Inrikesministerns platta löften

Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.

Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).

Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).

Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:

För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen [...] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.

Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.

Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.

Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.

Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.

Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Regeringens "kraftfulla åtgärder"

Den som hoppades att inrikesminister Anders Ygemans möte med Dan Eliasson skulle resultera i beslutet att tillsätta en ny rikspolischef hoppades förgäves. Eliasson sitter kvar, och det var väntat.

På en presskonferens redogjordes för hur polisens fallande utredningsresultat ska kunna vändas.

Åklagarmyndigheten ska förstärkas med ett tiotal åklagare, ett nytt resultatredovisningssystem ska inrättas och ett anställningsstopp införas i de nationella avdelningarna för att få ut poliser lokalt. Detta är alltså inrikesministerns "kraftfulla åtgärder". Det blir mest semantik av det här, ty särskilt kraftfullt är det inte. Polisförbundet i Storgöteborg beskriver träffande åtgärderna som "takdropp".

Mötet med rikspolischefen hölls enligt Anders Ygeman i "en uppriktig och allvarlig anda" (inklusive kaffe och bulle). I fjol fastslog inrikesministern att Dan Eliasson hade året ut på sig att vända utvecklingen. I dag hävdade Ygeman att han inte kommer sätta upp några nya tidsgränser för när rikspolischefen måste ha lyckats vända utvecklingen. En indikation är kanske inrikesministerns exempel att det i andra länder har tagit fem år att få ordning på en stor polisomorganisation. Eliasson sitter kort sagt tryggt fram till nästa val. Han "känner" att det går åt rätt håll.

Om det ska sägas något positivt är det möjligen att Anders Ygeman inte vill fokusera på statistiken eller återgå till forna tiders "pinnjakt". Det är ju egentligen ganska enkelt att förbättra statistiken om endast detta är huvudfokus: utred lätta narkotikabrott och fortkörningar i stället för skjutningar och gängkriminalitet så skulle det se ut som förbättringar i uppklarningsprocenten. Men så ska givetvis polisen inte arbeta.

Ygemans och Eliassons lugn under dagen till trots befinner sig svensk polis fortfarande i kris. Inte ens 15 procent av de anmälda brotten klaras upp. Allmänhetens förtroende sjunker och otryggheten växer. Polisen är inte i närheten av att komma tillrätta med gängkriminaliteten, står handfallen inför de brott som begås av personer som uppger att de är minderåriga och tvingas fortfarande prioritera bland mordutredningarna.

Att rikspolischefen i detta läge känner att det går åt rätt håll väger inte särskilt tungt. Men det räcker uppenbarligen för regeringen.

Tidigare bloggat:
Polisen och sifferexercisen

Läs även:
Paulina Neuding

Obekväm forskning

På söndagskvällen sände SVT:s Agenda ett reportage och en debatt som omgående blev en snackis både i sociala medier och på landets större ledarsidor. Det handlade om huruvida Brottsförebyggande rådet ska begära ut statistik på brottsdömdas härkomst.

Frågan är förstås känslig eftersom det statistiska underlaget kan tänkas utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Vi måste emellertid sluta upp med att bedöma varje enskild fråga utifrån vem som kan tänkas "gynnas" av den eller använda den i egna syften. I synnerhet när det handlar om forskning och statistik, som ju i alla tider använts och förvridits efter behag av olika politiska krafter, är denna hållning bekymmersam.

Statistiken i sig ljuger inte. Den bara är. Det är vad vi gör med den som spelar roll. Ändå är motståndet mot att uppdela brottsstatistiken efter födelseland stort i riksdagen. Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna och Centerpartiet säger blankt nej. Liberalerna har inget emot det, men tycker inte att det är en fråga för politiken.

Jag tycker att det generellt sett alltid är bra att ha statistiska underlag. Sverige är överlag väldigt bra på detta, och det ska vi värna och utveckla. Inte nedmontera. I det aktuella fallet finns det dessutom rättstrygghetsskäl att veta mer om vilka grupper som är överrepresenterade i viss brottslighet. Detta betyder absolut inte att olika grupper ska dömas olika utifrån etnicitet utan att mer kunskap kan möjliggöra såväl ett bättre preventivt arbete som ett tydligare repressivt sådant.

