Därför rätten till ett privatliv

Med arslet före in i framtiden

Alliansen har ända sedan den bildades gjort en stor sak av att dess partiledare trivs så bra ihop. I klämkäcka framträdanden har de försökt styrka detta, och för utomstående har det verkligen sett ut som om de fyra trivts tillsammans.

Socialdemokraterna har aldrig velat regera med något annat parti. I takt med att partiet blivit mer normalstort i en europeisk kontext, har insikten kommit krypande: vi har inget val. Detta visste Stefan Löfven när partiet gick till val. Siktet var inställt på en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Enligt Löfven är Miljöpartiet den "naturliga samarbetspartnern". Detta trots att socialdemokrater runt om i landet egentligen tycker genuint illa om de gröna. Ändå sitter de där nu. I samma svaga regering. Det går sådär, för att uttrycka det milt. Framträdande S-partiföreträdare har rent av försökt skylla det egna partiets katastrofsiffror i opinionen på regeringspartnern.

För att visa hur bra de tycker om varandra, och framför allt hur roligt de har ihop, dök de båda språkrören upp på S-kongressen. Åsa Romson, som numera spenderar kvällarna med en talpedagog för att lära sig att uttala "Auschwitz", försäkrade att de två partierna inte bara arbetar hårt utan också har, just det, väldigt roligt ihop. Stela leenden och kalla kramar på scenen bekräftade inte riktigt en känsla av innerlig värme och spontan glädje.

Det finns små försiktiga tecken på att Löfven vill ändra bilden av sitt parti. Olagliga tältläger är något "vi måste göra något åt". Envar har ett ansvar att göra sig själv anställningsbar. Och föräldrar och deras barn måste inse att skolan går före både Netflix och fritidsintressen. "Gör din plikt och kräv din rätt", sammanfattar Löfven.

Det låter gammaldags och väldigt långt ifrån det Sverige som vi ser i dag. Dagens Sverige är ett land där det egna ansvaret sällan eller aldrig omnämns. Det är alltid "samhället" som ska gripa in. Det är alltid någon annans fel att du har hamnat i den situation du befinner dig i. Detta synsätt är så inpräntat i det allmänna medvetandet att det dominerar all nyhetsrapportering. Defaultläget i svensk nyhetsbevakning är att det allmänna, samhället, alltid har gjort för lite. Att det behövs mer kontroll, fler regleringar, helst en ny lag. Att vara socialist i ett sådant samhällsklimat är busenkelt eftersom socialistens svar alltid är just kontroll, regleringar och förbud.

Löfvens försök att låta som en traditionell landsfader som kräver att alla medborgare tar ansvar i sitt eget liv faller ganska platt när man tittar på vilken politik hans regering för i praktiken. Det avspeglas i exempelvis arbetsmarknadspolitiken, synen på föräldraförsäkringen, sexualpolitiken och inte minst migrationspolitiken. Det finns helt enkelt ingen plats för egenansvar i Socialdemokraternas Sverige.

Här finns en självklar konfliktlinje som borgerligheten skulle kunna utnyttja. Under Reinfeldts tid vid makten gick emellertid det största allianspartiet åt andra hållet på flera viktiga områden, däribland asylpolitiken, jämställdhetspolitiken och synen på tiggeri.

Inget tyder på att Moderaterna kommer driva en annan linje under Anna Kinberg Batra. Det lilla hopp som nu finns om en uppvaknad borgerlighet som tar individens frihet, ansvar och självständighet på allvar ligger hos en föräldraledig kristdemokrat.

Huruvida det hoppet kommer infrias ens delvis återstår att se.

Läs även:

Fnordspotting

En studie i självbedrägeri

Det så kallade framtidspartiet Socialdemokraterna, från vilket både äldre och yngre väljare flyr, håller kongress. Det är en imponerande studie i självbedrägeri. Jag tycker faktiskt nästan lite synd om de delegater som sitter där och verkar tro på den charad som landets statsminister spelar upp.

Löfven sätter allt på ett kort: jobben. Med ett högt tonläge (målet ska självfallet nås, systematiskt) riskerar han att framstå som en skrävlare och lögnare när det vankas valrörelse 2018. Få, inte ens regeringens egen arbetsmarknadsminister, verkar se målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 som realistiskt. Men Löfven framhärdar. Vilket kommer göra honom till en enkel måltavla för oppositionen framöver.

Ty problemet är att Löfven genomgående har högt satta mål men saknar politik för att nå dem. Att sätta upp mål är ingen konst. Det kan vem som helst göra. Att formulera en politik som kan göra målen realistiska, är svårare. Och detta har Socialdemokraterna inte lyckats med på någon punkt än så länge. Inte vad gäller arbetslösheten. Inte vad gäller skolan. Inte vad gäller bostadsbyggandet. Inte vad gäller integrationen.

Genom att ställa nya krav i offentliga upphandlingar ska långtidsarbetslösa kunna bli anställda och 10 000 nya jobb skapas. Genom att slänga in några miljarder i byggsubventioner, i sammanhanget en droppe i Atlanten, ska 250 000 nya bostäder byggas till 2020. Och genom att underlätta validering av asylsökandes utbildningar, ska fler utrikes födda kunna komma i arbete.

Löfven höll i går något som närmast kan liknas vid en sosseversion av Reinfeldts öppna era hjärtan-tal (lyssna på den passagen här). Jag häpnade lite över detta. Väljarna flyr Socialdemokraterna. Invandringsfrågan växer i betydelse hos alltfler, vilket gynnar ett enda parti och det är SD.

I detta läge står Löfven på sitt partis kongress och tar strid för den migrations- och integrationspolitik som lett fram till just den situation vi har i dag med Migrationsverket som går på knäna, skolor som inte har plats för de hela klasser av nyanlända barn som dyker upp utan förvarning och stadsdelar som får skära ned på specialpedagoger för barn med särskilda behov för att försörjningsstödet och dyr vård för ensamkommande flyktingbarn skurit stora hål i budgeten.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Socialdemokraterna inte har förstått korrelationen mellan den förda politiken och SD:s framgångar. Alternativet ter sig nämligen ännu mer orealistiskt: att Löfven på allvar tror att några små justeringar här och var kan förbättra integrationen så till den milda grad att de 80-100 000 asylsökande som väntas under detta år snabbt kan komma i arbete. I dag är mediantiden för flyktingar att få ett arbete i endast en eller några få timmar, med eller utan bidragsstöd, åtta långa år.

Löfven lovar. Det kommer att lösa sig. Självfallet. Systematiskt. Men det är allt färre som fäster någon vikt vid hans ord.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Socialdemokraterna är passé

I dag inleds floskel-SM, också känt som Socialdemokraternas partikongress. Stefan Löfven kommer till kongressen med Juholt-siffror i ryggen, ett koppel av brutna vallöften, tvivel från ekonomer och bedömare om huruvida partiets mål om lägst arbetslöshet i EU ens är realistiskt samt ett stukat självförtroende efter ett halvår av negativ press.

Socialdemokraterna är inte ensamma i denna soppa. Regeringspartnern Miljöpartiet, en "naturlig samarbetspartner" enligt Löfven, har knappast hjälpt till att lyfta folkets förtroende för 38-procentsregeringen. Åsa Romson är en katastrof, och vem tror egentligen att Gustav Fridolin ska kunna "fixa skolan"? Många socialdemokrater hade säkerligen hellre regerat själva i minoritet än att ha ett grönt släpankare runt halsen, och partiet hade troligen haft större chans att få riksdagens stöd.

Framtid är ett viktigt ord för S. De är nämligen "framtidspartiet". Det är en snarast ironisk benämning på ett parti vars idékontor har varit stängt och tillbommat sedan åtminstone 1950-talet. S har inga nya idéer längre. Allt faller tillbaka på högre skatter, högre bidrag, förbud och regleringar samt

Att S inte är ett framtidsparti kan även konstateras rent statistiskt. Bland män i åldrarna 18-44 år får S endast 18 procent av sympatierna. Motsvarande siffra för M är 29 och för SD 19. Detta måste vara ren skräckläsning för S. Men även bland äldre tappar partiet väljare.

Om S vill vara ett framtidsparti måste det börja med att hitta konkreta svar på de stora strukturella problem som råder på svensk arbetsmarknad, bostadsmarknad och skola. Därtill behöver partiet vakna upp och inse att migrationspolitiken måste läggas om. Att MP inte kan få ha veta i dessa frågor längre.

Löfven hävdar i en DN-intervju att elever och föräldrar i skolan ska förväntas "göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt". Detta är inget han än så länge verkar vara intresserad av att överföra på migrations- och integrationsområdet.

