Det är något med Kina...

Efter senaste Kinabesöket i somras skrev jag en text om hur landet utvecklas i fel riktning. Kina har förändrats mycket sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan, och nästan uteslutande på ett negativt sätt.

Inte minst censuren har skärpts. Kontrollen har ökat på alla plan. Det är en oerhört tråkig utveckling, inte minst eftersom Kina har en sådan enorm potential som nu hålls tillbaka av det styrande KKP.

Allt detta till trots återkommer alltid en längtan några månader efter det senaste besöket. Det är svårt att förklara varför. Det kan ju inte bara ha med maten att göra, tänker jag. Men det är något med Kina som lockar. Trots allt.

Utvecklingen i Hongkong är också oroande - självständigheten är ständigt under hot. Ett dagsfärskt exempel är när Folkkongressens ständiga utskott satte ned foten mot två folkvalda parlamentariker i Hongkongs parlament.

Peking anses markera mot minsta tillstymmelse till självständighetskrav från Hongkong. Det finns växande farhågor att idén om "Ett land, två system" är på väg att luckras upp och att Kinas ledare inte kommer tolerera ett Hongkong som sköter sig självt längre.

Det mesta går således i fel riktning. Kontrollen i Kina skruvas åt ytterligare, även om kineserna med ett längre perspektiv har blivit oerhört mycket friare.

Men så tittar jag på Sverige och inser att det mesta faktiskt går åt fel håll här också. Ingen pratar längre om att bekämpa massövervakningen. Ingen tycks tro på mycket lägre skatter.

Optimismen för Sveriges framtid tycks som bortblåst. Kanske är det därför jag fortsätter att längta till Kina.

Tidigare bloggat:
Ett Kina i förändring

Läs även:
Så blir du en kinesisk mönstermedborgare

Ett Kina i förändring

Efter en månads rundresa i Kina och Hongkong är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen. Att resa är inte bara att få uppleva spännande platser och äta och dricka gott. Det är att vidga vyerna, att skapa nya intryck och att inte minst få perspektiv.

Kina har en fantastisk potential. Det är ett land med en strävsam och hårt arbetande befolkning, en rik historia, fantastisk natur, stora pluralistiska städer, världens bästa kök och mycket annat. Men Kina styrs sedan 65 år enväldigt av ett kommunistparti, vilket omöjliggör för landet att nå denna potential och verkligen bli Mittens rike i världen.

Ekonomiskt har Kina sett en exempellös utveckling under de senaste dryga 30 åren. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur extrem fattigdom. Landet har en växande medelklass, och det går inte annat än att säga att marknadsreformerna har fungerat. Men det som saknas är en fri ekonomi som inte styrs helt av staten, ett oberoende rättsväsende, riktig äganderätt och ett avskaffande av censuren. Allt detta är faktiskt viktigare än flerpartisystem och fria val.

På ytan ser allt normalt ut. Kina förefaller vara som vilket modernt asiatiskt land som helst. Men väldigt mycket av det som liknar normalitet är en sorts kuliss. Bakom alla banker, gigantiska byggarbetsplatser och nya fina snabbtågslinjer står en enda kraft: 中国共产党，Zhōngguó gòngchǎndǎng, Kinas kommunistiska parti.

Att inget i Kina kan ske utan KKP:s tillåtelse är förstås en överdrift - partiet har varken den kontrollen över det sociala livet eller den blodtörstighet som Nordkoreas styrande arbetarparti har. Men eftersom den kinesiska befolkningen saknar verklig äganderätt och det statliga ägandet i näringslivet är så omfattande, kan det med fog hävdas att inga större affärer kan ske utan partiets tillåtelse. När Saab-ägarna Nevs nu vill bygga elbilar och sälja i Kina är det därför avgörande att företagets ledning har goda kontakter med den kinesiska regeringen och med lokala partibossar. Pengar saknas sällan där.

Ett exempel på vilka konsekvenser partiets makt kan få för enskilda personer fick jag när jag besökte min frus hemstad. I Zhanjiang (湛江) på sydkusten i Guangdong-provinsen växer lyxhotellen och lägenhetskomplexen mot skyn precis som i alla kinesiska städer. På bara några år har helt nya kvarter byggts på gruset från de gamla. Precis som i Sverige byggs det för människor med pengar.

Ett av de femstjärniga hotellen vars fasad lyser upp omgivningen på kvällen står emellertid oöppnat. Allt är färdigt, hotellrummen står klara att ta emot sina första gäster. Men invigningen stoppades av de lokala myndigheterna. Hotellägaren tog livet av sig. Kanske hade han inte mutat rätt person. Eller kanske var han en i raden som de facto hade mutat någon, eftersom det är så affärer görs, och som därför blev ett av många små eller medelstora offer för president Xi Jinpings antikorruptionskampanj. Konsekvensen blev i vilket fall att ett färdigbyggt hotell nu står helt tomt.

Tomma hus råder det för övrigt ingen brist på i Kina. Såväl i städerna som på landsbygden finns de i överflöd. Vissa är färdigbyggda men flertalet knappt halvfärdiga. Sannolikt tog pengarna slut och eftersom någon äganderätt inte existerar är det enklast att bara låta det tomma skalet stå kvar och skräpa ned omgivningarna och börja om någon annanstans.

