Ett rosa fiasko

När valnatten i september 2014 led mot sitt slut fanns det både skäl att andas ut och att förfasas över framtiden.

Andas ut för att populisterna i Feministiskt initiativ inte klarade riksdagsspärren och därmed missade chansen att utgöra ett potentiellt regeringsunderlag för Stefan Löfven. Förfasas för att de kommit in Stockholms stadshus och nu skulle utgöra just ett underlag för en rödgrönrosa majoritet.

Fi hade högtflygande planer, men som ett nytt och oerfaret parti blev det en lätt match för mer erfarna socialdemokrater och miljöpartister. När ansvarsområdena fördelades fick S posten som finansborgarråd, MP miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden medan V fick ansvar för bland annat äldreomsorgen. Fi fick ingen nämnd eller rotel utan ett ordförandeskap i ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter bestående av sex politiker och sju företrädare från grupper som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk. De har träffats ett tiotal gånger och pratat.

Officiellt är MR-rådet ett rådgivande organ för Stockholms stads ledning i "frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet". I praktiken har det mest blivit en dyr samtalsklubb, vilket fick moderaten Cecilia Brinck att hoppa av. Hon tyckte väl att hon kunde göra bättre saker med sin tid.

Detta råd var något Fi hade gått till val på och liknade därmed en rosa seger. Men nu två och ett halvt år senare kan vi konstatera att det inte har lyckats med någonting. Partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco, sjukskriven i ett år för utmattning kort efter valet, är ändå nöjd med inflytandet. Det har nämligen även skapats ett kansli för mänskliga rättigheter, vilket befolkas av tio tjänstemän. Chefen tjänar över 100 000 kr i månaden.

Men det kunde vara värre. Fi hade kunnat få större inflytande över budgeten, förbjuda "sexistisk" reklam i stadens offentliga miljöer och ställa till mig allsköns dumheter. Det blev en samtalsklubb och en dyrt kansli.

Kanske var detta priset vi fick betala för att hålla Fi borta från reellt politiskt inflytande och att skriva in blanco-checkar till stadens skattebetalare. I så fall har det nog trots allt varit värt det.

Landets mest utsatta grupp

Vilken grupp är den mest utsatta i Sverige? Är det månne romer? Muslimer? Nej, det kan faktiskt vara män, och i synnerhet vita svenska män.

Det låter månne överdrivet. Vita svenska män pekas ju ständigt ut som de mest privilegierade i samhället. Och det stämmer att många är det. Den som tar en titt på den yppersta eliten av företagsledare och näringslivstoppar kommer hitta många äldre, vita svenska män. Men exakt denna grupp återfinns även i samhällets absoluta botten.

Vita män är nämligen överrepresenterade bland missbrukare, hemlösa och socialt utsatta. Avsevärt fler män dör på jobbet (men det är arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken som ständigt diskuteras). Den vanligaste dödsorsaken för män under 45 år är självmord.

Det pratas väldigt lite om detta eftersom de är just män och i många fall till råga på allt vita män. De som i den moderna journalistiken beskrivs som samhällets mest privilegierade. De som krönikörer, ledarskribenter och politiker älskar att göra sig lustiga över. När utsatthet kommer på tal är det nästan alltid kvinnor och barn, och utrikes födda, som avses. Begreppet "utsatthet" har kommit att könskodas.

Jag skriver inte detta för att sprida en uppmaning om kollektiv självömkan bland män, sådant bör vi avhålla oss från, utan för att visa hur det faktiskt ser ut.

"Svenska män får ju bara skit", sade Paolo Roberto apropå feminism i en gammal intervju gjord av Sveriges Radios Hanna Fahl som fortfarande är kul att lyssna på. I intervjun pekar han på faktumet att svenska män tillhör världens mest jämställda men ändå blir ständigt utskällda.

Det är svårt att veta hur pass utbrett detta hat är. Svenska kvinnor blir ju trots allt ihop med vita svenska män nu precis som förr. Men kanske har det mycket att göra med att svenska män alltmer underordnar sig det feministiska perspektivet att män är ett problem som måste fixas. Många har med hull och hår köpt Svante Tidholms resonemang om män som kollektivt ansvariga för allt elände i samhället och att män därför är kollektivt skyldiga att kliva åt sidan.

