i dag är just USA och Storbritannien som driver på för ett globalt övervakningssamhälle och som allra ivrigast implementerar nya sätt att övervaka inte bara sin egen befolkning utan alla människor i den uppkopplade världen.

Det är en ironi att historiens viktigaste visselblåsare, Edward Snowden, söker asyl i Ryssland och förmodligen tog sig dit med den kinesiska regeringens välsignelse. USA har blivit ett hot mot friheten i världen, inte dess försvarare. Det har aldrig varit så tydligt som nu.

I kraft av sin militära överlägsenhet och sin ekonomiska styrka kan USA fortfarande diktera villkoren i världen. Få har råd att göra sig ovän med de förenta staterna. Men om tillräckligt många länder sade ifrån och vände amerikanerna ryggen - väl medvetna om den ekonomiska skada det skulle orsaka - vore det möjligt att uppnå en förändring. Inte ens maktgalna amerikanska politiker är helt tondöva.

Intresset för en sådan konflikt är emellertid obefintligt. Den amerikanska staten gör nämligen inte något som andra stater inte skulle vilja göra om de bara kunde. Skillnaden mellan USA och pyttelandet Sverige är inte ideologi eller moral utan resurser. Vi ska inte tro att våra svenska politiker är snällare eller har högre moral än andra.

Det ligger i politikens natur att eftersträva kontroll. Vissa stater har med obarmhärtigt förtryck lyckats uppnå närapå fullständig kontroll - dit hör definitivt Nordkorea. USA har genom en rad lagar, som allmänheten med sin passivitet gett sitt godkännande till, skapat en veritabel buffé av kontrollverktyg att välja bland. Eftersom övervakningen främst sker digitalt är den inte alls lika påtaglig som angiveri och övervakning är i mer primitiva samhällen. Därmed blir det upplevda ingreppet i privatlivet inte så stort. I själva verket är statens övergrepp i dag mer omfattande än någon gång tidigare i den så kallade fria världen.

Detta kan stoppas. Det är ännu möjligt att vända utvecklingen. Men då måste en bredare allmänhet börja bry sig. Politikerna kommer inte att öppna dörren åt oss. Vi måste själva sparka in den och tvinga dem att lyssna.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Ockupera allt! Avgå alla!
The Telegraph: Travellers' mobile phone data seized by police at border

Helvetet på jorden

Fötterna rörde nästan vid taket. Huvudet befann sig ungefär en halvmeter över golvet. Händerna var fria men kunde inte riktigt nå ner till golvet. Han försökte vrida på sig, dinglade fram och tillbaka för att hitta en bekvämare ställning men lyckades inte. Han fick kramp i halsen och det gjorde ont i anklarna. Så småningom domnade benen. Huvudet fylldes med blod och värkte allt mer för varje timme som gick. 

Vakterna kom inte tillbaka förrän på kvällen. De befriade pojken från bojorna och gick utan ett ord. De ställde in mat till honom men Shin klarade knappt av att äta. Han kunde inte röra på fingrarna. Anklarna var såriga och blödde av fotbojornas vassa stålkanter.

Flykten från läger 14 är en av de jobbigaste böcker jag läst (då har jag ändå plöjt en hel del litteratur om nazisternas slutliga lösning). Jobbig inte bara för dess grafiska skildring av det ofattbara helvete som Shin Dong-huyk genomled under 23 år utan för vad hela systemets kompletta vansinnighet och ondska gör med hundratusentals människor som spärrats in.

Svälten, den extrema pennalismen och den fullständigt frånvarande respekten för människoliv gör de nordkoreanska lägren till vår tids värsta systematiserade förbrytelser.

En återanpassning till det vi i övriga världen betraktar som ett normalt liv tar lång tid för den som bott i det nordkoreanska helvetet och ännu längre för den som i hela sitt liv suttit inspärrad i ett slavarbetsläger, inte ens sett en tvål och skolats i paranoia.