Med rätt sociala, politiska och ekonomiska reformer skulle Kina kunna bli ett helt fantastiskt land för investeringar men inte minst för vanligt folk att bo i. Ty det finns i dag stora bekymmer som har direkt med KKP:s sätt att styra att göra. Inte minst gäller det miljön. Med en fullständigt hänsynslös syn på natur och djurliv har KKP ända sedan Maos dagar sökt besegra naturen för att uppnå politiska mål.

Effekterna syns överallt i form av livsfarlig luft i storstäderna, gift i barnmat och skrupelfria näringsidkare som säljer rapsolja från rännstenen som ny. Bland mycket annat. Vi har till och med hört talas om fejkade dumplings som innehöll färgat papper i stället för kött.

Det är inte konstigt att det bland kineser finns en mycket utbredd misstro mot om det man köper i butiken är äkta eller rent av ätbart. Denna misstro finns även mot myndigheter i allmänhet, och inte utan anledning. Korruptionen, som är en väl rotad del av systemet, förtär tilliten i samhället.

Jag tror tyvärr inte på snabba politiska förändringar i Kina. Sittande ledare lär snegla mot Singapore snarare än väst. Bara att få en befolkning på över 1,3 miljarder som aldrig upplevt demokrati att förstå att det finns alternativ till dagens kinesiska enpartisystem är en stor utmaning.

Det vi kan hoppas på är att KKP med tiden blir alltmer irrelevant i människors vardag och att även partiets egna börjar ledsna på de uppenbara svagheterna och begränsningarna i det system de skapat. Stegvis kan vi då få se vissa lättnader i det politiska förtrycket.

Jag hoppas att jag kommer få se ett demokratiskt Kina under min livstid. Det är nämligen ungefär det tidsperspektivet jag tror att vi behöver ha.

Avslutningsvis en homage till VPN-tjänsten Private Internet Access, PIA, som fungerade strålande under min vistelse (i alla fall under 98 procent av tiden).

Mat av det ofarligare slaget: rökt ris i bambu.

Att bygga sönder ett land

Eftersom jag vistas en tid i Kina nu i sommar tänkte jag skriva en bloggpost om hur modern arkitektur bestående av kantiga lådor i olika färger (eller bara i grått) håller på att ta över gatubilden runt om i svenska städer och visa på att det finns alternativ att ta efter i Kina.

Sanningen är dock att situationen i kinesiska städer är ännu värre. Traditionell kinesisk arkitektur är både enkel och vacker. Men dagens byggnader är dels hypermoderna och futuristiska glaskonstruktioner (kontor och represenationsbyggnader), dels små eller stora tegellådor, oftast vita eller brunbeiga. Tar du några bilder i ett antal kinesiska städer är det nästan omöjligt att skilja dem åt.

I Sverige börjar det uppstå motståndsfickor mot dagens fantasilösa och fula arkitektur. Som affärsmannen Björn Sundeby. Han vill bygga en ny stor fastighet i Växjö. Inspirationen är 1800-talshusen på Strandvägen i Stockholm. Arkitekten beskriver att Sundeby har en vision att bygga ett hus av en kvalitet som inte byggs i dag. Och precis så är det. Om huset blir verklighet är det något vars like inte har byggts på flera hundra år.

Visst är detta Växjöhus något helt annat än de tråkiga och fantasilösa fyrkantiga lådor, som det ovan, som i allt högre grad präglar den svenska stads- och småstadsbilden. Jag hoppas att Sundebys projekt i Växjö når hela vägen och blir en inspiration för fler att följa.

Vi håller på att bygga sönder Sverige just nu, och eftervärldens dom lär bli hård. Men om tio år är det så dags att ångra sig. Precis som när gamla delar av bland annat Sundsvall och Stockholm revs kommer vi få leva med dagens beslut länge.

I Kina är förstås allt mycket större och vräkigare. Det politiska systemet är en viktig orsak till att byggandet ser ut som det gör. Kommunistpartiets regim med lokala partibossar som bara har några år på sig att sätta sitt avtryck gör att det ska byggas stort och snabbt. Ironiskt nog skapar alltså enpartistaten, som varit stabil sedan 1949, en stress.

Det byggs utan hänsyn till alla dem som måste tvångsförflyttas och vars hus måste rivas, endast ibland till en skälig ersättning. Människor på landsbygden får se sina byar rivas och flyttas till nyupprättade stadsdelar. Ibland för att ge plats åt en damm, ibland för något annat.

Ett exempel på den hysteriska jakten på skrytbyggen är New Century Global Center i Chengdu, världens största byggnad på 500x400 meter som byggdes på ynka tre år. Denna fastighet är något så vräkigt att den nog endast har sin motsvarighet i Dubai. Det är som om Albert Speer fått fria händer med psykedeliska droger i kroppen. Precis som många nya kinesiska byggnader har den "vågor" på taket.

