Fru Gårman

Regeringen har beslutat att Herr Gårman ska ersättas/kompletteras med Fru Gårman i trafiken. Jojomen, det är viktigt med jämställdhet på trafikskyltarna. Därför är det av största vikt att även kvinnor syns på våra trafikmärken.

Det känns skönt att den borgerliga regeringen ägnar sig åt det som är riktigt viktigt i jämställdhetsfrågor. Duh.

Sött som opium

"Oj, vad det luktar gott. Sött. Som opium. Snälla säg var du fick tag i den."

Bibliotekarien gillar min parfym. Vilket är helt OK. Men hennes luktsinne får mig att bli lite nyfiken på hennes tidigare livserfarenheter. Opium?!

Demonstrationer för OS i Beijing

I går hölls demonstrationer för OS i Beijing i Malmö och Stockholm. Budskapet var dels att inte blanda ihop idrott och politik, dels att sluta smutskasta Kina i rapporteringen av situationen i Tibet (och i många andra sammanhang). Det har framkommit rena felaktigheter i västerländska medier som av förklarliga skäl retat gallfeber på kineserna. Ironin är förstås den egna kinesiska censuren, men om västerlandet nu vill visa sig bättre än de kinesiska makthavarna måste man göra bättre ifrån sig än så här.

Bojkotter och isolering leder ingenvart. Det leder i alla fall inte framåt. Handelshinder med Kuba har inte hjälpt kubanerna till ett bättre liv. Isolering av Burma har inte hjälpt de burmesiska demokratikämparna. Det är med öppenhet och handel som hundratals miljoner kineser har lyfts ur fattigdom.

Kina kommer inte att bli en demokratisk flerpartistat över en natt, knappast ens inom det närmaste decenniet. Men att landet öppnats upp ekonomiskt är ett gigantiskt steg i rätt riktning och var och en kan se effekterna på Beijings gator. Först och främst betyder det att folk får det bättre i vardagen men på sikt kan det förhoppningsvis också betyda att kineserna ställer större krav på politiska rättigheter. Tills dess kan vi passa på att njuta av OS.

Gårdagens nyheter

Aftonbladet måste vara alldeles till sig i trasorna i dag. De har fått skriva den rubrik de förmodligen längtat efter väldigt länge: Mänskligheten nära utrotning. Är det klimatet som håller på att ta kål på oss? Är det kanske överbefolkningen? Eller är det Vårdförbundets strejk? Nej, det var de tuffa tiderna för ca 70 000 år sedan som gick hårt åt människorna på jorden vid den tiden. Man brukar prata om gårdagens nyheter, men detta är ju löjligt...

Välbekanta ord

Den slutgiltiga rösträkningen efter valet i Zimbabwe visar att det var oppositionen som segrade. MDC vann en majoritet i parlamentet. Presidentskapet återstår dock att avgöra. Man kan bara föreställa sig hur Robert Mugabe kommer att beskriva känslorna när han efter flera decennier tvingas bort från makten:

"Det kändes som en statskupp..."

Bland horor och knark

Torsdagens talarkväll med Frihetsfronten var synnerligen intressant. Svenska Brukarföreningens Berne Stålenkrantz och Björn Hjerdin kom och pratade om sin verksamhet, om hur narkomaner dör av den svenska narkotikapolitiken och hur debattklimatet har blivit något bättre de senaste åren. Men vägen till en reell förbättring är i sanning lång.

Personerna i Svenska Brukarföreningen (som har en rad lokalföreningar runt om i landet) har till skillnad från andra föreningar som säger sig representera narkotikabrukare egna erfarenheter. Det finns risker med sådana föreningar, exempelvis att känslorna av de personliga upplevelserna tar överhanden och skapar en viss instängdhet och oförmåga att ta in andra argument och perspektiv. Föräldraföreningen Mot Narkotika är ett sådant exempel, där mammor och pappor som förlorat barn i drogmissbruk hatiskt skyller allt på "knarket" och vägrar leta orsaker till missbruket. Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn, Atsub, är en annan förening som åtminstone enligt mitt intryck lider av samma bekymmer. Jag fick dock aldrig den känslan med Svenska Brukarföreningen. De argumenterade för sitt harm reduction-perspektiv men gav inte alls intrycket av att vara blinda fanatiker.

En sak som ledde till att föreningen startades var att brukarna själva ledsnat på att höra andra tala för dem och i praktiken mot dem. Människor som själva helt saknar erfarenheter av problematiskt narkotikabruk kan aldrig riktigt förstå vad det handlar om. Inte på djupet. Ändå sitter det prussiluskor som folkpartiets egen antidrogheilare, Birgitta Rydberg, och slår batongen på låret hela dagarna i upphetsning över sitt eget privata fälttåg mot narkotikan och narkomanerna. Visst måste även vi som inte har missbrukat narkotika få yttra oss om narkotikapolitiken och ha åsikter om vad som är den bästa vägen. Men vi ska inte lägga ord i andras munnar utan bör lyssna på dem vi talar om. Vi ska aldrig avfärda andras erfarenheter.

Samma problem har vi när det gäller sexsäljare. Denna grupp får mycket sällan komma till tals och när det sker är det, precis som i fallet med narkomaner, personer som säger "rätt" saker, som passar in i mallen. Narkomaner eller f.d. narkomaner måste ta avstånd från drogerna och ställa upp på visionen om ett narkotikafritt samhälle för att få komma till tals. Sexsäljare eller f.d. sexsäljare måste visa upp sig som utnyttjade offer som våldtagits sedan de var små för att passa in. Just därför är personer som Isabella Lund och Berne Stålenkrantz så oerhört viktiga - och en nagel i moralisternas ögon.

Problematiska narkotikakonsumenter och sexsäljare är, möjligen frånsett den anonyma grupp människor som klassas som pedofiler, Sveriges mest stigmatiserade och föraktade människor. Många vill göra sig till talespersoner för dem, men det är nästan alltid i egna syften. Det är inte för att hjälpa narkomaner till ett bättre liv eller acceptera sexsäljare för deras yrkesval. Den svenska narkotikapolitiken kan sammanfattas i sju små ord: en död narkoman är en bra narkoman. En död narkoman är ett varnande exempel och kostar dessutom ingenting. Svensk narkotika- och sexköpspolitik är hård, cynisk, moralistisk och intolerant.

Ett litet extremistparti

Vänsterpartiet åker på en rejäl bashing i DN Debatt. Språkrören för Grön Ungdom och en av medlemmarna i miljöpartiets styrelse menar att vänstern inte tillför något i samarbetet och att socialdemokraterna och miljöpartiet skulle klara sig bättre utan dem. Det är förmodligen en helt korrekt bedömning.

Vänsterpartiet visar gång på gång att de saknar demokratisk trovärdighet (ett faktum som gör att de som enda riksdagsparti måste göra ett uttalande på sin kommande stämma om att de minsann är ett demokratisk parti), det är inte konstigt om de planerade framtida samarbetspartierna (s) och (mp) har börjat tröttna på detta. Vänstern är den svaga länken i en möjlig rödgrön regeringskonstellation. Det inser artikelförfattarna. De inser säkert också att en valseger 2010 riskeras av detta inkompetenta och ständigt feltrampande parti.

Sedan finns det mer sakpolitiska hinder för samarbetet. Socialdemokraterna har vaknat till i skolfrågan och börjat inse att inte bara svenska folket som helhet utan även deras egna kärnväljare vill ha en skola med god ordning, ett överskådligt betygssystem och med större fokus på kunskap. De är beredda att ompröva sin katastrofala skolpolitik. Miljöpartiet har å sin sida sedan tidigare legat betydligare närmare de borgerliga i skolfrågor. En bred majoritet av svenska folket vill ha betyg i tidigare årskurser för att möjliggöra en bättre uppföljning av vad eleverna lär sig. Därtill är friskolor inte längre ett skällsord i den svenska debatten. Inget av detta har vänsterpartiet kunnat ta till sig. De fortsätter som enda parti att hävda att betygen ska avskaffas, att läxor ska förbjudas och att friskolorna ska bort och elverna pressas in i kommunal verksamhet.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken och synen på ägande finns också betydande skillnader mellan partierna. Vänsterpartiet fortsätter att fantisera om 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Uppfattningen att en stor offentlig sektor, på bekostnad av privat företagsamhet, ger tillväxt till samhället säger det mesta om den världsfrånvändhet som präglar dagens vänsterparti. De ser privat ägande som ett demokratiskt problem, något Ohly betonade i Ekots lördagsintervju den 12 april. Utrikespolitiken är en annan fråga där vänstern verkligen skiljer sig från resten av riksdagen.

