Först kom inslaget om McDonald's i fjol där unga berättade om hur de inte fick betalt för arbetade timmar och tvingades stämpla ut när det inte kom några kunder. Sedan kom inslaget om säljhetsen på The Phone House häromveckan. Och nu ännu ett inslag om dålig arbetsmiljö på bland annat McDonald's.
"Tyck synd om ungdomarna"-trenden fortsätter således att växa. Att missförhållanden på företag uppmärksammas är förstås bara bra. Men det de vänstervridna journalisterna bakom reportagen vill skapa är en bredare diskussion om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Ur ett strikt vänsterperspektiv. De vill förmedla att arbetsvillkoren är får dåliga och att ungdomar till följd av bristande anställningstrygghet är en utsatt grupp, fri för arbetsgivare att exploatera och utnyttja.
Det är emellertid just anställningstryggheten på marknaden som gör att ungdomar har så svårt att ta sig in. Det är just denna "trygghet" som agerar mur för alla som saknar tidigare erfarenhet. Det är just därför vi ser alla dessa visstids- och projektanställningar. Den bristfälliga flexibiliteten på arbetsmarknaden gör människor mindre benägna att byta jobb. Folk stannar på sina arbeten av rädsla för att inte hitta något annat. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket innebär att det är lättare att både förlora och att hitta ett jobb, skulle underlätta för alla grupper på sikt.
Ändå har svenska ungdomar förmodligen aldrig haft det så förspänt som nu. De slipper betala terminsavgifter och får tvärtom pengar för att studera på unversitet, vilket internationellt sett är rätt unikt. De flesta får dessutom mycket hjälp hemifrån - det är inte för inte som begreppet curlingföräldrar har fötts. Och ändå ska vi tycka synd om alla unga. Bilden av svenska ungdomar som utsatta är helt enkelt inte sann.
Jag kan inte försvara dåliga chefer på vare sig The Phone House eller McDonald's. Men dåliga arbetsgivare finns det inom alla branscher. Dåliga chefer likaså. Vi känner nog alla igen dem. Jag har arbetat på företag där chefen skällt ut anställda in dennes kollegor, där det har saknats möjlighet att värma sin lunch och där det ofta inte funnits tid till längre lunchraster än en snabbis på fem tio minuter. Det har varit skitjobb, helt enkelt, men de har fyllt en funktion just där och då. Och även en dålig erfarenhet är en erfarenhet att bära med sig i livet. De flesta stannar inte på sådana jobb särskilt länge. De jobbar, tar pengarna och erfarenheten och går vidare i livet.
Visst finns problem för ungdomar i dag. Att få en första bostad är kanske svårare än någonsin. Men kom inte och påstå att dagens ungdomar skulle vara en särskilt utsatt grupp i samhället. Det ligger i sakens natur att en person som är helt nykläckt och helt saknar arbetslivserfarenhet inte kan se fram emot samma förmåner som någon som har arbetat i 25 år. Alla måste vi börja någonstans. Vissa gör det på McDonald's.
måndag 28 februari 2011
Vi oroar oss i onödan
Svenskar tillhör ett av världens mest oroade folk, enligt en undersökning. Och det är ju oroande i sig. Svenskar oroar sig för klimatförändringar, cancer (!) och rattfyllerister. I undersökningen deltog dock medborgare från endast ett fåtal länder vilket gör att resultaten får tas med en stor nypa salt. Britter, polacker och saudier oroar sig mycket för terrorism.Allra mest oroar man sig i Kina. Till skillnad från svenskarna har kineserna emellertid högst reella skäl att oroa sig över sådant som jordbävningar, farliga ingredienser i maten och vattenbrist. Sverige är i jämförelse ett väldigt tryggt land. Ett land där polisen sätter in helikoptrar när någon rycker i Mona Sahlins ytterdörr.
Att folk, även skolbarn, går omkring och känner oro för något som vi näppeligen kan påverka särskilt mycket - jordens klimat och huruvida vi drabbas av sjukdomar eller ej - känns väldigt onödigt. Politiker vill förstås att vi oroar oss. Det ger dem ett existensberättigande. Medierna lever i sin tur på människors oro och rädsla. Företag tjänar på att vi oroar oss och mår dåligt eftersom de då kan erbjuda oss lindring i form av allt från tabletter till diet- och sömnföreskrifter samt en avkopplingshelg på spa. Alla tjänar således på att vi har en knut i magen - utom vi själva.
söndag 27 februari 2011
Inget grattis till segern
Det finns goda idrottsmän och så finns det dåliga. Det finns sportsliga och osportsliga. Och så finns Petter Northug, som förmodligen har idrottsvärldens största käft sedan Muhammad Ali.
Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.
Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren - såvida det inte är han själv.
Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.
Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.
Sympatiske Teichmann.
Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.
Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren - såvida det inte är han själv.
Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.
Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.
Sympatiske Teichmann.EU i praktiken
Det engelska uttrycket är worst practice. Det vill säga vad vi får när fransk jordbrukspolitik, svensk folkhälsopaternalism, belgisk byråkrati, brittisk övervakning, spansk internetpolitik, polsk sexualpolitisk dubbelmoral och dansk invandringspolitik rullas ut över hela EU. När nöjesindustrins advokater bestämmer över upphovsrätten, när tillverkningsindustrin säljer in tullar och handelshinder, när franska mjölkbönder skriker sig till subventioner och när Föräldraföreningen Mot Narkotika får ratta den europeiska drogpolitiken.HAX sätter fingret på vilken eländig blandning vi som EU-medlemmar får oss serverad. Men EU-vännerna ler ikapp. Frågan är åt vad.
lördag 26 februari 2011
Skyll inte på drogerna
Aftonbladet slänger upp "före och efter"-bilder på drogmissbrukare. "De började med alkohol och cannabis", skriver tidningen och höjer därmed ett varningens finger. Det är fråga om typisk sensationsjournalistik.
"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.
Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.
I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.
Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.
Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.
"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.
Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.
I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.
Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.
Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.
M knaprar C
Centerpartiet fortsätter att tappa väljare och ligger åter igen under riksdagsspärren. Samtidigt står Moderaterna historiskt starka. Lite märkligt kan tyckas. Efter Moderaternas vänstersväng borde det finnas gott om gammelmoderater som inte längre känner igen sig i sitt parti och som därmed har betydligt mer gemensamt med Centern. Nu är det förstås inte så enkelt.
En Yougov-undersökning har visat att även om Socialdemokraterna har störst andel väljare som aldrig lagt sin röst på något annat parti (hela 50 procent) har de moderata väljarna i högre grad "ärvt" sina partisympatier från sina föräldrar. Däri ligger säkerligen en förklaring till att folk fortsätter att rösta på M trots att partiet inte alls är samma parti som när Carl Bildt och Bo Lundgren ledde det. De röstar av vana och tradition, nästan oavsett vilken politik som bedrivs. Det går att jämföra med att vara supporter till ett hockey- eller fotbollslag.
Det är tråkigt. Regeringen behöver ett starkt Centern som kan driva arbetsmarknadspolitiska frågor och åtminstone våga nämna ordet "integritet" utan sarkasm i rösten. Även om Maud Olofsson överlag varit en bra borgerlig partiledare (konkurrensen från personer som Johansson och Daléus i hennes eget parti har förstås inte varit så stark på den punkten) är det nog dags för henne att lämna över. Centern behöver ett slags nystart. Att byta partiledare är lite som att byta tränare i ett hockeylag. Ibland behövs helt enkelt bara en ny röst.
En Yougov-undersökning har visat att även om Socialdemokraterna har störst andel väljare som aldrig lagt sin röst på något annat parti (hela 50 procent) har de moderata väljarna i högre grad "ärvt" sina partisympatier från sina föräldrar. Däri ligger säkerligen en förklaring till att folk fortsätter att rösta på M trots att partiet inte alls är samma parti som när Carl Bildt och Bo Lundgren ledde det. De röstar av vana och tradition, nästan oavsett vilken politik som bedrivs. Det går att jämföra med att vara supporter till ett hockey- eller fotbollslag.
Det är tråkigt. Regeringen behöver ett starkt Centern som kan driva arbetsmarknadspolitiska frågor och åtminstone våga nämna ordet "integritet" utan sarkasm i rösten. Även om Maud Olofsson överlag varit en bra borgerlig partiledare (konkurrensen från personer som Johansson och Daléus i hennes eget parti har förstås inte varit så stark på den punkten) är det nog dags för henne att lämna över. Centern behöver ett slags nystart. Att byta partiledare är lite som att byta tränare i ett hockeylag. Ibland behövs helt enkelt bara en ny röst.
fredag 25 februari 2011
Rasister i rätten
Nämndemannasystemet kritiseras från allt fler håll. Fler tycks ha fått upp ögonen i det olämpliga att ha politiskt tillsatta personer i svenska tingsrätter, men det är först nu när två nationaldemokrater ska ta plats i Södertälje tingsrätt som kritiken tar fart på riktigt.
Nationaldemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna öppet rasistiska och ligger därmed snäppet högre på obehaglighetsskalan. De unga företrädarna Sanna Hill och Mattias Karlstrand gjorde inget för att tona ned den bilden när de intervjuades i kvällens TV4Nyheterna. Karlstrand beskrev Adolf Hitler som en "karismatisk statsman i början av 1900-talet" och Hill ville inte säga om Förintelsen har inträffat eller inte.
Problemet med politiskt tillsatta lekmän i svenska domstolar är dock större än två rasistiska pundhuvuden. Jag är faktiskt inte särskilt mycket mer entusiastisk över att en politiskt aktiv radikalfeminist sitter och dömer i ett sexbrottmål. Lekmän har inte i domstolar att göra. Det är sannolikt en orsak till att hela 40 procent av domarna ändras när hovrätten får säga sitt.
Befolka svenska domstolar med jurister. Då slipper vi både inkompetenta mainstreampolitiker och rasister.
Nationaldemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna öppet rasistiska och ligger därmed snäppet högre på obehaglighetsskalan. De unga företrädarna Sanna Hill och Mattias Karlstrand gjorde inget för att tona ned den bilden när de intervjuades i kvällens TV4Nyheterna. Karlstrand beskrev Adolf Hitler som en "karismatisk statsman i början av 1900-talet" och Hill ville inte säga om Förintelsen har inträffat eller inte.
Problemet med politiskt tillsatta lekmän i svenska domstolar är dock större än två rasistiska pundhuvuden. Jag är faktiskt inte särskilt mycket mer entusiastisk över att en politiskt aktiv radikalfeminist sitter och dömer i ett sexbrottmål. Lekmän har inte i domstolar att göra. Det är sannolikt en orsak till att hela 40 procent av domarna ändras när hovrätten får säga sitt.
Befolka svenska domstolar med jurister. Då slipper vi både inkompetenta mainstreampolitiker och rasister.
torsdag 24 februari 2011
Minnet är kort
"För tio år sedan hade vi en utrikesminister som hette Anna Lindh. Hon var den i EU som tydligast stod upp för mänskliga rättigheter."Socialdemokraten Ardalan Shekarabi glömmer (i SVT:s Debatt) helt bort att Anna Lindh och Göran Persson var rörande överens om att utvisa Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten. Kritiken mot Carl Bildt är berättigad, men när den kommer från personer inom Socialdemokraterna väger den ganska lätt.
Bildt mäklar fred
Aftonbladet har en klämkäck rubrik till Carl Bildts debattartikel, i vilken han försvarar sig mot den storm av kritik som kommit från både höger och vänster om flathet gentemot diktatorn Gadaffi. "Bildt: Jag försöker att få stopp på dödandet."
Så här då, ungefär?
Så här då, ungefär?
onsdag 23 februari 2011
Ingen revolution i Kina
Den kinesiska ledningen ser med viss oro på på händelserna i Nordafrika. Det visade om inte annat polisens snabba ingripande mot något som med nöd och näppe skulle kunna räknas som ett symboliskt stöd för jasminrevolutionen i Tunisien. Bevakningen av kända aktivister sägs också ha ökat.
Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.
Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.
Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú Jǐntāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn Jiābǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.
I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.
När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo Zédōng till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.
Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān'ānmén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.
De röda fanorna kommer att vaja länge än.
Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.
Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.
Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú Jǐntāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn Jiābǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.
I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.
När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo Zédōng till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.
Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān'ānmén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.
De röda fanorna kommer att vaja länge än.tisdag 22 februari 2011
Frihet måste man vinna
HAX har skrivit ett bra inlägg om västvärlden som det goda föredömets kraft. Det förtjänar en utveckling, dels i relation till händelserna i Nordafrika men vi bör också blicka inåt och syna oss själva. Är den demokratiska västvärlden ens ett föredöme längre?
Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.
Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.
Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.
Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.
Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?
Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.
Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.
Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.
Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.
Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.
Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.
Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.
Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?
Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.
Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.
Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.
måndag 21 februari 2011
Frihet gör islamister irrelevanta
Revolutionerna i Nordafrika verkar ha tagit al-Qaida på sängen och hotar att göra dem irrelevanta, skriver analytikern Peter Cruickshank på CNN. Se där ytterligare en förträfflig konsekvens av att gamla förtryckarregimer faller.
Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.
Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.
Stabilitet är inte alltid lika med fred.
Rykten är i svang. Vissa hävdar att Gadaffi redan har flytt landet.
Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.
Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.
Stabilitet är inte alltid lika med fred.
Rykten är i svang. Vissa hävdar att Gadaffi redan har flytt landet.För bra för sitt parti
Ilija Batljan, oppositionslandstingsråd i Nynäshamn och en av de mest rimliga socialdemokraterna i landet, lämnar politiken för näringslivet.
Så sent som i somras meddelade Batljan att han vid en rödgrön valförlust skulle lämna sina politiska uppdrag för ett jobb på WHO. Nu blir han i stället vice vd i bostadsaktiebolaget Dombron. Socialdemokraterna har därmed förlorat en av sina fränaste och mest konstruktiva interna kritiker. Vägen ligger öppen för nya valnederlag.
Så sent som i somras meddelade Batljan att han vid en rödgrön valförlust skulle lämna sina politiska uppdrag för ett jobb på WHO. Nu blir han i stället vice vd i bostadsaktiebolaget Dombron. Socialdemokraterna har därmed förlorat en av sina fränaste och mest konstruktiva interna kritiker. Vägen ligger öppen för nya valnederlag.
Fantasifull
Glöm den gamla regimen, vi startar ett nytt system. Vi startar ett nytt Libyen, ett Libyen som alla drömmer om. Vi ska genomföra otroliga reformer!Muammar Gadaffis son Said el Islam försöker locka demonstranterna med en bättre framtid under samma ledarskap. Det är fascinerande att alla dessa skurkregimer tycks ha minst en Bagdad-Bob på ledande poster.
Efter drygt 40 år av Gadaffi-styre är folket dödstrött på förtrycket och är beredda att offra liv och lem för att bli av med det. Någon annan förklaring kan inte finnas när människor tågar ut på gatorna trots att de skjuts ned av både militär och inhyrda krypskyttar. Det är ett mod som gränsar till galenskap.
Impopulära diktaturer kan bara överleva om folket känner rädsla. Den rädslan försvann, eller bemästrades, i Egypten. Om den även är på väg att försvinna i Libyen är Gadaffis dagar räknade.
lördag 19 februari 2011
Mysteriet EU-kramarna
Sverige går mot strömmen i EU, konstaterar Annika Ström Melin i DN (ej online). När större delen av EU-medborgarna varit för unionsmedlemskapet har svenskarna varit negativa. Nu är tendensen den motsatta. Medan motståndet ökar i övriga EU-medlemsstater stärks stödet i Sverige. "Just nu kan man vara stolt över det", konstaterar Ström Melin.
Jag förstår inte denna vurm för EU. Svensk media är i stort sett fullkomligt okritisk. Och aldrig får vi veta vad som är så bra med det svenska EU-medlemskapet, vad det har gett Sverige rent konkret. Det måste ju finnas någon anledning till att svenska ledarredaktioner och journalister håller EU-samarbetet så högt och snäser av varje form av EU-kritik. Eller så behövs inga skäl. Kanske tänker EU-vännerna inte ens i de banorna?
Jag förstår inte denna vurm för EU. Svensk media är i stort sett fullkomligt okritisk. Och aldrig får vi veta vad som är så bra med det svenska EU-medlemskapet, vad det har gett Sverige rent konkret. Det måste ju finnas någon anledning till att svenska ledarredaktioner och journalister håller EU-samarbetet så högt och snäser av varje form av EU-kritik. Eller så behövs inga skäl. Kanske tänker EU-vännerna inte ens i de banorna?
"Det handlar om makt", sa feministen
Diskussioner om sex väcker känslor. Diskussioner om sexbrott eller påstådda sådana väcker vrede och tarvar feministiska förklaringar. Lägg till de storpolitiska aspekterna kring WikiLeaks och cirkusen kring Julian Assange och du har en nästan oslagbar mix. Plötsligt är en hel värld intresserad av det svenska rättsväsendet. Australiens Sverigeambassadör skriver brev till Beatrice Ask och ber om en rättvis prövning för Assange. Utlämning eller inte utlämning? Och mitt i allt detta ett till synes ganska fånigt fall om en eventuellt förstörd kondom.
"Men tänk om det inte är sexet det handlar om, utan makt? Om det är att sätta sig över gällande regler och någon annans vilja som är själva kicken?" Anna Laestadius Larsson försöker hitta en förklaring till varför Assange medvetet skulle ha tvingat till sig sex (särskilt med en person som han just haft frivilligt sex med). Den känns lite... svag.
Laestadius Larsson jämför med Silvio Berlusconi, som förnekat att han skulle ha köpt sexuella tjänster av den fagra "Ruby", Karima El Marough. Så fort vänsterfeminister diskuterar sexhandel (eller sex på "fel" sätt) plockas maktbegreppet fram. Detta är människor som uppenbarligen inte alls förstår sig på vare sig sexsäljare eller sexköpare och som tar tillfället i akt att använda sina egna förvirrade teorier på ett fenomen de själva starkt ogillar. Laestadius Larsson är i högsta grad en av dem. Hon har i åratal skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och tycks brinna för att föra ut vänsterfeministiska ståndpunkter som ska fungera som rättesnöre för oss alla både i och utanför sovrummet.
I andra länder är det våldtäkt när man med våld har tvingat någon till sex. I min värld är det fortfarande så begreppet ska användas. I Sverige har våldtäkt kommit att betyda lite vad som helst. Sexbrott är knepiga. Det finns förstås en anledning till att så få anmälningar resulterar i en fällande dom. Förövaren är oftast en närstående, brottet sker i hemmet och det finns därmed nästan aldrig några vittnen som kan styrka offrets version. Det innebär att ord står mot ord. Det ska faktiskt inte räcka med en bra historia för att få någon dömd i en svensk domstol (även om vi vet att det inte sällan gör det då domstolen bedömer att offrets berättelse "bär det självupplevdas prägel"). Därför är det svårt att få någon dömd för exempelvis våldtäkt. Jobbigt för den som drabbats men nödvändigt för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet.
Fallet Assange är lite förbryllande. Om jag haft sex med någon och somnat och sedan vaknar av att personen snikat till sig oralsex eller samlag skulle jag förmodligen 1) bli lite förvånad 2) bli lite irriterad och säga att jag hellre vill sova eller 3) tycka "varför inte?". Att gå till polisen skulle kännas väldigt avlägset i en sådan situation.
Det svenska rättsväsendet har hamnat i världens blickfång. Redan innan Julian Assange ställts inför rätta, vilket han inte nödvändigtvis kommer att göra, diskuteras svensk sexbrottlagstiftning långt utanför Sveriges gränser. Det är en positiv konsekvens av denna soppa.
