När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Om dygden att försörja sig

"A-kassan är en försäkring, inget bidrag!" brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den.

Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

Att försörja sig själv borde vara en dygd. Det är det inte i dag. I takt med att bidragssystemen vuxit i omfattning har människor fått möjlighet att välja bort jobb för att de anser att just det där jobbet inte riktigt passar dem.

Här finns en ideologisk strid som borgerligheten måste ta. Den handlar om det klassiska temat arbete vs bidrag. Temat är bekant och har förstås debatterats i valstugor i många valrörelser. Men denna gång måste striden tas med en större kompromisslöshet, ty Sverige står inför ett vägval. Vi kan inte ha ett bidragssystem som ger människor högre inkomster än vad pensionärer som arbetat hela sina liv får varje månad. Det är oanständigt, orimligt och ohållbart.

Under lång tid har "gratis" varit ett mål för partierna på den politiska vänsterkanten, och borgerligheten har inte bekämpat detta nog. Gratis betyder som bekant "betalas av någon annan via skatten". I en situation när Arbetsförmedlingen och Migrationsverket kräver 160 miljarder extra under fyra år och regeringen själv spår ökad arbetslöshet och underskott för de kommande åren, föreslås ändå gratis glasögon till alla barn (kostnad: 120  miljoner). En helt bisarr prioritering i ett läge när varje skattekrona borde vridas och vändas på.

Är det då inte så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb? Nej, så är det inte. En egenföretagare i ett städföretag berättar hur det kan gå till vid rekryteringsträffar hos Arbetsförmedlingen. Hur det kan se ut när ingen vill ha jobbet som erbjuds:

Jag har hört så många anledningar till varför jobbet jag kan erbjuda inte passar. Jag får höra att det är "pinsamt" att vara lokalvårdare, att man är morgontrött, att man inte är så "pepp" på det, att det är tråkigt att städa, att man hellre vill "jobba med media eller något kontorsjobb".   

Man vill inte jobba med lokalvård, men det känns helt okej att sitta hemma och bli försörjd av människor som jobbar, bland annat oss lokalvårdare. Är det mer heder i det?

Detta är upprörande. Men inte ett dugg förvånande. Det finns ingen heder i att försörja sig själv längre, och denna attityd har möjliggjorts av det generösa bidragssystem som politikerna har skapat. Det handlar dels om generösa ersättningar, men också om utbildningspolitiken.

Högre utbildning har i allt högre grad blivit en avstjälpningsplats för de som inte vet vad de vill göra med sitt liv. De registrerar sig för en kurs, inkasserar CSN-pengar och får tiden att gå. Alla vi som läst vid svenska universitet och högskolor har, tror jag, sett vår beskärda del av studenter som egentligen inte är ett dugg motiverade utan bara finns där för att få tiden att gå. Detta är personer som över huvud taget inte har inom den högre utbildningen att göra, men i en tid när lärarens auktoritet är i botten får motiverade studenter helt enkelt stå ut med att dras ned av sina omotiverade kurskamrater.

Stefan Löfven har sedan han blev partiledare för Socialdemokraterna upprepade gånger talat om att människor ska "göra sin plikt och kräva sin rätt". Ordningen i detta mantra är förstås ingen slump. Först gör man sin plikt, sedan kan man kräva sin rätt.

Problemet för Löfven är att hans politik inte kräver av någon att göra sin plikt för att få rättigheter. Det hela är en chimär (och vi kan notera att ingen journalist har frågat honom vad som händer om man inte gör sin "plikt"). Löfven har talat om "utbildningsplikt" för nyanlända, som om gratis utbildning vore en uppoffring. Han har däremot inte föreslagit att den som tackar nej till jobb ska bli av med alla ersättningar.

Statsministerns ord om ordning och reda och plikt och rätt är tom retorik. Därför måste borgerligheten nu ta striden på allvar. Uppvärdera arbetets värde. Göra egenförsörjning till en dygd igen. Stå upp för alla som försörjer sig själva, betalar skatt och sköter sig. Och slutligen: ta en ideologisk strid mot bidragssamhället.

