Ett dåligt år för Sverige, ett bra år för bloggen

Året är snart till ända. Det har varit ett år av politisk turbulens, dominerat av asylmottagandet och dess konsekvenser vars omfattning vi ännu ej kan överblicka. Effekterna kommer vi se på allvar om först fem till tio år.

En snabb titt tillbaka på bloggposter som skrivits under året som gått visar att jag blivit något av en dysterkvist. Dock av väldigt goda anledningar, vill jag påstå. Det har helt enkelt funnits få anledningar att som svensk boende i Sverige vara särskilt optimistisk.

Man må tycka olika i olika sakfrågor, ha olika åsikter om skatter, bidragsnivåer och även välfärdsstatens vara eller icke vara. Men Sverige har trots allt oftast styrts av någorlunda kompetenta personer. Det har funnits en stabilitet, en viss trovärdighet. Oavsett om statsministern hetat Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt.

Så är det inte nu. Landet styrs tvärtom av direkt olämpliga och inkompetenta människor. Visserligen tog regeringen Löfven över i ett läge där underskotten ökade, där sjukskrivningstalen sköt i höjden och där Alliansens migrationspolitik bäddat för just det kaos vi såg ta fart i höstas. Men det blev knappast bättre av att Löfven ägnade huvuddelen av sitt första år som regeringschef åt att hålla vackra tal och de sista tre månaderna åt att agera i panik.

Vi har en kris som sprider sig inom välfärdens kärna, vården, skolan, omsorgen och socialtjänsten. Vi har en poliskår i vanmakt. Vi har 160 000 människor som ska ut i kommunerna under de kommande två åren och en prognos om 130 000 nya asylsökande under det kommande året. Ingen har integrationslösningar som håller. Många av de bekymmer vi sett under hösten kommer att accelerera under 2016, och stegvis kommer politiken märkas i kommunernas budgetar.

Totalt landar denna blogg på en bit över 400 000 besökare under 2015. Besökarantalet har gått uppåt, vilket förstås är kul givet att denna blogg sköts helt och hållet på fritiden, är oberoende från partier och organisationer och skäller på allt och alla.

Jag kommer fortsätta gnälla, skälla och skriva frustrerade inlägg under 2016, men hoppas även att det finns skäl att vara lite positiv ibland. Tack för att ni läser och kommenterar. Utan er hade det varit betydligt tråkigare. 

Gott Nytt År!

En polariserad debatt

Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift.

När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet.

Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag. De tycker att debatten har blivit alldeles för polariserad, berättas det i sociala medier. "Har ni upptäckt det först nu?" har jag god lust att svara.

Ja, diskussionsklimatet är polariserat. Det har varit det länge, men vissa – skyddade av partiledning och en närmast enig journalistkår – har tydligen inte märkt det. Inte förrän nu när pendeln har svängt tillbaka, nu när kritikerna har fått vatten på sin kvarn, när Moderaterna i panik vill stoppa asylsökande vid gränsen och regeringen inför gränskontroller och föreslår att den ska få makten att stänga Öresundsbron.

Sverige har under lång tid varit uppdelat i två läger. Det som har hänt nu är att det skett en förskjutning från den ena till den andra sidan och/eller att denna andra sida har tagit mod till sig att vädra sitt missnöje.

För de människor som levt i en bubbla i många år, eftersom åsiktsmotståndare i de egna partierna inte vågat säga vad de egentligen tycker, upplevs detta som att hela deras omgivning närmast över en natt gått och blivit "främlingsfientlig". Så är det givetvis inte. Moderaterna var för en rimlig migrationspolitik innan Reinfeldt tog över partiet. Det är lätt att glömma det nu. Dessa åsikter har givetvis inte försvunnit även om de under det senaste decenniet har pressats in i garderoben och stämplats som främlingsfientliga och radikala.

Jag tror att orsaken till polariseringen egentligen är rätt enkel. När det bedrivs en extrem politik på ett område, när alla rusar åt samma håll (och de som inte gör det håller tyst), kommer det till slut födas en motreaktion. När ifrågasättanden sopades under mattan, när kritiker misstänkliggjordes, minskade motståndet för borgerliga sympatisörer att ta steget till Sverigedemokraterna. Detta tror jag är en viktig förklaring till SD:s exempellösa tillväxt.

Om kritiker hade tagits på allvar och ifrågasättanden bemötts i öppen och ärlig debatt, om problem inte förnekats eller förminskats, hade de borgerliga partierna utan tvekan kunnat absorbera de kritiker som hastigt och lustigt lämnat de gamla partierna för ett nytt. Men genom att fortsätta stämpla all kritik mot den förda migrations- och asylpolitiken som rasistisk och sverigedemokratisk skickade Moderaterna och även Socialdemokraterna i praktiken en hälsning till de sympatisörer och väljare som tagit steget över till SD eller funderade på saken: "Ni kan gott stanna där." Och tänk, det gjorde de.

Nu ska samma väljare lockas tillbaka genom att de båda stora partierna lägger om migrationspolitiken. Allt gammalt är glömt, alla tillmälen och misstänkliggöranden förlåtna. Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Debatten är redan så pass polariserad och tonläget så uppskruvat att det kommer bli svårt för många gamla borgerliga väljare att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Avslutningsvis har vi förstås den klick inom grönhögern som vägrar låta sig nedslås av verkligheten utan tvärtom fortsätter att föra en ideologisk debatt helt utan hänsyn till realiteter och begränsningar. Deras resonemang gör möjligen succé i tankesmedjor och på ungdomsförbundens rödvinskvällar. Men de är knappast relevanta någon annanstans.

Ju längre pendeln svänger från denna grupps tankevärld, desto tätare lär invektiven hagla. 

Att vara född utomlands är inget funktionshinder

Den lyckade jobbintegrationen är lite som den helige ande – alla pratar om den men ingen har sett den.

Den 12 december satt finansminister Magdalena Andersson i Ekots studio för den traditionella lördagsintervjun. Ekonomin var förstås huvudtemat. Andersson har beskrivit svensk ekonomi som "urstark" och att den går "lika bra som en nyproducerad Tesla". Liknelsen med ett elbilsbolag som gör miljardförluster eftersom ingen vill köpa deras bilar kändes inte klockren om det var bilden av en stabil ekonomi hon ville ge.

Nu intervjuas Andersson i DN.  Det handlar om hur alla nyanlända ska komma i jobb. Hon säger:

I grunden tror jag att vi måste se att de som kommer är individer och därför behöver olika stöd. Det innebär till exempel att den som kommer hit med en utbildning ska kunna komplettera den snabbt, medan den som är lägre utbildad ska kunna få ett lönestöd som är attraktivt för arbetsgivaren. Då handlar det som att man lägger en subvention per individ. Det är ett kostnadseffektivt sätt.

Det är noterbart att Magdalena Andersson har ett språkbruk som påminner om socialtjänstens. Hon talar om "individer" som "behöver olika stöd". Men vi pratar inte om funktionshindrade nu. Vi pratar inte om socialt utsatta, missbrukare eller personer med multipla diagnoser. Bara om människor med utländsk härkomst. Det är inget funktionshinder att komma från Afghanistan.

Förutom att bygga ut de hypade rut-tjänsterna är finansministerns lösning att fortsätta med och möjligen utöka antalet lönebidragsanställningar. Vilket inte betyder egenförsörjning. Det är självfallet bättre att gå till jobbet varje dag än att inte gör det. Även om anställningen är subventionerad. Men det är knappast ett bra mål att människor ska uppbära statliga lönesubventioner för att över huvud taget bli anställningsbara. Vi vet dessutom att det fuskas en del med dessa lönebidragsanställningar.

Den som kommer till Sverige måste försörja sig, ordna boende och anstränga sig för att bli en produktiv del av det samhälle som tagit emot henne eller honom. Det regeringen borde göra är att diskutera ett kvalificeringssystem till välfärden och samtidigt vara tydlig med att ansvaret för att försörja sig ligger på individen, inte på socialtjänsten, Arbetsförmedlingen eller politikerna. Stefan Löfvens mumlande om "gör din plikt, kräv din rätt", där utbildning beskrivs som en plikt när det i själva verket är en förmån (särskilt då den betalas av andra), duger inte.

Sveriges regering och riksdag behöver vara tydliga mot alla som invandrar till Sverige: Välkommen att leva här i fred och relativ frihet. Räkna inte med att få del av den sociala välfärden redan från dag ett. Försörj dig och bidra så får du både stanna i landet och inkassera välfärdsförmåner.

Riskerna med en jämställdhetsmyndighet

En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där.

Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är "intressant".

Syftet är att samordna jämställdhetspolitiken och att "följa upp" de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har antagit. I sak är detta inget konstigt. Grundproblemet ligger snarare i att riksdagen över huvud taget har antagit jämställdhetspolitiska mål som politiker vill följa upp. Det handlar om att styra vårt sätt att leva efter en godkänd feministisk mall. Detta omfattar allt från arbetsliv till utbildning och givetvis föräldraförsäkringen.

