KD gjorde sig plötsligt ännu mer irrelevanta

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon "har en plan". Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

KD har nämligen plockat upp den gamla frågan om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Idén har lagts fram av kvinnosaksgrupper, av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och nu av regeringspartierna. KD öppnar alltså upp för att stödja denna rent ut sagt puckade idé.

Jag har argumenterat emot lagförslaget förut och kan göra det igen. Idén med att stifta en lag som förbjuder svenskar att köpa sex i länder som tillåter det är idiotisk eftersom det betyder att svensk lag skulle trumfa lagen i det land där sexhandeln sker. Till och med Beatrice Ask, knappast en vän av vare sig rättssäkerhet eller fri sexhandel, begriper varför detta är problematiskt.

Rimligen måste andra länder kunna göra likadant, vilket skulle öppna upp för ett förbud mot aborter för polska turister i Sverige, dödsstraff på homosexualitet för iranska hbtq-personer som vistas på svensk mark och så vidare. Månne skulle den iranska regimen, för att tala på Kristdemokraternas språk, hävda att en sådan lag kan få "en avskräckande effekt" mot att ägna sig åt homosexuella aktiviteter på semestern.

Det andra motargumentet är att lagen förstås skulle bli helt verkningslös. Lagstiftare ska inte sitta och stifta lagar mot sådant som inte går att beivra. Och partier ska inte ägna sig åt sådant här meningslöst trams - i synnerhet inte när de borde slåss för att överleva.

Eller som en god vän sade angående en annan korkad lag (den så kallade "gravfriden" över Estonias vrak): "Man kunde lika gärna förbjuda svenskar att äta blockchoklad i Kongo."

Kristdemokraterna har just påmint oss om varför det inte går att rösta på dem. Jag antar att jag borde vara tacksam.

Tidigare bloggposter i ämnet:
Om sexköpslagen

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.

Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Om medlemskap i Amnesty

I kommentarsfältet till en bloggpost om Amnesty Internationals ställningstagande för en avkriminalisering av sexhandel, och svenska Amnestys motstånd mot detta, diskuterades frågan om det skulle vara möjligt att bli medlem i Amnesty utan att tillhöra den moralistiska svenska delen av organisationen.

Svaret var inte uppenbart ens för svenska Amnesty när jag frågade dem. En läsare kollade dock upp saken med Amnesty International och fick efter några turer äntligen besked. Tyvärr är svaret nej. Ett internationellt medlemskap är endast möjligt för dem i länder som saknar en egen nationell gren av organisationen.

Detta betyder att jag avstår från att bli medlem. Den som vill kan förstås ändå donera pengar till Amnesty utan att de kommer svenska moralister till del.

Logik i kubik

Svensk bitterhet över Amnestys beslut

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet "sorgligt". Kvinnolobbyn kallar det "bisarrt". Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att "köpa andras kroppar".

Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter. Plötsligt går det upp för dem att den svenska hållningen är i minoritet och att en av världens främsta människorättsorganisationer förkastar den. Det är ett nyttigt uppvaknande, men ack så bittert.

Elsa Kugelberg skriver på ledarplats i DN  att det svenska sexköpsförbudet visserligen gör att prostitutionen sopas under mattan men också att "den som ber polisen om hjälp kan få den utan att oro sig för att bli häktad". Det är förstås sant, men beskrivningen ger sken av att sexköpslagen inte bidrar med några negativa konsekvenser för säljaren. Det är däremot inte sant.

Tvärtom finns det många skäl för en sexarbetare i Sverige att inte vända sig till polisen. Konsekvenserna av att bli avslöjad som sexsäljare kan bli allt från att förlora sin bostad till att förlora vårdnaden om sitt barn. Som vi har sett flera förfärande exempel på, tenderar socialtjänsten att ta ställning mot den som säljer sex i ärenden där barn är inblandade. Därtill kommer förstås det sociala stigmat som sexköpslagen i stället för att bekämpa har förvärrat.

Risken finns att sexköpslagens envisa försvarare kommer använda en klassisk halmgubbe och inom något år komma med påståendet att sexarbetarnas situation i världen inte alls har blivit rena himmelriket. Som om någon hävdat att det var möjligt.