Lars Ohly & c/o kommer att fortsätta hävda att vänsterpartiet tillsammans med sossarna och miljöpartiet har kommit överens om si och så många budgetar under de gångna åren innan alliansens valseger och att detta visar att partiet är dugligt som koalitionspartner. Mona Sahlin å sin sida vet att hon förmodligen inte har så mycket till val om hon ska skaffa sig en majoritet i riksdagen efter en eventuell valseger. Hon lär därför ligga lågt när sådana här artiklar dyker upp på DN Debatt. Men faktum kvarstår: sprickorna bland de rödgröna partierna är djupa och uppenbara och det är vänsterpartiet som är det svarta fåret. Det är ett sektliknande extremistparti som Sahlin kommer att få regera med om socialdemokraterna vinner nästa val.

Viktigt av JK

Det är fel att utestänga vissa politiska partier från skolor med motiveringen att partiet inte delar skolans värdergrund. Det har nu JK slagit fast. Det är ett principiellt viktigt beslut som JK tagit. Viktigt för yttrandefriheten.

Det borde vara upp till varje skola att bestämma om politiska partier ska få vistas där och dela ut material. Men om skolans ledning anser att de ska tillåtas göra det, bör det vara öppet för alla.

Jag minns tiden från gymnasiet när de politiska ungdomsförbunden hade bokbord och delade ut material. För undertecknad, som var aktiv MUF:are och således kände avsky för såväl kommunistiska åsikter som för rasistiska, kändes det märkligt att Ung vänster tilläts vistas på skolan i sina Che Guevaratröjor och med skrålande kampmusik medan sverigedemokratiska företrädare utestängdes. Till saken hör också att skolungdomar marscherade på stan för att störa sverigedemokraternas torgmöte, ett möte som dock tidigarelades på grund av detta och därmed kunde hållas i lugn och ro.

Ingen verkade reflektera över vad yttrandefrihet egentligen betyder och varför vi har den friheten i vårt land. Den finns inte främst till för sossar, moderater och folkpartister, den är inte tänkt att skydda allmängiltiga åsikter som var och varannan ger uttryck för. Den finns för att skydda rätten att uttrycka just de obekväma, intoleranta och idiotiska åsikter som partier som sverigedemokraterna, nationaldemokraterna och olika kommunistiska falanger står för. Det är då värdet av yttrandefriheten prövas, det är då det framgår om folk är för verklig yttrandefrihet eller bara för rätten att få yttra sina egna, personliga åsikter.

Enkel matematik

Sudans regering har beslutat att en folkräkning ska genomföras. Det är nog en uppgift som blir lättare och lättare att genomföra med tiden. FN beräknar nämligen att 300 000 människor har dött i Darfurkonflikten hittills...

Gore vill inte granskas

Al Gore kommer till Växjö för att hålla föredrag i höst. Men han ställer mycket speciella krav för att ställa upp: ingen press får närvara. Han vill inte ha någon presskonferens. Att en person som säger sig arbeta med den viktigaste frågan i världen just nu, en fråga som är så viktig att den enligt Gore står över politiken, borde rimligen välkomna alla journalister med öppna armar. De ger honom press, hans budskap får uppmärksamhet.

Men Gore törs inte. Gore vet att han sitter på ett korthus. Han vet att hans domedagsprofetior är överdrivna fantasifoster. Gore har även tidigare vägrat delta i debatter, eller ens vistas i samma TV-hus som sina meningsmotståndare, så detta är inget nytt. Han har själv erkänt att han överdriver för "den goda sakens skull". Al Gores prat om sex meter höjda vattennivåer är ett exempel på det. Detta överensstämmer nämligen inte alls med vad FN:s klimatpanel säger, den grupp som Gore delade Nobelpriset med. De talar om en höjning på mellan 18 och 39 cm, troligen någonstans kring 30 cm. Fast sådana siffror skrämmer ju ingen. Och det ser definitivt inte särskilt dramatiskt ut som en färgglad graf på en storbildsskärm. Gore drar alltså till med 6 meter - och Greenpeaceaktivister på stan lägger till en egen meter för säkerhets skull.

Politikerna i kommunen kräver nu att Gore låter pressen närvara och att det ska ges tillfälle att ställa frågor till klimatgurun. Det ironiska i sammanhanget är att Gore knappast skulle få särskilt många hårda frågor ändå. Sverige och svensk press har inte direkt ifrågasatt klimathetsen utan tvärtom eldat på den. Det är nog ingen vild gissning att kommunpolitikerna i slutändan böjer sig för Al Gores krav.

Bloggat: HAX

Dessa försäljare...

"Efter min upptäckt har jag insett att det i själva verket är synd om dem. Undersökningen gick till på så vis att när de kom fram till mig och frågade, “Hello sir, do you want buy bags, watch, DVDs?”, svarade jag “No, do you have Chlamydia?”, alla tillfrågade svarade “YES! I have!” "

Bloggen Alex i Kina har tröttnat på kinesiska gatuförsäljare. Själv frågade jag efter Stefan & Krister en gång och den filmen hade inte försäljaren i lager, men han var säker på att han fick in den vilken dag som helst.

FN behöver ersättas med ett DF

Tusentals parlamentariker vill inrätta ett FN-parlament knutet till medlemsstaternas regeringar. Det skulle alltså få fart på det tröga, ineffektiva och moraliskt eftersatta världssamvetet. Radikalt? Måhända mätt utifrån dagens system. Meningsfullt? Knappast. Vad vi behöver för att globalt möta hot om krig, svält och förtryck är ett DF - Demokratiernas Förbund.

Det skulle vara en samling av världens demokratiska stater. Stater som kan skilja på mänskliga rättigheter och folkmord, som inte bara ser på när kvinnor och barn hyggs ned med machete, som inte ägnar sig åt verbala dribblingar för att slippa engagera sig och sätta stopp för slakt på oskyldiga människor, som inte håller tyranner om ryggen utan agerar när det behövs. Med USA och EU i spetsen skulle vi få en stabil grund, en världspolis som åtminstone kan arbeta mot de allra värsta förbrytelserna på denna planet.

Alla förbrytelser kommer vi aldrig att stoppa, ty även demokratier gör sig skyldiga till sådana. Om inte direkt så indirekt. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att inte även västerländska demokratier begår övergrepp i egna syften, oavsett om det är makt, pengar eller både och. Sådan är världspolitiken. Men om vi rensar ut de stater som inte bara begår övergrepp utan dessutom triumferar med det (eller ber alla oliktänkande att "gå och hänga sig"), har vi faktiskt kommit en bit på väg.

FN har spelat ut sin roll.

När är gränsen nådd?

I den årliga och omfångsrika Cancerfondsrapporten ingår även en Sifo-studie som visar att i åldrarna 15-29 år anser 63 procent av männen och 73 procent av kvinnorna att de skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. Cancerfonden vill därför ha ett försäljningsförbud av tobak i livsmedelsaffärer, något som 57 procent av de tillfrågade är positiva till. Ja, det kunde man ju ge sig fan på, det är liksom nästa steg i klappjakten på rökare i samhället. Men skulle det verkligen bli svårare att få tag i tobak om förslaget blev verklighet? Det skulle gälla livsmedelsbutiker, inte småkiosker. Och med höga skatter och försämrad tillgänglighet ökar förstås intresset för att smuggla.