Risken är förstås att politikens inflytande över våra liv skulle växa ytterligare. En jämställdhetsmyndighet kommer nämligen behöva visa varför den behövs, och det kan den bara göra genom att lägga förslag på hur den upplevda ojämställdheten kan åtgärdas med mer politik.

I dag rapporteras att var fjärde pappa avstår att vara föräldraledig under barnets två första år. Så kan vi givetvis inte ha det. Frågan var givetvis toppnyhet i kvällens Rapport i SVT och har diskuterats livligt i public service under dagen.

Ingenstans ställs frågan om det är rimligt att politikerna ska ha något alls att göra med hur föräldrar delar sin föräldraledighet utifrån just sin unika situation. I Sverige är nämligen defaultläget i rapporteringen att politiken måste gripa in. För allas bästa. Detta trots att det folkliga stödet i denna specifika fråga är litet.

Ja, lite trött blir jag.

Se även: 
Debatt mellan Annika Strandhäll (S) och Ebba Busch Thor (KD) i Aktuellt

Hur var det nu?

Nyss behövde Sverige en stor invandring för att klara välfärden när 50-talisterna går i pension. Nu måste samma pensionärer återvända till arbetslivet för att vi ska klara invandringen.

Det svänger fort i svensk politik.

Överenskommelsen som sprack men levde vidare ändå

Den 27 december 2014 offentliggjordes Decemberöverenskommelsen, den sexpartiuppgörelse som möjliggjorde för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister och bakband den borgerliga oppositionen i potentiellt sett åtta år framåt.

Uppgörelsens syfte var att ge den minoritetsregering som samlade ett större väljarstöd än en annan möjlig konstellation mer makt genom att tvinga oppositionen att lägga ned rösterna vid en budgetvotering. I praktiken innebar detta att framtida riksdagsledamöter förbjöds att rösta på en borgerlig ekonomisk politik eftersom den skulle riskera att få större stöd än regeringens.

Bisarrt är bara förnamnet. Decemberöverenskommelsen var ett svek mot miljoner borgerliga väljare. Den var hatad och föraktad, och den gjorde det väldigt svårt för de borgerliga partierna att förklara för väljarna varför de inte ville driva igenom en politik som de ansåg var bättre än regeringens. Men DÖ försvarades också av många. Argumentet var alltid detsamma: DÖ är "det minst dåliga alternativet".

Jag köpte aldrig detta argument. Man kan inte skapa odemokratiska karteller så fort ett valresultat ger en komplicerad parlamentarisk situation. Minoritetsregeringar har Sverige haft många gånger förr. Skillnaden nu var att ett parti som ingen vill samarbeta med blev absolut vågmästare i riksdagen. Inte heller detta är emellertid ett argument för att lägga sig platt som opposition. Alliansen får helt enkelt anpassa sig efter det nya parlamentariska läget. Svälja stoltheten. Kompromissa.

Min kritik mot DÖ var enkel: dels måste en regering kunna samla en majoritet för sitt budgetförslag, annars ska den avgå. Löfven lyckades faktiskt inte med detta, vilket utlöste den kris som till slut ledde till DÖ. Dels måste ett politiskt parti alltid kunna föra sina väljares talan. Min främsta kritik handlade alltså inte om att DÖ utestängde SD. Varje enskilt riksdagsparti måste självfallet kunna komma överens med andra partier om vilka de vill samarbeta med och inte. Vänsterpartiet har i decennier varit utestängt från stora blocköverskridande uppgörelser om försvaret, pensionerna och så vidare.

Ironiskt nog var det tack vare allianspartierna och DÖ som Jonas Sjöstedt fick ökat inflytande över budgeten. Beröringsskräcken med SD fick alltså konsekvensen att riksdagens mest socialistiska parti fick mer makt. De borgerliga DÖ-försvararnas krumbukter för att förklara det sunda i detta var ett skådespel som få andra.

Under nio månader spelade Alliansen ett slags demokratisk luftgitarr i opposition. Den kritiserade regeringen, kallade dess budget för "farlig för Sverige" – och släppte sedan igenom den genom att lägga ned sina röster. När en oppositionsledare varnar för "kaos" om det egna budgetförslaget skulle vinna i riksdagen undrar man lite vad en röst egentligen är värd.

DÖ föll tack vare att Kristdemokraterna röstade bort den på sitt riksting. För detta bör alla borgerliga väljare vara dem tacksamma. I praktiken lever emellertid DÖ vidare så länge allianspartierna vägrar lägga en gemensam budgetmotion i riksdagen.

Det positiva i nuläget är att regeringen inte behöver Vänsterpartiets stöd för att få igenom sin budget längre. Det betyder ett potentiellt sett minskat inflytande för Jonas Sjöstedt. Det negativa är att det inte lär bli något regeringsskifte förrän tidigast 2018.

Vem vet hur mycket jävelskap Löfven, Romson och Fridolin har hunnit ställa till med då.

Se även:
SVT:s dokumentär Uppgörelsen

U-svängar och blinda fläckar

Det har inte varit lätt att hänga med i svensk politik under det år som gått. Sällan har ord och övertygelser visat sig betyda så lite. Om vi backar till partiledardebatten i maj, blir kontrasten med dagens migrations- och asylpolitik närmast komisk.

I maj var allt lugnt. Trots att Migrationsverkets prognos för året talade för uppemot 105 000 asylsökande, ett rekord. I partiledardebatten kallade Stefan Löfven detta presumtiva rekord för "en liten ansträngning". Socialdemokraternas kongress i slutet av maj hade varit ett ypperligt tillfälle att diskutera migration och integration. Kan man tycka. Men partiledningen beslöt stryka dessa frågor från dagordningen, troligen av samma skäl som posten som integrationsminister avskaffades när Socialdemokraterna tog tillbaka makten: allt skulle lösas med offensiv jobbpolitik.

Jobben var således huvudfokus på S-kongressen. Fixar vi jobben, fixar vi även integrationen, var Löfvens entusiastiska budskap. Fanan hölls högt ända in på hösten. Löfven deltog i en manifestation på Medborgarplatsen för ett fortsatt högt flyktingmottagande och sa att "mitt Europa bygger inte murar". Där och då var statsministern fortfarande hoppfull att han med hjälp av sin nya kompis Angela Merkel skulle lyckas övertyga övriga EU-länder att ta emot fler asylsökande.

I oktober började verkligheten så sakta sjunka in. September var en tung månad med krackelerande mottagningssystem, i oktober blev situationen riktigt akut. Planer för tältläger lades fram. Migrationsverket larmade. Kommuner larmade.

Regeringen tvingades till slut till en historisk u-sväng i migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd, id-kontroller och skärpta regler för anhöriginvandring. Just de regler som Löfven tidigare varnat för skulle "göra Sverige till ett väntrum" var nu plötsligt helt nödvändiga för att rädda välfärden.

Det krävdes 170 000 asylsökande varav 30 000 ensamkommande ungdomar, asylsökande sovandes i Migrationsverkets reception, tältläger, en statsbudget som flög åt helvete med tiotals miljarder, kommuner som Lex Sarah-anmälde sig själva och partikamrater som kallade migrationsministern för en jävla idiot för att verkligheten skulle nå ända till Rosenbad.

Till Aftonbladets ledarredaktion har den emellertid ännu inte nått. Anders Lindberg skriver en ledartext (via Unvisit) värdig den tidning har arbetar för. Huvudtesen är att fyra borgerliga ledarsidor har skapat ett debattklimat i samhället som fått den rödgröna regeringen att byta fot i migrationspolitiken. Underförstått betyder detta att Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Anna Dahlberg och PM Nilsson skulle ha tentakler ända in på Rosenbad.

Förklaringen är minst sagt krystad. Förr brunmålades kritikerna. Nu hävdar alltså Aftonbladet att dessa påstått SD-anstrukna element har en direkt påverkan på den socialdemokratiska politiken.

Lindberg anklagar dessa borgerliga ledarsidor för att tillsammans med Sverigedemokraterna sprida alarmistiska beskrivningar av tillståndet i den svenska välfärden till följd av asylpolitiken. Men vad är alarmistiskt i att varna för ett kapacitetstak i asylmottagandet? Vi nådde ju dit i oktober. Att varna för ökade kostnader? Migrationsverket begärde tiotals extra miljarder, vilket gjorde regeringens höstbudget inaktuell redan innan den lades i riksdagen.

Det som har hänt är att det de ovanstående debattörerna tillsammans med andra länge har varnat för har blivit verklighet. Regeringen svävade fram till oktober på små rödgröna moln av fagra visioner och infantila tal om "mänskliga rättigheter", helt obekymrad av konsekvenserna.

Lindberg menar att utländska ambassadörer är förvirrade över Sveriges omsvängning. Det gör honom oroad. Bilden av Sverige som "humanitär stormakt" ute i den stora världen är alltså viktigare än att agera ansvarsfullt och långsiktigt hållbart på hemmaplan.

