Kritiken mot Kinas OS slår fel

Kina har fått ett OS igen. Denna gång gäller det vinter-OS 2022 och precis som 2008 är det Beijing som kommer stå som värd. Det är första gången en stad kommer att ha arrangerat både sommar- och vinter-OS.

Kritiken som nu kommer från bland andra Amnesty är väntad. Den påminner mycket om den vi såg när Beijing skulle arrangera sommar-OS. Bristande mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet satt på undantag. Arresteringar och folkomflyttningar.

Då hade farhågorna dock även om hur själva spelen skulle bli. Det drogs jämförelser med Hitlertysklands Berlin-OS 1936. Det antogs att Kommunistpartiet skulle utnyttja tillfället att sprida propaganda inför hela världen. Riktigt så blev det nu inte. Spelen blev de kanske bäst arrangerade i de olympiska spelens historia. Månne kan detta också kallas för ett slags propaganda.

Frågan är vad som hade varit alternativet för IOK när städer som Oslo, Kraków och Lviv drog tillbaka sina kandidaturer och endast Almaty och Beijing återstod. Det är, som SOK:s Stefan Lindeberg uttryckte saken, "lätt att stå utanför och kritisera när man inte själv kan ansöka". Stockholm fick som bekant inget politiskt stöd för en vinter-OS-ansökan (och ingen tror väl att Sverige på allvar hade kunnat utmana Beijing i alla fall).

Ett problem med OS är att det har vuxit så snabbt och blivit så dyrt att demokratiska stater har svårt att hävda sig mot länder som Ryssland och Kina, där regimerna kan spendera precis hur mycket de vill och till vilka medel som helst se till att sportarenor byggs och infrastruktur kommer på plats.

Det är mot denna utveckling kritiken borde riktas, inte mot att ett kandidatland som förmodligen har de bästa förutsättningarna av alla får arrangera spelen. OS borde bli mindre och mer ekonomiskt försvarbart för arrangören.

Nå, saken är avgjord för den här gången. Om knappt sju år kommer jag som TV-tittare se fram emot välarrangerade spel, spännande tävlingar och både svenska och kinesiska idrottsframgångar på snö och is.

Sverige sopade rent i OS-stafetten

En tappad skida stoppade inte Sverige från att ta hem OS-guldet i herrstafett för andra gången i rad. Precis som i OS i Vancouver 2010 defilerade Marcus Hellner i mål med flaggan i hand och säkrade ett guld för de svenska åkarna. Detta dagen efter att Charlotte Kalla spurtade hem damernas stafettguld.

För alla som brinner för längdskidåkning har detta OS varit det bästa hittills. Nio medaljer, varav två guld, och då återstår båda långdistanserna på dam- och herrsidan.

Dominanten Norge fick en bra start på detta OS, men sedan har framgångarna uteblivit. De blev stafettfemma på damsidan och fyra på herrsidan. Inga grimaser från Petter Northug den här gången heller, alltså.

I vårt västra grannland är vallningen det stora diskussionsämnet just nu. Men vallning är en del av spelet, och Sverige har tidigare stupat av just det skälet. Den här gången stämde allt och det bar hela vägen till guld.

(M)inister övervakad i Moskva - kände obehag

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) åt middag med människorättsaktivister i Moskva. Hon uppger att mötet övervakades av rysk polis.

"Det stod tre stadiga poliser och tittade in", berättar Adelsohn Liljeroth för Aftonbladet. Möjligen inte ett exempel på den allra smidigaste formen av övervakning, men ministern säger att hon kände "ett obehag".

Låt oss dra en parallell. Obehaget kommer alltså från en minister i en regering som både röstat igenom FRA-lagen (som ger svensk underrättelsetjänst rätten att spana i kabel) och datalagringsdirektivet (som tvingar operatörer att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader).

Detta känner hon inget uttalat obehag för. Men Lena Adelsohn Liljeroth är en representant för en regering som medvetet bygger ut övervakningsstaten och sitter i USA:s mjuka knä. Att peka finger mot Ryssland när man själv har fingrarna i syltburken är inte ett dugg trovärdigt.

Lite påminner detta om Angela Merkels reaktion när det blev känt att hennes mobiltelefon varit övervakad av NSA. Först då fann förbundskanslern det angeläget att ryta ifrån. Så länge bara vanliga tyskar drabbades av övervakningen var det tydligen ingen angelägen fråga.

Även ministrar och regeringschefer är väldigt simpla ibland.