Överraskande nog håller DN med om behovet av uppdaterad statistik (Wolodarskis publikation är onekligen morgontidningsversionen av en personlighetsklyvning). Inte ens DN räds alltså att vissa krafter ska utnyttja statistiken och att främlingsfientligheten ska späs på. Gott så.

Landets största kvällstidning har förstås en annan åsikt. Det är i sanning anmärkningsvärt hur Aftonbladet i en ledartext som handlar om vikten av fakta lyckas argumentera emot mer forskning. Det krävs att man lever i ett alldeles speciellt parallellt universum för att få ihop den logiken (formuleringen att utlandsfödda "löper ungefär dubbelt så stor risk att misstänkas för brott som inrikesfödda" får däremot ett högt betyg för sin kreativitet).

Rädslan för att föra brottsstatistik uppdelad efter födelseland skulle kunna överföras på en mängd andra områden. Varför ska vi ha könsuppdelade svar i trygghetsundersökningarna? Stigmatiserar det inte gruppen män? Varför ska människor svara hur gamla de är? Är det inte utpekande mot den grupp som upplever mest otrygghet? Nej, det är faktiskt intressant att se skillnader i utsatthet utifrån kön och ålder. Vad vi sedan gör med denna kunskap är upp till oss alla att besluta om, inte Brå. Precis som i fallet med brottsstatistiken.

Justitieminister Morgan Johansson ville inte delta i Agenda - varefter hans pressekreterare kritiserade SVT för att Sverigedemokraterna fick plats i programmet. Ett flagrant exempel på hur famlande regeringspartiet är i frågor som anses känsliga bland gräsrötterna. Och därmed löses precis ingenting. Sverigedemokraterna framstår åter igen som sanningssägare.

Till SVT hävdar justitieministern att det inte behövs ny statistik eftersom den elva år gamla forskningen antas stå sig. Han tillägger att de gångna årens asylinvandring av ensamkommande män och pojkar till Sverige inte gör att uppdaterade siffror behövs, ty ministern "tror att det kommer att gå väldigt bra för de allra flesta av dem".

Nå, Morgan Johansson. Fördelen med forskning är att man slipper tro så mycket, vi kan i stället veta och fatta beslut utifrån denna vetskap.

Polisen och sifferexercisen

Med anledning av att polisens egen statistik för 2016 blev klar och siffrorna för december offentliggjordes ställdes rikspolischef Dan Eliasson till svars i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen. Han kan frågorna utantill vid det här laget.

Statistiken visar att polisen klarade upp tio procent färre brott 2016 än året före. Den evigt optimistiske rikspolischefen svarade att han såg vissa ljusningar i december och uttryckte en förhoppning om att detta var tecken på en vändning. Programledaren bet sig fast i procenttalen.

Mediernas bevakning av frågan är problematisk. Vi ser nu en tendens i de stora medierna att behandla uppklarningsprocent med samma exakthet som opinionsmätningar, där partisekreterare ställs till svars när en mätning visar på en enprocentig nedgång för något parti. Det går att förstå varför, för det kräver ingen analytisk förmåga att läsa av en tabell. Men hur relevant blir diskussionen?

Risken finns att bevakningen och ansvarsutkrävandet stannar vid att polisen under 2017 kanske lyckas bryta en nedåtgående trend med knapp marginal, rikspolischefen får behålla jobbet och inrikesministern kan skryta lite i nationell TV. Om polisen stärker sina resultat med en ynka procentenhet under 2017 står journalisterna som lagt allt krut på dessa siffror tomhänta.

Det går inte att se på polisens effektivitet ur ett så snävt perspektiv. Polisen har blivit allt ineffektivare under lång tid, inte minst sedan 2010, långt före både migrationskris, gränskontroller och omorganisation. Utvecklingen har således tillåtits pågå under flera regeringar. Dan Eliasson är förmodligen fel person för jobbet, men polisens resa utför började långt tidigare.