Den som tar denna marginaliserade och diskriminerade grupps rättigheter på allvar måste inse att förändring tar tid, att alla länder ser olika ut i fråga om lagstiftning, social acceptans och fungerande institutioner och att Amnestys ställningstagande inte är en mirakelmedicin. Det finns ingen sådan. Och för länder som ger blanka tusan i Amnesty i andra frågor kommer förstås detta ställningstagande inte spela någon roll i fortsättningen heller.

Själva utgångspunkten - skademinimering - är emellertid oerhört viktig. Om fler myndigheter och frivilligorganisationer världen över börjar arbeta utifrån den kommer fler sexarbetare att bli lyssnade på och sannolikt också må bättre. Stöd till dem som vill sluta, ett lyssnande öra för dem som vill fortsätta men önskar förbättringar i fråga om sociala rättigheter. Det är enkelt, humant och - rätt.

För den som vill att sexhandeln ska försvinna från jordens yta, vilket är en vanlig hållning i den moraliska stormakten Sverige, kommer inte ens stora hälsovinster för en utsatt grupp att duga. De är emot själva fenomenet sexköp. Detta är ett ställningstagande som fråntar män och kvinnor rätten att bestämma över den egna kroppen. Jag är glad att Amnesty inte valde den vägen.

Fotnot: Jag har frågat svenska Amnesty om det är möjligt att bli medlem i Amnesty International utan att samtidigt stödja den svenska grenen. De visste inte utan hänvisade till amnesty.org för svar.

Läs även:
Sandra Sasvári (SVT Opinion)

Amnesty tar ställning för avkriminaliserad sexhandel

Amnesty International tog i dag officiellt ställning för en avkriminalisering av sexhandel. På sin hemsida kallar människorättsorganisationen beslutet "a crucial vote to protect the human rights of sex workers".

Beslutet är oerhört viktigt av flera skäl. Dels symboliskt då Amnesty är en organisation med högt anseende som arbetar för mänskliga rättigheter i hela världen. Detta ställningstagande innebär att vi äntligen kan prata om sexarbetares rättigheter utan paternalistiska övertoner om att "rädda" någon. Men naturligtvis också för att det kan medföra verkliga förändringar för sexarbetare världen över när fler länder förhoppningsvis lyssnar på Amnesty och förändrar sin lagstiftning i önskvärd riktning.

I resolutionen rekommenderas att Amnesty utvecklar en policy som stödjer en full avkriminalisering av allt sexarbete under ömsesidigt samförstånd och att sexarbetare i likhet med alla andra människor erkänns rätten att slippa bli utsatta för våld, exploatering och människohandel. Det är mot dessa avarter som rättsstatens resurser måste riktas, inte mot sexuella relationer där en köpare och en säljare kommit överens och där tvång inte förekommer.

Syftet med avkriminalisering är således att skydda sexarbetares rättigheter. Svenska Amnesty röstade som väntat nej till resolutionen. I ett uttalande säger de att de "anser inte att det är klarlagt att en generell avkriminalisering av sexköp och kringverksamheter per automatik leder till minskade människorättskränkningar." Detta är en tankevurpa. Det är ju själva förbudet, och effekterna av det, som är kränkningen!

Amnesty kommer sannolikt tappa en del medlemmar på detta ställningstagande, inte minst i Sverige. Noteras ska dock att svenska Amnesty inte kommer att driva frågan om en avkriminalisering av sexköp (vilket skulle innebära en avskaffad sexköpslag).

Svenska moralister och paternalister kan således sova gott i förvissningen om att kampen för sexarbetarnas rättigheter i huvudsak kommer föras utanför Sveriges gränser även i fortsättningen.

Att köpa sex är helt naturligt

I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

Den nya svenska moralen

Sexköpslagen finns enligt dess försvarare till för att minska efterfrågan på sex mot ersättning. Syftet är att få till stånd (!) en attitydförändring i samhället så att stigmat mot sexköparen ökar.

Sexköpare ska helt enkelt behandlas som paria av samhället. Det ska kosta socialt att bli påkommen (det var en av tankarna bakom dåvarande justitieminister Beatrice Asks förslag på att personer misstänkta för just sexköp skulle få ett brev från polisen i gredelinfärgat kuvert så att hela familjen kunde se vad det handlade om utan att ens öppna kuvertet).

När det däremot gäller människor som reser till ett annat land i syfte att rasera världsarv och mörda, våldta, halshugga och lemlästa människor, är det enligt vänsterpolitikerna viktigt att inte stigmatisera dem vid hemkomst.

