När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Britterna och porren

Storbritannien går i fel riktning på alla möjliga områden. Landet är på väg att förvandlas till en komplett övervakningsstat, och då inte bara på nätet, men den kristmoralistiska kampen mot porren måste nog ändå anses vara den märkligaste utvecklingen. David Cameron har förklarat krig mot osedligheten.

De så kallade Audiovisual Media Services Regulations 2014 reglerar nämligen vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Nu har visserligen viss porr alltid varit förbjuden, men här går den brittiska regeringen betydligt längre än andra.

Listan över porr som nu förbjuds gäller även video-on-demand-tjänster och är lång. Den innefattar bland annat fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (s.k. våldtäktsporr), watersports (urin), fisting (som felaktigt beskrivs som farligt), penetration med vissa objekt och strypsex men också kvinnlig ejakulation. Det sistnämnda är förstås särskilt underligt eftersom det enbart handlar skildringar av kvinnlig njutning. Att förbjuda något sådant i film är högst anmärkningsvärt. Eller ska vi säga obegripligt.

Det förmenta syftet är att skydda barn och ungdomar från att "ta skada" av pornografiskt material. Förutom att detta endast är en skenmanöver, är det också feltänkt i sak. Unga, vissa långt under 18, utför i dag sexuella handlingar inför varandra via webbkameror. Att tro att de skulle få några slags permanenta skador av odefinierat slag av att se nakna människor ha sex är trams.

Inget av detta kommer få vare sig ungdomar eller vuxna att sluta intressera sig för sex eller porr. Det är dessutom fortfarande möjligt att se porr producerad i andra länder. Lyckligtvis finns något som heter internet.

Stegen som den brittiska regeringen har tagit är dock oroväckande, och Camerons eget lilla korståg kan bara ha börjat. Vi bör hålla ögonen öppna för framtida blockeringar och filtreringar av osedligt material på nätet. Storbritannien är på väg att göra en rad odemokratiska länder sällskap.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

I censurens tidevarv

Nalle Puh portas i en lekpark i Polen. Skälet enligt den lokala stadsdelsförvaltningen är att nallen inte är "komplett klädd".

Vi kan skratta år religiösa polackers inskränkthet. Men faktum är att vi "upplysta" svenskar inte är så mycket bättre. Och det är inte bara knäppa väljare utan också personer i landets lagstiftande församling som beter sig. Som den tidigare vicetalmannen Susanne Eberstein (S) som "fick nog" av en tavla med bara bröst i riksdagens gästmatsal och lät plocka ned den. Hennes märkliga motivering var att man måste tänka på de utländska gästerna, "speciellt från muslimska länder". Jag betvivlar att Saudiarabiens eller Egyptens respektive ledning anpassar sin inredning när utländska dignitärer kommer på besök.

Vi fnyser åt amerikanernas "bleepande" över svordomar och fult språk i TV. Men i Sverige upprörs skribenter av en reklamskylt med tre lättklädda flickor ("flickporr!"). Här klär politiker på nakna statyer.

Den hbtq-certifierade hockeyklubben Kiruna IF (som spelar med sådana här matchtröjor) ville plocka ned ett konstverk i ishallen. Skälet? Det visade en naken kvinna. Och i Sverige sätter vi som bekant provokativa konstnärer i fängelse.

Nypuritanism. Radikalfeminism. "Antirasism". Kalla det vad du vill. Ett tecken på ett fritt och moget samhälle är det i vilket fall inte, och det är illavarslande för demokratin.

SVT skriver:

Frågan är hur man ska se på offentlig konst när det finns persomer som tycker att den är kränkande eller opassande.

Om vi ska tillmötesgå alla som känner sig kränkta av konstverk, reklamaffischer eller symboler kommer vi få en synnerligen steril gatubild. Allt måste i princip rensas bort, för något retar alltid någon. Resultatet skulle bli ett offentligt rum som liknar det nordkoreanska. Vissa skulle säkert uppskatta detta.

Men det är inget levande samhälle vi får. Det är ett räddhågset samhälle. Ett samhälle som tystnat. Som tassar på tå. Som inte vågar sticka ut längre. Fråga dig vad det gör med människorna som lever i det.

Tidigare bloggat:
Jakten på det rena samhället

Shanghais frihandelszon invigd

I dag invigdes frihandelszonen i Shanghai, eller Kinas (Shanghai) testområde för frihandel, som det kallas (中国（上海）自由贸易试验区).