Alla kommer inte i alla lägen att vara självförsörjande. Men vi måste få till stånd ett värderingsskifte där målet är att den som kan arbeta också ska göra det. Politiken måste leva upp till detta mål i praktiken, inte bara i retoriken.

Det finns inga dåliga jobb. Om det är något som är dåligt, är det att bli försörjd av andra.

Bidragsfällan

Försörjningsstödet, det som i dag kallas ekonomiskt bistånd, är lågt. Bidraget ligger under det existensminimum som en person som fått skuldsanering har att leva på under fem år när skulderna dragits av Kronofogden.

Skälet är enkelt: försörjningsstödet har aldrig varit tänkt som en långsiktig försörjning utan en tillfällig och akut lösning. Så fungerar det nu inte. Inte bara har antalet försörjningsstödstagare ökat (400 000 personer under 2013), alltfler lever på bidraget under en längre tid.

Hur illa är det? Socialstyrelsen har mätt en rad indikatorer som visar på läget. Mest intressant är hur stor andel av försörjningsstödstagarna som befinner sig i "långvarigt ekonomiskt bistånd" (10-12 månader under året) och "mycket långvarigt ekonomiskt bistånd" (27 månader under en treårsperiod).

Det är skrämmande höga siffror. I stadsdelen Rinkeby-Kista är siffran över 51 procent för långvarigt och 36 procent för mycket långvarigt ekonomiskt bistånd. Över en tredjedel av alla som uppbär försörjningsstöd i den stadsdelen har alltså gjort det i minst 27 av de senaste 36 månaderna. Detta är ingen tillfällig utan en permanent försörjning.

I något mer välmående Stockholmsstadsdelar är siffrorna lite lägre, men även stadsdelar som Enskede-Årsta-Vantör (49 respektive 36), Södermalm (42 respektive 29) och Östermalm (46 respektive 28) har förfärande höga siffror.

Bilden är tämligen entydig: om du hamnar i en situation där du måste söka försörjningsstöd, är risken stor att du kommer att bli kvar i denna försörjning under minst ett år framöver. Steget för försörjningsstöd till egen försörjning är långt, och det underlättas inte av att många försörjningsstödsenheter inom socialtjänsten går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Det sistnämnda bidrar tyvärr till att handläggarna inte hinner arbeta med den andra delen i sitt uppdrag, nämligen ge den sökande stöd i att bli självförsörjande.

Om detta borde politiker prata betydligt mer. Framför allt borde vi presenteras konkreta förslag på hur tiden i försörjningsstöd kan kortas. Att uppbära försörjningsstöd i år efter år är nämligen en ganska knäckande tillvaro (även om det självfallet finns personer som inte gör så mycket för att förbättra sina chanser), och ju längre det dröjer desto mindre attraktiv blir personen för en arbetsgivare.

Små åtgärder har vidtagits - från den 1 juli i fjol blev det exempelvis möjligt att tjäna lite extra pengar utan att det påverkar det ekonomiska biståndet. Handläggaren ska räkna av den summan. Tanken med denna så kallade jobbstimulans var förstås att underlätta steget från försörjningsstöd till arbete, men det är dock tveksamt om den haft några effekter.

En hög andel personer i långvarigt ekonomiskt bistånd är kostsamt för både individen och samhället. Det borde därför vara en prioritet för riksdagens partier att se över hela systemet. Inklusive hur arbetsmarknaden fungerar. Ty någon tillfällig och akut lösning är försörjningsstödet inte längre.

Läs även:
Nedanstående skärmdump visar bara delar av statistiken. Gå in på denna länk på Socialstyrelsens hemsida för hela dokumentet (klicka på "tabeller" och i dokumentet på fliken "omfattningsindikatorer 2014").

Vem reagerar på sossarnas "kalla högerpolitik"?

Socialdemokraterna tycks ha hamnat i något slags panikläge för att återta titeln som Sveriges arbetarparti.