Förklara logiken bakom den avvägningen den som kan. Jag kan bara dra slutsatsen att den är ett uttryck för en perverterad syn på demokrati, mänskliga rättigheter och religion. En perfekt storm av stolligheter från socialismen, feminismen och postmodernismen kokar ned till detta absurda ställningstagande.

Detta är ingen dystopi. Det är Sverige. I dag.

Bostad mot sex

Bostadsbristen i Sverige är en allt hetare potatis. Samtidigt som bostadsministern vänder på sina berömda stenar och vägrar att delta i debatter i media, fortsätter rapporter från verkligheten strömma in.

Sveriges Radios Ekot berättar att bristen på bostäder runt om i landet "skapar kaos" för nyanlända som inte har någonstans att ta vägen. Detta gäller i såväl stad som glesbygd.

Allt fler hamnar i famnen på Socialtjänsten, som i panik och till höga kostnader får hitta akutboenden. Enligt uppgifter till SR förekommer det att nyanlända betalar sitt boende med sexuella tjänster.

Nog är detta en lite ironisk konsekvens av en bostads- och migrationspolitik som stöds av samma partier som även stöder sexköpslagen och arbetet mot sexhandel.

Ge fan i sexarbetarna!

"Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat", brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående.

Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller - det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder.

I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ. Sexsäljaren är alltså inte målsägare.

Kritik från sexarbetares organisationer om att arbetssituationen har blivit otryggare viftas bort med att det snarare är positivt om sexsäljare far illa eftersom det då kan få dem att sluta sälja sex (så skrev Anna Skarhed i regeringens utvärdering av lagen 2010).

Trots sexköpsförbudet frodas sexhandeln i Sverige. Gatusexhandeln, som är enklast att mäta och därför ofta blir skyltfönster för all sexhandel, har minskat tack vare förbudet. Men den utgör en minoritet (hur liten vet vi inte). Det mesta sker inte på kända sexsäljarstråk utan göras upp hemma hos köparen eller säljaren, på hotell och i massagesalonger. De sistnämnda är perfekt förtäckta verksamheter eftersom de på ytan är helt lagliga men erbjuder lite extra till de kunder som önskar.

Polisen och Socialtjänsten pratar alltid om den problematiska sexhandeln. Den som inbegriper människohandel och hallickar. Men detta är förstås inte hela sanningen av vad sexhandel är. Det finns studenter som säljer sex för att finansiera sina studier, kontorister som säljer sex på deltid för att sätta en guldkant på vardagen och så vidare. Fenomenet är oerhört brett.

Att sälja sex är per definition ett socialt problem i Sverige. Därför föreslås ofta ökat stöd till sexsäljarna och hårdare tag mot köparna. Men tänk om flertalet inte vill ha något stöd? Och tänk om straff inte hjälper? Har någon tänkt den tanken? Tänk om det enda de flesta sexköpare och -säljare mest av allt önskar, är att alla obehöriga (i synnerhet politikerna) lämnar dem i fred?

Det är förmodligen en alldeles för komplicerad tanke för landets politiker.


Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå

RFSU:s kritik välkommen men otillräcklig

RFSU har låtit göra en genomgång av kunskapsläget om sexköpslagen och funnit att det inte finns något stöd för de effekter som regering och riksdag påstår att den haft. Effekterna av lagen är kort sagt överdrivna. Däremot finns negativa effekter som inte har beaktats, skriver RFSU.

Nu är detta givetvis inget nytt. Många, däribland Petra Östergren, har i över tio år kritiserat lagen för att just försämra sexarbetarnas situation och politikerna för att måla en falsk bild.

Jag bloggade en del om den så kallade utvärderingen av lagen 2010. Den var ett beställningsjobb av en av direktiv bakbunden utredare, Anna Skarhed. Skarhed, som inte fick ifrågasätta lagen utan endast föreslå skärpningar av den, yttrade dessa famösa ord i utredningen apropå den kritik mot lagen som framförts av sexarbetarna själva (s. 130):

"När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen."

Att påstå att lagstiftaren högaktningsfullt struntat i sexarbetarna hela tiden är närmast en underdrift. Regeringens tillsatte utredare hävdade alltså att negativa effekter för sexarbetarna är positiva eftersom det kan få vissa att sluta sälja sex. (Och så kallar de lagens kritiker cyniska.)

