Det nya Europa

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Under de senaste två åren har Frankrike varit särskilt drabbat av jihadistisk terror medan Tyskland avvärjt en rad attentat och klarat sig undan större attacker. Men inte alla. Bara sedan i somras har en rad dödliga angrepp med bland annat yxa och machete skett i Bayern och Baden-Württemberg utförda av syriska och afghanska asylsökande. Sverige har haft ett dubbelmord relaterat till en avslagen asylansökan.

Enligt uppgifter från BBC är föraren, nu gripen, asylsökande från Afghanistan eller Pakistan. Om detta stämmer kommer diskussionen efteråt oundvikligen att handla om vilka säkerhetshot som de senaste årens asylinvandring har skapat i Europa. Och hur vi ska bemöta dem.

Oavsett vem gärningsmannen är kan vi konstatera att detta är den värld vi kommer tvingas förhålla oss till under många år framöver. En kontinent där lastbilar körs in i folkmassor. En plats där folk helt oprovocerat sticks ned med machete.

Detta är vårt nya Europa.

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Grattis, Tyskland!

För 25 år sedan hände det fantastiska: Tyskland enades. Året innan hade Berlinmuren sensationellt fallit och euforiska människor strömmat över gränsen. DDR var historia.

Efter att landet slagits sönder i Hitlers krig, delats av ockupationsmakter och östra Tyskland blivit en del av det kommunistiska östblocket i över 40 långa år, var nu landet åter igen enat.

Då såg det ljusare ut än på länge. Kommunismen hade fallit. Demokratin och marknadsekonomin segrat. I dag krisar EU, euron är ett haveri utan dess like och hanteringen av migrantströmmarna visar på hur splittrad unionen i själva verket är.

Tyskland har gjort en fantastisk resa på bara ett kvartssekel. Från gruset och stenhögarna efter de allierades bombangrepp, genom diktatur och tyranni både före och efter kriget, har Tyskland rest sig och blivit en stabil liberal demokrati i hjärtat av Europa. Det är ett på många sätt oerhört sympatiskt land, även om vurmen för EU:s överstatlighet är svår att smälta.

Grattis, Tyskland.

Detta kommer att bli stökigt

Bara dagar efter förbundskansler Angela Merkels ord om att "Tyskland klarar det" och vicekansler Sigmar Gabriels påstående att Tyskland klarar en halv miljon asylsökande per år i flera år framöver, stänger landet sin gräns mot Österrike.

Tyskland lämnar alltså Schengen och återinför gränskontroller, även om åtgärden kallas "tillfällig". Syftet är att redan vid gränsen avgöra vilka som har asylskäl. Trycket blev alltså för högt, även om Tyskland per capita tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige.

Rimligen måste nu grannländerna följa efter. Och det kan bli fler efter dem. Detta är konsekvensen av inkonsekvensen, kan man säga. Vissa EU-länder har velat upprätthålla Dublinförordningen, andra inte. Vissa vill att överenskomna regler ska följas, andra inte. Följderna ser vi nu. Tiotusentals migranter strömmar över Europa i jakt på ett bättre liv. Vissa av dem kommer från krigets Syrien, men bland migranterna återfinns även människor från Pakistan och en rad afrikanska länder som inte ligger i krig.

Den påstådda solidariteten mellan EU:s medlemmar har avslöjats som ett fantasifoster, i bästa fall en from förhoppning. Detta inför öppen ridå. Nu hotas hela Schengensamarbetet. Vissa frågor är således befogade: håller EU på att spricka? Och vilka blir följderna för Grekland och Balkan om Nord- och västeuropa stänger gränserna? Ingen kan i dag överblicka de långsiktiga konsekvenserna av de händelser vi nu bevittnar. Inte ens Hans Rosling.

Det känns inte bra det här. Vi har med all sannolikhet en mycket skakig resa framför oss. Både för Europa och Sverige. Och vi har till råga på allt en prao som regeringschef.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Att köpa sex är helt naturligt

I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

Vattenhålet Berlin

På hemväg igen efter några dagars visit i Berlin med överdosering av öl, tysk korv och stora cappuchinos.