I det så kallade framtidskontrakt som partiet gör reklam för i Stockholm handlar en av punkterna om försörjningsstödet. Socialdemokraterna skriver att "ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag". "Socialbidrag" är det gamla, och lite nedsättande, namnet på det som i dag kallas försörjningsstöd eller ekonomiskt bistånd.

Det är månne en fin målsättning. Men känner partiet egentligen till vilka som i dag lever på försöjningsstöd från Socialtjänsten? Att det i många fall handlar om fullt friska människor, både infödda svenskar och personer med utländsk bakgrund som helt enkelt inte lyckas komma någonvart på arbetsmarknaden? Var tänker sig partiet att dessa ska vända sig om de inte är önskvärda hos arbetsgivarna?

Det dröjer inte länge innan partiet kommer med nästa förslag. Socialdemokraterna vill stoppa avhoppen från gymnasieskolan. Inte genom att göra skolan bättre utan genom att dra in rätten till försörjningsstöd för de som hoppar av och inte följer sin individuella studieplan. Om detta ska bli verklighet måste partiet kanske rent av skriva om socialtjänstlagen, eller åtminstone förändra tolkningen av den.

Det är märkligt tyst om dessa förslag i pressen. Regeringen har inte reagerat, pressen har inte heller ägnat dessa ganska uppseendeväckande förslag någon uppmärksamhet. En rimlig gissning är att liknande förslag från ett alliansparti hade orsakat vrede från vänsterhåll, diskuterats i SVT:s Debatt och resulterat i långa drapor om den "kalla högern". Nu är det tyst. Knäpptyst.

Den enda logiska förklaringen är att Socialdemokraterna inte har tänkt igenom dessa förslag särskilt väl. Förmodligen är okunskapen om vad försörjningsstöd egentligen är, hur det fungerar och vilka som tar emot det stor i partiet.

Det säger i sin tur en hel del om vilket parti Socialdemokraterna är i dag.

Stoltheten i en egen försörjning

Sedan 2010 finns ett försörjningskrav på den som vill ta hit sina anhöriga från ett annat land. Tanken är att anknytningspersonen ska ha en ordnad tillvaro i Sverige med en bostad och en försörjning innan anhöriga kan komma hit. Det är ett både rimligt och logiskt krav.

Men tack vare en mängd olika undantag är kravet mest en pappersprodukt. I praktiken omfattar försörjningskravet mindre än en procent av alla som anhöriginvandrar. Migrationsverket har hittills i år beviljat 15 000 uppehållstillstånd av anhörigskäl. Försörjningskravet har tillämpats i ynka 53 fall, skriver de två moderaterna Gunnar Axén och Mikael Cederbratt på Brännpunkt.

Kravlöshet hjälper ingen. Att komma till ett nytt land och se både sin partner, sina släktingar och sig själv bli försörjd av samhället ger inte direkt en självförtroendeknuff. Det ger även en märklig bild av det samhälle man invandrat till och är en rätt usel förutsättning för att få ett arbete och bli självständig. Vi vet att den som lever på försörjningsstöd under ett år eller mer löper stor risk att bli kvar i systemet.

Migrationspolitiken är en del av den omhändertagandemodell som gäller i det svenska samhället i stort. Den som inte premierar eget hårt arbete. Som ser ned på entreprenörskap. Som nästan ser ned på människors förmåga att försörja sig själva. Som går ut på att stat och kommun tar hand om.

Idén med en stor välfärdsstat är ju att så många som möjligt ska få ersättningar och bidrag och därmed göras beroende av den. Endast då kan den bevaras.

Jag tror ändå att de flesta innerst inne vill vara självständiga, vill klara sig själva. Men det är självklart att den som erbjuds att ta hit både partner och släktingar och få såväl bostad som levnadsomkostnader betalda av svenska skattebetalare vore korkad att inte ansöka.

Frågan är om politikerna har ställt sig frågan vilka de långsiktiga konsekvenserna av en sådan politik blir.