Detta är en förbluffande syn på hur ett rike ska styras. Men det säger väldigt mycket om Aftonbladets förvridna verklighetsuppfattning. Inte ens höstens asylkollaps har fått tidningen att vakna till.

Migrationspolitiken är och förblir tokvänsterns blinda fläck.

Du har inget att skämmas för

I juletider skapas alltid ett motsatsförhållande mellan shopping och mat i överflöd å ena sidan och de ensamma, de hemlösa, de socialt utsatta och människor på flykt undan krig å den andra. I år, efter en höst av ett rekordstort asylmottagande, har frågan varit särskilt aktuell. Kontentan av resonemanget är att vi som har en bra jul ska ha lite dåligt samvete för det.

Kyrkan har i alla tider fördömt frosseri. Den är starkt tillväxtkritisk och oförmögen att begripa hur vi skapar ett samhälle där flertalet får det allt bättre ekonomiskt. Det är väl heller inte kyrkans roll att förstå sådant, men givet dess bristande kunskaper borde den kanske inte ha en så hög svansföring.

Vi påmindes om detta i går på självaste julafton när en företrädare för Svenska kyrkan uttalade sig i TV. Hon ansåg att vi svenskar har en bra välfärd och att vi måste "dela med oss av vårt överflöd" till världens utsatta. Inte bara genom bistånd utan genom att dessa människor får komma till Sverige och få del av den svenska skattefinansierade välfärden.

Kyrkan kanske inte förstår, alternativt inte bryr sig, om att skattekraften sjunker när andelen lågproduktiva i samhällsekonomin ökar. När allt fler betalar allt mindre i skatt har vi två alternativ: höja skatten och på sikt skada landets konkurrenskraft eller sänka välfärdsambitionerna. Gissningsvis vägrar kyrkan det andra alternativet eftersom det ju är vår välfärd vi ska dela med andra.

Att argumentera mot kyrkans känsloargument är inte lönt. Däremot säger dessa perspektiv något i dag när komiker och krönikörer fallerar fullständigt i allt vad logik heter och även normalt sett intelligent folk faller till föga för dessa enkla och rent av idiotiska förklaringsmodeller. Emotionella argument och bisarra paralleller har blivit vardagsmat i svensk offentlighet.

Detta fördummar en oerhört viktig diskussion om hur Sverige som land ska klara av att upprätthålla en god sjukvård, en bra skola, ett fungerande rättsväsende och andra grundläggande funktioner i ett modernt samhälle samtidigt som andelen som får mer än de bidrar med ökar.

Här och nu, i juletid, är det dock viktigt att slå fast en sak: vårt julfirande är, vad Henrik Schyffert eller Fredrik Virtanen än säger, inget att skämmas för. Att du handlade presenter och gav till dina nära och kära var inget som drabbade syriska flyktingar utan något som bidrog till den svenska tillväxten och därmed det svenska samhället på sikt.

Du har ingenting att skämmas för. Så ta en skumtomte till, häll upp glöggen, krama din familj och hugg in på syltorna. Det är du värd. 

Läs även:
Tino Sanandaji, Hanif Bali

God Jul till alla läsare

Så var julen här igen. Jag hinner aldrig riktigt med. Det bara händer.

I år blir det i vanlig ordning ett lugnt firande bland vuxna. Ingen julklappshets. Bara kalkon, lax, sill och det andra som hör julbordet till, polsk och tjeckisk öl, skumtomtar, film och mys i soffan.

Det var länge sedan jag såg på SVT på julafton, och jag kan inte säga att jag är mer sugen i år heller. Nej, statstelevisionen får fira utan mitt sällskap.

Däremot hoppas jag att alla ni som läser och kommenterar här på bloggen får en skön jul!

Miljöpartiet är ett fiaskoparti

SVT:s Aktuellt har gjort en liten återblick av vad som hänt under det år som gått med Miljöpartiet i regeringen. Resultatet visar att MP vikit ned sig i fråga efter fråga.

I valrörelsen hade partiet satt som mål att bli tredje största parti. Gustav Fridolin var öppen med detta i intervjuer och framträdanden. Kampen mot Sverigedemokraterna var huvudfokus.

Det gick inget vidare. SD blev nästan dubbelt så stora som MP, men miljöpartisterna kunde i alla fall trösta sig med att de nu för första gången fick ta plats i en regering. Hela sex statsråd blev de tilldelade, däribland för de brännande frågorna skolan och bostadspolitiken.

MP lovade att lägga ned Vattenfalls kolgruvor. I stället blir det en försäljning. Det visade sig vara mer komplicerat än partiet trodde i valrörelsen.

Förbifart Stockholm lyckades MP bara pausa, till en kostnad av hundratals miljoner kr. Konstitutionsutskottet var inte roat. Det borde inte skattebetalarna heller vara. I opposition var MP oerhört kritiskt mot FRA-lagen och massövervakningen. I regeringsställning har partiet inte opponerat sig ett dugg utan i stället agerat dörrmatta åt det övervakningsglada Socialdemokraterna.

Därtill har vi förstås det allra heligaste – migrationspolitiken. MP sitter i en regering som inte bara stramar åt asylpolitiken markant utan också lade förslaget att ge regeringen makt att stänga Öresundsbron. Det måste snurra i de små hjärnkontoren hos de miljöpartistiska gräsrötterna.

Nu har beskedet kommit att även Bromma Flygplats blir kvar, ytterligare ett nederlag för MP och ytterligare en fråga där de fått anpassa sig till den jobbiga verkligheten (i detta fall en riksdagsmajoritet de känt till i över ett år).

I fråga efter fråga har MP fått lägga sig platt. I de flesta frågor är bra att det har blivit så, men det säger en del om vad partiet är berett att offra för att få sitta kvar vid makten. Det borde också bli tydligt för alla nu hur naivt och oförberett på att ta ansvar detta parti är.

Några år i regeringsställning kommer månne ge MP en inblick i hur verkligheten egentligen ser ut. Men det är dyrköpta erfarenheter både för partiet och för Sverige.

Frågan är vad MP ska gå till val på nästa gång – och vad vallöftena är värda.

Nu återstår bara ohederlighet och personangrepp

Björn af Kleens reportage om Sverigedemokraternas före detta ungdomsförbund SDU hade kunnat bli ett intressant och upplysande från insidan-reportage om den nya nationalistiska unghögern som är för radikal och "fin" för SD. I stället blev det ett insinuant försök att diskreditera ekonomen Tino Sanandaji.

SDU-aren William Hahne har nämligen Tino Sanandaji som "inspirationskälla", och detta räcker för att såväl DN som Aftonbladet ska länka Sanandaji till de uteslutna nationalisternas förbund.

Det går inte att undgå att tänka att tidningens chefredaktör Peter Wolodarski släppte igenom reportaget för att misskreditera den person som sågat både Wolodarski själv och den tidning han leder. DN har sedan länge gett upp sin granskande journalistik och ersatt den med agendasättande kampanjer. Kampanjjournalistiken var det som till slut fick mig att säga upp prenumerationen.

Wolodarski och DN fick häromdagen frän kritik av Johan Hakelius just för att ha blivit ett propagandaorgan. Särskilt tydligt har detta blivit i invandringsfrågan. Wolodarski själv försvarar aktivistuppropet #jagdelar med att "det var ett brett upprop som samlade människor med väldigt skilda politiska åsikter, och som inte var ett ställningstagande för en viss typ av flyktingpolitik."

Det är tydligt ett chefredaktören lever i sin egen bubbla. Ty det var just så det tolkades av många av DN:s läsare (numera före detta läsare). Tidningen övergav för ett antal veckor helt sitt granskande uppdrag och genomförde en politisk kampanj för en viss typ av flyktingpolitik. Jag vet, jag var prenumerant när detta briserade. Varje morgon kunde jag läsa artiklar under paraplyet #jagdelar som speglade de positiva sidorna av asylpolitiken, som fokuserade på enskilda berättelser och inte de stora relevanta dragen. Som inte problematiserade någonting.

Mot denna bakgrund är egentligen reportaget om SDU inte ett dugg förvånande. Tino Sanandaji har under ganska kort tid blivit något av en superstar i sociala medier. Hans inlägg om asylinvandringens ekonomiska effekter på Sverige delas flitigt och han slog crowdfundingrekord när han samlade in pengar till en kommande bok i ämnet.

Men varför blir då vänstern och snällhögern så upprörda? Det Sanandaji gör är ju bara att presentera fakta. Han använder offentlig SCB-statistik som alla har tillgång till och som man inte, vilket Wolodarski tydligen inte visste, måste "be SCB ta fram". Utifrån den drar han sedan slutsatser. Givetvis är det både Tino Sanandajis stil och inte minst hans slutsatser som retar somliga.