Varje gång jag besöker Berlin inser jag vad som saknas i Stockholm. Och vad jag gärna skulle vilja vara utan. Det som saknas är bland annat alla små hål i väggen-matställen som serverar bra mat för långt under hundralappen och små spätkaufen som säljer det där allra nödvändigaste (inklusive vin, sprit och öl).

Det jag gärna skulle slippa i Stockholm är snobbigheten och den skeva självbilden, tron att staden är "Nordens New York" och en prisbild på boende som är helt åt helvete.

Jag räknade för övrigt till noll romska tiggare under denna vistelse. Berlin har såvitt mig bekant inget tiggeriförbud, däremot kan jag tänka mig att den som slår upp läger i parker och på ödetomter (som det faktiskt finns en del av i staden), blir bortkörda. Och då är det förstås ingen mening att åka hit och tigga.

Att Tyskland är som Sverige fast för vuxna blir mer sant för varje besök. Och ja, det är klart att man borde bo här. Egentligen.

En halv meter korv. Storleken har betydelse.

I Berlin

Även om jag har varit i Berlin förr känns det onekligen lite speciellt att vara här igen 70 år efter krigsslutet och landa nära nog på timmen 70 år efter Hitlers självmord i Führerbunkern.

Berlin är en stad där historien finns levande i varje kvarter, inpräntad på snart sagt varje gata. Perfekt för alla andra världskrigsnördar, förstås.

Men här finns även god mat och dryck till humana priser (i detta avseende är Sverige minsann ingen humanistisk stormakt), en intressant klubbscen för den som är sådan och massor av kultur.

Så. Nu lite avkoppling.

Nya murar att bekämpa

I dag för 25 år sedan öppnades Berlinmuren. Tusentals östberlinare strömmade över till väst i vild glädje. Många vågade inte tro att denna nyvunna frihet skulle bestå.

Berlinmurens fall är den viktigaste händelsen i Europa sedan andra världskrigets slut. Öppnandet av gränsen mellan Öst- och Västberlin och DDR-regimens slut gav ringar på vattnet och banade väg för kommunismens slutliga kollaps på vår kontinent.

Protester mot kommunistregimer i Tjeckoslovakien och Rumänien lyckades få även dessa regimer på fall. Förtryckare som med Moskvas stöd suttit i flera decennier föll äntligen under folklig vrede. Snart skedde även det otänkbara: det stora Sovjetimperiet brakade ihop.

Berlinmuren är en så tydlig symbol för socialismens kärna, tvånget, och dess totala oförmåga att skapa ett samhälle som människor faktiskt vill leva i. Den kallades för en skyddsvall men syftade inte till att skydda mot något utan att stänga inne alla människor som tvingades leva kvar i DDR. Med hopp om en framtid i frihet och med risk för sina egna liv flydde människor över muren (det finns fantastiska flykthistorier att ta del av på YouTube som verkligen visar hur stark vår mänskliga strävan efter frihet är).

Jag var lite för ung för att minnas särskilt mycket av Berlinmurens fall. Men allt måste verkligen ha verkat möjligt när 80-talet blev till 90-tal och kommunistiska förtryckarregimer föll på löpande band. Den bankrutta kommunismen var slutligt besegrad. Liberalismen hade segrat, och en ny fri värld öppnat sig för miljoner människor.

Kommunismens fall betyder förstås inte att vår tid är utan utmaningar. Jag är orolig för att den så kallade fria världen är på väg i fel riktning i dag. Det som människor från öst flydde till då har bit för bit nedmonterats eller naggats i kanten. Yttrandefriheten. Rättssäkerheten. Skyddet och respekten för människors privatliv.

Med EU har vi fått en överstat som sätter sig över den nationella demokratin, försvårar insyn i den politiska beslutsprocessen och därigenom gör det väldigt svårt att ställa beslutsfattare till svars. Gapet mellan medborgarna och den politiska makten har vidgats, och det demokratiska underskottet i EU är i dag gigantiskt.

Till detta lägger vi ett ständigt pågående krypskytte mot yttrandefriheten och rättssäkerheten i bland annat terrorbekämpningens namn. Samt, givetvis, den globala massövervakningen som lämnar det ökända Stasi i skuggan. Kampen för de viktiga grundvärdena i en demokrati måste hela tiden förnyas.