Förenklat om invandringens effekter

Generaliseringar bör alltid betraktas med försiktighet. Det är därför olyckligt att många liberaler nu okritiskt springer efter den boll som OECD passat upp i en rapport i vilken hävdas att invandringen generellt ger en nettovinst till samhället. Det är ungefär lika tokigt som att räkna ut en generell kostnad för invandringen, som Sverigedemokraterna brukar göra i sina budgetförslag.

Det finns lönsam och icke lönsam invandring. Vi måste kunna vara ärliga nog att säga det. Detta konstaterande är inget ställningstagande för eller emot mer eller mindre invandring till Sverige. Det är bara ett konstaterande av faktum.

Det är ett de facto ett bekymmer att många som invandrar till Sverige fastnar i arbetslöshet, bidragsberoende och inte bidrar. Vad detta beror på och hur vi löser det är ett ämne för en annan bloggpost, men vi kan i alla fall ta en titt på statistiken.

Socialstyrelsen har sammanställt kostnaden för försörjningsstödet per capita i landets alla kommuner och stadsdelar i de större städerna 2011-2012. Där kan vi exempelvis se att varje invånare i Farsta betalar 1 590 kronor per år till försörjningsstödsbudgeten (i praktiken blir det förstås mer på den arbetande befolkningen). I Spånga Tensta är siffran nästan den dubbla - 2 993 kr. I Rosengård 6 756 kr, i Angered 5 360 kr. Förhållandet mellan hög andel mottagare av försörjningsstöd, utländsk härkomst och låg utbildningsnivå är rätt uppenbar i statistiken.

Mer oroväckande än andelen försörjningsstödstagare är hur många som inte tar sig vidare till en egen försörjning inom rimlig tid. Socialstyrelsen har mätt hur stor andel som får långvarigt (10-12 månader under året) eller mycket långvarigt (minst 27 månader under de senaste tre åren) försörjningsstöd. Om vi för enkelhetens skull åter tittar på Rosengård ser vi att av alla försörjningsstödstagare hade 53,4 procent långvarigt och 34,7 procent mycket långvarigt stöd från kommunen för att klara sin försörjning. Detta är väldigt alarmerande.

Även i en del kommuner och stadsdelar där få av invånarna får försörjningsstöd är andelen som får långvarigt eller mycket långvarigt stöd oroväckande hög. Det ekonomiska biståndet har blivit en permanent försörjning för alltför många, vilket aldrig var tanken. Detta tär inte bara på kommunens budget, det gör att den enskilde förlorar självförtroende och självkänsla eftersom den inte är herre i sitt eget liv.

På frågan om invandring är lönsam är svaret: det beror på. Vi kan inte jämföra en högutbildad arbetskraftsinvandrare med en lågutbildad åttabarnsfamilj från Somalia. Problemet är att ingen riktigt tycks ha någon realistisk lösning på hur den sistnämnda ska nå egen försörjning och hitta ett boende.

Socialstyrelsens jämförelse finns här.

Utdrag. Klicka för större bild.

Att bränna bilar är ett val

Vänsterdebattörer och -politiker försöker rida på en våg av pseudoförklaringar som Husbykravallerna gett upphov till. Senast i raden är Masoud Kamali. 

Kamali stämplar Husby och andra av vandalism drabbade områden som "marginaliserade". Stefan Löfven var inte bättre när han lyckades sprida myten om Husby som den nedlagda orten, utan vårdcentral och bibliotek. I jakten på förklaringar till vandalismen letas det efter orsakssamband som passar den egna ideologiska utgångspunkten.

Sänkta skatter + nedlagd välfärd + utanförskap = våldsamheter är en populär vänsterformel. Den tar emellertid inte hänsyn till att det vimlar av orter i Norrlands inland som i detta hänseende är värre utsatta än Husby, men där det inte kastas sten eller bränns bilar. Strömsund är en av många glesbygdskommuner med stsora bekymmer. Arbetslösheten är skyhög, andelen invånare som lever på försörjningsstöd bland den högsta i landet (över 16 procent av ungdomarna fick ekonomiskt bistånd under 2012). För alla som är intresserade, se Socialstyrelsens granskning av landets alla kommuner här (varning för skrämselhicka).

