Genus och bilar

"Vi gröna vill befria männen från de normer som säger att de måste köra stora och snabba bilar."

Grön Ungdom har grundligt missförstått själva poängen med Förbifart Stockholm. Inte så förvånande eftersom de blandar in genusperspektiv i ett planerat vägbygge.

Grön Ungdom.

"Men om kon är galen då?"

SVT:s Debatt är vanligtvis tämligen uselt. Seriösa debattörers ord dränks av tomtar och allsköns vänsterfolk (alltid någon göteborgsk arrrbeeetaaaree!). Men gårdagens program var faktiskt ett undantag. Det var riktigt underhållande. Delvis för att det handlade om ett av mina favoritämnen, nämligen den svenska synen på jämställdhet, delvis för att det satt flera riktigt vettiga människor i studion. Maria Abrahamsson var en av dem. Hon är helt strålande i jämställdhets- och feminismfrågor (hade du inte kandiderat för Moderaterna hade jag kunnat tänka mig att rösta på dig, Maria). Pär Ström gjorde flera instick och fick mycket bra sagt på kort tid (precis så ska den knappa tiden i Debatt användas).

Efter jämställdhetsddebatten vidtog en synnerligen underhållande diskussion om orsakerna bakom finanskrisen och statens roll i att bygga upp en ny finanskris. Givetvis fanns Johan Norberg på plats, men där fanns även SBAB:s chefekonom och finansmarknadsminister Mats Odell (ni får ursäkta, men jag kan inte låta bli att tycka om Odell). Det hela slutade i en diskussion om galna kor.

Se programmet här.

Fånigt

I Australien vill premiärminister Rudd förbjuda alla varumärken på cigarettpaketen från och med 2012. I stället ska rökaren få se varningstexter och avskräckande grafiska bilder på förpackningen. Liknande förslag har diskuterats i EU i åratal.

Det är en märklig särbehandling som tobaksindustrin drabbas av. I vilken annan bransch skulle någon ens komma på tanken att förbjuda användandet av varumärken? Det strider mot allt sunt förnuft. Inte ens nykteristextremisterna på IOGT-NTO lär ha kommit med några sådana förslag.

Att röka är dyrt, farligt och äckligt. Det vet alla. Jag tillhör dem som verkligen ogillar tobaksrök och försöker gå om personer på stan för att slippa få deras giftrök i ansiktet. Men att inte gilla en produkt och att vilja hindra andra människor från att använda den är två helt olika saker. Därför var jag principiellt emot rökförbudet på krogar och restauranger - varje krog- och restaurangägare måste givetvis själva få bestämma om gästerna ska få röka där eller inte - men kan samtidigt inte sticka under stol med att jag trivs bättre nu när kläderna inte luktar kremerad röv när man kommer hem.

I Sverige har kampen mot cigaretter främst förts med kostnadsvapnet. Staten har genom straffskatter gjort det väldigt dyrt att röka. Samtidigt har det blivit allt mer komplicerat att vara rökare. Inte bara krogar och matställen utan även arbetsplatser ska numera vara rökfria. Ja, det pratas även om att anställda inte ska få ta rökpauser. Grannar har hamnat i fejd sedan någon rökt på balkongen.

Visst är det bra om allt färre röker. Det betyder att allt färre dör en för tidig död. Men någonstans måste vi ändå överlåta åt vuxna, myndiga människor att bestämma om de vill förgifta sig själva med cigaretter eller avstå. Jag tror inte att en Marlboro-logga mindre kommer att ha någon direkt påverkan på det beslutet.

49 öre som räddar världen?

Kristdemokraterna gick (bland annat) till val på att verka för sänkt bensinskatt 2006. Vi vet att resultatet blev det motsatta. Alliansregeringen valde att hoppa på det klimatalarmistiska tåget och höja "klimat"skatterna. Det är beklagligt, men en vindflöjel som Reinfeldt ville inte riskera att hamna på efterkälken i en så het fråga som "klimatet". Moderaterna började därför plötsligt låta som Miljöpartiet. Enda skillnaden är val av enskilda ord. "Klimatutmaningen", förklarade Reinfeldt, skulle mötas.

Det klingar därför rätt ihåligt när regeringen kritiserar oppositionens förslag att höja bensinskatten med 49 öre. Ett dråpslag mot glesbygden och industrin, varnar regeringen. Fullt så farligt är det inte och glesbygdsbor är vid det här laget att prövat släkte. Visserligen är de flesta svenskar negativa till en bensinskattehöjning, men det är ingen avgörande fråga i valet. Vid det här laget har politikerna dessutom lyckats få människor att tro att filmen 2012 blir verklighet om de inte får höja miljöskatterna. Det är en ödesfråga! predikar pastor Wetterstrand. I vanlig ordning tar svensken sin mössa i hand, gapar och tar emot den sörja staten erbjuder.

49 öre i skattehöjning på bensin, en rödgrön mirakelkur som räddar världen. Grattis.

Och hör sen!

Etiken i politiken

Socialdemokrater är sällsynt lättkränkta. De kräver av andra vad de inte själva lever upp till, nämligen hövlighet och artighet. Själva är de oerhört dåliga förlorare och gratulerar sällan vinnaren om de själva förlorat.

När Mats Odell (KD) kallar de rödgrönas oansvariga miljardregn för "Tobleronepolitik" slår sossarna därför bakut. Thomas Östros anser att det är ett tecken på en kommande "smutsig" valkampanj (ursäkta, men har karln ens förstått begreppet negative campaigning?) och kräver inte bara en ursäkt från ministern utan också att de fyra borgerliga partiledarna sätter sig ned och funderar över etiken i politiken.

Visst kan det ses som ett litet övertramp att lyfta fram Mona Sahlins gamla kontokortsaffärer under ett valår. Men det betyder inte att Odell har fel i sak. Dessutom var det rätt fyndigt. Det är relevant att fråga sig hur sossarna själva har betett sig genom åren. Var fanns etiken då?

Eftersom Socialdemokraterna, och vänstern generellt, anser sig vara good guys och är övertygade om att borgerligheten har en genuin vilja att skada människor, helgar ändamålen medlen. Detta gäller hela den politiska vänstern, där vänsterledare räcker finger åt motståndare i TV, där högern travesteras inom konst och kultur, där Mikael Wiehe får spela sina vänstersekteristiska antihögerlåtar i direktsänd morgon-TV och där det är fullt legitimt att i en riksdagsdebatt hoppa på en minister om dennes privata angelägenheter. Var fanns etiken då?

Borgerliga politiker är av tradition betydligt hövligare och artigare än sina kollegor på vänsterkanten. Det kommer knappast Mats Odells lilla utspel att ändra på.

Sk(r)attretande

Jag var övertygad om att helsidesannonsen i dagens DN var satir. Kanske gjord av Skattebetalarnas förening, Timbro eller Svenskt Näringsliv för att travestera de rödgrönas syn på förhållandet mellan stat, medborgare och inkomstskatter. Först var den rolig, men sedan blev den lite väl uppenbar. Killen verkar ju förespråka ett nordkoreansk syskonsamhälle. Sug på följande (det handlar alltså om det hemska i skattesänkningar):

"Hur har vi då hamnat i denna situation, där allt fler, tvärtemot sin egen vilja, tvingas till horribel ansvarsbörda?" [...]

"Vi tjänar in våra löner var och en, därefter betalar vi skatt, men låt oss inte glömma följande; pengarnas ursprung är den svenska Riksbanken, och pengarnas förvaltare är ingen annan än den svenska staten. Vi medborgare får behålla en del för egen konsumtion - det är rimligt och det är generöst - men som det heter: 'Mycket vill ha mer'." [...]

"Det så kallade 'jobbskatteavdraget' gynnar i huvudsak dem som tjänar med än 19 200 kronor i månaden! I många fall har människor fått en hel månadslön per år i skattesänkning (läs subvention) av den svenska staten! Det är lätt att föreställa sig den beslutsvånda detta måste innebära för den som inte är van att hantera pengar, och hur lätt det är att halka in på en osund bana av lyxkonsumtion." [...]

"Marginalskatten ger i sin rättvisesträvan en glimt av den svenska folksjälens innersta väsen. Den gamla bruksmentaliteten är en tradition att värna. Låt staten avgöra vilken inkomstnivå som gör minst skada för din personlighet."

Och så där håller det på (hela texten finns här).

Men det är tydligen inte satir. Sajten Skattehöjning.nu existerar. Och Mats Roslin själv åker tydligen land och rike runt och debatterar. Han tycker verkligen så här. Även om Roslin är extremvarianten av högskattestatens ivriga försvarare (och har sällskap av Ohly, Esbati & c/o) visar hans galna inlägg på den fundamentala skillnaden mellan vänster och höger i svensk politik. Synen på varifrån skattepengarna ursprungligen kommer (från staten/Riksbanken eller från våra gemensamt hoparbetade arbetstimmar, 40 i veckan) utgör en skiljelinje mellan de rödgröna och Alliansen. Högskattesamhället ska bestå därför att människor inte bör betros att hantera sina egna intjänade slantar, är argumentet. Dessa idéer kan komma att bollas på finansdepartementet så snart som i höst.

