Ny rättsskandal ställer frågor om vår sexmoral

En man som frikänts från anklagelserna om att ha utnyttjat sin sambos dotter sexuellt får ett skadestånd som är det näst största hittills i Sverige. Men hjälper det honom att få sitt liv tillbaka?

Mannen har suttit inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning i sex år, något som torde knäcka vilken oskyldigt dömd som helst. Det som är skrämmande i det här specifika fallet är inte bara att han kunde dömas för det påstådda brottet och att den fysiska bevisningen för det visade sig vara en missbildning på flickans könsorgan (!), utan att han dömts till rättspsykiatrisk vård. Det blir ett formidabelt dubbelfel. Det bedömdes således att han var psykiskt sjuk vid ett tillfälle som överhuvudtaget inte har existerat! Jag har alltid funderat över hur man i efterhand kan bedöma en persons psykiska hälsa vid ett specifikt tillfälle. Mot bakgrund av vad som nu skett finns all anledning att ifrågasätta sådana här undersökningar.

För mannen är skadeståndet på 4,2 miljoner kronor möjligen en liten tröst. Kanske kan han ta pengarna, flytta någon annanstans och försöka börja om på nytt. För omgivningen kommer han nämligen alltid att vara den sexbrottsmisstänkte, inte den frikände. Sexualbrott i allmänhet och sexualbrott mot barn i synnerhet väcker en sådan ilska, ett sådant äckel och kraftfullt avståndtagande från dem vi brukar kalla "vanligt folk" att ett frikännande och skadestånd inte förmår tvätta bort den stämpel en anklagad person oundvikligen får i sin panna. Där diskussionen om sexualbrott går in, går vettet ut och reptilhjärnorna släpps lösa.

Även frikända fortsätter alltså att misstänkliggöras. När jag vid ett tillfälle fick möjlighet att besöka föreningen Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn (Atsub), blev detta särskilt tydligt. Jag tog upp "fallet Ulf" som tack vare Uppdrag Granskning fick stort genomslag i media. Bo Larsson dömdes för upprepade sexövergrepp på sin dotter till fängelse i åtta år enbart utifrån hennes synnerligen fantasifulla historia . Han frikändes och kom ut efter drygt tre. Atsubs hållning var klar: visst var han skyldig, barn ljuger inte. Nu är detta en liten struntförening i jämförelse med opinionsbildande kolosser som Ecpat. Deras mål är emellertid gemensamt: tro på det påstådda offrets historia och lås in den påstådde gärningsmannen.

Hur många som ljuger om våldtäkter och övergrepp finns det mig veterligen inga omfattande undersökningar om. Det är i princip omöjligt att veta hur vanligt det är, men vi vet att det förekommer och att det får oerhörda konsekvenser för den som anklagas, åtalas och i värsta fall döms. Bara en våldtäktsanklagelse utan fällande dom är något fruktansvärt. Alla runt omkring personen vet ju inte vad som är sant. Det är svårt att begripa hur någon kan anklaga en annan för våldtäkt utan att det skulle vara sant, på något undermedvetet plan utgår vi därför från att det måste ligga åtminstone någon sanning i påståendet.

Vi kan ta domen mot Tito Beltran som ett exempel. Åter igen vet vi utomstående inte vem som talar sanning, men det intressanta är inte sanningen utan bevisläget. Domstolen ska inte leta efter sanningen, den ska leta efter vad som går att härleda i bevis. Beltran fälldes för våldtäkt utan fysisk bevisning och på vittnesmål från människor som hört det påstådda offret berätta om en händelse för åtta år sedan. Det är hårresande att detta kan räcka för att det ska anses att inga rimliga tvivel föreligger om Beltrans oskuld.

För den som döms innebär förskjutningen av våldtäktsbegreppet att domen blir hårdare. Det som tidigare ansågs vara sexuellt utnyttjande kan i dag klassas som våldtäkt. Vissa vill gå så långt som att all sexuell aktivitet under något slags tvång ska klassas som våldtäkt. Det vore ungefär som att radera ut skillnaderna mellan mord, dråp och vållande till annans död och säga att det är samma sak att råka köra ihjäl någon som att uppsåtligt och på ett planerat sätt utföra en avrättning. I lagen om sexualbrott (6:1 Brottsbalken) framgår att "den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en annan person till samlag [...] döms till våldtäkt". Det hörs på ordet. Våld eller hot om våld ska rimligen ingå, handlingen ska gå att särskilja från ett sexuellt utnyttjande eller sexuellt tvång.

När det gäller sexuellt umgänge med minderårig klassas det automatiskt som våldtäkt. Här kommer vi in på svåra gränsdragningsproblem. Det går att argumentera för det förnuftiga i att ha en lag som säger att en vuxen person inte får ha sexuellt umgänge med en minderårig. Risken för att den vuxne med sitt mentala övertag ska utnyttja den minderårige är uppenbar. Lagen ska alltså skydda barnet. Problemet är att det uppenbarligen förekommer frivilliga sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga. Vi har sett lärare som blivit tillsammans med sina elever och åkt i finkan för det. Kärlek mellan generationer är inte ovanligt. Det senaste fallet är en 25-årig man som haft sex med en 11-årig flicka. De träffades på nätet. Hon sökte kontakt med mognare personer och han sökte uppenbarligen det motsatta. De hade sex och 25-åringen dömdes följdriktigt för våldtäkt mot barn. Könsmognad och samtycke spelar i detta fall ingen roll, lagen kallar det ändå för våldtäkt och flickan skickades omedelbums till en psykolog för att få veta hur fel det inträffade var (säkert en riktig boost för hennes självförtroende...). Lagen blir inte främst ett skydd för barnen, det blir en av vuxenvärlden påtvingande sexualmoral.

Det behövs en diskussion om sex och moral i det här landet. Så länge feministiska maktanalyser tillåts styra lagstiftningen kring prostitution och sexbrott och så länge unken kristen sexualmoral lever vidare och gör bilden av det frisinnade Sverige till en fullkomlig myt, är vi i behov av en liten sexualrevolution, ett sexuellt uppror. Hysteri och moralism är ingen väg framåt.

Läs också Blogges mycket läsvärda post om 25-åringen och 11-åringen.

Frihetsfrontens talarkväll: februari

Det är dags för talarkväll med Frihetsfronten!

Talare: Max Andersson, som sägs vara miljöpartiets mest nyliberala
riksdagsledamot.

Ämne: EU - Det handlar inte om frihet, det handlar om makt. Är EU ett frihetsprojekt eller ett maktprojekt?

Talaren sägs vara något så ovanligt som en frihetlig miljöpartist.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla Stan
Stockholm.

Tid: Torsdag den 28 februari kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timma innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.

Efter talarkvällen blir det barhäng i Gamla Stan.

Varmt välkommen!

Moderaterna - det nya feministpartiet

Maud Olofsson har upprepade gånger påpekat värdet av att inte bara få ett maktskifte i svensk politik utan också ett värderingsskifte. En borgerlig regering ska arbeta för att sprida frihetliga värderingar, lösa upp gamla idelogiska proppar i systemet och visa att alternativ till den politik som förts under så många s-regeringar inte bara finns utan faktiskt fungerar.

