Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Den hånade otryggheten

Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:

Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.

Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."

Den sanna bilden av Sverige

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta "surrealistiskt". Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där "samhällsbygget" han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

När statsministern kallar svenska folkets oro för surrealistisk är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har svårt att få ihop sina låga opinionssiffror med den egna självbilden av samhällsbyggare och folkrörelse.

DN har publicerat en artikel som går igenom påståenden om Sverige som publicerats i medier i USA, Ungern och Tjeckien men också av politiker i en rad länder. Bilden av Sverige har förändrats, och det är inte så konstigt. Ty Sverige har förändrats. 

Bilden av detta lilla land i norra Europa har förmodligen aldrig varit med sanningen helt överensstämmande i andra länder, men så länge amerikanska, brittiska och andra medier beskrev Sverige som ett litet bullerbyland som lyckas hålla sig utanför alla problem, som knappt har någon brottslighet och som är ett föredöme på alla tänkbara sätt, klagade varken DN, Aftonbladet eller utrikesdepartementet. Den felaktiga bilden fick de gärna ha.

Nu när rapporteringen intagit den motsatta positionen låter det annorlunda. Då kallas det "desinformation". Både Svenska institutet och UD arbetar för att "korrigera" bilden av Sverige utomlands - UD har skickat ut en vägledning till de svenska ambassaderna för hur de ska bemöta falska påståenden om vårt land.

Visst förekommer överdrifter i utländsk rapportering om Sverige. För oss som bor här är det relativt lätt att genomskåda när en journalist eller debattör uttrycker sig tvärsäkert om Sverige men helt uppenbart inte vet så mycket om landet, ens om det bor två eller tio miljoner människor här. Det må vara hänt, Sverige är litet och perifert i ett globalt perspektiv. Men det är likafullt viktigt att rena sakfel påpekas.

Så vem avgör då vad som är sant när meningarna går isär? DN intervjuar Christian Christensen, professor i journalistik vid JMK, som angående utländska medier hävdar att "man måste fråga sig hur sakliga de är i sin rapportering - inte bara att de rapporterar utan hur de gör det. Hur sant är det?".

Detta trodde jag var en källkritisk hållning som inte bara ska användas på utländska utan även inhemska medier som DN, Aftonbladet och Sveriges Radio. Att utgå från att något är sant bara för att det skrivs i etablerade svenska medier är naivt, på gränsen till infantilt. Den inställningen bäddar för att nyhetskonsumenten får en väldigt tillrättalagd bild av sakernas tillstånd.

Det är när uppgiften att motverka desinformation övergår i en strävan att upprätthålla en förskönande bild som jag reagerar.

Inför Brexitomröstningen i somras punktbevakades Sverige av brittiska medier. Det fick svenska ambassaden i London att slå larm till UD om hur Sverige framställs i asylfrågor för att få den brittiska regeringen att strama åt landets flyktingpolitik: "Daily Mail framhåller Sverige som naivt och ett avskräckande exempel på vilka konsekvenser en liberal migrationspolitik kan ge", stod bland annat i rapporten.

Att svensk migrationspolitik har varit naiv och definitivt bör ses som ett avskräckande exempel råder inga som helst tvivel om. Vi ser detta varje dag - i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten, i rättsväsendet, på asylboendena, på arbetsmarknaden. Naiviteten har rent av kostat människor livet.

Detta är ingen ytterkantsuppfattning. Svenska partier - från Moderaterna till Socialdemokraterna - har backat från den politik som gällde fram till förra hösten. M har omprövat hela sin migrationspolitik och inget tyder i nuläget på att de reinfeldtska öppenhetsidealen kommer vara vägledande i Anna Kinberg Batras parti under överskådlig tid, även om ungdomsförbundet månne tycker annorlunda.

Här handlar det alltså inte om att motverka desinformation eller ryktesspridning (vilket för övrigt är vad den kinesiska regeringen kallar sådant som den anser skadar landet) utan om att upprätthålla en bild av Sverige som ett land det inte längre är.