Masoud Kamali tycker att politikerna inte pratar nog om den strukturella diskrimineringen. Ändå har just detta ämne ventilerats flitigt efter Jonas Hassen Khemiris omtalade artikel på ämnet i DN Kultur i mars. Nog har det pratats om vardagsrasism alltid.

Kamali har rätt i att politikerna - politiker som i Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Erik Ullenhag - inte betraktar Husbyborna som "vi" utan som "dem". Det är emellertid inte bara förortsbor som ingår i kategorin "dem" för en elitpolitiker. Det gör de flesta av oss. Politiker kan aldrig vara "vi".

Valet av boendeort är ett sådant exempel. När Stefan Löfven tagit över jobbet som socialdemokratisk partiordförande, med en årslön på 1,4 miljoner, fick han frågan var han skulle bo när han sökte en större bostad. Hans kötid hos Bostadsförmedlingen skulle räcka till en lägenhet i Tensta. Reportern undrade om Löfven inte kunde tänka sig att flytta dit och fick det politiskt korrekta svaret att han "inte hade något principiellt emot det", men att han vant sig vid att bo i Vasastan och därför ogärna ville flytta. Inget fel på Tensta, alltså, men det är ju jobbigt att byta stadsdel. Jojo.

Ingen förväntar sig nog att Sveriges bäst betalde politiker ska flytta ut till förorten när han kan välja att köpa en bostadsrätt i innerstan. Vilket val skulle du göra? Ändå kunde Löfven inte uttrycka detta i intervjun. Då skulle han nämligen anses skapa ett "vi" och "dem". Det blir ett fånigt spel för gallerierna.

Är det ett problem att ingen toppolitiker och nästan ingen riksdagspolitiker bor i de så kallade drabbade närförorterna? Nej. Men det är ett bekymmer att en vanlig riksdagspolitiker, som inte behöver ha några som helst kvalifikationer förutom partilojalitet, kan sitta i en lagstiftande församling, tjäna dubbelt så mycket som en välutbildad person på den reguljära arbetsmarknaden och efter avslutat värv få en fet riksdagspension. Det är detta, inte valet av bostadsort, som skapar ett "vi" och "dem".

Att skylla på regeringens "nyliberala politik" (hej, Kamali) och social nedrustning (hej, Löfven) är billiga knep för att plocka snabba politiska poäng. Ungdomarna i Husby har precis som resten av landets unga rätt till gratis utbildning, deras föräldrar får barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. De är inte mer bortglömda än den arbetslösa flerbarnfamiljen i Strömsund. De bor i ett av världens tryggaste länder.

Att vissa ungdomar väljer våld och skadegörelse säger ingenting om någon annan, bara massor om dem själva. Det är ett val att kasta sten i stället för att spela fotboll. Det är ett val att bränna bilar i stället plugga extra för att få högre betyg. Det, Masoud Kamali, kan vi prata om.

Arbetslinje för vissa

Moderaterna vill skärpa kraven på den som får försörjningsstöd från kommunen. Genom att likställa kraven med de som gäller för a-kassan ska kommunen ges rätt att ställa motkrav på aktivitet. Enkelt uttryckt: den som bara drar benen efter sig ska få mindre pengar.

I sak finns inte så mycket att invända mot förslaget. Och i praktiken fungerar det redan så här på sina håll. En handläggare kan avslå försörjningsstöd med motiveringen att den enskilde inte följer överenskommen planering med Jobbtorg, SFI eller liknande. Därefter kan den enskilde överklaga och handläggaren bevilja ett minimibelopp för att, som det heter, "förhindra nöd". Det innebär lite pengar för mat, inget mer.

Det som slår mig är dock att Moderaterna fortsätter att prata om arbetslinjen utan att inkludera politikerna i den. Visserligen finns nu en överenskommelse om att skära bort de mest privilegierade delarna för riksdagsledamöterna. Men de nya reglerna kommer bara gälla för alla nya ledamöter, vilket gör att massor av avdankade före detta riksdagspolitiker fortsätter att leva på skattebetalarnas pengar utan krav på att vara aktivt jobbsökande.

