Den svenska självgodheten

Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.

Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika "den rätta läran" vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.

Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer. 

Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.

För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.

Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.

Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

Polen på frammarsch

Mitt första besök i Polen i fjol blev en liten ögonöppnare. Jag älskar när jag får mina fördomar bortblåsta. Mer eller mindre omedvetet hade jag byggt upp en bild av Polen som ett "östland". Ni vet ett sådant där land som är lite grått och trist, där service är ett främmande begrepp och där man mest längtar hem igen.

Det jag såg under min korta weekendvistelse i Kraków var tvärtom ett modernt land där de flesta pratade engelska, och överraskande god sådan, och där servicen på affärer, restauranger och offentliga inrättningar var utmärkt. Min första blick av Polen var således positiv.

Förra helgen besökte jag Warszawa och fick en förstärkt upplevelse av samma sak. Den polska huvudstaden kändes verkligen som en modern väststad. Vilket i och för sig inte bara är positivt. Nya skyskrapor i glas är inte direkt jättespännande. Jag vet inte hur gemene man i Warszawa ser på stadens utveckling, men för en utomstående påminner den lite om förvandlingen av kinesiska städer där gammal bebyggelse ersätts av ny i rasande takt.

Efter att ha slagits i spillror under andra världskriget och fått nära en femtedel av befolkningen dödad, för att sedan genomlida kommunistiskt förtryck i decennier, är Polen i dag ett land på frammarsch. Landet är EU:s sjätte största ekonomi, har en stark ekonomisk tillväxt och betraktas som ett av världens säkraste länder att leva i.

Det är dessutom ett land som har en hel del att erbjuda dig som turist. I synnerhet om du är historieintresserad.

Ett illa dolt folkförakt

Ungern har varit i blickfånget för den svenska vänstern sedan Viktor Orbáns parti Fidesz fick egen majoritet och började förändra det ungerska samhället i en för vänstern icke önskvärd riktning.

Orbán har de facto genomfört eller försökt genomföra en rad oacceptabla förändringar – dit hör medielagarna. Men kritiken mot Ungern har kommit att handla om mer än så.

När Fidesz och Ungern får kritiska tillmälen i svenska medier handlar det i dag lika mycket om Viktor Orbáns ovilja att lägga sig platt för EU. Att kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hälsade honom som "diktatorn", något som fick mycket lite uppmärksamhet i svenska medier, säger en del om vilken smuts EU-skeptiker behandlas som (även UKIP:s Nigel Farage får utstå oerhört mycket skit för sin EU-kritik).

På sistone har Ungern fått hård kritik för att landet försökt upprätthålla Schengen och EU:s yttre gräns – bara någon månad senare varnar den svenska regeringen för att den kan tänkas stänga Öresundsbron. Har de svenska Socialdemokraterna blivit Orbán-fans?

Nu när allt som kan sägas om Ungern har sagts, måste en ny katt bland EU:s hermeliner utpekas. Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin har hittat den: Polen. Även i Polen har nämligen ett konservativt parti vunnit makten och vill, hör och häpna, förändra landet i konservativ riktning.

Övertrampen är många, om vi får tro Larsson Hultin. Värst är kanske att premiärminister Beata Szydlo har "rensat ut alla EU-flaggor från den sal där hon håller presskonferenser". Sicket lågvattenmärke att inte visa öppen lydnad inför EU. Landets kulturminister har försökt stoppa en uppsättning av Elfriede Jelineks Princessdamer för att den innehöll "pornografiska scener" (och i Sverige har vi ett slags domstol till vilken människor får anmäla "sexistisk" reklam, som sedan uppmanas städas bort).

Men mest uppseendeväckande i Larsson Hultins text är det illa dolda föraktet för regeringspartiet Lag och rättvisas (PiS) väljare. Den typiske PiS-väljaren beskrivs som "en lägre utbildad landsortsbo" som "fortfarande är nöjd med sin regering". Är man outbildad och bor på landet förstår man ju inte så mycket. Exempelvis att regeringen är dum.