Den som förlorat slaget om verklighetsbeskrivningen utifrån statistiska underlag har även förlorat kriget. Krönikörer kan skriva om känslor, om "människors lika värde" och håna sina politiska motståndare på de mest tramsiga vis. Det duger dock inte för chefredaktörer eller andra som vill bli tagna på allvar.

Kanske har Peter Wolodarski gett upp försöket att framstå som trovärdig nu när han får uppskattning av Aftonbladets Anders Lindberg. Då är det kanske lika bra att löpa linan ut med ohederlighet, osaklighet och personangrepp.

Läs även:
Fnordspotting

Fakta. Jobbigt. Klicka om du vågar.

Brott som dröjer sig kvar

Det händer många hemska saker i vårt samhälle. Män som mördas. Pojkar som misshandlas. Kvinnor som våldtas. I nyhetsrapporteringen ges vissa fall särskilt stor uppmärksamhet. Mordet på Lisa Holm i somras var ett sådant.

Hos mig har ett antal grymma brott dröjt sig kvar i minnet. Jag tänker på den bestialiska tortyren av pojken Bobby. Jag minns mordet på Linda Chen, gissningsvis för att jag i det läget själv träffat en kinesisk kvinna och på något sätt kunde relatera.

I höstas inträffade det igen. Ett sådant där brott som är svårt att skaka av sig emotionellt. Ivar Arpi sammanfattar händelsen:

En lördagsnatt går en kvinna hemåt. På hemvägen passerar hon en skogsdunge och går förbi ett gammalt hotell. Där attackeras hon bakifrån av en man som föser henne bort från cykelbanan mot en slänt lite längre bort. Han våldtar henne. Skärrad letar hon efter hjälp. Hon stöter på två män ett stycke bort. Den ene av dem knuffar ned henne i gräset. En håller fast hennes händer ovanför huvudet medan den andra våldtar henne. Förmodligen våldtogs kvinnan även en tredje gång, visar DNA-analysen, men det minns hon inte. Inte nog med att hon utsätts för två överfallsvåldtäkter samma natt. Innan våldtäkten hånas hon med glåpord som anspelar på hennes etnicitet av en av våldtäktsmännen. Efter fullbordad våldtäkt spottar han henne i ansiktet.

Brotten ovan begicks av asylsökande i närheten av ett asylboende i Strängnäs. Det kvinnan fick höra när en av våldtäkterna skulle ta vid var "I'm gonna fuck you little Swedish girl". Hatbrott? Ivar Arpi resonerar kring detta. Kan även en vit person drabbas av rasism? Givetvis. Därmed kan även en vit person i Sverige bli utsatt för ett hatbrott. Även om det förmodligen inte rör sig om detta här utan "bara" ett antal grova våldtäkter.

Det kvinnan genomled är fasansfullt. Svårt att ta in. Jag funderar vad detta gör med en människa. Kommer hon våga gå ut ensam efter detta? Hur kommer hennes liv att bli? De misstänkta lär dömas för brotten, men straffet för våldtäkt i Sverige är inte mycket att hänga i julgranen. Kommer männen ens utvisas eftersom Eritrea råkar vara ett dassigt land?

Stefan Löfven tog i sitt jultal upp Trollhättanmorden. Han besökte skolan efter morden. Men han besökte inte Ikea efter dubbelmorden där. Han har givetvis inte sagt något om den brutala och vedervärdiga händelsen i Strängnäs. Sannolikt av rädsla för att det ska "utnyttjas av mörka krafter".

Alla män våldtar, säger extremfeministerna. Det är förstås dumheter. I synnerhet överfallsvåldtäkter är ovanliga, men gruppvåldtäkter verkar ha ökat om man ska gå efter medierapporteringen (som trots allt är försiktig).

Jag tror att synen på kvinnan spelar en roll här. I Norge erbjuds kurser för asylsökande i hur man bemöter kvinnor. Det kan låta PK och fånigt, men i New York Times artikel beskrivs vilket behov som faktiskt finns av att lära utomeuropeiska invandrare sociala och sexuella koder i ett modernt västland.

Mr. Kelifa, the African asylum seeker, said he still had a hard time accepting that a wife could accuse her husband of sexual assault. But he added that he had learned how to read previously baffling signals from women who wear short skirts, smile or simply walk alone at night without an escort. 

"Men have weaknesses and when they see someone smiling it is difficult to control", Mr Kelifa said, explaining that in hos own country, Eritrea, "if someone wants a lady he can just take her and he will not be punished," at least not by the police.

Det skulle behövas något liknande i Sverige. Men vem ska våga lägga förslaget utan att framstå som en mörkerman? Det torde inte vara kontroversiellt att synen på kvinnor varierar kraftigt från land till land, kultur till kultur.

Vi behöver faktiskt prata om det här. Och göra något åt det. Ingen ska behöva genomlida vad den där kvinnan drabbades av. 

Jag har aldrig haft så lågt förtroende för politiken som nu

För en liberal hör det till att vara skeptisk mot politiker och kritisk mot politiken rent generellt. Den representativa demokratin innebär att medborgarna lämnar ifrån sig makt över det egna livet till folkvalda i utbyte mot att dessa representanter rattar riket, sörjer för rättssäkerhet, rättstrygghet och en varierande grad av sociala rättigheter.

Detta bär oundvikligen en konfliktlinje eftersom politiker vill maximera sin makt på medborgarnas bekostnad. Men det är svårt att se ett trovärdigt alternativ. Dock bör det politiska inflytandet över våra liv ständigt pressas tillbaka och hållas på ett minimum. En futil kamp, kan tyckas.

Jag tyckte väldigt illa om regeringen Reinfeldts andra mandatperiod. Dels för att reformarbetet helt avstannade, dels för att alltmer kom att handla om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen, inte att presentera en egen politik som väljarna kunde känna förtroende för. Det politiska innehållet urholkades.

Ändå måste jag konstatera att den sittande regeringen befinner sig på en helt egen inkompetensnivå. Dess första 15 månader vid makten är det tarvligaste jag sett från en svensk regering under min livstid.

Stefan Löfven är säkert en hygglig karl. Men som statsminister är han direkt oduglig. Han leder en regering som reagerar, inte regerar. Den låter sig kastas runt av omständigheter i stället för att ligga steget före. Den kommer till insikt om sådant som vanliga väljare sett för länge sedan och den gör det först när det är för sent.

Migrationspolitiken är ett flagrant exempel. Om den förra regeringen och den nuvarande bara agerat stegvis tidigare, hade dagens panikåtgärder aldrig behövts. Titta på Danmark. I stället valde politikerna att stänga ute allt förnuft.

Regeringen har under det senaste året konsekvent pekat finger mot EU och hävdat att migrantkrisen, delvis felaktigt kallad "flyktingkris", hade gått att lösa om alla länder bara varit lika generösa som Sverige. Genom detta påstående visar Löfven och hans ministrar åter igen att de inte förstår sig på incitament. De lever alltså i tron att antalet asylsökande inte hade påverkats av om alla EU:s 28 medlemsländer haft samma generösa asylregler som Sverige.

Den så kallade flyktingkrisen är inte ett europeiskt problem utan i första hand ett svenskt, tyskt och österrikiskt. Det är inte på grund av kriget i Syrien som det svenska mottagningssystemet har klappat ihop. Det är till följd av den svenska migrationspolitiken som gjort Sverige till ett attraktivt land för asylsökande. Trots att detta enkla förhållande borde vara begripligt för envar fortsätter statsministern envist att hävda att Sveriges problem är EU:s fel. Det är oärligt och, faktiskt, rent absurt.

Löfven höll sitt jultal under lördagen. Det var 17 minuter av floskler och trams. Antingen visade han sig sällsynt dåligt insatt i hur situationen i Sverige ser ut eller så antog han att åhörarna inte har hela bilden klar för sig.

Alla barn ska ha en bra skolgång, sa statsministern samtidigt som hans egen regering möjliggjort för en situation där undervisning bedrivs i förråd och där nyanlända elever får vänta på att börja skolan på grund av kapacitetsbrist. Alla som kan ska arbeta, sa Löfven samtidigt som mer än var femte utrikes född går arbetslös. Socialtjänsten finns där för dig när och om du behöver den, sa Socialdemokraternas partiordförande samtidigt som 7 av 10 socionomer vill lämna socialtjänsten.

"Vi ska inte skapa skuggsamhällen", sa Löfven. Anmärkningsvärda ord från en statsminister vars politik gör att den som fått avslag på sin asylansökan inte avvisas utan kan stanna och leva i det fördolda, att marockanska ungdomar som begår brott och bor på svenska gator inte skickas hem och att antalet utanförskapsområden fortsätter att öka i antal.

Så här låter det när landets statsminister går i otakt med den verklighet han bidragit till att skapa. 

Jag har aldrig haft ett så lågt förtroende för en svensk regering tidigare, eller för riksdagen som helhet. Sveriges politiska ledarskikt har under de senaste åren visat prov på en så låg kompetensnivå, en sådan arrogans och en så bristande verklighetsförankring att den sannolikt har förlorat människors förtroende för en hel generation framåt.