Det finns en trend som uppmärksammats av ett fåtal debattörer men som förblivit tämligen okänd för framför allt den breda allmänheten i Sverige, och det är unga män som "checkar ut" från samhället. Det förefaller vara ett i-landsfenomen att unga killar ger upp på karriär och partner, men första tecknet på detta är det växande utbildningsgapet mellan tjejer och killar.

Unga killar gör allt sämre ifrån sig i skolan, vilket gör det svårare att få ett arbete i dag och heller inte gör killarna särskilt attraktiva för det motsatta könet. Lägg därtill ett växande överskott på män i Sverige på kinesiska nivåer och var och en inser att det finns potential för att något väldigt oroväckande kan ske.

Vi har en tickande bomb som det talas alldeles för lite om. Även feminister borde fundera över om manshat verkligen ligger i deras eget intresse. 

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

När feminister demonstrerar för misstänkta våldtäktsmän

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Det som har hänt i Visby har åter fört upp frågan om rättssäkerhet och lynchjustis på dagordningen. Bakgrunden är att en rullstolsburen kvinna anmälde till polisen att hon blivit våldtagen av flera män. Fem män som uppges vara asylsökande är skäligen misstänkta men släpptes efter förhör. Åklagaren ansåg inte att det fanns bevis nog för att häkta dem. Detta skapade en oerhörd upprördhet bland många gotlänningar. En demonstration hölls och sedermera fick ansvarig åklagare påhälsning i sin bostad.

Det sistnämnda är att gå över gränsen och ska fördömas. Åklagaren har sedan dess bytts ut och ärendet utreds fortfarande. Men det är egentligen inte detta som är det mest anmärkningsvärda i denna historia, utan hur medier och politiker reagerar.

I det inslag om händelserna på Gotland som sändes i Sveriges Radio kallades de fem misstänkta männen för "syndabockar". Jag trodde att jag måste ha hört fel. Men nej, precis så beskrev SR:s medarbetare Jenny Pettersson de misstänkta. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande i den svenska statsradion (lyssna på klippet här). Hon sade ordagrant så här:

Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag... i hennes ställning... då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.

Det är viktigt att poängtera att dessa misstänkta inte är dömda än. Men de är under utredning för ett särdeles avskyvärt brott - att ha våldtagit en mer eller mindre försvarslös kvinna i rullstol. Det är inte en lynchmobb som har pekat ut dem utan kvinnan som har anmält. Om vi ska tro landets feminister ljuger kvinnor inte om sexuella övergrepp, så vi får med den logiken utgå från att övergreppet verkligen har inträffat.

I detta läge blir reaktionen från medier och politiska partier ytterst märklig. Att kalla misstänkta för "syndabockar" antyder att de skulle vara oskyldiga. Detta ska en domstol avgöra, inte Sveriges Radio.

För att göra det hela ännu mer skruvat har Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på Gotland beslutat anordna en demonstration mot rasism och sexism. Företrädare för Svenska kyrkan deltar givetvis.

De partier som kallar sig feministiska anordnar alltså ett slags informell stöddemonstration för de misstänkta våldtäktsmännen. Inte heller detta har jag någonsin hört talas om tidigare. Det är så skruvat att det nästan blir komiskt.

Sverige blir i sanning allt märkligare för var dag som går.

Läs även:
I allmänhetens tjänst - granskning av public service

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

Milo har ordet

Jag har hittat en ny favorit. Journalisten Milo Yiannopoulos.

Han tycker mycket om mycket, men framför allt är han profilerad i jämställdhetsfrågor och oerhört kritisk  - ja hatisk - mot den moderna feminismen.

Jag vill klona och stoppa in honom i svensk politik (han gör även ett case för Donald Trump som faktiskt är lite intressant).

Feministerna vill förändra mannen

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på.

Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe. Denna tanke är alltså omvänd; kvinnorna rusar ut för att rädda männen undan patriarkatet och allt elände det sägs föra med sig.