I stället för att kalla det hårdare lagstiftning eller förbud, som låter lite mer negativt, kallar Cancerfonden förslaget för "en nollvision". Ja, just det där populära ordet som politiker brukar använda när de vill plocka poäng i opinionen efter någon otrevlig händelse. Senast det var aktuellt med en nollvision var när regeringen föreslog en sådan för självmord. Vägverkets nollvision i trafiken har det som bekant gått lite si och så med. 490 döda i fjol var en ökning jämfört med året innan. Det går inte att undvika dödsoffer i trafiken! Det går inte att få ned antalet rökare till 0! Faran med utopiska mål av detta slag är att åtgärderna för att nå dem fort passerar rimlighetens gräns.

Jag röker inte tobak själv, varför bryr jag mig? Därför att det finns gränser för hur förbaskat korkade förslag som kan accepteras. Med tanke på att den borgerliga regeringen följer den folkhälsofascistiska linje som sedan länge drivits av socialdemokraterna är det inte alls osannolikt att det kommer att läggas konkreta politiska förslag i linje med Cancerfondens. I regeringens proposition från 2002 (Folkhälsomål II) anges som delmål att "ingen ofrivilligt ska utsättas för rök i sin omgivning", något som kan tolkas synnerligen brett och egentligen leda till ett totalförbud av all rökning utanför den egna lägenheten.

Cancerfonden kallar en nollvision mot rökning för "en hälsofråga, inte en politisk fråga". En ickepolitisk fråga som alltså ska beslutas om politiskt...?

Swing it

Det är nästan så att man blir lite avundsjuk.

Rena fyndet

Den allmänna hysterin kring Titanic må ha avtagit en aning så här drygt 10 år efter James Camerons film, men både när det gäller utställningar och auktioner av originalföremål är det precis tvärtom. Här slås ständigt nya rekord. En biljett, tillhörande tredjeklasspassageraren Carl Asplund, ska ha sålts på auktionsfirman Henry Aldridge & Son för 392 000 kronor. Det må låta mycket, men är nästan peanuts när vi snackar föremål som plockats från omkomna och/eller har någon direkt koppling till Titanic. I april 2007 såldes en nyckelkedja med tre nycklar, ursprungligen tillhörande den omkomne posttjänstemannen Oscar Woody, för 101 000 pund inklusive provision och skatt eller runt 1,4 miljoner kronor.

Carl Asplunds dotter, Lillian Asplund, avled 2006 och blev nästan 100 år gammal. I dag återstår bara en överlevande från Titanickatastrofen, Millvina Dean, som bara var sex veckor gammal när fartyget gick under. Den sista överlevande med egna minnen från olyckan är alltså borta.

Lita på att det blir riktig hysteri när det blir dags för 100-årsminne 2012. Kryssningar till förlisningsplatsen är planerade sedan länge.

DN och klimathetsen

DN arbetar för högtryck för att spä på klimathetsen. I DN Söndag gjordes ett reportage om miljövänliga familjer som köper ekologiska barnkläder, äter linsgrytor och känner sig så "självklara" och "naturliga".

Det uppfinns nya uttryck på löpande band i klimatalarmismens spår, ord som klimatsmart, klimatmärkning och klimatpilot. Det sistnämnda beskriver personer som under en begränsad tid får testa på hur det är att leva riktigt miljövänligt. Inte handla i onödan. Leva på linsgrytor och tugga bark i stället för något som, ve och fasa, skulle smaka bra. Jag har inget emot att folk gör sådana här saker. Det måste vara upp till var och en hur man vill leva. Det som irriterar är den präktighet som finns hos många klimattroende, ett slags "jag är bättre än du"-attityd.

Och så var det det där med det dåliga samvetet. I DN Söndag ingår även reseskildringar, denna gång med fokus på Kina. Att läsa om resor är kul och intressant, men den känslan förtas en aning av att DN vill informera om hur mycket koldioxid jag som resenär släpper ut för varje steg jag tar i världen. Jag får veta att jag på resan Stockholm-Beijing tur och retur görs ansvarig för utsläpp på 1,87 ton koldioxid, något som kostar drygt 200 kronor att "kompensera". Självklart "kompenserar" just DN Resor för alla sina utsläpp. Flyger jag till Hongkong görs jag ansvarig för utsläpp på hela 2,34 ton koldioxid till en kostnad på 252 kronor. I stället för att lägga dessa pengar på konsumtion på plats och gynna kinesiska försäljare vill DN att jag slänger dem på "klimatkompensation". Jag ska få dåligt samvete direkt när jag kliver på planet. De kan ta sig någonstans. Långt upp.

I grunden handlar det om en antikonsumism och en avsky för en fri värld där människor kan resa fritt och handla och utbyta tjänster fritt. Det är ett slags uppror mot det rika moderna samhället, mot själva utvecklingen i sig. Göran Greider gick loss i söndagens DN Kultur där han skrev om två tillväxtkritiska böcker (Christer Sannes Keynes barnbarn och Björn Forsbergs Tillväxtens sista dagar) och förklarade att ekologin måste sätta ramarna för demokratin och marknaden. Han föreslår en nedväxling av den industriella civilisationen till ”ekologiskt hållbara nivåer”. Greider gör som många andra på vänsterkanten: han använder miljöfrågan som en trampolin för att lyfta frågan om ”demokratisk planhushållning”. Det är dit många av de mest energiska miljövännerna vill nå. Och DN drar mer än gärna sitt strå till stacken.

Positivt i klimathetsens mörker är att folk, när det kommer till resande, ger blanka fan i vad både DN och tillväxtkritiska författare säger åt oss. Vi reser ändå. Thailand är det mest populära resmålet för svenskar numera, jul- och nyårsresorna för 2008 är praktiskt taget redan slutsålda. Det negativa är förstås den fullständiga frånvaron av debatt, av ifrågasättande. Det har uppstått en obehaglig politisk konsensus som gör att alla med avvikande åsikter antingen betraktas som knäppskallar eller som någon som vill att jorden ska gå under. Det måste vi alla försöka att ändra på.

Högre, större, bättre

Det har protesterats livligt mot allehanda byggen i Stockholm och inte minst i Vasastan det senaste året. Det är lite på modet att hänga ut röda lakan från sina fönster, ett sätt att protestera som verkligen väcker dåliga vibbar när man går förbi och ser fasaderna klädda i vad som ser ut som röda flaggor, i protest mot det ena och det andra planerade byggnadsprojektet. Odenplan var skådeplats för sådana protester när planerna på en galleria offentliggjordes. Projektet las ned, kanske delvis på grund av protesterna.

Nu har det uppstått en proteströrelse mot protesterna. YIMBY (Yes In My Backyard, en motreaktion på Not In My Backyard) vill ha fler, högre och större hus i Stockholm. "Stockholm är inget museum", säger Leonardo Frithunantz. Och visst har han rätt. Folk klagar på att det byggs för lite bostäder, men blir som galna när det ska byggas i närheten av deras egna hem (samma attityd finns i Uppsala där en godkänd byggnation av lägenheter mitt inne i centrum har väckt ilska). Jag skulle gärna se fler höghus i Stockholm. Mer spektakulära byggnadsprojekt skulle onekligen liva upp stadsbilden.

YIMBY finns även på Facebook.

Vänstern försvarar en rutten marknad

Nej, den nya utredningen föreslår inte införandet av marknadshyror. Ändå har debatten blossat upp. Fredrick Federley försvarade riktiga marknadshyror i gårdagens Debatt i SVT, Magnus Andersson gör det i dag.

Det är få saker som gör vänstern så spritt språngande galna som när en ökning av bostadsmarknadens marknadsmässighet kommer på tal. Jag begriper inte riktigt argumentationen. Är det en mänsklig rättighet att bo i Stockholms innerstad? I sådana fall har vi ett problem. Rättigheter ska ju gälla alla, hur löser vi att alla faktiskt inte får plats i innerstan? Ska vi ha lägenhetsrotation? Fem år i Gamla stan, fem år i Rinkeby?

Dagens hyresmarknad är rutten. Du behöver minst en av följande tre saker för att få en bra lägenhet i Stockholm: mycket pengar, bra kontakter eller ett sjuhelvetes tålamod. Kötiderna i Vasastan och på Östermalm ligger på runt 20 år. Ska man ställa sig i kö som spermie eller vad föreslår alla försvarare av dagens reglerade hyresmarknad?

