Censurministern

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":

Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.

Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

Mark Zuckerberg pratar kinesiska

Mark Zuckerberg har lärt sig prata kinesiska. Det är ju roligt, och givet Facebooks strävan att ta sig in på den kinesiska marknaden (i dag är Facebook tillsammans med Twitter, YouTube och en rad utländska bloggtjänster blockerat i Kina) också logiskt.

Men att påstå att han talar "flytande" är att ta i. Framför allt brister Zuckerberg i uttal, skiljer inte mellan "cui" och "zui" och missar på tonerna. Det låter därför ungefär som när Ban Ki-Moon pratar engelska, om ni förstår.

En västerlänning som är helt enormt duktig på kinesiska och faktiskt kan tas för en kines om man bara lyssnar på och inte ser honom är Mark Rowswell (som kallar sig 大山, "stora berget", i Kina).

Lyssna och lär, Mark Zuckerberg.

Twitter och Facebook tillåts i kinesisk frizon

Den kinesiska regeringen kommer att ta bort blockeringen mot Facebook och Twitter. Även New York Times webbsida kommer att vara tillgänglig. Men det gäller bara inom frihandelszonen i Shanghai.

Därtill kommer de tre statliga teleoperatörerna China Mobile, China Unicom och China Telecom få konkurrens av utländska operatörer i området. Också det en stor förändring. Premiärminister Li Keqiang är en vän av frihandelszoner som ett led i Kinas ekonomiska utveckling, och detta kan ses som ett steg i den riktningen. Men än så länge rör det alltså bara en väldigt begränsad del av Shanghai som får åtnjuta lite större frihet.

South China Morning Post förklarar motiven till öppningen via en anonym regeringskälla:

"In order to welcome foreign companies to invest and to let foreigners live and work happily in the free-trade zone, we must think about how we can make them feel like at home. If they can’t get onto Facebook or read The New York Times, they may naturally wonder how special the free-trade zone is compared with the rest of China." 

Det handlar alltså om att visa upp ett slags skyltfönster mot omvärlden. Vi ska dock minnas att vägen bort från planekonomi inleddes i enstaka frizoner som sydkinesiska Shenzhen på 1980-talet. Detta kan därför ses som en testballong lika mycket som en del i Kinas ekonomiska utveckling.

I bästa fall är detta ett första steg i en långsam förändring i synen på sociala medier och statlig informationskontroll i Kina. Men givet den kinesiska regeringens track record på området gör vi klokt i att inte hoppas på för mycket.

Det sociala censurnätverket

Facebook är både fantastiskt - och skrämmande.

Det sociala nätverket är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med (och ha koll på) vänner och bekanta. Jag har dock tidigare kritiserat Facebook för att ha blivit ett forum för narcissistiska utsvävningar, något jag personligen har lite svårt för. Själv använder jag mest Facebook för att kontakta människor och posta blogglänkar och trams.

Inget av det vi lägger upp på Facebook ägs av oss själva. Vi är helt och hållet i Facebooks våld. Och med 800 miljoner användare har det sociala nätverket växt till en mäktig aktör. Alla företag finns där och allt fler sajter kräver Facebookinloggning för att du ska kunna kommentera eller ta del av deras tjänster.

Facebook har regler för vad som får publiceras och inte. Jag får erkänna att jag själv har avstått från att publicera vissa saker av rädsla för att det bryter mot reglerna. Ty när Facebook utan förvarning raderar en bild på någon som sitter i ett badkar (utan att visa några intimare kroppsdelar) blir det tydligt hur rigid censuren är. Det är många som har fått sina konton spärrade efter att ha lagt upp bilder som enligt Facebook bryter mot användaravtalet.  

Är det då detta ett problem? Vi väljer väl själva om vi vill vara med? Jo, så klart. Men censuren påminner faktiskt en del om den censur som den kinesiska regimen bedriver på nätet och Weibo (Kinas svar på Twitter). Den är förstås i första hand politisk, men är lika hård mot material som anses stötande och omoraliskt.  

Även i Kina går det utmärkt att blogga, twittra och skriva artiklar så länge du håller dig till "användarreglerna". Yttrandefrihet är bara en illusion om den begränsas på detta sätt.  

Problemet är att användarrreglerna kan ändras när som helst, hur som helst. Härom året ändrade Google sina regler och vi som användare fick godkänna dem. Hur många läste igenom dem noggrant och funderade länge innan de klicka på "godkänn"? Som användare har man inte mycket till val eftersom Facebook och Google är så enormt stora. Ska du skrota din Gmail och ditt YouTubekonto bara så där? Vad är alternativet?  