Bojkott eller inte

Ända sedan eftervärlden bittert började titta tillbaka på den gyllene chans till propaganda som OS i Berlin 1936 gav Hitlerregimen, har diskussioner om bojkott av olika idrottsarrangemang varit i svang.

Under Kalla kriget skedde de facto bojkotter av Moskva-spelen 1980 respektive spelen i Los Angeles 1984. När Beijing skulle arrangera sommar-OS 2008 kom krav på bojkott för att Kina bryter mot mänskliga rättigheter, men de föll för döva öron och spelen blev oerhört framgångsrika.

Nu gäller det Ryssland och dess nyinstiftade lagar mot så kallad homosexuell propaganda. Men en bojkott av vinter-OS i Sotji nästa år är lika feltänkt som tidigare bojkottkrav.

Det brukar sägas att den som tror att idrott och politik inte hör ihop är naiv. Så är det visserligen. De går inte helt att separera. Men det betyder inte att idrottarna är politiska eller att tävlingarna är det. Idrott bidrar med ett värde som politiken inte kan. Den förenar människor från olika kulturer, etniciteter och religioner och dömer inte utifrån dessa kriterier. Den är rättvis.

Vi ska minnas att det aldrig är idrottarna själva som kräver bojkott av ett idrottsarrangemang. Det är tyckare som inte har någonting att förlora, och som i vissa fall inte ens är sportintresserade, som kräver bojkotter. Det är inte orimligt att anta att de inte skulle vara fullt lika intresserade att riskera sina egna karriärer på dylika symboliska aktioner.

Jag har därför svårt att ta dylika bojkottkrav på allvar. Det är innehållslös retorik i syfte att få några kvällstidningsrubriker och ingenting annat.

Det är dessutom intressant att notera att det uppenbarligen är de ryska antigaylagarna som väckt de mest högljudda kraven på bojkott. Att Vladimir Putin spärrat in och haft ihjäl politiska motståndare i åratal var uppenbarligen inte skäl nog. Ryssland har aldrig varit ett hem för mänskliga rättigheter. Och om det nu är ett krav för att få arrangera olympiska spel, torde även USA - ett land som dödar barn med drönare i fjärran land - ligga pyrt till.

Om ni bryr er om mänskliga rättigheter i Ryssland, och annorstädes, finns det många bättre sätt att arbeta för dessa än att kräva att världens elitidrottare ska ta smällen.

Olympiastadion i Berlin.

Lida pin

Efter talangfulla Ye Shiwens (叶诗文) OS-guld i simning haglade dopningsryktena. Orättvist, tyckte kineserna. Ye har dopningstestats och visat sig ren.

Säkert finns det gott om dopade guldmedaljörer även i London-OS, inom en rad olika grenar. Men en förklaring till stora framgångar kan också vara djävulsk träning.

I Kina drillas barn från tidig ålder på hårda idrottsskolor. Ye Shiwen säger att hon tränat fem timmar om dagen sedan hon var nio år gammal. Det är priset för ett OS-guld.

Det är därför inte så överraskande att Sverige inte tar några OS- och VM-medaljer i gymnastik. Kinesiska barn drillas stenhårt från lågskoleåldern medan vi i Sverige anser att "barn ska få vara barn" och upprörs över att det sker en utsortering bland mer och mindre begåvade barn som idrottar.

Om lidandet är värt guldmedaljen är förstås en annan femma.

Varför misstänks kineser för dopning?

"Nej, jag har aldrig hört talas om Haile Gebrsellassie. Men det finns ju rätt många afrikaner och deras namn låter likadant."

Nej, så skulle man förstås inte säga. Men när det gäller en annan etnisk grupp, kineser, går det bra att vara okunnig och dryg i TV.

Förre huvudtränaren för det svenska simlandslaget, numera expertkommentator, Hans Chrunak uttryckte i SVT att Ye Shiwens (叶诗文) simresultat är "mycket, mycket märkligt". Dessutom hade han aldrig hört talas om henne, men "det finns ju rätt många kineser och deras namn låter likadant." För den okunnige, ja.

Och Chrunak, som ska föreställa simexpert, borde känna till att Ye vann VM-guld och silver 2010 och 2011. Är en så kallad experts ögon så klistrade vid allt som sker i västvärlden att övriga idrottare glöms bort? Eller handlar det bara om lathet, en ovilja att läsa på om idrottare vars namn anses svåra att uttala och med ursprung i platser många västlänningar inte hört talas om?