Tyvärr har inrikesminister Anders Ygeman själv bidragit till sifferstirrandet genom att i slutet av fjolåret hävda att han väntade sig en vändning före nyår. Annars, förklarade Ygeman, väntade "kraftfulla åtgärder". Det är svårt att förstå vad han trodde sig uppnå med ett sådant uttalande. Rimligen visste både han och rikspolischefen att en mirakelvändning under årets sista veckor inte var sannolik.

Nu när fakta ligger på bordet och den där vändningen inte hann komma, står inrikesministern där och ser fånig ut. Hans "kraftfulla åtgärd" är att kalla rikspolischefen, som han har ett fortsatt förtroende för, till ett möte. Jaha. Vad ska de prata om? Om Ygeman vill veta hur Eliasson har tänkt vända utvecklingen kan han lyssna på rikspolischefens föredrag på Folk och försvars rikskonferens häromdagen eller be att få Powerpointen mejlad till sig.

När Dan Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i maj 2015 utlovade han att utvecklingen skulle vända senast under 2016: "På totalen kommer vi se positiva effekter, kanske redan mot slutet av -15 men framför allt från -16". Han sade sig då vara övertygad om att utredningsresultaten skulle bli positiva under 2016. Så blev det som bekant inte.

"Det ska fan vända", sade Dan Eliasson i november. Polisledningen behöver vidta ytterligare åtgärder, förklarade han då. Nu två månader senare låter det likadant. "Det ska vända", och om det inte gör det måste det vidtas ytterligare åtgärder. Frågan är hur länge inrikesministern nöjer sig med denna ständigt framskjutna karantän för när vändningen ska komma och omorganisationens effekter märkas.

Sanning att säga är det mer än bara ett trendbrott i andel uppklarade brott som svensk polis och Sveriges befolkning behöver se. Det är en radikal förbättring som krävs. Polisen skulle behöva tredubbla sin effektivitet för att nå acceptabla nivåer. Om så skedde skulle ändå inte ens vartannat brott klaras upp.

Detta säger en del om vilka nivåer som svensk polis kravlar på just nu. I ett sådant läge är en procentenhet hit eller dit faktiskt inte så viktigt. 

Den hånade otryggheten

Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:

Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.

Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Det nya Europa

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Under de senaste två åren har Frankrike varit särskilt drabbat av jihadistisk terror medan Tyskland avvärjt en rad attentat och klarat sig undan större attacker. Men inte alla. Bara sedan i somras har en rad dödliga angrepp med bland annat yxa och machete skett i Bayern och Baden-Württemberg utförda av syriska och afghanska asylsökande. Sverige har haft ett dubbelmord relaterat till en avslagen asylansökan.

Enligt uppgifter från BBC är föraren, nu gripen, asylsökande från Afghanistan eller Pakistan. Om detta stämmer kommer diskussionen efteråt oundvikligen att handla om vilka säkerhetshot som de senaste årens asylinvandring har skapat i Europa. Och hur vi ska bemöta dem.

Oavsett vem gärningsmannen är kan vi konstatera att detta är den värld vi kommer tvingas förhålla oss till under många år framöver. En kontinent där lastbilar körs in i folkmassor. En plats där folk helt oprovocerat sticks ned med machete.

Detta är vårt nya Europa.

Skyll inte på "samhället"

Under fredagen hålls en demonstration i Rinkeby mot skjutningarna i Järvaområdet. Som banderollen ovan beskriver är det även en demonstration (för inte emot, får vi anta) "rätten till allas lika värde, till trygghet och ett socialt skyddsnät."

En av initiativtagarna anser att frågan behöver lyftas "högre upp" och att vi inte ska "stirra oss binda på själva handlingen", det vill säga den som skjuter en annan människa. "Det är mycket annat som spelar roll", hävdar han.