Det finns ingen garanti för att Facebook i framtiden inte kommer att börja peta i vad vi skriver och tillrättavisa oss när vi skriver om politiskt känsliga saker. Allt som behövs är ju faktiskt bara en liten ändring i användarreglerna. Och att du klickar på "godkänn".  

Läs även:
Livet i skyltfönster

Online eller offline?

Hanna Fahl (ja, just hon som fick smisk av Paolo Roberto i feministdiskussionen i Sveriges Radio) har provat på att vara offline under en vecka. Hon beskriver det i ett långt reportage i DN.

Susan Mausharts bok Nedkopplad har fått stor uppmärksamhet. I en tid när vi är uppkopplade under allt fler av dygnets för få timmar drog hon ur pluggen för Internet, TV och mobiltelefoner under ett halvår. Hon beskriver i sin bok vad det gjorde med familjen och effekten tycks ha blivit enbart positiv. Barnen bakade plötsligt kakor och började spela instrument. Familjens medlemmar pratade med varandra igen i stället för att sitta på varsitt håll med en dator eller smarttelefon som enda sällskap.

Jag kan tycka att det finns något sympatiskt i detta, men samtidigt inser jag hur viktigt Internet har blivit i mitt liv - både när jag var ensamstående och nu när jag är sambo. Det är denna bild som även Fahl vill förmedla. Det är inte alls coolt att koppla ned, det är i det närmaste framstegsfientligt. Hon tar i så att hon nästan spricker när hon uppmanar Maushart att flytta ut i en hydda i skogen eller äta plankton, men poängen är nog delvis densamma som min: Internet gör oss gott.

Det jag vill inflika är att vi behöver en balans i hur vi hanterar vårt behov av nätet. Alla vet hur otroligt frustrerande det är när internetuppkopplingen inte fungerar. Det är som om TV:n, jobbtelefonen och postgången har upphört att existera. Samtidigt. Jag kan bli galen när det händer. Men att leva sitt liv online är samtidigt en vanesak. Jag har varit utan Internet under sex sju dagar på vissa resor och har ibland inte kunnat blogga på betydligt längre tid än så (mitt bloggberoende är en annan historia). Det blir fråga om ett slags avvänjning. Efter en tid saknar jag faktiskt inte bloggandet så mycket som i början och egentligen behöver jag mest bara kolla mailen. Jag tänker mig att det är samma sak med alla Facebookknarkare.

Jag är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp utan någon uppkoppling och vi skaffade dator relativt sent. Ibland funderar jag över vad all den tid jag nu tillbringar framför datorn ägnades åt tidigare - och inser att jag i stort sett nog gjorde samma saker fast med de medel som fanns tillgängliga då.

Jag vill inte att hela mitt liv ska hängas upp på uppdateringar på bloggar, Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt finns det ingen anledning, förutom en vilja att gå mot strömmen, att stänga sig ute från Internet helt och hållet.

Nätet är fantastiskt och dess användningsmöjligheter oändliga. Var och en får sätta sina egna gränser för hur mycket tid som är rimligt att ägna åt aktiviteter på Internet. Jag har satt mina.

Livet i skyltfönster

Johan Ingerö skriver om hotet mot privatlivet i det nya Facebook som utvecklats till ett slags övervakningscentral.

Skillnaden mot statliga integritetsinskränkningar som FRA, datalagringsdirektivet eller EU-beslutet att skicka européers bankdata till USA är förstås att vi kan välja att inte vara med i Facebook. Att undvika datalagring eller att uppgifter om ens banktransaktioner lämnas ut är i princip omöjligt. Facebook går ju att undvika (däremot tycks det inte vara så lätt att gå ur eller ens få kontakt med Facebook när ens konto har blivit spärrat).

Personligen förfasas jag över hur självutlämnande många är på "fejan". Utvecklingen har gått från att delge sina vänner att man har en lasagne i ugnen eller precis har nattat barnen till att försöka visa alla hur lyckad man är som människa och söka stöd och tröst genom att uppmana andra att klicka på "gilla"-symbolen. För många har Facebook närmast blivit ett slags missbruk. Timmarna flyger iväg och det finns ingen hejd på vad man är beredd att dela med sina vänner. Är det ett bekräftelsebehov? Är det ett tecken på att man saknar något i det icke-virtuella livet? Eller är det bara så här vi människor alltid har varit och som det sociala verktyget Facebook nu hjälper oss att visa för fler människor än någonsin tidigare?