Det är viktigt att ha i åtanke att medieras trovärdighet inte bara handlar om vad de rapporterar utan i lika hög grad om vad de inte rapporterar. Enstaka ordval kan tona ned eller trissa upp betydelsen av en händelse, något svenska medier arbetar med väldigt noggrant. Ofta för att inte gynna vissa politiska krafter.

Allt detta bör en nyhetskonsument i dag vara medveten om när den öppnar en tidning, klickar på en nyhetslänk eller slår på TV:n. Allt du ser och hör har en avsändare. Den avsändaren har ett syfte med hur nyheten framställs. Om avsändaren sitter i USA, Ungern eller i DN-skrapan är faktiskt av underordnad betydelse.

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Detta är inte en kamp mellan ont och gott utan mellan olika intressen. 

Organiserat tiggeri är en...

Kolla mer av I fablernas land på Facebook!

En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

Ibland passar de liberala värdena

[E]tt fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis tvingas på alla. 

Dessa kloka ord skulle nog varje sann liberal skriva under på i sömnen. Att politiker ska låta människor vara i fred i största möjliga mån, att vi inte med lagstiftning ska söka rensa bort allt i samhället som anses äckligt, motbjudande eller olämpligt bara för att vi känner så, är en viktig liberal princip.

Det är därför så förvånande att ovanstående citat är hämtat från Aftonbladets ledarsida. Mindre förvånande är däremot att texten skrevs i ett försvar av burkinin.

Nog får det sägas vara ett intressant sammanträffande att denna ledarredaktion fann det nödvändigt att plädera för en generell liberal hållning i lagstiftarens förhållande till den enskilde just när ett burkiniförbud implementerats i ett västland.

Vi såg inga sådana tendenser när Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster eller varje gång ett förbud mot "sexistisk" reklam föreslås av något av riksdagspartierna eller någon obskyr kvinnoorganisation.

Det måste vara en ren slump att tidningen finner det viktigt att dra sin liberala lans i just denna fråga just nu. Eller så är det så enkelt som att Aftonbladets liberala fernissa är försvinnande tunn. Den får ju inte komma i vägen när tidningen de facto vill förbjuda sådant den inte gillar.

De liberala värdena passar bara ibland.

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

Demokratiföraktet

"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

Aftonbladets hycklande moralister

Med jämna mellanrum dyker den upp - debatten om den förment skadliga reklamen. Vi måste skydda våra barn och unga från "orealistiska kroppsideal". Detta slutar alltid med samma förslag: förbud.

Senast ut i denna tröttsamma debatt är Aftonbladets ledarsida (de måste väl vila från Löfven-hyllningarna i några dagar) som kräver, ja just precis, ett förbud mot "sexistisk reklam" (Unvisit krånglar så det är en direktlänk).

Somar Al Naher upprörs över att det knappt går att "åka Stockholms tunnelbana utan att dränkas i annonser för tandkräm, bilar och Gud vet vad".

Ja, det är för bedrövligt. Kala väggar á la Nordkoreas tunnelbana, eller obegriplig konst, vore förstås lämpligare. Eller kanske bilder av en vinkande Stefan Löfven i stället? Somar Al Naher ignorerar här helt att SL får in hundratals miljoner årligen på reklamintäkter (2012 var siffran 249 miljoner, sedan dess har SL ökat intäkterna betänkligt och i år har den borgerliga majoriteten gjort en upphandling som ger SL 70 procent av intäkterna från bland andra Clear Channel).

Somar Al Naher ogillar alltså all reklam. Men mest hatar hon reklamen för kvinnliga bikinidelar, i synnerhet om de råkar sitta på någon utan bilringar. Sådan reklam har kallats för ett "folkhälsoproblem" av den socialdemokratiska stjärnan Veronica Palm. En facebookare har kallat det "ett svek mot våra barn". Inga ord är uppenbarligen för stora här. Barn far uppenbarligen direkt illa av att se kvinnor i bikini i tunnelbanan.