"Men tänk om det inte är sexet det handlar om, utan makt? Om det är att sätta sig över gällande regler och någon annans vilja som är själva kicken?" Anna Laestadius Larsson försöker hitta en förklaring till varför Assange medvetet skulle ha tvingat till sig sex (särskilt med en person som han just haft frivilligt sex med). Den känns lite... svag.
Laestadius Larsson jämför med Silvio Berlusconi, som förnekat att han skulle ha köpt sexuella tjänster av den fagra "Ruby", Karima El Marough. Så fort vänsterfeminister diskuterar sexhandel (eller sex på "fel" sätt) plockas maktbegreppet fram. Detta är människor som uppenbarligen inte alls förstår sig på vare sig sexsäljare eller sexköpare och som tar tillfället i akt att använda sina egna förvirrade teorier på ett fenomen de själva starkt ogillar. Laestadius Larsson är i högsta grad en av dem. Hon har i åratal skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och tycks brinna för att föra ut vänsterfeministiska ståndpunkter som ska fungera som rättesnöre för oss alla både i och utanför sovrummet.
I andra länder är det våldtäkt när man med våld har tvingat någon till sex. I min värld är det fortfarande så begreppet ska användas. I Sverige har våldtäkt kommit att betyda lite vad som helst. Sexbrott är knepiga. Det finns förstås en anledning till att så få anmälningar resulterar i en fällande dom. Förövaren är oftast en närstående, brottet sker i hemmet och det finns därmed nästan aldrig några vittnen som kan styrka offrets version. Det innebär att ord står mot ord. Det ska faktiskt inte räcka med en bra historia för att få någon dömd i en svensk domstol (även om vi vet att det inte sällan gör det då domstolen bedömer att offrets berättelse "bär det självupplevdas prägel"). Därför är det svårt att få någon dömd för exempelvis våldtäkt. Jobbigt för den som drabbats men nödvändigt för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet.
Fallet Assange är lite förbryllande. Om jag haft sex med någon och somnat och sedan vaknar av att personen snikat till sig oralsex eller samlag skulle jag förmodligen 1) bli lite förvånad 2) bli lite irriterad och säga att jag hellre vill sova eller 3) tycka "varför inte?". Att gå till polisen skulle kännas väldigt avlägset i en sådan situation.
Det svenska rättsväsendet har hamnat i världens blickfång. Redan innan Julian Assange ställts inför rätta, vilket han inte nödvändigtvis kommer att göra, diskuteras svensk sexbrottlagstiftning långt utanför Sveriges gränser. Det är en positiv konsekvens av denna soppa.
torsdag 17 februari 2011
Den stolta statsfeministens direktiv
Det har sagts att det pågår en hemmafrutrend bland det uppväxande släktet, 80- och 90-talisterna, kanske inspirerat av vissa amerikanska TV-serier. Trenden omfattar emellertid endast de välbärgade grupperna och inte de vi skulle kalla "vanligt folk". Frågan är således hur intressant denna påstådda trend är.
Som stolt statsfeminist har Lisa Bjurwald givetvis synpunkter på hur kvinnor ska vara och vad de ska tycka. De måste ju leva upp till den jämställdhetsmanual som alla i Sverige förväntas följa. Manualen gäller både män och kvinnor, men om kvinnor bryter mot den betraktas de som jämställdhetsförrädare. Hur har de mage att gå emot sina egna...?
Poängen är att Bjurwald reagerar mot hemmafruidealet därför att det går på tvärs mot den vänsterfeministiska versionen av ett jämställt samhälle. De som inte lever enligt det vänsterfeministiska jämlikhetsidealet utan, av vilka skäl det än är, bryter sig ur den tvångströjan får vara beredda på att möta kritik från Bjurwald och hennes likar. Det gäller allt från samlevnadsform, till sexuella kontakter och barnuppfostran. Folk väljer helt enkelt "fel" i sina liv och försvårar därigenom förverkligandet av de uppsatta politiska jämställdhetsmålen. Som vore vi brickor i ett slags feministiskt brädspel.
Den norska författaren Hanne Nabintu Herland sade i TV4:s Kvällsöppet: "68-feminismen har bidragit till att skapa en kampmiljö i parförhållandet som gör att många skandinaviska män föredrar att välja en kvinna från ett annat land som inte har påverkats fullt så mycket av den mansfientlighet som präglat våra länder." Herland hävdar att norska och svenska kvinnor har en hel del att lära av utländska, inte minst asiatiska, kvinnor när det gäller att ta hand om sina män och att det finns en tendens att se dessa kvinnor som offer.
Det är rimlig invändning. Det är svårt att föra denna diskussion utan att bli generaliserande i någon mån. Men visst finns det skillnader mellan nordiska och asiatiska kvinnor. Det handlar om perspektiv på manligt och kvinnligt, det handlar om familjesyn. Förmodligen sådana perspektiv som Lisa Bjurwald inte gillar eftersom de bryter mot jämställdhetsmanualens föreskrifter.
Avslutningsvis bör konstateras att det förefaller allt mer obegripligt hur en vänsterfeminist som Bjurwald, helt utan liberala idéer eller känselspröt, kunde få jobbet som ledarskribent på DN. Att hitta en rimlig person med liberal kompass (vilket var vad DN letade efter av jobbannonsen att döma) torde inte vara så svårt. Bloggosfären innehåller minst ett dussin som säkert hade gjort ett bra jobb på en ledarredaktion som DN:s. Å andra sidan kommer Bjurwald genom sina utfall hjälpa till att generera framtida texter på den här bloggen så helt missnöjd bör jag kanske inte vara...
Som stolt statsfeminist har Lisa Bjurwald givetvis synpunkter på hur kvinnor ska vara och vad de ska tycka. De måste ju leva upp till den jämställdhetsmanual som alla i Sverige förväntas följa. Manualen gäller både män och kvinnor, men om kvinnor bryter mot den betraktas de som jämställdhetsförrädare. Hur har de mage att gå emot sina egna...?
Poängen är att Bjurwald reagerar mot hemmafruidealet därför att det går på tvärs mot den vänsterfeministiska versionen av ett jämställt samhälle. De som inte lever enligt det vänsterfeministiska jämlikhetsidealet utan, av vilka skäl det än är, bryter sig ur den tvångströjan får vara beredda på att möta kritik från Bjurwald och hennes likar. Det gäller allt från samlevnadsform, till sexuella kontakter och barnuppfostran. Folk väljer helt enkelt "fel" i sina liv och försvårar därigenom förverkligandet av de uppsatta politiska jämställdhetsmålen. Som vore vi brickor i ett slags feministiskt brädspel.
Den norska författaren Hanne Nabintu Herland sade i TV4:s Kvällsöppet: "68-feminismen har bidragit till att skapa en kampmiljö i parförhållandet som gör att många skandinaviska män föredrar att välja en kvinna från ett annat land som inte har påverkats fullt så mycket av den mansfientlighet som präglat våra länder." Herland hävdar att norska och svenska kvinnor har en hel del att lära av utländska, inte minst asiatiska, kvinnor när det gäller att ta hand om sina män och att det finns en tendens att se dessa kvinnor som offer.
Det är rimlig invändning. Det är svårt att föra denna diskussion utan att bli generaliserande i någon mån. Men visst finns det skillnader mellan nordiska och asiatiska kvinnor. Det handlar om perspektiv på manligt och kvinnligt, det handlar om familjesyn. Förmodligen sådana perspektiv som Lisa Bjurwald inte gillar eftersom de bryter mot jämställdhetsmanualens föreskrifter.
Avslutningsvis bör konstateras att det förefaller allt mer obegripligt hur en vänsterfeminist som Bjurwald, helt utan liberala idéer eller känselspröt, kunde få jobbet som ledarskribent på DN. Att hitta en rimlig person med liberal kompass (vilket var vad DN letade efter av jobbannonsen att döma) torde inte vara så svårt. Bloggosfären innehåller minst ett dussin som säkert hade gjort ett bra jobb på en ledarredaktion som DN:s. Å andra sidan kommer Bjurwald genom sina utfall hjälpa till att generera framtida texter på den här bloggen så helt missnöjd bör jag kanske inte vara...
onsdag 16 februari 2011
Trubbigt, ineffektivt och korkat
Det börjar bli jobbigt att säga "vad var det vi sa" hela tiden, men gällande frågan om nätcensur kan det inte uttryckas på något annat sätt. Politikerna är på väg att avskaffa nätets frihet totalt i sin envetna kamp mot barnpornografi. Ett marginellt problem (som ju barnporr är i det stora hela) håller alltså på att välta vårt fria Internet över ända. EU verkar lyckligt över att (för en gångs skull) ha ledartröjan.
Många har oroats över ändamålsglidningproblematiken, alltså att politikerna även lockas till att använda censurverktyget till att bekämpa annat som de ogillar. Albin Ring Broman skriver att EU-kommissionen utreder ett blockeringssystem för "illegala" spelsajter. Vad kommer härnäst? Lever sajter där droger diskuteras ur ett politiskt icke korrekt perspektiv farligt? Vad händer med all vuxenpornografi som är i ständigt blickfång för kvinnosakskämpar och statsfeminister? EU-kritiska sajter? Endast fantasin sätter gränserna och dessvärre har politiker gott om den varan när det gäller att komma på sätt att reglera, förbjuda och censurera det de inte gillar.
Om du tycker att det är konstigt att motsätta sig en blockering av sajter med barnpornografiskt innehåll har du skälet ovan. Politiker ska inte tillåtas censurera Internet. Barnpornografiska sajter, om det nu ens finns några sådana kvar, kan släckas ned. Det är inga konstigheter med det. Men att sätta ett censurverktyg i händerna på regleringsivriga eurokrater är sanslöst idiotiskt. Vi vet att det kommer att resultera i att område efter område utsätts för censur. Dessutom är det ett väldigt trubbigt och ineffektivt verktyg för att skydda och värna barn. Det enda som händer är ett allmänheten inte får tillgång till de sajter som blockeras. Intresset för barnpornografi försvinner givetvis inte, övergreppen upphör inte och förövare ställs inte heller till svars med denna åtgärd. Vi bör påminna oss om att de som har ett tillräckligt stort intresse har sina egna kanaler för att finna det de söker och således knappast berörs av blockeringarna.
Det är således fråga om en åtgärd som är korkad på så många nivåer. Men politiker som Cecilia Wikström sover säkert gott om natten ändå.
Även Lake och HAX bloggar i ämnet.
Fortsätter utvecklingen i samma takt dröjer inte länge innan Europa går från gul till röd.
Många har oroats över ändamålsglidningproblematiken, alltså att politikerna även lockas till att använda censurverktyget till att bekämpa annat som de ogillar. Albin Ring Broman skriver att EU-kommissionen utreder ett blockeringssystem för "illegala" spelsajter. Vad kommer härnäst? Lever sajter där droger diskuteras ur ett politiskt icke korrekt perspektiv farligt? Vad händer med all vuxenpornografi som är i ständigt blickfång för kvinnosakskämpar och statsfeminister? EU-kritiska sajter? Endast fantasin sätter gränserna och dessvärre har politiker gott om den varan när det gäller att komma på sätt att reglera, förbjuda och censurera det de inte gillar.
Om du tycker att det är konstigt att motsätta sig en blockering av sajter med barnpornografiskt innehåll har du skälet ovan. Politiker ska inte tillåtas censurera Internet. Barnpornografiska sajter, om det nu ens finns några sådana kvar, kan släckas ned. Det är inga konstigheter med det. Men att sätta ett censurverktyg i händerna på regleringsivriga eurokrater är sanslöst idiotiskt. Vi vet att det kommer att resultera i att område efter område utsätts för censur. Dessutom är det ett väldigt trubbigt och ineffektivt verktyg för att skydda och värna barn. Det enda som händer är ett allmänheten inte får tillgång till de sajter som blockeras. Intresset för barnpornografi försvinner givetvis inte, övergreppen upphör inte och förövare ställs inte heller till svars med denna åtgärd. Vi bör påminna oss om att de som har ett tillräckligt stort intresse har sina egna kanaler för att finna det de söker och således knappast berörs av blockeringarna.
Det är således fråga om en åtgärd som är korkad på så många nivåer. Men politiker som Cecilia Wikström sover säkert gott om natten ändå.
Även Lake och HAX bloggar i ämnet.
Fortsätter utvecklingen i samma takt dröjer inte länge innan Europa går från gul till röd.tisdag 15 februari 2011
Inte mycket till omstart
Alliansregeringen har varit förfärlig på flera plan. Den saknar ideologisk ryggrad, har fört en fortsatt repressiv kriminalpolitik och till råga på allt byggt ut övervakningsstaten i rekordfart. Men när det gäller skattepolitiken har den ändå en del goodwill att inkassera. Sveriges löntagare har fått behålla mer av sin lön. Skattesänkningarna har gjort skillnad i folks plånböcker och sannolikt starkt bidragit till att Alliansen behållit makten.
Socialdemokraternas kriskommission är klar med sin sammanställning av vad som gick snett i förra valet och hur partiet ska komma tillbaka i svensk politik. Det första kommissionen pratar om är dock det troliga behovet av att höja skatterna i framtiden. Det klingar lite illa eftersom den samtidigt påtalar vikten av att förändra människors bild av partiet.
I mångt och mycket tycks kriskommissionens rekommendation vara att vrida Socialdemokraterna vänsterut. Minskade klyftor (höjda marginalskatter, höjda bidrag), skärpt arbetsrätt (minskad flexibilitet på arbetsmarknaden) och utbyggd offentligfinansierad välfärd (höjda skatter) är alla förslag som lika gärna hade kunnat komma från Vänsterpartiet. Socialdemokraterna lär få mycket svårt att tvätta bort bilden som ett skattehöjande bidragsparti om den följer kriskommissionens råd.
Socialdemokraternas kriskommission är klar med sin sammanställning av vad som gick snett i förra valet och hur partiet ska komma tillbaka i svensk politik. Det första kommissionen pratar om är dock det troliga behovet av att höja skatterna i framtiden. Det klingar lite illa eftersom den samtidigt påtalar vikten av att förändra människors bild av partiet.
I mångt och mycket tycks kriskommissionens rekommendation vara att vrida Socialdemokraterna vänsterut. Minskade klyftor (höjda marginalskatter, höjda bidrag), skärpt arbetsrätt (minskad flexibilitet på arbetsmarknaden) och utbyggd offentligfinansierad välfärd (höjda skatter) är alla förslag som lika gärna hade kunnat komma från Vänsterpartiet. Socialdemokraterna lär få mycket svårt att tvätta bort bilden som ett skattehöjande bidragsparti om den följer kriskommissionens råd.
måndag 14 februari 2011
Reinfeldt missar grundproblemen
När bostadssituationen i Stockholm diskuteras bör vi först och främst slå fast några grundläggande punkter: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att det är dyrare att bo i innerstaden än i ytterområdena. Det behövs både hyres- och bostadsrätter i Stockholm.
Med detta sagt måste konstateras att statsminister Reinfeldt har en märklig hållning när han påstår att hyresrätten som boendeform "inte fungerar" i Stockholms innerstad. Argumentet är att bostaden egentligen ska lämnas över till nästa hyresgäst när någon flyttar ut men att en hyresrätt i innerstaden i dag blivit så attraktiv att folk byter bort den mot bostadsrätter eller rent av villor.
Grundproblemen är bristen på bostäder och själva brukvärdessystemet som skapat en enormt lukrativ svart marknad. Det behövs självklart hyresrätter i innerstaden. Dels för alla som inte har råd att köpa en egen lägenhet, dels för alla som inte vill köpa en egen lägenhet utan föredrar att hyra. Att bara påstå att denna boendeform "inte fungerar" är att helt blunda för orsakerna till de problem som finns.
Efterfrågan på hyresrätter är stor. Nybyggda, och svindyra, lägenheter går åt i en nafs. Folk är således beredda att bo lite mindre och betala lite mer för att få bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att man betalar högre hyra för en tvåa på Drottninggatan än en lika stor lägenhet i Skärholmen. Stockholm behöver en offensiv byggpolitik som inte ser staden som ett museum utan vågar bygga på höjden och, faktiskt, förändra både stadsbild och skyline. Staden måste göras redo för att ta emot alla som vill flytta hit.
Med detta sagt måste konstateras att statsminister Reinfeldt har en märklig hållning när han påstår att hyresrätten som boendeform "inte fungerar" i Stockholms innerstad. Argumentet är att bostaden egentligen ska lämnas över till nästa hyresgäst när någon flyttar ut men att en hyresrätt i innerstaden i dag blivit så attraktiv att folk byter bort den mot bostadsrätter eller rent av villor.
Grundproblemen är bristen på bostäder och själva brukvärdessystemet som skapat en enormt lukrativ svart marknad. Det behövs självklart hyresrätter i innerstaden. Dels för alla som inte har råd att köpa en egen lägenhet, dels för alla som inte vill köpa en egen lägenhet utan föredrar att hyra. Att bara påstå att denna boendeform "inte fungerar" är att helt blunda för orsakerna till de problem som finns.
Efterfrågan på hyresrätter är stor. Nybyggda, och svindyra, lägenheter går åt i en nafs. Folk är således beredda att bo lite mindre och betala lite mer för att få bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att man betalar högre hyra för en tvåa på Drottninggatan än en lika stor lägenhet i Skärholmen. Stockholm behöver en offensiv byggpolitik som inte ser staden som ett museum utan vågar bygga på höjden och, faktiskt, förändra både stadsbild och skyline. Staden måste göras redo för att ta emot alla som vill flytta hit.
Prylfixeringen och fattigdomsdebatten
Om den prylfixering som debatten ofta hamnar i när politiker ska exemplifiera och definiera vad som är fattigdom i dagens rika Sverige skriver jag på Newsmill i dag. Artikeln är ett slags sammanställning av vad jag har skrivit om i några tidigare poster här på bloggen.
söndag 13 februari 2011
Fyrtiotusen miljarder
Apropå Sverigedemokraterna. Det är inte alltid lätt med matematiken. Själv slutade jag gilla matte när jag började högstadiet och inser nu, många år senare, att jag har haft ytterst begränsad användning för framför allt matematik C sedan jag kämpade mig igenom den kursen på gymnasiet. Men lite baskunskaper är ändå bra att ha, även om man är riksdagsledamot.
För den som tycker att Forex.se är en tråkig sajt finns nu sajten fyrtiotusenmiljarder.com. Där kan man räkna ut vad allt från en CD-skiva till en Thailandsresa kostar om man konverterar från euro till svenska kronor enligt sverigedemokratisk logik.
Uppdatering: Sverigedemokraterna upprörs av att SVT har lagt upp klippet som en rolig blooper.
Rasblanda mer!
"Rasblandning" är ett begrepp som brukar dyka upp när man tar en titt på vad som skrivs på traditionellt nationalsocialistiska sajter, som Svenska Motståndsrörelsen eller före detta Nationalsocialistisk front (i dag omdöpt till fåniga Svenskarnas parti). Det sistnämnda partiet har dock tonat ned den allra mest rasistiska retoriken och talar i dag i sitt punktprogram om ett "etniskt homogent livsrum" för det svenska folket. Det må betyda samma sak som motsatsen till "rasblandning", men orden är väl valda och inte närmare specificerade.
Sverigedemokraterna pratar gärna i stora svepande formuleringar om "ansvarsfull invandringspolitik". Många som förmodligen aldrig skulle rösta på partiet kan därför hitta beröringspunkter när SD exempelvis kritiserar integrationspolitiken eller det allt grövre våldet på landets gator. Det är sannolikt först när politiken konkretiseras till reella förslag och konsekvenserna blir tydliga som det går upp ett ljus om vilket annorlunda samhälle som SD egentligen vill ha.
Alla tycks överens om att det finns betydande problem med att slussa in invandrare i det svenska samhället. Inte minst talar den höga arbetslösheten bland dessa grupper för det. Lösningen är förstås inte att lägga locket på och hindra fler människor från att komma till Sverige. Kraven på de som kommer hit under normala omständigheter bör dock vara att de så snart som möjligt klarar sig utan samhällets hjälp. Att direktslussa människor till socialtjänsten signalerar det motsatta.
Ingen kan förstås veta säkert, men jag skulle tippa att en klar minoritet av Sverigedemokraternas företrädare och väljare är rena rasister. Kärntruppen är sannolikt bara fördomsfulla och inskränkta människor i största allmänhet. Och folkhemsnostalgiska, förstås - Sverigedemokraternas paroll i valet var som bekant "Ge oss Sverige tillbaka".
Man ska vara försiktig med N- och R-begreppen och noggrant skilja mellan Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och rena nazistpartier. Isak Nygrens tankar om det skadliga i att skaffa barn med personer med annan etnisk bakgrund är rent rasistiska men delas förhoppningsvis och förmodligen inte av särskilt många i hans parti. Att det trots allt finns personer i partiet som hyser dessa åsikter visar emellertid att SD:s utrensningsprocess, genom vilken en hel del rasistiskt slödder har försvunnit, ännu inte är avslutad.
Jag kan meddela att jag personligen ämnar bidra med "rasblandning" i en nära framtid. Då får Nygren tycka vad han vill.
Klädmodet är helt ute, men vissa åsikter envisas med att leva kvar...
Sverigedemokraterna pratar gärna i stora svepande formuleringar om "ansvarsfull invandringspolitik". Många som förmodligen aldrig skulle rösta på partiet kan därför hitta beröringspunkter när SD exempelvis kritiserar integrationspolitiken eller det allt grövre våldet på landets gator. Det är sannolikt först när politiken konkretiseras till reella förslag och konsekvenserna blir tydliga som det går upp ett ljus om vilket annorlunda samhälle som SD egentligen vill ha.
Alla tycks överens om att det finns betydande problem med att slussa in invandrare i det svenska samhället. Inte minst talar den höga arbetslösheten bland dessa grupper för det. Lösningen är förstås inte att lägga locket på och hindra fler människor från att komma till Sverige. Kraven på de som kommer hit under normala omständigheter bör dock vara att de så snart som möjligt klarar sig utan samhällets hjälp. Att direktslussa människor till socialtjänsten signalerar det motsatta.
Ingen kan förstås veta säkert, men jag skulle tippa att en klar minoritet av Sverigedemokraternas företrädare och väljare är rena rasister. Kärntruppen är sannolikt bara fördomsfulla och inskränkta människor i största allmänhet. Och folkhemsnostalgiska, förstås - Sverigedemokraternas paroll i valet var som bekant "Ge oss Sverige tillbaka".
Man ska vara försiktig med N- och R-begreppen och noggrant skilja mellan Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och rena nazistpartier. Isak Nygrens tankar om det skadliga i att skaffa barn med personer med annan etnisk bakgrund är rent rasistiska men delas förhoppningsvis och förmodligen inte av särskilt många i hans parti. Att det trots allt finns personer i partiet som hyser dessa åsikter visar emellertid att SD:s utrensningsprocess, genom vilken en hel del rasistiskt slödder har försvunnit, ännu inte är avslutad.
Jag kan meddela att jag personligen ämnar bidra med "rasblandning" i en nära framtid. Då får Nygren tycka vad han vill.
Klädmodet är helt ute, men vissa åsikter envisas med att leva kvar...lördag 12 februari 2011
Utan eget ansvar
Fallet Julian Assange är mångbottnat. Det rymmer konspirationsteorier om att någon vill komma åt honom på grund av WikiLeaks, det rymmer feministiska maktteorier och det rymmer en svensk statsminister som upprörs över att utlänningar har mage att ifrågasätta det svenska rättsväsendet.
Helene Bergman skriver mycket bra på Newsmill om den statsfeminism som illustreras väl av det uppmärksammade sexbrottmålet gällande Julian Assange:
Har man sex under frivilliga former måste man ta ett gemensamt ansvar för det beslutet. Det gäller både män och kvinnor, unga som gamla. Något har emellertid hänt som gör det lite mer obekvämt med one night stands i Sverige. Alla män som inte är i monogama förhållanden bör därför vara lite på sin vakt. Ett givet tips är att ragga utanför de radikal- och statsfeministiska leden. Det minskar åtminstone risken något. Men det kan ju vara svårt att avgöra i stundens hetta.
Helene Bergman skriver mycket bra på Newsmill om den statsfeminism som illustreras väl av det uppmärksammade sexbrottmålet gällande Julian Assange:
"Vi finns faktiskt. Vi som älskar män och våra söner. Men efter att ha läst förundersökningsprotokollet känner jag ett behov av att varna sönerna för att hoppa i säng med okända svenska kvinnor i Sverige. Herregud det kan ju sluta i ett våldtäktsmål. Aldrig kunde jag drömma om att en berättigad kamp för jämställdhet skulle slå över i en statsfeminism som fullständigt tappat vett och sans. En statsfeminism som reglerar sexet i sängkammaren. Där målsägaren A kan säga i ett förhör om förhållandet med Assange: 'Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet'. Sedan går hon till polisen. Det verkar som om kvinnor/feminister i produktiv ålder har slutat ta ansvar för de sexuella förhållanden de ger sig in i. Istället förlitar de sig på rättsväsendet, sjukvården och dagen efterpiller."Bergman sätter här fingret på en oerhört viktig punkt: statsfeministers försök att vältra över ansvaret för den egna sexualiteten på politiken. Det är numera i de politiska församlingarna och om det vill sig illa, i domstolen som ansvaret för våra sexuella aktiviteter ska ligga. Inte hos oss själva. Det är förvirrande att samma människor samtidigt talar om "rätten till vår egen kropp" när det egna ansvaret verkar vara det sista de vill ta.
Har man sex under frivilliga former måste man ta ett gemensamt ansvar för det beslutet. Det gäller både män och kvinnor, unga som gamla. Något har emellertid hänt som gör det lite mer obekvämt med one night stands i Sverige. Alla män som inte är i monogama förhållanden bör därför vara lite på sin vakt. Ett givet tips är att ragga utanför de radikal- och statsfeministiska leden. Det minskar åtminstone risken något. Men det kan ju vara svårt att avgöra i stundens hetta.
fredag 11 februari 2011
Frihet utan bomber
Hans Bergström har skrivit något som inte kan ses som annat än en hyllningstext till George W Bushs utrikespolitiska gärning och idé med "förebyggande krig".
En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.
Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare - både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.
Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).
Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för "stabil". USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.
Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.
Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.
En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.
Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare - både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.
Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).
Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för "stabil". USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.
Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.
Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.
torsdag 10 februari 2011
Jo, men kommunistprogram går bra...
Jag kommer aldrig att sätta min fot på en biograf för att se en film om Åsa-Nisse. Det spelar faktiskt ingen roll att jag tycker om skådespelare vid namn Johan Rabaeus och Ann Petrén eller komiker som Henrik Dorsin. Att bojkotta filmen bara därför att seriens skapare Stig Cederholm var aktiv nazist på 1930- och 40-talen, och faktiskt även stred i Waffen-SS-uniform när det begav sig (vilket är långt ifrån någon nyhet), vore mig dock fjärran.
Lite märklig är förstås denna upprördhet. Om man nu bryr sig om demokratiska värden i kulturen borde Galenskaparna inte visas alls eftersom medlemmen Claes Eriksson är ärkekommunist och därmed allt annat än demokrat. Galenskaparna har inte direkt varit främmande för att vara politiska i sina alster. Stig Cederholm däremot är död och begraven sedan länge och några uppenbara spår av hans nazistiska sympatier står inte att finna i Åsa-Nisse.
Det finns betydligt bättre skäl att inte se filmen - ett uppenbart sådant är att den av allt att döma är väldigt dålig.
Mer buskis än heilande.
Lite märklig är förstås denna upprördhet. Om man nu bryr sig om demokratiska värden i kulturen borde Galenskaparna inte visas alls eftersom medlemmen Claes Eriksson är ärkekommunist och därmed allt annat än demokrat. Galenskaparna har inte direkt varit främmande för att vara politiska i sina alster. Stig Cederholm däremot är död och begraven sedan länge och några uppenbara spår av hans nazistiska sympatier står inte att finna i Åsa-Nisse.
Det finns betydligt bättre skäl att inte se filmen - ett uppenbart sådant är att den av allt att döma är väldigt dålig.
Mer buskis än heilande.onsdag 9 februari 2011
Utslagna - men ny match väntar
Vi blev blåsta. Det så kallade integritetsskyddet som några borgerliga kritiker i riksdagen stolt ansåg skulle göra FRA-lagen så mycket säkrare och bättre har visat sig vara rent snömos. Skickligt spelat, regeringen. Jag kan inte säga att jag är förvånad över någonting längre. Snart kommer säkerhetspolisen få använda FRA också.
Bara att bryta ihop och gå vidare. Härnäst väntar teledatalagringsdirektivet, ett egentligen mycket värre integritetsbrott. Detta bara måste stoppas om vår anständighet som demokratisk nation ska bestå.
Mer, inklusive fler länkar i ämnet, finns hos Lake.
Alla integritetsvänner har blivit helt utslagna i FRA-frågan.
Nu väntar en ny match mot regeringen om teledatalagringsdirektivet.
Bara att bryta ihop och gå vidare. Härnäst väntar teledatalagringsdirektivet, ett egentligen mycket värre integritetsbrott. Detta bara måste stoppas om vår anständighet som demokratisk nation ska bestå.
Mer, inklusive fler länkar i ämnet, finns hos Lake.
Alla integritetsvänner har blivit helt utslagna i FRA-frågan.Nu väntar en ny match mot regeringen om teledatalagringsdirektivet.
tisdag 8 februari 2011
Kareem bortförd
Den egyptiske bloggaren Kareem Amer, som släpptes i november efter att ha suttit av fyra år i fängelse för att ha hädat president Mubarak och islam, är saknad. Han ska ha setts delta i demonstrationerna och blivit bortförd tillsammans med en vän när han var på väg hem.
För en person som Kareem Amer, som offrade fyra år av sitt liv för rätten att få kritisera både regimen och religionen, var det förmodligen inget svårt val att delta när de stora folkliga protesterna mot president Mubarak drog igång. Nu tyder tyvärr mycket på att han åter sitter i fängsligt förvar.
(tipstack: Jonas)
För en person som Kareem Amer, som offrade fyra år av sitt liv för rätten att få kritisera både regimen och religionen, var det förmodligen inget svårt val att delta när de stora folkliga protesterna mot president Mubarak drog igång. Nu tyder tyvärr mycket på att han åter sitter i fängsligt förvar.
(tipstack: Jonas)
Känslan av fattigdom
Debatten om barnfattigdomen har väckts till liv igen efter Rädda barnens rapport i vilken det hävdas att barnfattigdomen vuxit i Sverige på senare tid (medan Social rapport 2010 visar att den långvariga fattigdomen, som varar fem år eller längre, har minskat för alla grupper i samhället). Till diskussionen hör också frågan om vad som egentligen är fattigdom i ett rikt land som Sverige. Att det finns människor i Sverige som har små ekonomiska marginaler råder inga tvivel om. Men är det fattigdom? Och vem kan avhjälpa problemet?
Problemet med vänsterns definition av fattigdom och "orättvisor" är att alla inkomstskillnader och olikheter i levnadsstandard ofta utmålas som rena rama misären. Inkomstskillnader kommer vi aldrig ifrån och det är endast en pytteliten grupp av radikala kommunister som egentligen vill göra något åt dem. Om inkomstskillnader finns kommer även olikheter i levnadsstandard att finnas. Det betyder att alla inte kommer att flyga till Thailand på vintersemester, alla kommer inte att åka i svindyra BMW eller Mercedes och heller inte kunna ge sina barn de dyraste och hippaste prylarna i julklapp. Men det finns gott om sätt för goda föräldrar att kompensera för detta.
Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar tack vare hårt arbete, tidvis på så många som fyra arbetsplatser parallellt, försörjde familjen och möjliggjorde en högre levnadsstandard för familjen. Det är först nu långt senare jag inser hur mycket arbete de lade ned, hur många timmar de slet och hur många semestrar de offrade för att familjen skulle få det bra på sikt. Men vi hade alltid hemlagad mat på bordet och ingen gick i trasiga kläder. Ibland åt min mor mindre för att det skulle räcka till oss alla, har jag fått veta långt senare.
Jag är faktiskt glad att jag växte upp i ett hem där det inte slösades, där pengar betydde något. På så sätt lärde jag mig pengars värde. Sådant sitter i även i vuxna år. Man slänger inte mat. Man lagar upp mat och fryser in för att ha till hands när det inte finns tid. Om två likvärdiga produkter står bredvid varandra i mataffären köper man den billigare. Och självfallet får det yngre barnet ärva både kläder och prylar från det äldre. Varför ska man tvunget köpa nytt?
Men, ja. Det finns en skam i att vara fattig/ha små ekonomiska marginaler. Utan tvekan är det så och allra värst är det för barnen. Så långt är Rädda barnens debattutspel en viktig signal. Men det finns en tendens hos medierna att trivialisera - eller ska vi säga materialisera? - problemet. Fattigdom handlar faktiskt inte i första hand om att vara tvungen att avstå från den dyraste mobiltelefonen, besöket på den flashiga restaurangen eller en bh för 500 spänn.
Samtidigt kommer vi inte ifrån att i skolan är det ofta just det materiella som räknas. Det är kläder och prylar som ger status, i dag kombinerat med långväga resor. Så var det när jag växte upp, när du växte upp och så är det i ännu högre grad i dag. Jag kan därför beundra föräldrar som inte kastar sig in i ett race de inte behärskar utan beslutar sig för att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar. Lätt är det sannerligen inte ty ingen vill straffa ut sitt eget barn från gemenskapen.
Känslan av fattigdom, att sakna det alla andra har, är individuell. Jag tror att det bästa man som förälder kan ge sina barn är trygghet. Om grundtryggheten finns, minskar risken för dålig självkänsla och oro. Det finns faktiskt barn som överöses med prylar men vars enda egentliga önskan en onsdagskväll är att få dricka choklad och äta rostat bröd med sina föräldrar. Att få känna att de finns där. Att som barn veta att föräldern alltid bara är ett samtal bort och att man kan lyfta luren och ringa när som helst, i vilken situation som helst, ger en trygghet som ingen dyr jacka eller iPhone i världen kan köpa.
Problemet med vänsterns definition av fattigdom och "orättvisor" är att alla inkomstskillnader och olikheter i levnadsstandard ofta utmålas som rena rama misären. Inkomstskillnader kommer vi aldrig ifrån och det är endast en pytteliten grupp av radikala kommunister som egentligen vill göra något åt dem. Om inkomstskillnader finns kommer även olikheter i levnadsstandard att finnas. Det betyder att alla inte kommer att flyga till Thailand på vintersemester, alla kommer inte att åka i svindyra BMW eller Mercedes och heller inte kunna ge sina barn de dyraste och hippaste prylarna i julklapp. Men det finns gott om sätt för goda föräldrar att kompensera för detta.
Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar tack vare hårt arbete, tidvis på så många som fyra arbetsplatser parallellt, försörjde familjen och möjliggjorde en högre levnadsstandard för familjen. Det är först nu långt senare jag inser hur mycket arbete de lade ned, hur många timmar de slet och hur många semestrar de offrade för att familjen skulle få det bra på sikt. Men vi hade alltid hemlagad mat på bordet och ingen gick i trasiga kläder. Ibland åt min mor mindre för att det skulle räcka till oss alla, har jag fått veta långt senare.
Jag är faktiskt glad att jag växte upp i ett hem där det inte slösades, där pengar betydde något. På så sätt lärde jag mig pengars värde. Sådant sitter i även i vuxna år. Man slänger inte mat. Man lagar upp mat och fryser in för att ha till hands när det inte finns tid. Om två likvärdiga produkter står bredvid varandra i mataffären köper man den billigare. Och självfallet får det yngre barnet ärva både kläder och prylar från det äldre. Varför ska man tvunget köpa nytt?
Men, ja. Det finns en skam i att vara fattig/ha små ekonomiska marginaler. Utan tvekan är det så och allra värst är det för barnen. Så långt är Rädda barnens debattutspel en viktig signal. Men det finns en tendens hos medierna att trivialisera - eller ska vi säga materialisera? - problemet. Fattigdom handlar faktiskt inte i första hand om att vara tvungen att avstå från den dyraste mobiltelefonen, besöket på den flashiga restaurangen eller en bh för 500 spänn.
Samtidigt kommer vi inte ifrån att i skolan är det ofta just det materiella som räknas. Det är kläder och prylar som ger status, i dag kombinerat med långväga resor. Så var det när jag växte upp, när du växte upp och så är det i ännu högre grad i dag. Jag kan därför beundra föräldrar som inte kastar sig in i ett race de inte behärskar utan beslutar sig för att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar. Lätt är det sannerligen inte ty ingen vill straffa ut sitt eget barn från gemenskapen.
Känslan av fattigdom, att sakna det alla andra har, är individuell. Jag tror att det bästa man som förälder kan ge sina barn är trygghet. Om grundtryggheten finns, minskar risken för dålig självkänsla och oro. Det finns faktiskt barn som överöses med prylar men vars enda egentliga önskan en onsdagskväll är att få dricka choklad och äta rostat bröd med sina föräldrar. Att få känna att de finns där. Att som barn veta att föräldern alltid bara är ett samtal bort och att man kan lyfta luren och ringa när som helst, i vilken situation som helst, ger en trygghet som ingen dyr jacka eller iPhone i världen kan köpa.
måndag 7 februari 2011
Stanna i Texas
George W Bush har ställt in sitt planerade besök i Schweiz. Skälet är att bland annat Human Rights Watch har lämnat in en stämningsansökan om misstänkt tortyr på fångar i det ökända Guantánamolägret. Bush uppges vara orolig för att gripas och anklagas för nämnda brott och stannar således hemma.
Mycket skulle kunna läggas till denna stämningsansökan. George W Bush hann som bekant med en hel del under sin ämbetstid. Men det är svårt att inte känna sig lite glad över att Bushs gärningar inte går helt obemärkta förbi ändå...
Mycket skulle kunna läggas till denna stämningsansökan. George W Bush hann som bekant med en hel del under sin ämbetstid. Men det är svårt att inte känna sig lite glad över att Bushs gärningar inte går helt obemärkta förbi ändå...
söndag 6 februari 2011
Västvärldens skam
Västvärldens tvehågsenhet när de demokratiska värdena står på spel är inget nytt fenomen. Samma minst sagt pragmatiska syn på demokrati och mänskliga rättigheter såg vi under och efter andra världskriget. Vi såg det även när de baltiska staterna bröt sig fria från Sovjetunionen. Inte minst är det stormakter, vars strategiska intressen styr alla ställningstaganden, som beter sig på detta sätt. Därför kan USA störta vissa diktaturer och liera sig med andra förtryckare utan att skämmas. Hänsyn för mänskliga fri- och rättigheter kommer i andra eller tredje hand.
Politiker älskar att prata. President Barack Obama är förmodligen den främste retorikern bland amerikanska presidenter på många år. Men när saker verkligen ställs på sin spets sviktar både USA och EU i sin demokratisyn och kan inte ens förmås göra tydliga uttalanden för en förtryckt opposition i en nordafrikansk diktatur. Allt handlar om politisk stabilitet och personliga kontakter. När ett folk har fått nog av sin förtryckare och vill kasta ut honom, blir västvärldens stolta demokratier därför ängsliga. Hosni Mubarak har varit en nära allierad till USA och Israel i Mellanöstern och även haft vänskapliga kontakter med flera europeiska stater. Det är således inte alls förvånande att företrädare för USA och EU inte tar ställning för det egyptiska folkets krav på frihet utan kommer med svävande och innehållslösa uttalanden om behovet av stabilitet och ansvar. Sverige har inte varit ett dugg bättre. Alla vackra tal om demokrati ekar pinsamt tomma.
Vi kan räkna med en ännu fegare hållning från USA och EU när det i framtiden höjs krav på demokratiska förändringar från kinesiska oppositionella. Då kommer västvärldens ledare att predika behovet av lugn och stabilitet. Det är politik när den är som snuskigast, mest ryggradslös och hycklande.
Politiker älskar att prata. President Barack Obama är förmodligen den främste retorikern bland amerikanska presidenter på många år. Men när saker verkligen ställs på sin spets sviktar både USA och EU i sin demokratisyn och kan inte ens förmås göra tydliga uttalanden för en förtryckt opposition i en nordafrikansk diktatur. Allt handlar om politisk stabilitet och personliga kontakter. När ett folk har fått nog av sin förtryckare och vill kasta ut honom, blir västvärldens stolta demokratier därför ängsliga. Hosni Mubarak har varit en nära allierad till USA och Israel i Mellanöstern och även haft vänskapliga kontakter med flera europeiska stater. Det är således inte alls förvånande att företrädare för USA och EU inte tar ställning för det egyptiska folkets krav på frihet utan kommer med svävande och innehållslösa uttalanden om behovet av stabilitet och ansvar. Sverige har inte varit ett dugg bättre. Alla vackra tal om demokrati ekar pinsamt tomma.
Vi kan räkna med en ännu fegare hållning från USA och EU när det i framtiden höjs krav på demokratiska förändringar från kinesiska oppositionella. Då kommer västvärldens ledare att predika behovet av lugn och stabilitet. Det är politik när den är som snuskigast, mest ryggradslös och hycklande.
Stolthet och fördom
En vanlig uppfattning är att Sverige är landet lagom, samhället där extremer inte tillåts eller önskas. Landet där vi dricker mellanmjölk, alltid kryssar i mittenalternativen på frågeformulären och där ingen är förmer. Det stämmer inte om vi gör en historisk tillbakablick och det stämmer inte heller om vi tittar på det svenska samhället på 2000-talet. Sverige har i själva verket, precis som Thomas Gür konstaterar i sin mycket läsvärda krönika, pendlat mellan extremer, en pendel som slagit långsamt från den ena till den andra sidan.
En vanlig uppfattning bland personer som förespråkar sexköpslagar och moralisk rättning i samhällsledet är att personer som arbetar med sex på något sätt (det kan vara allt från diskreta utvik i tidningar som Slitz till strippshower eller traditionell eskortverksamhet) mår dåligt. Ofta antas att personens mående är en orsak till beslutet att arbeta med sex på något sätt. Det antas vidare att personen mår ännu sämre av arbetet i sig. Det är alltså inte frågan om hönan eller ägget när det gäller måendet utan både och.
Givet detta antagande blir det omöjligt att förstå de sexsäljare som intygar att de inte mår dåligt av sitt arbete och att de själva har valt det efter noggrant övervägande. De anses inte bara ljuga för oss andra utan inte minst för sig själva. Det måste finnas några orsaker bakom beslutet att sälja sex. Orsaker som "drogmissbruk, fattigdom, socialt utanförskap, traumatiska erfarenheter från sexuella övergrepp under barndomen, förlorad självkänsla efter gruppvåldtäkter eller andra våldtäkter eller exempelvis förståndshandikapp", om vi ska tro Liberala (sic) Kvinnors ordförande Bonnie Bernström vars pinsamma utbrott kan läsas på Newsmill. Det är förstås direkt oförskämt att hävda att sexsäljare skulle sakna självkänsla eller vara förståndshandikappade i större utsträckning än andra. Men just sexsäljare får man både spotta på, driva med och fullständigt ignorera när deras verklighet diskuteras. Det tycks vara en helt rättslös grupp i samhället. Denna stereotypa mall av den heterogena gruppen sexsäljare tycks tämligen representativ för folks i gemen. Inte minst politikernas.
Min upplevelse är att många sexsäljare är stolta människor som vill klara sig själva, som har mål i livet och är beredda att jobba hårt för det. Att sälja sexuella tjänster är således inget nederlag. Eftersom det genererar höga inkomster är det ofta ett steg på vägen mot något annat. Sexhandelsmotståndarnas krav på bevisad "lycka" från sexarbetarna är märklig. Vi är många som har arbetat med jobb vi inte direkt älskar. Men vi har gjort det för att vi behövt tjäna pengar till vårt uppehälle och för att vi hellre jobbar och försörjer oss själva än ligger andra till last. Det finns en stolthet i det. En stolthet värd all respekt. I stället för att fråga hur samhället bäst kan finnas till hands för dessa människor har den politiska klassen valt att förklara krig mot den omoral de anses representera.
Som liberal befinner man sig, i stort och smått, i opposition mot mycket i det svenska samhället när vi nu är i början av det nya seklets 10-tal. Det är övervakningslagar, folkhälsopolitik, genuspedagogik på förskolor, jämställdhetstvång och en växande nypuritanism och sexmoralism med målet att reglera våra sexliv. Det är förbryllande hur ett sekulärt land som Sverige kan drabbas av det senare, men utvecklingen har möjliggjorts av att kristkonservativa krafter har gått armkrok med statsfeminister. Inskränktheten har vunnit mark.
Generellt är känslan att väldigt mycket går i fel riktning i Sverige just nu. Att skattekvoten sjunker är en klen tröst när staten samtidigt ökar kontrollen över medborgarna och vill diktera villkoren för vårt allra mest privata. Rätten att få bestämma över sitt privatliv och sin kropp måste för en liberal vara minst lika fundamental som rätten att få bestämma över sin inkomst. Den som inte har begripit det är inte liberal.
En vanlig uppfattning bland personer som förespråkar sexköpslagar och moralisk rättning i samhällsledet är att personer som arbetar med sex på något sätt (det kan vara allt från diskreta utvik i tidningar som Slitz till strippshower eller traditionell eskortverksamhet) mår dåligt. Ofta antas att personens mående är en orsak till beslutet att arbeta med sex på något sätt. Det antas vidare att personen mår ännu sämre av arbetet i sig. Det är alltså inte frågan om hönan eller ägget när det gäller måendet utan både och.
Givet detta antagande blir det omöjligt att förstå de sexsäljare som intygar att de inte mår dåligt av sitt arbete och att de själva har valt det efter noggrant övervägande. De anses inte bara ljuga för oss andra utan inte minst för sig själva. Det måste finnas några orsaker bakom beslutet att sälja sex. Orsaker som "drogmissbruk, fattigdom, socialt utanförskap, traumatiska erfarenheter från sexuella övergrepp under barndomen, förlorad självkänsla efter gruppvåldtäkter eller andra våldtäkter eller exempelvis förståndshandikapp", om vi ska tro Liberala (sic) Kvinnors ordförande Bonnie Bernström vars pinsamma utbrott kan läsas på Newsmill. Det är förstås direkt oförskämt att hävda att sexsäljare skulle sakna självkänsla eller vara förståndshandikappade i större utsträckning än andra. Men just sexsäljare får man både spotta på, driva med och fullständigt ignorera när deras verklighet diskuteras. Det tycks vara en helt rättslös grupp i samhället. Denna stereotypa mall av den heterogena gruppen sexsäljare tycks tämligen representativ för folks i gemen. Inte minst politikernas.
Min upplevelse är att många sexsäljare är stolta människor som vill klara sig själva, som har mål i livet och är beredda att jobba hårt för det. Att sälja sexuella tjänster är således inget nederlag. Eftersom det genererar höga inkomster är det ofta ett steg på vägen mot något annat. Sexhandelsmotståndarnas krav på bevisad "lycka" från sexarbetarna är märklig. Vi är många som har arbetat med jobb vi inte direkt älskar. Men vi har gjort det för att vi behövt tjäna pengar till vårt uppehälle och för att vi hellre jobbar och försörjer oss själva än ligger andra till last. Det finns en stolthet i det. En stolthet värd all respekt. I stället för att fråga hur samhället bäst kan finnas till hands för dessa människor har den politiska klassen valt att förklara krig mot den omoral de anses representera.
Som liberal befinner man sig, i stort och smått, i opposition mot mycket i det svenska samhället när vi nu är i början av det nya seklets 10-tal. Det är övervakningslagar, folkhälsopolitik, genuspedagogik på förskolor, jämställdhetstvång och en växande nypuritanism och sexmoralism med målet att reglera våra sexliv. Det är förbryllande hur ett sekulärt land som Sverige kan drabbas av det senare, men utvecklingen har möjliggjorts av att kristkonservativa krafter har gått armkrok med statsfeminister. Inskränktheten har vunnit mark.
Generellt är känslan att väldigt mycket går i fel riktning i Sverige just nu. Att skattekvoten sjunker är en klen tröst när staten samtidigt ökar kontrollen över medborgarna och vill diktera villkoren för vårt allra mest privata. Rätten att få bestämma över sitt privatliv och sin kropp måste för en liberal vara minst lika fundamental som rätten att få bestämma över sin inkomst. Den som inte har begripit det är inte liberal.
fredag 4 februari 2011
Kufar
Namn: varghane V0110/11 Född: 2008 Död 16 jan 2011 i MellerudFältbiologerna ska ordna ett begravningståg för de skjutna vargarna. Räkna med en kuftät sammankomst.
Namn: vargtik, valp V0111/11 Född: 2009 Död 16 jan 2011 i Munkfors
Namn: alfahanne Lövsjö, V0092/11 Född: 2008 Död 15 jan 2011 i Vansbro.
Namn: vargtik, valp…..
R.I.P
torsdag 3 februari 2011
Den så kallade fattigdomen
Från vänsterhåll är det som bekant en populär syssla att prata om "klyftor" i samhället. De rikare blir rikare och de fattiga fattigare, hävdas det ofta. Nu stämmer detta inte i Sverige.