Det har gått lite si och så med det där. Alliansen - och inte minst moderaterna - har lagt sig väldigt nära socialdemokraterna i många frågor och gjort allt för att inte verka för radikala. Och konsensuspolitiken bara fortsätter. Den utvidgade s.k. jämställdhetsbonusen är ännu ett påfund som inte kan kallas borgerligt. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en socialdemokratisk jämställdhetsminister som lade förslaget. Nu förs aktiv vänsterpolitik under alliansens färger.

Faktum: Fler kvinnor än män är hemma med barnen.
Påstående: Ur jämlikhetssynpunkt är det oacceptabelt.
Åtgärd: Ekonomiska subventioner till de par som delar lika, vilket alltså i praktiken innebär ekonomiska sanktioner mot alla som inte gör det. Det handlar om en skatterabatt på upp till 3 000 kronor i månaden.

Detta är inte borgerlig politik!

Regeringen Reinfeldt kan tala hur mycket den vill om människors rätt till valfrihet, efter en sådan här reform rinner det lilla anseende de har kvar ändå ut i det feministiska avloppet. En rödgrön regering hade kanske valt att tvångskvotera föräldraförsäkringen för att få föräldrar att dela vab-dagarna lika. Denna "snällare" borgerliga lösning har emellertid samma utgångspunkt och samma mål - det är politikerna som ska bestämma hur vi lever våra familjeliv. Kristdemokraterna, som alltid talat om familjens rätt att själv bestämma, är isolerade och stukade. Folkpartiet har köpt den feministiska genusanalysen och centern hakar på, men att nu även moderaterna - med sitt kvinnoförbund i spetsen - lägger sig platt för kollektivistiska genusteorier är upprörande och rent ut sagt för jävligt.

För nya moderaterna är det personliga politiskt. Människans rätt till valfrihet har blandats bort i det reinfeldtska omstöpningsprojektet. Och ingen vågar kritisera. Den lilla frihetliga del av partiet som fortfarande består verkar ha drabbats av akut tandläkarbedövning.

DN och a-kassan

DN (oberoende syndikalistisk) fortsätter att flippa ur på ledarplats. I dag får vi läsa ett långt försvar för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring - och argumentationen är makalös.

"Idén med en obligatorisk a-kassa har varit rätt hela tiden. Men den är ännu mer rätt i dag när uppemot en halv miljon svenskar på kort tid lämnat a-kassan."

Att rekordmånga har lämnat a-kassorna för att de inte vill vara med längre är alltså ett argument för att tvinga dem tillbaka?! Maracas och kastanjetter...!

I övrigt kör DN med den argumentation som även regeringen hållit fast vid: det är lika orimligt att arbeta utan arbetslöshetsförsäkring som det är att köra bil utan trafikförsäkring. Det är förstås inte alls orimligt. Människor ska inte tvingas ta försäkringar. Alla bör vara medvetna om riskerna med att inte ha en försäkring, men medan alla kan krocka med bilen finns det grupper i arbetslivet som är så pass privilegierade att de aldrig skulle behöva leva på a-kassa. En stor del av det politiska etablissemanget hoppar bara mellan olika stolar under sina karriärer (vilket också är ett argument för att avskaffa de allt annat än sparsamma inkomstgarantier som ges riksdagsledamöter och statsråd efter ett bestämt antal års tjänst) och behöver inte finna sig arbetslösa om de inte själva vill.

För låginkomsttagare kan kostnaden för försäkringen var skäl nog att avstå. Många är med i en a-kassa av rädsla och gammal vana. Fackens strategi är att skrämma slag i arbetstagarna och erbjuda dem "skydd". Att öka självfinansieringen av a-kassan får fler att tänka till och ifrågasätta nödvändigheten av utgiften. Att så pass många har funnit att den är onödig för dem, tyder på en begynnande tillnyktring hos svenska folket. En tillnyktring som DN:s ledarsida uppenbarligen inte är en del av.

Syndikalisterna skämmer ut sig igen

Syndikalisternas eländiga beteende utanför restaurangen Lilla Karachi i Gamla stan fortsätter. Senaste incidenten rapporteras från ett antal MUF-are som åt lunch och vid en rökpaus fick utstå allehanda tillmälen från de rödsvarta glinen.

Vissa som försvarar att syndikalisterna skrikit "borgarsvin", "borgarfittor" och "äckel" menar tydligen att de gjorde det för att de blev "provocerade". Bara genom att äta lunch på en restaurang som SAC råkar befinna sig i en konflikt med, provocerar alltså MUF-arna de stackars syndikalisterna så mycket att de förlorar kontrollen över sin begränsade vokabulär. Det är samma fina ursäkter som brukar ges när vänsterextremister river skyltfönster och drabbar samman med polis. Då har de antingen blivit "provocerade" eller visar bara sin "frustration". Förmodligen saknar de fritidsgård också.

Polisen borde ges rätt att köra bort dessa människor och låta Lilla Karachi vara i fred. Det är en skam att vi har en borgerlig regering som inte tar strid mot fackliga övergrepp på enskilda medborgare. Tvister ska inte lösas på gatan utan bakom skrivbord.

Är könsneutralt tvång bättre?

Den avgående generaldirektören för Pliktverket, Björn Körlof, vill skipa rättvisa och göra värnplikten könsneutral. Det är märkligt att vi år 2008, med avskaffat invasionsförsvar, inte har kunnat slita oss från idén att värnplikten ska vara kvar. Körlof anser att det är häpnadsväckande att vi har en lag som skiljer på män och kvinnor i denna fråga. Det kan man förvisso hävda, men hur kan man lösa en orättvisa genom att utöka tvånget till att omfatta ännu fler?

Körlof försöker föga förvånande argumentera utifrån ett genusperspektiv. Kvinnor ska ha "rätt" att göra värnplikten precis som män. Faktum är att de redan i dag har det, men få väljer att lägga nästan ett år på att springa omkring i skogen med gevär när det finns så mycket roligare att hitta på. Därför är det få kvinnor i försvaret. Nu när det tas in färre och färre värnpliktiga per år är det i praktiken valfritt i alla fall - även för män. Värnplikten finns alltså kvar på papperet, av någon outgrundlig anledning.

Både män och kvinnor har rätt att slippa göra vapentjänst. Inför en yrkesarmé!

Konstig stäääämning...

Folkpartihumor

"Människan är det enda djur som kan le. Och betala skatt. Dock ej samtidigt."

Karin Pilsäter skojar till det.

SVT:s charad

Givet SVT:s slogan "fri television" är Gomorron Sverige verkligen är en charad. I morse fick vänsterextremisten Andreas Malm sitta ostörd och fabulera om islamofobi. Jag tänkte att kameran snart skulle byta vinkel till Johan Norberg, men fnittrade nästan åt min dumhet när jag såg att i soffan bredvid Malm satt Nalin Pekgul.

Jag blir inte förvånad längre, så här gör SVT för jämnan. Särskilt provocerande var det förstås att sätta Malm i en morgonsoffa då denne nyss har gjort ett komplett fån av sig själv i DN Kultur i ett bråk med just nämnde Norberg. Malm har tidigare fått fritt spelrum att kufa om "klimathotet" i samma morgonprogram. Det ska då nämnas att Malm inte tillhör de mest sansade personerna i den frågan heller.