Jag tycker att detta är ett storartat nyckleri. För varken Veronica Palm, Somar Al Naher eller den uppmärksammade facebookaren har förstås något som helst emot att deltagare i det årliga Pridetåget visar brösten eller går med snoppen i vädret samtidigt som barnfamiljerna står vid sidan om och tittar på. Det har inte jag heller, inte ett dugg. Men då tycker jag heller inte att bikinireklam, eller annan reklam som använder vackra kvinnor och män, ska regleras eller förbjudas. Tvärtom! Jag ser gärna mer av den.

En omättlig moralism och ett utstuderat hyckleri. Det är vad Aftonbladets ledarsida presterar vecka ut och vecka in.

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

Anders Lindberg och okunskapen

Den blivande chefredaktören för Aftonbladets ledarsida Anders Lindberg går till ett ryggmärgsmässigt angrepp (länk via Unvisit) mot boende i Saltsjö-Boo då de har protesterat mot att en villa som i dag hyrs av MC-klubben Hells Angels, HA, kanske ska bli boende för ensamkommande flyktingungdomar.

Det har nämligen visat sig att grannarna räds en växande otrygghet i området. HA skrämde bort småbuset och störde inte de kringboende, hävdar ett antal personer som vill vara anonyma.

Lindberg kallar reaktionerna för ett utslag av okunskap. Och visst är det delvis så. Alla unga män som bor på asylboenden eller HVB-hem antastar inte kvinnor och flickor. Självfallet är det en minoritet som gör detta. Men det betyder inte att människors rädsla och oro inte är på riktigt. Vårt hem ska vara vår trygghet, och upplever vi oro för att den tryggheten raseras - vilket har skett under lång tid i utsatta förorter - reagerar vi kraftfullt.

Det är väldigt bekvämt att skylla på välbärgade kommuner och stadsdelar. Osökt uppstår då frågan hur många asylboenden som Anders Lindberg själv bor granne med? Hur många boenden för ensamkommande flyktingungdomar har han i kvarteret? Egentligen delar Lindberg samma syn som grannarna i Saltsjö-Boo: de röstade för en politik vars konsekvenser de inte är villiga att ta personligen. Andra får betala.

Aftonbladets välbetalda ledarredaktion tillhör just den privilegierade grupp människor som den angriper. En grupp som inte påverkas särskilt mycket, eller alls, av den rekordstora asylinvandring som Sverige haft under lång tid och i synnerhet under de senaste fem åren. De sätter inte sina barn i skolor där var tredje elev är asylinvandrare.

Anders Lindberg har gett ryggradslösheten och kappvändandet ett ansikte under sin tid på ledarredaktionen genom att tvärsäkert hävda saker för att sedan byta åsikt och inte låtsas om att det alls har skett (se ett av många exempel nedan). Han är verkligen inte rätt person att fälla omdömen om andras okunskap. Tvärtom är Lindberg en sällsynt dåligt insatt tyckare i det offentliga samtalet.

Men Anders Lindberg har i alla fall en egen Flashbacktråd. Det är det inte alla som har.

Läs även:
Fnordspotting

Den ena dagen... är inte den andra lik.

Åsiktsmonopolet är brutet

De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

U-svängar och blinda fläckar

Det har inte varit lätt att hänga med i svensk politik under det år som gått. Sällan har ord och övertygelser visat sig betyda så lite. Om vi backar till partiledardebatten i maj, blir kontrasten med dagens migrations- och asylpolitik närmast komisk.

I maj var allt lugnt. Trots att Migrationsverkets prognos för året talade för uppemot 105 000 asylsökande, ett rekord. I partiledardebatten kallade Stefan Löfven detta presumtiva rekord för "en liten ansträngning". Socialdemokraternas kongress i slutet av maj hade varit ett ypperligt tillfälle att diskutera migration och integration. Kan man tycka. Men partiledningen beslöt stryka dessa frågor från dagordningen, troligen av samma skäl som posten som integrationsminister avskaffades när Socialdemokraterna tog tillbaka makten: allt skulle lösas med offensiv jobbpolitik.

Jobben var således huvudfokus på S-kongressen. Fixar vi jobben, fixar vi även integrationen, var Löfvens entusiastiska budskap. Fanan hölls högt ända in på hösten. Löfven deltog i en manifestation på Medborgarplatsen för ett fortsatt högt flyktingmottagande och sa att "mitt Europa bygger inte murar". Där och då var statsministern fortfarande hoppfull att han med hjälp av sin nya kompis Angela Merkel skulle lyckas övertyga övriga EU-länder att ta emot fler asylsökande.

I oktober började verkligheten så sakta sjunka in. September var en tung månad med krackelerande mottagningssystem, i oktober blev situationen riktigt akut. Planer för tältläger lades fram. Migrationsverket larmade. Kommuner larmade.

Regeringen tvingades till slut till en historisk u-sväng i migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd, id-kontroller och skärpta regler för anhöriginvandring. Just de regler som Löfven tidigare varnat för skulle "göra Sverige till ett väntrum" var nu plötsligt helt nödvändiga för att rädda välfärden.

Det krävdes 170 000 asylsökande varav 30 000 ensamkommande ungdomar, asylsökande sovandes i Migrationsverkets reception, tältläger, en statsbudget som flög åt helvete med tiotals miljarder, kommuner som Lex Sarah-anmälde sig själva och partikamrater som kallade migrationsministern för en jävla idiot för att verkligheten skulle nå ända till Rosenbad.

Till Aftonbladets ledarredaktion har den emellertid ännu inte nått. Anders Lindberg skriver en ledartext (via Unvisit) värdig den tidning har arbetar för. Huvudtesen är att fyra borgerliga ledarsidor har skapat ett debattklimat i samhället som fått den rödgröna regeringen att byta fot i migrationspolitiken. Underförstått betyder detta att Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Anna Dahlberg och PM Nilsson skulle ha tentakler ända in på Rosenbad.

Förklaringen är minst sagt krystad. Förr brunmålades kritikerna. Nu hävdar alltså Aftonbladet att dessa påstått SD-anstrukna element har en direkt påverkan på den socialdemokratiska politiken.

Lindberg anklagar dessa borgerliga ledarsidor för att tillsammans med Sverigedemokraterna sprida alarmistiska beskrivningar av tillståndet i den svenska välfärden till följd av asylpolitiken. Men vad är alarmistiskt i att varna för ett kapacitetstak i asylmottagandet? Vi nådde ju dit i oktober. Att varna för ökade kostnader? Migrationsverket begärde tiotals extra miljarder, vilket gjorde regeringens höstbudget inaktuell redan innan den lades i riksdagen.

Det som har hänt är att det de ovanstående debattörerna tillsammans med andra länge har varnat för har blivit verklighet. Regeringen svävade fram till oktober på små rödgröna moln av fagra visioner och infantila tal om "mänskliga rättigheter", helt obekymrad av konsekvenserna.

Lindberg menar att utländska ambassadörer är förvirrade över Sveriges omsvängning. Det gör honom oroad. Bilden av Sverige som "humanitär stormakt" ute i den stora världen är alltså viktigare än att agera ansvarsfullt och långsiktigt hållbart på hemmaplan.

Detta är en förbluffande syn på hur ett rike ska styras. Men det säger väldigt mycket om Aftonbladets förvridna verklighetsuppfattning. Inte ens höstens asylkollaps har fått tidningen att vakna till.

Migrationspolitiken är och förblir tokvänsterns blinda fläck.

Alternativa medier växer

Vilka medier vänder du dig till för att tillgodogöra dig de senaste nyheterna? Kvällspressen? Lokaltidningen? Public service?

Om du frågar en genomsnittlig svensk är svaret allihop. Men i allt högre grad konsumerar vi alternativa medier. Detta har Martin Borgs kunnat konstatera genom att undersöka från vilka vi konsumenter delar nyheter. Han tittade på de tio mest delade artiklarna och fann detta: efter Aftonbladet och Expressen hittar vi SVT - och Fria Tider. Följda av Nyheter I dag, Sveriges Radio och Avpixlat.

Det är ingen hemlighet att de traditionella medierna alltid har sett ned på uppstickarna. Bloggosfären har kallats för "en kloak", så det är inte svårt att lista ut vad etablissemanget tycker om de framväxande medierna.

De alternativa medierna har vuxit och blivit betydligt större än vad jag hade kunnat tro (men i ett läge när SD blir Sveriges största parti i Yougovs mätning, säga vad man vill om den, kanske vi inte ska förvånas över någonting). Tillväxten är ett tecken i tiden. Ett tecken på hur allt fler medborgare har förlorat tilltron till de traditionella medierna och söker information i alternativa kanaler. Kommer detta påverka de gamla mediernas bevakning? Det är frågan.

Detta är en fascinerande utveckling. Inte minst för att vi bland de största alternativa medierna nämligen inte hittar någon uttalad vänstersajt. Faktum är att förutom Aftonbladet, som får kallas uttalat vänster, och public service, som vi kan kalla outtalat vänster, saknas det vänstermedier bland de mest delade som Martin Borgs undersökte.

Att mäta delningar är förstås inte detsamma som att mäta läsare/tittare/lyssnare. Men jag tror att det säger något mer. Dels hur aktiva konsumenterna är, dels hur spridningen ser ut. En delad artikel på Facebook eller Twitter kan potentiellt nå tiotusentals andra.

Det är onekligen anmärkningsvärt hur snabbt de alternativa medierna har vuxit, och jag gissar att det är nog för att få mediechefer på de gamla mediehusen att börja bita på naglarna. Inte minst som få av dem ens tjänar några pengar längre.

Aftonbladet på djupt vatten

Man kan också fråga sig vad som kommer att hända om alla "säkerhetsventiler" i det svenska debattlandskapet täpps igen? Om det till slut inte finns några kanaler för människor att säga sin mening, leva ut sitt missnöje och vädra åsikter som inte släpps fram på annat håll? Erfarenheten säger att om man stänger säkerhetsventiler, då stiger trycket.

HAX skriver bra om riskerna med Aftonbladets utannonserade "granskning" av Flashback.

Det ökända forumet är nämligen skvallertidningens nästa måltavla. I samarbete med vänsterextrema Researchgruppen kommer Aftonbladet hänga ut personer som fäller upplevt rasistiska kommentarer. Enligt Jan Helin rör det sig endast om personer som har offentliga uppdrag, alltså inte privatpersoner. Vi får verkligen hoppas att tidningen håller sitt ord. För Aftonbladet har gett sig ut på djupt vatten.

På Flashback finns de obekväma, provokativa och kontroversiella rösterna. De som utmanar det politiskt korrekta. De som går på tvärs med vad man "ska" tycka i frågor som rör droger, sexualitet, självmord, demokrati och mycket annat.

Forumet är alltså ett slags vattenhål och, precis som HAX skriver, en sorts säkerhetsventil för många. Vetskapen om att Researchgruppen har tillgång till inloggningar och IP-nummer kan räcka för att skrämma bort många röster. Vad vinner samhället på om dessa röster tystnar? Vad händer om säkerhetsventilen täpps till?

Nu har de lyckats snärja en SD-medarbetare i Europaparlamentet och en miljöpartistisk Landskronapolitiker (den sistnämnde gav inte lika stora rubriker, av någon anledning). Jag har ingen större sympati för personer som sprider dynga anonymt och samtidigt håller upp en annan fasad i sina politiska uppdrag. Men jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad nästa steg i kvällspressens granskning kan tänkas bli.

Det borde vara mejl- och sms-konversationer. Vad politiker skriver i mejl och sms till vänner och bekanta torde vara intressant för den som vill få fram en annan bild än den officiella. Och Researchgruppen har ju bevisligen inte dragit sig för att göra intrång.

Alternativet är att de börjar hänga ut alla de får tag i och listar dem på nätet. Som ett slags offentligt skamstraff. Och sedan då? Vilka står näst på tur att granskas? Vad ska granskas när anonyma rasistiska uttalanden på ett nätforum inte är så spännande längre?

Var och en kan ju fundera över var detta kan tänkas sluta. Dammluckorna har så att säga redan öppnats. Men riktigt så långt tänkte nog inte Aftonbladet.

Sierskan

"När Juholt pratar lyssnar man. Talet innehöll inget konkret, men tonen, anslaget, var lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i Hameln. [...] Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd. Juholt är den första partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti."

Så här gick det när Åsa Linderborg tittade i sin spåkula 2011. Kan vara värt att tänka på när hon ger sig på politiska spådomar i framtiden...

Researchgruppen ett hot mot det öppna samhället

Kriminella Researchgruppen bedriver i samarbete med Expressen ett korståg mot anonyma näthatare. De delade på en Guldspade för det arbetet.

Eftersom det är valår har fokus legat på att avslöja sverigedemokratiska företrädare som rasister och hänga ut dem. Detta har varit en välplanerad del i mediernas sätt att bekämpa SD.

Nu påstår sig Researchgruppen även ha fått tillgång till Flashbacks databas. Detta är oerhört graverande. Flashback utmålas i medierna som en kloak, ett skumt tillhåll för extremister och näthatare. Men det är så mycket mer än så.

Flashback är en yttrandefrihetens sista utpost i dagens känsliga klimat. En plats där väldigt privata och personliga frågor diskuteras öppet. Där människor erkänner missbruk och psykisk ohälsa och stöttar varandra. Där pedofiler kommer ut och ber om hjälp och stöd. Där ungdomar talar om sexuella övergrepp och svårigheter i livet.

Enligt företrädare för Researchgruppen har minst en tidning visat intresse för materialet. Det krävs inte så mycket tankeförmåga för att dra slutsatsen att det högst sannolikt är Expressen (på tal om kloaker). Totalt ska det röra sig om "ett par hundratusen" konton.

Många har reagerat med bestörtning över uppgifterna. Vi vet ännu inte om de stämmer och vad som i så fall kommer att publiceras. Bara att publiceringar kommer att skada enskilda individer, vilket förstås är poängen.

Neos Andreas Ericson frågar sig vad det egentligen är för politisk klimat vi har skapat. Ja, det kan man sannerligen undra. Ett skammens och intoleransens klimat. Ett klimat där journalistik som går ut på att förnedra människor offentligt belönas med priser.

Researchgruppen är nämligen inte ensamma. Robert Aschberg har gjort en programidé (Trolljägarna) av att spåra upp dem som skrivit kränkande eller olämpliga saker på nätet och dra ned brallorna på dem framför kameran. Vi förväntas skratta och känna att där fick de minsann så de teg.

Jag trodde att den sortens låg TV-underhållning hörde det tidiga 90-talet till, då Gert Fylking klädde ut sig till hund och juckade på folk och då det var fistävlingar på bästa sändningstid i TV3. Men icke. Välkommen till 2014.

För denna utveckling kan jag bara känna avsky.

Läs även:
Fnordspotting, Anna Troberg, Anna Troberg 2

PK-eliten uppfostrar

I gårdagens partiledardebatt arrangerad av Aftonbladet, som tidvis var närmast olidlig, skulle jämställdhet diskuteras.

Aftonbladet visade ovanstående bild, ett grabbigt skämt från ett studentflak som fått stor uppmärksamhet i detta känsliga land. Partiledarna fick frågan vad de tyckte, en diskussion som skulle mynna ut i en bredare debatt om sexism, våldtäkter och gud vet vad.

Göran Hägglund uttryckte att dylika skämt är "fullständigt oacceptabla". Annie Lööf tog i från tårna och kallade skylten "vidrig" samt  hävdade att "tårarna var nära" (på allvar?).

Så reagerar en uppstyltad PK-elit som ser som politikens uppgift att reagera på och ta avstånd från enskilda studentbanderoller. Som är så måna om att uppfostra undersåtarna och i alla lägen tycka "rätt" att det står mig upp i halsen (inte ned i halsen, Annie, oroa dig inte).

Jag hade önskat att Jimmie Åkesson, i egenskap av det svarta fåret i sällskapet, hade sagt att detta inte är politikens uppgift. I stället stod han och sov och "glömde frågan".

En missad chans att uttrycka lite vanligt folkvett.