Berlinmuren är borta. Men det finns ständigt nya murbyggen att bekämpa. 

Full yttrandefrihet och sexuell dekadens inget för Sverige

Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

Jo, Berlin har en egen porrfilmfestival. En fullständigt otänkbar tanke i Sverige. Jag ser framför mig indignerade artiklar från elit- och radikalfeminister, men också från unga nymoralister som ständigt letar något att uppröras över.

Jag föreställer mig indignerade avståndstaganden i krönikor och i kulturbilagor, upprörda replikväxlingar i SVT Debatt och givetvis demonstrationer på plats utanför och på själva festivalen. Så är klimatet i Sverige i dag.

Det blir därför lite märkligt när jag läser om Fredrik Strages syn på det Sverige vi lever i. Strage har reagerat på Ingmar Nevéus beskrivning av de putinska perspektiven på gott och ont. Enligt Nevéus är "onda saker [...] liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens" i Putins Ryssland. Därför tycker Strage att dessa är "nödvändiga att försvara till sista blodsdroppen".

Detta instämmer jag givetvis i. Men vilken full yttrandefrihet är det Strage vill försvara i Sverige? Den yttrandefrihet som sätter konstnärer i fängelse? Som inskränker rätten att yttra sig negativt om vissa grupper i samhället (men inte om andra)?

Och vilken sexuell dekadens är det vi har att försvara? Den sexuella dekadens som visar sig i roliga kläder på Prideparaden en gång per år men samtidigt förbjuder samtyckande vuxna att ha sex som de vill? Som upprörs över underklädesreklam, lättklädda kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och inte minst moraliserar över ungas sexualitet?

Inte för att jag har den minsta lust att bo i Putins Ryssland eller tycker att vi ska närma oss detta land. Men det är hög tid att en gång för alla spräcka myten om det fria Sverige med full yttrandefrihet och sexuell frihet. Detta land finns inte.

Om Fredrik Strage vill försvara dessa värden kanske han borde propagera för att de blir verklighet till att börja med. Ett sådant ställningstagande har jag ännu inte sett från honom.

Weltmeister!

Ibland slutar det rättvist. VM:s bästa lag, Tyskland, fick till slut höja pokalen i skyn till ljudet av jubel och fyrverkerier.

Men det satt långt inne i finalen. Först i den 113:e minuten avgjorde Mario Götze mot ett defensivt spelande Argentina. Detta efter en stolpträff, flera tveksamma domslut och ett kompakt spelövertag från avspark.

Efter att Brasilien åkt på storpisk i både semifinal och bronsmatch suckades det högt i svenska medier. Favoriten slutade fyra. Det var därför extra skönt att se det spelande tyska laget slå mediefavoriten nr 2, Messis Argentina.

Deutschland ist Weltmeister!

USA lovar och Sverige tiger

USA har slutit ett avtal med Tyskland i vilket länderna lovar att inte bedriva industrispionage mot varandra. Om Angela Merkels mobiltelefon också är fredad är oklart.

Jag vet inte hur stora växlar som ska dras på ett sådant avtal. USA har ljugit så många gånger att det inte finns någon anledning att tro på dem nu. I första hand är det ett sätt för amerikanerna att lugna arga kritiker och för den tyska ledningen att visa handlingskraft.

Det enda vi vet är att det hädanefter blir mycket svårare att bevisa att USA ljugit eftersom NSA lär ha skärpt kontrollerna av sina anställda och gjort det svårare för eventuella framtida visselblåsare att träda fram. Men det material som Edward Snowden läckt ger en tillräckligt tydlig bild över hur amerikansk underrättelsetjänst arbetat under lång tid.

Det den svenska regeringen hoppas nu, precis som tidigare, är att debatten ska lägga sig så att allt kan återgå till det normala. Det är jobbigt när medborgarna bryr sig för mycket. Min förhoppning är att vi tvärtom intensifierar kraven på ökad öppenhet inom svensk signalspaning. Svenska folket måste få veta vad som pågår, hur omfattande övervakningen är.