Nazistisk arkitektur är faktiskt ingen dålig parallell vad gäller själva syftet med de kinesiska skrytbyggnaderna, nämligen att få den enskilda människan att se liten och obetydlig ut. Men visst är de imponerande. Och visst får de oss att häpna och säga "wow". Frågan är bara vad vi tycker när dessa känslor har svalnat och vi insett att stora delar av den äldre bebyggelse av historiskt värde som revs aldrig mer kommer åter.

Om jag fick önska skulle svenska arkitekter och byggbolag blicka bakåt ett stycke och bygga vackert men funktionellt i stället för kantigt och fult. Några skrytbyggen behöver det inte vara. Men jag tror att vackra hus gör oss lite lyckligare. Det finns trots allt en anledning till att det är Gamla stan och inte Södermalm som lockar turister.

Hitlers 300 m höga "Grosse Halle" med det nya "Nya rikskansliet",

som det skulle ha sett ut, till vänster.

En svensk dröm

Alla känner till The American Dream. Den amerikanska drömmen handlar om att med två tomma händer arbeta och kämpa sig till välstånd, en högre levnadsstandard, ett bättre liv. Poängen är att man gör det själv, inte med hjälp av politiker, myndigheter eller en federal regering. Detta är ett vanligt tema i amerikanska filmer.

I Kina har Kommunistpartiet under Xi Jinpings ledning sedan 2012 lanserat samma begrepp - 中国梦(Zhōngguó mèng, den kinesiska drömmen). Betydelsen är delvis densamma som i USA - att våga drömma, jobba hårt och bidra till nationens återuppståndelse (under Kommunistpartiets kloka ledning, givetvis).

I praktiken betyder det att alla ska sträva åt samma håll, lita till och följa partiets anvisningar och därigenom månne skapa det "harmoniska samhället" som Hu Jintao lanserade som målet för sitt presidentskap.

Jag har funderat en del på vad en svensk motsvarighet skulle vara. Vad är den svenska drömmen? Behöver vi ens någon? Statsminister Stefan Löfven har mest pratat om "samhällsbygget", något som för övrigt får mig att tänka på det kinesiska Kommunistpartiets gamla slogan "Bygg landet!" (jiànguó, 建国, vilket faktiskt blev ett vanligt namn i Kina). Kanske inte något som Löfven vill förknippas med.

I en debattartikel i Aftonbladet (ej Unvisit) inför den senaste partiledardebatten i riksdagen lyfte Löfven fram fem områden som hans regering vill satsa på. Det handlade bland annat om att knäcka brottsligheten, bryta långtidsarbetslösheten och höja skolresultaten. I vanlig ordning har regeringen inte mycket till politik för dessa mastodontutmaningar. Det är kort och gott retoriska floskler.

I Löfvens "samhällsbygge" ska alla göra rätt för sig. Detta, menar Socialdemokraterna, är grundstommen i "den svenska modellen". Löfven skriver:

Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt.

Jag har påtalat det tidigare, men Löfvens mantra om "plikt" och "rätt" är fullständigt tomt så länge partiet bedriver en bidrags- och omhändertagandepolitik som ser till att den som inte gör sin plikt (i betydelsen arbetar och betalar skatt och ej begår brott) ej heller får samma rättigheter som andra. Vi vet ju alla att så ser den socialdemokratiska modellen inte alls ut.

Tvärtom går det alldeles utmärkt att leva gott i Sverige utan att ha arbetat en dag i sitt liv, tack vare alla generösa bidragssystem med pengar från såväl staten som kommunen (dvs. från människor som arbetar och betalar in skatt). Löfvens pliktretorik är ungefär lika trovärdig som Kommunistpartiets försök att lansera den kinesiska drömmen.

Därmed bör vi också fråga oss vad Löfvens prat om värderingar egentligen betyder i praktiken. I dagens Sverige, där det går utmärkt att ockupera mark utan att rättsväsendet förmår gripa in, där grovt kriminella som regel släpps ut i förtid från fängelset, där islamistiska organisationer får statsbidrag och där

Om det fanns något som en svensk dröm skulle jag önska att det var en stolt idé, ej byggd på floskler och valretorik, om att klara sig själv. Att arbeta och kunna försörja sig själv, att inte ligga andra till last. Denna idé ska gälla lika för alla, oavsett var du kommer ifrån, om du är man eller kvinna, medborgare eller bara bor här med uppehållstillstånd.

Detta förutsätter emellertid att vi reformerar hela socialstaten, rensar i bidragssystemen och ställer högre krav på människor. Med större frihet kommer också ett större personligt ansvar för den egna livssituationen. Ett sådant samhälle skulle bli mer rättvist och livskraftigt.

Men ett sådant samhälle vill Stefan Löfven inte ha. Och knappast medierna heller. Då skulle de få svårare att vinna acceptans för alla sina snyfthistorier. Det finns nämligen få saker som leder till sådan indignation som när någon ej har beviljats ett bidrag.

Jag tror bestämt att vi får vänta på den där svenska drömmen ett tag till. Vi kan ju drömma om den så länge.

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Semester

Så var det då dags för en månads semester.

Som tidigare aviserat hoppas jag kunna blogga ungefär som vanligt, men jag lämnar inga garantier. Det visar sig inom några dagar.