Dopningsmisstankarna mot den 16-åriga kinesiskan har haglat sedan hon vann OS-guld i 400 meter medley genom att avsluta de sista 50 meterna snabbare än en mjölksyrepumpad Ryan Lochte. Kineserna är förstås irriterade på amerikanernas, eller snarare tränaren John Leonards, misstänksamhet. De anklagade aldrig Michael Phelps för dopning efter dennes åtta OS-guld i Beijing. Såväl Kina som USA har drabbats av dopningsfall, misstankar borde således riktas åt båda håll. Eller så låter man dopningskontrollanterna sköta den saken.

Inte heller fick blott 15-åriga Sarah Sjöström några misstankar riktade mot sig när hon vann VM-guld 2009. Hon var ju... svenska. Var var Chrunaks misstankar då? Månne är han på dåligt humör efter att Sjöström floppat och Therese Alshammar skadat sig.

Varför får just kineserna stå ut med misstankar om fusk? SVT:s Jonas Karlsson, som får mycket skit men som är en kunnig kommentator som jag uppskattar, ställer den frågan i denna krönika (SVT Play). Phelps och Lochte är lätta att googla, kineserna vet västerländska sportjournalister inget om. Därför "kommer de från ingenstans" när de vinner OS-guld. I västerlänningarnas ögon.

Storbritanniens Olympiska Kommitté har svarat att Ye Shiwen är dopningstestad och har lämnat negativa prover. Saken borde därmed vara utagerad.

OS med västerländska ögon

Redan på förhand satt svenska journalister och hoppades på att Londons OS-invigning, och själva spelen, skulle slå Beijings från 2008. Det vore ett slags revansch för att diktaturen gjorde så bra ifrån sig för fyra år sedan, från första till sista dagen.

Såväl DN:s Johan Esk som SvD:s Ola Billger hoppades och fick enligt dem själva se London bräcka Beijing i kategorier invigningsceremonier. "Så mycket bättre än Peking", konstaterar den sistnämnda.

Mycket av invigningen måste ha varit tämligen obegriplig för alla utanför västvärlden, något som dagen efter även belystes för ett ögonblick i BBC. DN:s Lisa Edwinsson skriver att världen häpnat inför Londons invigningsshow och citerar en rad både brittiska och andra tidningar som sprider rosor över spektaklet. 

Washington Post citeras inte. De håller nämligen inte med. "Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London's ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene." Bleacher Report jämför Beijings och Londons invigningar i olika kategorier och ger London 8 och Beijing 9,5.

Britterna älskar sin drottning. Men att fjäsket för monarkin skulle få en sådan framträdande roll under invigningen av sommarspelen var bara för mycket. Tänk om Kina hade hyllat Mao Zedong under sin invigning. Nu är drottning Elizabeth ingen despot, men hon är en representant för ett odemokratiskt, förlegat och stockkonservativt statsskick som trots detta (eller kanske tack vare?) är omåttligt populärt i England.

Så nej, objektivt kan man knappast hävda att Londons invigning var bättre än Beijings. Den var roligare, mer lekfull, mer avslappnad, kort sagt annorlunda. Väldigt många västerlänningar ville emellertid att den skulle vara bättre och ansträngde sig för att se just detta.

OS-trött

I kväll invigs de olympiska sommarspelen i London. Sedan väntar 600 timmar sportsändningar i SVT:s kanaler under de kommande veckorna, exklusive allt som SVT sänder på nätet. Det är en monumental satsning som den statliga televisionen gör på det som betraktas som årets stora händelse.

Själv är jag redan trött på OS och undrar om jag alls kommer att titta på sändningarna. Kanske på lite herrhandboll, möjligen. Men många av de svenska medaljhoppen är inte med. Vissa är skadade. Andra har pensionerat sig. Så det återstår att se varifrån alla väntade medaljer ska komma.

Beijing höjde ribban för vad som betraktas som välorganiserade och professionellt arrangerade olympiska spel. Själva invigningen var i en klass för sig och lär bli svår för London att bräcka.

Säkerhetsförberedelserna är hysteriska. London kommer att vara en belägrad stad. Även Beijing höjde säkerheten inför OS 2008. Och vissa av åtgärderna permanentades, som säkerhetskontrollerna i tunnelbanan och säkerhetsringen runt Himmelska fridens torg (även om det mest är ett spel för galleriet). Det återstår att se hur det höjda säkerhetsläget i London påverkar livet för invånarna efter att spelen är över.

OS har blivit för stort, för kostsamt. Och för den plågade brittiska ekonomin kommer de olympiska spelen onekligen vid ett känsligt läge - även om politikerna förstås använder spelen som en tid för andrum från allt det som är jobbigt just nu.