Det ligger inget orättvist i att en centralt belägen lägenhet kostar mer att hyra än en i stadens utkanter. Det är både logiskt och rättvist. De flesta har dessutom inga krav på att bo centralt i Stockholm. Folk vill ha en bra lägenhet, ja en lägenhet över huvud taget. I en stad som Stockholm gör de goda kommunikationerna att man så länge man bor i närheten av en busshållplats kan vara inne i stan på nolltid. Bara man får någonstans att bo.

I dag hänvisas många till svindyra svartkontrakt i förorten, den politiken vill vänstern uppmuntra. Det är på en sådan marknad som det är pengarna och kontakterna som avgör, inte behovet av ett eget boende.

Frihetsfrontens talarkväll: april

Boka in torsdag nästa vecka. Då ska det pratas svensk narkotikapolitik på Frihetsfrontens talarkväll. Dyk upp, ställ frågor och diskutera!

Talare: Berne Stålenkrantz och Björn Hjerdin från Svenska Brukarföreningen.

Ämne: Den framtida narkotikapolitiken.
Svenska Brukarföreningen ger sin bild av den nya öppenheten i svensk narkotikadebatt.

Detta kommer att bli en intressant kväll om den havererade svenska narkotikapolitiken – och om hur drogdebatten kan föras i framtiden.

Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla
Stan Stockholm.

Tid: Torsdag den 24 april kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timma innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.

Efter talarkvällen blir det barhäng i Gamla Stan.

Ingen anmälan är nödvändig. Alla är välkomna!

Varmt välkommen!

Virtuell skatt

Den som tjänar pengar genom att växla in virtuell valuta i exempelvis Second Life är skyldig att betala moms, infomerar Skatteverket. På grund av anonymiteten har dock myndigheten ingen aning om hur detta ska kunna kontrolleras. Kanske borde Skatteverket helt enkelt öppna ett kontor i Second Life och hoppas på det bästa?

Reptilhjärnornas kamp i SVT

Att titta på en kriminalpolitisk diskussion i SVT:s Debatt är ungefär som att titta på publiken vid en tjurfäktning; man får verkligen se människors sämsta sidor. På ett sätt lade SVT själva grunden för detta genom sin rubrik "Vad gör vi med dom?", vilket underförstått betyder "I vilken skräphög dumpar vi brottslingarna?" Sedan lite intervjuer med folk på gatan som föreslår nackskott och hängning. Det hade varit trevligt att se en och annan sansad kriminolog få lite taltid i programmet.

Att anhöriga till mördade barn känner hat och förakt för gärningsmannen är inte svårt att förstå. Men att se alla andra debattdelatagre i en tävlan om vem som kan hitta det mest radikala förslaget för att göra sig av med personer som dömts för mord är verkligen freak show. Dick Erixon havererade i 180 om att radikalt höja straffen och att inte se människan bakom brottet utan bara gärningen. Som om 40 års fängelse skulle hjälpa någon. Radikalt höjda straff handlar bara om att stärka hämndinslaget i kriminalpolitiken och det leder ingenvart. Däremot hade Erixon rätt i att insatser mot unga våldsbrottlingar måste sättas in mycket tidigare och tydligare än i dag. Kan vi hjälpa ungdomar på glid innan de begår ett riktigt allvarligt brott har vi vunnit mycket.

En annan deltagare menade att eftersom hon betalar så mycket i skatt förväntar hon sig att politikerna "löser" problemet. Annars skulle hon inte våga ha sina barn utomhus längre. Som om barnamord vore vardagsmat i Sverige. Det omkom 490 människor i trafiken under 2007, där ingår även barn. Biltrafiken tar livet av mångdubbelt fler barn än vad våldsbrottslingar gör, således skulle ingen förälder våga sätta sina barn i en bil igen.

Mordet på Engla hade högst sannolikt inte kunnat undvikas utan tillgång till tidsmaskin. Och så länge den svenska polisen inte har någon sådan i besittning får vi helt enkelt leva med att fruktansvärda brott kommer att begås. Såväl i Sverige som i alla andra länder. Sådana är nämligen vi människor.

Sexualmoralens gränsvakter

Det kristna samhället har fortfarande problem med sex över generationsgränserna. Även när sexofobiska snorktanter torde ha svårt att hitta konkreta invändningar – som i ett förhållande mellan en 30-åring och en 50-åring – mumlas det bakom ryggen. Hmph. Hålla på. Sådär. Va. Ålderskillnad och allt. Hmph.

Värre blir det förstås när båda parterna är mycket yngre, även om åldersskillnaden räknat i antal år kan vara mycket mindre än i exemplet ovan. Låt säga en 14-åring och en 25-åring. Då ställs frågan om samtycke på sin spets, vilket är helt i sin ordning. Hur klar i skallen är egentligen en 14-åring? Hur lättmanipulerad? Detta är viktiga frågor och de borde landa i slutsatsen att det inte går att avgöra detta generellt. Lagstiftaren gör det ändå, vilket leder till att frivilliga sexuella relationer resulterar i fängelsestraff för den äldre parten.

Det finns goda argument för att ha en s.k. ”byxmyndighetsålder”. En förövare kan annars skylla på att den andre var med på det som skedde. Ju yngre den personen är, desto lättare är den att manipulera. Men vi har faktiskt sett exempel på när två personer blir ”olämpligt” förälskade, bryter mot alla samhällsideal och kastar alla etiska gränsvärden över ända. Vid slutet av 90-talet uppdagades i USA att en kvinnlig lärare inlett ett förhållande med sin då 12-årige elev. De fick två barn tillsammans innan hon dömdes till fängelse i sju år. När hon kom ut diskuterade hon och den f.d. eleven giftermål. Det har tillkommit en rad andra fall sedan dess, även i andra länder.

Rimligtvis borde mognaden vara viktigare än åldern när man bedömer vad som är frivilligt sex och vad som är ett övergrepp. Att ha sex med en person som inte kan kommunicera och därmed på något sätt godkänna att sexet är OK (exempelvis en svårt handikappad person) ska vara förbjudet oavsett hur gammal personen är. En 12-åring med en 15-årings mognad, kroppsligt och mentalt, går inte att jämföra med en 12-åring som kanske har en 10-årings mognad.

Det svenska fallet med 25-åringen och 11-åringen som hade sex är intressant. De träffades på nätet. Hon sökte sig till äldre killar då hon uppfattade sina jämnåriga bekanta som ”barnsliga”. Han, påstått sexuellt osäker och oerfaren, sökte sig till någon som befann sig på en annan nivå än sina jämnåriga. De blev avslöjade och 25-åringen dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Båda ansåg att de hade haft frivilligt sex. Ingen av dem tvingade sig på den andre. Ingen verkar heller ha ångrat sig efteråt och ansett sig ha blivit manipulerad (även om det förmodligen är vad flickan kommer att få höra hos psykologen). Troligare är att flickan blir betydligt mer skambelagd och traumatiserad av omgivningens dom över hennes sexualitet än av den sexuella akten i sig. Flickans pappa har berättat hur ”äcklad” han känt sig. Det är alltså hans känslor, inte flickans, som är väsentliga. Har någon frågat hur hon upplevde det? Är det ens någon som bryr sig?

Den juridiska bedömningen kan inte gärna ifrågasättas med vetskap om hur lagen ser ut i dag. Den gör ingen väsentlig skillnad på denna frivilliga sexuella kontakt och en överfallsvåldtäkt i Tegnérlunden. Sex med en underårig är inte längre utnyttjande utan automatiskt våldtäkt, tack vare feministiska påhejare i riksdagen. I media utmålas därför 25-åringen som en nätpedofil, en ”predator” (för att låna ett populärt amerikanskt uttryck) som strosar runt och letar efter nya offer att sätta tänderna, eller snarare gadden, i. Nyanserna kastas överbord och de verkliga orsakerna bakom varje enskilt fall blir ointressanta för den svart-vit-tänkande pressen.