Vad är det då vi ska titta på i stället? Antalet fritidsgårdar? Kvaliteten på den lokala vårdcentralen? Bibliotekets öppettider? Inget av detta tvingar någon att skaffa ett vapen och avrätta en annan människa. De allra flesta skulle inte ens komma på tanken.

Så i stället för att rikta sin ilska mot samhället, och då i synnerhet samhället utanför den egna förorten, borde Rinkebyborna rikta den mot dem som skjuter. Mot dem som går omkring med vapen. Mot dem som bränner bilar. Mot dem som rånar och vandaliserar. Ingen annan. Det är dessa ligister och kriminella som förpestar tillvaron i dessa områden, som skapar otrygghet och vanmakt, som bär hela ansvaret.

Dessa självklarheter hör vi alltför sällan. I stället är den reflexmässiga förklaring som ges alltid att det är socialt utsatta som begår brotten och att samhället därför bär ett gemensamt ansvar för skjutningarna. Visst spelar socioekonomisk bakgrund ofta roll. Men en uppväxt under knappa förhållanden gör inte folk till mördare.

Den officiellt accepterade förklaringsmodellen är enkel: om politikerna bara "satsar" mer i området, kommer våldet att upphöra. Det är en otroligt naiv föreställning som dessutom saknar empiriskt stöd. Satsningar har gjorts. I många år har det satsats mycket i dessa områden, men våldet fortsätter att eskalera.

Snarare än brist på satsningar är det två andra misslyckanden som politikerna förtjänar kritik för:

För det första att de fortsatt att driva en ansvarslös migrationspolitik som år för år har fyllt på ett redan kompakt utanförskap i dessa områden. Arbetslöshet och bidragsberoende har tillåtits skena iväg, vilket gynnar de kriminellas rekryteringsargument.

För det andra att kriminalpolitiken har packat ihop och gett upp. Det finns goda exempel från andra länder som visar att det med rättsliga medel går att komma åt illegala vapen och skjutningar. Att chockhöja straffen för vapeninnehav är ett sätt. Svenska politiker har i stället valt att rikta udden mot legala vapeninnehavare. Det är jägarna, inte gängledarna, som drabbas av den politiken.

Fredagens demonstration kommer bjuda på det vanliga: kritik mot "samhället", kritik mot polisen och kritik mot "sociala orättvisor". Slutsatsen landar som vanligt i att den som begår dessa brott, oavsett om det är att bränna grannens bil eller skjuta grannens son, är ett offer.

Denna syn på rätt och fel, på brott och straff, och på vad som krävs för att bygga ett tryggt och rättvist samhälle, är förödande för hela Sverige. Och den har fått vara vägledande i den politiska utvecklingen alldeles för länge. Så länge det förblir så kommer läget i landets mest drabbade bostadsområden bara att fortsätta förvärras.

Fallen stad

Det brukar sägas att i en mordutredning är de första 48 timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. 

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutet att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta fallet. Det säger sig självt att en sådan utredning är dömd att misslyckas, om så den skyldige själv anmälde sig på polisstationen med en påse med DNA-bevis.

Föreställ dig känslan som anhörig att få veta att polisen i praktiken helt prioriterar bort mordet på din älskade. Av resursbrist. 

Tänk dig sedan hur de poliser som tvingas göra dessa prioriteringar mår. Poliser som redan tvingats nedprioritera ärenden som rör våld i nära relationer, rån och sexualbrott mot barn. Det är inte konstigt att svensk polis förlorar tre anställda varje dag. Poliser känner hopplöshet över situationen. Eller som en bittert uttrycker saken i Polistidningen: "Låt korthuset rasa."

Stefan Sintéus är chef för Polisområde Malmö. Han konstaterar något som visar hur lågt svensk polis har sjunkit: "Vi tvingas prioritera bland redan prioriterade ärenden, däribland färska mord."

Polisbristen river sår i det svenska samhället. Den skapar en förtroendekris för polisen, men det är värre än så. Den urholkar förtroendet för hela rättskedjan eftersom åklagarna inte kan gå iland med åtal de aldrig får chansen att väcka.