Eftersom jag sannolikt inte kommer ha fritt internet i mobilen (jag har laddat ned Freebrowser, men vi får se hur bra den fungerar) kommer jag inte kunna godkänna kommentarer lika snabbt som vanligt.

Ta hand om er!

Semester i Kina

På lördag bär det av till Kina för en månadslång resa via Hongkong, Guangzhou, Yangshuo, Guizhou-provinsen och några andra städer längs vägen. Efter två år med nedkortad semester ska det bli skönt med en längre tids ledigt. Jag ska inte ens läsa jobbmejl.

Det är flera år sedan jag senast var i Kina, och den politiska utvecklingen i landet har varit nästan uteslutande negativ. I synnerhet har Xi Jinping fortsatt att vrida klockan bakåt i yttrande- och pressfrihetsfrågor. Massövervakningen har byggts ut ytterligare. Det finns få ljusglimtar.

Samtidigt har den kinesiska brandväggen blivit ännu högre och mer svårgenomtränglig vilket gör västerländska surfvanor allt knepigare. Regimen har utökat sin kamp mot VPN-tjänsterna och, tyvärr, med ganska god framgång.

Jag har köpt en månads abonnemang hos flera VPN-tjänster med förhoppningen att om den ena inte fungerar kommer den andra eller den tredje att göra det. Några garantier finns förstås inte, så hur ofta denna blogg kommer att uppdateras under resten av juni hänger helt och hållet på tekniken.

Lite nervöst är det för en bloggnarkoman som undertecknad som även är van vid att logga in på Facebook och surfa runt på YouTube varje dag. Blogger och Facebook är sedan många år blockerat i Kina, detsamma gäller YouTube. Jag vet inte ens om jag kommer åt min webbmejl i dag.

Min absoluta ambition är att kunna blogga nästan som vanligt. Men jag hoppas på förståelse från er läsare om så inte blir fallet.

Några reflektioner från Kina hoppas jag i alla fall kunna ge samt förhoppningsvis även de sedvanliga utläggen (eller utbrotten) om svensk politik.

Ettbarnspolitiken avskaffas

Kina avskaffar ettbarnspolitiken. Det är kontentan av det beslut som Kinas kommunistparti fattat och som offentliggjordes i dag.

Därmed går en policy som instiftades 1979 i graven. Däremot blir familjeplaneringspolitiken (计划生育政策) kvar. Nu kommer alla få officiell rätt att skaffa ett andra barn. Frågan är hur stor effekt detta kommer ha.

I praktiken har de allra flesta redan haft möjlighet att skaffa ett andra barn. Det har funnits en rad undantag från ettbarnsregeln, och det har också varit möjligt genom att helt sonika betala lokala tjänstemän. Genom att betala skolans rektor har det sedan varit möjligt att ge barnet utbildning.

Någon babyboom är därför knappast att vänta. I motsats till Sverige öser den kinesiska staten inte pengar över barnfamiljer. Framför allt utbildning är dyrt, och för många familjer skulle det helt enkelt bli för kostsamt att betala för utbildning för två barn. Problemet med flera generationer av "små kejsare" (xiao huangdi, 小皇帝), bortskämda och curlade barn, lär bestå.

Förhoppningsvis innebär beslutet att antalet sena tvångsaborter i alla fall minskar. Det har i decennier i Kina utspelats fasansfulla scener runt om i landet när höggravida kvinnor tvingats till abort. Å andra sidan blir alltså familjeplaneringen kvar, vilket ger staten en fortsatt kontroll över befolkningstillväxten men också över kvinnors kroppar.

Som en kines uttryckte saken: "Det är väl för att de som jobbar på den myndigheten ska få behålla sina jobb." Helt fel har han nog inte.

Kina minns segern

I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. Nu är det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.

Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner). I tider av börsnedgång kan kineserna åter behöva något att vara lite stolta över - även om en parad i huvudstaden nog lindrar utblottade sparare i Shenzhen föga.

Dessutom är det förstås ett tillfälle för Xi Jinping att visa att makten konsoliderats. Kinesisk militär närvaro utanför Alaska är ett tecken på landets växande militära förmåga. Men i sitt tal tog Xi Jinping lite överraskande tillfället i akt att utannonsera nedskärningar i militären med 300 000 personer. Inte riktigt vad som brukar ske i sådana här pampiga sammanhang när just militärens makt och därmed nationens styrka står i fokus. Värt att komma ihåg är dock att Kina inte tycks ha några ha några territoriella anspråk och rent av har släppt vissa krav på kobbar i Sydkinesiska sjön. Konflikten med grannarna ska därför inte överdrivas.

I Kina är de japanska övergreppen under kriget fortfarande ett öppet sår. I direkt motsats till Tyskland har Japan gjort föga för att dessa sår ska läka och kinesiska ledare utnyttjar å sin sida minnena av de japanska övergreppen på kinesiska män, kvinnor och barn i sin antijapanska propaganda.

Symboliskt nog deltog inga betydande västledare vid firandet (däremot var Tony Blair på plats). Vladimir Putin fanns förstås bland dignitärerna, och återgäldade därmed Xis tjänst att besöka Moskva under firandet i maj. På plats fanns även Sydkoreas president Park, ett signifikant besök av en ledare för ett land så nära lierat med USA.