Hur svårt kan det vara att bjuda in någon som inte sitter på samma sida? Om nu Norberg inte ansågs passande (ämnet var trots allt inte deras bråk), finns det gott om folk på högerkanten som skulle ha ställt upp med en annan vinkel. Dick Erixon, exempelvis. SVT gör sig själva till ständigt åtlöje genom att bete sig så här.

Välfärdsstatens paradox

Den generella välfärden har många ansikten. Det ansikte Sverige vill visa mot omvärlden är den generösa sociala politiken som ger oss så mycket (för världens högsta skatter) utan att vi behöver fråga om det. Men för alla som lever mitt inuti detta system, ser verkligheten inte fullt lika rosenskimrande ut.

Det kanske finaste argumentet för den generella välfärdsmodellen är att den ska garantera vårt oberoende. Vi ska alla få en chans utan att behöva vara beroende av familj, vänner eller andra långivare. Resultatet är som bekant att låginkomsttagare betalar höga skatter för att miljonärer ska kunna kvittera ut barnbidrag. Men det är ju för rättvisans skull… Den generella välfärden skapar en trygghetsnarkomani hos medborgarna. Människor fråntas sin initiativförmåga och förväntar sig alltmer från staten. Ett omfattande bidragssystem och stor statlig makt verkar passiviserande på oss. Vi görs dessutom ekonomiskt beroende av politiken.

Ett annat bekymmer är den kontroll som välfärdsstaten förutsätter. Skattefinansierade system förutsätter kontroll av skattebetalarna. Dels för att undvika ett omfattande svinn i det stora systemet – legitimiteten måste upprätthållas – dels för att sänka kostnaderna på områden som inte anses prioriterade. Det senare förutsätter inte bara kontroll i betydelsen granskning och övervakning utan kontroll i betydelsen reglering och inskränkning. Ett samhälle som delar på utgifterna skapar ett gemensamt intresse i att reglera människors vardagsliv. Steget till att börja se människor som vandrande utgifter är kort. Det är därför föga förvånande att våra medier fylls dagligdags av nyheter om hur mycket olika människor kostar skattebetalarna. Det är i sanning en högst motiverad fråga i det system inom vilket vi tvingas leva. Men hur långt kan det gå? Är det meningen att vi i slutändan ska fråga oss: Har vi råd med rökare? Har vi råd med människor som dricker mycket och människor som lever riskfyllda liv? Eftersom människor som lever länge faktiskt kostar mer än alla som dör i förtid av olika orsaker, har vi alls råd med människor?

Alkoholpolitiken är kanske det bästa exemplet på hur inskränkt tänkandet blir när det enda som finns för ögonen är den gemensamma skattekistan, den kollektiva kampen. Totalkonsumtionsteorin menar att ju större tillgängligheten på alkohol är, desto fler kommer att dricka mer och om fler dricker mer, ökar alkoholskadorna. Alltså ska tillgängligheten minskas för "the greater good". Detta innebär i en välfärdsstat som den svenska att kostnaden faller på alla skattebetalare, inte bara fyllbulten som druckit sin lever till kalops. Alkoholintaget blir en folkhälsofråga, ett samhällsproblem som i slutändan berör alla. Det är därför inte mer än rätt, kan man tycka, att alla dessa medfinansiärer får säga sitt. Fyllbultens individuella problem kollektiviseras och krav ställs på utökad kontroll och reglering. Mera stat, mindre frihet. Frågan blir inte mindre komplicerad av att en stor grupp med liten skaderisk statistiskt ger samma mängd skador som en liten grupp med stor skaderisk. Således är det av intresse för folkhälsoideologen att se till att även den som dricker måttligt ger tusna i flaskan. Det ligger i välfärdsstatens intresse att kontrollera och reglera våra liv och detta förs slugt över i folks tänkande. Ingen, förutom en och annan masochist på vänsterkanten, gillar att bli kontrollerad, men om det bara innebär mindre pengar till fyllbulten och mer pengar till dagisplatsen lägger man sig platt.

Paradoxalt nog blir den ”solidariska finansieringen”, den generösa generella välfärdspolitiken som ofta anklagas för sin ineffektivitet, en jakt på att reducera människors kostnader i samhället, att drilla medborgarna att vara kostnadseffektiva för ”det allmännas bästa”. Och så sägs det att det är det digitaliserade moderna samhället som får oss att bli stressade...

Den framgångsrika ohederligheten

Folk på vänsterkanten klagar ofta över de borgerliga ledarsidornas dominans i svensk media men glömmer att deras meningsfränder tillåts dominera alla tidningars kultursidor fullständigt. Kultursidorna är alltid vänstervinklade. Det bara är så. Och det behöver som bekant inte handla om den senaste tolkningen av en Strindbergpjäs utan kan lika gärna gälla "nyliberalismens hot mot demokratin". På DN Kultur har vänsterextremisten Andreas Malm (som sympatiserar med Hamas och som numera även har hittat hem i klimatalarmismens retorik om världens undergång) fått härja fritt och sprida lögner som bonden sprider gödsel.

Ordväxlingen mellan Malm, Johan Norberg och även Maria Schottenius är bisarr. Malm utpekar Norberg som islamofob. Norberg blir av naturliga skäl upprörd och inte minst förbryllad. Att anklaga en förespråkare för fri invandring för att vara islamofob är besynnerligt för att uttrycka det milt. Men så här är det alltid. Logik och kausala samband är helt enkelt inte vänsterns starka sida. Johan Norberg är en typisk liberal - saklig och artig. Han gör emellertid misstaget att förvänta sig samma bemötande tillbaka.

Schottenius tolkar Norberg som att han skulle vara sur för att inte ha blivit recenserad i DN Kultur. Det är lite sött att se denna övertro på DN:s kulturblaska. Vad Norberg i själva verket funderar över, är om någon på DN Kultur (som så tvärsäkert yttrar sig om honom och hans ståndpunkter) över huvud taget har läst något av honom. Med största säkerhet är svaret nej. Naomi Klein har med största sannolikhet inte läst något av Milton Friedman heller, ändå kan hon göra expertuttalanden om vad Friedman stod för. Det är symptomatiskt för vänstern. Sätta etiketter. Placera i fack. Och avfärda. Räcker inte det används personangreppsartilleriet tills motståndaren, om han är ute efter en intellektuell debatt, tröttnar och lämnar debatten. Den som jobbar på en tidning kan dessutom vägra motståndaren replik eller korta ned en replik för att förminska honom.

Varför kommer vänstern alltid undan med att ljuga, fabricera och klippa och klistra i verkligheten när de ska försöka driva sin sak? Michael Moore är det perfekta exemplet på hur en alternativ verklighet kan skapas om man bara gör det med lite finess och humor. Det spelar för tittaren/läsaren mindre roll om det som sägs är sant, Moores underdogperspektiv gör att tittaren/läsaren vill tro på honom och i slutändan också gör det. Liberalers faktaspäckade invändningar faller för döva öron. Lika är det med det just nu kanske populäraste stjärnskottet i kampen mot "nyliberalismen" ("nyliberalismen" kan betyda lite vad som helst, det är ett samlingsbegrepp för allt som vänstern betraktar som fientligt eller ett "hot"), Naomi Kleins Chockdoktrinen. Johan Norberg plockade sönder Kleins bok till smågrus vid ett event på Timbro i vintras. Men det spelar ingen roll, den som läser den vill tro på de enkla "sanningarna" och de konspiratoriska dragen i "nyliberalismen".