Sex rör uppenbarligen upp massor av känslor hos folk. Risken är att inte bara debattörer utan även lagstiftare låter dessa känslor styra. Hur mycket påverkar vår privata sexmoral när vi bedömer andra människors relationer? Bör vi över huvud taget låta den kasta omdömen över andras val?

Det finns många som har behov av att upprätthålla en strikt sexualmoral i samhället. Det förvånar lite att många feminister går armkrok med kristna och andra sexualfientliga krafter i denna fråga. Och så har vi förstås organisationer som Ecpat, som försöker att hitta sexutnyttjade barn överallt, vare sig de finns på riktigt eller inte. Kanske är det inte så konstigt att vi har fått uppmärksammade domar där oskyldiga män dömts till långa fängelsestraff på fantasifulla berättelser från döttrar och styrdöttrar.

För att vara ett sekulärt samhälle är Sverige anmärkningsvärt sexualfientligt och traditionsbundet. Vi tycker att det är radikalt med flaggviftade Prideparader och färgglada fjädrar i häcken en gång om året, men missar helt det väsentliga: att hålla moralismen borta från sängkammaren. Sexuell frihet kan endast byggas på tolerans. Tolerans för det avvikande, det annorlunda, det äckliga, det otänkbara.

Låt oss gärna diskutera samtycke och frivillighet. Men låt oss stänga in sexualmoralismen i garderoben där den hör hemma.

Flyget till Stockholm, bagaget till Köln

Har du blivit av med en väska på flyget? Eller har den kommit fram svårt försenad? Då är du inte ensam. Det försvinner eller försenas så det står härliga till. Över 42 miljoner väskor tappades bort eller försenades i hela världen förra året.

Det är nästan så att det börjar likna det glada 80-talet där företag blev av med sina produkter på grund av att SJ slarvade bort hela vagnar...

Notiser

EU-kritikern Sören Wibe har insett att han inte är särskilt välkommen i socialdemokraterna och lämnar partiet. Droppen som fick bägaren att rinna över var bland annat EG-domstolens dom i det s.k. Vaxholms- eller Lavalmålet, där han menar att (s) lade sig platt. Wibe tolkar alltså den domen på samma sätt som många frihetliga: den fria rörligheten segrade över facket.

Enligt en Sifo-undersökning som presenteras i SvD vill 1 av 3 svenskar bojkotta OS-invigningen. Tidningen hade förstås kunnat välja att sätta som rubrik att nästan två tredjedelar av befolkningen faktiskt är emot alla slags OS-bojkotter...

I dag presenterar socialdemokraternas rådslag för jobbpolitiken sin rapport för entreprenörskap och näringspolitik. Mer bidrag till alla, förmodligen.

...och på dagens Brännpunkt tävlar sossarna med regeringen om vem som kan sänka skatten mest för pensionärer. S stormar fram med förslaget 2 000 kronor per år, vilket betyder 167 kronor i månaden. Omräknat i vetelängder blir det ungefär 6-7 stycken extra varje månad.

Kriget mot humaniteten

Svensk socialpolitik går i stort ut på risk- och skademinimering. Vi har generösa bidragssystem som ska minimera utslagning och negativa följder av sociala problem. Människor har matats med sociala rättigheter i över 70 år. Med två undantag: prostituerade och narkomaner.

Tillhör du en av dessa två kategorier är du det svarta fåret i hagen. Du har inte samma rättigheter som andra människor. Du föraktas och bespottas. Är du prostituerad låtsas vi som att du inte finns eller klassar dig som ett olyckligt offer. Är du narkoman vill vi helst att du dör. Detta är en avskyvärd hållning, men den blir också synnerligen förbryllande när man försöker passa in den som en del av det svenska välfärdssystemet som utges för att finnas för de som har det allra svårast.

Svensk alkoholpolitik känns väldigt... svensk. Staten har tagit ett hårt grepp om försäljningsverktyget, Systembolaget, och försöker hålla nere drickandet med höga priser, dålig tillgänglighet och en och annan fånig annonskampanj (vi väntar fortfarande på en etikett liknande Svenska Spels "Spela lagom!" - "Drick lagom!"). Målet är, förutom att få in härliga skattekronor till statskassan, att minimera skadorna av svenska folkets alkoholdrickande. Svensk narkotikapolitik är dock inte unik. Det finns många länder runt om i världen som bedriver ett "krig" mot narkotikan och även om svenska politiker numera bruka bespara sig krigsmetaforerna är det uppenbart att de anser att det är ett slags krig som bedrivs. Men kriget bedrivs inte mot narkotikan utan mot narkomanerna. Och samtidigt som det verkar finns en allt bredare forskarkonsensus ute i den stora världen om att en intolerant och hårdhänt narkotikapolitik inte leder till mindre missbruk, har svenska politiker valt att vända omvärlden ryggen och fortsätta sitt prestigefyllda projekt.

Jag har sparat ett informationsblad från högstadiet. Det handlar om narkotika och sägs berätta den "nakna, kliniska sanningen" om olika droger. Rubriken är: "Vill du få diarré, ångest, svettningar, acne, depression, hjärnblödning, hiv, epilepsi... och sedan dö?". Därefter följer en uppräkning av de vanligaste narkotiska preparaten, dess effekter och skadeverkningar. Och kvicka svar på "drogmyterna".

Ett grundläggande problem är ett felaktigt grundantagande. Svensk narkotikapolitik utgår fortfarande från Bejerots biokemiska teori om att missbrukare i själva verket är helt vanliga människor som "halkat dit", blivit beroende av den livsfarliga narkotikan. Det har varit kärnan i propagandan, ursäkta informationen, i skolorna under många år. Ett bloss och du är fast.

Ted Goldberg, docent vid Institutionen för socialt arbete vid Socialhögskolan i Stockholm, har forskat om svensk narkotikapolitik och svenska narkomaner. Hans forskning visar att av alla som enligt undersökningar hävdat att de testat narkotika, slutar ungefär fem procent som tunga missbrukare. Det är det ena. Det andra är att vem som helst inte blir missbrukare. Goldberg använder begreppen problematiska konsumenter och rekreationskonsumenter. Fem procent blir alltså problematiska konsumenter av narkotika medan resten bara testar några gånger för att aldrig göra det igen eller blir rekreationskonsumenter. Den lilla minoritet som får stora problem med sitt drogintag får det av en anledning. Unga människor som kommer från socialt svåra omständigheter och som redan börjat få sociala problem i form av lätt kriminalitet, skolk och alkoholproblem löper större risk att bli problematiska konsumenter av narkotika än ungdomar som inte visat sådana tendenser. Dessutom finns det tydliga självdestruktiva drag i mångas missbruk.

Goldberg uttrycker det tydligt: "För mig är skillnaderna mellan den självdestruktive gatunarkomanen och t.ex. studenten som röker hasch några gånger på fester så stora och betydelsefulla att de vida överskrider likheten att båda har använt illegala preparat." Detta enkla och till synes självklara förhållande skulle emellertid svenska politiker i allmänhet inte ställa upp på. Tvärtom har jakten trappats upp. Straffsatserna har ökat från max ett års fängelse 1966 till 16 år i dag. Under tidigt 1980-tal utdömdes sammanlagt 1 000 fängelseår varje år för narkotikabrott. I mitten av 90-talet hade den siffran fördubblats och det är inte osannolikt att det ännu tio år senare har skett en liknande ökning. Att skylla allt på "knarket" och ignorera de verkliga orsakerna till varför någon missbrukar en drog är förstås väldigt bekvämt. Inte minst för föräldrar vars barn "halkar dit".

Den svenska narkotikapolitiken försöker inte hjälpa narkomanen att bli kvitt sitt missbruk. Fram till 2004 fastställde Socialstyrelsen ett tak för hur många platser för metadonbehandling som fick inrättas. Även i dag är det svårt att få hjälp och metadonbehandlingar och sprututbytesprogram möts med skarpa politiska protester, främst från borgerligt.

Skärpta straff, större polisresurser, fler antidrogkampanjer - inget av detta kommer att hjälpa alla problematiska konsumenter där ute. Det kommer inte att ta bort de sociala orsakerna till varför vissa människor ägnar sig åt missbruk. Det kommer inte att öka kunskapen. Frågan är om svenska politiker ens är intresserade av det.