Det är självklart att inte allt kan vara offentligt. Det är det heller ingen som kräver. Men det minsta vi kan begära är att regering och riksdag åtminstone är ärlig med vad signalspaningslagen syftar till och vilka befogenheter FRA (egentligen) har. Dessa ska i sin tur inte vara skyddade från insyn. I egenskap av statlig myndighet måste FRA och dess anställda kunnas hållas ansvariga om de överskrider sina befogenheter.  

Det är mycket som står på spel nu - såväl medborgarnas rätt till ett privatliv som journalisters rätt att rapportera när staten begår övergrepp. Ja, det handlar faktiskt i grunden om demokratin. Regeringens tystnad är tyvärr väldigt talande.

NSA-skandalen: USA bryter mot sin egen självbild

När ett antal EU-stater går samman och kräver svar från USA om dess omfattande övervakning och avlyssning, ställer sig Sverige demonstrativt vid sidan om. Fredrik Reinfeldt låtsas inte ens bry sig.

Det finns förstås förklaringar till det. Som nyligen framkommit är Sverige en av flera nyckelspelare i USA:s strävan efter internationellt informationsherravälde. FRA är en viktig del i NSA:s nät genom att tillhandahålla kablar som USA annars inte skulle nå. En knähund, som ju Sverige blivit, biter inte husse.

I Tyskland och Frankrike är upprördheten stor. Merkel ansåg saken utagerad men tände till när det visade det sig att det inte bara var 80 miljoner andra tyskars utan också hennes egen mobiltelefon som amerikansk underrättelsetjänst haft koll på. Då fick frågan relevans igen.

Carl Bildt, å andra sidan, "vet vilken värld vi lever i". Jag trodde att det var vi människor som skapade den värld vi lever i och att målet är att göra den bättre, mer uthärdlig.

Att EU reagerar värmer förstås en stukad integritetsvän. Men någonstans måste även vi inse att allt i slutändan handlar om politik och hur enskilda politiker vill framstå inför sina väljare. Det går att fråga sig hur sann Merkels och Hollandes indignation egentligen är - särskilt som det inom EU numera finns ett direktiv som kräver att all elektronisk kommunikation lagras i minst sex månader.

Det är lätt att bli fly förbannad på USA. Men man kan också med rätta fråga sig hur andra stater - som Frankrike, Kina, Ryssland, Tyskland eller Brasilien - hade agerat om de haft samma resurser att övervaka resten av världen som USA. Det cyniska svaret är att de hade agerat ungefär likadant.

Ändå är det värt att påpeka att USA medvetet har valt en synnerligen hög svansföring. Inget av ovanstående länder har tagit på sig någon hjälteroll i världen. Det har USA. Den grundas i den skeva självbild som amerikanerna byggt upp och som säger att USA är ett extraordinärt land som slåss för friheten i världen.

När ett land med den självbilden blir påkommet med att tortera, avrätta, mörda, avlyssna och övervaka finns det anledning att inte bara slå näven i bordet utan också helt ompröva sin relation till nämnda stat och omvärdera begreppet "allierad".

Läs även:
HAX

68 år senare

För exakt 68 år sedan regnade ryska granater ned runt det tyska rikskansliet i centrala Berlin. Tyskland var på väg mot en oundviklig kapitulation, Hitler och nazismen hade tio dagar kvar att leva. Den slutliga undergången närmade sig för varje minut. Men ännu skulle många tusen dö.

Det är svårt att föreställa sig allt det där när man vandrar längs Berlins gator i dag. Tyskland är åter ett starkt land i Europa, och ett av de mer liberala. Det har gjort en historisk resa, först delat i ett fritt och ett kommunistiskt, nu som ett enat land. Berlin är en kulturhuvudstad av rang, och samtidigt ett utmärkt skyltfönster för hur man faktiskt kan göra något bra av den så dramatiska och blodiga tyska närtidshistorien.

Dagens tyskar har all anledning att känna stolthet och glädje över hur långt de har kommit sedan de där dramatiska och blodiga dagarna i slutet av april 1945.

Berlin - ett toppenresmål med massor av historia och kultur.

Var nyfiken

Tre språklärare oroas över tyskans minskande betydelse i den svenska skolan och vill genom att visa på vilket viktigt land Tyskland är, både ekonomiskt och kulturellt, slå ett slag för att vi svenskar bör lära oss tyska.