Inkomstspridningen har visserligen ökat under Alliansens tid vid makten, men som framgår i Social rapport 2010 (ladda hem här) har den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) minskat för alla grupper i samhället. Inkomsterna har ökat för alla grupper, men till följd av att de ökat mest i reella tal för höginkomsttagare talas det ändå om ökad fattigdom, särskilt bland barn.
Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! Sverige är dessutom fortfarande ett av de länder i världen med jämnast inkomstspridning. Den bild som politiker på vänsterkanten målar upp, med enorma klassklyftor och nyfattigdom, är helt enkelt inte sann. Men i en tid när socialdemokratin krisar, när vänsterns politiska experiment fått kalla handen och när allt fler arbetare både röstar och betraktar sig som borgerliga har den politiska vänstern ett behov av måla upp en bild av klasskamp och orättvisor i samhället. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra.
Vi bör dessutom vara lite på vår vakt när vi bedömer vad som är verklig fattigdom. Vi kan givetvis använda oss av noga utvalda fattigdomsbegrepp för att slå fast att vissa grupper i Sverige lever under fattiga förhållanden. Och ja, det finns de facto människor med riktigt låga inkomster, människor som gör det till en konst att få hushållsekonomin att gå ihop. Men vad betyder det i praktiken i ett så rikt land som Sverige, med generösa sociala skyddsnät?
När media rapporterar om fattigdom resulterar det i en "fattigblogg" där en medelklasskvinna ska leva på försörjningsstöd under en kort tid och därmed ta del av en för henne mycket exotisk del av samhället. I kvällstidningarnas berättelser konkretiseras fattigdomen till att handla om hur fattiga barn inte får lika dyra mobiltelefoner, TV-spelskonsoler eller kläder som sina kompisar. Eller att föräldrarna inte har råd med den där extra glassen. Någonstans där förlorar begreppet fattigdom sin relevans för mig.
Skillnaden i perspektiv kan egentligen sammanfattas i detta korta (och klassiska) klipp. Det är inte fattigdomen i sig vänsterpolitiker är emot, det är inkomstklyftorna.
Fattig.
Inkomstspridningen har visserligen ökat under Alliansens tid vid makten, men som framgår i Social rapport 2010 (ladda hem här) har den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) minskat för alla grupper i samhället. Inkomsterna har ökat för alla grupper, men till följd av att de ökat mest i reella tal för höginkomsttagare talas det ändå om ökad fattigdom, särskilt bland barn.
Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! Sverige är dessutom fortfarande ett av de länder i världen med jämnast inkomstspridning. Den bild som politiker på vänsterkanten målar upp, med enorma klassklyftor och nyfattigdom, är helt enkelt inte sann. Men i en tid när socialdemokratin krisar, när vänsterns politiska experiment fått kalla handen och när allt fler arbetare både röstar och betraktar sig som borgerliga har den politiska vänstern ett behov av måla upp en bild av klasskamp och orättvisor i samhället. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra.
Vi bör dessutom vara lite på vår vakt när vi bedömer vad som är verklig fattigdom. Vi kan givetvis använda oss av noga utvalda fattigdomsbegrepp för att slå fast att vissa grupper i Sverige lever under fattiga förhållanden. Och ja, det finns de facto människor med riktigt låga inkomster, människor som gör det till en konst att få hushållsekonomin att gå ihop. Men vad betyder det i praktiken i ett så rikt land som Sverige, med generösa sociala skyddsnät?
När media rapporterar om fattigdom resulterar det i en "fattigblogg" där en medelklasskvinna ska leva på försörjningsstöd under en kort tid och därmed ta del av en för henne mycket exotisk del av samhället. I kvällstidningarnas berättelser konkretiseras fattigdomen till att handla om hur fattiga barn inte får lika dyra mobiltelefoner, TV-spelskonsoler eller kläder som sina kompisar. Eller att föräldrarna inte har råd med den där extra glassen. Någonstans där förlorar begreppet fattigdom sin relevans för mig.
Skillnaden i perspektiv kan egentligen sammanfattas i detta korta (och klassiska) klipp. Det är inte fattigdomen i sig vänsterpolitiker är emot, det är inkomstklyftorna.
Fattig.Irland inför sexköpslag?
Högljudda röster höjs för att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster i Irland. Det irländska justitiedepartementet överväger en lag efter svensk modell. Argumenten är tyvärr alltför bekanta: kvinnor och barn (!) fortsätter att utsättas för människohandel därför att det är lönsamt.I en "Turn Off the Red Light"-kampanj försöker fackförbund, socialarbetare och kulturfolk övertala regeringen att agera mot sexköparna. Att minska efterfrågan på kommersiellt sex som gör "prostitution lönsamt för hallickar och människohandlare" anses vara nyckeln till att undvika "exploatering". Det är exakt samma argumentation som användes när den svenska sexköpslagen skulle på plats 1998. Förespråkarna har antingen stora svårigheter att skilja mellan äpplen och päron eller driver helt medvetet en vilseledande kampanj för att få lagstiftarna på sin sida.
Det behöver knappast upprepas, men det är en himmelsvid skillnad mellan den som säljer sexuella tjänster på deltid vid sidan om ett annat arbete/studier och den som gör det under tvångsmässiga former. Det går inte att likställa dessa två! Ändå är det precis det förbudsivrarna gör. De använder skräckexempel om sexuellt tvång och exploatering för att få igenom en lag som reglerar frivilliga sexuella kontakter mellan vuxna människor. Att prata om sexuell exploatering av barn, vilket över huvud taget inte har med saken att göra, är bara ytterligare ett fult knep för att vädja till människors känslor.
Minns ni den irländska polisens insats för några år sedan som syftade till att få en uppfattning om hur omfattande människohandel för sexuella ändamål var i landet? Aktivister mot människohandel och sexuell exploatering hade slagit fast att under en mätperiod på 21 månader hade 102 kvinnor utsatts för sexuell människohandel. Författarna till rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna "bara toppen på ett isberg". Allvarligt läge, således.
Men när den irländska polisen undersökte saken fann de att de flesta utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Det slogs fast att teorier om en organiserad människohandel för sexuella ändamål var mer spekulation än fakta och att de siffror som presenterats av aktivister var en uppblåsta. Liknande erfarenheter gjorde den brittiska polisen. Detta måste vi ha i åtanke när aktivister nu åter igen använder människohandelsargumentet för att komma åt vanligt sexarbete.
Detta betyder inte att människohandel för sexuella ändamål inte existerar. Men vi bör vara på vår vakt när dopade siffror kastas upp i luften, inte minst då sexmoralister använder dem för att motivera en lag som reglerar frivilliga sexuella kontakter mellan vuxna människor.
onsdag 2 februari 2011
Drogtesternas tid
Alla gym ska själva få dopningstesta sina kunder, föreslår regeringens utredare, som också vill ha en ny nationell antidopningsorganisation.Att man vill stävja dopning inom idrotten kan jag förstå. Men privatpersoner som stoppar i sig piller när de tränar...?
Trenden med kontroller är tydlig - även på arbetsmarknaden där allt fler verksamheter gör drogtester på sina anställda. Frågan är om man vågar gå någonstans snart utan att någon sträcker fram en liten vit mugg...
tisdag 1 februari 2011
Otillräckligt
I ett TV-sänt tal till folket lovade Hosni Mubarak att inte ställa upp för omval i september. Talet var defensivt och tidvis lite patetiskt. Mubarak påstod att hans plan hela tiden varit att inte ställa upp för omval. Presidenten avslutade med att säga att han tjänat sitt land länge och att han tänker stanna och dö i Egypten, och därmed inte göra som Tunisiens ledare och fly landet med fickorna fulla av pengar.Direkt efter talet började dock demonstranterna att skrika slagord och vissa tog sina skor i händerna, ett sätt att häda presidenten. Om detta löfte hade kommit alldeles i början av demonstrationerna hade det kanske räckt. Men nu har hundratusentals människor samlats. Vreden har väckts och rädslan försvunnit. Samtidigt har armén lovat att inte göra något som riskerar att skapa ett blodbad. Vad väntar demonstranterna om de ger upp och går hem?
Efter decennier av förtryck och svek litar folket helt enkelt inte på presidenten. Han kan ju faktiskt göra vad han vill under tiden fram till valet i september - en evighetstid för ett folk som vill ha förändring nu. Mubarak kan både arrestera och tortera demonstranter och se till att valen riggas för en efterträdare. Om han nu ens uppfyller sitt löfte att inte ställa upp själv.
Mubarak lovade demokratiska reformer via parlamentet, men oppositionspolitikern Georges Ishak förklarade mångas inställning för CNN på knackig engelska: "My dear, the parliament is false!"
Hycklarna
Det är långt mellan gångerna, men Expressen har i dag en riktigt bra ledare som säger just det jag och många andra har sagt om och om igen: när man har hittat ett skäl att filtrera och censurera internet är det väldigt lätt att hitta ännu ett. Och ännu ett. Därför bör vi av principiella skäl aldrig acceptera att politikerna kontrollerar internet med verktyg som riskerar dess frihet. Ty snart upphör internet att vara det fantastiska verktyg som i dag bygger demokrati i diktaturer, skapar arbete och välstånd i fattiga länder och innovation och förströelse för oss alla.Bland svenska politiska partier är det bara Piratpartiet som har begripit detta fullt ut. Socialdemokraterna går inte att lita på ett ögonblick och de borgerliga partierna har under sin tid vid makten snarast drivit på den globala övervaknings- och censurutvecklingen. Och jag skulle inte lägga några utslagsröster om internets frihet i händerna på vänster- och miljöpartister.
Att se västvärldens ledare kritisera den egyptiska regimen för att ha stängt ned internet är därför en smula ironiskt. Ingenstans drivs frågan om ökad filtrering och nätcensur inför öppen ridå som i just västvärlden. Sverige och andra västländer borde således sopa rent framför egen dörr innan de öppnar munnen. Det värsta är att de förmodligen inte ens förstår kritiken. Våra ledare är helt enkelt en samling hycklare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)