Det kan ju låta vänligt och sympatiskt, men tittar vi på såväl tonläge som förslag inser vi snart att välvilligheten inte är allvarligt menad. Detta handlar om moralism, paternalism och samma gamla vanliga feministiska floskler.

I en omdiskuterad debattartikel i Aftonbladet skriver bland andra Gudrun Schyman att männen behöver feministernas hjälp. De konstaterar en rad saker: män är överrepresenterade i allt från hemlöshet och missbruk till upplevd ensamhet.

Felet de gör är att härleda allt detta till en enda orsak: könsrollerna i ett patriarkalt samhälle. Manligheten, tycker skribenterna, är en "trång bur". Det är ett starkt påstående och föga förvånande har de inget stöd för att män själva upplever sin manlighet som ett slags fängelse. Detta är ett utifrån-perspektiv som är framknådat i feministiska makt- och genusteorier. Vilket gör det till en åsikt, inte ett faktum.

Feministerna "erbjuder" sig att hjälpa män att må bättre och få ett rikare liv. Hur ska då detta gå till? Jo, genom att anamma de feministiska perspektiven, förstås! Män måste omstöpas för att bli helade från ondska.

Här ingår att sluta titta på porr (som anses vara en form av våld mot kvinnor), börja prata om känslor och inte minst att "söka hjälp". Det är ett ganska äckligt von oben-perspektiv som feministerna uppvisar när de påstår sig sitta inne på lösningen för hur män som grupp ska må bättre. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite åt det goda självförtroende som dessa rosa doktorer uppenbarligen har.

SheForHe är ingen solidaritetsrörelse. Det är en paternalistisk maktrörelse som utifrån feministiska teorier vill förändra mannen. Tack men nej tack. Jag är övertygad om att de flesta män klarar sig alldeles utmärkt utan er spelade omtanke.

Leka doktor

Panik! Folket rasar! SVT-programmet Fråga doktorn har visat nakna bröst i TV!

Det kan ju förefalla ganska naturligt att en kroppsdel, även ett kvinnobröst, dyker upp i ett program som handlar om sjukdomar. Men inte i det nya Sverige. Där är nakna kvinnor bara acceptabla under vissa politiskt förutbestämda sammanhang. Allt annat är sexism.

Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. Pussy Riot som visar brösten i en ryskortodox kyrka är bra. Nakna kvinnobröst i en film är däremot objektifierande.

Jag måste säga att jag inte får ihop logiken. Å ena sidan är det förfärligt att kvinnor inte får bada topless på alla kommunala badhus. Kvinnor är upprörda över att Facebook plockar bort bilder med nakna kvinnobröst men tillåter manliga (go figure).

Å andra sidan är det alltså alldeles oerhört upprörande att det i ett mysprogram tidigt på kvällen, till vilket människor skickar in frågor om kropp och hälsa, i några ögonblick visas en datoranimerad bild av en naken kvinna.

En anmälare menar att SVT har "ett ansvar" att "visa en kropp som ser ut som en kropp". Jag tittar på bilden igen. Är detta inte en kvinnokropp? Jag förstår inte kritiken. Jag har sett många nakna kvinnokroppar som ser ut ungefär som denna bild. Alla ser faktiskt inte ut som Kakan Hermansson.

Vissa människor, inte minst vänsterfeminister, har alldeles för mycket tid över till att anmärka på allt i sin omgivning. Tyvärr blir de även lyssnade på i alldeles för stor utsträckning.

Skärp er. Skaffa er en vettig sysselsättning på fritiden. Börja sy. Hoppa hopprep. Kasta lasso. Vad som helst. Gör något annat än att anmärka på en datoranimerad kvinnokropp i Fråga doktorn. 

Riskerna med en jämställdhetsmyndighet

En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där.

Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är "intressant".

Syftet är att samordna jämställdhetspolitiken och att "följa upp" de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har antagit. I sak är detta inget konstigt. Grundproblemet ligger snarare i att riksdagen över huvud taget har antagit jämställdhetspolitiska mål som politiker vill följa upp. Det handlar om att styra vårt sätt att leva efter en godkänd feministisk mall. Detta omfattar allt från arbetsliv till utbildning och givetvis föräldraförsäkringen.