Löfven har chansen att tysta kritikerna på kongressen i Västerås. Men ingen bör hålla andan. Däremot kommer vi säkert få se fler fina löften utan detaljer om hur de ska nås. I denna kategori har nämligen Löfven visat sig duktig.

Facebookpolisen slår till

Näthat sägs vara ett stort problem. Men det är bara ett visst hat som uppmärksammas, nämligen hat som kommer från främlingsfientligt och rasideologiskt håll. Allt annat passerar under broarna.

Det fina hatet, hatet från vänster, är OK. Det anses nämligen drabba privilegierade grupper (som vita heterosexuella män), och därmed vara ett slag underifrån man både kan förstå och bör acceptera.

Det påminner lite om hur man ser på extremism i Sverige. När Mona Sahlin av alliansregeringen utnämndes till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism var det främst nazister av typen Svenska Motståndsrörelsen som hon avsågs samordna kampen mot.

Sedan dess har alltfler fått upp ögonen för att det verkliga hotet kommer från islamister och jihadister, och Sahlin har tvingats kommentera och framföra idéer mot hur även dessa extrema grupper ska bekämpas (ingen IS-krigare har dock haft skäl att bli särskilt nervös än så länge).

En sluten grupp mot näthat har bildats på Facebook. Dess uppdrag: att granska och anmäla hatsidor. Nu ska kärleken spira på nätet igen. Nja, kanske inte riktigt.

I dag fick gruppen uppmärksamhet i SVT:s Rapport. Behrang Kianzad är en av deltagarna. Vem är då Behrang Kianzad? Jo, det är samme man som öst galla över Tino Sanandaji på Twitter. Kommentarer som "gosse, du är en munsbit för mig", "du är lustig i din enfald", "jag är precis så trevlig eller otrevlig som JAG vill", "du är fullständigt irrelevant!", "du är en Onkel Tom. Dessvärre för ointelligent för att fatta det själv.". Det fortsätter. Och fortsätter. Ja, läs själva.

Vi kan utgå från att denna Facebookgrupp kommer fokusera på hot och hat mot muslimer, feminister och allsköns människor med vänsteråsikter. Sådant ska plockas bort. Feministers hat mot män och vänsterfolks hat mot alla de inte gillar kommer inte ägnas ett ögonblicks uppmärksamhet.

Att just Behrang Kianzad, som tycks sätta en stolthet i att uttrycka sig förklenande och nedsättande om åsiktsmotståndare är ansikte utåt för en grupp som bekämpar näthat är förstås djupt ironiskt.

Att han får tid på bästa sändningstid i public service är upprörande. Men det är inte så märkligt. Behrang Kianzad arbetade nämligen tidigare på Sveriges Radio. Cirkeln är sluten.

I oordnad reträtt

Enligt en Demoskopmätning beställd av Den Nya Välfärden anser 58 procent att invandringen till Sverige är för stor. Endast 8 procent svarar att den är för liten. 34 procent anser att den varken är för stor eller för liten.

Med dessa färska siffror som utgångspunkt går det att ställa en rad frågor. Även om begreppet "invandring" är brett och spänner över allt från kärleksinvandrare och arbetskraftsinvandrare till ekonomiska lycksökare och flyktingar, krävs ingen livlig fantasi för att förstå att många sannolikt tänker på flykting- och asylinvandring när de svarar på frågan. Det är den invandringen som dominerar all invandringsdebatt just nu, och av synnerligen goda skäl.

Vilket för oss till den brännande punkten: 87 procent av Sveriges folkvalda vill upprätthålla dagens nivåer i asylmottagandet alternativt utöka dem. De går i osedvanligt dålig takt med sina egna väljare. Moderaternas väljare vill minska. Kristdemokraternas likaså. Även bland socialdemokratiska väljare är stödet för en minskad invandring större än för en ökad.

Endast bland Miljöpartiets väljare finns en majoritet för ökad invandring. Händelsevis är det just detta parti som under de senaste fem åren fått diktera svensk migrationspolitik. Det är en smula anmärkningsvärt att ett litet extremistparti får styra och ställa på det här viset. Det beror förstås inte på att MP varit särskilt duktiga utan på feghet från övriga partier. I synnerhet de borgerliga, som under Reinfeldts statsministertid fullständigt föll till föga för vänsterns problembeskrivning.

Konsekvenserna av de senaste årens svängdörrspolitik på migrationsområdet, omhändertagandelinje i mottagandet och oförmåga att genomföra reformer för att åtminstone underlätta integrationen på bostads- och arbetsmarknaden ser vi nu. Ett tydligt exempel som vi säkert kommer få höra fler av under de kommande åren är Majorna-Linné i Göteborg. Där har stadsdelsförvaltningen skurit ned på antalet specialpedagoger för barn med särskilda behov då budgeten för försörjningsstöd skjutit i taket.

Detta är en tydlig konsekvens av ett stort inflöde av asylsökande och en mediantid på åtta år innan utrikes födda kommer i någon sorts arbete, bidragsjobb inkluderade. För många av de asylsökande från Syrien är vägen till arbete väldigt lång eftersom endast runt var tionde har eftergymnasial utbildning i bagaget. Regeringen pratar dock hellre om hur en högutbildad snabbare ska kunna validera sin utbildning än hur det ska gå för de övriga 90 procenten.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 kom att förgifta det politiska debatt- och samtalsklimatet. Plötsligt blev det viktigare att positionera sig mot SD än att tackla verkliga samhällsproblem på ett vettigt sätt. Denna positionering, som kan jämföras med när alla på ett vingligt fartygsdäck springer åt samma håll, har varit oerhört skadlig. Och dessutom kontraproduktiv. Väljarna har genomskådat retoriken och flosklerna och i ren protest röstat på SD, som vuxit snabbare än något annat parti.

På senare tid har vi sett förflyttningar i retorik och politik från de borgerliga partierna. Folkpartiet är nu kritiskt mot delar av den politik som dess eminens Erik Ullenhag högljutt slogs för under sin tid som integrationsminister, Moderaterna vill ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga, Kristdemokraterna har liknande förslag och den tidigare utredaren Björn Eriksson tog häromdagen de förbjudna orden "volymer" och "assimilering" i sin mun när han kritiserade flyktingmottagandet.

Det är svårt att se annat än att försvararna av den miljöpartistiska migrationspolitiken befinner sig i ett slags oordnad reträtt just nu, ovetande om var de ska hamna eller hur långt de kommer tvingas backa. 

Läs även:
Fnordspotting, Tino Sanandaji, Det goda samhället, Johan Westerholm

Att köpa sex är helt naturligt

I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

Vi bör sätta punkt för fallet Quick

Publicistklubben anordnade för andra gången på två och ett halv år en debatt om mediernas roll i fallet Thomas Quick. Det blev inte en riktigt lika het debatt som förra gången, då såväl Claes Borgström som Jan Guillou bidrog med hetta.

Men mycket var annars sig likt. Det så kallade Quicklaget, denna gång representerat av frilansjournalisten Kristina Hultqvist, envisas med att fallet Quick inte är en rättsskandal och att det mest upprörande är resningsförfarandet, inte utredningarna eller domarna. De fortsätter att hävda att det är skandalöst att ingen åklagare beslöt pröva fallen på nytt.

Frågan är vem som skulle ha gjort detta. I en rättsstat ska en åklagare nämligen inte driva ett fall som denne inte anser håller. Det är en rätt rimlig princip, och det är den enkla förklaringen till att samtliga morddomar mot Sture Bergwall revs upp utan att fallen prövades på nytt.

Christer van der Kwast är arg för att han anklagas för att som åklagare ha undanhållit sakomständigheter för rätten som talat mot Sture Bergwalls skuld. Claes Borgström är kränkt för att hans advokatheder ifrågasätts. Och Gubb Jan Stigson, som intervjuades kort före debatten, är besviken över att han inte får Quickkufa i sin tidning längre. Som om detta i första hand handlade om deras känsloliv.

Kristina Hultqvist med flera har pekat på fel i Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker. Säkerligen innehåller de vissa sakfel. Quickfallet är ett gigantiskt material, och det är inte konstigt om det smyger sig in fel. Men det viktiga är att dessa fel inte förändrar helhetsbilden av vilseledda tingsrätter och felaktiga morddomar.

Det är symptomatiskt att Quicklaget skjuter in sig på detaljer. Det gjorde även Hultqvist när hon i debatten krävde svar från Ekots Bo-Göran Bodin om färgen på tältet i det så kallade tältmordet i Appojaure. Givetvis var det en maktdemonstration. Hultqvist ville visa publiken att hon är bättre inläst på fallet Quick än Bodin. Färgen på ett tält blev ett bevis för detta.