De som har ritat, och godkänt, logotypen för Londons OS

borde se sig om efter ett annat arbete.

Värdiga

Det var inte helt oväntat att herrarnas längdstafettlag i OS fick bragdguldet. Jag höll en liten tumme för dem. Tyvärr har bragdstämpeln i priset gått förlorad för ganska länge sedan. Nu påminner priset mer om Jerringpriset i så måtto att det krävs att sporten är populär och lite folkkär. Därför vinner inte curlingdamerna oavsett vilka fantastiska framgångar de lyckas nå.

Det är ju heller inte varje år som det finns några direkta bragder att peka på, men priset ska delas ut likafullt. Lite urvattnat blir det förstås. Men i fallet med herrstafettlaget är det ändå på sin plats med ett bragdpris. De gjorde trots allt något som ett svenskt herrlandslag inte har lyckats med på 22 år - ta ett OS-guld. Och konkurrensen var den hårdast möjliga, det var en rakt igenom stark prestation av de fyra åkarna som fällde avgörandet.

Nedanstående klipp är en liten flashback från den där fantastiska herrstafetten i februari i Vancouver. För kommentatorn Anders Blomkvist var det "en av de bästa dagarna" i hans liv. Då gillar man längdskidåkning med besked.

Bara i Sverige

I Sverige har många människor inget bättre för sig än att skicka in anmälningar till olika diskrimineringsombudsmän eller granskningsnämnder. Inte heller OS-sändningarna går fria från granskande svenskars ögon och öron.

Jacob Hård (som kommenterar längdskidåkning och för övrigt bildar Sveriges bästa sportkommentatorpar tillsammans med Anders Blomquist) och Katarina Hulting (som kommenterar bland annat curling) har anmälts av en privatperson.

De anmäls till diskrimineringsombudsmannen (DO) för att ha uttryckt "kränkande och oprofessionella kommentarer och en allmän nedlåtande ton mot idrottsmän från Indien, Iran, Etiopien och Ghana" under OS-invigningen. Jaha...

Även hockeykommentatorn Niklas Wikegård anmäls till DO för uttalanden om damhockey. Han var förmodligen för ärlig...

Förväntningar

För svensk del har skidskyttet inte varit någon större källa till glädje under OS. Förutom Björn Ferrys guld har det blivit idel missar. Storfavoriten Helena Jonsson åker mest troligt hem från OS helt utan medaljer. Bland herrarna är det bara Ferry som har presterat över huvud taget. Men Ferry verkar så nöjd med sitt guld att det inte längre spelar någon roll hur det går. Vilket är en lite märklig inställning, kan man tycka.

Inte heller norrmännen har haft det så lätt. Tidernas bäste skidskytt Ole Einar Björndalen har krigat till sig ett silver hittills och Emil Hegle Svendsen har ordnat både guld och silver. Hade de varit svenskar hade varit hjältar. Men norrmännen kräver mer av sina favorittyngda skidskyttar. Och i dag sköt Björndalen hela sju bom medan Svendsen inte lyckades nå en topp 10-placering. Inte heller på damsidan blev det någon norska på topp 10 (men där har Tora berger som bekant redan ordnat ett guld).

I stället har Tysklands skönhet Magdalena Neuner imponerat. Hon tog i kväll sitt andra individuella guld och har nu totalt två guld och ett silver i detta OS. Och då återstår stafetten, där tyskorna blir livsfarliga. I herrstafetten är Norge fortfarande en het medaljkandidat medan Sverige nog får finna sig i att mest titta på.

Levererar.

En minnesvärd natt

Det blev en minst sagt minnesvärd kväll framför TV:n när två svenska OS-medaljer lades till kontot efter stor spänning och oerhörd dramatik i det manliga skiathlonloppet. För en gångs skull fick vi se en svensk laginsats som ledde hela vägen till guld. Och brons.

Efter att kaxiga norrmän med spurtspecialisten och glappkäften Petter Northug i spetsen hånat de svenska längdåkarna inför OS var det särskilt skönt att se en svensk vinna guld, en annan vinna brons och en tredje komma in på tionde plats när bäste norrman samtidigt blev elva. Det bådar väldigt gott inför herrstafetten.

Det är också lite underhållande att läsa de norska reaktionerna på det inträffade. Artikeln i Verdens Gang och folks kommentarer visar att de minsann tar längdskidåkning på allvar i det där landet. Northug skyller på att Hellner bröt av staven för honom, något som gjorde att han kom på efterkälken med några sekunder när slutet närmade sig. Men Northug var hela 41 sekunder efter i mål.