Risken är förstås att politikens inflytande över våra liv skulle växa ytterligare. En jämställdhetsmyndighet kommer nämligen behöva visa varför den behövs, och det kan den bara göra genom att lägga förslag på hur den upplevda ojämställdheten kan åtgärdas med mer politik.

I dag rapporteras att var fjärde pappa avstår att vara föräldraledig under barnets två första år. Så kan vi givetvis inte ha det. Frågan var givetvis toppnyhet i kvällens Rapport i SVT och har diskuterats livligt i public service under dagen.

Ingenstans ställs frågan om det är rimligt att politikerna ska ha något alls att göra med hur föräldrar delar sin föräldraledighet utifrån just sin unika situation. I Sverige är nämligen defaultläget i rapporteringen att politiken måste gripa in. För allas bästa. Detta trots att det folkliga stödet i denna specifika fråga är litet.

Ja, lite trött blir jag.

Se även: 
Debatt mellan Annika Strandhäll (S) och Ebba Busch Thor (KD) i Aktuellt

Kvinnor gillar hardcore-porr mer än män

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet "klippa kuken", beteckningen "porrfritt" i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi.

ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att "kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer." Det är ett absurt argument av flera skäl. Dels räcker det att fråga vilken sexolog eller sexualrådgivare som helst för att komma fram till att porr berikar, inte begränsar, sexlivet.

Dels verkar ROKS och Kvinnolobbyn utgå från att det bara är män som konsumerar porr. Det stämmer inte heller. Och inte heller är det så att den kommersiella mainstreamporren endast uppskattas av män.

Nätets största porrsajt Pornhub har släppt data som visar att kvinnor inte bara gillar hardcoreporr lika mycket som män utan till och med lite mer. Enligt sajtens uppgifter uppskattar kvinnor "hardcore" 113 procent mer än män. Det är också statistiskt troligare att de söker efter kategorier som "gangbang", "rough sex" och "double penetration". Vips blev både du och jag av med några fördomar. Suget efter "feministisk porr" verkar inte överdrivet stort bland kvinnor.

Men för de moralistiska feministerna spelar fakta ingen roll. De fortsätter oförtrutet sitt korståg mot porren och den fria sexualiteten. Nå, låt dem göra det då. Låt dem leva vidare i sin bubbla. Nätporren rår de ändå inte på.

Tidigare bloggat:
Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Läs även:
Fredrik Strage, Naomi Abramowicz

Feminismens nya gullegris

Vänstermedias nya gullegris, feministfjortisen Zara Larsson, har debuterat som sommarpratare. SVT ger henne förstås full uppmärksamhet direkt, och i Expressen fick hon omdömet "befriande kaxig". Krönikören Karin Sörbring gör misstaget att kalla Zara Larsson "påläst" och person som "lyfter blicken från det egna perspektivet".

Problemet med Larsson är att hon varken är påläst eller förmår lyfta blicken från sitt eget perspektiv. Tvärtom. Ulf Elvfings intervju med 17-åringen belyste detta väldigt väl. Zara Larsson får relevanta frågor om feminism och machokulturer, men har svårt att över huvud taget föra ett koherent resonemang.

Hur yttrar sig machokulturen bland hennes jämnåriga killar? Jo, "det är väldigt tydligt fast inte riktigt tydligt". Hon gör nog bäst i att prata om sin musikkarriär i stället för politik.

Man varken kan eller ska förvänta sig hela världen av en 17-åring. Självklart inte. Men det gagnar heller inte en så ung person att helt okritiskt lyfta fram denne, klappa medhårs och utmåla personen som något mycket mer än vad denne egentligen är.

I sommarpratet berörde Larsson förstås "patriarkatet". Och även manshat.

Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat till patriarkatet och machokulturen.

Detta är rumsrent, helt OK. Ja, modigt och viktigt. Föreställ dig detta då:

Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar judar eller judar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att judehatet är riktat till sionismen och judekulturen.