Quicklaget ignorerar allt vad sunt förnuft heter. Som att inget vittne någonsin har sett Bergwall vid någon av brottsplatserna. Att inget DNA från Bergwall har hittats på någon av brottsplatserna. Att inte ett hårstrå från Bergwall har hittats. Och att Bergwall aldrig varit misstänkt i något av fallen förrän han själv klampat in med ett erkännande.

Det är inte så utredningar normalt går till. Gärningsmannen brukar finnas i utredningsmaterialet, är polisens erfarenhet. Bergwall poppade upp som gubben i lådan varje gång. För de flesta är detta ett tecken på att något inte stämmer. Men inte för Quicklaget. De ser "starka bevis".

Så här beter sig rättshaverister och historierevisionister. De ignorerar den breda bilden och fokuserar på ett antal detaljer. På ett sätt har Quicklaget lyckats eftersom debatten kommit att handla om en likhunds markeringar och huruvida de gjordes före eller efter Bergwall pekat ut platsen.

Bortglömt är att polisen varken hittade benrester, DNA-spår eller någonting från en död människa (eller Bergwall) på de markerade platserna. Bevisen fanns alltså inte. Bara en markering som utan resultat inte bör betyda annat än att man kan gå hem igen.

Det vore skönt att sätta punkt nu. Skadan är skedd. Bergwall är friad och rättsväsendet har gjort bot och bättring. Mördare går fria för mord som preskriberats, och det kan ingen göra något åt.

Nu säger visserligen Göran Lambertz, högsta domstolens egen driftkucku, att han drar sig ur debatten. Han utmålar det som en omtanke om offren. Men något säger mig att han kommer tillbaka. En rättshaverist kan inte hålla sig.

Regeringen ger upp arbetslöshetsmålet

Det gick fort. Efter ett halvår vid makten sänder regeringen signaler om att den inte kommer att nå sitt allra viktigaste vallöfte - målet med EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har från första början antytt att målet var högt satt. LO har tryckt på för att få besked om hur regeringen tänker sig att det ska kunna nås. Och i dag medgav alltså ministern att det kommer bli "tufft, mycket tufft". Vilket väl är så nära ett erkänt nederlag som det går att komma.

Ylva Johansson hävdar att de när målet sattes upp "inte visste hur många som skulle fly till Sverige." Dels är det inte sant eftersom Migrationsverket med jämna mellanrum presenterar sina prognoser och tendensen varit tydlig i flera år.

Dels är det ett anmärkningsvärt påstående, för att komma från regeringen, att asylinvandringen skulle vara ett skäl till att det blir svårare att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet. Ylva Johansson gör nämligen det som Sverigedemokraterna, och alla som ifrågasätter svensk migrationspolitik, ständigt anklagas för att göra: ställer grupp mot grupp.

I praktiken hävdar hon sålunda att svenskar kommer gå arbetslösa därför att trycket på Arbetsförmedling, utbildningsväsende och andra delar som är tänkt att sänka arbetslösheten ökar när hundratusentals människor kommer till Sverige.

Detta enkla faktum har förstås många redan listat ut. Men den som påpekat att den så kallade migrationsutmaningen inte främst handlar om att skynda på validering av läkares och ingenjörers utbildning från hemlandet utan snarare att svara på frågan hur alla som saknar eftergymnasial utbildning ska komma in på en arbetsmarknad som har den lägsta andelen lågkvalificerade arbeten i vår del av världen, har anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Klicka för läsbar bild.

Vi måste göra upp med myten om att så många som flyr Syrien, Irak, Eritrea och Somalia är läkare och att den svenska vården skulle kollapsa om de inte kom hit. Enligt statistik från SCB som Tino Sanandaji publicerat på sin Facebooksida har ungefär 10 procent av de nyanlända högskoleutbildning. När regeringen påstår att en tredjedel är akademiker far den således med osanning. Frågan är vem regeringen tror gynnas av rena lögner.

Nu står Sverige där med skenande kostnader och en regering som ger upp sina vidlyftiga mål om låg arbetslöshet och medger att migrationspolitiken kommer leda till att arbetslösheten fortsätter att vara hög.

Och denna regering tror sig bli omvald?

Läs även:
Fnordspotting

Utmana inte kvinnoväldet

Normaltillståndet i svensk media är att vi får höra om kvinnor som far illa. Politiker, krönikörer och debattörer underblåser en bild av kvinnor som särskilt utsatta, närmast skyddslösa, i det svenska samhället. Feminismens enkla uppdelning i kön utifrån offer och förövare har varit skrämmande effektiv.

När någon kommer med en inte motsatt utan kompletterande bild, blir upprördheten stor. Maciej Zarembas artikelserie i DN om män som diskrimineras av socialtjänsten och barn som far illa av det har rört upp starka känslor hos feminister och folk på vänsterkanten eftersom den bild han målar inte överensstämmer med den svartvita föreställningsvärld som många har.

Att fackförbunden försvarar sina medlemmar och en hel yrkesgrupp är en sak. Det är deras jobb. Kommunisten och feministen Kajsa Ekis Ekman går dock till ett synnerligen raljant angrepp mot Maciej Zaremba, och kallar hans artikelserie för "det patriarkala pekoralet".

Hon pekar bland annat på statistik som visar att det inte alls rådde någon incesthysteri på 90-talet. Många som arbetade i socialtjänsten då kan vittna om motsatsen. Det som inte syns i statistiken är stämningar, diskurser och förutfattade meningar. Hur kurser för personalen läggs upp. Hur handledningen ser ut. Vilka utgångspunkter som tas i utredningar av barn, och så vidare. Detta kan inte återfinnas i offentlig statistik utan endast återberättas av dem som arbetade där och då. Och de ljuger förstås för att smutskasta feminismen, om vi får tro Ekis Ekman.

Det finns visserligen skäl att inte vara helt okritisk mot Zarembas artikelserie. Även jag tyckte att deni hög grad bygger på ett fåtal enskilda förfärliga fall vilket gör att man måste vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser om socialtjänsten.

Däremot visade Zarembas artiklar på uppenbara brister på enskilda förvaltningar och enheter, vilket är illa nog och sådant som brukar räcka gott för att generera ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Det kan ju räcka att det begås ett fel på en enhet för att enskilda människor ska drabbas väldigt hårt.

Att Ekis Ekman blir upprörd över att Zaremba granskar kvinnoväldet på enskilda enheter inom socialtjänsten, och rycker på axlarna åt att män dels har dömts oskyldiga för sexuella övergrepp på sina egna barn och dels fortsatt betraktats som skyldiga av socialtjänsten efter friande dom, säger en del om hennes medeltida syn på rättssäkerhet.

Men hon nöjer sig inte med detta. Ekis Ekman går till motangrepp och hävdar att "bara två" av de totalt femton fall som Zaremba åberopar handlar om män som fällts och sedan friats från anklagelsen om sexuella övergrepp på det egna barnet. Dåså! Vem bryr sig om två ynka fall?

Slutligen gör Kajsa Ekis Ekman det klassiska: hon byter ämne genom att köra feministernas favorit i repris: bara en procent av alla anmälda sexualbrott leder till åtal (ingen plats för diskussion om rättssäkerhet här inte). Ni ser. Det är männen som är det egentliga problemet.

Seså. Cirkulera. Återvänd till feminismens tankevärld och ignorera allt utanför den.

Stolliga Miljöpartiet

Det finns knäppskallar i alla politiska partier. Men så finns det knäppa partier. Där vansinnet är kutym, inte undantag. Miljöpartiet är ett sådant parti.

En indikation på stollighetsnivån i ett parti framkommer när det vankas kongress och medlemmarna inkommer med sina motioner. Det är då gräsrötterna talar. Rebecca Weidmo Uvell har tittat på motionsfloden inför Miljöpartiets kongress. Det är fantastisk läsning. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att detta parti sitter i regeringen.

Nu ska man inte dra alltför stora växlar på vad som står i motioner till en partistämma. I likhet med riksdagsmotioner avslås de oftast, och det är sällan som partiledningar körs över av medlemmarna. Men poängen är att motionerna speglar gräsrötternas åsikter. MP:s bas drivs av idén att vi ska arbeta mindre men få mer pengar (oklart varifrån de ska komma).

Bland motionerna hittar vi smaskens som införandet av regionala kemikaliekontor, att göra nöjesflygandet tråkigare och besvärligare för dem som inte förstår vilken miljöskada flyget orsakar samt ett förbud mot privata banker.