Vänstern saknar hyfs och hederlighet och de är värdelösa förlorare. Det är ingen slump att det är vänsterpartiets ledare som sitter och räcker finger åt en motdebattör i TV. Det är ingen slump att det är vänsterfolk som river ned motståndarsidans valaffischer inför varje val och vandaliserar partilokaler. De saknar både tolerans för andra människors åsikter och tro på öppen, fri och ärlig debatt. Schottenius och Malm bekräftar bara detta ännu en gång. Någonstans hoppas jag ändå att saklighet och ärlighet vinner över dem i längden.

Splatterdebatt i DN Kultur
Frederick Federley
Johan Norberg i Expressen
Henrik Alexandersson

Strimma av hopp på Kuba

Fidel Castros avgång var efterlängtad bland många. Nu sitter många kubaner och exilkubaner och hoppas på en ljusare framtid. Men chanserna för att Kuba plötsligt ska bli en fri demokratisk stat känns begränsade. Det är troligare att det, åminstone till en början, blir en ren familjeaffär av det här. Så brukar det fungera i diktaturer.

Omvärlden, inte minst USA och EU, har nu chansen att visa att den står på den demokratiska oppositionens sida genom att utöva påtryckningar för att få till stånd en demokratisk process i landet. Något slags markering är i alla fall att vänta. Det ska också bli intressant att se hur det kubanska folket reagerar - om det alls vågar reagera. Castro är ju inte död. Han kan mycket väl fortsätta att styra bakom kulisserna, inte minst om hans bror Rául tar över ledarskapet. Det har trots allt fötts en strimma hopp på den förtryckta ön.


SvD
DN

Toshiba ger upp

Toshiba har nu meddelat att de lägger ned kampen för att göra HD DVD till framtidens filmformat.

Se filmbloggen.

Genusperspektiv ger skev verklighet

Pär Ström reflekterar över det faktum att kvinnor görs till offer i svenska medier. Han pekar bland annat på rubriksättningen i olika tidningar. Vi är nog många som reagerat över den ständiga fokuseringen på kvinnor som offer i dagens samhälle. Mest träffande är kanske exemplet på hur rapporteringen av självmord bland unga ser ut. I ett Rapport-inslag uppgavs en ökning av självmordsförsök bland kvinnor i åldrarna 15-44 år. Tre gånger fler kvinnor än män försöker ta sina liv varje år.

Men. Ingenstans framkom emellertid att även om det är flickor och kvinnor som gör flest självmordsförsök, är det flest män som lyckas ta livet av sig. Även om antalet självmord ökar bland kvinnor är det fortfarande nästan fem gånger så många män som tar livet av sig. Suicid är alltså ingen kvinnofråga, det är inget kvinnoproblem. Det är först och främst ett individuellt problem och det råkar vara flest män som dör, inte kvinnor. Under 2005 låg suicidfrekvensen på 8,4 per 100 000 invånare för kvinnor och 18,5 för män. 2006 var siffran för kvinnor 7,9 och 17,3 för män. Små ändringar rapporteras varje år, men jämför man med siffror från 1997 och framåt ser man marginella skillnader för respektive grupp från år till år. Män toppar alla ålderskategorier frånsett 0-14 år där statistiken för flickor och pojkar legat i princip stilla under lång tid.

Orsaken till den stora skillnaden i självmordsförsök kontra fullbordade självmord är valet av metod. Medan det är vanligast bland kvinnor att försöka förgifta sig med tabletter väljer män ofta mer våldsamma metoder som hängning eller skjutning. Det lär också finnas ett antal singelolyckor i trafiken varje år som egentligen borde räknas in i självmordsstatistiken.

Att det trots tydliga fakta som säger motsatsen ändå blir ett felaktigt kvinnoperspektiv på många frågor är en direkt följd av att det feministiska tänkandet, där kvinnor är offer i en patriarkal struktur och där kvinnors problem är intressantare än mäns, fått genomslag. Bara begreppet "kvinnofälla", som används så frekvent i dag, är värt att begrunda. Det indikerar nämligen inte bara att kvinnor är missgynnade i en specifik situation utan att någon medvetet missgynnar dem genom att placera ut en "fälla" för kvinnorna bara för att de är kvinnor. Feminismen har inte bara fel - den är dessutom närmast konspiratorisk.

Dra i spaken så får ni se ljuset

(från tjuvtittat.se)

Den olyckliga vänstern

Ju längre ut på vänsterkanten du befinner dig politiskt, desto olyckligare är du. Det visar en undersökning från Handelshögskolan i Århus. Det är inte alls förvånande. Det handlar ju om människor som mår illa över att leva i ett rikt kapitalistiskt land, människor som anser att det är fel att människor har någorlunda frihet över sina liv och sin egendom, människor som närmast romantiserar fattigdom bara den är lika för alla.

Den generella negativism som råder inom vänstergrupperna gör sig ständigt påmind. De demonstrerar nästan alltid mot saker, inte för. De är alltid arga och upprörda. Det är ofta folk på vänsterkanten som känner sig "kränkta" av underklädesmodeller och letar med lykta efter saker att bli arga över på daglig basis. Det skulle inte förvåna mig om även frekvensen av hjärtinfarkter är större hos människor med vänstersympatier.

Men alla nyliberaler då? Inte heller en libertarian kan känna väl sig nöjd och glad att leva i en förtryckande välfärdsstat där politiker dikterar villkoren i våra privatliv? Skillnaden mellan nyliberaler och vänsterextrema är att vi frihetliga människor har en positiv och optimistisk grundsyn - vi tror på människan. Det avspeglar sig självfallet i enkla ställningstaganden för individuell frihet, där vänstergrupper nästan alltid hamnar på fel sida i kampen mellan stat och individ.

Det är ingen slump att det är vänstergrupper som anammar klimatalarmismen och vill skrämma små barn med att jorden snart kommer att gå under. Det är ingen slump att miljöpartiet alltid befunnit sig närmare den vänstra än högra sidan i politiken. (Förutom att ha en direkt negativ syn på tillvaron och mänskligheten i stort, har vänstersidan kidnappat klimatfrågan för att genom denna legitimera fler regleringar och nya inskränkningar i människors liv.) Vi rika vänsterlänningar ska ha dåligt samvete för att inte Zimbabwes befolkning har det lika bra som vi. Vi ska inte konsumera, ty materiell lycka är "falsk" lycka (något jag aldrig har märkt av) och helst ska vi må dåligt när vi vräker i oss mat och godsaker eftersom alla andra människor inte har samma möjlighet. Vår rikedom bygger, enligt denna perverterade logik, på andras underkastelse. Om man verkligen går omkring och tycker så här, är det klart som tusan att man blir olycklig.