Helt OK?

Zara Larsson säger att ser hon machokulturen som män tvingas leva upp till. Hon gör sig därmed inte bara till talesperson för kvinnor utan faktiskt också för män. För hon vet vad det är att vara man, tydligen. Det är en märklig hållning från en person som diskvalificerat Per Gudmundson från en diskussion om diskriminering och rasism för att denne är "white as fuck" (till skillnad från henne då?).

Jag får lite lust att be Zara Larsson (och långt fler än så) åka till Afghanistan eller Pakistan och leva som kvinna, återvända till Sverige efter några år och säga att det är "samma patriarkat här som där". Testa det så kanske du förstår vad ett riktigt patriarkat är. Vad diskriminering är. Vad kvinnohat är. På riktigt.

Sverige är inget patriarkat. Sverige är ett av världens mest jämställda och feminiserade länder. Just därför är det tonläge som Zara Larsson och många andra feminister har helt obefogat. Och ack så tröttsamt.

Politiskt korrekt musik förklädd till jämställdhet

Emmabodafestivalen har i åratal kritiserats för att vara för mansdominerad. Feministerna har lyckats få andra festivaler att i högre grad börja boka artister utifrån vad de har mellan benen, men denna lilla festival vägrar envist att rätta in sig i ledet.

DN skriver om saken i söndagens DN Kultur. Bara rubriken, "Mysfestivalen som blev kontroversiell", är lite avslöjande. Kontroversiell för vem? Jo, för kulturskribenter, genusvetare och människor med alldeles för mycket fritid.

Allt ska ju vara jämställt nu. Om någon går emot denna strikta norm om att genusmärka och jämställdsanpassa all verksamhet tar det hus i helvete. Fråga Emmabodafestivalens festivalgeneral Håkan Karlsson. Han fick ta emot kritik när rapparen Mr Cool bokades häromåret. En namninsamling startades och Facebook-grupper mot bokningen bildades. Artisten i fråga anklagades nämligen för att ha skrivit "kontroversiella texter" innehållande rasism, sexism och homofobi (något som säkert gör Mr Cool helt unik i rappvärlden).

Kristina Wicksell, som startade föreningen Jämställd Festival, menar att "Emmaboda inte tog ansvar för bokningen av Mr Cool". Att "inte ta ansvar" var alltså att boka en artist som vissa aktivister inte gillade.

Håkan Karlsson har gjort det de flesta inte orkar med när de iskalla genusvindarna blåser: han har stått på sig.

Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Jag respekterar verkligen jämställdhetsideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det.

"Jämställdhet handlar om rättvisa och demokrati", tycker Kristina Wicksell. Men sådant får hon gagga om någon annanstans. Festivaler ska handla om bra musik och schyssta fester, inte att lyckas boka ett visst antal procent kvinnliga artister. Politiskt korrekt musik bör vi säga tack men nej tack till.

Det är dessutom anmärkningsvärt hur nyvänsterns feminister hycklar. När Adam Tensta sjunger om "bitches", "niggers" och "hoes" hörs inga protester. Han är en hjälte. När Kartellen hyllar våldet som politiskt redskap hyllas de på kultursidorna och ges plats i public service. De protesterar bara mot en orättfärdig samhällsordning.

Precis som vanligt kan vi konstatera att det handlar om något annat än vad som förespeglas. 

I Gudruns värld

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

Ett annat Sverige

För exakt ett år sedan ställde jag frågan om det finns något att fira på den svenska nationaldagen och funderade över varför så många svenskar inte firar den. Orsakerna till detta är inte så svåra att lista ut.

Den 6 juni är en påtvingad helgdag. Den har ingen särskilt viktig historisk betydelse för svenskar som 17 maj har för norrmän eller 4 juli har för amerikaner. Det faktum att Sverige höll sig utanför andra världskriget har högst verkliga effekter på svenskars syn på både nationaldagens betydelse och värdet av att fira Sverige som land.