Att Miljöpartiet har svårt för vita heterosexuella män blev vi om inte tidigare varse när Åsa Romson talade i Almedalen i fjol. Föga förvånande finns förslag, i jämställdhetens och antirasismens namn, på att i MP inrätta en mångfaldskommitté för att öka representationen av människor med utomeuropeisk bakgrund på maktpositioner i partiet. Lika lite förvånar det att "cis-män" inte ska kunna väljas in i denna kommitté samt att jämställdhetskommitténs pengar ska gå till "icke-mäns" organisering.

Bland alla stolligheter är det en motion som står ut. Den handlar om asylprocessen. MP står som bekant på barrikaderna för en fri invandring, slopade prestationskrav vid anhöriginvandring och full samhällsservice till alla som vistas i Sverige, oavsett om de gör det lagligt eller ej. I en motion från Grön Ungdom önskas en flyttad bevisbörda från den sökande till Migrationsverket när någon söker asyl. Det ska alltså vara upp till Migrationsverket att hitta bevis för att den enskilde inte ska få asyl.

Denna motion är talande för vad MP är för slags parti. Det är ett parti som kan beskrivas som en perfekt storm av tokerier som intersektionalitet, normkritik, gå barfota i naturen-vurm och allmänt manshat. MP är ett idealistiskt, naivt och verklighetsfrämmande parti som för all del skulle kunna få puttra på med sina stolligheter på kammaren i god ro men som absolut inte borde släppas i närheten av ett beslutsfattande organ.

Nu sitter de lik förbannat både i majoritetskoalitioner i landets tre största städer och innehar ministerportföljer med ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, bostadspolitiken, miljöpolitiken och utbildningspolitiken. Flera för Sveriges framtid avgörande frågor dikteras alltså av balkongodlande dillrunkare. Det är inget skämt. Det är allvarligt.

Miljöpartiet säger sig vilja skapa ett giftfritt samhälle. Det har bara missat att det är partiet självt som är giftet.

Stöd Demokratifabriken!

EU-kolossen behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än Henrik Alexandersson, en EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid som medarbetare i Europaparlamentet.

Jag tror vi är många där ute som är nyfikna på vad han har att berätta. Men då behövs din hjälp. Projektet är halvvägs från målet nu. Fler donationer behövs. Från dig men också från dina vänner.

Gå in här och ge ditt bidrag så att boken blir verklighet!

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Nu råder sex månaders väntan innan asylansökan hanteras

Asyltrycket mot Sverige fortsätter att vara kompakt. Detta innebär att Migrationsverket sedan en tid tillbaka inte hinner med att hålla handläggningstiderna. Väntetiderna ökar därför dramatiskt.

Om du kom som asylsökande till Sverige för ett år sedan var väntetiden på att få ärendet öppnat tre veckor. Nu är den enligt handläggare på Migrationsverket uppe i sex månader.

Alla begriper att detta inte är bra. Dels kostar det pengar. Människor måste bo någonstans under utredningstiden, och eftersom lägenheterna tog slut 2011 är det svindyra asylboenden som gäller nu. Även personer med ansökningar som inte håller måste bo under utredningstiden.

Dels är det förstås fruktansvärt frustrerande för alla som väntar på ett sannolikt positivt asylbesked att bara sitta och glo. De placeras ofta långt från andra svenskar, kan inte läsa språket och har ingenting att sysselsätta sig med på dagarna. Det föder apati och frustration.

Varken regeringen eller Alliansen har några konstruktiva lösningar på den uppkomna situationen. Alla är ense om att det måste gå snabbare att få sin ansökan prövad, lära sig svenska och komma ut i egen försörjning. Men det är lite som att vara ense om att det är trevligt när solen skiner. Hur ska man få solen att skina då?

Folkpartiet och Kristdemokraterna har lagt förslag som i praktiken syftar till att minska anhöriginvandringen (även om de aldrig skulle erkänna att TUT får den effekten) och därmed trycket. Om man ska tro reaktionerna i sociala medier är motståndet mot detta utbrett inom FP, så bli inte förvånad om detta blir en fråga som får Jan Björklund på fall vad det lider.

Under tiden fortsätter tjafset om huvurida asylsökande lättast integreras med TUT eller PUT. Som om det vore en integrationsåtgärd i sig.

Det mest anmärkningsvärda är inte att dagens situation uppkommit utan att de partier som är ansvariga saknar både ryggrad och hjärna att göra något åt den.

Det är de andra som är konstiga. Inte vi.

Löfven har tröttnat på riksdagen

Stefan Löfven leder en regeringskoalition som samlade 38 procent av väljarna i senaste valet. Redan på valnatten när Socialdemokraterna firade återkomsten till makten och bekräftade ett regeringssamarbete med Miljöpartiet var det uppenbart att det skulle bli svårt för Löfven att bilda en handlingskraftig regering.

Hopplösheten i situationen verkar nu så sakteliga gå upp för statsministern. Han går till angrepp mot oppositionen för att den med små nålstick, så kallade tillkännagivanden, försvårar för regeringen att få igenom sin politik.

Det duger inte att bara hålla på med spelet i rikspolitiken. Antingen sätter vi oss i varsitt hörn eller så sätter vi oss ihop och försöker göra någonting. Sverige kan ju inte leva på tillkännagivanden i fyra år, det är inte det som driver oss framåt. [...] Oppositionen kan välja: endera sätter man sig i ett hörn och bara gnäller eller så är man med och formar besluten. Vill man ha ett inflytande så är man hjärtligt välkommen.

Åter igen vill Löfven spela samarbetsvillig statsman med utsträckta händer. I själva verket osar angreppet frustration över det svaga mandat som svenska folket gett hans vingliga regering. Och det utstrålar också desperation. Ty om det är något som oppositionen kan göra genom att vara aktiv motståndare, är just att vara med och forma besluten.

Att förutsätta att landets opposition, en majoritet av Sveriges riksdag, endast ska påverka politiken på det sätt som regeringen önskar är naivt. Det vittnar om att Löfven och Socialdemokraterna lever kvar i en förfluten tid när alla andra partier förhöll sig till S. När S var mittpunkten i svensk politik. Det är dags att vakna upp och inse att landskapet har förändrats.

Inte lär Löfven bli gladare av att pejla opinionsläget. I majmätningen hos Novus hamnar S på 25,9 procent, bara en tiondels procent före M. SD fortsätter föga förvånande att öka och slår rekord hos Novus med 16,8 procent.

Löfven har hittills kunnat skylla de urusla opinionssiffrorna på att regeringen regerat på Alliansens budget (vilket han för övrigt lovade att inte göra). Men hädanefter kommer detta argument inte duga. Löfven har några få budgetar på sig att vinna väljarnas förtroende. I enlighet med DÖ ska de släppas igenom. Men regeringen kommer få svårt att få igenom sin politik på en rad områden eftersom det finns en riksdagsmajoritet emot dem.

Jag förstår om det är jobbigt, Löfven. Men ansvaret för att söka stöd för din politik är ditt eget. Ingen annans.

Tidigare bloggat:
Regeringens mål är rena hägringar

Den nya svenska moralen

Sexköpslagen finns enligt dess försvarare till för att minska efterfrågan på sex mot ersättning. Syftet är att få till stånd (!) en attitydförändring i samhället så att stigmat mot sexköparen ökar.

Sexköpare ska helt enkelt behandlas som paria av samhället. Det ska kosta socialt att bli påkommen (det var en av tankarna bakom dåvarande justitieminister Beatrice Asks förslag på att personer misstänkta för just sexköp skulle få ett brev från polisen i gredelinfärgat kuvert så att hela familjen kunde se vad det handlade om utan att ens öppna kuvertet).

När det däremot gäller människor som reser till ett annat land i syfte att rasera världsarv och mörda, våldta, halshugga och lemlästa människor, är det enligt vänsterpolitikerna viktigt att inte stigmatisera dem vid hemkomst.

Förklara logiken bakom den avvägningen den som kan. Jag kan bara dra slutsatsen att den är ett uttryck för en perverterad syn på demokrati, mänskliga rättigheter och religion. En perfekt storm av stolligheter från socialismen, feminismen och postmodernismen kokar ned till detta absurda ställningstagande.

Detta är ingen dystopi. Det är Sverige. I dag.

DN till silkesvantarnas försvar

Under avdelningen "det kunde man ju ge sig fan på" rycker i dag DN:s ledarredaktion ut till försvar för de policies som först Örebros kommunledning och nu Stockholms stads rödgrönrosa majoritet förespråkar i frågan om hur återvändande jihadister ska tas emot.