Det har inom RFSU funnits en kritik mot sexköpslagen under lång tid. Men den har inte varit så här konkret tidigare. Samtidigt är det viktigt att påpeka att förbundet inte är motståndare till ett förbud mot sexköp.

RFSU:s förbundsstyrelse fastslår att "sex mot ersättning är problematiskt på samhälls- och individnivå", att det aldrig är en rättighet att "köpa någon annans kropp", nämner "strukturella orsaker" till prostitution samt hävdar att "ett normkritiskt arbete för att ... minska efterfrågan av sex mot ersättning är grundläggande". Så, inte särskilt liberalt.

Det positiva med att just RFSU ändå framför kritik mot sexköpslagen är att avsändaren av vänstern inte kan avfärdas med att vara "tokliberal" eller "extrem" (även om vissa konservativa säkerligen skulle beskriva dem just så). Därför kan den kanske ha en viss effekt.

Som kritik mot en dålig lag betraktad, är den däremot inte särskilt vass.

Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2

Den moralistiska stormakten

Den rödgröna regeringen vill förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder, oaktat hur lagstiftningen ser ut i det land köpet görs.

Att ta bort kravet på dubbel straffbarhet, det vill säga att en handling måste vara ett brott både i Sverige och i landet den begås för att personen ska kunna åtalas i Sverige, är djupt problematiskt. Att göra det för ett brott som i regel ger böter är rent barockt.

I åtta år hade Sverige en justitieminister som saknade förståelse för rättsstatens grundläggande principer. Beatrice Ask ville skicka hem brev i grälla färger till misstänkta sexköpare så att hela familjen skulle se vad den misstänkte är för typ. En sorts skamstraff, alltså.

Nu har vi Morgan Johansson, kanske den ende socialdemokraten som kan matcha moderaten Ask och folkpartisten Johan Pehrson i att vara sämst lämpad för posten som justitieminister. Det var Johansson som tillsatte utredningen och det blir han som får ta emot resultatet om ett sexköpsförbud för svenskar utomlands när den presenteras den 9 mars 2016.

Sverige har en absurt repressiv syn på sexköp. Företrädarna för sexköpsförbudet, kopplerilagstiftningen och den breda kampen mot kommersiellt sex överlag, använder både sin egen privatmoral (sexköp är fel därför att det är fel!) och ohederliga paralleller till människohandel i sin argumentation.

Det kan inte nog tydligt sägas att vi måste göra skillnad på tvång och frivillighet. Att alla som säljer sex inte har det som sitt förstahandsalternativ i livet är inte detsamma som att de är tvingade till det. Människohandel är en sorts slavhandel som bedrivs av grovt kriminella. Den ska inte reduceras till ett "ojämnt maktförhållande" mellan köpare och säljare (vilket för övrigt är en förenkling som förtjänar att granskas och kritiseras när det gäller vanlig sexhandel).

Det finns ingen likhet mellan trafficking och en person som överenskommer med någon annan om att byta en sexuell tjänst mot pengar. Ingen. Tyvärr har radikalfeministiska maktanalyser förblindat svenska politiker i frågan, och det finns få skäl att hysa hopp om en tillnyktring.

Jag skulle önska att Sverige tog efter den nya zeeländska modellen, som kommit att tjäna som ett föredöme för hur livet för sexarbetare kan förbättras utan att köpare eller säljare beläggs med förbud. Den har gjort livet för sexarbetarna säkrare, minskat förekomsten av våld genom tydliga rättigheter för sexarbetarna, och därmed ökat deras förtroende för polis och sociala myndigheter (stigmat kvarstår dock). Så sent som 2014 avvisade Nya Zeeland en sexköpslag efter svensk modell.

I stället vill svenska politiker fortsätta på den repressiva vägen. Sverige är inte bara en humanitär stormakt utan även en moralistisk makt av rang.

De rödgröna behöver stöd av något av allianspartierna för att lagförslaget ska bli verklighet. Det finns därför goda anledningar att hålla koll på oppositionspartiernas hållning i frågan. Jag hoppas att de icke-socialistiska partierna fortsätter säga nej.

Men jag håller inte andan. Snart kan Folkpartiets ledare heta Birgitta Ohlsson. Hon har bland annat föreslagit förbudsskyltar i populära stråk för gatuprostitution.