Denna undersökning kommer givetvis att ignoreras eller viftas bort av vänsterbloggare och debattörer. I viss mån är den onödig då den bara säger det vi redan har kommit att inse. Efter alla diskussioner kring "myten" om den lyckliga horan är det kanske dags att lyfta fram myten om den lycklige vänsterpartisten.

Spiel(berg) för gallerierna

Steven Spielberg väckte uppmärksamhet när det framkom att han skulle hjälpa den kinesiska regimen med OS-invigningen. Tanken har varit göra OS i Beijing (för all del, OS hålls inte bara i huvudstaden utan på ett flertal andra håll också) till något alldeles extra, en mästerlig regissörs hantverk skulle förstås göra både invignings- av avslutningsceremoni till ren konst.

Spielberg hoppar nu av, bara månader innan startskottet för den internationell idrottsfesten. Orsaken han ska ha angett är att Kina har livlig handel med både olja och vapen med Sudan - något som gör att kineserna inte gärna ser ett ingripande i Darfur. Visste inte Spielberg detta när han tackade ja? Eller trodde han verkligen att hans medverkan i OS-förberedelserna skulle få regimen att ändra hållning? Med eller utan Kinas hållning i Darfurkonflikten, borde Spielberg ha känt till att regimen han arbetar för kränker de mänskliga rättigheterna å det grövsta (något som även gäller demokratiska länder som USA). Hans avhopp känns kort sagt som ett sätt att få uppmärksamhet, att slå sig lite för bröstet. Inte särskilt seriöst.

Allt prat om bojkott är förstås trams. Du påverkar inte mänskliga rättigheter i en blivande supermakt som Kina med idrottsbojkotter. Det skulle bara ge kineserna ett skäl att sluta upp bakom sina ledare, som i sin tur kan peka på hur "orättvist" omvärlden behandlar Kina. Det krävs i stället starka politiska påtryckningar på områden där Kina fortfarande är starkt beroende av omvärlden. Kruxet är att omvärlden är på väg att i ökande grad bli beroende av Kina, vilket gör att världens ledare tonar ned kritiken eller helt avstår från att kritisera när deras politiska intressen hotas. Att ropa på en OS-bojkott är ganska riskfritt.

Till yttrandefrihetens försvar

17 danska tidningar publicerade i dag Muhammedkarikatyren av Kurt Westergaard. Det kan tyckas onödigt och provocerande, dessutom lite som att slå in öppna dörrar efter att Jyllands-Posten publicerat karikatyrer av Muhammed 2005. Men jag stöder den självfallet. Danmark har yttrandefrihet och ska inte behöva böja sig för extremgruppers tolkning av islam. Här får inga eftergifter göras överhuvudtaget. Därför är det viktigt att visa att det inte var ett omedvetet snedsteg som Jyllands-Posten gjorde 2005 utan att det är så här det fungerar i demokratier med yttrandefrihet. Vi har rätt att "kränka" religiösa symboler.

Det är osannolikt att en liknande omfattande publicering kommer att ske i Sverige. Men utrikesminister Carl Bildt försvarar den självklara rätten hos danska medier: "Vi måste försvara yttrandefriheten, självklart." Konstnärer ska inte behöva frukta för sina liv för att några galenpannor inte gillar deras konst. Ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av sina åsikter.

Kunskap eller onödigt vetande?

Det har rapporterats om svenska väljares okunskap tidigare (se Mattias Svenssons post för en nyanserad bild av undersökningen), detta är alltså bara ännu en del av den stora valundersökningen från senaste valet. Nyheten nu är att högskolestudenter inte verkar kunnigare än obildade i samma ålder. Debattören med det något underhållande namnet i sammanhanget, Leif Alsheimer, menar att det delvis beror på bristen på litteratur och diskussion i skolan.

En kortfattad slutsats av undersökningen är att "vi" (dvs. svenska folket) kan våra partier men inte våra politiker. Detta går lite stick i stäv med den påstått ökade personfixeringen i politiken. Det är dock svårt att känna någon direkt uppgivenhet över att bara fyra av tio studenter kände till att Jan Eliasson var socialdemokratisk utrikesminister eller att nästan ingen kunde peka ut var Frederick Federley och Alice Åström hör hemma (se tidningen Studentliv). Frågan är vad dessa svar egentligen säger oss om studenternas kunskaper om politik i stort. Frågan som rör typiska värderingsfrågor i politiken är betydligt intressantare.

Ohlys hang-ups

Lars Ohly vill inte göra gemensak sak med socialdemokraterna och miljöpartiet i nästa valrörelse. Men han räknar kallt med att få sitta i regering tillsammans med dem.

Enligt Ohly har vänsterpartiet inget att vinna på att "inte bli tydligare" i sin vänsterpolitik. Frågan är hur tydlig Ohly & c/o egentligen vill/törs vara. Så fort han är ärlig går det ju på tok. K-märkningen ska bort. Både Ohly och hans partikamrater har kommit att inse att kommunismen är svårsåld på 2000-talet. Därför slutar han att kalla sig kommunist - men han förblir idealen trogen. Inget har egentligen hänt i praktiken. Ohly och hans kommunistpolare i partiet har inte kommit till någon plötslig insikt om denna folkmordsideologi. Tvärtom är det lika hippt som tidigare att vara kommunist i både partiet och i dess radikala ungdomsförbund.

Om Ohly menade allvar med att "inte ha några hang-ups" när det gäller mänskliga rättigheter, skulle han inte ens vilja ta ordet kommunist i sin mun. Han skulle läxa upp alla Che Guevara-fans i ungdomsförbundet, han skulle vrida sitt parti i en ny riktning i ett försök att skapa ett slags frihetlig vänster i svensk politik. Ohly har emellertid fullt medvetet drivit på i motsatt riktning. Vänsterpartiet ska få ett nytt partiprogram. Ordförande i den s.k programkommissionen är Ali Esbati, inte direkt känd för sina mjuka framtoning. Kritiker av det nya sekteristiska partiet har anklagats för att vilja skada vänsterpartiet och sedermera rensats ut. Kvar är kärnan som står bakom Ohly och partiets stadiga 5,5 procent.

Det positiva är att vi faktiskt får två tydliga alternativ i svensk politik. Där har Lars Ohly rätt. Det är emellertid hans parti som står för ett systemskifte, det är vänsterpartiet som vill genomföra de mest radikala förändringarna. Det måste Reinfeldt var tydlig med inför väljarna vid nästa val. Att den vänsterpartistiska överbudspolitiken ser ut att fortsätta är något som bäddar för strider på den rödgröna sidan - om de nu alls vill visa upp någon sorts enighet.

Idioti upphöjd till debatteknik

Kajsa Ekis Ekman skriver osedvanligt korkat om prostitution och sexköpslagen i DN Kultur. Jag är ändå glad att hon skrev just denna krönika för den visar hur ofattbart ignoranta försvararna av den sexuellt inskränkande sexköpslagen kan vara och vilken översittarmentalitet de besitter.