I dag är det nämligen inte bara så att entusiasmen för den 6 juni är begränsad i folkdjupet. Den delen kan jag lätt förstå och även dela av ovan givna orsaker. Nej, i dag pågår från den identitetspolitiska och "antirasistiska" vänstern även ett intensivt krig mot allt som kallas "svenskt". Målet tycks vara att svenskar ska gå omkring med ett ständigt dåligt samvete. Om inte för något annat så för den svenska slavhandeln.

På ledarplats i Sveriges största kvällstidning publiceras numera texter som kräver att Sverige, som har det näst största flyktingmottagandet i hela EU och regelmässigt delar ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande, ska be om ursäkt för den långa handläggningstiden. Denna fullständigt rabiata inställning till vad andra människor är skyldiga dig speglar den perverterade synen av "allt åt alla" som nyvänstern driver.

Lyckligtvis finns det mer förnuftiga röster. Som utmärkte Adam Cwejman, vars föräldrar flydde till Sverige och kände det som normala människor borde känna - tacksamhet. Detta betyder inte att den som flyr för att starta ett nytt liv i ett annat land i all evighet ska förväntas bocka och buga med mössan i hand. Verkligen inte. Men tacksamhet torde vara en normal mänsklig känsla i början när man tas emot och ges skydd. Så icke för nyvänstern.

Nyvänsterns förfärande stora utrymme i svenska medier får mig att fundera över vad Sverige har blivit. De dominerar inom public service. De sopar i stort sett rent bland krönikörerna i landets större tidningar. Vänstervridningen av riksmedierna är ett välkänt problem, men det handlar numera inte bara om att klassiskt marxistiska analyser och kritik mot marknadsekonomin får stort utrymme utan snarare om ett åsiktsmonopol från den identitetspolitiska, "antirasistiska", intersektionalitetstroende och hbtq-anstuckna tokvänster som nog egentligen är en ganska begränsad skara människor men som genom sin mediala makt ger sken av att representera hela folket.

Om vi inte reagerar snart riskerar det också att bli så. Ty i dag slås ständigt nya rekord i absurditet. Det senaste tillskottet till samlingen är att Gotland inte kan försvaras på grund av rådande miljölagstiftning (månne förväntar sig våra politiker att Putins soldater ska rätta sig efter både strandskyddslagstiftning och bullerregler när de slår läger).

Vi måste visa att det finns ett visst mått av sunt förnuft kvar. Att alla dessa galenskaper inte är representativa för Sverige som land och svenskarna som folk. Att miljöpartism inte är definitionen av det svenska. Att välviljans politik nått vägs ände.

Detta måste även politiker inom borgerligheten visa. De har tassat alldeles för länge runt nyvänsterns frågor och givit upp försöken att vinna problemformuleringsprivilegiet. Steg för steg har därför förskjutningen på absurditetsskalan fortsatt.

Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land. Ett land som säger att du får komma hit om du kan bidra med något. Ett land som säger att de flesta kan bidra, och att rättigheter alltid innebär skyldigheter. Ett land som inte skäms för sina traditioner, som inte ber om ursäkt för sin existens och som rakryggat står upp för att den som sköter sig ska lämnas i fred.

Jag inser att det är ett annat Sverige än det vi ser i dag. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartism gone wild
Cyklopjournalisterna bor på Södermalm
Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Läs även:
PJ Anders Linder, Alice Teodorescu, Toklandet, Fnordspotting

Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Uppgiften att Stockholms stads rödgrönrosa majoritet har klubbat ett strategidokument i arbetet mot våldsbejakande extremism som får Mona Sahlin att framstå som brutal och tuff har spridits i sociala medier under dagen.

Kritiken gäller utvalda passager av dokumentet som rör att personer som återvänder hem från strider utomlands ska få inkluderande insatser. I detta syfte behövs samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen samt bostadsbolagen. Tolkningen blev att terrorister ska få jobb och bostad.

Jag tänkte att det måste vara en feltolkning alternativt urplockade unkna russin ur kakan. Men en närmare titt på dokumentet visar faktiskt att det nog är precis så här den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm resonerar. Den som kommer hem från strider i Syrien är i behov av "hälsoinsatser", ska få stöd av stadens Jobbtorg för att komma i arbete, länkas till Arbetsförmedlingen och tydligen även få något slags genväg till en bostad.