Jag har berört ämnet tidigare. Svenska elever vänder inte bara tyskan ryggen. Kurser i klassisk grekiska och latin ställs in på grund av bristande intresse. Samtidigt vill skolministern satsa på kinesiska i skolan (vilket är lovvärt men vars reella effekter lär bli marginella).

Tyskland är ett grannland, Sveriges största handelspartner och ett land som vi har mycket gemensamt med. Kanske är det så att minskande intresse för tyska språket är ett symptom på minskande intresse för Tyskland? Nja. Samtidigt reser vi svenskar till Tyskland som tokiga. Berlin är ett glödhett resmål. Väl på plats äter vi tysk mat, dricker Weißbier och njuter av all kultur som huvudstaden har att erbjuda. Allt detta går i dag utmärkt utan att yttra ett enda ord på tyska (även om det alltid är att föredra att kunna lite av språket i det land man besöker).

Faktum: Engelskan är det dominerande språket och lär förbli det under överskådlig tid. Jag skulle önska att det vore annorlunda - ty kunskaper i tyska, franska, ryska, kinesiska och japanska är en förutsättning för att på allvar ta till sig en annan kultur än den anglosaxiska/engelsk-amerikanska. Det spelar således roll vilka språk vi läser i skolan. Språk vidgar våra vyer.

Kanske är det så att om fler med andra språkkunskaper än engelska arbetade i exempelvis TV-branschen skulle den erbjuda en bättre mångfald. Men att fler lär sig tyska innebär inte automatiskt att den amerikanska kulturens inflytande i Sverige minskar nämnvärt (även om det vore högst önskvärt).

Ser vi till det svenska TV-utbudet, som vanliga svenskar fortfarande ägnar flera timmar om dagen åt, är det nämligen löjligt amerikaniserat. Enskilda danska kriminalserier är i stort sett det enda som bryter av den amerikanska dominansen. Vissa TV-kanaler visar nästan uteslutande program producerade i USA. Ett exempel är Kanal 5: En vanlig söndagskväll är 16 av 20 program från första morgonsändningen och fram till midnatt amerikanska. Resten är svenska. Inte ett enda program kommer från ett annat EU-land, Sydamerika eller Asien. Lägg därtill den enorma fokuseringen på USA i svensk nyhetsbevakning (det republikanska primärvalet under 2012 är ett typexempel).

Jag vet inte om kunskaper i främmande språk kan förändra detta nämnvärt. Men mitt tips är och förblir att lära sig ett främmande europeiskt och ett utomeuropeiskt språk. Språket är nyckeln till andra kulturer, och om du inte får den kulturella bredd du önskar i svenska medier är nätet fullt av alternativ för den nyfikne. Var nyfiken.

Berlin - en toppenstad.

Anschluß 75 år

Det är i dag 75 år sedan Anschluß, namnet på Österrikes anslutning till det stortyska riket under Hitler. Eller Tysklands annektering av landet, om man så vill.

I Österrike har Hitlereran alltid varit känslig. Landet har inte förmått ta itu med och diskutera sin historia på samma föredömliga sätt som Tyskland, vilket har gjort den till ett ömt sår. Detta är inget unikt. Många europeiska länder har vägrat att erkänna ett medansvar för sitt samarbete med Nazityskland.

Oliver Rathkolb, historiker vid Wiens universitet, menar ändå att österrikarna i år har ett mer kritiskt förhållningssätt till sitt agerande 1938 än tidigare årsdagar. Men, fyller Sveriges Radio i, en undersökning visade nyligen att 42 procent av de tillfrågade höll med om påståendet att "allt inte var dåligt under Hitler".

Detta tar SR som något slags intäkt för att österrikarna minsann inte alls har en kritisk hållning till dåtidens förhållande till Tyskland och nazisterna. Det blir förstås fånigt och ganska typiskt för den sortens journalistik som vill kunna presentera allt i antingen eller, svart eller vitt (och som faktiskt inte alls är typisk för SR).