Uppdatering: Enligt ett tips i kommentarerna framgår att detta är en av Skattebetalarnas kampanjer. Som först misstänkt alltså. En helsidesannons i både DN och SvD kostar förstås en del... Det var väl för väl ändå. Fast att man över huvud taget funderar över om det är fejk eller ej säger en del om det politiska klimatet i Sverige. Kommunisten Ali Esbati har ju faktiskt skrivit i stort sett samma sak. På fullt allvar. Och den gode Gidehag mörkar skickligt på sin blogg... :-)

Det är ju det vi har sagt hela tiden...

"Child pornography is great. It is great because politicians understand child pornography. By playing that card, we can get them to act, and start blocking sites. And once they have done that, we can get them to start blocking file sharing sites."

Johan Schlüter, dansk advokat vid Ifpi.

Upphovsrättsindustrin gör det. Politikerna själva gör det. De använder barnporren som murbräcka för att uppnå filtrering av även andra sajter. Denna taktik har varit uppenbar länge. Det gäller att komma över den där första tröskeln, att få lagstiftaren att släppa tveksamheten kring att censurera internet. Sedan kan det bära utför snabbt.

Det är uppfriskande på något vis när någon talar klarspråk. Det gör det dels tydligare vem som är fienden, men det visar också på att de som arbetar mot barnpornografi på nätet faktiskt inte alltid gör det utifrån de bästa av avsikter.

via HAX och Christian Engström

För järnvägen i tiden

Snabbtåg i ett avlångt land som Sverige torde vara perfekt. De rödgrönas förslag på att bygga spår för snabbtåg är därför välkommet. Men hur seriöst är det?

Det behövs en mångmiljardsatsning på infrastrukturen i Sverige, så långt är alla riksdagspartier överens. Medan Alliansen satsar mer på vägbyggen vill de rödgröna modernisera och utveckla järnvägen. Båda satsningarna är viktiga. Men medan alliansregimen vill satsa vidare på en jobblinje för att fler ska arbeta, går Socialdemokraterna till val tillsammans med en extremt skattehöjarparti och ett parti som anser att människor ska få vara lediga med betalning under ett helt år. Alla tre vill dessutom avveckla den energikälla som kan driva framtidens höghastighetståg. Det går inte ihop någonstans. Finansieringen av de projekt som de rödgröna presenterar (där en Norrbotniabana är fullständigt meningslös) känns minst sagt skakig.
Lägg därtill den idiotiska kilometerskatten på den tunga lastbilstrafiken.

Frågan är om svenska folket över huvud taget vill ha höghastighetståg. Det är faktiskt tveksamt. När jag jobbade på Demoskop gjorde vi undersökningar om svenska folkets inställning till just snabbjärnvägar och betalningsviljan därtill. Det visade sig att väldigt få var villiga att betala mer för att åka snabbtåg i Sverige. Flera prisförslag angavs som alternativ och endast de priser som låg väldigt nära dagens X2000-priser ansågs som skäliga av de flesta. Det är möjligt att denna åsikt kommer förändras när de nya tågen väl tas i bruk, men vi ska samtidigt ha i minne hur många som faktiskt sitter och skumpar på buss runt om i landet bara för att SJ:s biljettpriser med kort varsel är oskäliga.

Jag är spontant positiv till snabbtåg, alla som har åkt dem på kontinenten eller i Asien torde vara imponerade av effektiviteten och komforten. Men Sverige är trots allt inte Kina. Frågan är därför hur många som kommer att vara intresserade av att åka snabbtåg om de väl byggs. Om staten måste sponsra biljetter för att folk ska anse att det är värt pengarna att åka, riskerar detta mångmiljardbygge att bli en kostsam affär under många år framöver.

Internetberoende

Ibland inser jag hur beroende jag har blivit av nätet. Särskilt under pluggandet. Oavsett om det gäller uppsatsarbetet eller kinesiskan är internet en ständig följeslagare. Vi har dessutom alla våra morgonrutiner. Min består i att ta en kopp te framför datorn när jag kollar nyheter, sportresultat från natten som gick samt läser och svarar på mail.

När internetuppkopplingen slutar att fungera hemma, blir det därför lite panik. Särskilt i dag när jag skulle förbereda en intervju och kontaktuppgifterna låg i mailboxen. Nu går det lyckligtvis att sätta sig på ett kafé eller ett bibliotek och utnyttja ett nätverk där. Men det är begränsande eftersom det är omständigt att släpa med sig alla böcker som jag vill ha tillgång till när jag skriver.

Tanken på hur spamberget i mailboxen växer timme för timme om man inte går in och rensar (och ser till att läsa de riktiga mail som min webbmail resolut och utan närmare förklaring placerat i spamkorgen) är inte heller helt angenäm.

Så, ja, visst är jag internetberoende. Det är i dag i princip ofrånkomligt. Jag har dragit ut på att byta internetoperatör från Glocalnet till Comhem eftersom uppkopplingen fungerat så bra i år efter år och jag inte vill uppleva just sådana här dagar när jag måste rusa ut på stan för att gå online. Men det blir nog ett byte framöver ändå...

Malmströms censuriver

"Det är inte supereffektivt eftersom sidorna kan uppstå igen, men det är i alla fall ett sätt att hindra tusentals människor från att titta på detta."

EU-kommissionären Cecilia Malmström har kritiserats för sin vilja att filtrera internet som ett led i kampen mot barnpornografi. Själv förstår hon över huvud taget inte kritiken eftersom barnporr och censur "knappt kan nämnas i samma mening". Hon missar förstås poängen. Detta är ingen kamp för människors rätt att titta på övergreppsbilder (huruvida det bara är barnpornografi som fastnar i polisens filter är också en diskussion), det handlar om vilken rätt staten ska ha att censurera material på internet. Det handlar om informationsfriheten på nätet.

Antingen finns informations- och yttrandefrihet. Eller så finns den inte. Börjar man censurera visst material, öppnar man upp för möjligheten att tänja på gränserna. Vad säger att morgondagens makthavare i EU inte tycker att all porr ska förbjudas? Att sidor med känsligt politiskt innehåll ska censureras? Att Malmström inte vill se censuren ur detta längre tidsperspektiv är inte förvånande. Hon är folkpartist och därmed principlös. Men det är en oroväckande utveckling vi ser.

Det säger dessutom något om kommissionärens prioriteringar när det är så viktigt att förhindra att människor tittar på vissa bilder och filmer att staten måste gå in och censurera vissa sidor på nätet. Låt polisen fokusera på dem som begår själva övergreppen i stället och låt internet vara fritt!

Mångfald och enfald

Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag har beviljats presstöd i miljonklassen. Detta har fått många att reagera. Ska skattepengar gå till rasister?

Ja, Presstödsnämnden får inte ta hänsyn till innehållet. DN Kultur rasar, förstås. När DN:s kulturredaktion blir lika upprörd över att vänsterextremister får ekonomiskt stöd för sin verksamhet, ska jag lyssna. I sektvänsterns, det vill säga DN Kulturs, värld är nationalism enfald medan kommunism är mångfald.

Medan många vill att staten ska bestämma vad som är "rätt" och "fel" politiska åsikter, anser jag personligen att presstödet i sig är problematiskt. Alla har rätt till sin åsikt. Alla bör ha rätt att få uttrycka den. Men ingen har rätt att andra ska betala för det. Snacket om mångfald är också ihåligt eftersom kritiken nu dyker upp när en tidning med "fel" åsikter får presstöd. Vem ska definiera vad som är "mångfald"...?

I dag är det lättare än någonsin tidigare att göra sin röst hörd. Du behöver ingen tidning. Du behöver inte förlita dig på redaktörers välvilja. Du kan starta en hemsida eller blogg, twittra och göra din röst hörd gratis. Utan presstöd. Och utan att behöva förlita dig till någons definition av "mångfald".

Ja, sexköpslagen bör tas bort

Bloggaren Greta Garbo, Linnea Evertsson, har utkommit med en bok om hur det är att sälja sex. Hon deltog också i Efter tio i TV4, där hon berättade om sin syn på att sälja sex, på sexköpslagen och på köparna inför en skeptisk Malou von Siwers.

Först och främst måste konstateras att det är oerhört starkt av henne att framträda inför TV-kamerorna i ett land där hela det politiska etablissemanget värjer sig för de sexsäljare som har mage att värna sina rättigheter och ifrågasätta den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen.

Linnea Evertsson säger något väldigt enkelt men viktigt när hon konstaterar: "Min version är min version, sedan finns hur många versioner som helst." Det är nog den bästa poängen vi kan förmedla till alla som tror att sexsäljarna bäst representeras av Lukas Moodyssons Lilja 4-ever, som inte ser någon skillnad mellan att sälja sexuella tjänster vid sidan om sitt "vanliga" arbete och att låsas in i en lägenhet för att där med hot om misshandel eller död sälja sex. Eller som anser att allt sexarbete är exploatering. Det är en ofattbar blindhet som regering och riksdag står för. Det finns människor som far illa av att sälja sexuella tjänster, det finns ingen tvekan om det. Men om det nu var deras välmående som politikerna var intresserade av (vilket det aldrig har varit eftersom sexköpslagen är en moral- och attitydlag), borde det utifrån detta perspektiv rimligen vara förbjudet att sälja sex. Vilket det inte är.