Bloggat: Isabella Lund, HAX, LouiseP

Demokrati enligt Ohly

Lars Ohly sade ungefär det alla väntade sig att han skulle säga i Ekots lördagsintervju. Mest intressant var kanske hans utläggning om vad demokrati är. Enligt Ohly är nämligen den borgerliga regeringen odemokratisk eftersom den inte vill öka den politiska makten i samma mån som vänsterpartiet vill. Vänstern vill öka politikernas makt i samhället och bland annat avskaffa den fria riksbanken.

För Ohly är det höjden av demokrati när medborgarnas fri- och rättigheter begränsas av en folkvald politisk majoritet, när gubbar och gummor som väljs vart fjärde år bestämmer över allas våra liv. När den makten minskar, när människor får mer att säga till om i sin egen vardag, är det enligt Ohly ett hot mot demokratin. Således är alla som arbetar för individuell frihet hot mot demokratin och en borgerlig regering tycks enligt den gamle kommunisten ingå där.

"Regeringen står för en politik som definitivt minskar demokratins omfattning. Det blir mindre möjligt att styra genom demokratiska medel", säger Ohly. Han anser att Venezuelas Hugo Chávez "absolut" är demokrat men ifrågasätter alltså alliansregeringens demokratisyn. Lars Ohly lyckas därmed, trots att han inte längre kallar sig kommunist, hamna totalt fel i så grundläggande politiska frågor som den om demokratin.

Chávez är folkvald, precis som den borgerliga regeringen. Där upphör emellertid likheterna. Chávez har arbetat för att stärka sin egen politiska makt genom ändringar i konstitutionen. Han har en oerhört dominant ställning i sitt land, så pass dominant att citat ur partiets program finns att hitta på matförpackningar. Därtill ska förstås läggas Chávez eget lilla TV-program...

När vänsterpartiet håller kongress i juni kommer partiet att göra ett uttalande för att slå fast att partiet är demokratiskt. Inget annat riksdagsparti skulle komma på tanken att göra något dylikt, men enligt Ohly behövs detta eftersom "många har uppfattningen att vänsterpartiet inte helt ut är demokratiskt trovärdigt". Surprise, surprise. Frågan är förstås om ett uttalande av partietpå en kongress kommer att göra särskilt mycket skillnad när partiets företrädare fortsätter att vackla och ständigt visa på dåligt omdöme i allmänna demokratiska spörsmål.

Det där med allmänna rösträtten igen...

Ingen dum tanke...

Bert Karlsson skriver, med en god portion ironi får man anta, att Sverige bättre skulle styras som ett företag under en verkställande direktör. Tanken är ganska lockande, men vägen dit skulle förutsätta en nedmontering av det politikersamhälle vi har i dag. Ta makt från politiken, ge den till människorna själva. Då behöver vi ingen politisk församling som lagstiftar om petitesser längre.

För visst finns det stunder då man ifrågasätter den allmänna rösträtten...

Hang them high?

En 23-åring hänger sig på toaletten i häktet i Mariestad. Personalen hittar honom men låser dörren - och låter honom hänga kvar. Denna makabra historia är särskilt upprörande eftersom mannens hjärta när ambulanspersonalen anländer nio minuter senare går att få igång igen. Han avlider först två dagar senare. Av förklarliga skäl är de anhöriga upprörda.

Vad tänker häktespersonalen på i en sådan situation? Får de panik av att se att någon hängt sig? Tar de för givet att han är död? Har de ens genomgått en grundläggande kurs i återupplivning? Det går att rädda människor till livet även om de har hängt sig, bara man gör det i tid. I detta fall tyder mycket på att 23-åringens liv hade kunnat gå att rädda om han plockats ned direkt när han hittats och det gjorts återupplivningsförsök.

Det går inte alltid att undvika självmord, inte ens på psykiatriska avdelningar med bevakning. Men man kan i alla fall försöka.

Norge tar till kvoteringsvapnet

I grannlandet Norge har feminismen gått ännu längre än i Sverige. Där har vänsterregeringen lagstiftat om 40 procent kvinnligt deltagande i storföretagens styrelser. Faktum är att förslaget från början lades fram av den dåvarande borgerliga regeringen. Fremskrittspartiet är det enda partiet som opponerat sig mot galenskaperna. Det är uppenbarligen inte bara Sverige som har en vänsterinriktad borgerlighet.

Alla som inte uppfyllde målet vid ett särskilt satt datum hotades av likvidation. Nyligen gick tiden ut och det meddelas att samtliga 463 berörda företag nått målet. Det norska näringslivet uppges ha "gillat läget". Ja, vad ska de annars göra? Med hot om likvidation är det väl bara att svälja det staten ger en att svälja... Jämställdhetsfanatikerna är förstås glada som barn över resultatet. Att med tvång få andra att dansa efter ens pipa är det bästa de vet.

Paraplyprojektet, som arbetar för att "öka intresset och kunskapen om mångfald på arbetsplatsen", kallar resultatet en "enastående kvinnomakt i storföretag". Vad det egentligen handlar om är en enastående statlig makt över den privata företagsamheten. Det lär knappast stanna här. När steget om kvotering är taget, finns det inget som säger att det inte kommer att fortsätta.

Frågan är hur de inkvoterade kvinnorna känner sig. Att bli invald bara för att man är kvinna, inte för att man anses vara rätt person för uppdraget, måste vara föga smickrande.

Röda armén var inga befriare

Claes Arvidsson beskriver hur han fått ett mail från en niondeklassare som frågar sig varför det inte framgår i skolböckerna vilken massdöd som Mao Zedong låg bakom i Kina. Jag drar mig till minnes liknande frågeställningar när jag gick i högstadiet. Historieböckerna innehöll mycket information om nazismen och andra världskriget, men knappast något alls om kommunismen och dess verkningar. Vi hade överlevande från Förintelsen på skolan, vilket var jätteintressant även för alla som normalt inte var historieintresserade. Men ingen som levt under och överlevt de kommunistiska regimerna kom någonsin till skolan.

Det finns problem med en statligt styrd kampanj av det slag som Forum för Levande Historia nu genomför. Men den hotar inte den fria forskningen utan fungerar snarast som ett komplement och ett startskott för en, förhoppningsvis, förbättrad historieundervisning i grundskolan. När vänsterbloggare och -debattörer protesterar mot FFLH:s information om kommunismen saknar de trovärdighet. Det skrevs inget upprop mot myndighetens arbete när det var nazismen som var i blickfånget (nazismen och Förintelsen är fortfarande myndighetens fokus, för övrigt). Då var inte den fria forskningen hotad, då ställdes inga krav på tolerans inför "avvikande åsikter". Inte heller protesteras det när skattemedel avsätts för exempelvis genusforskning. Nu gör sig vänstermänniskorna till åtlöje genom att skrika sig hesa över att deras älskade kommunistiska ideologi släpas upp på scenen för att granskas inför öppen ridå.

Andra världskriget är en mycket viktig del av vår moderna europeiska historia, det är naturligt att denna episod ges stort utrymme i historieundervisningen. Även här behövs emellertid större fokus på kommunismen för att ge en mer heltäckande bild av den europeiska konflikten. Bilden av Röda armén som befriare är en myt, skapad av Sovjetunionen och allmänt accepterad bara för att fienden var Hitler och nazisterna.

Varje år den 8 maj firas segerdagen i Moskva. De baltiska ledarna har haft svårt att dela Rysslands entusiasm på denna årsdag. För dessa, och många andra länder, innebar segern över nazismen bara en början på kampen mot kommunismen. En ockupation avlöste den andra. Att historiker som Åsa Linderborg, som givetvis är väl medveten om Röda arméns härjningar, fortsätter att se på Sovjetunionen som Europas befriare säger onekligen en del om hennes trovärdighet som forskare. Och undertecknare av uppropet.

Okunskap och påhittade sanningar

Gårdagens utspel från Claes Borgström om att straffen för sexköp ska skärpas markant möts i dag av applåder från borgerlighetens egen justitieminister. Föga förvånande, ska tilläggas. Beatrice Ask har inte direkt gjort sig känd som en politiker som står på individens sida och allra minst de prostituerades. Var finns de prostituerade själva i Asks värld?

