Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Skyll inte på "samhället"

Under fredagen hålls en demonstration i Rinkeby mot skjutningarna i Järvaområdet. Som banderollen ovan beskriver är det även en demonstration (för inte emot, får vi anta) "rätten till allas lika värde, till trygghet och ett socialt skyddsnät."

En av initiativtagarna anser att frågan behöver lyftas "högre upp" och att vi inte ska "stirra oss binda på själva handlingen", det vill säga den som skjuter en annan människa. "Det är mycket annat som spelar roll", hävdar han.

Vad är det då vi ska titta på i stället? Antalet fritidsgårdar? Kvaliteten på den lokala vårdcentralen? Bibliotekets öppettider? Inget av detta tvingar någon att skaffa ett vapen och avrätta en annan människa. De allra flesta skulle inte ens komma på tanken.

Så i stället för att rikta sin ilska mot samhället, och då i synnerhet samhället utanför den egna förorten, borde Rinkebyborna rikta den mot dem som skjuter. Mot dem som går omkring med vapen. Mot dem som bränner bilar. Mot dem som rånar och vandaliserar. Ingen annan. Det är dessa ligister och kriminella som förpestar tillvaron i dessa områden, som skapar otrygghet och vanmakt, som bär hela ansvaret.

Dessa självklarheter hör vi alltför sällan. I stället är den reflexmässiga förklaring som ges alltid att det är socialt utsatta som begår brotten och att samhället därför bär ett gemensamt ansvar för skjutningarna. Visst spelar socioekonomisk bakgrund ofta roll. Men en uppväxt under knappa förhållanden gör inte folk till mördare.

Den officiellt accepterade förklaringsmodellen är enkel: om politikerna bara "satsar" mer i området, kommer våldet att upphöra. Det är en otroligt naiv föreställning som dessutom saknar empiriskt stöd. Satsningar har gjorts. I många år har det satsats mycket i dessa områden, men våldet fortsätter att eskalera.

Snarare än brist på satsningar är det två andra misslyckanden som politikerna förtjänar kritik för:

För det första att de fortsatt att driva en ansvarslös migrationspolitik som år för år har fyllt på ett redan kompakt utanförskap i dessa områden. Arbetslöshet och bidragsberoende har tillåtits skena iväg, vilket gynnar de kriminellas rekryteringsargument.

För det andra att kriminalpolitiken har packat ihop och gett upp. Det finns goda exempel från andra länder som visar att det med rättsliga medel går att komma åt illegala vapen och skjutningar. Att chockhöja straffen för vapeninnehav är ett sätt. Svenska politiker har i stället valt att rikta udden mot legala vapeninnehavare. Det är jägarna, inte gängledarna, som drabbas av den politiken.

Fredagens demonstration kommer bjuda på det vanliga: kritik mot "samhället", kritik mot polisen och kritik mot "sociala orättvisor". Slutsatsen landar som vanligt i att den som begår dessa brott, oavsett om det är att bränna grannens bil eller skjuta grannens son, är ett offer.

Denna syn på rätt och fel, på brott och straff, och på vad som krävs för att bygga ett tryggt och rättvist samhälle, är förödande för hela Sverige. Och den har fått vara vägledande i den politiska utvecklingen alldeles för länge. Så länge det förblir så kommer läget i landets mest drabbade bostadsområden bara att fortsätta förvärras.