Det finns en rad olika synpunkter på detta, och vilka effekter det kommer att få. Allmänt ses det som det viktigaste reformsteget sedan Deng Xiaoping lät öppna en särskild ekonomisk frizon i Shenzhen 1980. Men det finns också förhoppningar om att detta ska innebära mer än en alltmer öppen kinesisk ekonomi. Kanske i förlängningen... demokrati?

Håll inte andan i väntan på det. Ett positivt tecken var South China Morning Posts uppgifter (från en anonym källa) att även Facebook och Twitter kommer att tillåtas i frizonen. Men de har nu tillbakavisats av partiorganet Folkets Dagblad (人民日报) - dock för att sedan tas bort. Det förefaller svårt att få någon klarhet i detta just nu, vilket är rätt typiskt för hur informationsspridningen går till i Kina.

En rimlig förhoppning är ändå att testområdet i Shanghai är en början på något större. Efter Dengs reformer gick klockan inte att vrida tillbaka. I bästa fall kan vi i framtiden se tillbaka på detta nya projekt med samma slutsatser. Men det kan förstås även sluta i ett stort ingenting.

Krav på pressfrihet i södra Kina

Som bekant håller Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) de kinesiska medierna i ett järngrepp. Så hårt att även den avgående premiärministern Wen Jiabao censurerats vid flera tillfällen, bland annat när han i augusti 2010 i Shenzhen (深圳) talade om behovet av politiska reformer.

Mot bakgrund av detta är demonstrationerna för pressfrihet i Guangzhou (广州) i relativt liberala Guangdongprovinsen unika. De brukar aldrig få hållas, men ännu har myndigheterna inte ingripit. Däremot har regimtrogna strömmat till för att ge stöd åt partiet. Munhuggandet mellan demonstranter för pressfrihet å ena sidan och för Kommunistpartiets repressiva linje å den andra har varit välbevakat.

Det var en utbytt ledarartikel i Nanfang Zhoumo (南方周末) som utlyste ilskan hos journalisterna. Protesterna riktas mot censuren av pressen, vilken gör att bland annat journalister ägnar sig åt självcensur, men blir automatiskt en knuten näve mot hela den omfattande censur som drabbar alla delar av det kinesiska samhället.

Att nyheter om demonstrationen i sig har censurerats (eller snarare getts en annan innebörd) i kinesiska medier visar förstås att censuren står lika stark som tidigare. Men förhandlingar sägs pågå mellan företrädare för journalisterna och propagandadepartementet. Kraven från förstnämnda sägs inte handla om att helt beröva Kommunistpartiet kontrollen över medierna utan snarare att lätta något på partiets strupgrepp.

Det är en viktig balansgång. Att ifrågasätta KKP:s maktinnehav kommer inte på fråga. Det gjorde heller inte demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989. Ändå slutade deras krav på större frihet i en massaker. Den som demonstrerar öppet tar därför alltid en risk. Demonstrationerna i Guangzhou är därför modiga.

Ledarskiftet har fött förhoppningar om att Xi Jinpings ledarskap inte bara ska handla om fortsatta ekonomiska reformer utan även en något lösare politisk kontroll.

Om dessa förhoppningar infrias eller inte återstår att se. Just nu gör vi nog klokt i att vara mycket återhållsamma i våra förväntningar.

Nymoralistiska banker

Svenska banker och betaltjänster spärrar och svartlistar företag som säljer erotik eller annat "olämpligt material". De använder sig alltså av en moralisk kompass när de väljer vilka företag de vill samarbeta med och inte.

Visst kan det hävdas att privata företag måste få samarbeta med vilka de vill. Men när giganter som Swedbank, Handelsbanken, VISA och MasterCard samtliga går på en nymoralistisk linje och svartlistar allt ifrån skräckfilmsbutiker till affärer som saluför sexleksaker blir problemet uppenbart. Och vi kunder har all rätt att reagera.

Sedan tidigare arbetar politiker och lobbygrupper för att förmå betalningstjänster att aktivit motarbeta transfereringar som kan kopplas till barnpornografi. Men steget därifrån till vuxenerotik eller skräckfilmer - helt lagligt material - är sannerligen milslångt.

"Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem", säger chefen för Swedbanks kortbetalningslösningar, Jan-Olof Brunila. Det vore intressant att veta hur de kom fram till denna policy. Det förefaller osannolikt att allmänheten upprörts över att det går att köpa skräckfilmer på nätet, kontaktat sin bank och bett dem sluta erbjuda sin betaltjänst. Detta måste ha kommit inifrån.

Alltsammans känns oenkligen rätt mycket 70- och 80-tal, då videovåldsdebatten pågick som häftigast. År 2012 borde vi ha kommit lite längre. Och nog känns det märkligt att företag som saluför erotisk litteratur hamnar på svarta listan när den erotiska romanen Femtio nyanser av honom samtidigt toppar försäljningen på nätbokhandeln Adlibris (och en massa andra boklådor).

Lägger vi an ett framtidsperspektiv blir det lite skrämmande. Det krävs inte alltför mycket fantasi för att tänka sig att både banker och betaltjänster som PlusGirot och Bankgirot kan tänkas ta avstånd från exempelvis drogliberalism och sexliberalism genom att vägra organisationer, partier och föreningar som står för dessa värden tillträde till ett konto.

Konsekvensen blir i praktiken åsiktscensur för vissa grupper som inte står för de "rätta" värderingarna. I takt med att våra liv alltmer knyts till ett fåtal storföretag ökar deras makt över våra vardagsliv. Facebook är noga med att reglera vad vi publicerar och drar sig inte för att stänga av människor som bryter mot användarreglerna.

Om även bankerna i framtiden avser att leka åsiktspoliser får vi ett synnerligen obehagligt samhälle.

Läs även:
HAX

Ingen revolution i Kina

Den kinesiska ledningen ser med viss oro på på händelserna i Nordafrika. Det visade om inte annat polisens snabba ingripande mot något som med nöd och näppe skulle kunna räknas som ett symboliskt stöd för jasminrevolutionen i Tunisien. Bevakningen av kända aktivister sägs också ha ökat.

Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.

Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.

Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú​ Jǐn​tāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn​ Jiā​bǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.

I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.

När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo​ Zé​dōng​ till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.

Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān​'ān​mén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.

De röda fanorna kommer att vaja länge än.

Alternativa sanningar hos China Daily

Regimtrogna China Daily är ibland obetalbart i sin propagandistiska ensidighet. Det blir inte minst tydligt när beslutet att tilldela Liú Xiǎobō Nobels fredspris omnämns.

Lögnen att majoriteten av världens länder stöder Kinas (läs: KKP:s) linje upprepas. Dessutom påstår China Daily att sedan Folkrepublikens grundande 1949 har regeringen "fully considered [...] the universal principles of human rights" (några få snedsteg under kulturrevolutionen, månne?). Ensidigheten avspeglas också i de kommentarer som har postats till artikeln. Min kritiska kommentar togs givetvis inte med. I stället fylls kommentarsfältet av kritik mot Nobelpriset och det bjuds även på rena ursäkter: "As Serb I appologize to China and to great Chineese nation for unfriendly behavior government of my country", skriver signaturen Milan på knackig engelska. Och så fortsätter det.

Texten handlar i huvudsak om Kinas ekonomiska framgångar de senaste 30 åren. Det är förståeligt att regimen vill framhålla dessa som "bevis" för hur väl regeringen har behandlat sin befolkning. Tesen är att all kritik mot regeringen blir direkt oförskämd. Oviktig är den ekonomiska utvecklingen förstås inte, men det faktum att många kineser har fått det materiellt bättre betyder inte att Kinas ledning respekterar mänskliga rättigheter mer i dag än tidigare. Landet har moderniserats på många sätt, men förtrycket är i grunden detsamma. Kina är tvivelsutan ett bättre land i dag än under Máo Zédōng, men det kinesiska folket har fortfarande inte rätt att kritisera eller ifrågasätta sin politiska ledning.

China Daily berättar också att Kina söker samarbete med USA gällande mänskliga rättigheter. Detta torde vara möjligt, anses det, trots att länderna "har sina egna tolkningar av mänskliga rättigheter till följd av olika politiska och sociala system samt kulturella traditioner." Som om det handlade om ett ämne som är helt fritt för tolkningar. Som om grundläggande mänskliga rättigheter var förhandlingsbara. I praktiken skulle detta samarbete rimligen innebära en "blundar ni för våra övergrepp så blundar vi för era"-överenskommelse. En förutsättning för ett fruktbart samarbete om mänskliga rättigheter torde vara att båda parterna respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilket inte Kina gör och USA endast gör i viss mån.

