En splittrad svensk skola

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Det finns relevant kritik mot denna generalisering, men överlag är mitt intryck att skolor i exempelvis Kina fokuserar mycket mer på utantillkunskaper än på att få eleven/studenten att tänka fritt och kritiskt, analysera resonemang, väga för och emot. Just sådant som är så vanligt i den svenska skolan. Det finns förstås en logik i detta eftersom Kina är en enpartistat där regeringen knappast vill uppmana människor till kritiskt tänkande och ifrågasättanden av auktoriteter.

Å andra sidan är studiedisciplinen en helt annan - det är inte ovanligt att asiatiska studenter som pluggat vid svenska universitet uttryckt förvåning över det låga studietempot här. Med all rätt. Svenskt skolväsende är varken anpassat för de lågpresterande eller de högpresterande utan för en stora majoriteten mellanpresterande elever. Lagomeleverna. Att skolpolitiken har gått ut på att få så många som möjligt att läsa vidare i stället för att upprätthålla en hög kvalitet i högre studier har dessutom skapat ett slags inflation i betydelsen av en högskoleexamen.

Efter Timss-mätningen, som visade en svag uppgång i svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik, tändes ett hopp om ett liknande resultat i Pisa.

Pisaresultaten från 2015 ger faktiskt skolministern Jan Björklund råg i ryggen. Lite ironiskt att resultatet kommer nu två år efter att han avgick och därmed kan inkasseras av den sittande regeringen. Det är inte Gustav Fridolin som ligger bakom de förbättrade resultaten, men en sprudlande glad Fridolin log sitt största glin och passade förstås på att sola sig i resultaten dagen till ära.

Många förändringar är inte statistiskt säkerställda, men överlag är svensk skola tillbaka på den nivå den hade 2009. Vilket är bättre än 2012 men sämre än 2003. Vändningen är bred och viktig, men resultatmässigt är svensk skola fortfarande sämre än för 15 år sedan.

Sverige ligger nu runt eller strax över OECD-genomsnittet i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Däremot har vi det största glappet mellan de bästa och sämsta skolorna av alla uppmätta länder. Prestationsgapet mellan inrikes och utrikes födda är också mycket stort i Sverige jämfört med i andra länder, och då är förstås fjolårets invandringsvåg inte inräknad. Det finns god anledning att tro att Pisa inte kommer vara fullt lika glad läsning nästa gång när alla nyanlända som kommit de senaste åren räknas in.

Jag fortsätter att tro att en kombination av de asiatiska systemen och det svenska - studiedisciplin, respekt för lärare och pedagoger, höga och rättvisa krav och samtidigt en öppenhet för diskussioner, kritiskt tänkande och kreativitet - är det allra bästa.

Egentligen kan Pisaresultaten sägas vara en sorts spegelbild av det svenska samhället i stort. Det går väldigt bra för många och riktigt dåligt för andra. Detta förhållande gäller som bekant även på arbetsmarknaden, där sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är oroväckande stort. Det gäller även bostadsmarknaden, där den med pengar kan köpa en bostad men unga, äldre och personer med låga inkomster i allt högre grad både riskerar och faktiskt drabbas av hemlöshet.

För landets föräldrar handlar det således om att sätta sina barn i rätt skola. Och för att kunna göra det måste man bo på rätt plats.

Så här såg utvecklingen ut fram till 2012.

Raset har nu stoppats. Men håller vändningen i sig?

En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

Ett Sverige som inte är så fantastiskt längre

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

För oss som spanar efter en ny lya är det många aspekter som måste vägas in som inte har direkt med boendet att göra. Finns det en fungerande vårdcentral? Brinner det bilar på kvällarna? Hur ser brottsligheten i närmsta centrum ut?

Till detta kan numera även läggas om huruvida det finns tillräckligt med klassrum i närmsta skola eller om barnen får studera på toaletten.

Arbetsmarknads-(och numera även etablerings-)minister Ylva Johansson sade på fjolårets famösa tillställning "Sverige tillsammans" att "det är spännande att få vara med om när Sverige förändras".

Jo, tack. För den som har möjlighet att vid sidan om den digra skatteinbetalningen även köpa sig en bra sjukvård, skola och personskydd är nog livet i det nya välfärdslandet Sverige fina fisken. Dessvärre gäller det inte flertalet av oss.

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

Att vara ung är att må lite dåligt

Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.

Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.

Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.

Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.

Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av "mycket utsatta". Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.

Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte "unga", "kvinnor" eller "gamla", grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.

Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.

Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.

Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att "livet känns tungt flera gånger i månaden". Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.

Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.

Så här är det nämligen att vara tonåring!

Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.

Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.

Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.

Ett land på tillbakagång

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.

Välfärdspessimism

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:

Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.

Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:

- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  

- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 

- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 

- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 

- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 

- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år

Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Hela Sverige förlorar

Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är "samhällsomstörtande verksamhet", "rykten" och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man "betett sig illa".

Detta skapar givetvis en form av självcensur. Att protestera mot politiken, vilket oundvikligen blir en kritik mot partiet, är helt enkelt inte värt risken att hamna i en håla i flera år och därefter utsättas för övervakning. Människor håller ned huvudet, åker till jobbet, uppfostrar sina barn, försöker klara vardagen utifrån de förutsättningar de givits.

I Sverige har vi press- och yttrandefrihet. Det betyder inte att du får säga precis vad du vill, men friheten är ändå relativt stor. Det som händer här är i stället en otäck form av gruppbeteende som liknar den skolgårdsmobbning som många av oss nog har sett eller upplevt i grundskolan. Människor med "fel" åsikter ska stötas ut ur gemenskapen. De ska straffas socialt och lida yrkesmässigt av sina felaktiga ställningstaganden.

Invandringsfrågan har varit ett sådant exempel. Människor som varit kritiska har fått sin demokratiska heder ifrågasatt och blivit ytterst illa åtgångna i medierna. Det krävs hård hud och klädnypa på näsan för att klara sig igenom något sådant.

När Sveriges Radio nu sänder ett reportage om ensamkommande flyktingungdomars benägenhet att ljuga om sin ålder (lyssna på reportaget De ensamkommande vuxna) är det ett tecken på att något har hänt. Detta reportage hade inte kunnat göra för ett år sedan, än mindre före valet 2014.

Även i migrationspolitiken i stort har det hänt en hel del på bara ett år. Då påstod Socialdemokraterna att Sverige inte kunde föra en annan politik utan att "bryta mot konventioner". Nu utmålar arbetsmarknadsministern Centerpartiet som oseriöst eftersom Annie Lööfs parti sagt nej till fortsatta id-kontroller mot Danmark.

Då ifrågasattes om det alls finns något som kan kallas svensk kultur. Nu ser vi embryot till en diskussion om "svenska värderingar", och den understöds av självaste Stefan Löfven. På integrationsområdet har vi dock fortfarande oerhört långt kvar att vandra. Nu blir nämligen integrationsfiaskot tydligare för alltfler.

Det fanns de som varnade för länge sedan. Som Mauricio Rojas, en intellektuell med ursprung från Chile som redan för tio år sedan lyfte fram de blivande krutdurkar som fanns i många av landets förorter. Han fulades ut ur debatten och var inte önskvärd i den borgerliga regering som tog över 2006. Mycket tack vare Maud Olofsson, om vi får tro Rojas själv.

Den naiva politiken fortsatte, och än i dag, när vi skriver sommar 2016, förs en diskussion i Sverige om huruvida problembeskrivningarna i landets förorter - där stenkastning mot ambulanspersonal, bilbränder, brandbomber mot polis, skolbränder och växande kriminalitet är är vardagsnyheter - "svartmålar förorten". Fram släpps i debatten alltid några artister med vänstersympatier som klagar över att deras område får dåligt rykte. Nå, det kanske har något med ovanstående händelser att göra?

Lika illa är läget i den svenska skolan. Där har alla förslag om förbättrad ordning, må det vara mobiltelefonförbud eller mer katederundervisning, hånats från vänsterhåll. "Major Björklund" skulle återinrätta den gamla sortens disciplin där lärarna slog elever på fingrarna, häcklades det. I dag har vi en lattjo lajban-skola där respekten för lärarna är i botten, där elever och deras curlingföräldrar har tagit över och där kunskapsresultaten sjunker.

Vi kan ha olika åsikter om hur skolan ska se ut eller hur integrationsproblem bäst löses. Men hela Sverige drivs i botten om vi förnekar de problem som rent objektivt finns. Ingen vid sunda vätskor kan påstå att verbala och fysiska angrepp på lärare eller stenkastning mot blåljuspersonal inte är ett problem. De som ändå gör det, och misstänkliggör alla som kommer med konstruktiva förslag, fördummar diskussionen och omöjliggör en väg framåt. Detta är farligt, i synnerhet när dessa människor gör det i grupp och hetsar varandra.