Några norska kommentarer under och efter den svenska triumfen:

Våkne da for svarte faen!

Biter negler som jeg aldri har gjort! Fy fader!

Fyttegrisen, dette er fryktelig spennende.

VI BLIR KNUST

Dette er utrolig håpløst. Helt elendig.

Bra løp av "klassisk-eksperten" Eldar Rønning og "satser på topp 6" Martin Johnsrud Sundby. Amatører.

Vi har tydeligvis blitt blasert på langrenn.

Faen meg helt forferdelig.

Rønning seks minutter bak. Gratulerer med dagen!

Helvetes svensker...

Bojkotter förstör idrotten

Det är ett jäkla tjat om en tennismatch mellan Israel och Sverige just nu. Många på vänsterkanten kräver att matchen stoppas för att Israel "är en apartheidstat", "begår övergrepp" och liknande. Själv anser jag att politik och idrott bör hållas åtskilda i största möjliga utsträckning.

För det första kan idrottsutövare i ett land inte rå för om landets ledning är idioter. Idrottarna behöver själva inte ens gilla politiken som förs, bojkotter drabbar dem blint. Att straffa dem för beslut som fattas i ett lands parlament är således feltänkt.

För det andra måste alla som kräver bojkott av vissa länder av politiska skäl vara beredda att löpa linan ut. Samma förhållningssätt måste även kunna appliceras på andra länder än just Israel. Tar vi en titt ut i den stora världen finns det gott om vidriga politiska system och ledare att kritisera. Skulle Rysslands krig i Tjetjenien innebära att ryska skidskyttar inte borde ha fått delta i de nyss avslutade världsmästerskapen i Sydkorea? Skulle dödsstraffet i USA innebära att Sverige inte kan spela landskamper i hockey mot USA i framtiden? Skulle det nordkoreanska förtryckarsystemet innebär att svenska damlandslaget i fotboll måste bojkotta en framtida VM-semifinal på Nordkoreas damer? Ja, så skulle konsekvenserna se ut om bojkott- och "stoppa matchen"-företrädarnas ställningstagande mot Israel utvidgas. Den internationella idrotten skulle inte längre kunna fungera. Något säger mig att de inte har tänkt så långt, förblindade av hat mot Israel.

Jag har som läsare av denna blogg säkert märkt kritiserat dem som krävde en bojkott av sommar-OS i Beijing. Jag förstod inte varför det kinesiska folket skulle straffas för att det tvingas leva under kommunistpartiets styre. OS är en idrottsfest och under de veckor som mästerskapet hålls ska politiska spörsmål läggas åt sidan. Det gäller även en tennismatch i Malmö.

De lyckade spelen i Beijing

OS är slut. För Sveriges del blev det ingen fest, men lita på att många drar en lättnadens suck och skålar i brännvin i Beijing i dag. Spelen har varit en framgång på flera plan för värdnationen. Dels sportsligt men också arrangörsmässigt.

Målet på 50 guldmedaljer lät lite väl optimistiskt, men Kina slutar faktiskt på 51 guld och totalt 100 medaljer. Därmed passerar landet USA i medaljligan (om man, som brukligt, räknar gulden först), vilket är en signal som säger "watch out". Nu är vi världens mest framgångsrika idrottsnation i världens största idrottsarrangemang, snart passerar vi er vad gäller resten också. Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu och det har de all rätt att göra.

Mest gläds jag emellertid åt att många verkar ha fått en mer nyanserad bild av Kina som land. Man ser förvisso inte hela landet mestadels instängd i en OS-by sittande vid datorn under ett olympiskt spel, men svenska sportkrönikörer tycks åtminstone ha en positiv bild av Beijing som stad. Denna förment nedsmutsade stad där man skulle tvingas bära munskydd för att över huvud taget överleva dagen visade sig vara något helt annat. Precis som för Aftonbladets Lasse Anrell gick det för Expressens sportjournalist Mats Olsson upp ett ljus och han konstaterar, uppenbart förvånad, att "alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier. Smogen var fukt - ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön."

För bara några veckor sedan hade dessa ord känts omöjliga att se från en svensk krönikör.

Wang Xin och Chen Ruolin vinner guld. Kina tog 51 guld totalt.