Kina rustar upp. Men dess militärbudget är fortfarande bara en tredjedel av den amerikanska. Det finns således skäl att vara återhållsam i sin kritik mot ett land som vunnit självförtroende under en närmast exempellös ekonomisk tillväxtperiod. Så länge landet i fråga inte ingriper militärt mot sina grannländer, vill säga. Och där är vi definitivt inte i dag.

Heter svaret för svensk järnväg Kina?

Svensk järnväg faller isär. Den är gammal, dåligt underhållen och skulle behöva bytas ut. Frågan är med vad. Förslag att bygga riktiga snabbtåg skrattades bort av alliansregeringen. Nu i opposition har de borgerliga däremot gläntat lite på dörren. Men i vanlig ordning tar det tid att komma till skott.

Invändningen mot snabbjärnväg har varit ekonomin. Kina står i dag för mer än hälften av all världens höghastighetsspår. I en rasande takt knyts landet ihop med höghastighetståg. Östkusten är byggd - nu dras planer på att täcka hela kusten ned mot Vietnam samt långt in i centrala Kina. Guangzhou blir knutpunkt i söder.

China Railway Construction (中国铁道建筑总公司) har lagt en offert på att bygga höghastighetsbanan Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö som svenska politiker aldrig lämnat diskussionsstadiet kring. På fem år ska jobbet vara klart - till en 25 miljarder kr lägre kostnad än de svenska beräkningarna.

Nu ska riksdagens trafikutskott åka på studiebesök till Kina och Japan. Det var bannemej på tiden. Höghastighetståg är inget nytt påfund. De har funnits i Asien och Europa ganska länge, men oförmågan att lära av andra länder har gjort att svenska politiker hellre låtit järnvägen falla sönder.

Kanske heter svaret på Sveriges järnvägsbekymmer Kina. Låt CRC bygga landets första höghastighetsbana. Och be dem sedan om en offert på utbyggnad av tunnelbanan.

Kinas framtida nätverk av höghastighetståg (klicka för större).

Kritiken mot Kinas OS slår fel

Kina har fått ett OS igen. Denna gång gäller det vinter-OS 2022 och precis som 2008 är det Beijing som kommer stå som värd. Det är första gången en stad kommer att ha arrangerat både sommar- och vinter-OS.

Kritiken som nu kommer från bland andra Amnesty är väntad. Den påminner mycket om den vi såg när Beijing skulle arrangera sommar-OS. Bristande mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet satt på undantag. Arresteringar och folkomflyttningar.

Då hade farhågorna dock även om hur själva spelen skulle bli. Det drogs jämförelser med Hitlertysklands Berlin-OS 1936. Det antogs att Kommunistpartiet skulle utnyttja tillfället att sprida propaganda inför hela världen. Riktigt så blev det nu inte. Spelen blev de kanske bäst arrangerade i de olympiska spelens historia. Månne kan detta också kallas för ett slags propaganda.

Frågan är vad som hade varit alternativet för IOK när städer som Oslo, Kraków och Lviv drog tillbaka sina kandidaturer och endast Almaty och Beijing återstod. Det är, som SOK:s Stefan Lindeberg uttryckte saken, "lätt att stå utanför och kritisera när man inte själv kan ansöka". Stockholm fick som bekant inget politiskt stöd för en vinter-OS-ansökan (och ingen tror väl att Sverige på allvar hade kunnat utmana Beijing i alla fall).

Ett problem med OS är att det har vuxit så snabbt och blivit så dyrt att demokratiska stater har svårt att hävda sig mot länder som Ryssland och Kina, där regimerna kan spendera precis hur mycket de vill och till vilka medel som helst se till att sportarenor byggs och infrastruktur kommer på plats.

Det är mot denna utveckling kritiken borde riktas, inte mot att ett kandidatland som förmodligen har de bästa förutsättningarna av alla får arrangera spelen. OS borde bli mindre och mer ekonomiskt försvarbart för arrangören.

Nå, saken är avgjord för den här gången. Om knappt sju år kommer jag som TV-tittare se fram emot välarrangerade spel, spännande tävlingar och både svenska och kinesiska idrottsframgångar på snö och is.

Behovet av etiketter

I dag landade Stefan Löfven i Beijing för att möta både premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping.

Varje gång en svensk statsminister eller regeringsföreträdare åker till Kina ställs frågan om huruvida denne kommer att ta upp en diskussion om mänskliga rättigheter. Det anses viktigt att markera var Sverige står och framför allt att sätta etiketter på andra länder.

Frågan är vad det ska tjäna till. De svenskkinesiska diplomatiska relationerna går tillbaka till 1950. Kina vet mycket väl var Sverige står.

Göran Persson fick liknande frågor, då främst rörande den så kallade Guantánamosvensken Ghezali men också Irakkriget i stort, när han skulle besöka George W Bush i Washington. Persson lyfte frågan om Ghezali, och denne släpptes också senare. Men att börja orera om Irakkriget fann han inte konstruktivt. Att göra en demonstration och ägna sig åt plakatpolitik kommer bara att reta värden och inte leda framåt ett enda steg.