Löfven kan predika hur mycket han vill om sammanhållning, om "vårt Sverige" och hur vi ska bygga landet tillsammans. Många av oss har redan tappat tron på det Sverige han beskriver. Det räcker inte att presentera floskler längre. Inte ens i ett jultal. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Stefan Löfven pratar om ett land som inte finns. 

Den blinda jakten på de enkla jobben

Arbetslösheten är låg i Sverige. Om du är infödd svensk, eller utbildad invandrare, är risken för att du ska hamna i långvarig arbetslöshet statistiskt sett liten. Om du däremot är asylinvandrare och/eller saknar en relevant eftergymnasial utbildning, är utsikterna att bli självförsörjande betydligt sämre.

Gapet i förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, men det handlar framför allt om utbildningsnivå. Sveriges arbetsmarknad är effektiviserad och specialiserad, vilket betyder att företag behöver färre personal för att samma jobb ska bli utfört som i andra länder. Det märks på personaltätheten på restauranger och i butiker, men det märks också på att vissa jobb helt enkelt inte finns längre. Särskilt tydligt är detta inom industrin där tiotusentals jobb har rationaliserats bort.

Nu står Sverige inför ett stort dilemma. Hundratusentals människor har bara under de senaste tre åren kommit till Sverige. De är inte här för att deras kompetens efterfrågas utan för att de sökt asyl. De kommer från krigshärjade länder präglade av förtryckarregimer. Nu ska de tävla om jobben på en alltmer tuff arbetsmarknad där utbildning, referenser och kontakter betyder allt. Vi har hittills sett att det inte slutar bra.

Centerpartiet tror att detta ska lösa sig genom att vi tillåter lägre ingångslöner. Men detta förutsätter att dessa människor är efterfrågade till att börja med. Är de det? Är den 40-åriga kvinnan från Syrien som varit hemmafru i hela sitt liv efterfrågad i restaurang- och kafébranschen? Är mannen från Eritrea som knappt har gått i skolan ett hett byte för Ericsson eller NCC?

DN har ett annat förslag. I stället för en lägre skatt på arbete överlag vill DN göra ett redan komplicerat lapptäcke, också kallat skattesystemet, ännu mer oöverskådligt:

[Vi] borde slå in på en tredje väg där det offentliga går in och bär mellanskillnaden för dem som inte kan sälja sin arbetskraft till de relativt sett höga lägstalönerna. Den typen av subventionerade anställningar är okontroversiella bland vissa grupper, som exempelvis funktionshindrade. Varför inte också bland personer som av arbetsgivare anses för dyra för att komma ifråga för ett arbete?

Ser ni galenskapen i detta förslag? Subventionerade anställningar betyder rent konkret att skattebetalarna står för en del av lönen. Dessa personer är alltså inte självförsörjande. Hur stor del som subventioneras varierar beroende på målgrupp, men i dag finns bidragsanställningar där Arbetsförmedlingen (alltså skattebetalarna) betalar upp till 80 procent av lönen. Det handlar inte om funktionshindrade utan om personer som "står långt ifrån arbetsmarknaden". Många är utrikes födda med låg eller ingen utbildning. Att jämställa fullt friska och kapabla människor med funktionshindrade visar på en förfärlig människosyn. Men det är också desperat. Vi betalar alltså arbetsgivare för att de ska anställa en viss person.

Vi står inför ett moment 22 här. Socialdemokratin och facken kommer inte vilja genomföra en genomgripande avreglering av arbetsmarknaden. Lägre löner räcker inte för att göra lågutbildade personer från fjärran länder särskilt mycket mer relevanta för svenska arbetsgivare. Och å den andra sidan kan vi inte ha ett samhälle där en allt större andel av befolkningen lever på försörjningsstöd år ut och år in.

Skatten på arbete behöver sänkas och riskerna minska för arbetsgivare som anställer. Detta kan möjliggöra att arbetsgivare tar chanser de inte vågar ta i dag. Men jag tror också att vi behöver införa ett kvalificeringssystem för dem som kommer till Sverige från andra länder och sätta ett tak för i hur många år du kan få fullt försörjningsstöd. I dag är alltför många fast i ett bidragsberoende de aldrig tar sig ur.

Detta måste givetvis kompletteras med andra reformer, av exempelvis Arbetsförmedlingen, men det är avgörande långsiktigt att människor inte kan komma till Sverige och vandra rakt in i socialstaten utan motprestation. Frågan är hur länge det dröjer innan riksdagspartierna inser detta.

Jag är dansk

För andra gången på kort tid samsände dansk och svensk TV Debatt för att diskutera en fråga i vilken våra folk skiljer oss åt anmärkningsvärt mycket. Då var det migrationspolitiken, nu var det synen på feminism och jämställdhet.

Sveriges Television och Danmarks radio har låtit undersöka svenskars och danskars inställning till feminism, till barnuppfostran utifrån kön och så vidare. I alla frågor är svenskar mer vänster, mer feministiska.

Precis som när Henrik Arnstad, Sveriges egen byfåne, fick representera landet förra gången, skickades en annan icke-representativ person nu: Veronica Palm. Det är som om SVT har ansträngt sig för att hitta personer som ska få Sverige att se extremt och konstigt ut inför danska folket.

Veronica Palm gick på autopilot. Hon medgav att hon "inte förstod" och lyssnade inte ens till motdebattören Jan E Jörgensens åsikter, i synnerhet inte när han påpekade att "feminister talar gärna om samhällets topp men aldrig om samhällets botten."

Just så är det. Feministerna är inte ett dugg intresserade av att utjämna könsskillnaderna inom sophanteringsbranschen eller bland arbetare på vägbyggen. Nej, det är styrelserummen de är intresserade av. De slåss gärna för kvinnor som blivit slagna av sina män men struntar blankt i att det är flest män som är hemlösa. Eller att fler män begår självmord.

Jag insåg innan jag bytte kanal att jag är betydligt mer dansk än svensk i dessa frågor. Palms syn på människor som en del av en grupp, inte som individer, är direkt äcklande. Det blir förstås särskilt märkligt när samma personer som strider för minoriteters rätt att få "vara sig själva" samtidigt skuldbelägger män som grupp och har ett kollektivistiskt synsätt på samhället och människan.

Vi är människor. Vi är komplexa. Vi gör olika val i livet. Om fler män än kvinnor vill bli brandmän, vad är problemet? Män och kvinnor kan göra olika prioriteringar, vilket även kan mätas på gruppnivå. Det betyder inte att en grupp är diskriminerad eller privilegierad. Det betyder att vi har en fri vilja att göra egna val.

Den liberala danska synen på sex är ännu en fråga där vårt grannland har en rimligare och mindre obstinat hållning.

Migrationspolitiken, sexköpslagen, föräldraförsäkringen, radikalfeminismens genomslag - Sverige är extremt på många sätt. Det är dags att sluta se omvärlden som konstig. Det är faktiskt i hög grad Sverige som är konstigt.

Det förklarar en del...

Om grisar kunde flyga

Det är få frågor som har blivit så omgärdade av myter och klämkäcka föreställningar som den om invandringens påverkan på ett land.

Angela Merkel sade "Wir schaffen das". Nu säger hon att Tyskland drastiskt måste minska asylinvandringen. Stefan Löfven sa att hans Europa inte bygger murar. Hans egen regering har däremot lagt förslag om att stänga Öresundsbron.

Löfven hoppas att krisfasen är över och att Sverige nu går in i en "etableringsfas". Fokus, hoppas statsministern, ska hädanefter hamna på hur alla asylinvandrare ska komma i arbete.

För mindre än ett år sedan handlade argumenten för EU:s mest extrema migrationspolitik om att det var rena vinstlotten för Sverige att ta emot många asylinvandrare. Många av dem, hävdades det, var läkare och ingenjörer. Och sådana behövs det fler av i Sverige.

I takt med att officiell statistik över utbildningsnivån i asylinvandrarnas ursprungsländer blivit känd för fler, har allt färre lyft fram alla syriska läkare och afghanska ingenjörer. "Vinst" har blivit "vinst på sikt" som har blivit "stora kostnader nu men vinst på sikt om de bara får jobb".

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson har inte riktigt lämnat det första stadiet. Han är övertygad om att Sverige kan bli en "superekonomi" med femprocentig årlig tillväxt. Att ta emot så många asylsökande är ett stort åtagande, medger Thorwaldsson, men tillägger att "redan 2020 kan de flesta av dessa 170 000 ha arbete". Ja, och om grisar kunde flyga skulle jag gärna hoppa upp på en.

Det är svårt att veta var man ska börja. Det finns inget som helst stöd någonstans för att flertalet asylinvandrare skulle få arbete inom fyra år. Som upprepats många gånger har mindre än 50 procent av asylinvandrare till Sverige fått arbete efter sju år. Lägger vi på ytterligare åtta år till dessa har andelen förvärvsarbetande bara ökat till 6 av 10. Kontentan är att gruppen asylinvandrare som helhet aldrig blir lönsam för samhället.