Under den käcka rubriken "Ge återvändarna en chans" (som vore det folk som flyttar tillbaka till sin hembygd efter att ha prövat livet i storstaden i några år) kritiserar DN "högern" för att unisont ta avstånd från gullandet med kriminella. Det är sant att avståndstagandet varit stort bland fria debattörer, ledarskribenter och någon enstaka partipolitiker. Men något unisont avståndstagande från Stockholms stads opposition har vi inte sett ännu.

Jag ska ge DN en poäng. Det är bra att det nu diskuteras hur IS-krigare ska hanteras när de återvänder. Den politiska ledningen i riket och kommunpolitiker runt om i landet har varit helt oförberedda på den problematik som uppstått. Det är ett faktum att det finns en hel del islamister i Sverige. En orsak till föråvningen är att frågan har tystats ned av rädsla för att den ska sprida islamofobi i samhället.

Frågan är komplex. Att hindra människor från att resa är inte lätt. Hur ska man kunna visa att den som reser till Turkiet, och sedan korsar gränsen på plats, tänker strida för IS? Det är tänkbart att det skulle gå att kriminalisera resor i fall då det finns sannolika misstankar om att personen kommer delta i krig snarare än att hälsa på tjocka släkten i Damaskus. Detta kräver sannolikt intensiv spaning från säkerhetspolisen och ett tätt samarbete med passpolisen på Arlanda. Krävande men knappast omöjligt.

Hemkomsten är nästa bekymmer. Det är oerhört svårt att bevisa att den som rest till och återvänt från Syrien har gjort sig skyldig till krigsbrott. Om vi ska förhindra att personer från Sverige reser för att delta i vår moderna tids Waffen-SS (IS skulle i viss mån rent av kunna liknas vid nazisternas Einsatzgruppen, dvs. rena exekutionsförband), måste vi koncentrera oss på förebyggande arbete och lagstiftning mot själva rekryteringen. Här borde regering och riksdag nu lägga i alla tänkbara växlar för att snabbt få fram en lagstiftning som är vass utan att inskränka vanligt folks resande eller misstänkliggöra oskyldiga.

Åter till den grupp som DN så käckt väljer att kalla "återvändarna". Det är sant att kommunerna inte kan spärra in folk. Men det betyder inte att kommunen måste ge särskilda snabbvägar till stöd till människor som sannolikt halvhuggit och lemlästat män, kvinnor, barn, homosexuella och alla som inte delar deras tro. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta, och här kan jag tänka mig många grupper som bör vara prioriterade före terrorister.

Som Stockholmsbo provocerar det mig något oerhört att staden styrs av en majoritet som har en så verklighetsfrånvänd, naiv och direkt farlig syn på islamism och jihadism.

Verklighetsfrånvänd därför att den inte tar hänsyn till vilka signaler som sänds när jihadister välkomnas tillbaka i form av full uppbackning från välfärdssamhället. Naiv därför att den förutsätter att medlemmar i världens värsta terrororganisation skulle komma på bättre tankar om de bara får en praktik av kommunen, förtur till bostad eller bemöts av en handläggare som brinner för genusperspektiv. Och farlig därför att synsättet att jihadister inte ska stigmatiseras relativiserar både de brott som jihadisterna medverkat till och sympatiserat med samt den våldsideologi de företräder. Det betyder att samhället likställer den sortens våldsromantism med att vara folkpartist.

Socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) valde att avbryta intervjun i SVT när frågorna blev för jobbiga. I stället skrev hon en debattartikel i Aftonbladet. I den förnekar hon att Stockholms stad skulle vilja erbjuda IS-krigare jobb och bostad.

Det är ett märkligt påstående eftersom det i strategidokumentet tydligt står att "boendefrågan [är] en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet", vilket är den kategori som berör de som vill lämna extremistorganisationer eller "kommer hem från strider utomlands" (s. 5). Vilken är bostadsbolagens roll om de nu inte ska erbjuda bostäder? Att sticka halsdukar?

Socialdemokraten Azadeh Rojhan Gustafsson jämförde i en debatt med Hanif Bali IS-krigarna med drogmissbrukare som kommit ut ur fängelset. Det är förbluffande att lyssna till något dylikt. Förstår politikerna ens vad jihadism är? Begriper de hotet som vårt demokratiska samhälle står inför om dessa tankar och idéer tillåts spira och få fäste?

Tyvärr tror jag att okunskapen/oviljan att förstå i hög grad kan förklaras av rädslan för att stöta sig med muslimer i Sverige. Alltså åter igen rädslan för att öka islamofobin i samhället. I själva verket riskerar resultatet av den naiva politiken att i förlängningen bli just ett ökat hat mot muslimer.

När samhället inte tar ställning i handling mot våldsideologier och dess utövare, betyder det att det förlorar sin demokratiska legitimitet. Och om vi inte tror på någonting, finns det inte längre någonting att försvara. Kanske är detta postmodernisternas slutliga mål.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare
Ett land som aldrig tar ställning

Läs även:
Fnordspotting

Hanif Bali: "IS-krigare är landsförrädare"

Den rödgrönrosa majoritetens beslut i Stockholm att ge återvändande jihadister full service i form av samverkan mellan socialtjänst, Jobbtorg, Arbetsförmedling och bostadsbolag har väckt berättigad ilska.

Här är en debatt mellan Azadeh Rojhan Gustafsson (S) och Hanif Bali (M). Se den. Den illustrerar nämligen ganska väl mellan vilka två perspektiv på mänskliga värden och demokrati som striden står i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Uppgiften att Stockholms stads rödgrönrosa majoritet har klubbat ett strategidokument i arbetet mot våldsbejakande extremism som får Mona Sahlin att framstå som brutal och tuff har spridits i sociala medier under dagen.

Kritiken gäller utvalda passager av dokumentet som rör att personer som återvänder hem från strider utomlands ska få inkluderande insatser. I detta syfte behövs samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen samt bostadsbolagen. Tolkningen blev att terrorister ska få jobb och bostad.

Jag tänkte att det måste vara en feltolkning alternativt urplockade unkna russin ur kakan. Men en närmare titt på dokumentet visar faktiskt att det nog är precis så här den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm resonerar. Den som kommer hem från strider i Syrien är i behov av "hälsoinsatser", ska få stöd av stadens Jobbtorg för att komma i arbete, länkas till Arbetsförmedlingen och tydligen även få något slags genväg till en bostad.

Den sistnämnda frågan kan tyckas särskilt uppseendeväckande. I kategorin "efterperspektiv" ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara "en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet". Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Detta resonemang är, trots att det är väldigt kortfattat, onekligen anmärkningsvärt. Det framgår inte på vilket sätt (de allmännyttiga) bostadsbolagen ska bidra. Tänker sig Stockholms politiska majoritet ett slags förturssystem? Ska en viss andel lägenheter öronmärkas till jihadister? Det kan knappast finnas något som helst väljarstöd för något dylikt.

Oppositionen har kritiserat förslagen och hävdat att misstänkta folkmördare inte ska ges jobb och bostad när de återvänder utan ställas inför rätta. Ett uppenbart obekvämt socialborgarråd, Ewa Larsson (MP), kallar strategin för "Stockholmsmodellen" och svarar SVT att det är en polisiär uppgift att beivra brott. Stockholms stad ska arbeta med sociala och förebyggande insatser.

Det är förvisso sant, men det är sammanblandningen av de två grupperna "personer som vill lämna våldsbejakande grupper" och "personer som kommer hem från strider utomlands" som upprör mig. Den ena gruppen har jag inga invändningar mot att socialtjänsten arbetar med. Varje person som förmås hoppa av jihadistvänliga organisationer är en vinst för den enskilde, dess familj och hela samhället.

Men att öppna famnen för den som valt att åka till Syrien för att slåss för en av historiens grymmaste terrorgrupper, är fullständigt oacceptabelt. Detta sänder signalen att Sverige och Stockholm i praktiken är ett retreat för terrorister, precis som SVT:s Uppdrag granskning kunde visa i februari.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Tidigare bloggat:
Skär halsen av en kristen - få ett jobb!
Det naiva Sverige

Läs även:
Fnordspotting, Maria Ludvigsson (SvD)

Dubbelmoralens radio

Public service upphör aldrig att förvåna. För att vara en tvångsfinansierad institution som ska vara saklig och opartisk, tar den verkligen i för att bevisa motsatsen.

Ungdomskanalen P3 går över gränsen ideligen. Senaste exemplet är när Musikguiden spelade en låt som förutom ett angrepp på alla som "röstar höger", vilket ju är kutym i kanalen, även innehöll de poetiska raderna "Knulla din mamma, Björn Söder, Du kan kalla mig pappa, Hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar".