För en god diplomat som strävar efter goda relationer även med länder vars politik det går att ha stora invändningar mot, är det kontraproduktivt och självmålsaktigt att sätta etiketter och därmed riskera att allvarligt skada relationerna. Bara för att få säga det alla redan vet, nämligen att Kina är en diktatur.

Löfven säger att alla kan vara lugna, Sveriges relationer med Kina kommer vara fortsatt goda. Efter Margot Wallströms utspel och efter alla turer med den svajiga 38-procentsregeringen under senare tid, där löften plötsligt inte är löften längre, är det uppenbart att ingen kan vara riktigt lugn.

Man vet kort sagt aldrig vad som kan bli nästa steg hos regeringen Löfven.

Den kinesiska regimens död är betydligt överdriven

Många har förutspått att Kinas ekonomiska utveckling ska avstanna. Ett land kan inte upprätthålla tvåsiffriga tillväxttal i all evighet. När ekonomin gör halt ska det tvinga Kommunistpartiet att genomföra nödvändiga politiska reformer, däribland ett avpolitiserat rättsväsende, eller riskera att slitas från makten.

Så lyder en väl spridd uppfattning om Kinas framtid. Men KKP tycks sitta tryggare vid makten än på väldigt länge. Tillväxten är visserligen nere på sju procent, vilket med kinesiska mått anses dåligt, men den kinesiska humlan fortsätter ändå att flyga. Frågan är hur länge till.

Wall Street Journal listar fem tecken på den kinesiska regimens förestående fall. Även om observationerna var för sig kan betraktas som sanna, är tolkningarna av dem och framför allt deras gemensamma tyngd inte nödvändigtvis ett bevis för någonting. I synnerhet inte för att KKP är på väg att förlora greppet om makten.

Visst finns en besvikelse hos många att Hu Jintaos efterträdare Xi Jinping visat sig vara ännu mer hårdför. WSJ tolkar det som att KKP är nervöst. Men KKP har alltid varit nervöst.

Ett exempel var när den fredliga tunisiska "jasminrevolutionen" 2010-2011 fick vissa kineser att, som en symbol för förändring, bära jasminkvistar på allmän plats. I alla fall var det detta myndigheter befarade skulle ske, varför det blev förbjudet att göra just detta. Hur många kineser som planerade att gå omkring med jasminkvistar i sina händer som en symbol för ett maktskifte i ett land få ens hört talas om får vi nog aldrig veta.

Nervositeten innebär inte att regimen är på väg att falla utan är snarare ett normaltillstånd i en stat där ledningen inte är vald av folket och i hög grad saknar folkets förtroende. Även hårdföra diktaturer är beroende av ett visst folkligt stöd, och det vet KKP mycket väl. Det gäller därför att hitta en balans mellan repression och populära reformer.

Xis kampanj mot korruptionen, som fällt ovanligt många höjdare, är ett sätt att vinna folkligt stöd. Att alla partitrogna inte jublar åt partiets kampanjmaterial är knappast ett argument för att regimen vilar på bräcklig grund (när såg du en glad kommunist senast?).

Om något har det kinesiska systemet visat sig förvånansvärt livskraftigt och med en överraskande förmåga att anpassa sig efter nya förhållanden. Det är inte så underligt att ledare som Ungerns Viktor Orbán, vars hjärta inte direkt klappar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, ser på Kina som ett föredöme. KKP har lyckats förena hård politisk kontroll med ekonomisk tillväxt och tekniska framsteg. Antalet diktaturer som lyckats med detta är tämligen få.

We cannot predict when Chinese communism will collapse, but it is hard not to conclude that we are witnessing its final phase. The CCP is the world’s second-longest ruling regime (behind only North Korea), and no party can rule forever.

Nej, så är det. Men hur lång är då denna "slutliga fas"? Ingen kan i dag säga om KKP förlorar greppet om makten om tio, 15 eller 35 år. Att Nordkorea nämns är talande. Hur många gånger har inte försigpåare förutspått Kim-regimens snara fall? Kim sitter alltjämt kvar, och spekulationerna om vem som egentligen har makten fortsätter precis som vanligt.

En lika relevant fråga är när tvåpartisystemet i USA ska falla. Med ett maffigt sjuprocentigt stöd hos allmänheten har Kongressen nått ett svårslaget bottenrekord. Och snart kan vi få en presidentvalrörelse mellan ännu en Bush och ännu en Clinton. Om det är ett tecken på "politisk stabilitet" eller osunda politiska dynastier ska jag låta vara osagt. Men var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Tidigare bloggat:
Den kinesiska humlan

När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Kriget mot privatlivet på nätet

Att Kina är ett av världens svarta länder när det gäller pressfrihet, yttrandefrihet och frihet på nätet är vida känt.

Det är en enkel sak att styra vad som skrivs i dagspressen och sägs i den statligt kontrollerade televisionen, men en betydligt större utmaning att kontrollera på vad som sprids på internet.