Att det fanns positiva sidor av nationalsocialisternas politik betyder inte att det mesta var positivt eller att de flesta österrikarna ens stödde Hitler. Det forskningen har visat är emellertid att i Tyskland var stödet för Hitler (inte nödvändigtvis detsamma som stödet för NSDAP eller raspolitiken) starkt ända fram till 1944 och ökade tillfälligt efter attentatet mot honom. Hur stödet såg ut i Österrike är en annan fråga, men det är rimligt att anta att det var hyfsat stort åtminstone över 1939-40 (även om Seyss-Inquart inte var någon stjärna).

Det är både dumt och historielöst att försöka förenkla komplicerade sammanhang genom att brännmärka alla som hävdar att allt inte var dåligt under Hitlers styre. Särskilt som många tyskar kort efter det kompletta nederlaget fortfarande hade positiva tankar om nationalsocialismen. Vi människor är faktiskt ganska komplicerade.

Hitler proklamerade den 15 mars 1938 att Österrike hädanefter skulle tillhöra det stortyska riket.

Historielös hyllning av tyrannen

Den sovjetiska segern vid Stalingrad utpekas ofta som den definitiva vändpunkten i kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Visst vann tyskarna enskilda slag även efter kapitulationen i Stalingrad den 31 januari 1943, men den sovjetiska ångvälten gick hädanefter inte att stoppa.

Josef Stalin var en tyrann av samma snitt som Adolf Hitler. Skillnaden dem emellan är att Stalin vann kriget, något som uppmärksammas i årliga minnesdagar i Ryssland. I den alltmer nationalistiska och auktoritära staten hyllas Stalins beslutsamhet och hårdhet. Ryska myndigheter slår mynt av segern över Hitlers Tyskland och krav på att Volgograd nu 70 år efter att tyskarna kapitulerade åter ska få namnet Stalingrad hörs alltmer.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Så är det. Hitlers monumentala nederlag har gjort honom till en av historiens största förlorare, en gestalt som ingen i dag kan eller får minnas något gott om. Detta beror uteslutande på nederlagsåren 1942-45. Om Hitler hade avlidit 1941, eller innan krigsutbrottet 1939, hade hans eftermäle blivit ett helt annat. Även kort efter kriget visade opinionsundersökningar att runt hälften av tyskarna ansåg att nationalsocialismen varit något positivt men att den urartat.

Führern var populär hos den tyska allmänheten ända fram till 1944 - vilket upprördheten över attentatet mot honom den 20 juli visar. Såväl soldater som civila var chockade över mordförsöket, och stödet för Hitler ökade betänkligt, om än tillfälligt. När slutet närmade sig var det främst fanatiska nazister som hade någon tilltro till "Führerns militära geni".

Stalin, däremot, har blivit ihågkommen som den som stoppade Hitler. Det är sant att Sovjetunionen bar det tyngsta lasset i kampen mot det fascistiska Tyskland. Men till skillnad från dagens Tyskland, som tagit avstånd från nazistregimen på alla sätt som över huvud taget är möjligt, har Ryssland vägrat att se baksidorna av den sovjetiska segern.

Medan tyskar i dag ständigt påminns om sitt lands nazistiska förflutna, konfronteras ryssar inte med Katyn, Nemmersdorf eller massvåldtäkterna och slakten i andra städer (inte minst Berlin). Trots att Stalins terror var ohygglig och riktades mot såväl sovjetiska soldater som civila, och hans sätt att leda bidrog till att kriget blev så ohyggligt grymt i öst, hyllas hans bedrifter.

Det är förstås en både oanständig och synnerligen historielös hållning, men den hänger helt och hållet ihop med segern. Hitler hade förmodligen rätt när han (då med hänvisning till det glömda folkmordet på armenierna 1915) hävdade att ingen efter slutsegern skulle bry sig om vad hans dödskalleförband haft för sig i öst.

Tittar vi på Tyskland och Ryssland i dag är det ingen tvekan om vilket land som har utvecklats i rätt riktning. Tyskland är inte bara en stabil demokrati och Europas tillväxtmotor - det är ett land som har lärt av sin blodiga historia, som inte skäms för att prata om den och som i dag är ett av Europas mest humanistiska och kulturellt högtstående länder.

Det har blivit dags för Tyskland att sluta be om ursäkt, att börja få respekt som den moderna liberala stat hon är. Turen att kritiskt granska sin historia har kommit till Ryssland.

Det moderna Tyskland.