Jag har valt att avstå Twitter och funderar nu seriöst på att också försvinna från Facebook. Jag gillar inte det Facebook har utvecklats till. Samtidigt går det inte att förneka att det har blivit ett smidigt sätt att få kontakt med människor just därför att så många finns där. Att återknyta kontakten med gamla bekanta kan vara trevligt och eftersom folk i pricip har slutat att svara på mail är ett meddelande på Facebook ett bra sätt att få tag i folk. Dessutom läggs event som födelsedagsfester, bokreleaser och annat ut som event just på Facebook.

Facebooks betydelse växer stadigt även på andra områden än det rent sociala. Nu kan du inte längre kommentera artiklar på Aftonbladet utan att ha ett Facebookkonto. Den nya bostadssajten Allahyresvärdar.se kräver ett Facebookmedlemskap. Och så vidare.

Så jag lär väl stanna kvar när det väl kommer till kritan. Ty det är ju också så att Facebook blir vad du gör det till. Det finns ingen som tvingar dig att lägga ut detaljer om ditt privatliv eller delge andra exakt var du befinner dig genom att "checka in".

Människors benägenhet att leva sina liv i skyltfönster är inte bara förbryllande på Facebook - det kan också förklara varför integritetsdebatten i Sverige aldrig har nått fler än ett fåtal politiskt intresserade och aktiva. Alla andra är för upptagna med att uppdatera sin Facebookstatus och berätta så mycket som möjligt om sig själva.

Tidigare bloggat: De andras liv om narcissismen på Facebook

De andras liv

En kvinna skrev träffsäkert på sin blogg (ve mig, men jag kommer inte ihåg var) om hur hon och en väninna sagt upp bekantskapen men fortfarande var "vänner" på Facebook. Det störde henne att väninnan ständigt framstod som så lyckad och förträfflig i sina statusuppdateringar. I kommentarsfältet fick hon dock tröst av personer som påpekade något vi inte alltid tänker på: Inte berättar hon för alla när hon känner sig värdelös och sårbar! Facebook är ett skyltfönster i vilket vi försöker framstå i bästa dager.

Facebook har blivit miljoner svenskars personliga skyltfönster. Där berättar vi vad vi äter till middag och med vem, när vi går ut på krogen och med vem. Vi statusuppdaterar om bakfyllor (= jäklar vad roligt vi hade i går), avklarade tentor, fredagsmys, nyfödda barn, nya förhållanden och nya lägenheter. Vi vill visa att det händer saker i våra liv. Bra saker. Saker som gör oss till bra och lyckliga människor. Därutöver gratulerar och "gillar" vi personer vi inte har sett på tio år och egentligen inte bryr oss ett dugg om (men de blir glada över att så många tycks bry sig om dem, vilket väl får ses som något slags placeboeffekt i Facebookvärlden).

Sällan delar vi med oss av våra stora misslyckanden, om känslan av ensamhet och ångest, om tvivlen på oss själva, om sorg, om livstristess, om när livet känns som en för tidig utlösning. Kort sagt sådana upplevelser vi alla har och genomlider i någon mån, sådana som är en del av livet. På Facebook är vi alla formidabla varelser. På Facebook går allt framåt.

Facebook är i mångt och mycket det där fotoalbumet man kan plocka fram efter att någon har dött eller bara när man vill återuppleva minnen från en svunnen tid. Där finns endast leende människor, endast förevigade ögonblick från drömsemestern, den härliga utekvällen eller den där perfekta sommaren. Inte grälen eller känslan av otillräcklighet i livspusslet, inte barnet som jämt skriker eller ångesten över den där tentan som kan bli så avgörande, inte de sömnlösa nätterna eller missade chanser.

Det är således ett synnerligen falskt skyltfönster. Det kan vara värt att komma ihåg detta, ty Facebook tycks göra många till narcissister. Och det blir allt mer privat. I det nya Facebook väntas vi i princip lägga ut hela vårt liv. Hade det inte varit ett så fiffigt sätt att komma i kontakt med folk skulle jag ha lämnat Facebook för länge sedan.

Så deppa inte när dina Facebookvänner verkar vara mycket gladare och mer fulländade än du. De är ledsna och besvikna och känner sig misslyckade emellanåt de också. De berättar bara inte allt.