Shin är unik eftersom han inte bara lyckades fly från ett nordkoreanskt fångläger utan dessutom från det värsta av dem alla - livstidslägret från vilket ingen någonsin frisläpps. Hans berättelse är en fantastisk överlevnadshistoria, men framför allt är den ett viktigt dokument om den nordkoreanska statens fruktansvärda övergrepp på sin egen befolkning.

Omvärlden känner till lägrens existens och fångarnas lidande. Ändå förblir de en icke-fråga. Kimregimen har visat sig mer livskraftig än många bedömare trott. Den överlevde 90-talets svältkatastrof (miljoner nordkoreaner gjorde det inte) och har nu säkrat tronföljden. Amnesty har med hjälp av satellitbilder kunnat konstatera att lägren expanderat. Kimregimen planerar alltså att spärra in ännu fler än de uppskattningsvis 200 000 som redan svälter och torteras bakom elstängsel.

Vi förväntas protestera mot palestiniernas svåra situation i Gaza, men intresset för Nordkoreas fängslade folk är obefintligt. Varför?

Historielös hyllning av tyrannen

Den sovjetiska segern vid Stalingrad utpekas ofta som den definitiva vändpunkten i kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Visst vann tyskarna enskilda slag även efter kapitulationen i Stalingrad den 31 januari 1943, men den sovjetiska ångvälten gick hädanefter inte att stoppa.

Josef Stalin var en tyrann av samma snitt som Adolf Hitler. Skillnaden dem emellan är att Stalin vann kriget, något som uppmärksammas i årliga minnesdagar i Ryssland. I den alltmer nationalistiska och auktoritära staten hyllas Stalins beslutsamhet och hårdhet. Ryska myndigheter slår mynt av segern över Hitlers Tyskland och krav på att Volgograd nu 70 år efter att tyskarna kapitulerade åter ska få namnet Stalingrad hörs alltmer.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Så är det. Hitlers monumentala nederlag har gjort honom till en av historiens största förlorare, en gestalt som ingen i dag kan eller får minnas något gott om. Detta beror uteslutande på nederlagsåren 1942-45. Om Hitler hade avlidit 1941, eller innan krigsutbrottet 1939, hade hans eftermäle blivit ett helt annat. Även kort efter kriget visade opinionsundersökningar att runt hälften av tyskarna ansåg att nationalsocialismen varit något positivt men att den urartat.

Führern var populär hos den tyska allmänheten ända fram till 1944 - vilket upprördheten över attentatet mot honom den 20 juli visar. Såväl soldater som civila var chockade över mordförsöket, och stödet för Hitler ökade betänkligt, om än tillfälligt. När slutet närmade sig var det främst fanatiska nazister som hade någon tilltro till "Führerns militära geni".

Stalin, däremot, har blivit ihågkommen som den som stoppade Hitler. Det är sant att Sovjetunionen bar det tyngsta lasset i kampen mot det fascistiska Tyskland. Men till skillnad från dagens Tyskland, som tagit avstånd från nazistregimen på alla sätt som över huvud taget är möjligt, har Ryssland vägrat att se baksidorna av den sovjetiska segern.

Medan tyskar i dag ständigt påminns om sitt lands nazistiska förflutna, konfronteras ryssar inte med Katyn, Nemmersdorf eller massvåldtäkterna och slakten i andra städer (inte minst Berlin). Trots att Stalins terror var ohygglig och riktades mot såväl sovjetiska soldater som civila, och hans sätt att leda bidrog till att kriget blev så ohyggligt grymt i öst, hyllas hans bedrifter.

Det är förstås en både oanständig och synnerligen historielös hållning, men den hänger helt och hållet ihop med segern. Hitler hade förmodligen rätt när han (då med hänvisning till det glömda folkmordet på armenierna 1915) hävdade att ingen efter slutsegern skulle bry sig om vad hans dödskalleförband haft för sig i öst.