Ny syn på Kina

"Fördomen vi hade om slutna, förtryckta människor som levde kvar i något slags fängelse känns väldigt främmande; folk har bra koll på vårt västerländska liv, vår frihet och våra avarter av kultur. Folk har järnkoll på Britney Spears och Paris Hilton. Folk här har till och med egna Britney Spears och Paris Hilton."

Aftonbladets Lasse Anrell har sett ljuset. Han har varit i Beijing och uppenbarligen blivit av med sina fördomar om staden och om människorna. Man får gratulera. Den mest intressanta frågan är emellertid: varifrån kommer dessa fördomar från första början? Skapar vi dem själva utifrån fixa idéer om västs överlägsenhet och de underlägsna östfolken?

Anrell har bland annat märkt av tryggheten ute på kvällar och nätter i Beijing, som är slående jämfört med västerländska städer. Han har märkt att det kinesiska samhället inte alls är sönderbyråkratiserat som vi vill tro och ställer det snabba och effektiva räddningsarbetet efter jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen i relation till hur de nödställda i översvämningens New Orleans behandlades i "världens största demokrati". Kontrasten är föga smickrande för USA. På plats i Beijing kunde jag konstatera att jordbävningen var huvudnyhet i de statliga TV-kanalerna dag efter dag efter dag och att det lades an propagandistiska tongångar i TV-inslagen. Det var en smula underhållande att se, men samtidigt måste vi påminna oss om att detta inte alls är unikt för Kina. Se på USA efter 11 septemberattackerna...

Visst har kineserna uppmanats att vara extra trevliga och hjälpsamma inför OS, det fenomenet ser vi vid varje sommar-OS. Men det är ingen förvandling av folket som har skett. Mina upplevelser av kineserna är att det är ett trevligt och nyfiket folk. Trevligt mot dig som besökare och öppet för influenser utifrån.

Jag ska erkänna att även jag bar på en hel del fördomar om Kina när jag besökte landet första gången. Förmodligen var de ungefär desamma som Lasse Anrells och de flesta andra svenskars. Kina är en diktatur och därför borde man se militär och poliser överallt med vapen i högsta hugg. Det borde råda förstämning och uppenbart förtryck. Folk borde se oroliga och plågade ut och vara rädda för att tala med utlänningar. Som utlänning borde man vara oönskad, närmast förföljd. Man borde över huvud taget inte åka dit. Jag hade förstås helfel på samtliga punkter. Ja, även de strikta vakterna (som ofta ser ut som unga pojkar) spricker upp i ett leende när man talar med dem.

Det Beijing jag mötte första gången var en glad och öppen stad med nyfikna människor. När en kines följde efter mig från Ya shiu-marknaden till tunnelbanan, vilket var en bra bit, blev jag först misstänksam. Han ställde sig bredvid mig när vi väntade på tåget och klev in i samma vagn och började genast ställa en massa frågor. Bedragare, tänkte jag och mindes liknande incidenter i London. Men det visade sig vara en kinesisk student som ville öva sin engelska och fråga hur jag hade gjort för att få så ljust hår (jag var helblond då). Kineserna är nyfikna, men vi reserverade västerlänningar kan lätt missförstå det i början.

Tiden inför OS har handlat mycket om mänskliga rättigheter, protester, Tibet, Internetcensur. Det finns mycket att kritisera Kina för. Bristande politiska rättigheter. Dödsstraffet. Men det blir lite löjeväckande när folk, inklusive idrottarna själva, hakar på någon sorts trend att kräva frihet för Tibet när de vet mycket lite eller ingenting alls om situationen där och den historiska bakgrunden. Då gör man faktiskt bäst i att vara tyst.

Det har handlat mycket om miljön inför OS. Kina, precis som andra stater i historien i en industriell och ekonomisk uppbyggnadsfas, släpper ut mycket smuts. Den "färdigutvecklade" västvärlden kräver givetvis att länder som Kina och Indien ska ta ansvar för sina utsläpp - som om USA och Europa gjorde det under sin respektive utvecklingsfas! Vi kräver av andra vad vi inte själva tog ansvar för när det begav sig. Skillnaden är att Kina faktiskt tar ansvar. De ligger långt framme vad gäller miljövänlig teknik och det syns även i detaljerna. På vägen till muren vid Mutianyu såg jag gatlyktor försedda med solpaneler, vilket var lite fräckt.

Den påstådda "smoggen" i Beijing är ett kapitel för sig. Vissa, exempelvis IOK:s Arne Ljungqvist, har försökt förklara att det handlar om en kombination av hög luftfuktighet och avdunstning som gör att staden ser ut att ligga i en evig dimma. Om det var avgaser vi såg på bilderna skulle det över huvud taget inte gå att vistas i Beijing. På plats märker man nämligen inte av de avgaser som på bilderna ser ut att hålla staden i ett järngrepp.