Ekis Ekman kallar prostituerades "fria" val (hennes citationstecken) för en välfärdsfråga. Får vi bara ett bra välfärdssamhälle skulle ingen vilja bli sexsäljare, verkar vara hennes tes. Hon säger sig vara fullständigt ointresserad av att det finns sexsäljare som gillar sitt arbete och som vill kunna fortsätta med det utan att hånas och föraktas. För Ekis Ekman är det aldrig en fråga för individen. Det är en fråga för "samhället". För politikerna. För proffstyckarna. För feministerna, förstås. Alla som har "kunskapen", alla som tycker "rätt", alla som enligt Ekis Ekman uppfyller kriterierna för att få yttra sig har rätt att göra det. Dit hör givetvis inte jag och allra minst sexsäljarna själva - om de råkar gillar sitt jobb.

Det finns mycket att säga om den synnerligen elastiska relation en person som Ekis Ekman har till verkligheten. Hon väljer helt enkelt att lägga pussel för att få ihop den bild hon önskar. Kontentan blir: Den lyckliga horan är en bluff. Alla lyckliga horor lider av förnekelse och ett falskt medvetande. Alla sexsäljare tillhör en organiserad sexslavhandel. Liknande förnekelseretorik hittar man bara på bruna och röda extremistsidor. Frågan är om hon inser själv hur hon så fullkomligt gör bort sig.

Ekis Ekman et al är inte intresserade av en sansad debatt. De är inte intresserade av motargument över huvud taget. Att det alls får föras en debatt retar gallfeber på dem, vilket gör det hela ganska underhållande. Människor som räds debatt, öppenhet och människors egna erfarenheter är nämligen alltid dömda att förlora.

Isabella Lund kommenterar givetvis också.

Några tidigare inlägg:
Kvinnoförbunden struntar i sexsäljarna
Myten om det frisinnade Sverige
Sexköpslagen under luppen

Det ska tydligen svida att bo i glesbygd

Det ska svida i plånboken att leva på landsbygden. Det var kontentan av den förra regeringens miljöpolitik där alla norrlänningar som måste ha bil för att ta sig till arbetet blev värst lidande av de ständiga bensinskattehöjningarna. Med miljöpartiet i opposition fanns det säkert många som gjorde sig vissa förhoppningar om en annan politik, men under Reinfeldts ledning har moderaternas politik glatt miljöpartiet mer än landsbygdsbefolkningen.

Med de nya moderaterna är någon sänkt bensinskatt förstås inte tänkbar i denna miljöalarmistiska av tider. Tvärtom räknar regeringen med fortsatt höjda "miljöskatter". Nu blir det inte bara dyrt att tanka, det blir också svårare att tanka i glesbygden. Regeringens krav på att bensinmackarna måste sälja minst ett förnyelsebart bränsle innan mars nästa år gör enligt branschen att uppemot 2 000 bensinstationer, främst på landsbygden, riskerar att läggas ned på grund av de höga investeringskostnaderna. Alla vet att en bensinmack i dag även är livsmedelsaffär, post och annat - som alltså också försvinner. Någon borde säga något ilsket. Centerpartiet...?

Vänstern vill att du offrar dig

"Vänsterpolitik har alltid handlat om uppoffringar och bördor för andra. Det ska göra ont, och gör det inte ont är det fel. Lösningar som inte svider i skinnet på folk är lika med lättsinne."

Thomas Gür gör en viktig poäng i dagens SvD när han filosoferar kring socialisternas ständiga strävan efter att lägga bördor på människor, att tvinga dem till uppoffringar. Man kan säga att socialismen i och med detta har en del gemensamt med religionen, som också den handlar om individens uppoffringar för någonting "större".

För vänsterrörelser är ofta kampen överordnad allt annat. Det är demonstrationen, marschen, aktionen, som ger anhängarna mening och känsla av att göra något viktigt - inte nödvändigtvis vad kampen slutligen resulterar i. Häri ligger förklaringen till varför vänstergrupper ofta lyckas samla så många demonstranter. Medan individualistiska liberaler som undertecknad mest känner obehag av att vistas i stora folkmassor som skriker i kör och viftar med flaggor, njuter vänstermänniskors hjärtan av det taktfasta skränandet.

Kanske är det inte så konstigt att dessa människor anser att individen ska tvingas till underkastelse. Typexemplet är förstås klimatfrågan, som vänstern har lyckats kidnappa på ett skickligt sätt. Det är få högerpolitiker och -debattörer som har vågat erbjuda frihetliga alternativ. I stället har debatten handlat om vem som kan skrika ut vänsterns budskap högst.

Men precis som Gür påpekar handlar det inte om något självplågeri utan om att plåga andra, att tvinga andra att dansa efter den röda pipan. Råkar du tillhöra "fel" samhällsklass kan det bli riktigt illa. Det paradoxala i detta är att vänstern gång på gång lyckas få ut budskapet att det är liberaler som är egoistiska när det i själva verket är precis tvärtom. Det är vänsterpolitiken som vill tvinga dig och mig att dansa efter en viss pipa, det är vänsterpolitiken som inte tar hänsyn till vilka åsikter, krav eller behov vi som individer har. Vänstern vill tvinga ett fåtal människors vilja på alla.

Tove Fraurud uttryckte det ganska tydligt när hon var ordförande för Ung vänster: "Att bli socialist är att säga till sig själv: vi kan. Vi kan besluta över allt från cykelställ till ekonomiska system". Det är synd att det ska tvingas på oss andra, bara.

Doften av elektronik

Det finns inget som doften och åsynen av ny elektronik som blänker.

Se filmbloggen.

En självklarhet

Regeringen vill att den som har invandrat till Sverige måste ha skaffat ett arbete och en bostad för att få ta hit sina anhöriga. Det låter som en fullständig självklarhet och är också kutym i övriga EU, men i Sverige leder det genast till kritik. Galningar inom vänstern menar att regeringens förslag bara syftar till att jävlas med människor och att förtrycka invandrare.

Visst, det är inte lätt att få en bra bostad överallt i Sverige. Det kan också vara knepigt att få ett jobb, särskilt om man inte kan språket så bra. Men Sverige ska inte vara en svängdörr till omvärlden. Den som vill komma hit ska kunna försörja sig eller vara försörjd av någon annan - inte av skattebetalarna. Kritiker som klagar på den svenska integrationspolitiken har dock rätt. Det behövs göras stora förbättringar - men även här handlar det om att öka incitamenten att lära sig språket och att hitta en försörjning. Inte att, som ofta sker i dag, passivisera människor med bidrag.

Som en liten fotnot kan nämnas att av de över 6000 som i skrivande stund har deltagit i SvD:s nätomröstning i frågan tycker över 90 procent att förslaget är bra. Jag skulle bli förvånad om det inte finns en bred majoritet för förslaget bland svenska folket i stort.

Ridå för Romney

Mitt Romney avslutar sin presidentvalskampanj. Detta rapporterar Mark Halperin på sin blogg. Därmed återstår inte ens några teoretiska möjligheter för John McCain att missa det republikanska partiets nominering.

Halperin menar att Mike Huckebee, trots att han aldrig utgjort något reellt hot mot McCain, i allra högsta grad stått i vägen för Mitt Romney. Det är säkert en riktig bedömning. McCain har inte gjort succé hos den s.k. kristna högern, de konservativa väljare som hade kunnat flockats hos Romney har i stället till stor del hamnat hos Huckabee - till ingen nytta.