Tittar vi på Tyskland och Ryssland i dag är det ingen tvekan om vilket land som har utvecklats i rätt riktning. Tyskland är inte bara en stabil demokrati och Europas tillväxtmotor - det är ett land som har lärt av sin blodiga historia, som inte skäms för att prata om den och som i dag är ett av Europas mest humanistiska och kulturellt högtstående länder.

Det har blivit dags för Tyskland att sluta be om ursäkt, att börja få respekt som den moderna liberala stat hon är. Turen att kritiskt granska sin historia har kommit till Ryssland.

Det moderna Tyskland.

Fiaskolandet

Det skulle bli en hyllning till landsfadern Kim Il Sung. Men det slutade, som så ofta när Nordkorea försöker sig på något, i fiasko. Den långdistansraket som enligt regimen skulle skicka upp en satellit i omlopp, slutade i småbitar i havet. Allt inför världens ögon.

För ovanlighetens skull tillät Nordkorea omvärlden att besöka landet och ställa frågor. Runt 200 utländska journalister hade bjudits in, vilket gör det hela ännu mer genant för lillführern Kim Jong Un.

Den misslyckade uppskjutningen, som är ett dyrt projekt i ett land där befolkningen svälter, drar ett löjets skimmer över regimen. Nordkorea är ett tragiskt misslyckande - på så många sätt.

På tiden

Enligt en ny bok var ett 50-tal agenter i Sverige engagerade i DDR:s spionverksamhet mot svenska militära och andra intressen.

Efter alla nazistavslöjanden som kommit efter kriget börjar resultaten av forskning kring svenska folket och Östtyskland nu att materialiseras. Skälet är att Säpos arkiv delvis har gjorts tillgängligt för forskning.

Räkna med fler avslöjanden framöver.

Fängelsestaten

Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.

Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.

Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.

Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.

Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.

Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.

Pinsamt

Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.

Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.

Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.

Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.

En krigshandling

Den nordkoreanska regimen fortsätter att provocera världssamfundet och ta livet av sydkoreaner. I morse svensk tid sköt militären runt 200 granater som landade på ön Yeonpyeong och dödade en soldat och skadade flera andra människor. Folk har evakuerats och hus står i brand. Sydkorea har svarat med att skjuta runt 70 granater till den norra sidan. Den sydkoreanske ledaren sitter nu med sitt kabinett i en bombsäker bunker och läget mellan länderna beskrivs som det mest allvarliga sedan Koreakriget.

Orsaken till beskjutningen ska ha varit de sydkoreanska militärövningarna i närområdet. Det är som bekant inte första gången Nordkorea gör sig skyldigt till att döda sydkoreanska medborgare. De sänkte krigsfartyget Cheonan i mars med 46 döda sjömän som följd. Sedan dess har läget mellan länderna varit ännu mer spänt än vanligt.

Nordkorea är en tickande bomb. Regimen har säkert sin egen logik, men i omvärldens ögon är Kim Jong-Ils stat både paranoid och oförutsägbar. Vi vet inte ens om ledaren själv har något med morgonens beskjutning att göra. Det spekuleras i att det kan vara militären som, med ett ledarskifte som väntar, vill visa makt. Föreställ er att leva sida vid sida med ett sådant land.

Nordkorea stöttas både ekonomiskt och politiskt av Kina då Beijing har intresse av att upprätthålla status quo på den koreanska halvön. Kim Jong-Il har besökt Kina två gånger i år och länderna har under året gett uttryck för fortsatt starka band. Frågan är dock hur stort tålamod den kinesiska regeringen har med den kommunistiska grannen. Hittills uppger Kina endast att det är "oroat" över händelsen. Ryssland avvaktar tills vidare med reaktioner.

En amerikansk professor ska nyligen ha sett en toppmodern nordkoreansk kärnenergianläggning. Det råder få tvivel om Nordkoreas målsättning och regimen använder den flitigt i syfte att uppnå förhandlingsframgångar. De vill således skrämma världen till eftergifter. När de väl sitter med kärnvapen är det för sent. Då är insatserna för att anfalla alldeles för höga. Ska regimen slås ut, eller åtminstone dess möjligheter att skaffa kärnvapen, måste det således ske innan kärnenergiprogrammet har nått sitt mål.

Tänk om George W Bush hade riktat blicken mot den nation som, till skillnad från Irak, verkligen under lång tid har försökt skaffa sig massförstörelsevapen, inte har varit blyga om det och gång på gång angripit sitt grannland och dödat oskyldiga medborgare. I dag är möjligheterna för ett militärt ingripande begränsade. Det är dock möjligt att med en så kallad pre-emptive strike slå ut kärnenergianläggningen. Alla dörrar måste hållas öppna just nu. Världen måste helhjärtat ställa sig på Sydkoreas sida.

Extremisterna

Lars Ohly är en skicklig debattör. Han är aldrig svarslös. Han ger tvärtom oftast konkreta och tydliga svar. De kan vara märkliga, och ändras längs vägen, men svar ger han. Det var därför inte så förvånande att Ohly klarade SVT:s partiledarutfrågning rätt bra.

Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.

Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.

Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.

Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.

Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.

USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Vänsterdominans

Vänstervridningen inom universitetsvärlden har varit uppenbar länge. Det är således inga nyheter Svante Nycander kommer med på DN Debatt i går och i dag. Men det retar fortfarande de som är vänster att påstå att både svenska medier och stora delar av universitetsvärlden är vänstervriden. Varför inte bara säga som det är?

Är man så tokvänster att man inte ser att DN Kultur är vänstervriden, i likhet med alla kulturredaktioner, är det kanske inte så konstigt att man heller inte ser vänstervridningen inom universitetsvärlden. Det blir något slags normaltillstånd att läsa Marx, predika strukturellt tänkande och häckla liberalismen och kapitalismen. Detta långt efter kommunismens fall och socialismens politiska sammanbrott.

Jag minns fortfarande väl en föreläsning vid Uppsala universitet. Den skulle handla om ekonomisk historia och liberal ekonomisk teori varför jag för en gångs skull hade vissa förhoppningar om att slippa Marx. Åtminstone lite. Det spektakel jag fick se blev dock ännu värre. Föreläsaren, vars namn jag inte lagt på minnet, inledde med att be alla om ursäkt att han nu skulle föreläsa om liberal ekonomisk teori. Bara så att vi visste att detta minsann var ett undantag. Vi fick ha lite överseende, han hade inget val. När föreläsaren strax före paus började häckla Bo Lundgren (detta var valåret 2002) fick jag dock nog och gick hem. Sedan har vi vad som i Uppsala kallades "och"-perspektivet, nämligen vänsterfeminismen. Den skulle in överallt, oavsett hur irrelevant perspektiven tedde sig för ämnet i fråga. Utvecklingen sedan dess har inte direkt blivit bättre.

Problemet är att personer som är vänster rent politiskt inte ser detta, alternativt inte ser något fel i politiskt vinklad litteratur. Vad hände med det kritiska tänkandet? Nycander ger en rimlig förklaring: verklighetsförankring och solid vetenskap är inte nödvändig i dessa människors ögon. Här är genusvetenskapen ledande. Inom genusvetenskapen har det till och med hävdats att det som i dag ses som vetenskap är sprunget ur manligt tänkande och manliga strukturer och bör förkastas till förmån för något nytt: en vetenskap där källkritik och evidens inte är så viktigt. Det är inte att undra på att Eva Lundgren stormtrivs i ett sådant klimat.

Vänsterperspektiven sitter i väggarna på många institutioner. Det skulle behövas ett rejält korsdrag för att vädra ut den unkna luften. Men vem kan öppna fönstret?

Fortfarande högaktuell på svenska universitet och högskolor.