Om vi ska ha en arbetslinje i Sverige som kräver att människor efter sin förmåga ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och strävar efter att nå en egen försörjning, måste den gälla alla. För inte menar väl Moderaterna att före detta riksdagspolitiker är mer marginaliserade än landets alla försörjningsstödstagare?

Lokko är loco

Debatten om den så kallade barnfattigdomen, vilken vissa föredrar att benämna social och ekonomisk utsatthet, fortsätter. 

Debattörer på vänsterkanten hänvisar gärna till Tapio Salonen för vetenskaplig legitimitet och det är på hans forskning som Rädda Barnen bygger sina uppgifter. Salonen skriver ett sansat inlägg i ämnet på Brännpunkt.  

Alla tycks plötsligt vara ense om att vi inte har hundratusentals hungrande och frysande barn i Sverige. Så långt kanske Janne Josefssons reportage fått önskvärd verkan. Men på frågan hur många fattiga barn det finns i vårt land blir svaret att det beror på hur man räknar. Salonen väljer att inte använda EU:s fattigdomsmått (60 procent av medianinkomsten) utan i stället fasta fattigdomsbegrepp som låg inkomststandard och familjer med försörjningsstöd. Detta får konsekvensen att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Den som lever på försörjningsstöd har det väldigt knapert. Om detta råder knappast någon tvekan. Handläggaren utgår från en normberäkning och övriga inkomster påverkar storleken på försörjningsstödet. Men jobbigast är kanske inte den ständiga oron för ekonomin utan den ofrihet som situationen påbjuder. Den sökande kan inte resa bort hur som helst utan måste i princip alltid stå till förfogande. Ansökan görs varje månad och är ett väldigt uppstyrt förfarande där en missad detalj på blanketten kan innebära att pengarna uteblir. 

Det finns ingen väg runt detta. På den som inte försörjer sig själv utan lever på samhällets stöd måste ställas krav. Det största problemet är att försörjningsstödet för så många inte blir en tillfällig inkomst mellan tiden som nyanländ och livet som självförsörjande utan en mångårig försörjning. Och de blir allt fler. Under 2012 betalade Stockholms stad ut ungefär en miljard kronor i försörjningsstöd (fördelningen mellan olika stadsdelar är som väntat oerhört ojämn). Det allra viktigaste - hur dessa människor ska gå från bidrag till egen försörjning - tycks inte intressera någon. 

I motsats till Tapio Salonen menar Andres Lokko att det inte handlar om "statistik eller precisa summor" utan om att Sverige "sakta under det gångna decenniet har förvandlats till - och verkligen beter sig som - ett renodlat klassamhälle". Enligt Lokko är Sverige numera ett "egoistiskt skräckexempel i fritt fall." 

Ord och inga visor. Men vad baserar han denna drastiska analys på? Att de flesta har fått det bättre. Sett ur ett globalt perspektiv har Sverige liten inkomstspridning, men det stämmer att klyftan mellan den övre och den nedre tiondelen har ökat. Den viktiga förändringen är emellertid att vanliga löntagare, den breda massan, har fått det mycket bättre ställt. Synen på vad som är en minimilevnadsstandard har förändrats, vilket förklarar känslan av fattigdom för många. 

Andres Lokko gör som väldigt många andra debattörer: han gnäller utan att erbjuda ett alternativ. Vilket samhälle vill Lokko, Aftonbladets ledarredaktion och andra kritiska röster ha i stället? Om Sverige befinner sig i fritt fall som välfärdsland, vilken topp är det vi faller från? 1990? Eller 1970? Eller rent av 1950? Då var inkomstspridningen betydligt mindre. Sverige var fattigare och mer jämlikt. Flertalet hade det ungefär lika illa. Är det detta samhälle som Andres Lokko, Lars Ohly, Ali "fuck you very much" Esbati och Susanna Alakoski vill ha tillbaka?