Den sistnämnda frågan kan tyckas särskilt uppseendeväckande. I kategorin "efterperspektiv" ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara "en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet". Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Detta resonemang är, trots att det är väldigt kortfattat, onekligen anmärkningsvärt. Det framgår inte på vilket sätt (de allmännyttiga) bostadsbolagen ska bidra. Tänker sig Stockholms politiska majoritet ett slags förturssystem? Ska en viss andel lägenheter öronmärkas till jihadister? Det kan knappast finnas något som helst väljarstöd för något dylikt.

Oppositionen har kritiserat förslagen och hävdat att misstänkta folkmördare inte ska ges jobb och bostad när de återvänder utan ställas inför rätta. Ett uppenbart obekvämt socialborgarråd, Ewa Larsson (MP), kallar strategin för "Stockholmsmodellen" och svarar SVT att det är en polisiär uppgift att beivra brott. Stockholms stad ska arbeta med sociala och förebyggande insatser.

Det är förvisso sant, men det är sammanblandningen av de två grupperna "personer som vill lämna våldsbejakande grupper" och "personer som kommer hem från strider utomlands" som upprör mig. Den ena gruppen har jag inga invändningar mot att socialtjänsten arbetar med. Varje person som förmås hoppa av jihadistvänliga organisationer är en vinst för den enskilde, dess familj och hela samhället.

Men att öppna famnen för den som valt att åka till Syrien för att slåss för en av historiens grymmaste terrorgrupper, är fullständigt oacceptabelt. Detta sänder signalen att Sverige och Stockholm i praktiken är ett retreat för terrorister, precis som SVT:s Uppdrag granskning kunde visa i februari.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Tidigare bloggat:
Skär halsen av en kristen - få ett jobb!
Det naiva Sverige

Läs även:
Fnordspotting, Maria Ludvigsson (SvD)

Vissa sjukskrivningar är roligare än andra

Det damp ned ett pressmeddelande i mejlkorgen i går. Sissela Nordling Blanco, partiledare för Feministiskt initiativ och gruppledare i Stockholms stadshus, sjukskrivs för utmattningssymptom.

Här skulle jag skadeglatt kunna skriva saker som att det kostar på hälsan att vara manshatande radikalfeminist. Eller att det tydligen är möjligt att bli utmattad trots att man saknar förmågan till reell tankeverksamhet.

Men det tänker jag inte göra. Utmattningssyndrom är nämligen något jag inte önskar någon människa, oavsett i vilket politiskt läger denne befinner sig.

När Jimmie Åkesson blev sjukskriven i höstas blev Twittermaffian och vissa vänstersajter fyllda till hårfästet av skadeglädje. Nu har ännu en politiker sjukskrivits för samma sak som Åkesson. Jag väntar på en liknande reaktion i sociala medier.

Kom igen nu, Özz Nûjen. Ett skämt kan du väl i alla fall dra?

Feminismen är ett elitprojekt

Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning.

När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Eftersom svenska medier lider av sådan konformitet är det lätt att förledas att tro att de förmedlar någon sorts allmängiltig värdering som delas av hela det svenska samhället. Att det är så här Sverige ser ut, tycker och känner numera.

Tittar vi på de senaste valresultaten ser vi dock att det inte riktigt stämmer. Visserligen har de borgerliga partierna, KD undantaget, backat in på den vänsterfeministiska planhalvan. De kritiserar inte teorin om könsmaktsordningen längre. Alliansregeringen införde en så kallad jämställdhetsbonus för att med morot snarare än piska få män att vara hemma med barnen mer. Även för borgerliga partier är det alltså viktigt att med politiska styrmedel knuffa oss i en viss riktning i jämställdhetens namn.

Skillnaden är att det nu även finns ett växande SD på planen. Och det partiet är det mest uttalat antifeministiska. Jag tror att det finns en potential här. När Jimmie Åkesson i ett sommartal med stor tydlighet säger att han inte är feminist, och möts av applåder, är det inte bara en liten grupp sverigedemokrater som lydigt applåderar sin partiledare. Jag är övertygad om at Åkesson ger uttryck för en känsla som delas av betydligt fler än 13 procent av valmanskåren.