När får Tyskland vända blad?

Tyskland kommer alltid att få dras med sitt bruna arv. På ynka 12 år lyckades Adolf Hitler och nazisterna sätta hela Europa i brand och dra in större delen av världen i det blodigaste kriget människan skapat. Givet att det var ett tusenårsrike Hitler sade sig vilja skapa gjorde han ett ganska präktigt fiasko. Men på bara tre svenska mandatperioder lyckades han ändå omstöpa det tyska samhället och sätta avtryck som finns kvar än i dag.

Och hungern efter tysk historia åren 1933-45 tycks omöjlig att mätta. Årligen utkommer mängder av böcker. De flesta tillför inget nytt, men emellanåt släpps praktverk. Därtill görs filmer och serier. Den tyska Hitler und er (Hitler och Speer. Djävulens arkitekt i Sverige) följde Albert Speers tid vid Hitlers sida, från dagen de möttes till den då Speer släpptes från Spandau. Och så har vi såklart den geniala skildringen av de sista dagarna i bunkern i Undergången.

Nu ska en ny tysk produktion göras om Hitlers liv (tyvärr engelskspråkig, vilket sänkte mitt intresse med 90 procent). Tyskarna måste vara dödströtta på Tredje riket. Tyvärr gör den stora strömmen av nytt material att bandet med det förflutna aldrig riktigt kan klippas. Nya generationer blir förknippade med brott begångna för decennier sedan.

Tyskland som land förtjänar verkligen bättre. Det har till skillnad från de flesta andra länder gjort upp med sitt förflutna. Det är en beundransvärd bedrift givet hur fundamentalt nederlaget var. Varken Italien eller Japan har gjort upp med sitt förflutna på samma sätt. I Österrike pratas det inte gärna om Anschluß och konsekvenserna därav. Och i Sverige passar kopplingarna till Nazityskland eller dåtidens breda antisemitism inte ihop med den upplyfta självbild vi har av oss själva.

I Berlin finns mängder av utställningar, museer och platser som minner om nazismens offer. Praktverket är det gigantiska Förintelsemonumentet (Holocaust-Mahnmal), en labyrintliknande plats som i dag används för kurragömma bland skolelever. Historien är ständigt närvarande - på gott och ont.

Det är hög tid att låta Tyskland vända blad. Men tyvärr kommer historien nog alltid att hemsöka det stolta landet i hjärtat av Europa.

Förintelsemonumentet i Berlin. Tankeväckande om nazismens fasor

eller utmärkt som lekplats för kurragömma?

Systemeländet

Jag är åter i Sverige efter en långweekend i Berlin.

Det är en förträffligt trevlig stad. Men så är den ju lite friare än Sverige på flera sätt. Bara det här med att kunna gå in på Kaiser's och handla inte bara köttfärs och frukt utan även sprit, öl och vin. Varför detta inte skulle fungera i Sverige är och förblir för mig en gåta.

Det finns en populär myt om Systembolagets fantastiska utbud och att detta skulle försvinna om detaljhandelsmonopolet avskaffades. Men många svenska systembolag har haft samma utbud i flera år. De varierar sig inte, de tar inte några nya produkter. Allt rullar på som det alltid har gjort och vi konsumenter förväntas vara glada ändå. Vi har ju ingen annanstans att vända oss. Utbudet av öl är väldigt förutsägbart och tråkigt. Några få asiatiska ölsorter av typen Singha och Asahi är allt som finns om man inte specialbeställer.

Att handla sprit på Systembolaget är inte att tänka på (förutsatt att man inte har som hobby att stå i duschen och riva sönder tusenlappar). Spritdryckerna måste därför inhandlas utomlands, förslagsvis i Tyskland där utbudet är stort och priset attraktivt. Där finns gott om väldigt trevliga butiker med kunnig personal och ett stort utbud.

Så nej, Systembolaget är inte alls "till för alla".

Ratzeputz, 58-procentig tysk schnapps. Burp!

Weekendresa

Nu tar jag en tur till Berlin. Datorn följer förstås med, men bloggandet blir efter lust och behag.

I värsta fall åter på tisdag. Men förmodligen droppar det in några bloggposter från den tyska huvudstaden innan dess...