Det är bra om ännu fler åker till Kina och ser allt med egna ögon. Det bästa sättet att göra sig av med fördomar är alltid att försöka sätta sina idéer och tankar på prov. Kanske kan det bota fördomarna hos vissa svenskar - inklusive en och annan bloggare. Det är dags att vi börjar omvärdera bilden av Kina i västvärlden.

Kinesiska muren vid Mutianyu, nio mil nordöst om Beijing.
Lägg märke till den berömda smoggen, som måste bero på alla
de tusentals bilar som trafikerar muren varje dag.

När vi plötsligt hamnat i samma båt i Beihai passar en kines på
att be sin flickvän att snabbt ta ett kort på oss två. Varsågod då.

Spelen kan börja!

Invigningen av sommar-OS 2008, 080808, har inletts!

Vi lär ha en epileptisk och hallucinogen föreställning att vänta, OS-invigningar brukar vara så. Lite speciellt är det förstås när flera tusen års fascinerande kinesisk historia, med all dess symbolik och alla dess framgångar, ska sammanfattas på någon timme. Och kanske blir det mer storslaget och vackert än någonsin tidigare när 91 000 åskådare och miljarder tittare världen runt får se invigningsfesten i Fågelboet och Beijing.

Förhoppningsvis kommer vi att få se ett lyckat och underhållande olympiskt spel utan attentat eller missöden.

Efter att ha klagat på SVT:s journalister vad gäller uttalet av kinesiska namn är det på sin plats att ge dem ros för att de placerade Fredrik Önnevall (ofta sedd från Asienreportage i Rapport) som bisittare vid invigningen. Kunnig som han är i kinesisk historia, dess språk och kultur. Förhoppningsvis får vi se honom ofta i kringreportage i OS-sändningarna.

Den kinesiska festen kan börja!

Fågelboet såg länge inte alls särskilt vackert ut. I dag,
särskilt upplyst i Beijings nattmörker, känns det storslaget.

Hittepåkinesiska i SVT

Blogge har tydligen suttit och retat sig på samma saker som jag när han följt de tidiga sändningarna från OS i Kina: de svenska uttalen av kinesiska namn.

Det ska sägas direkt: kinesiska är inget lätt språk. Det är väldigt annorlunda jämfört med många av våra västerländska språk. På samma sätt är engelska ett komplicerat språk att lära sig för kineserna uttalsmässigt, vilket man förstår ju mer man lär sig om kinesiska uttal och sedan tittar på hur vissa engelska ord stavas.

Vi kan inte kräva av våra sportjournalister i TV att de ska lära sig kinesiska bara för att det är OS i landet under en månad i år, men att de ska kunna uttala namnen på de orter de besöker är väl inte för mycket begärt? Allt som behövs är lite research, lite basic training i de vanligaste kinesiska uttalen. Börja exempelvis med ortnamn så förstår du snart galoppen.

Staden Suzhou uttalas ungefär "soodschåå" (inte sootjoo). Alltså uttalas u oftast som "o" och en god gissning är att zh därmed uttalas som "dsch". Bra att veta är också, herr Jonas Karlsson (som tillrättavisade sin kollega i TV och själva lyckades säga helt fel), att ian uttalas "ien" eller "iän", inte "i-an". Och j uttalas givetvis "dj" (se det engelska uttalet av Beijing). Staden Tianjin blir således "tiändjin". De många sje-ljuden kan vara knepiga. Således gör svenska sportjournalister det lätt för sig och säger "tjo" oavsett om namnet på personen stavas Zhou, Chou, Shou eller Xu. Ja, tjo på dig också...

Vi lär få anledning att återkomma. De har redan lyckats vända och vrida på kinesiska idrottsnamn fram och tillbaka ett antal gånger, ovetande om vad som är släktnamn och inte.

OS har inte ens invigts och här klagas det redan på uttalen. Allt detta är petitesser och inget att bry sig om, tycker säkert de flesta, men om sportjournalisterna plötsligt skulle börja säga "nevv jårk" när de rapporterade från New York eller "Loos angeeless" när de var i LA skulle nog många bli lite irriterade. Det är slapphet och ointresse och ingenting annat som gör att sportfolket inte gör någon research alls när de rapporterar från Kina.

Sedan kan vi väl en gång för alla enas om att Kinas huvudstad heter Beijing och inte Peking...