Varför polisanmäla när ingen ändå har tid att utreda brottet? Varför lita till statens våldsmonopol när du vet att det inte kan leverera? Varför inte hellre ta saken i egna händer? Läget är inte lika illa i alla delar av landet. Men det vi ser ske nu i Malmö är en varning för vad som kan hända i hela Sverige om inte vår lagstiftande församling omedelbart får ordning på sina prioriteringar.

Malmö liknar alltmer en stad som kapitulerat. En fallen stad.

Läs även:

I otakt

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Den fria rörlighetens baksidor

TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:

Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.

Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

När feminister demonstrerar för misstänkta våldtäktsmän

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Det som har hänt i Visby har åter fört upp frågan om rättssäkerhet och lynchjustis på dagordningen. Bakgrunden är att en rullstolsburen kvinna anmälde till polisen att hon blivit våldtagen av flera män. Fem män som uppges vara asylsökande är skäligen misstänkta men släpptes efter förhör. Åklagaren ansåg inte att det fanns bevis nog för att häkta dem. Detta skapade en oerhörd upprördhet bland många gotlänningar. En demonstration hölls och sedermera fick ansvarig åklagare påhälsning i sin bostad.

Det sistnämnda är att gå över gränsen och ska fördömas. Åklagaren har sedan dess bytts ut och ärendet utreds fortfarande. Men det är egentligen inte detta som är det mest anmärkningsvärda i denna historia, utan hur medier och politiker reagerar.

I det inslag om händelserna på Gotland som sändes i Sveriges Radio kallades de fem misstänkta männen för "syndabockar". Jag trodde att jag måste ha hört fel. Men nej, precis så beskrev SR:s medarbetare Jenny Pettersson de misstänkta. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande i den svenska statsradion (lyssna på klippet här). Hon sade ordagrant så här:

Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag... i hennes ställning... då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.

Det är viktigt att poängtera att dessa misstänkta inte är dömda än. Men de är under utredning för ett särdeles avskyvärt brott - att ha våldtagit en mer eller mindre försvarslös kvinna i rullstol. Det är inte en lynchmobb som har pekat ut dem utan kvinnan som har anmält. Om vi ska tro landets feminister ljuger kvinnor inte om sexuella övergrepp, så vi får med den logiken utgå från att övergreppet verkligen har inträffat.

I detta läge blir reaktionen från medier och politiska partier ytterst märklig. Att kalla misstänkta för "syndabockar" antyder att de skulle vara oskyldiga. Detta ska en domstol avgöra, inte Sveriges Radio.

För att göra det hela ännu mer skruvat har Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på Gotland beslutat anordna en demonstration mot rasism och sexism. Företrädare för Svenska kyrkan deltar givetvis.

De partier som kallar sig feministiska anordnar alltså ett slags informell stöddemonstration för de misstänkta våldtäktsmännen. Inte heller detta har jag någonsin hört talas om tidigare. Det är så skruvat att det nästan blir komiskt.

Sverige blir i sanning allt märkligare för var dag som går.

Läs även:
I allmänhetens tjänst - granskning av public service

När buset vinner, förlorar du

Den 4 juni slogs en kvinna brutalt och besinningslöst ihjäl av en man som till och från varit hennes pojkvän. Mannen ringde själv till 112 och berättade vad han gjort, men kvinnans liv gick inte att rädda. Några dagar senare stängdes respiratorn av.

Fallet Lotta Rudholm har berört många starkt. Det går att ta avstånd från brott och ändå förstå motivet bakom dem. Så är det inte här. Om det är något jag har så fruktansvärt svårt att begripa intellektuellt är det våld i nära relationer. I synnerhet grovt våld. Hur man kan misshandla en person man säger sig tycka om eller rent av älska förblir obegripligt.

I detta fall förefaller det vara en aggressiv person som genom att proppa i sig både steroider och bensodiazepiner blivit fullkomligt hämningslös.