Lokkos beskrivning av dagens Sverige är grovt felaktig. Vi har aldrig haft så många stödinsatser till ekonomiskt utsatta familjer som nu. Men fattigdomsdebatten handlar ganska lite om verklighet och desto mer om retorik. Jag ser den framför allt som ett uttryck för frustration från många vars politiska visioner aldrig realiserades och som nu ser ett samhälle där alltfler omfamnar värden som ogillas av den politiska vänstern. 

Problemet är att de inte har något eget trovärdigt politiskt alternativ. Då är det lättare att be granskande journalister dra åt helvete. 

Rimligt försörjningskrav

Moderaterna vill skärpa kraven för anhöriginvandring. Skärpningen gäller försörjningskravet. Det betyder att fler som anhöriginvandrar måste har en försörjning ordnad i Sverige.

Det är fullt rimligt att den som invandrat först måste ha en stabil ekonomisk situation och ett ordnat boende innan personen tar hit sina anhöriga. Annars hamnar allesamman i Socialtjänstens knä.

Detta är inget radikalt förslag på något sätt eftersom de allra flesta, som barnfamiljer, undantas från kravet. Ändå lär det bli en het diskussion i Alliansen. Och anklagelserna om att flirta med Sverigedemokraterna kommer hagla.

En smalare välfärd

Om tio år kommer var tredje svensk att vara över 60 år gammal. En åldrande befolkning kommer att belasta sjukvården och ställa nya krav på den arbetande befolkningen. Vänsterpartiernas recept blir att höja skatterna. Men det finns andra vägar.

Medan partierna på vänsterkanten fortfarande låtsas som om det regnar har vissa inom borgerligheten redan börjat använda nya ord, som för att förbereda svenska folket på ett samhälle i förändring. Moderaterna har börjat använda begreppet "välfärdens kärna" när de pratar om framtidens välfärdssamhälle. Ordföranden för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp Hans Dahlgren påtalar behovet av att "ransonera välfärden" i framtiden. Kort sagt: framtidens välfärdssystem kommer inte att vara lika generöst eller omfattande som dagens. Dahlgren tar avgifter inom sjukvård, utbildning och socialförsäkringar som exempel på tänkbara förändringar.

Ett i högre grad avgiftsbaserat välfärdssystem kommer emellertid kräva ett generellt sett lägre skattetryck för att vinna legitimitet hos befolkningen. Att både betala höga skatter och avgifter för sådant som skatterna är tänkta att finansiera lär bli svårsmält för de flesta. Häri ligger den stora utmaningen. Ty att förändringar kommer att krävas är det inget snack om. En helt nödvändig förändring är att behovspröva bidrag. Det har länge hävdats från borgerligt håll (men från långt ifrån alla) att miljonärer inte borde ha rätt till barnbidrag.

Andra har kontrat med att bidraget är till för barnet, inte föräldrarna. Men faktum är att det är slöseri med skattemedel att skänka en tusenlapp i månaden per barn till en familj som redan har en mycket god ekonomi. Personer som inte har behov av samhällets stöd för att ekonomin ska gå ihop borde självfallet inte vara berättigad till det heller. Problemet är att svenska folket har vant sig vid generösa ersättningssystem. Om nedskärningar ska vinna legitimitet behöver även politikerna själva se om sitt eget hus och avskaffa det frälse de just nu lever i.

Kanske kommer de etablerade partierna småningom också bli tvungna att acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av en "ansvarslös invandringspolitik" genom att skärpa kraven för anhöriginvandring. Den tillhör i dag en av Europas, kanske världens, mest generösa - och den kostar pengar. Det är ingen slump att budgeten för försörjningsstöd i Stockholm spricker så det dånar just nu. I fjol delades en miljard kronor ut i försörjningsstöd. Vissa stadsdelar har underskott på över 20 miljoner.

Att låta personer utan inkomst eller fast bostad ta hit sina familjer är inte bara ekonomiskt vanvettigt ur ett skattebetalarperspektiv - det blir också orättfärdigt mot dem som kommer hit och tror på en lyckligare framtid men blir hänvisade till kontakt med en socialsekreterare och ett liv bestående av månatliga biståndsansökningar.