Osmakligt? Ett övertramp att begå ett sexuellt påhopp på någons mamma (i detta fall landets andre vice talman)? Inte då.

Sändningsproducenten Samir Yosufi svarar på kritiken med att "det är det musikaliska som spelar roll", att texten får stå för de som sjunger och att artisterna är relevanta för P3:s målgrupp (unga personer med vänsteråsikter).

De tror att vi är dumma. På riktigt. Ska vi alltså tro att P3 hade spelat en liknande låt om det var Åsa Romsons mamma, Gustav Fridolins pappa eller Jonas Sjöstedts syrra som blev utsatt för ett dylikt påhopp? Jo, tjena. Det skulle aldrig tillåtas.

Sändningsproducenten igen: "Vi tycker att det är viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet." Ja, det är ju viktigt. Men är inte poängen med yttrandefrihet att olika röster ska få bli hörda? Om man slår sig på bröstet för sin syn på yttrandefrihet och dessutom har i sitt sändningsavtal att vara opartisk och saklig, måste man prestera bättre ursäkter än så här.

Men jag är inte ogin. I stället vill jag ge P3:s Musikguiden chansen till upprättelse genom att komma med några förslag på vad de kan spela i nästa program. Det är ju viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet, inte sant?

Här är en låt. Och här är en annan. Eftersom det är så högt i tak på P3, räknar jag med att det inte är några som helst problem att spela dessa två låtar. Det är ju trots allt det musikaliska som spelar roll.

Läs även:
Johanna Andersson

Hyresgästföreningen slåss för ett ruttet system

Svenska hyresmarknad fungerar inte. Det är de flesta överens om. I Stockholm är det särskilt illa. Här är bostadsbristen så akut att vi inte bara fått en väldigt stor andrahands- och tredjehandsmarknad med ockerhyror och ett växande antal bedrägerier, utan också en marknad med svarta förstahandskontrakt som säljs för hundratusentals kronor.

Det finns således många tecken på att det gamla bruksvärdessystemet har mycket negativa konsekvenser. Förslag på alternativ saknas sannerligen inte. Det som saknas är den politiska viljan, och här spelar det ingen roll vilken regering Sverige har. Alliansen styrde i åtta år utan att genomföra mer än kosmetiska förändringar.

Hyresgästföreningen (HGF) är en politisk kampförening med syftet att bevara status quo på hyresmarknaden. Målet är att hyresregleringen ska bestå och hyran hållas nere överallt, oaktat konsekvenserna.

HGF slåss med näbbar, klor och fula knep för att stoppa ombildningar (jag vet, för jag ledde själv en ombildning i mål under aktivt krypskytte från en av föreningens aktivister). Målet är inte att människor har inflytande över sitt boende utan att de bor i rätt boendeform - det vill säga i hyresrätt.

En konsekvens av HGF:s politik är att alla årligen får samma hyreshöjning. Läget spelar ingen roll. Fastighetsägarna har i flera år velat höja mer i attraktiva lägen och sedan trappa av ju längre ut från innerstan lägenheten ligger. Detta säger HGF bestämt nej till, vilket gör att den som bor i ett tvåa i Bredäng får samma procentuella hyreshöjning som den som bor på Strandvägen på Östermalm. I praktiken värnar HGF om innerstadsbor och straffar alla andra.

Med en dåres, eller ska vi kanske säga med lambertzsk, envishet vidhåller HGF att en avreglerad hyresmarknad skulle vara rena helvetet för alla hyresgäster. De hänvisar på DN Debatt till en undersökning som beställts av Ramböll (exakt hur frågorna har ställts eller vilka andra slutsatser som dragits framgår inte, och HGF har i skrivande stund inte offentliggjort rapporten).

Enligt rapporten skulle hushållens kostnader för införda marknadshyror bli minst 17 miljarder per år. HGF nämner däremot inte att Boverket i en rapport om hyressättningssystemet från 2013 konstaterar att kostnaden för hyresregleringen är 10 miljarder årligen och att de förhållandevis låga hyrorna på attraktiva bostäder bidrar till att hålla nere bostadsbyggandet.

Det är inte konstigt. Generellt är det så att det är lättare att hitta en vara på en marknad som är mindre reglerad. Det säger sig självt att om du prisreglerar något, kommer efterfrågan snart överstiga tillgången och köer uppstå. Det är lika sant för baslivsmedel i Venezuela som för hyreslägenheter i Stockholm.

Visst skulle hyrorna gå upp på vissa håll om så kallade marknadshyror infördes, det vill säga om läget och efterfrågan kom att påverka hyran i större utsträckning. Men detta vore sunt. Kampen för att låginkomsttagare ska kunna bo i attraktiva lägen är besynnerlig och får ytterst negativa konsekvenser då marknadsmekanismerna sätts ur spel.

Nyckelordet för HGF är "trygghet". Det ska vara tryggt att bo. Dagens system har emellertid skapat en sällan skådad otrygghet, som exemplen i inledningen av denna bloggpost illustrerar. Därtill orsakar svensk hyreslagstiftning en rad bekymmer för enskilda när besittningsrätten missbrukas, men det är en annan diskussion.

HGF:s linje att bevara ett föråldrat och destruktivt system som hämmar nybyggnation, förhindrar rotation i beståndet och möjliggör en växande svart ockermarknad, är knappast något att vara stolt över. Föreningen cementerar med sina ställningstaganden en icke-fungerande marknad. Och det kommer bara bli värre.

Förlorarna på HGF:s politik är framför allt unga och låginkomsttagare. Just de grupper som föreningen gärna talar så varmt om.

Skäms, Hyresgästföreningen. Skäms!

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell

Ta EU bakifrån - stöd Demokratifabriken!

EU är vår tids monster. Själva moderskeppet i den postdemokratiska samhällsutvecklingen.

EU behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än en vresig EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid.

Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande och var anställd av Piratpartiet i Bryssel 2009-2014. Nu vill han göra upp räkningen med det som EU har utvecklats till, vilket varken är något som kan kallas smalare eller vassare.

Det är en blygsam summa som begärs, så pynta in lite grand så att det går ihop med god marginal och boken blir av.

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Du kommer till insamlingssidan här!

Sossarna når Juholtnivåer

Under Håkan Juholts korta men intensiva partiledartid rasade Socialdemokraterna i opinionen. Efter Juholts avgång valdes en ledare som skulle få det att vända uppåt igen.

Stefan Löfven, med rötter i fackföreningsrörelsen och ett rykte om sig att vara något av en mästerförhandlare, skulle nu ratta Socialdemokraterna framgångsrikt till både regeringsmakt och omval.

Valet vanns visserligen. Men inte tack vare egna styrkor utan för att Alliansen tappade väljare till Sverigedemokraterna, som var valets enda egentliga vinnare. Efter turbulensen kring hotet om extra val och slutligen antiklimax med Decemberöverenskommelsen, trodde nog många att ett lugn skulle lägga sig över regeringens arbete.

Opinionen är dock allt annat än lugn för Löfven. Socialdemokraterna lägger sig på rena Juholtsiffrorna i senaste Sifo-mätningen samtidigt som SD fortsätter att öka och spås fortsätta uppåt.

Jag brukar envist hävda att man inte ska ta opinionsmätningar flera år före nästa val på alltför stort allvar. Så mycket kan hinna hända. Så är det givetvis fortfarande. Ändå kan vi redan nu säga att opinionsvinden sannolikt kommer bestå under överskådlig tid framöver, och det har helt och hållet med regeringens politik att göra.

Även Alliansen drabbades av riktiga opinionsbottennapp i början av sin första mandatperiod. Flera ministrar fick till och med avgå. Skillnaden är att de borgerliga då hade en plan som de följde. De rivstartade med att förändra a-kassan och sjukförsäkringen, de två mest kontroversiella förslagen, och det hann ge resultat fram till valdagen 2010.

Regeringen Löfven har ingen plan. Inga idéer. Endast luddigt formulerade mål om lägre arbetslöshet, fler bostäder och nyanlända i egen försörjning. Eftersom politiken för endera saknas finns anledning att tro att dagens historiskt låga opinionsnivåer för Socialdemokraterna kommer hålla i sig.

Valet 2018 kan bli en repris av valet 2014: Oppositionen vinner, men inte för att den är stark och attraktiv utan för att regeringen är svag och oattraktiv. Och i mitten står SD i en ånyo stärkt vågmästarposition.

Det är kanske dags för Löfven och Kinberg Batra att redan nu fila på nästa stora överenskommelse. 