Samma syn har svenska medier på de väljare som nu går till Sverigedemokraterna. SD är fortfarande procentuellt sett störst utanför storstäderna. Precis som PiS-väljarna beskrivs de, framför allt i sociala medier, som lågutbildade bonnläppar som inte har koll på plus och minus, som läser fel medier och inte förstår sitt eget bästa.

Socialdemokratiska Aftonbladet hade inga som helst problem med lågutbildade landsortsbor så länge de röstade på S. Nu, när de lämnar S för SD och andra partier (i Skåne/Blekinge har S halverats till 22 procent på bara 18 månader), är det plötsligt ett symtom för hur outbildade och oinformerade dessa väljare är. Nu är det klassiska arbetarväljare inom LO som går direkt till SD. Detta skapar en knepig balansgång för tidningar som Aftonbladet eftersom de inte gärna kan kalla en fjärdedel av de LO-anslutna för korkade rasister.

Jag tror att det egentligen är ganska enkelt: människor vill bli sedda. Om de upplever att deras liv, deras vardag, inte får något utrymme hos de gamla partierna, kommer de söka efter alternativ.

Att klappa människor på huvudet och på dem som oinformerade och lite dumma när de "röstar fel", är ett väldigt kontraproduktivt sätt att vinna förtroende på. Under väldigt lång tid har svensk rikspolitik handlat alldeles för mycket om Stockholm och alldeles för lite om resten av landet. Detta måste ändras om inte polariseringen ska gå alldeles överstyr. I dag känner en stor del av svenska folket inte att någon bryr sig om vad som händer med dem och deras bygd.

Det är dags för kvällsblaskorna men också public service och hela riksdagen att ta till sig att det finns en värld utanför Stockholms innerstad som heter Sverige. En del av landet som har försummats och ignorerats under väldigt lång tid.

Att börja tala till dessa väljare med respekt är ett första steg i rätt riktning. Men jag håller inte andan i väntan på att det ska ske. 

En kort paus

Efter en lång tid av mycket jobb och stress är det dags för det som det pratas så mycket om i Sverige, men som vissa inte gillar: ett andrum.

Därför en weekend i Warszawa. Lite öl, polska piroger och ett och annat museum lugnar nerverna, tänker jag mig.

Bloggposter kan dyka upp beroende på vad som händer i Sverige och omvärlden. Men det kan också vara rätt tyst fram till på måndag.

Bakåt i Polen

Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av dömda barnsexbrottslingar (i vardagsspråk kallade "pedofiler", vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) innan fängelsestraff avtjänas.

Det ska dessutom bli förbjudet att rättfärdiga pedofili eller trivialisera barnsex. Det är mycket sannolikt att de flesta i Sverige applåderar denna lagstiftning. Men det enda det gör är att ytterligare stigmatisera en sexuell läggning och dra likhetstecken mellan läggningen och övergreppen. Det är sedan länge välkänt att de flesta som begår sexuella övergrepp mot barn är så kallade situationsförövare och inte alls har en pedofil läggning.

Men att försöka föra en sansad diskussion i det här ämnet är lönlöst...

70 år sedan

70 år har gått sedan Adolf Hitlers Wehrmacht gick över gränsen och ockuperade Polen. 70 år sedan världen sattes i brand i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Trots de sju decennierna påverkar kriget oss än i dag.

Samtidigt som Tyskland arbetat hårt för att vända ut och in på sitt nazistiska förflutna, märk väl en tid som endast varade i 12 ödesdigra år, fortsätter Ryssland att skriva om historien. Medan Tyskland har velat informera sin egen befolkning om det fruktansvärda som hände under nationalsocialisternas styre, väljer ryska ledare att hylla Sovjetunionens absolut grymmaste gestalt, Josef Stalin. Att anhöriga till diktatorn stämmer en tidning för att ha "förtalat" Stalin, låter som ett dåligt skämt. Föreställ er att Hitlers syster skulle ha gjort detsamma när hon var i livet.

För Ryssland är segern över Hitlers Tyskland, det stora fosterländska kriget, en källa till stolthet. Även dagens ledare i Ryssland vill som sina företrädare uppbåda en känsla av att man ska offra sig för sitt land - och om det var något ryska folket fick göra under den tyska ockupationen, var det att offra sig. Det som oroar är att Ryssland samtidigt försöker rehabilitera sina forna tyranner, något som inte direkt talar för styrkan i den ryska demokratin för närvarande.