Sansade och kloka röster, som Mauricio Rojas, tystnar. Lämnar fältet. Orkar inte ta smällarna längre. Konsekvensen blir att hela Sverige förlorar. 

Läs även:
Mathias Sundin

Löfvens små utmaningar

"Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater", har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken.

Ty nog finns de utmaningar att ta itu med. Detta är några av de problem, eller utmaningar som det numera heter, som regeringen står inför fram till nästa val:

Sjukskrivningarna
Sjukskrivningarna har skenat iväg i flera år, vilket innebär oerhörda kostnader. Den nya regeringens beslut att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen har knappast hjälpt. Under Göran Perssons tid "löstes" problemet med förtidspensioneringar. Löfven vill lägga ett ökat ansvar på arbetsgivarna. Så praktiskt.

Integrationen
Svensk integrationspolitisk debatt har kommit att handla om en enda sak: jobben. Den som som invandrat och fått ett jobb eller någon sorts sysselsättning, och därmed inte är öppet arbetslös, har betraktats som "integrerad". Så är det givetvis inte, och alltfler politiker börja vakna upp inför detta faktum.

Lösningarna lyser emellertid ännu med sin frånvaro. I konkret politik handlar allt fortfarande om just jobb och sysselsättning. Regeringen har föreslagit statliga beredskapsjobb, Alliansen vill se lägre ingångslöner. Samtliga vill ha bidragsanställningar. Än har diskussionen om värderingar, den enskildes plikt att faktiskt anpassa sig till sitt nya land, inte tagit fart på allvar. Det måste den göra. Integrationsfrågan rymmer nämligen så mycket mer än bara jobb och sysselsättning.

Polisen och rättsstaten
Alla vill ha fler poliser. Men vad hjälper det när tre av fyra poliser överväger att lämna jobbet. Under 2015 slutade fler än började, och det kan inte bara förklaras av pensionsavgångar. Många som slutar är under 40. Orsakerna är flera: usel lön, dålig arbetsmiljö, dåligt stöd från ledningen och ett allt tuffare samhällsklimat mot vilket bemanning och befogenheter inte möter upp.

Detta pratas det mindre om eftersom det är svårlöst. Polisen har lämnats vind för våg under lång tid. Fokus har hamnat på jämställdhets- och genusfrågor när den borde handla hur polisen ska kunna utföra sitt jobb. Dess bemanning lever i dag inte upp till de betydligt tuffare situationer de i dag har att hantera. Lite tyder på att något kommer bli bättre under dagens rikspolischef. Det som står på spel är medborgarnas förtroende för själva rättsstaten.

Skolans kris
Det finns flera sätt att mäta kvalitet i skolan. PISA har blivit det som använts mest i den politiska debatten. Orsakerna till de faktiska resultat som framkommer i dessa mätningar kan emellertid spåras i allt från en usel lärarutbildning, försämrad disciplin, minskad auktoritet bland lärarna och en postmodern diskurs inom skolan.

Politikerna har förstört svensk skola, och det kommer dröja innan den kan betraktas som lagad. I dag har Sverige en utbildningsminister som inte får någonting gjort annat än att kasta pengar på problemet. Det värsta är kanske att inte heller borgerligheten förmådde vända utvecklingen under åtta års tid. Fan vet vart svensk skola är på väg.

Bostadspolitiken
Det största politiska misslyckandet vid sidan om skolan och migrationspolitiken är tvivelsutan bostadspolitiken. Precis som ovannämnda frågor har den inte uppstått i går eller ens förra decenniet utan kan spåras betydligt längre tillbaka än så.

Statsministern sade på presskonferensen då de tre nya ministrarna presenterades att han tillsammans med den nye bostadsministern kommer bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal. Det finns redan många vettiga förslag. Bostadspolitiken har utretts, stötts och blötts. Nu måste de nödvändiga reformerna implementeras.

Men det kommer inte att ske. Bostadssamtalen mellan regeringen och Alliansen har havererat, och det vi kan se framför oss är att Peter Eriksson (MP) som ny på jobbet lyckas knyta ihop en urvattnad kompromiss för att visa att regeringen minsann "gör något".

Helt otillräckligt
Visserligen tyder en del på att Stefan Löfven vet ungefär vilka problem som Sverige och hans regering står inför. Men han saknar helt politik för att nå någonvart. Det saknas helt förmåga att tänka nytt. Detta gäller även Alliansen där endast Liberalerna har börjat prata om marknadshyror (så dags nu i opposition).

Politikerna har skapat massor av problem. Men några lösningar på dessa har de inte. Dessa politiker vill alltså ha våra röster. 