I den efterföljande debatten inleder Nyamko Sabuni med att hävda att hon inte tror på den "lyckliga horan". Det hon egentligen säger är att hon tror att Linnea just har suttit och ljugit hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Det är direkt oförskämt. Ministern konstaterar att "vi måste koppla köp av sex med människohandel för sexuella ändamål". Jag förstår henne. För att kunna argumentera för lagen måste man nog göra en sådan koppling. Man måste bortse från mänskliga rättigheter, blunda för utvecklingen i länder som Nederländerna, Tyskland och Nya Zeeland och låtsas att sexsäljarnas egna berättelser är uttryck för ett slags falskt medvetande. Endast genom denna blindgång går det att försvara sexköpslagen.

Den politiska debatten fastnade tyvärr i att ena sidan sprider gamla fördomar som den andra försöker korrigera. Politiker som propagerar för sexköpslagen har en tendens att kasta ur sig siffror som de egentligen inte har fog för. Vi vet exempelvis väldigt lite om hur utbredd människohandel för sexuella ändamål är och hur mycket verksamheten omsätter. Ändå lyckas både Nyamko Sabuni och Cecilia Malmström ge sken av att det är en världsomspännande kriminell verksamhet som omsätter samma belopp som internationell vapenhandel. Lite ödmjukhet skulle inte skada. Både CUF:s Hanna Wagenius och LUF:s Adam Cwejman gjorde bra ifrån sig. Men det är svårt att föra debatten framåt när en minister hela tiden sitter och diskuterar något helt annat, nämligen människohandel och, till slut, även organhandel.

Mitt intryck är att sexköpslagen inte längre har någon avskräckande effekt. Den hade det inledningsvis, vilket Socialstyrelsen konstaterade i Kännedom om prostitution 2003. Men bara fyra år senare kunde Socialstyrelsen i sin granskning konstatera en ökande gatuprostitution - samtidigt har verksamheten exploderat på nätet (en utveckling vi säkerligen hade sett oavsett lagstiftning). Detta överensstämmer med den bild som de sexsäljare som jag intervjuar för min uppsats har gett. Lagen har ingen direkt påverkan på dem som köper sex, sett utifrån efterfrågan. Däremot stigmatiserar lagen givetvis sexköparen, vilket också är meningen. Detta illustrerades obehagligt tydligt när landets justitieminister på fullt allvar föreslog att misstänkta sexköpare (inte dömda mördare) skulle få gredelina kuvert hemskickade så att barnen i familjen fick se vilken typ till pappa de hade. Att betala för sex fortsätter att vara något av det värsta man kan göra i Sverige ur moralisk synvinkel. Det säger lite om moralen i det här landet.

Förbudet mot köp av sexuell tjänst, som lagen egentligen heter, är under så kallad utvärdering. Det handlar emellertid inte om någon omprövning, som Malou von Siwers antog. I direktiven framgår att en utgångspunkt är att lagen ska vara kvar. I stället vill regeringen att utredaren Anna Skarhed utrönar hur polis och åklagare arbetar med lagens hjälp och om det finns några tolkningssvårigheter eller andra problem som lägger hinder i vägen för deras arbete att sätta fast sexköpare. Så ser direktiven (Dir. 2008:44) ut. Utvärderingen skulle ha presenterats senast den 30 april, men det ser ut som om vi får vänta på resultaten. Vi kan visserligen redan nu, utifrån direktiven, lista ut ungefär vad Skarhed kommer att föreslå för förändringar.

Men... fattar ni inte?

Ung vänster vill se fasta anställningar för ungdomar som just avslutat gymnasiet. Visstidsanställningar har satts i system, klagas det.

Ung vänster frågar sig inte varför arbetsgivare egentligen är rädda för att fastanställa människor. De utgår från att det måste bero på arbetsgivares inneboende ondska. De frågar sig heller inte varför just Sverige har en så skyhög ungdomsarbetslöshet jämfört med andra länder. Beror det på att andra EU-länder har en lagstiftad rätt till heltid? Knappast.

Faktum är att vänsterns trygghetspolitik skapar otrygghet. Företrädarna för vänsterpartierna har stora svårigheter med att förstå det grundläggande förhållandet aktion-reaktion. Förbjuder du något, försvinner inte nödvändigtvis problemet. Det förändras, går under jorden, byter utseende. Och återkommer. Lagar och förbud kan dessutom skapa nya problem. Vi ser det närhelst politiker försöker reglera, kontrollera och förbjuda saker. Vi ser det på narkotikaområdet (i form av ökad kriminalitet och dödlighet), på sexköpsområdet (i form av otrygghet för säljare och stigmatisering av både köpare och säljare), på bostadsmarknaden (i form av en omfattande svart marknad som endast är öppen för människor med feta plånböcker) och inte minst på arbetsmarknaden (i form av höga trösklar och därmed hög arbetslöshet bland vissa grupper). Exemplen på där en "välmenande" politik skapar problemen är många.

I sin strävan att skapa en bomullsinvaddad arbetsmarknad har de rödgröna axelmakterna gjort det dyrt och problematiskt att anställa människor - och därtill gjort det dyrt att arbeta. Följden blir i bästa fall just de visstidsanställningar som Ung vänster inte gillar, i värsta fall att arbetsgivarna helt enkelt avvaktar med att anställa. De höga skatterna på arbete gör i sin tur arbetstagare extra sårbara eftersom många människor inte har någon möjlighet att lägga upp en krisbuffert. De hänvisas till offentliga bidragssystem (vilket är precis vad vänsterpartierna vill).

Dessutom vill jag framhärda att många unga, de facto, är bekväma och lite lata. De nöjer sig inte med en väldigt låg ingångslön, "skitjobb" på McDonald's eller något kafé utan letar efter välbetalda och bekväma jobb. Trots att de är 18 och saknar relevant arbetslivserfarenhet. Denna attityd måste förändras. Målet måste alltid vara att klara sin egen försörjning. Den stoltheten borde alla människor ha. Det kan finnas tillfällen i livet då det av olika anledningar går åt skogen. Men fullt friska personer ska arbeta och försörja sig.

Vi behöver en rörlig arbetsmarknad. En marknad där det är lätt att både anställa och sparka människor. Jag inbillar mig att arbetsgivare faktiskt inte vill göra sig av med den som gör ett bra jobb så länge det finns arbete att erbjuda. Poängen med ökad flexibilitet, och lägre skatt på arbete, är att steget till nästa arbete blir betydligt kortare än i dag, att avsked således inte blir den fullständiga katastrof det i dag kan vara. Lägre skatt på arbete möjliggör människor att lägga undan en krisbuffert för att klara sig mellan två jobb.

Alliansen hade kunnat göra något åt ungdomsarbetslösheten under sina år vid makten men valde att fega ur (trots att Centerpartiet faktiskt drivit på för en förändring). Problemen kvarstår sålunda. Vid en rödgrön valseger kan problemen förvärras ytterligare. Grattis, Sverige.

Den konservative svensken

Vi svenskar vill gärna se på oss själva som moderna, bildade och frisinnade människor. Denna självbild är väldigt svår att förena med det utbredda stödet för att bevara monarkin, som normalt runt 6 av 10 svenskar vill ha kvar.

I själva verket är vi ett konservativt folk som ogillar förändringar, som finner trygghet i när saker får vara "som de alltid har varit" (oavsett om det gäller landets statsskick eller bara några byggnaders placering på vår bostadsort). Att det skulle hänga ihop med synen på Sverige som världens föregångsland och att detta skrytbygge absolut inte får röras eftersom varje förändring, ve och fasa, skulle kunna innebära en försämring av världens bästa land, låter inte osannolikt. Det är i alla fall så stockholmare argumenterar mot varje förändring av stadsbilden (det är därför det tar 20 år att bestämma sig för något här). Då heter det att vi inte får förstöra "världens vackraste huvudstad" med nya byggnader. På samma sätt får vi inte förstöra "världens bästa land" med stora förändringar.

Nu visar undersökningar att svenska folket har ett sjunkande förtroende för kungahuset. Det är positivt att se. Men stödet för monarkin är fortfarande kompakt. Bara 22 procent av svenskarna vill avskaffa detta odemokratiska statsskick. Argumenten brukar vara två och inget är särskilt bra: "Det ska vara som det har varit" och "kungahuset gör bra reklam för Sverige, vilket ger turism och skatteintäkter". Som synes är den principiella diskussionen helt frånvarande, men så brukar det ju förhålla sig. Och det är beklämmande att stödet är som allra största bland borgerliga väljare och företrädare.

Hur pass mycket pengar kungahuset genererar till statskassan (efter att apanaget avräknats) vet jag inte. Men det är en aning märkligt att ett odemokratiskt statsskick som hör hemma i de gamla historieböckerna och inte på 2000-talet kan existensmotiveras med att det ger lite klirr i statskassan. Om turister vill komma hit och se slottet, be my guest. Det kommer att stå kvar oavsett om Sverige har en kung eller ej.