Normalisering av extremism har fört oss hit

I en ny rapport om risken för en utveckling mot parallella samhällen använder norsk polis Södertälje som skräckexempel. De pekar på hur invandrargrupper har skapat en "stat i staten" med egna lagar, regler och institutioner.

Detta är förstås föga smickrande för både Södertälje och Sverige. Det socialdemokratiska kommunalrådet Boel Godner tycker att beskrivningen är "tråkig" och menar, lite överraskande, att Södertälje är ett "fint exempel".

Så här optimistisk lät inte Boel Godner när hon för ett och ett halvt år sedan slog larm via riksmedia om den förtvivlade situationen i Södertälje. Då kallade Godner situationen med anländande flyktingar "akut".

Utvecklingen med etniska enklaver och så kallade no-go-zoner är inte unik för just Södertälje. I Göteborgsområdet sker i snitt en skjutning i veckan nu. I Rinkeby och Tensta erkänner polisen att de i praktiken har gett upp. Forskare pekar på enklaver i samhället dit svensk lag och rättsordning inte längre når.

Det är svårt att se detta som annat än en pardans med en allmän relativisering av extremism i det svenska samhället. När kommunföreträdare inte kan ta avstånd från en av historiens grymmaste terrormaskiner, när barn leker IS på skolgården, när kopplingar mellan religionen islam och extrema uttolkningar av den kallas för "islamofobi" och när kommunala mötesplatser som bibliotek tas över av ungdomsgäng, har anständighetens gränser definitivt passerats.

Och ändå låtsas politiker på både lokal och riksnivå att allt är som det ska. Blundar de? Vill de inte se? Kan de inte se?

Extremism normaliseras därför att vi tillåter det ske. Därför att vi i den postmoderna eran har gett upp idén om att det finns rätt och fel, att det finns goda respektive onda kulturer och sedvänjor, att det finns något som är värt att sätta ned foten och slåss för och sådant som aldrig någonsin kan accepteras. Någonstans spelar säkert rädslan för att kränka människor också en roll här.

Den svenska naiviteten måste få ett slut. Det om något vore att ta ansvar. Men jag gissar att politikerna är alldeles för upptagna med att hitta lösningar på hur EU-migranters barn ska få tillgång till svensk utbildning.

Läs även:
DN: IS smugglar krigare på migrantbåtar

Lena Andersson, verkligheten och välfärdsstaten

Lena Andersson har i en rad kolumner i DN argumenterat för varför Sverige inte tillhör dem som växt upp här och betalat skatt i många år i någon högre grad än den som i kommit hit från Syrien, Irak eller Somalia.

Andersson har tydligen fått invändningar via mejl om att hon, som förefaller så filantropisk, borde öppna upp sitt eget hem för hjälpsökande, ty i sin senaste kolumn har hon en passus om denna invändning: man äger inte Sverige som man äger sig själv och sin bostad i exempelvis en bostadsrättsförening. Därmed anser hon invändningen skjuten i sank.

Men faktum är att liknelsen med samhället som en bostadsrättsförening inte är så tokig som den först kan verka. I en bostadsrättsförening äger du nämligen inte din lägenhet utan en rätt att nyttja den. Du tvingas ta ansvar och sköta om din lägenhet mot friheten att få disponera den efter eget huvud. Fastigheten ägs gemensamt och måste förvaltas. Ekonomin måste skötas. Om detta inte sker, tvingas alla gemensamt betala mer i form av en högre avgift.

Lena Andersson för alltid ett idealistiskt och filosofiskt resonemang och tar sällan hänsyn till sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Hon är noggrann med att skilja på positiva och negativa rättigheter, en distinktion som görs alltför sällan i den politiska debatten. Hennes kolumner är intressanta men dessvärre inte särskilt relevanta som annat än teoretiska diskussionsunderlag.

Välfärdsstatens logik med höga skatter mot utlovade förmåner gör att de flesta svenskar skulle säga att den som bott här i generationer visst har en större rätt till "gratis" sjukvård, äldrevård och socialtjänst än den som nyss kommit hit.

Envar har rätt till liv och sin egen frihet. Men ingen har rätt att kräva att bli försörjd av någon annan. Oavsett om du kommer från ett annat land eller har bott i hela ditt liv i Sverige är det ditt eget ansvar att försörja dig. Inte grannens. Inte "samhällets".

Här krockar omhändertagandemodellen som den svenska migrationspolitiken bygger på med grunden för välfärdsstatens finansiering. Ty betalningsviljan kommer obönhörligen att sjunka om medborgarna märker att deras barns skola blir sämre, om folk ser att deras mormor och morfar inte får en värdig äldrevård och om sjukvårdsköerna växer till följd av att en allt högre andel av inbetalade skattemedel går till att försörja migranter och asylsökande.

Vissa skulle hävda att det vore en positiv utveckling. Då blir vi ju av med den förhatliga välfärdsstaten! Problemet är att det saknas politiskt stöd för att avskaffa eller ens nämnvärt skära ned på den offentliga sektorn. Resultatet kommer därför inte bli ett liberalt paradis med självständiga och självförsörjande individer utan tvärtom allt högre skatter för att kunna försörja alla som inte arbetar.

Emellertid finns en smärttröskel även för härdade skattebetalande svenskar. Exakt var den gränsen går vet ingen. Men när den väl har nåtts, väntar turbulens i form av ett växande missnöje. Samhällskontraktet - att jag betalar med inskränkt frihet och förväntar mig något tillbaka - riskerar att betraktas som brutet.

Sverigedemokraternas valframgångar är ett symptom på ett sådant missnöje, men det är endast en försmak av vad som väntar om utvecklingen tillåts fortsätta i tangentens riktning. Resultatet blir ett alltmer polariserat samhälle med i värsta fall våldsamheter som följd.

"Allt åt alla" är en miljöpartistisk devis som aldrig varit politiskt relevant eller acceptabel men som till följd av en olycklig samhällsutveckling släppts ända in i regeringskansliet. Den har dock lika lite folklig förankring som Lena Anderssons förvisso välskrivna kolumner.

Regeringen förbereder kvoteringslag

Feminismen har i Sverige utvecklats till en auktoritär ideologi som bygger på att människor underkastar sig ett visst sätt att leva, prata och bete sig. Ett sätt som givetvis staten har bestämt "i god demokratisk ordning".

Kvotering är ett sådant uttryck. Det har blivit feminismens mest populära åtgärd mot upplevd ojämställdhet. I åratal har vänsterpartister, Fi-aktivisiter och enskilda socialdemokrater vid sidan om kraven på kvoterad föräldraförsäkring propagerat för att det måste tas krafttag mot den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

Jag tror mig ha ganska gott fog för att hävda att detta inte är en stor fråga för gemene man och kvinna. Den lågbetalda undersköterskan på äldreboendet kunde nog knappast bry sig mindre om huruvida det sitter 30, 45 eller 50,1 procent kvinnor i styrelsen hos börsnoterade bolag. Vad har det med hennes livssituation att göra? Hur blir hennes liv bättre av att politiker fokuserar på en så perifer symbolfråga?

Nu förbereder regeringen en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Efter norsk modell önskar regeringen hota med att upplösa bolag som inte följer könsreglerna. Detta är ett flagrant brott mot allt vad fritt företagande och äganderätt heter. Justitieminister Morgan Johansson var efter kritik snabb med att ta avstånd från denna del av sitt eget förslag, så det återstår att se hur sanktionerna kommer att se ut.

Lagförslaget lär i vilket fall ha små chanser att godkännas i riksdagen. Folkpartiet kan, sin paroll "feminism utan socialism" till trots, säkert tänka sig att stödja en kvoteringslag. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kommer däremot rösta nej.

Återstår Moderaterna, som traditionellt varit ett parti som sagt bestämt nej till kvotering men där man i dagsläget inte kan vara riktigt säker på någonting. Jag tror dock inte att M har ändrat sig i denna fråga (en kommentar från Moderatkvinnorna stärker mig i denna uppfattning). Framför allt vill Anna Kinberg Batra nog gärna leka oppositionsledare genom att fälla ett lagförslag från regeringen.

I en förvirrande tid när kampen mot sexism handlar om att räkna kön och striden mot rasism om att definiera människor utifrån hudfärg och ursprung, förvånar det inte att en regering som kallar sig feministisk förbereder en kvoteringslag.

Även om Alliansen i stort har köpt det radikalfeministiska tankegodset verkade den åtminstone något återhållande på de allra värsta dumheterna. Med en vänsterregering är denna spärr borta. Nu tillåts intersektionalitetsperspektiv, misandri, identitetspolitik och maktanalyser få fritt spelrum.