Läs även:
Fnordspotting

Politikerna har förstört skolan

Det var på högstadiet som mitt politiska intresse väcktes, och det var skolfrågor som tände min gnista. Inte så konstigt eftersom hela livet kretsar kring lektioner, prov, inlämningar och betyg i den åldern. I alla fall gjorde det det för mig.

Det fanns betydande problem redan då. Disciplinbekymmer, betygskaos, svaga lärare och vikarier som kördes över av klasser som bara väntade på ett svaghetstecken för att kunna sticka kniven i lärarens rygg. Men också ett antal fantastiska lärare som fick ordning på stökiga elever och som jag tror varenda en av oss ser tillbaka på med fascination. Min beundran för de lärare som orkade undervisa både oss och alla andra har vuxit sedan jag blivit äldre och börjat tänka tillbaka på de förhållanden som då rådde.

Det är därför med stor förfäran jag betraktar vad som har hänt med svensk skola sedan dess. På 20 år tycks utvecklingen inte bara ha fortsatt i fel riktning utan också ha eskalerat i omfattning och allvar.

I dag uppger var fjärde lärare att de utsatts för hot, våld eller trakasserier. Samtidigt har 4 av 10 hotats med anmälningar av både föräldrar och elever. Vi har fått en helt bisarr situation där lärarna fruktar eleverna. Betänk vad detta gör med undervisningen, med betygssättningen men också med kunniga pedagogers vilja att stanna i yrket.

Svensk skola befinner sig i fritt fall nu. Alla pratar om PISA, och visst är det viktiga indikatorer på fallande skolresultat. Men färre pratar om orsakerna. Om hur krav blev något negativt. Om hur utmaning blev likställt med kränkning.

Jag tror att många, om än långt ifrån alla, vet vad som behöver uppnås. Läraryrket behöver uppvärderas betänkligt, och det handlar inte bara om löner utan i minst lika hög grad om befogenheter. En aldrig så välbetald lärare kan inte få kontroll över en stökig klass om den saknar rätt att vidta nödvändiga åtgärder utan att bli anmäld eller bli föremål för andra repressalier.

Läraren har i dag en närmast övermäktig uppgift. Den ska undervisa och vara pedagog. Den ska förstå sig på neuropsykiatriska diagnoser för att vara kunna möta elever med särskilda behov på rätt sätt. Den ska ge elever studiero utan att säga till någon och därmed "kränka".

Ingen tycks sitta inne med lösningarna. Det blev inte ett dugg bättre under Alliansens år vid makten. Jag tror att vi behöver få till stånd ett slags värderingsskifte i samhället för att skolan ska kunna bli acceptabel igen. Så länge elevernas kränkthet eldas på av deras föräldrar, kommer vi ingenvart. Så länge krav betraktas som något negativt, kommer svensk skola aldrig att bli bättre. Skolan är en spegelbild av vårt postmoderna samhälle.

Vare sig de borgerliga eller de rödgröna har lyckats med svensk skola under de senaste tre decennierna. Experimenten har avlöst varandra, lärarplaner kommit och gått, betygssystem uppfunnits och avskaffats. Samtidigt har läraren blivit en statist. Då går det så här.

Politiker på bägge sidor blockgränsen har, hand i hand, förstört svensk skola.

Tidigare bloggat:
Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)

När alla ska bli feminister

Makthavare har alltid velat komma åt barnen. Barn är nämligen lättare att övertyga och påverka än vuxna. Det är därför det finns politiska ungdomsförbund, dessa små sekter som blivit plantskolor till framtida lagstiftande församlingar och regeringar.

Just för att barnet saknar den vuxnes konsekvenstänkande och tror på det vuxna säger, vill politikerna söka påverka barnen redan i skolåldern. Ju tidigare desto bättre.

När jag gick i mellanstadiet var försurningen av svenska sjöar och skogar ett hett ämne. Vi fick lära oss att utsläppen inte respekterade landgränser utan tog sig från andra länder och föll ned som regn här hos oss. Allt var Polens fel.

Jag kan bara föreställa mig vad dagens mellanstadiebarn får lära sig om klimatförändringarna. Enligt Världsnaturfonden oroar sig 7 av 10 högstadiebarn för klimatförändringar. Psykiatrin rapporterar att de tar emot tonåringar som är deprimerade på grund av "klimathotet". Barn i mellanstadiet är förstås ännu känsligare för skräckrapporter i medierna. Gissningsvis går många unga pojkar och flickor med ont i magen för att de tror att jorden håller på att gå under.