Som "förvärvsarbetande" räknas även dem som hjälper en anhörig i hemmet några timmar i månaden, så definitionen av arbete är egentligen för bred för att ha någon direkt relevans. Inte ens med denna breda definition är LO-basen i närheten av verkligheten.

Om det nu vore så att en hög asylinvandring kan göra ett land eller en region till en "superekonomi" med hög tillväxt, är det värt att fråga sig varför Malmö går så fullständigt uruselt. Malmö ligger strategiskt nära övriga Europa och har dessutom tagit emot väldigt många asylinvandrare under lång tid. Men kommunen går så dåligt ekonomiskt att den under fjolåret behövde stöd genom det kommunala utjämningssystemet på fem miljarder kr för att gå runt. Och det ser inte bättre ut inför 2016.

Om Sverige ska ha en chans att klara av den situation som landet har hamnat i måste verklighetsbeskrivningen vara korrekt. Karl-Petter Thorwaldsson dagdrömmer och presenterar heller inga trovärdiga förslag på hur dessa dagdrömmar ska bli sanna.

Att landsorganisationens främste företrädare beter sig på det här sättet i detta prekära läge är oseriöst. Det är oroande att LO har ett så pass stort inflytande i det stora parti som just nu sitter i regeringsställning.

Läs även:
Fnordspotting

Löfvens fromma förhoppningar

DN har träffat statsminister Stefan Löfven för att diskutera året som varit och det nya år som snart tar vid. Det är en optimistisk statsminister som möter tidningen. Trots det kaos som hans regering haft att hantera ser Löfven positivt på året som kommer.

Ett skäl till statsministerns optimism är att antalet asylsökande som tar sig till Sverige minskar. Efter ett antal veckor med upp till 10 000 asylsökande i veckan kommer nu "bara" runt 4 000. Regeringen intalar sig att det är dess egna förslag, varav flertalet ännu inte ens behandlats i riksdagen, som är förklaringen. Andra skulle säga att snö och kyla spelar en viss roll för hur många som rör sig genom Europa och ända upp till Sverige i norr.

En avmattning under vinterhalvåret är väntad. Sannolikt kommer regeringen ändå tolka ett lägre antal asylsökande under de kommande månaderna som bevis för att de "förskräckliga skitåtgärder", för att citera Miljöpartiets två språkrör, gett avsedd effekt. Regeringen kan komma att bli så där pinsamt överrumplad igen redan till våren.

Det ska dessutom påpekas att även dagens inflöde är extremt. På årsbasis innebär 4 000 asylsökande i veckan över 200 000 personer, alltså mer än dubbelt så många som under 2014. Det är inte och har aldrig varit ett normalläge.

"Tanken är att vi ska gå ur en krissituation och in i en etableringsfas", säger Löfven förhoppningsfullt. Statsministern vill alltså vända blad och börja ägna sina dagar åt sådant som är roligt igen. Det finns inte så mycket som tyder på att han kommer tillåtas göra det. Ty Migrationsverkets prognos, som trots dess osäkerhet är vad regeringen har att planera utifrån, är att det ska komma runt 135 000 asylsökande under 2016.

Det är 50 procent fler än under 2014. Märk väl att dessa människor kommer att mötas av ett mottagningssystem som kapsejsat, en arbetsförmedling som inte klarar sitt uppdrag, skolor som inte har plats för barnen längre, en tandvård med väntetider upp till två år på sina håll och en socialtjänst som runt om i landet går fullständigt på knäna.

Löfven vill väldigt gärna vända blad, men det går inte att dra med suddgummit över det år som har gått och börja på ny kula i januari. Kartan har redan ritats om, och det finns ingen väg tillbaka till ett välordnat asylmottagande redan nästa år. De "utmaningar" som vi sett under 2015 kommer att bestå under överskådlig tid.

Ty faktum är att regeringen inte har någon politik för att komma tillrätta med de problem som den nu har att hantera. Den vill inte reformera arbetsmarknaden. Den vill inte öppna upp bostadsmarknaden. Det enda Socialdemokraterna kan prestera är mer av samma politik. Mer bidragslösningar. Högre skatter. Mer vuxenutbildning och praktik.

Det är pinsamt, ja nästan lite skakande, att se en svensk statsminister vara så här långt utanför banan. Så kraftlös, initiativlös, hjälplös.

"Vi har en jättefin möjlighet att bygga Sverige ännu starkare", säger Löfven optimistiskt. Hand upp den som tror på detta.

Polen på frammarsch

Mitt första besök i Polen i fjol blev en liten ögonöppnare. Jag älskar när jag får mina fördomar bortblåsta. Mer eller mindre omedvetet hade jag byggt upp en bild av Polen som ett "östland". Ni vet ett sådant där land som är lite grått och trist, där service är ett främmande begrepp och där man mest längtar hem igen.

Det jag såg under min korta weekendvistelse i Kraków var tvärtom ett modernt land där de flesta pratade engelska, och överraskande god sådan, och där servicen på affärer, restauranger och offentliga inrättningar var utmärkt. Min första blick av Polen var således positiv.

Förra helgen besökte jag Warszawa och fick en förstärkt upplevelse av samma sak. Den polska huvudstaden kändes verkligen som en modern väststad. Vilket i och för sig inte bara är positivt. Nya skyskrapor i glas är inte direkt jättespännande. Jag vet inte hur gemene man i Warszawa ser på stadens utveckling, men för en utomstående påminner den lite om förvandlingen av kinesiska städer där gammal bebyggelse ersätts av ny i rasande takt.

Efter att ha slagits i spillror under andra världskriget och fått nära en femtedel av befolkningen dödad, för att sedan genomlida kommunistiskt förtryck i decennier, är Polen i dag ett land på frammarsch. Landet är EU:s sjätte största ekonomi, har en stark ekonomisk tillväxt och betraktas som ett av världens säkraste länder att leva i.

Det är dessutom ett land som har en hel del att erbjuda dig som turist. I synnerhet om du är historieintresserad.

Dagens måsten

Dagens måstelyssning: De desillusionerade humanisterna om ensamkommande flyktingbarn.

Dagens måsteläsning nr 1: Ivar Arpi – Grupper ställs redan mot varandra.

Dagens måsteläsning nr 2: Anna Dahlberg – Skyll inte Sveriges asylkollaps på EU.

Lyssna och läs!

En partisekreterares svammel

Gårdagens Agenda i SVT bjöd på floskelbingo från två partisekreterare. Först ut var Moderaternas Tomas Tobé. Hans parti har omprövat sin migrationspolitik utifrån devisen "då var då, nu är nu". Tobé undvek att kritisera Fredrik Reinfeldts politik trots att omsvängningen som nu sker i M i realiteten är ett långfinger till Reinfeldts naiva svängdörrspolitik och påstådda politiska geni.

Det är begripligt att Tobé inte vill såga den förre partiledaren och husguden jämns med fotknölarna i TV - floskler och undvikande svar var därför att vänta. Det viktiga är att M har tagit intryck av verkligheten och äntligen förstått vad partiets egna väljare vill. Åtminstone delvis.

Nästa partisekreterare till intervjubordet var Centerpartiets Michael Arthursson. Intervjun skulle kunna kategoriseras under rubriken "Hur svarslös kan en partisekreterare egentligen vara?". Det blev pinsamt på riktigt.

Camilla Kvartoft lyckades med några få tydliga frågor illustrera det orimliga i Centerpartiets migrationspolitik,

Camilla Kvartoft: Nu vill ju ha en obegränsad asylinvandring
Michael Arthursson: Vi värnar asylrätten, absolut.
CK: Och då vill ni att mottagningssystemen ska bli billigare. Då har ni bl.a. sagt att flyktingarna själva ska ordna boende. Hur ska det gå till?
MA: Det var ju så att Migrationsverket har signalerat att man klarar inte av att ordna boende. Vi har ingen tak över huvudet-garanti i Sverige för alla medborgare, det är ett individuellt ansvar att ordna sin bostad. Då tror vi att vi också kan lita på människors initiativförmåga och med hjälp av en fördubblad ersättning som vi föreslår ska man kunna få möjlighet att ordna sitt boende själv.
CK: Fördubblad ersättning, det skulle bli 140 kr per dag då.
MA: Ja.

Centerpartiet vill alltså lita till människors egen initiativförmåga. Det låter fint. 140 kr per dag är dock inte mycket att vifta med på den svenska andrahandsmarknaden där hyrorna är flera gånger högre än på den reguljära hyresmarknaden.

Det är klart att det allra bästa är om människor kan ordna sitt boende på egen hand och inte ligga skattebetalarna till last. De flesta lyckas redan med detta genom att den så kallade ebo-lagen tillåter asylsökande att bo var de vill under asylprocessen. Många flyttar in hos släktingar och bekanta.