Romney stod för bara något dygn sedan och utropade till sina anhängare att han, trots nederlagen under supertisdagen, minsann skulle kämpa sig hela vägen till konventet och sedan till Vita huset. De är så ärliga de där politikerna...

Förintelsen the comic

Historietrötta tyska skolbarn ska göras intresserade av Förintelsen igen genom en ny tecknad bok i ämnet. Detta kan bli hur dåligt - eller bra - som helst...

Steg i rätt riktning

Jan Björklunds och alliansens populära inriktning i skolpolitiken med större fokus på kunskap har fått oppositionen att tystna. Socialdemokraterna är på väg att lägga om sin skolpolitik och har, möjligen genom att bita sig i läppen av förlorad stolthet, accepterat att betyg ges från årskurs sex i stället för årskurs åtta. Vänsterpartiet protesterar förstås, men de har aldrig haft någon trovärdighet att tala om när det gäller skolan.

Det är socialdemokraternas kaotiska skolpolitik som ligger bakom många av de problem vi ser i den svenska skolan i dag. Svenska elever står sig allt sämre internationellt, inte minst i grundämnena. Kunskaperna i språk blir allt sämre, vilket visar sig i att många inte klarar språkstudierna efter gymnasiet. Det råder betygsinflation i grundskolan och på gymnasiet - det sätts allt högre betyg utan att kunskaperna har ökat. Att lägga över allt mer av undervisningen på eleverna själva var ett stort misstag.

Betyg är alltid trubbiga instrument och de går aldrig att få helt rättvisa. Men det nya betygssystemet (i princip en kopia av betygen från den s.k. Bolognaprocessen som är tänkt att gälla inom hela EU) är ett stort steg i rätt riktning. Det gamla systemet med IG-MVG tog liten hänsyn till skillnader mellan eleverna. Framför allt i de lägre klasserna är rättviseaspekten, att eleven upplever att den verkligen fått rätt betyg, viktigt. Det nya betygssystemet - där A är det högsta och E det lägsta godkända betyget medan F betyder underkänt - möjliggör ökat utrymme för läraren och därmed större möjlighet för eleven att bli korrekt bedömd.

Förhoppningsvis nås en uppgörelse med socialdemokraterna. De har redan accepterat att betygen ska sättas tidigare, något som var otänkbart före valet, och vet att de får opinionen emot sig om de börjar bråka. Skolan behöver en långsiktig satsning som inte äventyras av kommande regeringsskiften. Vad vänsterpartiet tycker i frågan vet alla redan. De vill helt avskaffa betygen och därmed kan de känna sig satta på undantag i den här frågan. Tack och lov.

The frontrunner

John McCain gjorde väldigt bra ifrån sig i nattens supertisdagsval och utropade sig själv till "frontrunner" i kampen om att vinna den republikanska nomineringen. Den största överraskningen var nog ändå Mike Huckabee som inte bara vann sin hemstat Arkansas utan ytterligare fyra stater. Han är fortfarande med i racet - även om det mest känns som en kamp för en framtida post i en republikansk administration. Eller en "hedrande andraplats" bakom omöjlige McCain.

Det är du som haltar, Josefin Brink

Vänsterpartisten och (radikal?)feministen Josefin Brink försöker antyda att alla som står upp för sexsäljares rättigheter har en luddig agenda. Det behövs ingen "agenda" för att hitta fel i sexköpslagen. Det enda som behövs är övertygelse om andra människors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet.

Myten om "myten om den lyckliga horan" är viktig att ta upp. Från feministhåll hävdas det ofta att den lyckliga horan är en myt och att de sexsäljare som säger att de har valt sitt yrke av fri vilja och dessutom gillar det, inte vet sitt eget bästa. Som narkomanen som inte inser sitt beroende, ungefär. Fortsätter sexsäljaren att hävda sin rätt, blir tonen raskt föraktfull. När Isabella Lund debatterar i SVT:s Debatt blir hon genast ifrågasatt för att hon är maskerad. Står hon inte för sina åsikter? Har hon dunkla motiv? Genast ska horan häcklas och göras ned.

Låt oss börja med att få "myten om den lyckliga horan" ur världen. Det är ingen som förnekar att det finns sexsäljare som far illa av sitt jobb. Detta är emellertid inget unikt för just sexarbetarna. Du kommer aldrig att hitta en yrkeskår med hundraprocentigt lyckliga människor. Vi bör emellertid kunna enas om att det faktiskt finns sexsäljare som arbetar frivilligt och som gör det för att de gillar det. Det är det ena. Det andra är att när det gäller de direkt negativa upplevelserna av sexarbetet ska det sättas i samband politikernas sätt att "lösa" dem. Sexköpslagen hjälper nämligen inte sexarbetarna, den straffar dem. Även om det inte är förbjudet att sälja sex lever en sexsäljare ständigt under hotet att detta socialt icke accepterade arbete ska avslöjas genom att en kund åker fast. Detta kan få konsekvenser som uppsagd lägenhet, om sexet skett där, och till och med förlorad vårdnad om barnen.

Detta säger Josefin Brink ingenting om. Hon förnekar detta eftersom det skulle göra det svårare för henne att försvara en lag som inte bara kriminaliserar de hemska "torskarna" utan också straffar sexsäljaren för att hon/han bryter mot ett av det svenska samhällets stolta tabun. Hennes fokus ligger enbart på köparna och i sin iver att hitta sätt att straffa alla som inte följer hennes privatmoral när det gäller sex, glömmer hon bort sexsäljarna. För Brink et al är en sexsäljare bara värd det hon kan bidra med för att försvara sexköpslagen.

Brink skriver:
"Den lilla lobby som på senare tid gjort sig alltmer högljudd och som menar att man måste "lyssna på sexsäljarna", har en tendens att exkludera de sexsäljare som inte håller med dem. De ger intryck av att erfarenheter av prostitution som exploatering, sexism och förnedring är påhittade av folk som ingenting begriper."

Nu är vi inte fria debattörer längre utan "en liten lobby". Man tackar. Brink anklagar oss motdebattörer för exakt det hon själv ägnar sig åt, nämligen att exkludera de sexsäljare som inte tycker rätt saker. Om Brinks kollegor i riksdagen hade lyssnat på vad sexsäljare hade att säga, om de hade vågat ta till sig kritiska rapporter om sexköpslagens effekter för de inblandade (exempelvis Socialstyrelsens senaste rapport där sexsäljare faktiskt får komma till tals och där det konstateras att det inte går att se att sexköpslagen minskat prostitutionen) i stället för att enbart stirra sig skelögda på "torskarna", hade sexköpslagen kunnat debatteras öppet och friskt på hög politisk nivå. Argumenten kommer emellertid aldrig fram eftersom den som försvarar mäns och kvinnors rätt att både köpa och sälja tjänster av det sexuella slaget anses tillhöra en a) okunnig lobby med dunkla motiv eller b) vara sexköpare själva.

Slutligen: det handlar inte, som Josefin Brink skriver, om "mäns rätt att köpa sex för pengar". Tror hon att sexköpslagen och debatten om den i grunden handlar om detta, är det inte konstigt att hon har hamnat så fel i sakargumentationen. Det handlar om vuxna människors rätt till sina kroppar (och därmed sin sexualitet). Feminister brukar argumentera ivrigt för kvinnans rätt till sin kropp när det gäller abort. Denna rätt försvinner plötsligt när det är pengar inblandade. Man skulle kunna måla bilden av det absurda i detta genom att tänka sig de lagliga gränserna för en massös. Massösen får massera hela kroppen förutom könsorganet. Då övergår en fullt legitim överenskommelse mellan en massös och en kund till en illegal verksamhet mellan en förtryckt kvinna och en föraktad "torsk". Så bisarr är den svenska sexköpslagen i praktiken.

Det finns skäl att vara orolig. Risken är nämligen stor att sexköpslagen, som nästa år firar "tioårsjubileum", blivit så principiellt viktig för inflytelserika grupper att den likt den svenska narkotikapolitiken inte får ifrågasättas. Den som ifrågasätter den hånas, förlöjligas och tvingas ut i periferin. Förhoppningsvis kommer det inte hindra alltfler från att höja sina röster mot en korkad lag. Man får dock vara beredd på konsekvenserna.

Se även Isabella Lunds inlägg.

En politikers prioriteringar

Kristdemokraterna är det mest folkhälsofascistiska borgerliga partiet. De stretar emot och jävlas när det gäller frihetsfrågor på grund av en folkhälsoblockering i sina huvuden. Ofta med hänvisning till "barnens bästa", förstås. Nu vill folkhälsominister Maria Larsson (kd) skärpa straffen för att sälja tobak till minderåriga.

Jag har inget principiellt emot att det är olagligt att sälja cigaretter och snus till personer under 18. Den som vill använda tobak i den åldern lyckas oftast ändå, så tobakslagen är mest en papperstiger. Men redan i dag är straffskalan från böter till sex månaders fängelse. Denna straffskala vill alltså folkhälsokommendanten skärpa. Att tobakshandlare enligt lag kan skickas i fängelse för att de säljer tobak till minderåriga visar på att det saknas sinne för proportioner. Men det är ju så här det brukar se ut. Polisen satsar på att haffa småbuset och politikerna riktar in sig på småkriminaliteten. Grov kriminalitet är alldeles för jobbig att ta tag i...

Desperata terrorister

Fredagens självmordsattentat i Bagdad uppges hittills ha tagit 99 liv. Nu har det framkommit att attentatspersonerna hade downs syndrom. Terroristerna spänner alltså fast bombbälten på två förståndshandikappade människor och fjärrutlöser dem när de kan döda maximalt antal människor. Det är ännu ett bevis på vilka vidriga satans mördare det handlar om. Men det kan också vittna om något annat - att terroristerna börjar få svårt att rekrytera människor som är beredda att dö för dem. Kanske kan detta ytterligare stärka det irakiska folket i kampen mot terroristerna.

Förändra mera, säger Reinfeldt

Moderaterna rasar i opinionen. Reinfeldts lösning? Förnya mer. Det låter som det har gjort sedan han tog över partiet 2003: "Ett parti som inte är i ständig utveckling kommer att tappa kontakten med förändringen i Sverige och omvärlden. Därför måste vi alltid förändras." Problemet för Reinfeldt och dagens nya moderater är att de har tappat kontakten med sina egna trogna väljare, sina egna värderingar. Att ständigt förändras gör att gamla väljare inte känner igen sig och att nya väljare får svårt att bilda sig en uppfattning om vad moderaterna egentligen vill. Det är ingen bra strategi för att bli återvald.

This is England

Hyllade filmer brukar man behöva akta sig för. Oftast är de äckligt pretentiösa eller så lever de bara inte upp till hypen av andra skäl. This is England är ett undantag. Den är ingen fempoängare, men det är ändå en sällsynt bra film i all sin enkelhet. Storyn är enkel, närmast banal, men det starka skådespeleriet, den vackra musiken och det faktum att allt är gjort med sådan kärlek och omtanke gör detta till något vi inte får se så ofta. Det är ett slags socialrealistiskt drama i 80-talets England med en briljant 12-åring i huvudrollen. Och med ett rackarns vackert ledmotiv. Se den.

Delat ansvar

The Pirate Bay-målet har fört upp debatten om fildelning på allvar igen. Det är bra, frågan behöver belysas. Men den är långt ifrån så svart eller vit som förespråkare på båda sidor tenderar att göra den. Att se en fly förbannad Bert Karlsson stå och gapa om fildeningsmål i TV när man vet att han enligt uppgift själv inte ens äger en dator känns lika oseriöst som när en finnig tonåring förespråkar att allt ska släppas fritt, helt okänslig för tanken att den som har skapat något också har rätten till det.

Jag är kluven i frågan. Jag tycker principiellt att upphovsrätten ska värnas och skyddas. Självklart måste en författare ha rättigheterna till sin bok, en musiker till sin musik och en filmskapare till sin film. Saker förlorar inte i värde bara för att vår värld digitaliseras. Vissa artister har uttryckt sig positivt om fildelningen utifrån tanken att spridningen betyder att fler tar del av deras alster. Samtidigt måste man ha respekt för att vissa helt enkelt inte vill att deras verk ska spridas digitalt på nätet, särskilt inte innan verket lanserats offentligt.

Samtidigt har musik- och filmindustrin ganska mycket sig själva att skylla. Om branscherna hade tagit tag i frågan när fildelning började dyka upp och arbetat kreativt utifrån frågeställningen "hur kan vi tjäna på det här?" i stället för att ropa på lagstiftning och skalla sig blodiga i olika (på det hela taget meningslösa) rättsprocesser, hade vi tidigt kunnat få lagliga och väl fungerande nedladdningstjänster. I dag är det svårare att slå sig in med betaltjänster när det oftast är både enklare och billigare att ladda ned via Pirate Bay.

Jag kan egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att det finns många som faktiskt skulle vara beredda att betala en nätt summa för att ladda ned en låt eller en film. Nedladdningstjänster som den hos CDON finns där av en anledning och P3 redovisar numera även nedladdningtopplistan för musik i Sverige. Problemet för musik- och filmindustrin är att komma ikapp. Att skylla vikande skivförsäljning på fildelning allena tror jag är fel. Det kanske är så enkelt att folk helt enkelt inte är beredda att betala uppemot 200 spänn för en skiva längre.

Oavsett utslaget i fallet med Pirate Bay kommer fildeningen att fortsätta och förmodligen öka även fortsättningsvis. Om man verkligen menar allvar med att man vill stoppa fildelningen, finns det bara en väg att gå: stenhård kontroll och drakoniska straff. Om man får flera års fängelse för att fildela en enda låt kommer folk inte att göra det. Men är det ett sådant samhälle vi vill ha? Vill vi ha lagar som över en natt kriminaliserar kanske flera miljoner svenska medborgare? Lagar måste ha stöd hos svenska folket, annars är de meningslösa. När det gäller fildelning snackar vi om ett delat ansvar - musik- och filmindustrin måste själva erbjuda möjligheter som lockar folk att ladda ned lagligt. Samtidigt har både du och jag ett ansvar att se till att upphovsrätten upprätthålls i någon mån.

SvD, DN, IDG