Rättegången i fallet har börjat. Åklagaren vill ha mannen dömd för mord. Han har mördat förr, men genom att offret den gången höll sig vid liv tills rättegången var avslutad blev domen endast grov misshandel. Och genom rättsväsendets generösa tvåtredjedelsprincip släpptes mannen ut i förtid och kunde därmed hinna mörda igen.

Jag har aldrig varit en förespråkare för drakoniska straff och en "kasta bort nyckeln"-retorik. Men jag ser att Sverige har problem med rättspolitiken. Klyftan mellan det allmänna rättsmedetandet i samhället och rättspolitikens verklighet måste alltid finnas där - annars hade vi haft dödsstraff och skampålar på torgen - men den får inte bli för vid. När personer som begått väldigt allvarliga våldsbrott släpps ut efter några år upplever vanliga hederliga invånare det som ett hån. För brottsoffer och deras anhöriga är det förstås ännu värre. De drabbas av ett dubbel kränkning när rättssamhället sviker.

Daltandet börjar redan när en minderårig person begår brott. Sverige har inga reguljära ungdomsfängelser, ansvaret ligger hos socialtjänsten. I de värsta fallen kan det bli fråga om så kallad ungdomsvård, det vill säga inlåsning på någon av landets SiS-institutioner. Problemet är att den som börjar sin kriminella bana i 13-årsåldern inte möts av några reella och kännbara konsekvenser förrän 18-årsdagen har inträtt. Även då tas hänsyn till gärningspersonens låga ålder.

När personen väl har blivit vuxen och kan dömas till fängelse tillämpas den så kallade tvåtredjedelsprincipen, som innebär att dömda rutinmässigt släpps ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Ansvaret för detta är inte Kriminalvårdens utan lagstiftarens.

Ett flertal skärpningar måste till för att svenska folket ska kunna behålla tron på rättsstaten. Det behövs tidigare markeringar mot brottslighet. Synen på återfallskriminalitet måste skärpas rejält. Och när dom ska falla måste samhällets väl och ve finnas med i bedömningen. Inte gärningsmannens.

Svensk polis klarade under fjolåret upp 14 procent av de anmälda brotten. För vissa brottskategorier är uppklarningsprocenten några futtiga procent. Men även när polisen faktiskt lyckas gripa rätt person och tillhandahålla bevisning som får denne dömd, klarar svenskt rättsväsende inte av att markera.

Notera att detta inte bara handlar om samhällets rätt att utkräva "hämnd". I ett fall som Lotta Rudholms är det faktiskt fråga om att skydda samhället mot en person som helt uppenbart är en vandrande livsfara för sin omgivning. Det misslyckades staten med.

När svenskt rättsväsende daltar med personer som utsätter andra för brott är det vanliga hederliga människor som är de stora förlorarna. Vad detta gör med samhället i förlängningen kan nog de flesta räkna ut.

Några tankar om samtyckeslagen

Under onsdagen presenterade sexualbrottskommittén via justitierådet Mari Heidenborg sitt betänkande till ny sexualbrottslag.

Utredaren har tittat på en mängd olika saker, men fokus i denna bloggpost blir det så kallade samtyckesrekvisitet, som utredaren väljer att kalla "avsaknad av frivilligt deltagande". Det finns en rad aspekter att beröra gällande detta.

Utredaren föreslår att begreppet "våldtäkt" och "sexuellt tvång" ersätts med "sexuellt övergrepp" respektive "sexuell kränkning".

Därmed skulle 6 kap 1§ BrB hädanefter komma att se ut så här:

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförbar med samlag, döms för sexuellt övergrepp.

Det finns inget att invända mot detta. När vi tittar vidare börjar det däremot bli problematiskt. Utredaren menar nämligen att "det frivilliga deltagandet måste komma till uttryck". Men hur ska det då gå till? Det är ju sällan vi frågar rakt ut om någon vill ha sex, allra minst personer vi inte känner (därtill är de flesta alldeles för blyga). Vi försäkrar oss om detta via interaktion och inte minst genom att tolka in subtila signaler - som kan vara verkliga eller upplevda.