Ett sätt att påverka unga i en önskad riktning är att förse skolor med vinklad information. Därför delas boken med den neutrala titeln Alla borde vara feminister ur på svenska gymnasieskolor. "Feminism kan vara en räddning, särskilt för de tjejer och killar som mår dåligt av omvärldens krav och förväntningar", skriver företrädare för bland annat Bonniers förlag och Sveriges Kvinnolobby angående projektet att dela ut boken.

Ja, var ska man börja...? Att omvärlden har krav och förväntningar på gymnasieelever är både rimligt och nödvändigt. Hur skulle vårt samhälle se ut om ingen förväntade sig någonting av någon? Det är ett sådant lealöst och respektlöst samhälle som feministerna i Feministiskt initiativ och dillrunkarna i Miljöpartiet vill skapa, och som i hög grad redan blivit verklighet.

Detta synsätt har skadat den svenska skolan något oerhört. Lärarna har förlorat sin auktoritet och elever som borde underkännas släpps igenom för att dels lätta lärarens arbetsbörda, dels inte skapa jobbiga konflikter med eleven. Det skadar även tilliten i samhället när ingen längre kan förvänta sig något av någon, när ingen längre ska ta ansvar för sitt eget liv och sina handlingar utan där allt ska analyseras ur strukturella maktperspektiv.

Svenska gymnasieelever behöver inte läsa en bok om varför de borde vara feminister. Mellanstadiebarn behöver inte känna någon klimatångest. De behöver tydliga krav på vad som förväntas av dem och god guidning för att nå dit.

Almedalen: Fridolin har löften men inga lösningar

Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära.

Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män. Vi får ge oss till tåls till nästa år igen.

Borta var skrytet om hur Miljöpartiet ska bli Sveriges tredje största parti. Borta var de ilskna angreppen på Sverigedemokraterna. Fridolin kostade till och med på sig att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att de fört och för en miljöpartistisk migrationspolitik. Det måste kännas skönt för Lööf att få ett uppriktigt tack av ledaren för riksdagens tossigaste parti.

Fokus var skolan och miljön. Det är Fridolins hemmaplan, och här navigerar han med viss pondus. Men han berörde på slutet även migrationspolitiken, och här lät det som det brukar. Sverige måste ta ansvar. Det är lite jobbigt just nu, men vi har klarat utmaningar förr. Det måste gå.

Problemet är att det stannar där. Fridolin har endast vackra ord om hopp och ansvar att ge. Han vet att mottagandet måste bli bättre - men inte hur. Han vet att bostäderna måste bli fler - men inte hur. Han vet att nyanlända utan relevant utbildning eller arbetslivserfarenhet måste komma i arbete - men inte hur.

Detta är symptomatiskt för Miljöpartiet. De har aldrig suttit i en regering tidigare, och är därför vana vid att drömma fram sina förslag snarare än att pröva dem mot verkligheten. Det arvet blir tydligt nu när partiet innehar ministerposter utan att prestera någonting.

För integrationsutmaningen blir inte mindre. Den fortsätter växa, och problemen ackumuleras. I år väntas 12 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det kommer just nu 300 i veckan. Kommunerna får trolla med knäna genom att överbelägga befintliga boenden, upphandla väldigt dyra jour- och HVB-hem och trycka in barnen och ungdomarna i överfulla skolklasser. I Malmö pratas det om en "krissituation" om det kommer fler barn. Och fler kommer det ju komma.

Detta är vad Stefan Löfven har kallat "en liten ansträngning". Gustav Fridolin lovar bara att det löser sig, på något sätt. Så oseriöst tar Sveriges regering på de enorma utmaningar som svenska kommuner tvingas hantera just nu. Detta är inget annat än ett rent folkförakt.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps

Läs även:
Fnordspotting

En studie i självbedrägeri

Det så kallade framtidspartiet Socialdemokraterna, från vilket både äldre och yngre väljare flyr, håller kongress. Det är en imponerande studie i självbedrägeri. Jag tycker faktiskt nästan lite synd om de delegater som sitter där och verkar tro på den charad som landets statsminister spelar upp.

Löfven sätter allt på ett kort: jobben. Med ett högt tonläge (målet ska självfallet nås, systematiskt) riskerar han att framstå som en skrävlare och lögnare när det vankas valrörelse 2018. Få, inte ens regeringens egen arbetsmarknadsminister, verkar se målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 som realistiskt. Men Löfven framhärdar. Vilket kommer göra honom till en enkel måltavla för oppositionen framöver.