Men visst, båda länderna avrättar ju sina egna medborgare utan att skämmas för det och WikiLeaks-läckorna har visat USA från sin allra sämsta sida (även om det fortfarande finns strålande politiker som står upp för yttrandefriheten och frihetens principer i USA)...

Om att sopa rent framför egen dörr

Carl Bildt kritiserar bland annat Kinas censur av internet och hävdar att "friheten och säkerheten på nätet är en av de stora globala framtidsutmaningarna." Den borgerliga regeringen ska prioritera dessa frågor framgent, påstår utrikesministern.

Men det finns liten trovärdighet i ett sådant utspel då Bildt representerar en regering som tvärtom har minskat friheten på nätet med FRA-lagen, börjat jaga en hel ungdomsgeneration med IPRED-lagen och även stöder filtrering av visst pornografiskt material på nätet. Sverige är dessutom med i en union där datalagringsdirektivet är nästa stora grej och det på allvar diskuteras att bloggare måste registrera sig och tillåta kommentarer i sina bloggposter. I Italien, denna härliga europeiska demokrati, har det lagts förslag om krav på tillstånd från myndigheterna för att få lägga upp klipp på YouTube. Kanske är detta på gång även i Frankrike.

Om regeringen ska ha någon som helst trovärdighet när den talar om värdet av frihet på nätet och kritiserar regimer som censurerar och filtrerar vårt älskade internet, måste den börja med att sopa rent framför egen dörr och göra upp med den kontrolliver som finns inom alla riksdagspartier. Det kan också vara passande att börja med att rikta kritiken mot våra grannländer i Europa, som i växande grad tillhör några av världens främsta internetfiender. Vi har skäl att vänta oss mer av demokratiska stater än av diktaturer.

Det största problemet är emellertid att varken Bildt eller någon annan i regeringen ser likheterna mellan demokratiska staters "kamp mot barnporr och olaglig fildelning" och diktaturers kamp mot oppositionella krafter och annat som anses kunna störa den rådande ordningen. Även Kinas filtrering av internet bottnar viss mån i en kamp mot "osedlighet", det vill säga den ständiga kampen mot porren. Resten kan falla under "störande av ordningen", ett begrepp som mycket väl kan komma att användas även i väst.

Nätcensur handlar i både demokratiska och diktatoriska system om en enda sak: kontroll. Internet har varit en hal tvål för politiker ända sedan vanligt folk fick tillgång till denna fantastiska tjänst. Sedan dess har det förts diskussioner om hur kontrollen ska återvinnas. Skillnaden är att diktaturer som Kina och Vietnam kan slå till snabbare och mer skoningslöst, i demokratier som Sverige tar det längre tid.

Så länge svenska politiker jämför Sverige med Kina, Burma och Iran när det gäller friheten på nätet, ligger vi av förklarliga skäl rätt bra till. Men det säger något att vi behöver göra den jämförelsen för att kunna känna oss duktiga. Med tanke på att i stort sett hela Sverige är uppkopplat, att allt fler praktiskt taget lever sina liv framför datorn, borde friheten på nätet bli en hejdundrande valfråga. Men det kommer det dessvärre inte att bli eftersom båda statsministerkandidaterna är mer intresserade av att diskutera procentsatser i socialförsäkrings- och bidragssystem än mänsklig integritet och frihet. Är det inte ynkligt, så säg.

Hur länge dröjer det innan vi får en motsvarande EU-nätpolis?

USA mot censuren

Den amerikanska regeringen testar en teknik i Kina och Iran som mojliggor for invanarna att kringga regimernas Internetcensur, berattar SVT Text. Tekniken kallas FOE (Feed Over Email) och levererar nyheter, podradiosandningar och annat via Hotmail, Yahoo och Gmail utan att censuren kommer at informationen. Tanken ar att systemet ska anvandas aven i andra yttrandefrihetsfientliga stater som Burma, Uzbekistan och Tadzjikistan.

Detta later faktiskt riktigt spannande. Hackers i Kina har retat censuren tidigare, duktiga och engagerade personer kommer alltid runt regimers forsok att censurera och undanhalla information. Men for den stora massan ar all slags censur en stor bromskloss. Den kranker inte bara yttrandefriheten utan forhindrar aven spridning av korrekt information vid allvarliga situationer (som under sarsepidemin i Kina). Mest av allt uppratthaller den forstas system som sedan lange borde ha reformerats.