Den morali(stis)ka stormakten

Regeringen vill utreda ett förbud mot att köpa sex utomlands. Nye justitieministern Morgan Johansson vill därmed att Sverige gör Norge sällskap med ett utvidgat sexköpsförbud.

Detta är urbota korkat av flera skäl. Dels är det förstås galet att utvidga en redan tokig sexköpslagstiftning som stigmatiserar sexarbetaren och förbjuder vuxna människor att ha sex under de förutsättningar de själva valt.

Men det handlar också om det minst sagt tvivelaktiga i att förbjuda svenskar att göra saker som inte är förbjudna på den plats de sker. Ty det är lite som Thomas Gür uttryckt saken på sin Facebooksida:

Borde man inte också utreda hur man ska straffa för grov vårdslöshet i trafik enligt den svenska trafikförordningen, de svenska medborgare som kört på vänster sida av vägen i Japan, Storbritannien och på Cypern, när de kommer hem?

Låter en aning rubbat, inte sant? Just så rubbat är förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands.

Sexköpsförbudet bygger på den felaktiga föreställningen att all sexhandel är en sorts våld mot kvinnor och barn. Denna syn har svenska politiker slagits för länge internationellt, och de har inte dragit sig inte för att glorifiera den svenska lagstiftningen i syfte att vinna anhängare i EU.

Morgan Johansson är en djupt obehaglig person. Så jag är inte alls förvånad över att han inte förstår problemet med att förbjuda svenskar att begå handlingar i andra länder där handlingen i fråga inte är illegal. Jag överraskas inte av att han inte förmår vända på perspektivet som Thomas Gür gjorde i citatet ovan.

Nej, Sverige ska minsann inte bara vara en humanitär utan också en moralisk stormakt i världen. Den svenska moralismen ska följa medborgaren världen runt, likt en påtvingad följeslagare. Eller kanske snarare övervakare.

Efter åtta år med en så värdelös justitieminister som Beatrice Ask, som helt saknade rättspolitisk markkontakt, fick vi alltså Morgan Johansson som hennes efterträdare. Ask ersatte i sin tur en annan politiker som försvarade både massövervakning och sexköpsmoralism, Thomas Bodström.

Det tycks omöjligt att få fram en vettig justitieminister i det här landet. Vilket känns oerhört tröstlöst. 

Med rumpan bar

I Sverige är det som bekant förbjudet att betala för sex. Att de flesta kärleksförhållanden egentligen innehåller något slags byteshandel vad beträffar tjänster och sex, även om det är subtilt, spelar tydligen ingen roll. Sex mot pengar eller tjänster är fult!

Det är lätt att bevaka sexhandeln när den sker utomhus i de ökända kvarteren. Desto svårare är det för polis och prostitutionsgrupper att komma åt det omoraliska beteendet när det sker på hotell och i lägenheter.

Därför önskar polisen få in tips från hotellpersonal och kringboende på misstänkt beteende. Då kan busarna nämligen tas på bar gärning, vilket ofta krävs för att bevisa sexköpet i fråga.

Jag kan förstå om skvallerglada grannar vill hålla koll på vem som har sex med vem. Men detta är faktiskt inget som polisen borde syssla med.

Varje timme som en polis lägger på detta är en timme mindre på att lösa överfall och inbrott. Gärningar som faktiskt medvetet skadar andra människor.

Idiotiskt förslag om utvidgat sexköpsförbud

Den nya regeringen vill förbjuda svenskars sexköp i andra länder. Idén är inte ny. Såväl Socialdemokraternas kvinnoförbund som andra moralister har propagerat för den länge, och den är redan lag i Norge.

Aftonbladets Oisín Cantwell kritiserar förslaget. Men han är dåligt påläst när han ger effekterna av sexköpslagen tummen upp med hänvisning till "en undersökning från 2010". Det är den så kallade utvärderingen han hänvisar till. Alliansregeringen tillsatte en utredning som skulle titta på om sexköpsförbudet haft avsedd effekt efter tio år (se mina bloggposter om utvärderingen här, här och här). Resultatet presenterades 2010 och sågades av alla som tog sig tid att läsa utredningen.