Ty problemet är att Löfven genomgående har högt satta mål men saknar politik för att nå dem. Att sätta upp mål är ingen konst. Det kan vem som helst göra. Att formulera en politik som kan göra målen realistiska, är svårare. Och detta har Socialdemokraterna inte lyckats med på någon punkt än så länge. Inte vad gäller arbetslösheten. Inte vad gäller skolan. Inte vad gäller bostadsbyggandet. Inte vad gäller integrationen.

Genom att ställa nya krav i offentliga upphandlingar ska långtidsarbetslösa kunna bli anställda och 10 000 nya jobb skapas. Genom att slänga in några miljarder i byggsubventioner, i sammanhanget en droppe i Atlanten, ska 250 000 nya bostäder byggas till 2020. Och genom att underlätta validering av asylsökandes utbildningar, ska fler utrikes födda kunna komma i arbete.

Löfven höll i går något som närmast kan liknas vid en sosseversion av Reinfeldts öppna era hjärtan-tal (lyssna på den passagen här). Jag häpnade lite över detta. Väljarna flyr Socialdemokraterna. Invandringsfrågan växer i betydelse hos alltfler, vilket gynnar ett enda parti och det är SD.

I detta läge står Löfven på sitt partis kongress och tar strid för den migrations- och integrationspolitik som lett fram till just den situation vi har i dag med Migrationsverket som går på knäna, skolor som inte har plats för de hela klasser av nyanlända barn som dyker upp utan förvarning och stadsdelar som får skära ned på specialpedagoger för barn med särskilda behov för att försörjningsstödet och dyr vård för ensamkommande flyktingbarn skurit stora hål i budgeten.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Socialdemokraterna inte har förstått korrelationen mellan den förda politiken och SD:s framgångar. Alternativet ter sig nämligen ännu mer orealistiskt: att Löfven på allvar tror att några små justeringar här och var kan förbättra integrationen så till den milda grad att de 80-100 000 asylsökande som väntas under detta år snabbt kan komma i arbete. I dag är mediantiden för flyktingar att få ett arbete i endast en eller några få timmar, med eller utan bidragsstöd, åtta långa år.

Löfven lovar. Det kommer att lösa sig. Självfallet. Systematiskt. Men det är allt färre som fäster någon vikt vid hans ord.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Den svenska nivån

Britterna står inför ett ovisst parlamentsval. David Cameron, Ed Miliband, Nigel Farage och en rad andra utmanare har inte bara debatterat mot varandra utan också mött väljare i direktsända utfrågningar. Detta är något tämligen okänt i svensk politik. Här utfrågas politikerna i stället av journalister som en bra dag är hyfsat pålästa, en dålig är lata.

Även i USA möter politikerna väljarna och ställs mot väggen på ett sätt vi inte är vana vid i Sverige. Den amerikanska demokratin må ha uppenbara svagheter, men detta är en av dess styrkor. Svensk demokrati skulle må bra av både fler möten mellan väljare och folkvalda och en högre nivå i den journalistiska granskningen av maktens män och kvinnor. Makthavare ska granskas, men det måste vara en relevant granskning som inte fokuserar på yta utan på politikens innehåll. En sådan granskning kräver dock mer än en recension av partiledarnas senaste klädval.

Generellt sett håller svenska politiker en lägre nivå än många europeiska diton, och eftersom granskningen av dem är så pass ytlig kommer de undan med att sakna både idéer och relevanta kunskaper för sitt område. Resultatet blir pinsamma presskonferenser och framför allt dålig politik, men väldigt lite syns i landets större medier. Det är som om journalisterna inte vill sätta politikerna på pottan utan tvärtom gör sitt bästa för att skydda dem.

Då får vi också de politiker vi förtjänar. Sverige har en bostadsminister som nobbar TV-debatter av rädsla för att bli tillintetgjord och en gymnasieminister som låter som en robot på heroin. Och så har vi en utbildningsminister som bär olika strumpor på jobbet för att manifestera "rätten att vara olika" och deltar i rappvideor för rätten till fri asyl. Det är anmärkningsvärt att Fridolin anser sig ha tid med sådant när svensk skola sågas av OECD och en lärarkris hotar.

Det är nog så att inte bara journalister utan även politiker väljer den bekväma vägen. Ty visst är det roligare med fluffiga utspel som delas och gillas i sociala medier än att verkligen ta uti med stora och svåra politiska frågor.

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

Vem har inte råd med en banan?

Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.