Det Centern inte tar med i beräkningen är att dock att kommunerna får ansvaret för etableringen efter två år. Det är inte ovanligt att personer som då har fått asyl plötsligt står i socialtjänstens reception och vill ha ett boende efter att deras boendesituation blivit ohållbar eller andrahandskontraktet löpt ut. Nästan ingen har en egen försörjning efter denna tid, vilket gör att kommunen sitter där med Svarte petter till slut ändå.

CK: I dag då, svenska studenter klarar inte av att hitta bostad i Sverige. Varför skulle flyktingar som varken kan språket eller har några kontakter i Sverige klara det?
MA: Nja... och var... vi kan säga att Migrationsverket har inte klarat av den här uppgiften. Vi tror att det finns många som kan klara det. Sedan har vi sagt att kommuner ska ta ansvar för barnfamiljer, för ensamkommande ungdomar och så vidare.
CK: Men kommunerna klarar ju inte av att ta fram bostäder i dag?
MA: Det är en väldigt olika situation i olika kommuner runt om i Sverige, och det är också något vi har uppmärksammat. Dels i migrationsöverenskommelsen så säger vi att det måste bli en jämnare fördelning. Alla kommuner måste vara med och ta ansvar.
CK: Men det är många kommuner i dag som larmar om att de inte har några bostäder.
MA: Det är många kommuner som är under hård press, men om man tar till exempelvis Hultsfred så säger de att om alla kommuner tog emot lika många flyktingar som centerstyrda Hultsfred så skulle vi ta emot 800 000 flyktingar i Sverige. Så att det är klart om vi får en jämnare fördelning så betyder det väldigt mycket.

Detta är ett väldigt världsfrånvänt resonemang. Centerpartiets partisekreterare menar alltså att om fler kommuner tog emot asylsökande, skulle Sveriges kapacitet kunna mångdubblas. Artursson ignorerar ett enkelt faktum: många kommuner som tagit emot få asylsökande per capita är villakommuner som saknar egna kommunala bostadsbolag. De har helt enkelt inga realistiska möjligheter att ta emot fler. Det finns inget miljonprogram i Vellinge.

Vidare vill C att undantag ska göras för barnfamiljer, ensamkommande "och så vidare" (vilken grupp är det?). Samtidigt vill partiet ha en oförändrat hög asylinvandring. Detta skulle sätta en ytterligare press på de kommuner som redan i dag arbetar på gränsen för sin förmåga eller där denna gräns redan passerats.

Mirakelreceptet är enligt C en jämnare fördelning bland landets kommuner. Men ebo-lagen och C:s eget förslag att asylsökande själva ska ordna sitt boende gör att asylsökande söker sig till de orter där landsmän redan finns. Inte till avfolkningsbygder som har lediga lägenheter. Centerpartiets politik går inte ihop ens i teorin.

Slutligen en liten titt på hur Centerpartiet vill förändra skolan för att klara mottagandet av flera nya skolklasser om dagen.

CK: När det gäller skolan då, barnen som kommer hit måste gå i skolan. Redan i dag saknas det lärare och mycket resurser. Ska man acceptera att nyanlända barn får en lite sämre kvalitet?
MA: Sämre kvalitet? Nej, men däremot måste vi se till att kunna tänka mer flexibelt. Det är kanske inte helt nödvändigt att vi har samma behörighetskrav i dag när det gäller att snabbt få till stånd utbildning.
CK: Obehöriga lärare då, till exempel?
MA: Ja.
CK: Centerpartiet vill då se ett A- och ett B-lag i skolan?
MA: Om man tittar på arbetsmarknaden har vi ett A- och ett B-lag, där vill vi sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden.
CK: Men du är ändå beredd på att nyanlända skolelever kan få en annan typ av utbildning?
MA: När det gäller den grundläggande utbildningen ska det ju vara... eh... samma kvalitet, naturligtvis.
CK: Finns det då inte en gräns för hur många man kan ta emot om skolan i dag går på knäna?
MA: Jag kan bara konstatera att det är... inget parti har kunnat formulera en gräns... eh... det ändras ju så otroligt fort. Det växte väldigt snabbt under hösten och det kom uppemot 10 000 flyktingar i veckan. I dag är det en tredjedel mot för vad det var för en månad sedan.

Michael Arthursson pressades och kunde inte riktigt svara. Det är nu inte så konstigt att han fick svårt att försvara att elever med utländsk härkomst ska undervisas av icke behöriga lärare. Partiet hävdar nämligen i sitt skolpolitiska program att "det ska inte spela någon roll vilken bakgrund du har eller var i landet du bor när det handlar om rätten till kunskap och rätten till likvärdig skola."

Prosit.

Mysstämning i Ekotstudion

Lördagsintervjun i P1 är inte riktigt vad den har varit. När Tomas Ramberg skötte den pressades politikerna. Genom att vara väldigt påläst kunde han kontra när politikerna slingrade sig.

Nu är lördagsintervjun som vilken halvljum intervju som helst. Detta bekräftades när finansminister Magdalena Andersson intervjuades av Monica Saarinen. Det rådde rena mysstämningen i studion.

Magdalena Andersson gjorde flera anmärkningsvärda påståenden, som att "självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer."

Utspelet gick Saarinen förbi. Saarinen ifrågasatte heller inte Anderssons påstående att de ökade kostnaderna för asylmottagandet var "oväntade" och "bör vara tillfälliga". I frågan som rörde regeringens utopiska jobbmål påpekades aldrig det gigantiska sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda, något som är särskilt relevant nu när andelen utrikes födda i befolkningen ökar så dramatiskt. Magdalena Andersson kom minst sagt väldigt lindrigt undan i frågor där hon borde ha pressats hårt och skoningslöst.

Monica Saarinen kom dessutom med ett direkt felaktigt påstående. Hon upprepade nämligen missförståndet att snittiden för invandrare att komma i arbete i Sverige är sju år. Sanningen är att mediantiden är sju år (uppgiften är dock några år gammal, troligen är siffran värre i dag). Det är en viktig distinktion. Hälften har alltså fått någon sorts anställning (någon timme i veckan räcker för att räknas) efter sju år. För den andra hälften tar det ännu längre tid, och förfärande många kommer aldrig in alls.

Avslutningsvis diskuterades även regeringens kappvändning i frågan om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd. Här svarade finansministern så här:

Det finns naturligtvis en del studier som tyder på att tillfälliga uppehållstillstånd kan göra att integrationen försämras. Å andra sidan, om man tittar sig ut över Europa så har ju Sverige haft en betydligt generösare inställning till permanenta uppehållstillstånd än många andra länder, och det är kanske inte i alla lägen uppenbart att integrationen har varit så mycket bättre i Sverige än i andra länder.

Detta har varit min instinktiva invändning mot integrationsargumenten för PUT, som Centerpartiet fortsätter envisas med. PUT/TUT är inte integrationsåtgärder. Magdalena Anderssons svar förvånar mig, även om jag vid det här laget borde ha vant mig vid 180-graderssvängar och plötslig insikt från de mest oväntade håll.

Det Magdalena Anderssons svar antyder är rimligen att regeringen hela tiden har vetat att TUT och PUT inte är integrationsåtgärder och att ställningstagandet för PUT har handlat om att visa sig god inför omvärlden. Om att vara Den Humanitära Stormakten, oaktat konsekvenserna.

Givet att verkligheten så skoningslöst tränger sig på har vi förmodligen fler till synes plötsliga insikter från de vanligtvis insiktslösa att vänta. 

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Att anmäla är det nya medborgaransvaret

Sällan har en julkalender blivit så uppmärksammad – och utskälld. Årets julkalender Tusen år till julafton i SVT är ett slags barnversion av det populära Historieätarna och visar därför, på ett förenklat och underhållande sätt, hur det var förr i tiden. Jag tror att jag hade älskat den här julkalendern som barn.

Tanken är, gissar jag, att barnen ska lära sig någonting samtidigt som de har roligt. Men att visa historien är förstås känsligt i det moderna och politiskt korrekta Sverige. Därför har julkalendern blivit anmäld både för att ha visat att barn serverades alkohol förr och att samhället på 70-talet var mer öppet för att prata om sex med barnen. Detta skildras i några sekunder. Helt oacceptabelt, förstås. Anmäl!

En förvirrad själ har anmält programmet till Konsumentverket (!). Anmälaren "känner att man inte behöver visa så tydligt hur det var förr i tiden". Känner. Vad en enskild tittare känner när denne ser programmet är faktiskt inte relevant, vare sig för Konsumentverket eller någon annan.

Anmälningarna mot julkalendern är dock ett tecken på något större. De är ett symptom på det nya lättkränkta samhälle vi har fått. Det samhälle där studenter behöver känna sig "trygga" i att det inte dyker upp något obehagligt i studentlitteraturen – även i den litteratur som skildrar historiska obehagligheter. Ett samhälle där människor behöver ett "safe space" mot sådant som kan upplevas kränkande och "trigger warnings" så att de hinner skydda sig. Ett samhälle där föräldrar lägger ansvaret för barnuppfostran på samhället, skolan, staten, någon annan.