Kvoteringslagen är sannolikt bara den första av många knäppa lagförslag för de kommande åren. Vi får tacka högre makter att denna regering bara samlade 38 procent av väljarstödet.

Läs även:
Genusdebatten, Toklandet

Uppehållstillstånd är ingen integrationsåtgärd

Den nya heta frågan i migrations- och integrationsdebatten är den om huruvida det är mest lyckat för integrationen att ha tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.

Denna fråga dominerade när integrationen diskuterades i senaste partiledardebatten. Då fick Annie Lööf och vänstersidan förklara varför PUT är bättre medan både Jan Björklund och Anna Kinberg Batra argumenterade för TUT.

Jag blir förbryllad av debatten, för nu utmålas TUT respektive PUT, beroende på vilket parti du frågar, som en integrationsåtgärd i sig själv. Som om det räcker att ta ställning för eller emot tillfälliga uppehållstillstånd.

Denna diskussion förs nu öppet i Folkpartiet, där Jan Björklund och Birgitta Ohlsson står på olika sidor, och det blev tydligt i partiledardebatten. Jag undrar vad som har hänt. Inte kan väl politikerna på allvar mena att den stora integrationsproblematiken handlar om uppehållstillståndens längd?

En vanlig invändning mot TUT är att de skapar osäkerhet om framtiden och att det finns forskning som visar att PUT underlättar för personen att integreras i samhället. Men även om så är fallet, måste vi komma ihåg att Sverige trots sina generösa PUT är sämst i hela OECD på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Vi har ett gigantiskt gap mellan inrikes och utrikes födda, och när det gäller flyktingar specifikt är resultaten ännu värre.

Låt oss vara tydliga med en sak: som flykting får man uppehållstillstånd utifrån särskilda skyddsskäl. Kanske på grund av krig i hemlandet. Situationen kan förändras och landet bli en säkrare plats man faktiskt kan återvända till (vilket också är mångas mål när de flyr). Därav vitsen med tillfälliga uppehållstillstånd.

De flesta länder ger TUT i normalfallet. Att Sverige i stället delat ut PUT har ökat strömmen av asylsökande hit. Att ersätta PUT med TUT kommer, vad Sverigedemokraterna än säger, emellertid inte få någon mirakulös påverkan på migrationsströmmarna i detta skede. När så pass många syrier, somalier och eritreaner redan finns i Sverige är det nämligen en pull-faktor i sig själv. Folk vill åka dit familj, släkt och bekanta redan finns.

Vi kommer således få vänja oss vid en fortsatt hög asylinvandring även efter att TUT kommit att bli huvudregel för den som söker asyl i Sverige. Om det nu ens blir verklighet.

Vem har förtroende för kriminalpolitiken?

Jag tillhör inte dem som skriker efter hårdare straff eller att man ska kasta bort nyckeln. Tvärtom tror jag på rehabilitering och riktig vård för att möjliggöra en återanpassning i samhället efter avtjänat straff.

Att låsa in folk är en sista utväg i syfte att skydda omgivningen från personen i fråga. Först i andra hand ska det fungera som ett slags omgivningens straff för den onda gärning som begåtts. Generellt tycker jag dock att det är viktigare att prioritera rättssäkerheten, som brister på många håll i dag, än att fokusera på längre påföljder.

Ändå skaver något i mig när jag tittar på den svenska kriminalpolitiken. De värsta brotten - våld mot en annan människa - bedöms förfärande lindrigt. Samtidigt som en grov misshandel kan ge några månader i fängelse och en grov våldtäkt i bästa fall något år, utdöms drakoniska straff för narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Detta är en tydlig prioritering från lagstiftarens sida. Och den är felaktig.

Brott utan offer, som sexköp och narkotikabrott, bör avskaffas helt. Brott mot liv och egendom bör ge mer kännbara påföljder. Detta borde vara en rimlig prioritering för en liberalkonservativ borgerlighet.

Serievåldtäktsmannen i Umeå, kallad "Hagamannen", satte skräck i en hel bygd under flera år genom att hoppa på och våldta kvinnor. Han dömdes till 14 års fängelse, ett väldigt strängt straff i Sverige. Detta var 2006. Nu är han enligt Sveriges Radio snart på väg ut. Om två månader väntas "Hagamannen" bli villkorligt frigiven.

Detta är möjligt tack vare den ytterst besynnerliga "två tredjedels"-principen. Dömda friges rutinmässigt efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Det handlar inte om särskilt gott uppförande.

I fallet med "Hagamannen" är det särskilt anmärkningsvärt eftersom Kriminalvården så sent som i mars bedömde honom som så farlig att han inte kunde släppas ut utan bevakning. Enligt Kriminalvårdens bedömning i dag finns det en "hög risk" för återfall i brottslighet.

Även om "Hagamannen" inte får vistas i Umeå med omnejd, är det oacceptabelt att en person som anses löpa en hög risk att begå nya sexualbrott, släpps ut i förtid. Hur tänker man här? Är det värt risken?

Detta måste upp på bordet nu. Om en person döms till 14 års fängelse och bedöms vara en uppenbar risk för omgivningen, ska denne inte släppas ut efter 9 år. Det finns ingen som helst anledning till detta.

Tidig frivigning kan vara motiverad i undantagsfall när en person visat en snabb och trovärdig återhämtning, kanske är förstagångsförbrytare och inte längre bedöms vara en fara för allmänheten på något sätt. Dessutom bör det inte röra sig om grova brott som mord eller våldtäkt. "Hagamannen" är således ett sällsynt dåligt exempel på alla tänkbara sätt.

Detta handlar inte bara om att samhället inte ska spotta brottsoffer i ansiktet, utan också i grunden om allmänhetens förtroende för hela rättsväsendet. Lagstiftarna borde inte ta detta för givet.

Lyssna på:
P3 Dokumentär om Hagamannen

Regeringens mål är rena hägringar

Den rödgröna regeringen har det motigt. Att få kritik av politiska motståndare hör spelet till, men att få skarp kritik att de egna expertmyndigheterna är värre.

Stefan Löfvens regering kritiseras av Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för sänkningen av rotavdraget, och Finanspolitiska rådet menar att målet EU:s lägsta arbetslöshet 2020 är "orimligt". Antalet jobb skulle behöva öka med 130 000, och det finns inga tecken på att höjd a-kassa och mer generös sjukförsäkring skulle vara åtgärder som minskar arbetslösheten. Snarare tvärtom.

Inte ens regeringens egna myndigheter tror alltså på Löfvens politik. Lita på att vår så kallade opposition kommer ta fasta på detta faktum i kommande debatter (utan att vilja göra något åt saken).

Det saknas knappast problem att ta sig an. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå på grund av att den för utrikes födda är så mycket högre än för inrikes födda (för vilka arbetslösheten är måttliga 5 procent). Detta faktum påpekade redan Fredrik Reinfeldt innan värdegrundsvänstern beslöt klassa påståendet som rasism.

Bostadsbristen är akut, men regeringen saknar reformvilja. Vi kan därför räkna med att situationen kommer förvärras avsevärt under mandatperioden. Och den rekordstora migrationen, med de runt 400 000 människor som väntas till Sverige under de kommande fem åren, ökar pressen på både skolor, sjukvård, socialtjänst, SFI, Arbetsförmedlingen och, förstås, bostadsmarknaden. Någon måste betala.

Lägg därtill att de äldre blir fler och dessutom lever längre samtidigt som en växande andel yngre inte arbetar,och det säger sig självt att regeringens målsättningar och vallöften är rena dagdrömmar och hägringar.

Eftersom Socialdemokraterna saknar förmåga att tänka nytt, kommer svaret på dessa utmaningar att bli detsamma som det alltid har varit med S vid makten: fler människor undangömda i vuxenutbildningar och givetvis högre skatter. Bådadera underlättas av att Löfven regerar med MP och får aktivt stöd av V.

Vid 2000-talets början låg den så kallade skattekvoten, som brukar kallas skattetrycket, på 52 procent av BNP. "Det är för högt", tyckte till och med Göran Persson (som dock menade att runt 50 var lagom). Under Alliansens åtta år sjönk den till drygt 46 procent, och Sverige passerades faktiskt av Danmark som världens högskattemästare. Nu har resan tillbaka till den ohotade förstaplatsen inletts.

Sällan har Sverige styrts av en så tafatt och bortkommen regering. Sällan har så många suttit med händerna i kors samtidigt som huset brinner. Om det är någon gång i modern tid som Sverige verkligen skulle behöva en aktiv opposition, är det nu.