Personligen kräks jag över vurmen för kungahuset, skvallret och det kommande bröllopet. Särskilt illa kommer det förstås att bli i sommar innan bröllopseländet är över. Lyckligtvis flyr jag landet några dagar innan. Men monarkin finns kvar och väntar när jag återvänder.

Lars Ohly gjorde så rätt när han vänligt men bestämt tackade nej till att närvara, konstaterande att han inte var nära släkt med kungafamiljen. Tänk om borgerliga politiker hade stake att göra detsamma.

Framtida museum.

Frihetsfrontens talarkväll: ny talare!

Åter igen är olyckan framme och åter igen tvingas Tanja Bergkvist ställa in. Ny talare för morgondagens talarkväll är i stället Anders Edwardsson, historiker, författare och bloggare.

Tid: Torsdag 22/4 kl 19.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.

Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.

Välkomna!

Hysteri

Som jag bloggade om i går vill den amerikanska nöjesindustrin införa ett flertal åtgärder mot piratkopiering som liknar rena rama diktaturfasonerna. Bland förslagen finns idén att datorer, iPods och usb-minnen ska kunna kontrolleras av tullpersonal vid ankomsten till USA.

Detta är varken förvånande eller otidsenligt. Vi har gått mot ökad kontroll generellt i samhället i tio år och resenärer till USA utsätts redan i dag för rigorösa kontroller. Och våra medhavda media kontrolleras redan på flygplatsen med lagens stöd.

Nu har jag visserligen ingen akut längtan till staterna och har inga planer att besöka landet de närmaste åren, men är det inte lite märkligt att det är betydligt jävligare att ta sig in i "frihetens land" medan vi svenskar inte ens behöver visum till och tas emot med ett brett leende i en demokratiskt tveksam stat som Thailand? Och att få visum till Kina tar tre dagar och det är problemfritt att resa in i landet. Inga dumma frågor, fyll bara i det lilla ankomstpapperet med namn och vistelseadress. Risken är dock att nya korkade bestämmelser i USA sprider sig till resten av världen. Kan de, kan andra.

Gränserna för vad som är "farligt" eller "misstänkt" har dessutom flyttats betänkligt. Minns Brad Jayakody som på Heathrow vägrades kliva ombord på planet bara för att han bar en t-shirt med en Transformers-robot på. Roboten höll nämligen i en pistol. Eller Marnina Norys som tvangs ta av sig ett silversmycke som liknade en antik pistol när hon skulle flyga med WestJet.

Dumma förslag och integritetsövergrepp bara för att de kan. Det är egentligen skit samma om det är terrorismen eller piratkopieringen som är boven. Det är vi vanliga resenärer som får lida.

Diktaturfasoner

Den amerikanska nöjesindustrin går över alla tänkbara gränser i sina förslag till åtgärder mot piratkopiering.

PC för alla berättar:

1. Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material.
2. Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt.
3. Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material.
4. Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet. Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.

Förslag 1 påminner inte så lite om den Green Dam Youth Escort-mjukvara (绿坝·花季护航) som kinesiska myndigheter ville installera i alla nya persondatorer (men som än så länge bara finns i datorer i skolor, på internetkaféer och i andra offentliga datorer). Officiellt var tanken att mjukvaran skulle hindra användare från att besöka porrsajter (även om begreppet "youth escort" nog kan slå lite fel), men ingen lär tvivla på att det i minst lika hög grad handlar om att förhindra besökare att se för regimen känsligt material. Nöjesindustrin lär alltså av diktaturer. Det säger lite grand om hur pass långt det har gått. Grundläggande integritetsrättigheter kastas överbord för några stora företags rätt att kunna fortsätta sin verksamhet som tidigare.

Bara tanken på att den amerikanska tullen ska gå igenom min dator, iPhone, iPod och usb-minnen är obehaglig. Det finns inget olagligt på någon av dessa det och det är just därför det är obehagligt. Det är ett integritetsövergrepp som drabbar oskyldiga människor. Det är inte ovanligt att människor som besökt USA har fått sina väskor öppnade när de hämtar dem. Nakensckanning är på modet. Det är snart bara rektalvisitering som återstår. Någon kan ju faktiskt gömma ett usb-minne med piratkopierad musik där...

Frihetsfrontens talarkväll: april

Så går vi då ett nytt försök.

Hon blev sjuk i mars och fick ställa in. Men nu på torsdag talar Tanja Bergkvist, fil. dr. i matematik och kritiker av den så kallade genusvetenskapen, på Frihetsfrontens talarkväll.

Tid: Torsdag 22/4 kl 19.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.

Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

Sänkta skatter - och mer då?

Det går inte att tala illa om Sverige i regeringsställning. Det är förstås naturligt eftersom all sådan kritik omedelbart skulle kunna uppfattas som kritik mot den egna regeringen, mot egna misslyckanden. Men det vore ändå önskvärt om Alliansen kunde vara lite mer ödmjuk och visionär. Vad vill ni egentligen med Sverige? Är paradiset redan uppnått?

Fredrik Reinfeldt vill sänka skatterna, det vet vi. Men för Alliansen har argumenten för lägre skatter inte varit argument för en frihetsreform utan för en arbetslinje. Det pratas sällan om frihetsvärdet med lägre skatter. I stället görs kalkyler om vad som bäst främjar sysselsättningsgraden i samhället.

Sett ur det perspektivet finns det något desperat över att nu föreslå skattesänkningar för pensionärer i flera led. Det rimmar dåligt med den så kallade arbetslinjen och handlar enbart om att inte ytterligare reta upp en stor väljargrupp. Så lätt kan arbetslinjen överges när det makten står på spel. Om landets pensionärer möts av löften av skattesänkningar från båda blocken, är risken mindre att de helt ratar Alliansen, resonerar Reinfeldt. Vad regeringen ska göra för att vinna över ungdomarna (vars sympatier till två tredjedelar ligger hos de rödgröna), har nog ingen alliansledare svaret på.

Väljarna är inte rationella vid valurnan. Man kan tycka att runt 1 500 kronor i sänkt skatt varje månad (motsvarande en kortare utlandssemester på ett år) skulle göra människor vänligare inställda till Alliansen. Men icke. Eftersom få känns vid att de faktiskt har mer pengar i plånboken nu än under Göran Perssons tid, hjälper det föga. Och det handlar inte bara om människor som har sin ideologiska kompass till vänster och därmed högaktningsfullt struntar i, eller rent av känner skuld för, den skattesänkning de fått. Människor är helt enkelt ovetande.

Svenskar är ett konservativt folk. Det gillar inte stora, snabba förändringar. Det har funnits stark opinion mot alla genomgripande förändringar de senaste 20 åren. Folk har varit motståndare till avskaffat TV-monopol, motståndare till friskolereformen och motståndare till slopandet av apoteksmonopolet. Efteråt är det däremot få som vill återvända till tiden före dessa reformer. Frihet smakar gott när vi väl fått smaka på den. Detta ambivalenta förhållande till förändringar gör det svårt att gå till val på omfattande reformer. Och några sådana tycks ingen heller svensk toppolitiker eftersträva. Sverige är ju ett så bra land. Här behövs inga förändringar, ingen utveckling. Vi ska bara putsa på fasaden lite.

Höstens val kommer att handla om jobbfrågan, om trovärdigheten hos de två statsministerkandidaterna och, givetvis, om vem som kan lova mest till barnfamiljer och pensionärer. Räkna med pengaregn.

Mona Sahlin vill återgå till Sverige 2006. Fredrik Reinfeldt vill behålla Sverige 2010. Inget av alternativen är särskilt lockande.

Varför permissioner?

Permissioner brukar av Kriminalvården beskrivas som ett medel för återanpassning i samhället för personer som har suttit fängslade länge. Det är därför en aning märkligt att Anders Eklund, livstidsdömd för bland annat det omtalade mordet på Engla Höglund, åter igen beviljats permission. Eklund har haft permissioner tidigare. På ett så tidigt stadium kan permissioner inte ses som ett led i någon sorts återanpassning i samhället. Vilken är då poängen?

Orsaken till just denna permission - att gå till en optiker samt köpa solglasögon - är inte det mest relevanta här. Oavsett orsak bör vi diskutera vilken funktion permissioner från fängelsevistelser egentligen ska ha. Ska de erbjuda något slags trevligt avbrott i vardagen eller fylla någon konkret funktion i "vården" av den intagne? Eller godkänns permissioner när internen behöver uträtta något särskilt ärende utanför fängelsets murar? Går inte de flesta ärenden att lösa på plats?

Jag är lite tveksam till själva förekomsten av permissioner inom kriminalvården. De förlöjligar själva kriminalvården som sådan när dömda mördare springer på stan och shoppar.

Jag kan förstå poängen med dem som ett led i en återanpassning efter en lång vistelsetid. Att stegvis ge internen ökad frihet och ökat ansvar för denna frihet i stället för att bara kasta ut honom eller henne på gatan direkt vid muck är ett vettigt förfarande. Men permissioner bör inte användas som ett sätt att få käka lite god mat eller handla något trevligt på stan.

Bättre ställt? Hade vi ingen aaaning om...

Alliansen har sänkt skatten för vanligt folk, kanske mer än någon annan svensk regering. Det är något som Reinfeldts regering faktiskt ska ha beröm för. För en vanlig inkomsttagare har skattesänkningarna inneburit runt 1 500 kronor mer i månaden efter skatt. Det är ungefär 13 000 kronor om året. Samtidigt som facket endast intresserar sig för bruttolönen och jublar över någon procents löneförhöjning för medlemmarna, ser alltså den borgerliga regeringen till att svenskarnas nettolön stiger mångdubbelt mer.

Ändå känns folk inte vid detta. En del av skulden faller på regeringen själv. Den har som bekant inte varit särskilt duktig på att göra reklam för sin egen politik på det här området. Men man kan förstås tycka att dessa extra tusenlappar varje månad (räkna ut det på två heltidslöner och det är inga småsummor vi pratar om) borde märkas hos folk ändå. Men icke. En medelklassfamilj som enligt DN tillhör den grupp som har tjänat mest på Alliansens skattesänkningar och årligen fått behålla 35 000 kronor mer än med den förra socialdemokratiska regeringen, har inte märkt någonting. "Pengarna måste ha gått till dyrare mat och bensin", gissar de. Vilket i sådana fall innebär att de hade legat 35 000 kronor minus om Socialdemokraterna suttit vid makten (vilket för övrigt är det parti de röstar på). Hur kan det vara på detta sätt? Hur kan människor inte märka att de har 3 000 kronor mer över varje månad? Tittar folk inte på sina lönespecar längre?

Jag tror att det dels kan bero på att många människor inte är vara vid annat än att leva från månad till månad på sin lön. Det är så verkligheten ser ut för många människor. Mer pengar i plånboken betyder förmodligen att pengarna spenderas, som i fallet ovan. Drömmen om en årslön på banken har förblivit en dröm (men med Alliansens skattepolitik skulle den kunna bli verklighet för den som är duktig på att spara). För andra, som familjen ovan som trots allt har det rätt bra och förmodligen kan spara till en hygglig semester varje år, kan det ha att göra med att de helt enkelt inte är vana vid att ha full koll över sin egen ekonomi. Vilket är tragiskt i sig men förmodligen rätt symptomatiskt i ett land där det allmänna alltid finns till hands med bidrag (finansierat av andras arbete) och där människor faktiskt inte uppmanas att klara sig på egen hand.

Alliansen kan stapla statistik och fakta i travar utan att det spelar någon roll. Om svenska folket inte upplever att det har fått det bättre, är fakta på motsatsen meningslösa. Märk väl: det är dessa väljare som ska avgöra höstens riksdagsval. Man kan bli direkt mörkrädd i vårsolen.

Ett trovärdighetsproblem

Carl Bildt fortsätter med en sin höga svansföring i frågan om friheten på internet. Men vilken trovärdighet har egentligen Sveriges utrikesminister i dessa frågor, givet vad som pågår i både Sverige och EU?

Det finns en fara med att endast peka ut vissa bad guys, Iran, Kina, Kuba och Egypten, och låta västvärldens inskränkningar av nätet hamna i bakvattnet bara för att besluten fattats "i god demokratisk ordning". Inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten blir inte mindre allvarliga bara för att de sker i demokratiska stater. Snarare tvärtom. Vi har anledning att förvänta oss mer av Sverige, Storbritannien och Frankrike än av ovan nämnda stater när det gäller respekten för integriteten på internet. Diktaturer gör bara vad vi kan vänta oss av dem: arbetar för att stärka sin egen makt. I detta ingår en ständig strävan efter kontroll.

Tendensen i västvärlden är tyvärr densamma när det gäller friheten på internet. Det har börjat som ett led i kampen mot barnpornografi. Det är listigt eftersom ingen människa vill stå upp för något så avskyvärt som sexuella övergrepp på barn (och väldigt få begriper den grundläggande skillnaden mellan övergrepp och bilder på övergrepp). Sedan har dammluckan öppnats och möjliggjort filtrering och censur även av annat material som anses osedligt, farligt, omoraliskt.

Självfallet måste polisen ha verktyg att arbeta mot olagligheter även på internet. Men att tro att det genom statliga tvångsåtgärder, registrering, blockering, filtrering och censur, går att få kontroll över något så omfattande, föränderligt och ständigt växande som internet, är naivt och rent dumdristigt. Det är väl just denna frustration som märks i de förslag som läggs fram på EU-nivå. Internet är och förblir en hal tvål för kontrollkåta politiker.

Vi ska välkomna att frågorna om friheten på nätet lyfts. Men regeringen måste även gå före i handling. En läpparnas bekännelse duger inte. Låt oss få en rimlig principiell diskussion om dessa frågor.

Floskel-Mona och blind-Anders

Oppositionen är det största hotet mot rättvisan, säger Anders Borg. Det tar något ögonblick att inse att det faktiskt är en moderat finansministers ord. Moderaterna har sedan 2003 spelat på vänsterns planhalva. Nu ska det även pratas rättvisa.

Moderaterna och Socialdemokraterna talar båda om att Sverige måste hålla samman. Ingen får gå före. Ingen får lyckas för mycket. Egentligen är detta den slutgiltiga moderata kapitulationen inför den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen, Moderaterna anser numera att ekonomiska klyftor är ett problem. Detta problem bör lösas genom att den som tjänar mer, tvingas skatta bort så pass mycket av sin inkomst att orättvisan inte upplevs som för stor bland den övriga befolkningen. Att klämma åt dem som lyckas och får mer i plånboken än andra, det är alltså inte bara socialdemokratisk utan även moderat rättvisa.

Mona Sahlin vill att vi alla ska ha rätt att förverkliga våra livs drömmar. Hur höga skatter på arbete och höga trösklar in på arbetsmarknaden ska hjälpa oss på vägen svarar S-ledaren inte på. Faktum är att inget regeringsalternativ inför höstens val har något bra track record när det gäller att bekämpa de stora grundläggande problem som finns i Sverige, de som har debatterats i valrörelse efter valrörelse men aldrig resulterat i handling. Varken de borgerliga eller de rödgröna har lyckats lösa problemen med den skyhöga ungdomsarbetslösheten eller marginaliseringen bland nysvenskar. Det finns röster inom Alliansen som vill göra något, men statsministern, finansministern och arbetsmarknadsministern - alla moderater - har sagt nej. Således blir Reinfeldts regering ännu en i raden som misslyckas. Och diskussionen om vad som borde göras - av någon annan, någon gång i framtiden - fortsätter.

Höstens val riskerar att bli en tävlan i vilket regeringsalternativ som tänker satsa flest kronor och ören på "välfärden". Mona Sahlins artikel i DN Debatt är typisk. Inte med ett ord står det hur hon rent konkret tänker åstadkomma fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende. Tänkandet är som bekant inte Monas starka sida. Det verkar inte heller vara Alliansens.

En bild av Sverige

Det är intressant att vi ofta har rätt bestämda uppfattningar om länder trots att vi aldrig satt vår fot där. Visst går det att läsa sig till mycket, men människor och kulturer bör ändå upplevas innan vi ärligt kan fälla omdömen om dem.

Det är inte ovanligt att människor i andra länder har en väldigt positiv bild av Sverige (om de vet något alls är det oftast bara positivt). När jag pratar med turistande amerikaner i andra länder blir detta väldigt tydligt. Det skulle förstås delvis kunna bero på att man inte gärna vill inleda en konversation med en okänd person genom att smutskasta hans hemland. Men jag tror faktiskt att många de facto har en väldigt romantiserad bild av Svedala. Vilket till stor del bygger på okunskap. Sverige är trots allt ett väldigt litet land och ägnar man sig inte åt omfattande research är några TV-inslag eller resereportage kanske den enda bilden man fått av landet. Det lilla paradiset långt, långt borta...

Kanske kan det beskrivas som en modern motsvarighet av de så kallade Amerikabreven från andra halvan av 1800-talet (se förresten denna sajt som försöker nyansera bilden av USA). Landet man flyr till blir det förlovade landet, landet man lämnade ett helvete. Det är ett sätt att motivera den långa och mödosamma resan för sig själv. För mödor blev det. Tänk dig själv. Du gnetar och sparar i tio år. Det är långt före Ryanair ser dagens ljus vilket gör att du tvingas lägga en hel årslön på biljetten. Sedan säljer du huset/lägenheten, tar med dig en väska eller två och kliver ombord. Bye, bye hemland. Hoppas på det bästa. Det var en sjujäkla resa de gjorde, emigranterna. I dag kan vi gneta några månader till en flygbiljett och fickpengar - och återvända hem om vi inte trivs med maten i det nya landet.

Min tjej visste ingenting om Sverige innan vi träffades och jag berättade en del för henne. Men det är svårt att beskriva ens hemland för någon som aldrig varit här, allt är så självklart. Vad anses udda av utlänningar? Vad är exotiskt? Vad är bra? Jag har nog mest gnällt på den långa svenska vintern, är jag rädd, ibland så pass mycket att jag kommit på mig själv med att, som för att lugna henne, tillägga:

- ...men sjukvård, grundskola och universitetsutbildning är ju gratis...
- Gratis!?
- Ja, jo, men vi betalar ju skatt för det...
- ”Skatt”...?