Lär synas i TV-rutan en del framöver.

Fåntrattarna har anlänt

I flera år, och i synnerhet under den senaste månaderna, har luftkvaliteten i Beijing uppmärksammats. Jag tyckte att det började bli löjligt, luftkvaliteten i staden hotar nämligen inte idrottarnas hälsa eller prestationer eftersom de kommer att vistas i staden under så kort tid (hot mot hälsan mäts snarare under en hel livstid). Inte heller IOK:s Arne Ljungqvist ser någon mening med skyddsmasker.

Nu har OS-idrottarna anlänt till Kina och Beijing och se vad de har på sig. Varför riskera något? lyder förklaringen till dessa fåniga munskydd. Varför inte bära heltäckande när ni ändå håller på? Ni vill väl inte riskera något...?

Några försiktiga idrottare pustar ut efter ett 400-meterslopp i Beijing.

Fritt Internet i Kina

Internet släpps fritt under OS i Kina. Det var en lite oväntad eftergift från kinesiskt håll och den ska betyda att regimkritiska sidor blir tillgängliga under de få veckor som OS-spelen pågår.

Hu Jintao säger att han hoppas att de utländska journalisterna ska bevaka vad de ser och upplever på ett objektivt sätt. Nu är säkert den internationella presskåren mer intresserad av vad som händer på löparbanorna än vad som skrivs om falun gong, men detta visar att de kinesiska myndigheterna är påverkbara. OS-arrangemanget hade ju inte fallit om arrangören sagt nej till att släppa på censuren. IOK hade tvingats acceptera detta och bära hundhuvudet. Samtidigt kommer kritiken mot bristande mänskliga rättigheter i Kina varken försvinna eller avta, så någon seger i det hänseendet har regimen heller inte vunnit.

OS ruskar om lite grand - ett fritt Internet och ingen ordförande Mao på de nytryckta sedlarna. Särskilt mycket lär nu detta inte betyda på sikt, men kineserna får i alla chansen att surfa fritt några veckor. Om de vågar.

Kina, OS och den lilla människan

Bojkotta eller inte bojkotta? Niklas Ekdal tar i söndagens DN upp problematiken kring västvärldens syn på Kina och de olympiska spelen där.

Ett av de vanligaste argumenten mot OS i Beijing är att spelen kommer att bli en propagandaseger för kommunistpartiet och därmed för förtryckarregimen. Lyckad propaganda förutsätter emellertid att någon blir blåst, att någon köper propagandan. Nazisternas propagandageni Joseph Goebbels menade visserligen att propaganda måste vara så slug och subtil att den som tror på den inte vet att han har blivit lurad att tro på den, men fullt så subtil är faktiskt inte kommunstregimen i Kina. Vi känner alla till regimens brott.

Vem är det som ska besegras med propagandan? Inte den vanlige kinesen - alla som bor i Kina känner naturligtvis till alla problem, all korruption, alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Och knappast heller vi i väst - det är väl ingen annan än Jan Myrdal som förnekar de brott som den kinesiska regimen gjort och fortsätter att göra sig skyldig till. Att vara där och bevaka, att sätta press på regimen och få den att visa sitt rätta ansikte kan inte vara annat än positivt. Isolation och bojkotter är värdelösa verktyg om man vill påverka på allvar.

En konsekvens av OS-förberedelserna har varit tvångsomflyttningen av människor. OS-området i stadens norra delar är stort och kräver därmed utrymme som upptas av andra. Kineser som råkar bo i närheten av de nybyggda OS-arenorna har dessutom fått sina hyror chockhöjda, ibland så mycket att de omöjligt kan bo kvar. Allt detta är typiska exempel på den lilla människans försvarslöshet, men vi måste påminna oss om att omflyttningar av människor i Beijing har pågått mycket längre än OS-förberedelserna. Staden är i ständig förvandling och oundvikligen kommer vissa att drabbas av utvecklingen.

Ekdal kritiserar Kinas utrikespolitik. De har försvarat både Burmas och Sudans rätt att "styra över sina inre angelägenheter", som det brukar kallas. Här skiljer sig emellertid den framväxande kinesiska stormakten inte från exempelvis Ryssland eller USA. Både dessa jätteländer lierar sig med skurkregimer för att sedan kritisera andra. Vi måste ha detta i åtanke när vi kritiserar Kina.

Niklas Ekdal har helt rätt i en sak: OS 2008 är en fest som folket förtjänar, men inte regimen. Låt oss göra det till en fest för folket.

Kinesisk skönhet.