Syftet är att endast ett "ja" ska kunna tolkas som ett "ja". "Underförstådda (inre eller tysta) samtycken ska inte godtas", föreslås det. Här blir det lite snårigt, ty i den sexuella interaktionen ägnar vi oss i hög grad åt just tysta samtycken, steg för steg.

Den utsatte behöver heller inte säga "nej" eller göra motstånd. I praktiken betyder det att personen måste verbalisera sitt ja eller aktivt delta i sexualakten för att det inte ska betraktas som ett sexuellt övergrepp enligt svensk lag. En person kan inte bli "tagen med storm" av någon. Det problem jag har med detta är inte att vi inte skulle kunna ha spännande sex även framgent utan att i synnerhet män ska få en nivå i sitt tänkande som får dem att avstå från att ens försöka.

Här finns onekligen potential till en del väldigt knepiga gränsdragningar. Dessa brottas visserligen domstolarna med redan i dag, om än med en annan lagstiftning, så situationer som kommer uppstå i svenska tingsrätter i framtiden kommer vara snarlika dem vi ser i dag.

Farhågor finns också att fokus på målsäganden ökar genom ännu fler integritetskänsliga frågor i rätten nu när samtycket hamnar ännu mer i fokus. Kommittén viftar bort farhågorna som "överdrivna". Det är heller inte fråga om omvänd bevisbörda eller bevislättnad, betonar Mari Heidenborg. Detta återstår att se när den förmodade lagen börjar tillämpas i svenska domstolar.

Det finns både positiva och negativa aspekter av de föreslagna lagändringarna. Att införa en mer differentierad sexualbrottslag är välkommet - det ska utdömas strängare straff för särskild hänsynslöshet samtidigt som det måste finnas en skillnad mellan lättare form av utnyttjande och penetrerande samlag mot någons vilja.

Däremot går utredaren inte särskilt långt i sin straffrättsliga rekommendation: 6-10 års fängelse kommer i de flesta synnerliga grova fall innebära närmare 6 år, vilket med tvåtredjedelsprincipen betyder att gärningsmannen är ute igen efter 4 års fängelse. Detta för ett sexuellt övergrepp som kan ha hotat offrets liv. Här missar utredaren således chansen att slå till med storsläggan mot grova sexualbrott.

På minuskontot finns de frågetecken kring hur det så kallade samtyckesrekvisitet kommer fungera i praktiken. Det har prövats i andra länder, men varje land är i någon mån unikt i övrig lagstiftning och attityder vilket innebär att vi faktiskt inte vet exakt hur den nya lagen kommer påverka allt ifrån brottsutredningar till själva rättegångsförfarandet och slutligen andelen dömda.

Det vi nog redan nu kan konstatera är att de feminister som länge propagerat för en samtyckeslag i tron att en sådan kommer leda till fler fällande domar lär bli besvikna.

Det är samhällets fel

En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

Polisen behöver en ny ledning

Rikspolischefen Dan Eliasson har sällan blivit så grillad och nedgjord som han blev i tisdagens Studio Ett. Ett gott tecken på att en offentlig person blir pressad är när denne börjar gnälla om "ni i media" (lyssna!).

Bakgrunden är att Eliasson efter sin semester skrev en krönika i tidningen Svensk polis där han förklarade att Polisen klarat sommaren bra och tog sina egna sovmorgnar och minskade bukfetma som ett exempel på detta.

Många såg krönikan som en provokation eftersom så många poliser just nu upplever att de inte räcker till. Rekordmånga säger upp sig. Åter igen brinner det bilar runt om i Sverige och polisen har uppenbarligen varken resurser eller arbetssätt att bemästra situationen.

Dan Eliassons text är symptomatisk för honom som chef och ledare. Den hade kanske passat riktad till lärare på en välfungerande grundskola om Eliasson varit rektor. Men det är han inte. Han är svensk polis högste chef, ledare för en av landets allra viktigaste myndigheter, och som sådan är en klämkäck text av det där slaget - i synnerhet när myndigheten han leder befinner sig i kris - direkt olämplig.