I en riksdagsdebatt underströk hon att de prostituerades rätt att sälja sex och att få komma till tals i frågor som rör dem är "en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Beatrice Ask har alltså tagit kraftigt avstånd från sexsäljarnas rättigheter sedan tidigare och är därför en väntad allierad med Borgström i denna fråga. Den lyckliga horan är en myt, fastslår Ask med en dåres självsäkerhet i dagens SvD. Isabella Lund har tidigare reagerat på sådana uttalanden med det krassa konstaterandet att "vuxna människor som jag och mina kollegor finns inte...". Människor som inte passar in i den färdiga mallen för vad en prostituerad är, osynliggörs och förnekas.

Under debatten i riksdagen där Ask yttrade ovanstående ord, framkom att justitieministerns meddebattörer mer än gärna tog del i en tävlan om vem som kunde skriva sexsäljarna på näsan mest och oftast. Carina Adolfsson Elgestam (s) påpekade att "mänskliga rättigheter för de prostituerade är oerhört viktigt, men det handlar framför allt om synen på den prostituerade och synen på sexköp." Sexköpslagen är de facto en attitydlag. Den är en politisk markering som konstaterar att "sånt där tycker vi inte om". Konsekvenserna av lagen, hur den drabbar sexsäljarna, lämnas därhän. Synen på de prostituerade måste hållas intakt och den måste vara negativ. Hela den svenska sexköpslagen bygger på det. Sådant går alltid att läsa innantill från dylika debattörers inlägg, men det är angenämt att få det svart på vitt på detta sätt.

Det ska inte vara okej att köpa tillträde till en annan kvinnas eller mans kropp, konstaterar moderaten Andreas Norlén i samma debatt. I vanlig ordning löper politikerna inte linan ut i sina egna resonemang. Om vi inte ska få köpa tillträde till någon annan människas kropp, utgår alla massageyrken, all sjukgymnastik, all fysisk vård över huvud taget. Det menar förstås inte Norlén eller någon annan i riksdagens kammare, för så långt har ingen av dem tänkt, men det är precis det som blir konsekvensen av deras föga genomtänkta debattinlägg. De lever kvar i en föreställning om att sex idkas mellan älskande par, helst i hemmet, helst i avlingssyfte och självfallet utan pornografisk inspiration.

De styltiga och förenklade argument som presenteras i sexköpsdebatten blir till sanningar i en kammare där ingen törs ifrågasätta och visa på vad konsekvenserna av lagen egentligen blir. Det blir en okunnighetens löje över hela diskussionen. Vi hade lika gärna kunnat sätta en grupp sjuåringar att diskutera militär strategi på den tyska östfronten 1942. Det som skrämmer är att till skillnad från sjuåringarna sitter riksdagsledamöterna på lagstiftningsmakt, en makt att påverka livet för över nio miljoner människor. Man kan tycka att kunskap och fakta skulle vara eftersträvansvärt i en sådan situation.

Bajs eller tårta?

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har gjort en synnerligen tendentiös undersökning vars enda syfte är att skapa bilden av att svenska folket vill ha ännu högre skatter. Metoden är klassisk: ställ lägre skatter och bra vård mot varandra och säg till den svarande att han bara får välja en av dem. Precis så brukar socialdemokraterna agitera i varje valrörelse - att göra en undersökning utifrån detta är att konstruera svaret innan frågan ens har ställts. SKL hade lika gärna kunnat fråga en grupp människor om de vill ha bajs eller tårta till efterrätt.

Även andra svar i undersökningen pekar på att folk är villiga att betala mer för att få bättre vård. Dels måste det anses vara ett underbetyg för svensk sjukvård om världens (näst) högsta skatter inte har skapat en vård som människor är tillräckligt nöjda med. Dels bör man fråga sig om mer resurser alltid är lösningen på problemen. Om det vore så, skulle det vara lätt att pumpa in extra miljarder till vården och skolan och sedan se alla problem upphöra att existera. Så ser inte verkligheten ut.

Varför ljuger Borgström?

Tidigare JämO:n Claes Borgström har i många år drivit den feministiska kampen mot sexköpare och sexsäljare. I dag är han jämställdhetspolitisk talesman för socialdemokraterna, vilket ger en indikation på att det inte finns något ljus i sikte i sossarnas politik på området. Sexköpslagen har misslyckats, det gick att utläsa i Socialstyrelsens rapport Kännedom om prostition 2007 som kom i december i fjol. Läs den.

Borgström vill dock ha mer av samma recept och höja straffen för sexköp. I dag kan "brottet" visserligen ge fängelse, men normalfallet är böter. Borgström vill radikalt skärpa straffskalan så att ett års fängelse är det lägsta straffet som ges vid sexköp. Det är förstås alldeles barockt. Vuxna människor som gör saker tillsammans ska alltså resultera i att en av dem, den som inte tjänar på akten ekonomiskt, kastas i fängelse. Orsaken till att köparen och inte säljaren är kriminaliserad bottnar i det strukturella könsmaktsordningstänkandet. Enligt Borgström, som varit en av de ivrigaste påhejarna av sexköpslagen, "är de här kvinnorna utnyttjade och befinner sig i en underordnad ställning, under totalt inflytande av den som köper sex". Det är ett förbluffande påstående. Dels då det är så fullständigt taget ur luften och inte alls kan kallas representativt för den vanlige sexsäljaren (vi ska f.ö. akta oss för att använda begreppet "vanlig" i sammanhanget), dels då det visar hur dåligt på fötterna Borgström faktiskt har när han diskuterar den här frågan. Antingen är han dåligt påläst alternativt använder han sig av selektiv perception och stänger ute alla motargument, även om de råkar komma från Socialstyrelsen.

Borgström behöver inte leta länge för att hitta kvinnorna som inte är utnyttjade av sina kunder, som inte står under någon annans inflytande än sitt eget. Om han bara ville se dem. Men precis som för många andra debattörer som argumenterar mot sexköp och för en lag, är sakliga argument inget som Borgström intresseras av. Han kör på myter, missuppfattningar och känsloargument i stället. Maktperspektivet är särskilt förbryllande. Ingen som försvarar sexköpslagen med feministiska maktargument har lyckats förklara på vilket sätt det uppstår en maktsituation så fort sexsäljaren rör sexköparens könsorgan. Det är ju vad som skiljer denna tjänst från en vanlig helkroppsmassage. Om någon kan förklara hur det uppstår en maktsituation när sexsäljaren flyttar handen från låret till könsorganet, är jag villig att lyssna.

Sexköpslagen ska utvärderas. Skälet är inte att ifrågasätta lagen och dess effekter utan snarast att leta argument för att skärpa den. På den punkten har justitieminister Ask varit tämligen klar. Räkna inte med att argumenten för skärpta straff kommer att vara det minsta sakliga.

Upp till var och en

En pappa och hans vuxna dotter träffas igen efter 30 år. Tycke uppstår och de får en dotter tillsammans. Något problem? Självklart inte. Men myndigheterna i Australien gillar inte förhållandet och man kan tänka sig att en och annan australiensare har "rasat" över händelsen. De som kan göra barnets tillvaro till ett elände är framför allt omgivningen.

Intolerans, fördomar och folks egna präktiga sexualmoral lär säkert göra tillvaron för barnet föga angenäm under skolåren - om de övriga barnen får veta hur det ligger till med föräldrarnas släktskap. Det i sig är däremot inget argument mot att människor med så nära släktskap ska få gifta sig och skaffa barn tillsammans precis som alla andra vuxna människor. Men vi har nog en bit kvar innan majoriteten har insett det...

Bojkotta Stockholms eländiga krogliv

Tidigare under kvällen hade stockholmaren och de från gnällbältet inflyttade stockholmarna beklagat sig över krogsituationen i Stockholm. Tydligen är det lag att man måste känna någon för att komma in på de populära klubbarna. Hur kul kan det vara att vara turist i Stockholm om man inte kommer in någonstans? I Shanghai är situationen helt annorlunda. Här kan man utan problem tillsammans med sina vänner gå till alla klubbar. I värsta fall är det en kort kö och en inträdesavgift (då ingår dock oftast en drink). Jag har svårt att förstå hur man kan välja att stå i en kö och förnedra sig. Alex i Kina står inte i kö. Han går till ett annat ställe.