Det mesta har blivit bättre med åren, det visar även årets julkalender genom sina lättsamma tillbakablickar i svensk historia. Men samtidigt som vårt samhälle har utvecklats, blivit rikare och mer humant för flertalet, har svenska folket blivit fredsskadat. De stora samhällsproblemen anses lösta, därför kan vi lägga fokus på könlösa pronomen, frugårman-skyltar, toaletter för transsexuella och inte minst att lägga historien tillrätta så att en ny generation upplysta svenskar inte känner sig kränkta eller "otrygga".

Fler kommer framöver att bli varse att de stora samhällsfunktionerna inte alls fungerar så bra längre, utan tvärtom är på väg att försämras kraftigt. Det återstår att se om detta påverkar intresset för att anmäla julkalendrar och införa varningstexter för viss studentlitteratur. Gissningsvis inte.

Det är uppenbart att fler borde koka soppa på ett skärp då och då.

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

När alla ska bli feminister

Makthavare har alltid velat komma åt barnen. Barn är nämligen lättare att övertyga och påverka än vuxna. Det är därför det finns politiska ungdomsförbund, dessa små sekter som blivit plantskolor till framtida lagstiftande församlingar och regeringar.

Just för att barnet saknar den vuxnes konsekvenstänkande och tror på det vuxna säger, vill politikerna söka påverka barnen redan i skolåldern. Ju tidigare desto bättre.

När jag gick i mellanstadiet var försurningen av svenska sjöar och skogar ett hett ämne. Vi fick lära oss att utsläppen inte respekterade landgränser utan tog sig från andra länder och föll ned som regn här hos oss. Allt var Polens fel.

Jag kan bara föreställa mig vad dagens mellanstadiebarn får lära sig om klimatförändringarna. Enligt Världsnaturfonden oroar sig 7 av 10 högstadiebarn för klimatförändringar. Psykiatrin rapporterar att de tar emot tonåringar som är deprimerade på grund av "klimathotet". Barn i mellanstadiet är förstås ännu känsligare för skräckrapporter i medierna. Gissningsvis går många unga pojkar och flickor med ont i magen för att de tror att jorden håller på att gå under.

Ett sätt att påverka unga i en önskad riktning är att förse skolor med vinklad information. Därför delas boken med den neutrala titeln Alla borde vara feminister ur på svenska gymnasieskolor. "Feminism kan vara en räddning, särskilt för de tjejer och killar som mår dåligt av omvärldens krav och förväntningar", skriver företrädare för bland annat Bonniers förlag och Sveriges Kvinnolobby angående projektet att dela ut boken.

Ja, var ska man börja...? Att omvärlden har krav och förväntningar på gymnasieelever är både rimligt och nödvändigt. Hur skulle vårt samhälle se ut om ingen förväntade sig någonting av någon? Det är ett sådant lealöst och respektlöst samhälle som feministerna i Feministiskt initiativ och dillrunkarna i Miljöpartiet vill skapa, och som i hög grad redan blivit verklighet.

Detta synsätt har skadat den svenska skolan något oerhört. Lärarna har förlorat sin auktoritet och elever som borde underkännas släpps igenom för att dels lätta lärarens arbetsbörda, dels inte skapa jobbiga konflikter med eleven. Det skadar även tilliten i samhället när ingen längre kan förvänta sig något av någon, när ingen längre ska ta ansvar för sitt eget liv och sina handlingar utan där allt ska analyseras ur strukturella maktperspektiv.

Svenska gymnasieelever behöver inte läsa en bok om varför de borde vara feminister. Mellanstadiebarn behöver inte känna någon klimatångest. De behöver tydliga krav på vad som förväntas av dem och god guidning för att nå dit.

MP:s förlorade trovärdighet

Miljöpartiet har inte bara visat sig ryggradslöst i sin kanske främsta profilfråga, migrationen. Partiet har även kastat alla skrupler i övervakningsfrågorna (så här tycker partiet i EU, vilket är en stark kontrast till regeringspartiets hållning).

Sedan MP tog plats i regeringen har det varit knäpptyst om FRA-lagen, om datalagringen och om hela massövervakningen.

MP:s ryggradslöshet visar att det händer något med partier när de kliver in på Rosenbad. Då gäller makten framför allt. Det är inte så oväntat att även det av riksdagspartierna som haft allra högst svansföring i övervakningsfrågorna släpper dem när de får chansen att regera ihop med Socialdemokraterna. Men det ska likafullt uppmärksammas.

MP ska inte slippa undan. Deras svek ska förfölja dem. MP kan nämligen inte uttala sig mot massövervakningen med någon som helst trovärdighet i framtiden. Frågan kommer alltid att bli: "Och vad gjorde ni när ni satt i regeringen?"

Se även: 
Dokument inifrån-dokumentären Asylärende Snowden.

Vi har aldrig gjort det här förr

Hösten har varit dramatisk. Asylmottagandet har brakat ihop, ministrar har gråtit, vissa kommuner har lex Sarah-anmält sig själva, andra kommuner av olika kulörer har sagt nej till att ta emot fler ensamkommande ungdomar och regeringen har gjort halt och helt om i migrationspolitiken.

När det akuta skedet är över kan ingen i dag säga. De senaste veckorna har veckoantalet av asylsökande sjunkit till drygt 5 000. Det är nära en halvering jämfört med rekordveckorna, men betyder ändock en årstakt på 260 000 människor, alltså mer än tre gånger fler än under 2014 (som var ett år med historiskt höga nivåer). Migrationsminister Morgan Johansson har gjort det ingen kunde göra tidigare, nämligen satt en siffra på hur många asylsökande Sverige kan hantera (mellan 1 000 och 2 000 i veckan är ministerns bedömning, oklart vad den baseras på).

Efter att detta akuta skede har passerats, eller kanske snarare parallellt med att det fortgår eftersom ingen i dag kan säga när trycket minskar till hanterbara nivåer, kommer nästa process ta vid: integrationsprocessen. Här står Sverige inför en historiskt svår uppgift.

"Vi har lyckats förr!" sa Gustav Fridolin i partiledardebatten i oktober. Många med honom har hävdat samma sak när frågor ställts om hur de människor som nu kommer till Sverige ska bli självförsörjande och en del av samhället. Påståendet är inte sant. Vi har aldrig lyckats med detta förr. Det gäller att vara en smula ödmjuk inför en uppgift som är helt unik.

Sverige har försökt tidigare. Men resultatet av de senaste decenniernas integrationspolitik är dyster läsning. Vi har stora grupper som aldrig tar sig in på arbetsmarknaden, vars försörjning är ekonomiskt bistånd från socialtjänsten i månad efter månad, år efter år. Vi har ett gigantiskt gap i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Detta faktum har påpekats många gånger av bland andra Tino Sanandaji men har tillbakavisats som "svartmålning".

Ivar Arpi påminner oss om hur det faktiskt ser ut:

I dag har Sverige OECD:s största sysselsättningsgap på 17 procentenheter, där inrikes födda har 83,1 procent och utrikes födda 66,1 i åldrarna 20-64 år (Eurostat: 2014). Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda är 4,6 procent – mot 21,6 procent bland utrikes födda (Arbetsförmedlingen, oktober 2015). Samtidigt visar undersökningar att Sverige är det land som har minst rasism, enligt bland annat World Values Survey.

Detta gap beror alltså inte på rasism utan på andra faktorer. Sverige är ett samhälle som genomgått effektiviseringar under lång tid och där enkla jobb rationaliserats bort. Dessa jobb kommer inte tillbaka. Samtidigt som det svenska arbetslivet kräver hög produktivitet har vi en rekordhög asylinvandring av lågproduktiva individer. Även de som de facto har jobb har lägre produktivitet och betalar därmed mindre i skatt.

Människor som kommer till Sverige är generellt sett lågutbildade. De behöver en utbildning för att få ett jobb, men utbildning är inget som kan tryckas ned i halsen på folk. Det måste finnas både förmåga och motivation.

Det behövs nya radikala åtgärder för att de asylinvandrare som nu finns i Sverige ska bli så pass produktiva att de börjar bidra till den välfärd de får del av. Det är inte ens säkert att det är möjligt. Men om Sverige ska bibehålla dagens välfärdsambitioner, vilket samtliga av riksdagens partier vill, krävs att en betydligt större andel av de utrikes födda arbetar och betalar skatt. Annars brakar välfärdsstaten ihop.

Ingen politiker som står upp för öppenheten gentemot asylsökande har något svar på hur politiken ska gå ihop långsiktigt. Detta borde oroa betydligt fler än det gör i dag, för i denna fråga ryms såväl vården och skolan som våra framtida pensioner.

Vi har gjort det förr, säger vissa. Nej, det har vi inte.