Det vore fantastiskt om vi kunde se yttrande- och informationsfrihetsvanliga (hrm, naja) stater i varlden samarbeta med internationella foretag for att motverka censuren i vissa delar av varlden. Innan vi har sett effekterna av FOE och hur det egentligen fungerar i praktiken (samt vilken motreaktionen blir), forhaller jag mig skeptisk men forsiktigt hoppfull.

Filmcensuren försvinner?

Den före detta generaldirektören för den svenska filmcensuren (fint kallad Statens biografbyrå) Gunnel Arrbäck, ville avskaffa sin egen myndighet. Hon lyckades inte. Men nu tycks vuxencensuren äntligen vara på väg bort.

En utredning föreslår att Statens biografbyrå avskaffas. Det är inte en dag för tidigt. I praktiken har den svenska filmcensuren gjort mycket lite väsen av sig de senaste 10-15 åren. I praktiken kommer vi därför knappast att märka någon skillnad. Men staten ska inte bedriva censur, principiellt är avskaffandet av denna tramsmyndighet därför viktigt. De enda som lär ha några invändningar är förmodligen en och annan kristdemokrat.

Alliansen och nätet en svår ekvation

Det får nog sägas vara höjden av ironi när alliansens partisekreterare i dag på SvD Brännpunkt säger att de fått uppdraget att ta hjälp av nätet för att locka unga väljare till regeringen. Detta alltså samtidigt som alliansen klubbat igenom FRA-lagen, samtidigt som den snart klubbar en ny avlyssningslag, samtidigt som de driver på piratjägarlagen och samtidigt som den gör intet och nada för att bekämpa de Internetcensur och -filtreringsförslag som kommer från EU...

Alliansen och nätet går helt enkelt inte riktigt ihop. Att de själva inte har begripit att de troligen skrämt bort en hel nätgeneration, säger en del om hur det står till uppe i regeringens hjärnkontor just nu...

"Det är lugnt."

Det började med barnporr...

...och slutar var då?

Vi har Internetcensur i Sverige, något många inte tänker på. Den är inte statligt sanktionerad genom lagstiftning och det finns operatörer (Bahnhof) som inte följer rekommendationen att samarbeta med polisen i frågan, men de flesta Internetoperatörer ser till att spärra sidor som tros innehålla barnpornografiskt material - trots att det inte är olagligt att titta på sådant material på nätet. Företagen tjänar inget konkret på detta, men risken för operatörer som Telia, Telenor och Glocalnet att utpekas som försvarare av barnporr är inte värd att ta och därför tummar man mer än gärna på informationsfriheten.

Denna censur är förstås knäpp men drabbar väldigt få, kan tyckas. Problemet är inte att färre kan se på barnporr på nätet, det är en ickefråga i sig. Problemet är att man frångått principen om informationsfrihet. När idén om att börja stänga vissa delar av Internet väl har väckts till liv, kan vi vänta oss mer censur i framtiden. Det är alls icke osannolikt att sidor med rasistiskt och nazistiskt material kommer att spärras (minns hur sverigedemokraternas sajt stängdes ned av bara farten under Muhammedkarikatyrkrisen) och när vi väl kommit så långt, vad är det som säger att inte sidor med "misshagligt" drogliberalt innehåll kommer att stå näst på tur? Det finns politiker som har motionerat om att förbjuda drogliberala symboler.

Utifrån nyheten att utländska spelbolag ska få rätt att verka i Sverige på licens har riksdagsledamoten Karl Sigfrid har tagit upp frågan på sin blogg. Spelutredningen har lagt fram förslag om framtidens spelregleringar och resultatet ska presenteras i december. Utredningen innehåller en del "känsliga" förslag.

"För att staten ska kunna ta bra betalt, fordras troligen att svenskarna hindras att spela hos andra utländska bolag via nätet. Det betyder blockerade IP-adresser och stoppade betalningar till olicensierade spelbolag."

Det går inte att säga nog tydligt: beträd aldrig denna stig över huvud taget! Även om motivet till en början är ädelt (blockera barnporr), kommer det att användas i andra syften. Samma problem har vi när det gäller yttrandefriheten, där vi hela tiden riskerar att få inskränkningar i vad folk får tycka och tänka. Fundamentala friheter som yttrandefrihet och informationsfrihet måste garanteras för alla, alltid.