Alla skriker efter fler poliser. Frågan hur uteblir alltid. Det är som om det räcker att sätta in en massa jobbannonser, skjuta till lite mer pengar och så är saken biff. Frågan hur en polismyndighet med låga löner och dålig arbetsmiljö ska kunna locka nya, kompetenta medarbetare kringgås.

Det behövs förmodligen fler poliser. Men de behöver även göra vettigare prioriteringar. Varför ska svensk polis ha en egen prostitutionsgrupp som likt Simon Häggström på bilden ovan står och lyssnar efter illegala samlagsljud när inte en enda person, mig veterligen, har dömts till fängelse för sexköp? Vilka andra bötesbrott ägnar polisen sådana resurser åt?

Sist men absolut inte minst handlar det om arbetsmetoder. Polisen måste helt enkelt arbeta på ett mer effektivt sätt. De måste gripa personer som begår brott, inte inrikta sig på dialog varje gång. Kort sagt måste polisen bli mer polis och mindre socialarbetare.

När kriminella tappar respekten för polisen dröjer det inte länge innan allmänheten tappar förtroendet. Det tar väldigt lång tid att vinna tillbaka. Dan Eliasson är knappast rätt man att leda det arbetet.

Segelbåtsteoremet

Det brinner i Sverige. I Malmö har det brunnit i snitt drygt fem bilar om dygnet sedan i söndags. Totalt har minst 75 bilar brunnit i Malmö i sommar. Men även på andra håll, i Göteborg, Vingåker och Skara, har det brunnit såväl bilar som husbilar på sistone.

Eva Andersson, professor i kulturgeografi, förklarar den stora ökningen av bilbränder med "frustration och missnöje". En annan professor i kulturgeografi, Bo Malmberg, har sin syn klar:

Rika ungdomar kan åka ut och festa på segelbåten. De som inte har tillgång till sådana materiella resurser ordnar något annat - som att bränna en bil. Det blir en slags party det också, eller åtminstone en upplevelse.

Idén att ungdomar och unga vuxna bränner bilar bara för att grannen har mer pengar är farlig.

Detta perspektiv - att det är inkomstklyftor som är orsaken till att någon väljer att gå ut och tutta på grannens bil eller kasta sten på räddningspersonal så att den som behöver hjälp brinner inne - skymmer sikten för de kriminalpolitiska insatser som behövs för att komma tillrätta med problemet.

Även om gängkriminalitet, arbetslöshet och en misslyckad skola säkert kan utgöra delar i en händelsekedja som förklarar varför vissa unga begår den här sortens brott, går det aldrig att komma ifrån det personliga ansvaret (och föräldrarnas ansvar i fall med minderåriga).

Varför bränner vissa bilar? Därför att de kan.

En bilbrand är knappast den första kriminella handling en ung person begår. Det har börjat med något annat. Men om varken föräldrar, den övriga vuxenvärlden eller rättsväsendet har satt ned foten längs vägen, om det kriminella beteendet inte har fått några kännbara konsekvenser för den unge, vad finns då för incitament att sluta?

Jag vet att Sverige har förtvivlat svårt med just incitament, men vi behöver faktiskt börja prata om dem nu. Det gäller allt från skattepolitik till arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik och migrationspolitik.

Förlorarna när kriminella ursäktas och deras brott relativiseras är alla som bara vill gå till plugget, ta bussen till jobbet och leva sina liv i fred.

Från vänsterhåll tycks idén med fler fritidsgårdar, rabatterad tandvård och gratis glasögon vara lösningen, gärna kombinerad med poliser som "förstår". Dessa tankar har tillåtits dominera kriminalpolitiken alltför länge nu. Samhället håller på att ge upp våldsmonopolet, och det går rasande fort utför.

Det får vara slut med kaffe, bullar och dialog. Rättsväsendet har en enda uppgift när det gäller personer som ger sig på andras liv och egendom: grip, döm, lås in.

Somliga håller förstås inte med. För dem är lösningen ännu enklare: ge alla en segelbåt.

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting