söndag 31 januari 2016

Efter rättsstaten


Maskerade män som går till angrepp mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm efter en invandringskritisk demonstration. Målet var ensamkommande flyktingbarn. Eller de marockanska gatuungdomarna.

Vad som egentligen hände råder det stora oklarheter om. SVT berättar att det enligt polisens rapport var ensamkommande som var målet för angriparna. Enligt SvD har polisen inte bekräftat att en viss grupp var måltavla för våldsamheterna.

Den bild som har spridits i gamla och nya medier är emellertid ganska samstämmig, och den utgår sannolikt från det flygblad som delades ut och som beskriver en situation av rättslöshet där gatuungdomar kan trakassera kvinnor, stjäla, råna och våldta utan att dömas för det eftersom de uppger sig vara minderåriga. Detta är ett problem som polisen har beskrivit för SVT.

Författaren och sexualupplysaren Katerina Janouch har varit tydlig på Twitter med vad hon anser om denna situation. Hon kallade de ungdomar som begår dessa sexbrott för "slödder". För detta fick hon epitetet "nazist" av Lars Ohly och kritiserades även från annat håll. På Facebook utvecklar Janouch sina tankar. Ett urklipp:

Jag tror att Katerina Janouch sätter ord på vad många känner just nu. Jag har väntat på en våldsam reaktion. En enskild incident är ingen "oroande samhällsutveckling". Men utvecklingen med en polis som medborgarna i allt mindre utsträckning kan lita på och räkna med när det verkligen kniper har pågått länge och accelererat under de senaste åren. Så här har det varit på landsbygden så länge jag kan minnas, men nu när polisens otillräcklighet märks även i den stökiga huvudstaden får det mer uppmärksamhet.

Av just detta skäl får angreppet på Sergels torg betraktas som väldigt välplanerat. Kanske inte i sitt utförande, ty om detta vet vi så lite, men väl i sin timing. Det finns sannolikt ett växande stöd för den här sortens aktioner nu. När polisen står handfallen kommer många betrakta extremisters motangrepp som ett legitimt försvar. Risken finns att nya gäng tar över. Gäng som tar på sig att "försvara" våra gator.

Jag avskyr pöbelvälde och lynchstämning. Det är polisen och ingen annan som ska säkra tryggheten i samhället. Men när denna polis inte längre förmår detta, är det naturligt att alternativ dyker upp.

Reaktionen från politiskt håll är intressant. Inrikesminister Anders Ygeman beskriver händelsen i centrala Stockholm så här: "Rasistiska grupper sprider hot och hat på våra gator. Det måste mötas med kraft." Det är lätt för Ygeman att säga så när det handlar om extremister på den yttersta högerkanten, som verkar vara fallet den här gången. Lika tydlig har han och regeringen inte varit när det gäller de marockanska gatuungdomarnas systematiska brottslighet och polisens oförmåga att hantera situationen.

Det är kanske detta som gör bland andra Katerina Janouch så upprörd. Att regeringen bara tar ställning när våldet drabbar vissa grupper. Att den trivialiserar den oro som unga kvinnor känner. Det är tydligt att den migrationspolitiska omsvängningen inte har lyckats släppa ut socialdemokratin ur dess kulturrelativistiska och identitetspolitiska fängelsehåla.

Ty Janouch har ju rätt. Både hon och alla andra kvinnor och flickor har rätt att kunna gå på ett badhus utan att bli sexuellt antastade. Vi borde alla ha rätt att gå på stan utan att känna obehag eller rädsla för att bli rånad av gäng som polisen griper och sedan släpper lika snabbt igen.

Om denna utveckling accelererar får vi i förlängningen ett samhälle där förtroendet för polis och rättsväsende sjunker och där sympatin för dem som tar saken i egna nävar växer.

Då hamnar vi i ett post-rättssamhälle. Då är det för sent för gröna hjärtan och fina paroller. 

Tidigare bloggat:
Flathetens rike

lördag 30 januari 2016

Alternativa nyhetsmedier på frammarsch


Det suckas på landets största medieredaktioner. "Alternativa medier", som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd.

Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position.

Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara "SD-fabrikationer". Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess.

För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la. En crowdfundad libertariansk nyhetstjänst som helt och hållet bärs upp av dem som postar nyheterna. Jag stödde projektet ekonomiskt men får erkänna att jag var lite skeptisk till hur långt det skulle bära. Jag underskattade kraften i vad människor frivilligt kan åstadkomma tillsammans – bubb.la har i dag 10 000 följare på Facebook och flera tusen på Twitter. 26 000 länkar har postats sedan starten.

Det är inget projekt längre utan en verksamhet som hela tiden expanderar. Radio bubb.la har tillkommit och nu lanseras en premiumtjänst för den som vill ha ett mer personligt nyhetsflöde. Detta är också en möjlighet att ge bubb.la lite ekonomisk stabilitet.

Det vi ser ske nu är inget mindre än en ny revolution. En demokratisering av journalistiken. Det är klart att det är jobbigt för de stora mediehusen att känna flåset i nacken och att bli granskade på ett sätt de inte är vana vid. Det gör denna utveckling inte bara viktig utan dessutom lite underhållande.

Ty i dag vänder sig alltfler inte till DN och Aftonbladet när de vill ha snabb information utan till de nya medierna där ute. De kallas "alternativa medier". Jag skulle snarare säga att det är gammelmedierna som börjar kännas alternativa.

Tidigare bloggat:
Åsiktsmonopolet är brutet

Läs även:
HAX, Fnordspotting

torsdag 28 januari 2016

Välfärdsmigranterna


Pressen på Stefan Löfven ökar. Alltfler frågor till honom handlar om Socialdemokraternas urusla opinionsläge. Bara två procent uppger att de har mycket stort förtroende för regeringen.

Som en konsekvens av detta kallade statsministern partiets förbundsordföranden till en telefonkonferens. Frågan är hur öppna de vågade vara med sin kritik. Det brukar finnas en lojalitet till partiet när det sitter i regeringsställning, och det är över två år kvar till nästa ordinarie valrörelse.

Löfven menar att hans regering har en tydlig riktning. Jag tycker nästan lite synd om honom när jag hör detta, för är det något som den rödgröna regeringen har saknat är det en tydlig riktning på politiken.

Migrationspolitiken är det tydligaste exemplet på regeringens förvirring. Här har omsvängningarna varit så dramatiska och skett på så kort tid att det inte är ett dugg konstigt om folk, både partiaktiva och andra väljare, undrar vad regeringen egentligen vill. Det har inte varit lätt att veta vad regeringen tycker från en dag till en annan.

Detta lyftes i dagens utfrågning i riksdagen då Löfven fick frågan hur han får ihop det uttalade målet att kraftigt minska antalet asylsökande till Sverige och samtidigt utreda hur det ska bli lättare att ta sig hit lagligt, en fråga som nu ska utredas av Miljöpartiets Maria Ferm.

I höstas ville Löfven inte bygga murar. Sedan infördes gränskontroller, id-kontroller och åtstramningar i asylpolitiken är att vänta. I dag har signaler skickats ut om omfattningen av avvisningar av personer som inte har asylskäl. Även detta är något nytt i den rödgröna regeringens tankevärld (och något som på grund av den tidigare förda politiken är i praktiken omöjligt).

Snart kommer nästa fas i regeringens verklighetsresa, nämligen insikten att alla som kommer inte alls flyr för sina liv.

Vi har i månader sett det i otaliga inslag i både svensk och utländsk TV. Människor från trasiga samhällen och sönderfallande stater som söker sig ett bättre liv någon annanstans. I Europa. Inte för att de är förföljda av regimen, talibanerna, IS eller någon annan hemsk organisation. Utan för att de inte ser någon framtid i sitt land och upptäckt möjligheten att komma till ett annat.

Det är inget konstigt i detta. Det är tvärtom djupt mänskligt och ett fullständigt naturligt beteende. Vem skulle tacka nej till gratis utbildning åt sina barn och betalt uppehälle åt sin familj? En majoritet av dem som söker asyl i EU är ekonomiska migranter. Välfärdsmigranter. Ändå kallas alla som söker asyl flyktingar i svensk debatt, och regeringen hävdar att de flyr för sina liv.

Frågan är varför svenska skattebetalare ska stå för notan. Varför ska vi betala för att andra människor i andra delar av världen vill få det bättre ställt genom att flytta hit? Solidaritet, säger någon. Visst. Om du själv väljer det. Men det valet har vi aldrig fått.

Lite information



Lite kort information till alla läsare och följare.

Jag har mottagit en rad påpekanden från många att bilden i vänsterspalten, "Feminism - Nej tack", ofta är den bild som illustrerar inlägget när en av mina bloggposter delas i sociala medier. Det går inte alltid att göra något åt, vilket gör att rubrik och bild inte alls stämmer överens.

Jag har därför valt att plocka bort den. Inte för att jag plötsligt blivit feminist, gudskelov, utan för att bilden stör när bloggposter delas. Det är helt enkelt bättre att varje bloggpost får sin rätta bild, i synnerhet som jag försöker att hitta bilder som passar väl till inlägget.

Avslutningsvis ett litet tips: nu behöver inte posta era kommentarer flera gånger. Bloggen är modererad, vilket betyder att jag måste godkänna kommentaren innan den postas. Det gör jag nästan alltid såvida den inte består av personangrepp, nazistiskt dravel eller rent spam. Men det kan dröja en liten stund innan jag hinner göra det, och det är onödigt att jag då har fem likadana kommentarer att hantera.

Tack för att ni läser och kommenterar!

onsdag 27 januari 2016

70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen



Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

I Sverige är det alltid mest synd om gärningsmannen


Det har varit en tung start på det nya året. En 15-åring sköts till döds i Akalla den 21 januari, och bara fyra dagar senare knivmördades en 22-årig kvinna på ett boende för ensamkommande ungdomar i Mölndal. Mördad på sin arbetsplats.

Statsminister Stefan Löfven åkte lite oväntat till Mölndal och pratade inför pressen (han kanske tyckte att det var lite magstarkt att skicka inrikesministern igen som efter dubbelmordet på Ikea). Löfven fördömde förstås brottet och kallade det "en fruktansvärd tragedi". Men han förminskade även det inträffade genom att påpeka att "många av de som kommer till Sverige har traumatiska upplevelser och erfarenheter och det finns inga enkla svar på hur detta ska hanteras." Inga enkla svar. Kort sagt: det kan ske igen och vi kan inte göra någonting åt det.

Vi kan notera att Löfven alltså redan innan mordoffret begravts och polisen utrett händelsen hade sin tolkning av det inträffade klar: gärningsmannen måste ha varit traumatiserad. Underförstått: han kunde inte hjälpa att han stack kniven i en 22-årig anställd på boendet. Detta är en spottloska i ansiktet på de anhöriga.

Efter mordet på den unga kvinnan var det Mölndals socialdemokratiska kommunalråd Marie Östh Karlssons tur. Hon uttryckte sorg för offret och hennes anhöriga men visade även sympati för gärningsmannen:
Det är tråkigt och traumatiskt för alla, speciellt för familjen, men också för arbetskamraterna naturligtvis. Sen kan jag inte låta bli att låta tanken gå till mannen som gjort dådet, det är också en människa bakom.
Uttalandet väckte i likhet med Löfvens ingen större uppmärksamhet utanför alternativa och sociala medier. Riksmedierna reagerade inte på kommunalrådets minst sagt okänsliga och direkt olämpliga uttalande.

Härnäst att stämma in i kören av trivialiserande utspel efter ett mord var självaste rikspolischefen Dan Eliasson. Det han säger är så olämpligt, så upprörande och så vidrigt att det bara måste nå en bredare publik. Så här sade rikspolischefen i Gomorron Sverige på tisdagsmorgonen (Merit Wager har klippet, annars kan hela samtalet ses på SVT Play, det börjar ca 50 min in):
Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen, och vi får hjälpa till och försöka lösa det här efter bästa förmåga.
Det är oerhört anmärkningsvärt att högste polischefen uttrycker sig på detta sätt. Noteras kan att det som förenar samtliga tre exempel här är att de har uttalats av socialdemokrater. Men även borgerliga har under lång tid bidragit till att Sverige har blivit ett samhälle där det ses mellan fingrarna på rån, stöld och våldsbrottslighet och där det har blivit kutym att tycka synd om gärningsmannen.

Självfallet finns det skäl till att någon våldtar, rånar eller mördar. Men låt polisen utreda dessa, och oavsett vilka de är ursäktar de aldrig gärningen. Politiker ska därför inte förnedra brottsoffer och deras anhöriga på detta sätt.

Vi har i Sverige i dag ett rättssystem som närmast curlar den som begår brott. Tvåtredjedelsprincipen, som innebär frigivning efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats, är ett exempel på detta. De låga straffen för brott mot andra människor rent generellt är ett annat. Paret som torterade pojken Bobby till döds är redan ute ur fängelset.

Den som drabbats, oavsett om det är en våldtäkt, ett personrån, en grov misshandel eller ett mord, är inte intressant för svenska politiker och lagstiftare. Detta är oanständigt. Att såväl statsministern som rikspolischefen ger uttryck för den här sortens ursäktande och relativiserande av det värsta brott som kan begås, sänder signaler till svenska folket att våra liv inte är vatten värda.

Stefan Löfven sade på presskonferensen att han tror att många är oroliga för att det som inträffade i Mölndal ska hända igen. Han visade emellertid samtidigt att han inte är beredd att göra någonting åt det.

tisdag 26 januari 2016

Förtroendet för rättssamhället står på spel


Kom till Sverige, begå brott och hävda sedan att du är minderårig så händer ingenting. Så kan man sammanfatta dagens situation där marockanska gatuungdomar och ensamkommande asylsökande går fria från allt från misshandel, stöld, rån och våldtäkt.

Den svenska antipatin mot ålderstester får nu reella konsekvenser. För brottsoffer som får se gärningsmännen dansa ut ur häktet eller i bästa fall rättssalen med inga eller väldigt låga påföljder. För alla medborgare som riskerar att bli gärningsmännens nästa offer. Och för alla människors förtroende för hela rättsväsendet.

Frustrationen hos polisen är uppenbar. Polisen i landets tre största städer lägger allt större resurser på att gripa gatuungdomarna för att sedan tvingas släppa dem direkt igen. En göteborgspolis berättar:
Sedan är det åldrarna; jag kan stå med en 30-åring framför mig och på papperet står det 14 år. Det blir som att de är straffimmuna. De står och garvar åt oss när vi griper dem, de skiter totalt i oss eftersom de vet att ingenting händer.
En ung kvinna gruppvåldtogs och misshandlades av ett antal gatuungdomar i somras. Två av dem dömdes till sex respektive nio månaders ungdomsvård för det grova brottet. Straffet blev så lågt eftersom deras ålder är okänd, och uppger de att de är under 18 är det vad rätten går på. I Sverige genomför vi som bekant inte ålderstester. De är "inhumana".

Den rättsliga påföljden är illa nog. Men nästan värre än detta hån till straff är vetskapen om att gärningsmännen snart kommer vara ute på gatan igen. Sverige kan nämligen inte skicka hem dem, sägs det. Detsamma gäller för övrigt den man som mördade en mamma och hennes son på Ikea. Efter avtjänat straff kommer han sannolikt få stanna i Sverige eftersom han i sitt hemland riskerar "omänsklig behandling".

En kvinna knivskars i ansiktet av en man när hon inte ville ha sex med honom. Han uppgav sig vara 16 år varför Södertörns tingsrätt dömde till sluten ungdomsvård, i praktiken ett frikännande. Dessutom ogillade domstolen kravet på utvisning. Åklagaren presenterade nya bevis på mannens identitet med hjälp av Interpol i Algeriet och fick fram att mannen var 23 år gammal. Nu kunde han häktas och en ny rättegång ta vid. Frågan är varför det är åklagarens uppgift att bevisa den tilltalades ålder. Rimligen borde ett ålderstest ha kunnat visa om mannen var 16 år eller sju år äldre.

Hela situationen är alarmerande och fruktansvärt allvarlig. Den är även en påminnelse om att den här leken att behandla vuxna som barn måste upphöra. Den har pågått länge nog nu, och nu har vi nått ett läge när medborgarnas förtroende för hela rättssamhället börjar krackelera.

Vanligt folk betalar dagligen priset för politikernas flathet. Detta måste få ett slut. 

Tidigare bloggat:
Flathetens rike

Läs även:
Ivar Arpi

måndag 25 januari 2016

Nationalstaten som frihetens garant


Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

Socialdemokraterna är slut


Helgens Sifomätning, som gav Socialdemokraterna det lägsta stödet sedan Sifo började mäta 1967, har sänt chockvågor genom det politiska Sverige. Det är inte ofta en enskild opinionsundersökning får sådan uppmärksamhet, men i detta fall är det befogat.

Socialdemokraternas 23,2 procent skapar nog om möjligt ännu sämre stämning på Sveavägen 68. Svenska folkets förtroende för Stefan Löfven är lågt – frågan är hur populär han är ens bland sina egna. Hans räddning nu är att han kan titulera sig statsminister. Eftersom S sitter i regering kommer ingen socialdemokrat att kräva att han byts ut.

Sifomätningen är en katastrof för sossarna, men den är egentligen bara en del av en trend som pågått i tio år. Socialdemokraterna är inget 40-procentsparti längre. Detta har sjunkit in efter två raka 30-procentsval. Nu verkar S vara på väg att etablera sig som ett 25-procentsparti. Kanske ännu lägre.

En regering som i mellanvalstider går knackigt i opinionen är verkligen inget nytt. Problemet för Löfven, som flera bedömare påpekat, är att han till skillnad från exempelvis Alliansens svaga opinionssiffror 2008 inte har genomfört några kontroversiella reformer. Den sittande regeringen dissas av svenska folket utan att den har gjort någonting alls.

Häri ligger en del av förklaringen till det usla opinionsstödet för regeringen som helhet. Den är handlingsförlamad. Den förmår ingenting. Jag har under min livstid aldrig sett en så här fantasilös, tafatt och inkompetent svensk regering. Att Löfven inte ens har ombildat regeringen för att ge den lite ny energi är anmärkningsvärt.

Socialdemokraternas som politisk kraft, som "samhällsbyggare", förefaller vara slut. De har inget att erbjuda längre. De har inga nya idéer. Det är inte utan att jag undrar vad de egentligen hade för sig i åtta år i opposition. Något idéarbete verkar i alla fall inte ha förekommit.

Givet vilka bekymmer som regeringen står inför – lärarbrist, läkarbrist, fortsatt asyltryck, kommuner som inte klarar mottagandet av ensamkommande, en polismyndighet i förfall, ökad otrygghet på gator och torg, nygamla säkerhetshot – får det nog krävas ett smärre mirakel för att regeringen Löfven ska ges förnyat förtroende efter nästa val.

Även om Sverige verkligen skulle behöva en annan regering redan i går, gör Alliansen det taktiskt rätta i att låta Löfven regera sönder sig. Om det fortsätter så här i två år till, och med all sannolikhet även förvärras, kan Socialdemokraterna vara körda för flera mandatperioder framåt.

söndag 24 januari 2016

Flathetens rike


Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de "går på knäna". De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:
De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.
Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting

fredag 22 januari 2016

Den sociala bomben


Invandringsdebatten har under lång tid styrts utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Alliansregeringen försökte med emfas hävda att asylinvandring inte bara var ett moraliskt ställningstagande och en vinstaffär för samhället utan en direkt nödvändighet för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning. Detta har regeringen Löfven upprepat.

Tanken var alltså att asylsökande från sönderslagna klansamhällen skulle bära upp framtidens äldrevård, sjukvård och skola. Nu ser vi paradoxen – då skulle invandrarna garantera framtidens välfärd, nu tvingas pensionärer återgå i tjänst för att klara invandringen.

Bekymret med kombinationen världens mest generösa asylpolitik och en av världens mest generösa välfärdsmodeller viftades bort med uppgifter om hur högutbildade de asylsökande är. Uppgifter som visade sig vara direkt felaktiga.

Med så imbecilla föreställningar i debatten är det inte att undra på att tonläget successivt höjts. Det är svårt att föra en saklig debatt när den ena sidan sitter och hittar på egna grundförutsättningar för diskussionen.

Sverige har historiskt varit duktigt på statistik, därför har vi god kännedom om hur arbetslösheten ser ut i olika grupper. Vi vet hur lång tid det tar för flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden – och att många aldrig gör det. Vi vet också att städer som Södertälje och Malmö har en långsam men stadig utveckling mot en sjunkande skattekraft jämfört med övriga riket. Malmö är en bankrutt stad och överlever i dag endast tack vare att övriga Sverige pumpar in fem miljarder årligen.


Så långt lite ekonomiska perspektiv. Nu ska vi dyka ned ett ögonblick i den sociala dimensionen. Ty ekonomiska effekter av det slag vi ser i Södertälje och Malmö får även sociala konsekvenser. Och vice versa.

Tino Sanandaji har målat en bild av ett framtida Sverige som ett latinamerikanskt land. Vi kommer att ha en inhemsk befolkning som klarar sig bra på arbets- och bostadsmarknaden och en utrikes född som det går betydligt sämre för. Detta ser vi redan i dag i arbetslöshetsstatistiken och på var respektive grupp bor, men om vi extrapolerar dagens nivå på ett tjugoårsperspektiv är det ett skrämmande scenario vi ser fram emot. Det är Malmö fast på nationell nivå.

Detta betyder att välfärdsstaten måste reformeras betänkligt. Det är inte hållbart att vi har en stor del av befolkningen som arbetar och betalar allt högre skatter och en annan växande del som inte bidrar alls. Förr eller senare kommer den arbetande delen undra vad den betalar för och varför. Välfärdstjänster via skattsedeln måste oundvikligen kopplas till betalningsförmåga.

De extrema nivåerna av invandrande ensamkommande män och pojkar skapar en könsfördelning i åldersspannet 16-17 år på 123:100 i manlig favör, vilket är ännu skevare än i Kina och Indien. En så sned könsfördelning skapar oundvikligen problem. Sverige importerar unga vuxna män, just den grupp som löper störst risk att begå brott, och placerar många av dem i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Dessa siffror borde få politiker att ringa i alla möjliga varningsklockor. Men icke.

Gängkriminalitet, grova våldsbrott som går ned i åldrarna, unga som inte når gymnasiebehörighet, människor som tar med sig sina etniska och religiösa konflikter till Sverige, ett växande permanent utanförskap i många av storstädernas förorter med trångboddhet och social utsatthet som följd. Sverige går sakta men säkert mot en social bomb. Denna bomb kommer vara resultatet av ett politiskt irreversibelt experiment. Det går inte att backa bandet.

Socialdemokratin fortsätter att föreläsa om jämlikhet och kampen mot klassklyftor samtidigt som den under lång tid möjliggjort det rakt motsatta genom bland annat sin migrationspolitik. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna av alla partier har hamnat så snett och inte själva verkar begripa det.

Jag ser tyvärr framför mig ett Sverige med hårdnande sociala motsättningar, större konfrontationer, minskad tillit och större sociala kostnader. Den politiska reaktionen lär bli den förväntade: hårdare tag och mer övervakning.
 
Strävan efter öppenhet kommer i förlängningen göra Sverige mer slutet. Många kommer undra hur i hela friden detta gick till. Och varför vi tillät det.

Tidigare bloggat:
Vi har aldrig gjort det här förr

onsdag 20 januari 2016

Nu kan samtalet om samhällskontraktet börja


Centerpartiet har profilerat sig som den enda partiet som vill göra nödvändiga besparingar på migrationsområdet utan att försvåra för asylsökande att komma till Sverige. I hög grad är det en charad, en hägring, (vilket jag påpekat tidigare) eftersom partiet fortfarande inte vill begränsa tillgången till den sociala välfärdsstaten från dag 1. Därmed ingen reell besparing.

Ett argument för att strypa asylinvandringen var enligt Stefan Löfven att påfrestningarna på välfärdssystemet riskerar att göra att medborgarna tappar förtroendet för den offentligt finansierade välfärden. Det blev alltså, trots alla löften om motsatsen, en fråga om att ställa invandring mot välfärd.

Trots detta har emellertid diskussionen om ett kvalsystem till välfärden uteblivit. Tills nu. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson visar att de ser hur allvarligt läget är, och vad det riskerar att leda till. De skriver:
När regelverket nu läggs om bör den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar ifrågasättas. Det kan inte vara en självklar den av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem.
Detta är en diskussion som borde har inletts för länge sedan, men det är bra att Moderaterna nu tar initiativ till den. Förhoppningsvis kommer partiet göra detta till en tydligare fråga om samhällskontraktet. Arbetande människor som betalar en stor del av sin inkomst i skatt har anledning att förvänta sig något i retur. Och inte bara det. Vill man vara med i gemenskapen som heter Sveriges Välfärd AB, ska man betala både inträdesbiljetten och den fortlöpande medlemsavgiften.

Denna idé är främmande för Sverige, som genom en universell välfärdsmodell aldrig har gjort skillnad på folk och folk. Oavsett om du arbetat hela ditt liv eller just kommit hit med dina fem barn från Somalia. Däremot är välfärdsstaten full av behovsprövningar. Hemtjänst behovsprövas, äldreboende behovsprövas, försörjningsstöd behovsprövas, personlig assistans likaså.

Samhällskontraktet i Sverige är på väg att brytas. Vissa skulle säga att det redan har skett. Med den utveckling vi nu ser med en arbetslöshet bland utrikes födda på över 21 procent och ingen integrationspolitik som visar på att något parti förstått allvaret, är vi på väg mot ett delat samhälle där den ena delen jobbar och betalar (en förmodligen allt högre) skatt, den andra står utanför. Alla får dock samma välfärdsservice. Det är inte rimligt.

Ett kvalificeringssystem bör inrättas av rena rättviseskäl. Exakt hur detta ska se ut är ett utmärkt ämne för diskussion hos landets toppolitiker. Men räkna med att själva idén kommer att möta våldsamma protester från vänsterhåll. Dags för Centerpartiet att bekänna färg.  

tisdag 19 januari 2016

Moderaterna borde fälla regeringen


Stefan Löfven har suttit som statsminister i 15 månader. Han leder en historiskt svag regering som är stor i orden men inte får någonting gjort. Frågan allianspartierna måste ställa sig är om Sverige har råd med denna sammanbrottsregering i ytterligare två och ett halvt år.

Riksenheten mot korruption inleder nu en förundersökning om Margot Wallströms och Kommunals lägenhetsaffär är ett mutbrott. Det är oerhört allvarligt att sådana misstankar riktas mot landets utrikesminister.

Nu höjs röster inom Moderaterna för att rikta ett misstroendevotum mot Margot Wallström. I praktiken skulle det vara en omröstning om den sittande regeringens vara eller icke vara. Statsministern kan knappast sitta kvar om hans utrikesminister faller.

Det finns de facto en möjlighet att byta regering redan nu. Vi behöver inte vänta ända till 2018. Sverigedemokraterna har erbjudit sig att medverka till detta. Om moderatledaren Anna Kinberg Batra menar allvar med att den rödgröna regeringens politik är en katastrof för det här landet är det inte bara en möjlighet utan faktiskt en skyldighet att göra allt hon kan för att få bort regeringen illa kvickt.

Även om övriga allianspartier skulle gå med på ett misstroendevotum och därmed godkänna att Löfvens regering i praktiken faller, finns det en hel del utmaningar i ett övertagande av makten. M, KD och L behöver få C med på tåget om en gemensam politik, vilket på migrationsområdet kommer bli bekymmersamt. Därtill kommer AKB:s regering bli helt beroende av SD då deras stöd är avgörande för att alliansblocket ska bli större än de rödgröna.

Alternativet är att vänta till 2018. Det vore sämre för Sverige som land eftersom det innebär ytterligare 30 månader av handlingsförlamning, skattehöjarpolitik och sällan skådad inkompetens. Dessutom kan AKB räkna med ett ännu starkare SD efter nästa val. Kanske kommer Jimmie Åkesson rent av leda ett större parti än M då. Även detta talar för att AKB borde försöka ta över makten, och stävja SD:s tillväxt genom ett nära samarbete med partiet, innan 2018.

Anna Kinberg Batra borde därför lyssna till Finn Bengtsson och ta initiativ till samtal med övriga alliansledare för att få bort Wallström och därmed också regeringen Löfven. Så snart det bara går.

Läs även:
HAX

måndag 18 januari 2016

Vilket slags land vill vi vara?


Stockholms rödgrönrosa majoritet har skickat ut ett häfte till alla invånare med information om vad vi har att vänta av politiken under det nya året. Förutom att skryta om kommande satsningar ställs även frågan till några stockholmsbor varför de valt att bosätta sig just här.

Svaret på denna fråga kan förstås se väldigt olika ut. Jag föreställer mig att många skulle svara att de har fått jobb här, att de gillar utbudet av nöjen, kultur, idrott, restauranger och shopping. Andra att de pluggade här och blev kvar eftersom de trivdes med staden och jobbmöjligheterna, kanske träffade kärleken.

En man från Bulgarien svarar att han vill att hans barn ska gå i skolan här och att "i Sverige är alla jättesnälla." Jag tycker att svaret, även om det kommer från en enskild person, tyvärr säger mycket om dagens Sverige. Vi ser samma svar även från asylsökande när de får frågan varför de valt att komma just till Sverige. Svenskar är snälla. Sverige är ett snällt land.

Ja, men även korna är snälla, brukade min far säga. Det gör dem inte klokare.

Under lång tid har Sveriges politiker haft som inofficiellt mål att vara just ett snällt land. Ett land som välkomnar alla, som vill ge till alla, som tror alla om gott. Det är förstås ett barns bild av världen och inte ett seriöst sätt att styra ett land.

Sverige är i akut behov av en ny berättelse, en ny självbild. En sådan saknas i dag. Vi måste fråga oss vad vi vill att detta land ska vara.

Vill vi att Sverige ska vara känt som ett snällt land som ger allt till alla (tills pengarna tar slut) eller ett land där ansvaret för det egna livet ligger hos den enskilde? Ett land i vilket människor med flit kan uppnå sina drömmars mål? Där hårt arbete belönas? Där vi sätter en stolthet i att försörja oss och inte ligga andra till last i onödan?

Jag väljer det senare. Detta är den enkla liberala berättelsen om Sverige som jag vill se.

Nu har vi barnäktenskap i Sverige


Det låter som invandringskritisk satir. Men det är det dessvärre inte. Sveriges Radios reportage om asylsökande barn som är gifta visar på ett samhälle som mer eller mindre har kapitulerat.

Barnäktenskap är förbjudna i svensk lag. Det är heller inget större problem att svenska 13-åringar gifter sig med varandra. Däremot förekommer det som bekant i vissa kulturer att minderåriga gifts bort, antingen med män som är flera gånger äldre, eller med en annan minderårig. Denna sedvänja har nu hittat till Sverige.

Socialtjänsten berättar om asylsökande barn visar sig vara gifta. Hur hanterar socialtjänsten denna situation? Den biträdande chefen på socialjouren i Stockholm säger:
Om det är möjligt så ska man inte bo tillsammans, särskilt inte om man är jätteung, men det kan ju också vara så att det är två minderåriga som är gifta med varandra så det går inte att generalisera och enkelt säga att det ska vara på det ena eller det andra sättet.
Jag kan tycka att det visst går att generalisera. Lagar är just generella, och det råkar vara illegalt med barnäktenskap. Under hösten har 70 gifta barn noterats, vilket sannolikt bara är en del av sanningen eftersom statistiken är ofullständig. Alla erkänner inte sitt civiltillstånd. De flesta uppges vara flickor.

Det ska bli intressant att se hur alla som menar att det inte finns några kulturella olikheter mellan asylinvandrarnas hemländer och ankomstlandet Sverige reagerar på dessa uppgifter. Hur ska de tona ned detta?

Om de senaste årens utspel är något att gå efter, slipas det just nu på de mest bisarra bortförklaringar. Samtidigt lever 14-åringar som gifta i Sverige.

Läs även:
Fnordspotting

söndag 17 januari 2016

Det där får ju samhället ta hand om...

Det pågår en febril kamp för att trumma in budskapet att det inte finns någon skillnad i kvinnosyn hos svenska män och män från patriarkala och misogyna samhällen exempelvis som det afghanska.

Kampen bedrivs främst från vänster. Från feministiskt håll hävdas det att kvinnoförtrycket är likadant överallt, att är ett mansproblem och inte har ett dugg med kultur eller tradition att göra.

Nu verkar vi ha nått ett nytt stadium i denna process. En vit man går själv ut och säger att han i berusat tillstånd har tafsat på en kvinna (här via unvisit). Eftersom han är vänsterpartist skyller han givetvis på "manskulturen" (jag blir genast lite nyfiken, vi män som inte tafsar på kvinnor vi inte känner, vilken kultur tillhör då vi?).

Men det är inte främst det som är det raffinerade här. Det är att en vit svensk man använder sig själv som ett slags anekdotiskt bevis för att alla män är likadana. Det är ganska uppfinningsrikt, det måste jag ge honom. Han erkänner ett eget snedsteg och gör det till något mer allmängiltigt. Samtidigt skyller han givetvis i från sig – det är ju aldrig den enskilda individen som bär ansvar för sina handlingar i vänsterpartisternas värld.

Men sanningen är att varken jag, du, din pojkvän, din make eller din pappa har ett dugg med den tafsande vänsterpartistens agerande att göra. Däremot spelar kultur, tradition och lag roll för hur vi beter oss mot varandra.

Just därför måste vi ta itu med de kulturer och traditioner som sanktionerar kvinnoförtryck. Det finns ingen svensk manskultur som gör det. Lagarna har vi redan.

Tidigare bloggat:
Jo, det handlar om kultur

lördag 16 januari 2016

Jo, det handlar om kultur



Stefan Löfven ville i senaste partiledardebatten inte medge att det för förekomsten av sexuella övergrepp spelar roll vilken kvinnosyn som finns i olika kulturer.

Statsministerns syn är inte oväntad. För inte så länge sedan var det fullständigt tabu att prata om hederkulturer och våld som en konsekvens av dessa. Sedan dess har begreppet "balkongflicka" lagts till vår vokabulär. Hedersproblematiken är fortfarande känslig att prata om inom vänstern och, paradoxalt nog, inom feministiska kretsar. De kvinnor som vågar stå upp och prata klarspråk får ta emot väldigt mycket skit.

I dag i multikulturalismens och kulturrelativismens tidevarv är det ytterst känsligt att prata om kulturens betydelse för människors beteendemönster. Gomorron Sverige i SVT tog upp frågan härom dagen (21:06 in i klippet). Inbjudna för att diskutera var Gulan Avci från Liberala kvinnor och Svante Tidholm från Fatta Man (dagen till ära med målade naglar), som namnet till trots inte fattar särskilt mycket alls.

Tidholm förstår inte skillnaden mellan en man som utsätter sin fru eller sambo för våld, vilket inte bara är straffbart rent juridiskt utan även oerhört socialt stigmatiserat i Sverige, och den som i hederns namn slår eller tar livet av frun eller dottern och gör detta med samhällets godkännande. Tvärtom menar han att det är ett generellt "mansproblem".
Sexuellt våld är en del av mäns destruktiva normer som vi växer upp med som killar. Det är fortfarande tabu att prata om att mannen är en konstruktion. Vi fostras till att bli våldtäktsmän.
Tidholms avslöjar sig lite grand här eftersom han faktiskt indirekt medger att våra värderingar påverkas av det samhälle vi lever i. Frågan varför detta inte skulle gälla personer från Afghanistan, Somalia eller Eritrea ställdes aldrig.

Våld mot kvinnor "är ett problem som gäller alla män", hävdar Tidholm, och ställer sig frågan hur vi kan komma åt dessa problem "som alla män i Sverige delar". Det är en förryckt uppfattning att alla män skulle ha problem med att de brukar sexuellt våld mot kvinnor. Dels därför att det helt enkelt inte är sant, dels för att det flyttar fokus från hur vi löser ett allvarligt problem, nämligen hederskulturers och misogyna kulturers roll i våld mot kvinnor även i Sverige.

Sverige har under de senaste åren tagit emot asylsökande från främst Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Detta är tre diktaturer och två länder som visserligen håller val men där dessa val knappast kan kallas öppna och fria. Alla fem är länder där kvinnors rättigheter är satta på undantag på en rad olika sätt, som att kvinnor inte släpps ut utan manligt sällskap, att kvinnans roll främst är att vara mamma och sköta hemmet, att det är fritt fram att begära sex närhelst mannen vill det. Alltså just den sortens samhälle som Sverige inte längre är och inte har varit på väldigt länge.

Jag lever själv med en kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Synen på kvinnan i Kina är inte så förfärlig som i Afghanistan, men visst finns skillnader i synen på könen (bland mycket annat). Och visst kan det vara en viss mental omställning för en kinesisk kvinna att sätta sig in i svenska normer och värderingar. Skulle detta konstaterande vara något konstigt eller kontroversiellt?

Det är egentligen absurt att detta ens ska behöva vara ett ämne för diskussion. Med vilken empiri menar egentligen Staffan Tidholm, Stefan Löfven och andra vänsterdebattörer att det inte skulle finnas olika kulturer i världen och att vi inte påverkas av den kulturella kontext i vilken vi lever?

Om nu afghanska mäns syn på kvinnor inte har påverkats ett dugg av 20 år i Afghanistan, om dessa män är övertygade jämställdhetsambassadörer när de kliver över gränsen, måste denna logik även gälla åt andra hållet. Den svensk som flyttar till Afghanistan kan alltså inte ha med sig några värderingar och normativa uppfattningar från Sverige så fort planet landar i Kabul. Är det rimligt att resonera så?

Kulturrelativismen förgiftar det politiska samtalet och lägger hinder i vägen för att hitta lösningar. Därför kommer det sexuella våldet att fortsätta och förmodligen öka. Organisationer som Fatta Man kommer fortsätta hävda att detta är en fråga för alla män, inte bara för vissa. Felaktiga analyser ökar således våldet och lägger skulden på fel ställe. Det blir ett dubbelfel.

Det är en oerhört deprimerande utveckling vi ser just nu. Problem går att lösa om man bara ser dem. Just nu väljer det svenska samhället att göra som vanligt: blunda och hålla för öronen.

Jag hade hoppats att svenska makthavare skulle lära sig av misstagen, men det verkar vara en förhoppning som ständigt grusas.

Tidigare bloggat:
Det är dags att sätta ned foten

Läs även:
Alice Teodorescu, Rebecca Weidmo Uvell, Mauricio Rojas

fredag 15 januari 2016

Någon förvånad över sosseskandalen?


Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

Det är skillnad på våldtäkt och krogflirt


Händelserna i Köln, Kalmar, Kungsträdgården och en rad andra platser har startat en debatt om sexuella trakasserier, sexuellt våld, kvinnors utsatthet samt kulturers och traditioners betydelse (mer om det sistnämnda kommer snart i en egen bloggpost).

Många unga kvinnor har nu fått komma till tals i både TV och radio. Det är bra. Många berättar samma historia – om hur killar och män tafsar och kommer med inviter. Vi behöver hålla isär begreppen här en aning, för just nu upplever jag att medierna är så angelägna att gå kvinnorna till mötes efter sitt inledande debacle att de överkompenserar. Det leder till en farlig begreppsförvirring.

I SVT:s nya program Opinion live, som ersätter Debatt, berättades på torsdagskvällen att ett nytt begrepp har uppstått: "dansvåldtäkt". För mig låter detta som att en kvinna på ett tätt dansgolv eller i anslutning till det blir penetrerad mot sin vilja. Men det är tydligen inte den korrekta betydelsen. En kvinna beskriver vad det egentligen är: killar som tafsar och är närgångna på dansgolvet.

Är det nu plötsligt våldtäkt att vara närgången på ett dansgolv? 

Vi måste sansa oss lite. Svensk våldtäktslagstiftning har visserligen förändrats och begreppet våldtäkt urvattnats avsevärt efter de senaste sexualbrottsutredningarna. Men att vara närgången på ett dansgolv har aldrig varit våldtäkt. Om kvinnor på fullt allvar tror detta, är det illa.

Vi har fått en dramatiserad terminologi, pådriven av extremfeminister som i vissa fall även ser bröststirr som ett övergrepp. Begrepp som "trakasserier", "kränkningar" och "övergrepp" används alldeles för slentrianmässigt. När vi nu även kan räkna dit "våldtäkt" är vi illa ute.

Tänk dig en social situation med alkohol inblandad, en lägenhetsfest eller kanske en kväll på krogen. Under denna kväll kommer i stort sett alla som letar efter sällskap för kvällen eller något mer att sända ut signaler. Det är så vi beter oss vi människor. Med blickar, kroppsspråk och på annat sätt visar vi om vi är intresserade och av vad.

Missförstånd uppstår givetvis. Inviter avvisas. Men att kalla det "våldtäkt" eller "trakasserier" att någon dansar nära dig, eller försöker dansa med dig, är att ta det för långt. Låt mig ta ett simpelt exempel. Jag sitter i en bar och pratar med en nära släkting. En man som inte är helt nykter kommer plötsligt och sätter sig i närheten av henne. Efter en kort stund lägger han armen om henne. Hon lyfter bort hans arm utan att ens titta åt honom, han förstår vinken och går sin väg.

Utsattes min släkting för ett övergrepp eller trakasserier? Nej. Om mannen däremot hade insisterat på att han ville ha sin arm runt henne och kanske mer än så, trots hennes uppenbara ointresse, hade beteendet kunnat kallas trakasserier. En invit är däremot inte det. Den som ger någon annan en invit, som kan vara mer eller mindre subtil, kan förstås inte i förväg veta om personen är intresserad av den eller ej. Det är själva grejen med att ragga.

Samtidigt handlar det förstås i hög grad om sociala koder. Vi tar inte en kvinna på brösten eller en man mellan benen det första vi gör. Det är ett uppenbart övertramp (men det är fortfarande inte våldtäkt). Det sociala spelet kräver att vi prövar oss fram och får motpartens godkännande under tiden. De flesta klarar att läsa av detta och vet när det är möjligt att ta ett steg till eller när det är dags att ge upp och pröva lyckan någon annanstans.

Ett fåtal klarar det inte, inte sällan i sällskap av alkohol. Därtill finns det en grupp som uppenbarligen inte ens lägger någon vikt vid om motparten är intresserad eller ej utan vill ta det de vill ha i alla fall. Det är här det uppstår det som med rätta kan kallas trakasserier, övergrepp och våldtäkt.

Läs även:
Dagens juridik: Är det olagligt att fråga någon om de vill ha gruppsex?

torsdag 14 januari 2016

Politiskt idisslande

Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.

Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.


"Jag känner en mycket stor vrede."

onsdag 13 januari 2016

Den där dubbelmoralen

Fackförbundet Kommunal har hyrt ut sin krog för så kallade "porrfester". Därutöver har cheferna åkt på lyxresor. Jag kunde knappast bry mig mindre om vad Kommunal gör med sina medlemmars pengar. Jag är inte medlem. Porr och striptease är dessutom kul och underhållande.

Däremot reagerade jag på hyckleriet i Kommunals kassör Anders Bergströms uttalande om porrstjärnan Puma Swede (lättklädd kvinna) och deltagaren Tony Irving (nakendansande man). Det är tydligen skillnad på naket och naket – kvinnor är alltid offer medan det inte är så noga med män.
Bergström ger uttryck för en syn som är vanlig i Sverige och som bygger på en feministisk maktanalys. Kvinnor inom sexbranschen utmålas som viljelösa offer, männen i samma bransch talas det aldrig om.

Med denna logik är det helt OK med föreställningar som Ladies Night medan en motsvarighet för män skulle utpekas som sexistisk. Sverige är inte bara inskränkt – det är även fullproppat med dubbelmoral i alla tänkbara skrymslen och vrår.

En handfallen regering



När en regering har panik måste den låtsas som om allt är under kontroll. När den behöver hjälp måste den omformulera denna önskan som en utsträckt hand om "samarbete". Regeringen Löfven gör just detta på DN Debatt. Nu gäller det bostadskrisen.

Ja, det är en kris. Situationen kan inte beskrivas på något annat sätt. Läget har länge varit väldigt allvarligt. Det har haft en rad konsekvenser. Studenter har under lång tid haft svårt att hitta boende. Människor som fått jobb i storstadsregionerna har misslyckats med att hitta någonstans att bo. Det står i dag över en halv miljon i Stockholms bostadsförmedlings kö.

Som en konsekvens av en havererad bostadsmarknad har en stor svartmarknad vuxit fram. Förstahandskontrakt har blivit en handelsvara (i dag får du betala några hundratusen kronor för ett förstahandskontrakt i en närförort till Stockholm). Rekordmånga bor i otrygga andra- och tredjehandsboenden. Socialtjänsten är en växande hyresvärd. Bostadsrätts- och villapriserna skjuter genom taket som en effekt av att det är stört omöjligt att hitta en hyresrätt till en rimlig kostnad.

Ökningen är närmast pervers. Ett exempel på hur snett vi har hamnat är att prisökningen på bostadsrätter i Skärholmen söder om Stockholm under det senaste året har varit ofattbara 80 procent. Folk är desperata efter ett boende. Ökningen är en signal om att medelinkomsttagare inte längre har råd att bo i innerstan men heller ej i närförorterna. Barnfamiljer bor kvar trångt i sina lägenheter eftersom radhus och villor är utom räckhåll, även för två heltidsarbetande utan betalningsanmärkningar. De ohållbara prisökningarna är förstås en effekt av utbud och efterfrågan, men boven i dramat är den socialistiska bostadspolitiken.

Då har vi ändå inte nämnt effekterna av den rekordstora asylinvandring som Sverige har haft under lång tid, som innebär ett rekordstort befolkningstillskott och genom en misslyckad integrationspolitik ett påfyllt utanförskap i redan utsatta områden. Invandring vore inte ett problem om bara de som kom till Sverige kom ut i arbete och hade en rimlig chans att ordna bostad. Men så ser det som bekant inte ut. Tvärtom är den svenska socialstaten öppen från dag 1, arbetslösheten bland utrikes födda över 21 procent och bland personer som definieras som flyktingar ännu större än så.

Byggtakten är hög just nu. Byggbolagen har svårt att hitta personal. Men det räcker ändå inte. Och för vilka är det de nya lägenheterna byggs? Inte för låginkomsttagare, inte för personer med ekonomiskt bistånd, inte för unga.

Regeringen pratar fortfarande, i detta akuta läge, om att "se över" beskattningen, om att "titta på" förslag. Det är för sent för det nu. Det krävs handling. Efter alla utredningar, alla debatter, alla genomlysningar står den svenska regeringen där och visslar.

Regeringen föreslår att en bult ska skruvas åt och att en annan ska ersättas när det som i själva verket skulle behövas är att hela karossen byts ut.

Tidigare bloggat:
Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

tisdag 12 januari 2016

Dikt, verklighet och miljöpartister


Att rädda sitt eget skinn



Uppgifterna om att polisen mörkat sexuella övergrepp på festivalen We are Sthlm i augusti på grund av att gärningsmännen var ensamkommande från Afghanistan (vi ska minnas att detta skedde mitt i den tid då stödet för den generösa migrationspolitiken var stort och en tvärvändning otänkbar) fick rikspolischefen Dan Eliasson att tillsätta en utredning.

En förvarning om vad den där utredningen lär komma fram till fick vi redan i går när Eliasson intervjuades i SVT:s Aktuellt. Han tillbakavisade uppgifterna att polisen medvetet skulle ha mörklagt det inträffade. Ett mer passande svar hade varit att undvika att svara på den frågan i väntan på vad utredningen kommer fram till. Nu lyckades rikspolischefen i stället föregripa utredningen att i praktiken tillbakavisa påståendet om mörkläggning som en osannolikhet.

Eliasson tyckte synbarligen att det var lite jobbigt att programledaren tog upp den där gamla tweeten från hans tid som generaldirektör för Försäkringskassan, i vilken han sa sig "kräkas" på Jimmie Åkesson, men detta obehag fick han ta. Rikspolischefen hade nämligen ett tydligt mål med intervjun, och det var att få ut bilden att det är några enskilda poliser som begått ett misstag.

Så där brukar chefer svara när ett företag blir påkommet med handen i syltburken. Minns ni köttfärsskandalen på ICA? Uppdrag granskning lyckades med dolda kameror visa hur en butik systematiskt fuskade med datummärkningen och genom intervjuer med före detta anställda få bekräftat att detta agerande var en kultur. "Man blir", beskrev en tidigare anställd, "icafierad". Bolagets chef ville först få det att handla om några enskilda rötägg. Sedan blev förklaringen att det var "fel på rutinerna". Men det var minsann ingen chefsfråga. De anställda hade handlat på eget bevåg. Ja, säkert.

Det viktiga är att rädda det egna skinnet, varför Dan Eliasson kommer göra allt som står i hans makt att frågan inte ska handla om ledarskap eller en dålig kultur inom polisen. Enskilda poliser kommer få ta smällen för det inträffade. Alla kan begå misstag. Förlåt och gå vidare nu.

Jag tror emellertid inte att detta handlar om några enskilda polisers misstag. För en polis finns inget att vinna på att förtiga en brottslig gärning. Det här är något annat. Till Ledarsidorna berättar en annan anonym polis med lång yrkeserfarenhet om hur han och hans kollegor anpassar sitt arbete utifrån de "antirasister" som ingriper om en person med utländsk bakgrund blir gripen eller tilltalad av polis.

Hanif Bali (M) fick höra samma berättelse av en polis i tunnelbanan och berättade om det på Facebook. Ju fler exempel vi får, desto mer framstår Kungsträdgården-fallet som ett resultat av en kultur inom polisen än som enskilda polisers "misstag". Det ska dock mycket till för att en utredning ska komma fram till den kontroversiella ståndpunkten.

I medier som DN har övergreppen redan börjat slätas över som något som "är vardag" för alla unga kvinnor. Gäng som omringar flickor och kvinnor i syfte att begå sexuella övergrepp är alltså inte något nytt eller anmärkningsvärt, om vi får tro DN.

Och mitt i allt detta åtalas, hastigt och lustigt, en 15-åring för sexuella trakasserier på festivalen i augusti. Nog känns det onekligen väldigt lämpligt att åtalet kommer just nu...

Tidigare bloggat:
En polis som södertörnifierats

Läs även:
Malin Lernfelt

måndag 11 januari 2016

Åsiktsmonopolet är brutet


De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

En polis som södertörnifierats


Det var Nyheter Idag som var först med att berätta att en polis kontaktat DN angående en serie av sexuella övergrepp på kulturfestivalens We are Sthlm i augusti i fjol. Det var killar och unga män som systematiskt och i grupp antastade flickor och kvinnor genom att trycka sig mot dem i publikhavet och föra in händer både här och där.

DN:s Hanne Kjöller blev kontaktad av en anonym polis men valde att inte följa upp historien. Orsaken, enligt Kjöller, var att historien bedömdes vara "SD-fabrikationer".

Så här i efterhand slingrar sig DN som masken på en krok. Men det är inte Peter Wolodarskis tidning som får bära hundhuvudet när fler medier nu hakar på. Hastigt och lustigt har vinkeln på historien blivit att polisen mörkade vad som hade hänt.

Flera av de misstänkta gärningsmännen ska ha haft utländsk bakgrund. DN uppger att tidningen pratat med flera poliser som säger att de i vissa fall väljer att "medvetet mörka händelser där misstänkta har utländsk bakgrund". Polischefen Peter Ågren konstaterar:
Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen.
Förklaringen till varför polisen teg om sina ingripanden på festivalen är således att de gjorde analysen att det kunde gynna ett visst politiskt parti om de misstänktas utländska bakgrund blev känd för allmänheten.

Detta är anmärkningsvärt, närmast sensationellt. Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare att en polischef öppet har medgett att hans medarbetare mörkar händelser för allmänheten av partipolitiska hänsyn.

Visst har vi länge sett hur presstalespersoner trippat på tå i vissa fall, hur signalement gjorts så allmänna att de saknar relevans. Men detta är faktiskt ett steg till i polisens anpassning till ett skadligt PK-klimat. Det är oerhört allvarligt, och det beror sannolikt inte på enskilda medarbetares misstag utan på en kultur inom polisen.

Att en enskild tidning väljer att ignorera vissa nyheter är en sak. Det finns trots allt fler medier att vända sig till. Att polisen tar hänsyn till hur deras arbete påverkar partiopinionen i Sverige är däremot rent hårresande.

Kanske borde vi ändå inte vara så förvånade. Polishögskolan har trots allt flyttat in på Södertörns högskola och rikspolischefen är ingen mindre än Dan Eliasson. Ni minns han som i egenskap av generaldirektör för Försäkringskassan twittrade att han "kräks" på Jimmie Åkesson.

Rikspolischefen säger att polisens agerande ska utredas. Han måste nog tänka igenom om det gynnar SD eller inte först.