Kd-kvinnor vill censurera Internet - ännu mer

Jag bloggade nyss om Anders Wik, FRA och risken med vad korkade politiska beslut kan öppna för i framtiden. Ett exempel är det så kallade barnporrfiltret, som är ett resultat av ett samarbete mellan polis och Internetoperatörer och som blockerar sidor som innehåller (eller påstås innehålla) barnpornigrafi. Folk kan själva rapportera sidor till Rikspolisstyrelsen, var din egen barnporrspion liksom.

Risken med ovanstående är att det bara är ett första steg mot censur på Internet och att klåfingriga politiker inte kommer att kunna hålla sina fingrar borta från annat de anser stötande eller kränkande. Tidigare har det skrivits motioner om att förbjuda drogliberala symboler. Nu föreslår kristdemokratiska kvinnoförbundet till partiets riksting att webbplatser som tillåter kontaktannonser för sexsäljare ska stängas ned eller blockeras på samma sätt som barnporrsidor. Förslaget i sig är så korkat att det inte förtjänar mer uppmärksamhet (särskilt som det faktiskt inte är olagligt att sälja sex - än), men det är en bra påminnelse om vad censur och inskränkningar kan leda till om de över huvud taget införs. Och ännu ett tecken på att kristdemokraterna passar bäst utanför riksdagen.

(Bilden är stulen från Blogge Bloggelito.)

Yttrandefriheten tackar för sig

Nu tyder mycket på att det kommer att bli förbjudet att förneka Förintelsen i EU - och med största sannolikhet även i Sverige. Just Förintelsen är något som politikerna inte riktigt är villiga att släppa. Det är som om lagar mot att i dag ifrågasätta vad som hände i Europa 1942-1945 skulle fungera som någon sorts ursäkt för att mycket litet gjordes för att undvika tragedin där och då. Är det politikers sätt att "komma ikapp" moraliskt?

Det är hur man än vänder på frågan om skam och skuld, oerhört allvarligt att vi får ett utvidgat åsiktsförbud i EU. Det är upprörande att svenska politiker kan vara med och bidra till att yttrandefriheten och, faktiskt, friheten att välja att inte tro på vissa historiska skeenden (!), inskränks.

Förintelsen är en exceptionell händelse i europeisk historia, om det råder inga tvivel. Att ett av världens värsta folkmord kunde genomföras av en stat mitt i hjärtat av det kultiverade Europa, är något som vi nog inte riktigt ha kunnat ta till oss helt och hållet ännu. Men ett förbud mot ifrågasättande av den officiella historieskrivningen...? Gissa om detta gör folk mer intresserade av argumenten på "den andra sidan"! Nu får nazister och andra antisemiter spela den roll de alltid velat spela: underdogs, de förföljda, de som säger sanningen och får Makten emot sig. Det är alls inte orimligt att tro, att en sådan här lag ökar intresset för de så kallade historierevisionisternas syn på historien.

Dessutom är den naturliga följdfrågan: alla andra folkmord, då? Alla andra förbrytelser? Nazisterna har gott sällskap när det gäller folkmordsregimer. Det finns förnekelser, konspirationsteorier och alternativa sanningar om i stort sett allting. 11 septemberattackerna är ett exempel på en händelse som exploateras hårt av konspirationsteoretiker. Och det är deras fulla rätt att säga sin mening. Ingen vettig människa tror på dem ändå. Detsamma gäller förnekare av Förintelsen. Låt dem ha sina fantasier, bemöt dem då det är lämpligt, men tumma inte på yttrandefriheten!

Sverige kan välja att inte bestraffa "brottet" i fråga. Men i ett land som redan går i bräschen med en hetslagstiftning som förbjuder symboler och ord, är ett förbud mot att inte tro på den officiella historieskrivningen rimligtvis bara ännu ett steg på vägen. Det är bara att inse faktum: det finns ingen ryggrad hos dagens politiker.

Not: Nyheten via HAX

Frihet på nätet

I Sveriges Radios Kaliber framkommer att Thomas Bodström kan tänka sig att utöka censureringen av Internet till att omfatta även sajter där sexsäljare erbjuder sexuella tjänster.