Jag måste säga att jag är lite imponerad av hur pass effektiv den kinesiska nätcensuren är, hur snabbt regimen lyckas radera tweets som inte faller den i smaken och stänga ned webbsidor på vilka det skrivs saker som ligger lite för nära sanningen eller som kritiserar KKP. Regimen har förfärande bra koll.

Det är tio år sedan det gick att blogga någorlunda ostört på det kinesiska fastlandet. Sedan blockerades tjänster som Blogger och Wordpress. YouTube, Twitter och Facebook är sedan länge blockerade och ersatta av statligt kontrollerade kinesiska motsvarigheter som QQ och Weibo.

Många började vända sig till olika VPN-tjänster för att få tillgång till blockerade sidor. Jag har själv bloggat och facebookat via VPN på plats i Kina. Det har fungerat hyggligt. KKP:s nästa uppenbara mål är således VPN. Regimen har börjat stänga VPN-tjänster, och det ger resultat.

Kina är emellertid inte ensamt om att vilja ha koll på vad vi gör på nätet. USA massövervakar tillsammans med bland andra Storbritannien all världens datatrafik. Krypterad trafik är ett uppenbart hinder mot att NSA:s strävan att "collect it all". Därför vill underrättelsetjänsterna komma runt krypteringen.

Ett läckt arbetsdokument från mötet med EU:s justitie- och inrikesministrar i veckan visar att Kommissionen vill att teleoperatörer ska tvingas att lämna ut krypteringsnycklar:

The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Hur utlämnandet av krypteringsnycklar ska kunna betraktas som "i full överensstämmelse med grundläggande rättigheter" måste man nog vara eurokrat för att begripa. Men det är ett slags nyspråk vi kommit att vänja oss vid. Allt sker ju naturligtvis för vår egen säkerhets skull.

Läs även:
HAX

Nu har SVT varit "rasistiskt" igen

Två pinsamma svenska föräldrar på en kinesisk restaurang. Vad kan möjligen gå fel?

Lite utifrån den frågeställningen tror jag att skaparna av avsnittet i barnprogrammet Mina pinsamma föräldrar funderade när de totade ihop det program som nu fått en så kallad "tittarstorm" mot sig. Rasism, säger tittarna. Eller i alla fall vissa. Eller någon. Ingen vet riktigt om det är en storm eller bara en lätt bris. Bara att det anmälts till Granskningsnämnden.

Programmet visar två föräldrar som går till en kinesisk restaurang tillsammans med barnen och försöker passa in i den kinesiska kulturen genom att klä sig i traditionella kläder, prata "kinesiska" med den svenska personalen och så vidare.

Det intressanta är att anmälarna, åtminstone om man ska gå efter de namn som återges i Metro, är uteslutande svenskar. Inte kineser. Det är alltså som vanligt. Förment toleranta svenskar i den moraliska stormakten Sverige tar på sig att skydda minoriteter från att bli kränkta. Inte för att minoriteten själv anser sig ha blivit det utan för att tesen om den strukturella rasismen i samhället kräver det.

Jag får väl ta och visa programmet för min fru, men jag betvivlar att hon kommer känna sig kränkt. När jag ser klippet tänker jag att det tvärtom driver med stereotyper, inte förstärker dem. Det finns ingen asiat i bild som kränks eller förlöjligas. Däremot gör föräldrarna bort sig inför sina barn (skämshumor), och visar på ett för barn ganska fyndigt sätt hur tokigt det kan gå när vi svenskar ska visa oss så toleranta gentemot andra kulturer.

Det är därför underbart ironiskt att just detta program anmäls för rasism till Granskningsnämnden.

Se avsnittet här och avgör själv.

Konfuciusinstituten - kulturutbyte eller propaganda?

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Stockholm läggs ned till sommaren. Orsaken uppges vara dess kopplingar till den kinesiska staten.

Konfuciusinstitutet i Stockholm grundades 2005. Kritiken mot att ha ett av Kina finansierat lärosäte inom Stockholms universitet och institutionen för orientaliska språk har funnits där hela tiden. Många har uppenbarligen haft bilden av institutet som ett slags murbräcka för Kommunistpartiet för att sätta rätt bild av Kina och partiet i andra länder. Men har det verkligen funnits skäl för dessa antaganden?

En sak vet vi: Konfuciusinstitutet har hela tiden finansierats av den kinesiska staten. Lärarna har anställts av och avlönats från Kina. Hur har detta påverkat undervisningen? Eftersom jag studerade vid Konfuciusinstitutet under två år har jag viss inblick i hur undervisningen sett ut. I alla fall då.

Kurslitteraturen bestod av 当代中文 (Dangdai zhongwen, Contemporary Chinese). Den berörde aldrig politiska spörsmål direkt. I textboken fanns däremot vad somliga skulle kalla tillrättalagda texter, exempelvis om när regeringen gör bra saker för miljön, men det är inget som inte har en motsvarighet i SFI-litteratur. Kort sagt krävs det väldigt petiga ögon och livlig fantasi för att hitta någon politisk propaganda i kurslitteraturen.

Frågan om vad det betyder för undervisningen att lärarna är anställda av av Kina. En viss inskränkning i i vad lärarna får ta upp, ja, eftersom arbetsgivaren är den kinesiska staten. Men då det under min studietid fanns både kinesiska och svenska lärare som löste av varandra och jag var där för att lära mig språket, inte diskutera större självständighet för Tibet, upplevdes det aldrig som ett bekymmer för mig som student.

En av de svenska lärarna tog emellertid upp frågan om vi elever upplevde det som ett problem att Konfuciusinstitutet finansieras av den kinesiska staten. Svaret blev, som jag minns det, ett unisont nej. Vi var ju där för att lära oss kinesiska, inte prata politik. Och kurslitteraturen hade vi inte så mycket att invända mot av dessa skäl.

Däremot vet jag att det förekom konflikter mellan lärare och ledning och att vissa slutade efter arga mejlväxlingar. Men närmare detaljer än att det handlade om löner har jag inte.

Nu läggs alltså Konfuciusinstitutet i Stockholm ned. Kvar finns det på ett fåtal andra platser i Sverige. Min förhoppning är att detta inte kommer innebära en försämring av kinesiskans ställning vid universitetet i huvudstaden. Lärarna måste ersättas om utbildningen ska kunna fortsätta.

Jag förutsätter att det finns en plan för detta. Annars framstår beslutet att lägga ned som väldigt förhastat.

Mer kurslitteratur än propaganda.

Den kinesiska humlan

Att Kina har genomgått en fantastisk utveckling sedan landet öppnades mot världen efter Mao Zedongs död behöver knappast påpekas.

Landet brukar kallas "världens fabrik". Din Ipad, din PC, din spelkonsol, smarttelefon, radio och TV tillverkas i Kina. Många av dina barnleksaker likaså. Numera har Volvo en fabrik där. I Kina finns städer som enbart fokuserar på en sorts tillverkning. Vi har exempelvis toalettstaden, som gör toalettstolar.

I takt med att reallönerna ökat i Kina har viss tillverkning flyttat till fattigare grannländer. Men det stora bekymret har varit bristen på innovationer. Att kopiera andra har kinesiska företag varit duktiga på länge. Men egna uppfinningar, egen innovativ utveckling, har nästan saknats helt.

Detta kan vara på väg att ändras. Kina toppar nu patentligan i världen. Under 2013 stod landet för en tredjedel av alla patentansökningar.

Tecknen har visserligen funnits där. Huawei (华为, Huáwèi uttalas med ske-ljud som i skälva och med fallande ton på slutet) passerade Ericsson i antal patent för några år sedan. Huawei grundades 1987, Ericsson har funnits sedan 1876.

Att bara mäta antal patent räcker inte för att avgöra om ett land är en kunskapsnation eller ej. Men tecken tyder på att Kina kan vara på väg att gå från tillverkningsindustri till kunskapsintensiv industri. Om detta håller i sig är det oerhört positivt. Men också oväntat.

Västliga ekonomer och bedömare har hävdat att Kinas utveckling inte kan upprätthållas utan politiskt reformer. I detta antagande har legat en förhoppning om att den kinesiska ledningen skulle tvingas till reformer för att klara fortsatt tillväxt. Tesen har varit att ett auktoritärt styrt land som inte belönar eller uppmanar till kreativitet och spontanitet, där fritt tänkande tvärtom är farligt, inte kan bli en kunskapsnation. Det finns mycket logik i det antagandet.

Ta det kinesiska skolväsendet, som är väldigt hierarkiskt. Detta har sina förtjänster i upprätthållen studiedisciplin och flit men det gör samtidigt eleven oförberedd på att hitta egna lösningar. Skolan fokuserar, i likhet med andra asiatiska utbildningssystem, på korvstoppning och utantillkunskaper. Inte på problemlösning, egna lösningar och elevens förmåga till självständigt tänkande. Detta blir tydligt när kineser kommer till Sverige och får svårt att anpassa sig till den svenska skolan.

Om Kina trots det auktoritära styret, trots censuren, korporativismen, korruptionen, det politiska rättsväsendet och det hierarkiska utbildningssystemet lyckas bli en kunskapsnation är det mot mångas förväntningar. Det vore definitivt positivt för landet men samtidigt skulle förhoppningen om oundvikliga politiska reformer komma på skam. Igen.

Då skulle det faktiskt visa sig att den kinesiska humlan trots allt flyger. Åtminstone ett tag till. 

Mark Zuckerberg pratar kinesiska

Mark Zuckerberg har lärt sig prata kinesiska. Det är ju roligt, och givet Facebooks strävan att ta sig in på den kinesiska marknaden (i dag är Facebook tillsammans med Twitter, YouTube och en rad utländska bloggtjänster blockerat i Kina) också logiskt.

Men att påstå att han talar "flytande" är att ta i. Framför allt brister Zuckerberg i uttal, skiljer inte mellan "cui" och "zui" och missar på tonerna. Det låter därför ungefär som när Ban Ki-Moon pratar engelska, om ni förstår.

En västerlänning som är helt enormt duktig på kinesiska och faktiskt kan tas för en kines om man bara lyssnar på och inte ser honom är Mark Rowswell (som kallar sig 大山, "stora berget", i Kina).

Lyssna och lär, Mark Zuckerberg.

香港加油！

Vackert.