Ja, hur förklarar man hur mycket skatt vi faktiskt betalar i Sverige? Att staten minsann tar hälften av vår inkomst och kallar det rättvisa? Att Lars Ohly kissar i vårt lönekuvert och kallar det solidaritet? Eller att det inte går att köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag därför att politikerna tycker att det är bäst så? Lite får man allt skämmas.

Men det som stör mig mest, förutom rabiatfeminismens rent kvävande effekt, är att Sverige har slutat att utvecklas. Det finns ingen vilja att förändra och utveckla landet längre, ingen önskan att lära av andra. Alla går omkring i tron att slutmålet redan är uppnått. Att Sverige är färdigutvecklat. Det är en farlig inställning. Visst finns det mycket som är bra med Sverige. Miljön är ren, så ren att vattnet går att dricka - både ur sjöarna och vattenkranen. Det är för det mesta ordning och reda, vilket vi svenskar uppskattar. Vi köar lydigt och fnyser åt dem som tränger sig före. Vi betalar våra räkningar på internet, källsorterar och stannar vid rödljus. Och det kan väl vara väl. Problemet är att varje förändring möts med motstånd, oavsett om det handlar om ett avskaffat monopol eller ett planerat höghus. Svensken slår näven i bordet. Saker ska vara som de har varit! Och så blir de det i hög grad.

Det finns också en synnerligen påfrestande paternalism som letar sig in överallt, fyller insändarsidor och resulterar i riksdagsmotioner. Dels vet vi inte vårt eget bästa, dels borde vi ha dåligt samvete när vi väl tar oss friheten och unnar oss något. Svenskar äter visserligen mest godis i världen, men som för att kompensera för detta frosseri föreslår vi en sockerskatt. Helt ska vi inte komma undan.

En av mina lärare berättade om en studie han gjorde som handlade om fransmäns och svenskars syn på mat och välmående. Alla fick frågan vad det innebar för dem att "äta bra". Fransmännen beskrev goda, smaskiga måltider i gott sällskap med ett gott vin, kort sagt goda middagar som förgyllde deras vardag. Svenskarna beskrev hälsosam och nyttig mat.

Ty godisätandet till trots vill vi se bra ut också. I flera månader har människor pratat om "beach 2010", kortversionen av "fram till juni ska jag träna så in i helvete så att jag kan kan gå i bikini/skjorts på stranden och tilldra mig omgivningens uppmärksamhet". Patetiskt, om du frågar mig. Därtill alla dieter, personliga tränare, livscoacher (vem kan klara sig utan en sådan?) och terapeutsessioner (för att det är så kul att prata om sig själv, även om problemen inte är större än dammråttorna i hallen) för att verkligen vårda sig själv på ut- och insidan.

Och, sist men inte minst, svårigheten med att komma hit som invandrare och försöka komma in i det svenska samhället. Få ett arbete, inte minst. Alla dessa företeelser är svåra att förklara för någon som aldrig har varit i Sverige. Allt detta måste upplevas. Tillsammans med smått bisarra huspriser, även på mindre orter som Gud glömt (typ Östersund), får det mig att undra: är det verkligen detta land man ska tillbringa resten av sitt liv i?

Det kanske allra bästa med Kina är maten, som är variationsrik,
billig och förbaskat god. Med lite jasminte till. Detta är att äta bra.

USA:s skam

George W Bush, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld kände alla till att det satt åtskilliga oskyldiga människor på Guantánamobasen på Kuba, berättar en pensionerad överste.

Dessa uppgifter känns inte särskilt förvånande. Även en fanatiker som Bush torde ha insett att många av dem som fängslats helt enkelt befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Men att bara släppa dem skulle ses som ett en eftergift. Och att pröva dem i domstol utan ett uns av bevis skulle resultera i ett för administrationen förödmjukande frikännande. Bush ville inte riskera att drabbas av den politiska prestigeförlusten.

Extraordinary rendition-programmet, som byggdes upp under Clinton men eskalerade under Bush, är en riktig skamfläck. Det är tecknet på en arrogant supermakt som helt tappat koncepten och inte längre förstår sig på idéer om demokratisk anständighet och mänskliga värden. Genom sitt agerande i "kriget mot terrorismen" har USA visat sig vara ännu en i raden av stater som anser att ändamålen helgar medlen och att vissa situationer kräver extrema åtgärder. Att något går förlorat längs vägen tycks inte bekymra Bush och hans likar.

"Mitt jobb är att försvara dig och jag har gett det mitt allt", sade Bush i sin sista stora intervju innan han lämnade Vita huset. Det är en tragedi att han inte ansåg att mänskliga fri- och rättigheter var lika viktiga att försvara.

Lär oss historien

Det är i dag 70 år sedan Nazityskland ockuperade våra grannländer Norge och Danmark. 9 april 1940 gick tyska trupper över gränsen och medan Danmark blev en munsbit för Hitler stred norrmännen tappert i flera månader.

I dagens fredliga Europa är det svårt att föreställa sig det inferno och den storslagna ödeskamp mot tyranniet som vår världsdel utkämpade under sex år för runt 70 år sedan. Efter Nazitysklands ovillkorliga kapitulation delades Europa och tyranniet kunde fortsätta i öst innan kommunismens slutliga fall långt, långt senare. Det kan vara värt att skänka alla män och kvinnor som stred för ett fritt Europa en tanke.

Den judiske författaren Stefan Zweig tog livet av sig tillsammans med sin fru i början av 1942. Hans motiv var enkelt: världen var på väg ned i avgrunden och det fanns inget hopp om framtiden i en värld dominerad av tyrannier. "Det är bäst att i tid och med högburet huvud göra slut på ett liv där det intellektuella arbetet alltid varit den renaste glädjen och individens frihet det mest värdefulla som finns."

Hade Zweig valt att leva, hade han kunna få uppleva nazismens fall, det japanska kejsardömets kollaps och världens stegvisa demokratisering. Vi vet således aldrig vad framtiden har att erbjuda. Det betyder samtidigt att vi inte ska ta det godas seger för given. Det fanns ingen naturlag som sade att Hitler skulle förlora andra världskriget. Det finns ingen naturlag om "cooler heads prevailing" i framtiden. Det vi kan göra för att möjliggöra en god framtid för oss alla, är att förse våra samhälleliga och politiska institutioner med säkerhetslås mot övergrepp mot enskilda medborgare.

Är det något historien har lärt oss, är det att vi vet väldigt lite om framtidens makthavare och de nya möjligheter till övergrepp som ständigt skapas. Därför måste vi alltid stå emot när tendenserna nalkas. Förutsatt att vi, liksom Zweig, anser att individens frihet är det mest värdefulla som finns.

Helt rätt strategi

Jag har tidigare uppmanat Alliansen att lägga mer krut på Miljöpartiet, vars framgångar i opinionen är den enda orsaken till att oppositionen leder i mätningarna. Både Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet lär ha nått sina ungefärliga bottennoteringar (34 respektive 5 procent), här finns inte mycket att hämta. Miljöpartiets väljare är sannolikt mer lättfotade och kan tänka sig att byta block från val till val utifrån vilka sakfrågor som prioriteras.

Men frukta icke! Per Schlingmann har en "hemlig plan", hävdar Expressen (så hemlig kan den nu inte vara om kvällsblaskorna får nys om den). Moderaterna ska tydliggöra vilken politik Miljöpartiet står för. Det är, tror jag, en både vettig och helt nödvändig strategi om Alliansen vill bli omvald. Så länge medierna fortsätter att gulla med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand, kommer partiets popularitetssiffror att ligga högt av rena good feeling-skäl hos väljarkåren.

Det gröna partiets framgångar bygger mest på en mer än lagom förtjusande mediebild av språkröret Maria Wetterstrand (som emellertid kommer att avgå 2011) och en fullkomlig brist på granskning av partiets konkreta politik. Att lyfta fram vad partiet egentligen vill, vid sidan om allt vackert prat om närproducerad mat och en värld utan avgaser, är viktigt. Om Moderaterna och regeringen lyckas, kommer väljarna att få veta betydligt mer om konsekvenserna av Miljöpartiets världsfrånvända semisocialistiska politik. I stora delar rör det sig, trots alla försök att fila på fasaden, fortfarande om ett tillväxtskeptiskt flumparti.

Mona Sahlin, kommunister och trädkramare i samma regering. Min Gud, varför har du övergivit oss...?

Den generella välfärdens omöjlighet

Den generella välfärdsstaten bygger på ett högt skatteuttag av samtliga medborgare. Även om den progressiva beskattningen innebär att höginkomsttagare betalar en större del av inkomsten i skatt, är det låg- och medelinkomsttagare som drabbas värst eftersom marginalerna blir mycket mindre. De höga marginalskatterna och den perversa beskattningen av arbete leder till att väldigt få människor kan bli rika genom arbete. I stället är det, som Skattebetalarnas förening visat, bland annat genom arv som människor skaffar sig förmögenheter i Sverige. Hur detta är rättvis politik vete gudarna.

Ett bra exempel på den generella välfärdsmodellen är barnbidraget. Det betalas ut oavsett vilken inkomst föräldern har, Det betyder att även mångmiljonärer får bidrag för sina barn. Och det kostar. Precis som en mängd andra bidrag som människor inte skulle behöva söka om det bara gick att klara sig på eget arbete.

Nu varnas för en framtida skattechock. Befolkningen blir både gråare och skrynkligare, vilket kommer att kosta kosing. Samtidigt som den skattebetalande befolkningen ska försörja en allt större skara äldre människor, ska miljonärer få bidrag för sina barn. Det är en ohållbar politik. Enda utvägen, om vi vill undvika ett skattetryck som gränsar till ren tyranni, är att minska den offentliga sektorns åtaganden. Denna framtidsdiskussion bör Alliansen sätta igång på allvar. Det handlar visserligen delvis om arbetslinjen, som regeringen trummat in likt ett mantra, men även om att våga skära i den ofantliga sektorn och omdefiniera vem som ska göra vad. Att våga minska den offentliga makten och ge människor makten över vardagen tillbaka.

Annars väntar kraftigt höjda skatter i det land som redan är världsbäst i denna föga ärofulla gren. Lita på att Ohly, Esbati och c/o, som ser ett högt skatteuttag som ett nödvändigt medel för att begränsa medborgarnas möjlighet till privat konsumtion och därmed makt över sin egen inkomst, myser på sina kammare.

Dagens sanning

"Marriage is like death. You accept it's coming but feel uncomfortable when people start talking dates."

Visdomsord ur den brittiska komediserien Coupling.

KD och moralen

Kristdemokraterna på Gotland vill komplettera den existerande sexualundervisningen i kommunens skolor med inslag av återhållsamhet.

"Heterosexualitet verkar inte vara det normala längre, det pratas om alla varianter" suckar kommunfullmäktigeledamoten Yngve Andersson. Det är alltså här skon klämmer. Den heterosexuella kärnfamiljen hotas, det pliktskyldiga 15-minutersvaniljsexet på lördagen hotas av allehanda sexuell uppfinningsrikedom. Men han har förstås fel. Heterosexualitet är fortfarande normen för oss alla att följa. Den heterosexuella tvåsamheten är norm, i dag ackompanjerad av en homosexuell tvåsamhet. Sex inom äktenskapet är norm, swingersliknande sidorelationer är det inte. Sex utan pornografi eller andra hjälpmedel är norm, sex med dylika kryddor/hjälpmedel är det inte. Sex ska också ske inom samma generation för att inte väcka misstänksamhet och/eller anstöt hos omgivningen. Och, om vi sträcker oss från sex allena till förhållanden i vidare mening, gäller det faktiskt även mellan personer med samma etnicitet. Misstänksamheten mot män som gifter sig med kvinnor från Asien har avhandlats på bloggen tidigare.

Sexualundervisning ska baseras på kunskap, inte moralpredikningar. Det ska varken förespråkas avhållsamhet eller tidig debut. Kristdemokraterna ser emellertid själva förekomsten av sexualundervisning som ett slags uppmaning eller inbjudan till att ha sex. Ur det perspektivet kan jag förstå varför de vill lära ut avhållsamhet som alternativ för unga. Men det är inte bättre än att lära ut att unga ska ha sex tidigt. I tonåren är det i dag en oerhörd press på unga att få debuten avklarad. Inte minst killar ljuger om sin debut för att inte framstå som losers. Denna press har ersatt pressen att inte ha sex före äktenskapet, som vi sett historiskt i både Sverige och många andra religiöst färgade länder. Ingendera är bra.

Jag lägger inget omdöme i människors sexliv. Så länge det sker mellan samtyckande parter är tidig debut, avhållsamhet, homo-, hetero-, bi-, grupp, S/M-sex eller vad människor nu vill hitta på helt OK. Om sexualundervisningen ska syfta till någonting, är det att ge ungdomar grundläggande kunskaper i sexuellt samliv samt söka ge dem råg i ryggen att följa sin egen vilja och stå emot kompisars eller andras tryck - vad detta tryck än må bestå i. Här har emellertid föräldrarna det största ansvaret. Stötta era barn, skapa en dialog och finns till för dem när de behöver det och ni ska se att ni slipper skylla några problem på "samhället" eller porren framöver.

En vanlig dag i EU-staten

Fackföreningar och religiösa samfund vill införa arbetsfria söndagar i hela EU. Just nu pågår påtryckningar för att få kommissionen att lägga fram ett lagförslag.

Förslaget är förstås helt tossigt, galet och uppåt väggarna. Det är alltså ett helt vanligt förslag inom EU.

Jag kan inte låta bli att fundera över om det är så här EU har tänkt sig att bli "världens mest konkurrenskraftiga ekonomi"...?

Satans mördare

Den skakande videon på amerikanska soldater som under hånfulla kommentarer skjuter ned ett antal män, varav två Reutersreportrar, i Bagdad 2007 har upprört många.

Den amerikanska krigsmakten har trampat i klaveret för många gånger för att det ska gå att ha förtroende för den. Vi hör ofta rapporteras i medierna hur civila drabbats i amerikanska bombangrepp, både i Irak och i Afghanistan. Men vi får sällan se hur det verkligen gick till. Inte heller tillåter sig de flesta att föreställa sig de mänskliga konsekvenserna för de anhöriga vars nära och kära träffats av kulor och bomber bara för att de råkat befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Att se eländet på film och därtill höra soldaternas lättsamma inställning till att ha ihjäl människor, är oerhört upprörande. Trots att både du och jag innerst inne vet att det är så här det går till i krig, det är egentligen ingen överraskning.

Jag var motståndare till Irakkriget 2003 och har hållit fast vid denna hållning. Jag anser inte att avlägsnandet av Saddam Hussein kan motivera att flera hundra tusen irakier har mist sina liv. Och hur försvarar du en insats som leder till att barn sprängs i bitar? Det här är det stora moraliska dilemmat med alla krig, ty alla krig innebär civila offer. Irakkriget har emellertid, trots skrytet om det "moderna" och "smarta" kriget, inneburit en humanitär katastrof för de irakier som de amerikanska styrkorna påstod sig vilja befria.

Jag är inte pacifist. Det finns tillfällen då användandet av våld är oundvikligt eller helt enkelt moraliskt nödvändigt. Att förhindra folkmord anser jag vara en moralisk plikt och jag ser gärna något slags samarbete mellan demokratier för att lyckas med detta eftersom FN helt uppenbart spelat ut sin roll. Att avsätta diktatorer kan tyckas moraliskt riktigt, men motiven i fallet Irak luktar illa och genomförandet har varit fullkomligt katastrofalt.

USA har skapat ett långsiktigt problem genom sitt agerande i Irak, genom åsidosättandet av internationella konventioner om mänskliga rättigheter och genom Bushadministrationens arroganta hållning gentemot omvärlden, inklusive gamla allierade. George W Bushs åtta år vid makten kan ha gjort historiskt stor skada för USA:s trovärdighet som demokratisk nation. Abu Ghraib, Guantánamo, extraordinary rendition och händelser som den ovannämnda massakern har fött misstro på och även avsky för de värden som USA säger sig stå för: demokrati, öppenhet och frihet. Det går inte att med trovärdigheten i behåll försvara dessa värden genom att begränsa dem. Ändå är det precis vad USA har gjort under lång tid. Det går inte att begå krigsbrott i demokratins namn och inbilla sig att folk ska tro på dig när du pratar om demokrati och frihet. Hur någon kan försvara denna sortens svineri är för mig en gåta.

"Oh, yeah, look at those dead bastards"

Som ett jävla TV-spel.



Sydsvenskan skriver kort om bakgrunden till videon, som är ett bevis för den värsta sortens amerikanska övergrepp på civila i Irak. Det vänder sig i magen.

Via HAX.

SVT anser att rasister är "höger"

I söndagens Rapport-sändning berättades att "högerledaren Euguene Terre'Blanche" mördats i Sydafrika. Say what? Högerledare?

Begreppet extremhöger är sönderpolitiserat av vänstern och bör egentligen inte användas alls om rasistiska, nationalsocialistiska och olika rasideologiska grupperingar. Folk på vänsterkanten tenderar att ha svårt att skilja mellan sverigedemokrater och nationalsocialister och inom ytterlighetsvänstern (kommunister) dras ofta paralleller mellan traditionell borgerlighet och nazism. Men här gjorde sig SVT inte ens besväret att prata om "extremhöger" utan nöjde sig med att kalla Terre'Blanche för en högerledare, ett epitet som normalt används om konservativa eller liberala politiker utomlands.

Sveriges Television anser alltså att en uppenbart rasistisk ledare är en "högerledare". Eller var det Lisbeth Åkermans personliga åsikt?

Nu ökar prostitutionen

Prostitutionen på nätet växer, berättar TV4Nyheterna. I Malmö har det enligt Kompetenscentrum prostitution skett en 100-procentig ökning i staden. Den 11 år gamla sexköpslagen biter inte längre på det växande antalet sexsäljare. En fjärdedel av säljarna är män, vilket ytterligare förstärker bilden av en marknad i förändring. I tidigare forskning behandlas manliga sexsäljare som extrema undantag, knappast värda att beakta. Främst har det då rört sig om homosexuella män. Nu finns det även gott om män som säljer till kvinnor. Fram träder starka män och kvinnor, stolta över sina kroppar och sitt kunnande. Det blir allt svårare att behålla den radikalfeministiska myten om utnyttjade kvinnor (och "flickor") intakt.

Mot slutet av månaden är det tänkt att Anna Skarhed ska lägga fram den färdiga utvärderingen av sexköpslagen och föreslå förändringar (det vill säga en straffskärpning). Jag hoppas att diskussionen då kommer att ta fart igen. Vi behöver få till stånd en diskussion om integritet igen i det här landet. Det får inte tas för givet att vår sexuella integritet regleras av politiska församlingar. Det kan aldrig vara acceptabelt att låta politiker bestämma över något av det mest intima, vårt sexliv.

Det är dags att sluta patologisera sexköparen. Det är dags att sluta stigmatisera sexsäljaren. Det är dags att höja rösten!

En olycka i ultrarapid

HAX sätter fingret på vad som är oroande i samhällsutvecklingen just nu. Det är den långsamma förändringen i fel riktning. Grodan som långsamt kokas till döds. En olycka i ultrarapid. Man kan beskriva utvecklingen på många sätt. En sak är i alla fall säker: det finns skäl att vara riktigt orolig.

Övervaknings- och kontrollstaten är det mest konkreta exemplet på en samhällsutveckling som går i fel riktning. Här har det också protesterats. Men i folkdjupet saknas en bredare insikt om de långsiktiga konsekvenserna av de många lagar och direktiv som sätts i sjön just nu. Till skillnad från många andra folk litar svenskar på varandra. Och vi litar framför allt på våra politiker. Det talas ofta om det växande politikerföraktet, men sanning att säga litar vanliga väljare på den svenska rågåkern fullt och fast på sina valda politiker. Det är ju enklast så. Det finns en utbredd uppfattning om att politiker har en genuint god vilja. Därför tror folk heller inte att svenska politiska makthavare någonsin skulle göra något som äventyrar demokratin och det öppna samhället. En god vilja är emellertid inget vaccin mot dåliga beslut. Och dåliga beslut kan på sikt få rent katastrofala konsekvenser.

Problemet är att vi sällan ser varje politiskt beslut ur ett sådant perspektiv. Vi skärskådar dem inte och vi sätter dem inte i samband med andra beslut och frågar oss vad de kan tänkas resultera i på sikt. Därför opponerar vi oss inte mot en filtrering av visst pornografiskt material på internet, trots att det öppnar upp för fortsatt censur av nätet. Därför tackar vi bara och tar emot när kampen mot terrorismen sätter mångåriga rättsliga principer ur spel, trots att det leder oss in på ett sluttande plan som gör just sådana rättsliga snedsteg mer acceptabla i allmänhetens ögon.

Det är just detta som är så skrämmande. Det kommer inte att bli något plötsligt Machtübernahme, inga galningar i uniform (även om de har framgångar i andra länder). Ingen diktatur. Men de mänskliga fri- och rättigheterna är stegvis på väg att urholkas så pass mycket att våra demokratiska samhällsmodeller allvarligt skadas. Respekten för grundläggande rättsprinciper urholkas.

Samtidigt förstår jag inte varför makthavare i land efter land är så ivriga att förstöra något som är så pass bra som vårt öppna demokratiska samhälle. Vi tjänar alla på ökad frihet och tolerans. Det är dessa värden som har möjliggjort det välstånd och den frihet vi i dag åtnjuter. Det är dessa värden som har gjort västvärlden, den fria världen kallad, till den bästa platsen att leva på.

Ett uppenbart problem är att den politiska verkligheten i dag är betydligt mer komplex än vad den var för 30, 40, 50 år sedan. Den vanlige medborgaren har aldrig haft full koll, men i dag är det nästan orimligt att kräva det av oss. Faktum är att politikerna själva inte har den koll många väljare inbillar sig att de har. Hur många vet vad Lissabonfördraget innebär mer konkret? Hur många vet hur beslut i EU påverkar oss i Sverige? Svenska journalister rapporterar inte mycket. Dels handlar det om lathet, men vi ska också komma ihåg att journalister och politiker behöver varandra och inte vill falla i onåd. Konfrontation är ju dessutom såå osvenskt.

Samtidigt som jag högaktar demokratin finns det något genuint osunt i ett system som bara styrs av viljan att styra över andra och där människor reduceras till en enda handling, nämligen vad vi förväntas lägga för lapp i en låda vart fjärde år. Detta är vad som upptar politikernas hela tankevärld sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Lägg därtill en skev bild av verkligheten, skapad utifrån en vad-som-är-bäst-för-partiet-paroll. Allt får ett fyraårsperspektiv, reformer och åtgärder sätts i verket för att få en önskad effekt på utgången i valet. Det blir show av allting, och en synnerligen ytlig sådan också.

Svaret är inte diktatur. Svaret är att flytta makten från politikerna till medborgarna själva. Att minska statens beslutandemakt över oss minskar också utsikterna att locka oss med smågodis vart fjärde år. Sverige borde drivas som ett företag. Sköt det ekonomiska, rättsväsende och relationer med andra länder. Men låt medborgarna bestämma över resten själva. Minskar vi den politiska makten, minskar vi också risken för att dessa politiker fråntar oss våra fri- och rättigheter. Steg för steg. Utan att någon hinner reagera.

Tänk om höstens val kunde handla om dessa stora och för vårt samhälle grundläggande frågor i stället för procentsatser, skattetabeller och maktkåta politikers fagra löften om ett avdrag här eller ett bidrag där. Då skulle det plötsligt kännas relevant att rösta.

Glad påsk då...

Spånet Wollin och moralpaniken

Egentligen borde den här bloggposten skrivas på min spelblogg, men eftersom jag försöker avhålla mig från politik där hamnar den i stället här.

Bloggaren Fotbollsfrun, Malin Wollin, har ombetts skriva en krönika i Aftonbladet Wendela om TV-spelet Rapelay. Hon upprörs över att spelet är ett "våldtäktsspel". Det rör sig alltså om ett erotiskt spel som handlar om våldtäktsfantasier. Wollin frågar sig vem som kan tänkas köpa spelet. Svaret är i princip ingen eftersom det är bannlyst och inte finns till försäljning. Wollin skriver om en företeelse - spelbranschen - som hon har noll koll på. Hon vet inte att spelet släpptes för fyra år sedan och således inte har något som helst nyhetsvärde i dag (sådant har visserligen aldrig hindrat kvällspressen). Wollins bild av spelvärlden är att den består av enstöriga singelmän som dricker alldeles för mycket joltcola. Lite kaxigt sagt om kunderna i en bransch som är större än filmbranschen i dag...

Alfred Holmgren skriver en bra replik. Niklas Dougherty utvecklar synen på och effekten av bisarr pornografi i Japan. Och Wollin själv gör bara bort sig ännu mer på sin blogg.

För att besvara Wollins fråga: Ja, det finns både kvinnor och män som har sexuella våldtäktsfantasier. Men det är inte poängen här. Poängen är att det rör sig om ett obskyrt spel och att spelen vi spelar inte säger mer eller mindre om oss som människor än de filmer vi ser eller de konstutställningar vi besöker. Vi rör oss inom fantasins gränser och de är bredare än i vår verklighet. Rapelay är lika irrelevant för verkliga våldtäktsfall som Grand Theft Auto är för gängkriminaliteten i USA. Nej, det är mycket mer irrelevant. Särskilt som knappast någon kände till spelets existens innan Malin Wollin upplyste sina läsare om det.

Vi har sett det här oräkneliga gånger tidigare. Moralpaniken. Ena gången är det en politiker som upprörs över något (av oförstånd). Andra gången en blåst krönikör (av oförstånd). Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.

Dagens aprilnyhet

Dagens aprilskämt i DN var lite fyndigt. Det hävdas att människors nöjessurfande är ett hot mot infrastrukturen i världen och därför måste begränsas. Således ska ett kvotsystem införas. Begränsning av frihet på nätet ligger verkligen i tiden.

Första tanken är att det är ett uppenbart aprilskämt. Andra tanken är "ge dem inga idéer!". Ty viljan att begränsa internet är ju som bekant inget aprilskämt. Tvärtom pågår ett krig mot friheten på nätet runt om i världen, även i demokratier. Sökresultat censureras. Det har i EU föreslagits både avstängning av fildelare från internet (kommer människor som begår brott per telefon att stängas av från telenätet?) och registrering av bloggare.

Internet har ända sedan tekniken blev var mans tillgång varit en hal tvål för politikerna. Människor har fått friheter på nätet som de styrande inte har haft kontroll över och politikerna anser att de har tappat den där tvålen några gånger för mycket. Således har vi en fortsatt hård strid att vänta. Länge.