Utredaren, som var den nuvarande justitiekanslern Anna Skarhed, fick tydliga direktiv att inte ifrågasätta lagen. Ej heller ansågs det intressant att ta sexarbetarnas åsikter på allvar. Skarhed fastslog att det faktum att sexarbetare hävdade att sexköpslagen gjorde livet svårare var ett tecken på att lagen faktiskt fungerade:

När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste [...] negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.

Ovanstående passage är talande för vilket äckligt beställningsjobb som utvärderingen var, och hur arroganta politikerna som försvarar sexköpsförbudet är. Alliansen tackade Skarhed för ett gott arbete och höjde minimistraffet för sexköp.

Att med svensk lag förbjuda vad svenskar ägnar sig åt i andra länder är knepigt på flera plan. Dels är det i det närmaste omöjligt att beivra brott som inte är brott där de begås. Hur ska svensk moralpolis kunna samla bevis för ett sexköp genomfört i Tyskland, där verksamheten är helt legal?

Dels är det problematiskt ur ett... får vi kalla det rättsstatsperspektiv. Den så kallade legalitetsprincipen föreskriver att en handling måste vara illegal där den begås för att betraktas som brottslig. Rimligen måste ett förbud för svenskar att köpa sex i andra länder tolkas som grönt ljus för Polen att förbjuda polskor att göra abort i Sverige, eller ryssar att sprida "homosexuell propaganda" här.

Nej, det är förstås inte tanken. Men att vända på myntet och söka se lagstiftning ur ett konsekvens- i stället för ett signalperspektiv har aldrig varit de politiskt korrektas starka sida. De vill först och främst framstå som goda, och berätta för världen vad som är OK och inte. För dem är det viktigare hur saker och ting framstår än hur de egentligen är.

Därför skulle jag inte bli det minsta förvånad om detta idiotiska förslag faktiskt går igenom i kammaren med stöd av Vänsterpartiet (givetvis) och Folkpartiet och Kristdemokraterna. Kanske kan Tant Gredelin övertyga Moderaterna om att rösta ja också.

Då vore ju det borgerliga förfallet på något sätt fullbordat.

Polisen nedprioriterar sexköp

Trots skärpta straff, trots en enig riksdag om det förfärliga i sexhandel och trots att särskilda prostitutionsgrupper arbetar för att nå både säljare och köpare, åker färre fast för sexköp i Stockholm.

Är det månne så att polisen prioriterar riktig brottslighet i stället? Om det är så, vad ska lagstiftarna hitta på? Höja straffet igen? Alliansregeringen har redan skärpt straffskalan för sexköp. Förslag finns på att gå vidare med "grovt sexköp" och förbud av sexköp utomlands (efter norsk modell).

Moralisterna i regering och riksdag sitter säkert redan nu och filar på nästa steg. I detta avseende spelar det ingen roll vilken färg nästa regering har.

Norskt sexköpsförbud kan avskaffas

Den norska sexköpslagen är under utvärdering. Om inga positiva överraskningar kommer ur utvärderingen kan lagen avskaffas, uppger företrädare för Venstre, som stöder den norska regeringen. Eller som flera svenska medier väljer att uttrycka saken: "Norsk sexköpslag i fara".

Precis som i Sverige var stödet för sexköpslagen inte enhälligt när lagen klubbades. Den norska sexköpslagen infördes av den rödgröna regeringen 2009. Med Venstres stöd kan Höyre och Fremskrittspartiet se till att lagen avskaffas.

Detta vore inte bara bra för Norges sexarbetare utan också en välkommen markering mot de svenska feminister som ser sexköpslagen som Sveriges stoltaste exportvara. Norge kan visa att en dålig lag är fullt möjligt att avskaffa, vilket kan möjliggöra en pånyttfödd debatt i Sverige.

Norge har inte bara ett förbud mot sexköp inom utan även utom landets gränser. Det skiljer den från det svenska sexköpsförbudet, även om ett liknande förbud även diskuterats av feminister i Sverige.

Vad talar för ett avskaffande? Möjligen val av utredare. I Sverige fick blivande JK Anna Skarhed uppdraget att utvärdera effekterna av sexköpslagen. I direktiven framgick att lagens existens inte fick ifrågasättas, däremot fick straffskärpningar föreslås. Skarhed uttryckte själv stöd för lagen privat. I Norge valdes ett fristående analysföretag.

I augusti ska utvärderingen presenteras för Stortinget.