Sexmoralister finns det många av i vårt avlånga land, både bland feminister och kristna. I program som Kaliber drivs tesen att det per definition är fel att sälja sex, oavsett under vilka former det sker. Sexköpslagen ska vara kvar, punkt slut. Trots att hela Kalibers reportage egentligen säger att sexköpslagen inte fungerar, ifrågasätts den inte. Det ropas bara på fler inskränkningar, hårdare straff.

Det är hårresande hur lätt en före detta justitieminister kan ta på informationsfriheten i ett land. Moderaten Krister Hammarbergh skulle fungera som någon sorts motdebattör i den här frågan men tävlar i själva verket med Bodström om vem som är värst:

”Jag tror att det här hänger ihop. Så kallade vanliga sexköp, barnpornografi, trafficking - allt detta hänger ihop.”

Bodström vet att ingen säljer sex frivilligt. Hammarbergh vet att sexköp hänger ihop med barnporr och trafficking. Det är ett så oärligt sätt att argumentera att man tappar hakan. Att bunta ihop vanliga kvinnor och män som säljer sex av egen fri vilja med människohandlare och dokumenterade övergrepp på barn kan verka förvirrat, men det är i högsta grad medvetet. Argumentationen konkluderar att om du säger nej till förbud av sexuella tjänster, måste du vara torsk. Är du emot ett filter av barnporr på nätet, måste du vara pedofil. Vilken politiker törs säga emot under dessa premisser?

Allt börjar dessvärre med barnporren. När idén om ett filter är etablerad kan man ta nästa steg. Och nästa. Det är farligheten i sådana här inskränkningar och det är anledningen till att vi aldrig ska acceptera dem från första början. Oavsett om du är torsk, pedofil eller bara drivs av sunt förnuft.

Länk till den omtalade Secretaryacademy.

Har föräldrar inget ansvar längre?

Har föräldrarna ansvaret för sina barn? Eller är det ”samhället”? Samhället, tycker tydligen många. Med lagar vill de se till att föräldrarna fråntas rätten att välja vem som ska vara hemma med barnen och hur länge. Med ännu fler lagar ska barnen placeras i säkra kupor dit inget obehagligt når. Pang! Välkommen till den riktiga verkligheten när du blir lite äldre.

Det är i dag olagligt med reklam i TV och radio som riktar sig till barn under 12 år. Nu vill Sveriges Konsumenter (glatt påhejade av Barnombudsmannen) skärpa lagen mot barnreklam så att den även omfattar Internet. Man vill åtgärda problem som inte finns!

Barn kan inte skilja mellan redaktionellt innehåll och reklam, hävdas det. Nähä, och? Barn under 12 år bör rimligen ses till av sina föräldrar. Det är föräldrarnas roll att prata med barnen och lära dem att tänka kritiskt, oavsett om det handlar om reklam eller andra samhällsfenomen. Barn ska inte avskärmas från verkligheten utan tvärtom rustas för att möta den.

Som klippt och skuret

"Om vuxet folk vill betala för att bli vettskrämda då är det deras problem, inte samhällets." Orden kommer från Gunnel Arrbäck, direktör på Statens biografbyrå. Det är anmärkningsvärt eftersom hon alltså vill avskaffa sin egen arbetsplats. Tänk om alla generaldirektörer hade samma ambition!

Folkpartiet och moderaterna har velat ta bort den nästan 100 år gamla filmcensuren länge, men ett parti har motsatt uppfattning: kristdemokraterna. De tycker att "Biografbyrån har en normerande roll i samhället" och att censur är "konsumentupplysning". Man måste nog vara kristdemokrat för att kunna säga något sådant på fullt allvar.

Kristdemokraterna har inte bara fel i sak, det stelopererade censurverktyget har tappat all relevans i det moderna medie- och informationssamhället där alla, unga och gamla, kan få tillgång till såväl våldsfilmer som porr på nätet (även här vet vi att kristdemokraterna gärna skulle se lagstiftning).

Frågan är egentligen mest principiellt viktig eftersom censuren inte har klippt i en vanlig film på över 10 år. Men demokratier ska inte ägna sig åt att bestämma vad som är lämpligt och inte lämpligt för befolkningen att se, läsa och höra. Även om ett beslut om avskaffande av censuren fattas, kommer det att dröja till 2011 innan det träder i kraft. Det finns alltså en del tid att försöka tala (kd) till rätta.

[Svenska Dagbladet]