Hitler har varit död i över 60 år, men hans verk påverkar människors än i dag. Förintelsen rev upp hela släkter med rötterna och lämnade spillror kvar. Ibland inget alls. Byar och städer rensades på judar och in flyttade andra människor. Överlevande från Auschwitz-Birkenau och andra koncentrations- och utrotningsläger fick ännu en smärtsam upplevelse när de efter kriget försökte återvända hem igen och fann att deras och grannarnas hus nu beboddes av fullständiga främlingar. Kränkningen upphörde inte med krigsslutet.

Nazisternas ockupation i öst var brutal. Särskilt illa drabbades Polen. En femtedel av befolkningen mördades under den tyska ockupationen. Polen var som bekant även skådeplatsen för slutfasen av Förintelsen. Störst förluster led annars Sovjetunionen. Ingen vet hur många ryssar som föll offer för Hitlers och Stalins terror, men siffror mellan 21 och 28 miljoner människor har nämnts. Att den ryska ledningen vill profitera på detta är således inte så konstigt. Men det är oerhört olyckligt att Ryssland, med Putin i spetsen, vägrar att inse vilket ansvar Sovjetunionens ledare bar för det katastrofalt stora antalet civila offer.

För Hitler handlade kriget egentligen främst om en sak: judarna. Goebbels skröt i sin dagbok om att krigsomständigheterna gav dem möjligheter att vidta åtgärder mot Europas judar som skulle ha varit omöjliga i fredstid. Från 1942, när kriget gick allt sämre för tyskarna och resurserna verkligen behövde prioriteras krigsmakten, satsades tid och pengar på att få ihop tåg och finkamma Europa på judar. Mot slutet av kriget försökte nazisterna använda en miljon judar som gisslan i utbyte mot 10 000 lastbilar (som de lovade endast skulle användas på östfronten). De begrep uppenbarligen inte att judarna aldrig var en del i ekvationen för de allierade.

Hitler ville åt de ryska territorierna, som han föreställde sig skulle bli "Tysklands Indien" och fungera som kolonier. Moskva skulle förintas och en stor vall byggas vid Uralbergen. Öster om Ural skulle Stalin få fortsätta "sitt socialistiska experiment", fantiserade Hitler. Frågan är om det hade slutat där. Troligen inte. Hitler hade redan vaga planer på att fortsätta expansionen mot Irak och Indien. Det är därför inte osannolikt att Hitler förr eller senare hade krigat Tyskland i fördärvet - oavsett utgången i kriget mot Sovjetunionen.

Hitler är beviset för att enskilda personer spelar roll i historien.
Vi hade kunnat ha ett helt annat Europa i dag, en helt annan värld.
Att en man som helt saknade civiliserade idéer kunde få en sådan oerhörd
makt är en historiens varning - tyvärr ser vi det upprepas gång på gång.

Det Nya Europa

Det blåser frihetliga vindar i Europa. Även om valvinnaren Tusks ingalunda företräder något fläckfritt liberalt parti kan valsegern innebära att Polen tar ett steg bort från Kaczynskis nationalistiska konservatism. Det sägs ofta att liberala reformer i de nya medlemsstaterna innebär att de vänder sig mot väst. I själva verket har flera stater tvärtom skapat egna alternativ till det högskattesamhälle som präglar hela Väst- och nordeuropa. Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och även Island har alla infört platt skatt på olika nivåer. Makedonien lär vara på väg.

Segerherren Donald Tusk har aviserat att det kan bli aktuellt med en platt skatt på 15 procent i Polen. När platt skatt kom på tal i den tyska valrörelsen blev det krigsrubriker. Bara förslaget om platt skatt var tillräckligt för att sänka CDU och tvinga dem i koalition med SPD för att trygga en majoritet. Det är det gamla, trötta Europa mot det nya, unga Europa vi ser. Sverige skulle vinna oerhört mycket på att ansluta sig till det Nya Europa. Dessvärre har vi en regering som slåss med näbbar och klor för att bevara en modell som börjar få ett antikvärde.