Bloggen Alex i Kina sätter huvudet på spiken och ger oss en god anledning att bojkotta Stockholms bedrövliga krogliv och ha festen hemma i stället.

Akademisk motattack mot de nyttiga idioterna

Uppropet mot den statliga informationskampanjen om kommunismen fortsätter att väcka reaktioner. På vänsterhåll fortsätter debattörer att hävda att kritiken mot myndigheten alltid har funnits. Det stämmer inte. Bloggaren Svensson länkar friskt till kritik som han hävdar är "toppen på ett isberg", men den tidigaste är en debattartikel av Åsa Linderborg i Ordfront (tidningen som förstås alla läser!) från 2003. Gott och väl sex år efter att initiativet till myndigheten togs av Göran Persson, ska tilläggas. Nedanstående utdrag kommer från den Expressen-artikel som nyss nämnda Linderborg var inblandad i samma år:

"Det är välkänt att kommunistregimer har begått brott mot mänskligheten, vilket också framgår av vår artikel. Det är viktigt att hålla kunskap om detta levande. Mindre känt är att västmakterna och deras klientstater begått och alltjämt begår brott mot mänskligheten, tidigare i antikommunismens namn och nu i antiterrorismens. Ändå förtiger Forum dessa förbrytelser. USA:s krig i Indokina, Indonesiens väststödda folkmord i Östtimor, USA:s härjningar i Latinamerika, den väststödda apartheidregimens terror i södra Afrika och Israels ockupationspolitik, är bara några exempel på vad myndigheten konsekvent ignorerar. Genom att förtiga västmakternas grymheter förmedlar Forum en förljugen bild av historien."

Detta är ingen kritik av statlig historieundervisning i sig, det är en kritik av valet av prioritering. Det är dock först och främst det vanliga vänstertjafset om allt elände som deras fiende nummer 1 - USA - är ansvarigt för. Inget annat.

Professor Emil Uddhammar vid Växsjö universitet tar bladet från munnen på riktigt. Låt oss hoppas att det finns fler historiker och forskare där ute som genomskådar de nyttiga idioter som Linderborg & c/o gör sig till. Att ge Forum för levande historia uppdraget att informera om kommunismen framstår mer och mer som ett genialistiskt sätt att locka fram avgrundsvänstern ur sina hålor och låta dem göra bort sig inför öppen ridå.

Obegripligt

Regeringens utnämningar fortsätter att förbrylla. Margareta Winberg, av alla olyckor, tar över Svenska Spel efter Jesper Kärrbrink. Vad betyder detta för det svenska spelmonopolet? Ökat socialt ansvarstagande, svarar sossen Anders Borg. Kan vi misstänka att det blir lite genusperspektiv på spelande framöver också? Lite kvotering på Måltipset kanske?

Detta är bara startskottet

Jan Björklund svarade strålande på vänsterdebattörerna kritik mot Forum för levande historias uppdrag att informera om kommunismens brott. Nu har även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth svarat på kritiken.

"Jag föreställer mig att det finns en större förlåtelse hos många av dem för kommunisternas brott. Åsa Linderborg kallar sig ju själv kommunist."

Där hittar vi själva kärnan i kritiken. Det är ett antal historiker, forskare och debattörer med vänsterläggning som inte vill se en informationskampanj om kommunismen därför att de, med få undantag, är vänstersympatisörer. En politiskt färgad kampanj om kolonialismen, med koppling till kapitalismen, hade de gått ned på knä för att få stödja med ett liknande upprop.

Det har klagats på faktafel i materialet, exempelvis skulle årtalet för Pariskommunen har varit fel med ett års marginal. På vilket sätt detta påverkar skolelevers kunskap om kommunismen och dess brott mot mänskligheten begriper jag inte. Faktafel smyger sig ofta in i ett omfattande material, det finns oklarheter även i kampanjen om nazismen. Den ständiga siffran sex miljoner mördade judar är exempelvis ifrågasatt av vissa forskare. Men det är liksom inte poängen med dessa sorters kampanjer. Ingen skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta kampanjen om nazismen utifrån enstaka faktafel och det är självfallet inte heller huvudskälet till att över 250 undertecknare nu har lågor i håret av frustration.

Forum för levande historia ska dessutom inte fungera som någon statlig ersättare av historieundervisningen i skolan, som vissa vänsterpannor har försökt påskina. Uppdraget ska förhoppningsvis ses som ett startskott till ökad undervisning om kommunismen i grundskolan. Ett sätt att sätta ämnet på dagordningen. Att påstå att alla forskning är fri i dag och att skolorna inte redan står under politiskt inflytande är förstås nonsens. Skolplanen är politiskt bestämd och den som läser på universitet kommer att finna att undervisningen och kurslitteraturen lutar åt det ena eller det andra hållet beroende på vilken utbildning det rör sig om. Själv hade jag en lärare i ekonomisk historia i Uppsala som bad om ursäkt för att han var tvungen att lära ut liberal ekonomisk teori och tog varje tillfälle i akt att smäda Bo Lundgren på lektionerna. Forskare med avvikande åsikter på en särskild institution tassar på tårna för att inte göra något väsen av sig. Så fri kan undervisningen på universitetsnivå vara.

På andra sidan sundet

Lars Vilks Muhammed som rondellhund ska bli musikal i Danmark...

Hyckleriet fortsätter

"Upproret" mot Forum för levande historias (FFLH) granskning av kommunismens härjningar, definierat som "brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer", fortsätter. I dag skriver en rad historiker på DN Debatt och beklagar sig över att forskningen politiseras.

Argumenten är ihåliga. Vänsterdebattörer och -historiker hade alls inget emot att samma myndighet informerade om Förintelsen när Göran Persson var statsminister. Då var det inte tal om att forskningen politiserades, ty ingen normal människa kan väl ändå vara nazist! Då handlade det om att informera ungdomar om nazismens hemskheter, det sågs som ett samhällsansvar. Nu skulle sanningen ut, helt enkelt. Det är signifikant att denna kampanj ("...om detta må ni berätta...") över huvud taget inte omnämns i debattartikeln.

Nu, när kommunismens likvärdiga brott mot mänskligheten ska granskas, ropas det plötsligt efter "tolerans för avvikande åsikter". Vari ligger toleransen att förneka kommunistiska brott? Ingen förbjuder Åsa Linderborg att vara kommunist, ingen förbjuder henne att forska om kommunismen och lägga fram sin syn på orsakerna till förtrycket. Men faktum är att forskningen om kommunismen varit synnerligen eftersatt. Det har skrivits spaltmeter om nazismen, det har genomförts gigantiska projekt om Sverige under andra världskriget (inte minst SUAV), vad vi visste eller inte visste om Förintelsen och mycket annat. Att svenska skolbarn har stenkoll på Auschwitz och nazismen men inte vet ett skvatt om Gulag när de går omkring och tycker att socialistisk revolution verkar vara lite radikalt och häftigt, är oroväckande. Och det spelar såklart den radikala vänstern i händerna eftersom historiskt informerade människor inte söker sig till samhällsomstörtande vänsterorganisationer.

Om du vill granska kommunismen och på allvar söka orsakerna till dess ofattbara följder, inte minst i vår del av världen, måste du lyfta in den ideologiska aspekten. Eftersom historisk forskning fortfarande domineras av historiematerialismen, är det tabu att lyfta in Marx i sammanhanget. Jag tror dock inte att en grundlig forskning om kommunismen kan börja någon annanstans. Därför riskerar FFLH att göra en halvmesyr när de väljer att inte fokusera på de ideologiska faktorerna utan enbart se på enskilda regimer och deras härskare som vore de isolerade och ej tagna ur ett större sammanhang.

Kommunister borde likt nazister få vänja sig vid att bli ifrågasatta och bespottade.