Den aggressiva jämställdhetsfascismen, en politik som det kostar mycket socialt öppet kritisera, har i hög grad skrämt bort oliktänkande från scenen. Jag behöver knappast påminna om vad som hände Pär Ström och varför Pelle Billing numera inte syns lika mycket. Den som sticker ut hakan och ifrågasätter statsfeministiska doktriner och som tar debatten mot radikalfeministerna måste ha väldigt tjock hud.

Det är förstås ironiskt att det är feministerna - som själva inte spiller något tillfälle att förmedla hur hotade och utsatta de är - som i dessa fall har hotat, hatat och skrämt meningsmotståndare till tystnad.

Egentligen är den svenska feminismen i hög grad ett elitprojekt. Det är få som väljer parti utifrån feministiska kriterier. Fi lyckades trots hela det mediala etablissemangets oreserverade stöd inte ta sig in i riksdagen.

Vem bryr sig egentligen om vad vägskyltar kallas, vilket kön bestick anses ha eller hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagens styrelser? Vanligt folk har alldeles för fullt upp med viktigare saker än att grunna på dessa perifera och irrelevanta frågor som genusvetare och hobbyfeminister med studielån lägger tid på.

Jag tror därför att stödet för den extrema feminism som företräds av flertalet riksdagspartier och tillåts dominera inom myndigheter, public service och en rad andra medier, är ganska begränsat. SD och borgerligheten bör göra upp med den extrema feminismen en gång för alla. Ta tydlig ställning mot det kollektiva skuldbeläggandet av män som grupp och för en större personligt ansvar. Sluta upp med att utmåla kvinnor som svaga och hbtq-personer som offer.

Folkpartiet hyser jag inget hopp om, och Centerpartiet är det säkrast att inte tro någonting om alls längre. Men Moderaterna och framför allt Kristdemokraterna borde kunna ta steg bort från feminismen. Tyvärr är det inom M en strid som inte kommer att bli helt enkel. Såväl MUF som partiets kvinnoförbund är tydligt statsfeministiska i dag, vilket är en avgörande skillnad jämfört med när jag var aktiv i MUF för över ett decennium sedan. KD skulle under Busch-Thors ledning ha viss potential.

Om inget av allianspartierna tar tydligt avstånd från det feministiska elitprojektet och ger ett vettigt alternativ, kommer de väljare som ledsnat på genuspedagogik, genuscertifiering, genusbudgetering, hat mot den fria sexualiteten och pekpinnar om hur män och kvinnor ska vara för att leva upp till jämställdhetsmålen i det feministiska Sverige, att till slut ledsna. Och gå till SD.

Den toleranta feminismen.

För det är bara Regn hos mig...

Att historien ska skrivas om för att passa dagens normkritiska feminister är redan känt. Nu vill de politiskt korrekta även påverka samtiden och framtiden. Ty äntligen finns nämligen normkritisk korrekturläsning.

Genusredaktörernas mål är att "hjälpa författare att skapa mer inkluderande texter". En av de aktiva heter Elin Regn. Enligt henne finns det "absolut ett intresse och en nyfikenhet". Jag kan bara hoppas att denna nyfikenhet påminner om den efter en trafikolycka. För inte kan väl författare och skribenter vid sunda vätskor vilja att någon annan refuserar ord och tankar i deras texter?

Målet är förstås att "komma åt" stereotypa karaktärer och patriarkala maktstrukturer. Författare ska lära sig att skriva på rätt sätt, helt enkelt. Använda "hen" i stället för "man". Inte lyfta fram män för mycket. Helst ha minoriteter i huvudrollen.

Efter granskningen får författaren avgöra om den vill följa genusredaktörens ändringar eller ej (så generöst!).

Nä, nu känner jag plötsligt ett sådant där behov av att resa långt bort igen...

Eh...

Sissela Nordling Blanco är, för de som inte vet det, partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Gudrun Schyman.