Motpol har blivit Fristad

Från och med nu bloggar jag på en ny blogg som heter Fristad. Samma bloggare, samma innehåll men en ny plattform.

Häng med till Fristad!

Motpol tackar för sig

Så länge jag kan minnas har jag skrivit.

Det har varit ett behov sedan mellanstadiet. På högstadiet köpte mina föräldrar en elektrisk skrivmaskin till mig, vilket var vågat eftersom mitt rum låg vägg i vägg med deras och skrivmaskinens knattrande knappast kan ha underlättat nattsömnen. Men de ville väl uppmuntra mitt skrivande (det var dock innan de visste att jag i nionde klass skulle skriva ett arbete om Adolf Hitler på 150 sidor).

Som politiskt uppvaknad dränkte jag sedan lokaltidningen med insändare och långa drapor som kunde täcka närmare en hel sida. Sedan fick vi internet och lokaltidningens läsare kunde skonas när skrivandet flyttade ut på nätet och så småningom in i en blogg.

I nästan ett decennium har jag bloggat dagligen med runt 500 bloggposter om året. Jag närmar mig 5 000 publicerade bloggposter, därtill har jag skrivit över 2 000 inlägg på den mindre välbesökta spel- och filmbloggen.

Bloggen har fyllt en viktig roll för mig personligen, inte minst som ett tillhåll för att ventilera men också ta del av många intressanta diskussioner i kommentarsfälten. Vad den har betytt för er läsare vet jag inte - förhoppningsvis har den åtminstone inspirerat till diskussion. Bloggen har lockat fler och nya läsare de senaste åren med enskilda bloggposter som fått över 35 000 visningar.

Tiderna förändras och livet likaså. Nya förutsättningar gör att det inte kommer finnas plats för bloggandet med samma intensitet som tidigare. Efter över nio år här på Motpol känner jag att det är ett bra tillfälle att sätta punkt.

Men.

Samtidigt som jag avslutar denna lilla epok trycker jag på omstart. Mitt bloggande återuppstår på en ny plats, i en ny och modernare plattform. Fortfarande lika partipolitiskt obunden som tidigare och fortfarande med mina egna tankar och ord.

Tanken är att fortsätta skriva, men inte i samma höga tempo som hittills. Min ambition är att blogga några gånger varje vecka.

Jag hoppas att du vill vara med även fortsättningsvis. Kommentarsfältet väntar. Ölen står på kylning. Nu kör vi andra halvlek.

Hjärtligt välkommen till Fristad!

Not: Motpol kommer att ligga kvar, så det går utmärkt att kommentera gamla bloggposter. Men hela biblioteket med bloggposter och kommentarer från 2007 och framåt har migrerats till Fristad. Endast de senaste dagarnas bloggposter saknar kommentarer eftersom blogginnehållet migrerades förra veckan.

Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Inrikesministerns platta löften

Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.

Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).

Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).

Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:

För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen [...] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.

Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.

Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.

Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.

Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.

Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Ett rosa fiasko

När valnatten i september 2014 led mot sitt slut fanns det både skäl att andas ut och att förfasas över framtiden.

Andas ut för att populisterna i Feministiskt initiativ inte klarade riksdagsspärren och därmed missade chansen att utgöra ett potentiellt regeringsunderlag för Stefan Löfven. Förfasas för att de kommit in Stockholms stadshus och nu skulle utgöra just ett underlag för en rödgrönrosa majoritet.

Fi hade högtflygande planer, men som ett nytt och oerfaret parti blev det en lätt match för mer erfarna socialdemokrater och miljöpartister. När ansvarsområdena fördelades fick S posten som finansborgarråd, MP miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden medan V fick ansvar för bland annat äldreomsorgen. Fi fick ingen nämnd eller rotel utan ett ordförandeskap i ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter bestående av sex politiker och sju företrädare från grupper som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk. De har träffats ett tiotal gånger och pratat.

Officiellt är MR-rådet ett rådgivande organ för Stockholms stads ledning i "frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet". I praktiken har det mest blivit en dyr samtalsklubb, vilket fick moderaten Cecilia Brinck att hoppa av. Hon tyckte väl att hon kunde göra bättre saker med sin tid.

Detta råd var något Fi hade gått till val på och liknade därmed en rosa seger. Men nu två och ett halvt år senare kan vi konstatera att det inte har lyckats med någonting. Partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco, sjukskriven i ett år för utmattning kort efter valet, är ändå nöjd med inflytandet. Det har nämligen även skapats ett kansli för mänskliga rättigheter, vilket befolkas av tio tjänstemän. Chefen tjänar över 100 000 kr i månaden.

Men det kunde vara värre. Fi hade kunnat få större inflytande över budgeten, förbjuda "sexistisk" reklam i stadens offentliga miljöer och ställa till mig allsköns dumheter. Det blev en samtalsklubb och en dyrt kansli.

Kanske var detta priset vi fick betala för att hålla Fi borta från reellt politiskt inflytande och att skriva in blanco-checkar till stadens skattebetalare. I så fall har det nog trots allt varit värt det.

Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Massutmaning

Många väntar fortfarande på Tino Sanandajis bok Massutmaning, som sålde slut på sex dagar. Tills den anländer kan vi fördriva tiden med att titta på hans egen presentation av boken.

Den snälle populisten

I går kungjorde Stefan Löfven på Facebook att han skippar Almedalen i sommar och i stället väljer att åka runt i Sverige och prata med människor som inte brukar besöka politikernas roséflödande firmafest i Visby.

Statsministern vill på detta sätt visa att han är "en av folket". Socialdemokraterna kommer därmed ut som populister på allvar. Löfven skulle förstås kunna välja vilken annan vecka som helst för att åka runt och "träffa folk" - han och regeringen var på Sverigeturné så sent som under den vecka - men han väljer just Almedalsveckan för att markera mot den politiska och mediala eliten. Att han står för något annat. Att han står närmare folket.

Även om strategin är väldigt genomskinlig (Löfven lär knappast skippa Almedalen under ett år som betyder något, alltså valåret 2018) är den inte dum. Den ligger så att säga i tiden när folk runt om i västvärlden vänder sig mot det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Om strategin fungerar återstår däremot att se. Givet hur ofolklig den så kallade oppositionsledaren är kan Löfvens försök att förställa sig som en statsman för folket mycket väl gå hem. Han blir en stark kontrast till en robotlik moderatledare utan känsla för den butiksanställde i Arvidsjaur, den arbetslösa i Sveg och den ensamstående och heltidsarbetande undersköterskan i Staffanstorp.

Å andra sidan leder Löfven partiet som förkroppsligar den politiska makten i Sverige, ett parti som regerat under större delen av vår moderna historia och som fortfarande har mycket täta band med den mäktiga fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna är i dag längre ifrån vanligt arbetande folk än vad partiet någonsin har varit. En veckas turné ute bland verklighetens folk kommer inte ändra på detta.

Stefan Löfven har sett hotet som ett land som glider isär i livsvillkor innebär. Han förstår vad en växande misstro mot den politiska och mediala makten kan betyda för hans eget parti. Det är först och främst detta hot mot ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav som får honom att kliva ur bekvämlighetsbubblan i Stockholm och ge sig ut i landet.

För att rädda sitt parti har Stefan Löfven insett att han behöver bli populist. Givetvis en snäll sådan till skillnad från alla dumma populister där ute.

Motståndarna lägger grunden för en ny Trumpseger

Få saker har skakat om världen och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget i både USA och Sverige som Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Fler och fler börjar inse att inget kommer bli som förr.

Redan dagen efter inleddes mer eller mindre våldsamma protester. Människor gick alltså ut och protesterade mot ett valresultat. Inte för att det förekommit oegentligheter, inte för att de var "too close to call", utan för att demonstranternas kandidat förlorade. Men OK, det är ett känslosamt ögonblick, och eftersom vissa har protesten och plakatbärandet i sitt DNA var det kanske inte så konstigt.

Reaktionerna efteråt är desto mer talande. Trumpanhängare har fått stryk, protesterande startade bränder och förstörde egendom när Trumpsupportern Milo Yiannopulous skulle tala på Berkley och alla stora medier ägnar all sin vakna tid åt att håna den nyvalde presidenten och därmed indirekt hans väljare.

Det är uppenbart att det etablissemang som åkte på en välplacerad käftsmäll i november inte har lyckats göra en analys av varför det hände. Efter chocken kom inte eftertänksamheten utan ilskan och hämndbegäret. De beter sig som boxaren som blivit nedslagen i ena ronden och går ut i nästa utan att hålla garden uppe. Det kommer smälla igen.

Just nu, dag efter dag, vecka efter vecka, upprepar medierna, kändisarna och de politiska analytikerna exakt samma misstag en gång till. Intresset för de så kallade "fly over states" har inte ökat. Endast antipatin. De räcker inte bara finger åt Trump utan åt alla hans väljare. De förstår inte. De vill inte förstå.

Det hade förmodligen gått att tala med många av Trumps väljare i ett försök att mötas och ena landet. Med en rimlig kandidat 2020 hade det rent av varit möjligt att locka tillbaka många som tidigare röstade på Obama. För varje dag som går blir detta emellertid alltmer osannolikt. Ju mer ovett Trumps väljare får ta emot, desto mindre sannolikt att de kommer vända honom ryggen om fyra år. Det enda sättet de har att ge igen på det mäktiga etablissemanget som ständigt hånar dem är i valbåset. Igen.

Vi har sett exakt samma tendens i Sverige där Sverigedemokraterna växer trots att den som är öppen med sitt partival är paria. Partiet lyckas ändå fördubblas i storlek i varje val, och mer än så på lokal nivå.

Jag kan inte begripa att så många förstår så lite. Att de inte har lärt ett dugg av händelser som Brexit, Trump och för all del SD:s framgångar i Sverige. De fortsätter precis som vanligt, beklagar sig lite över tingens tillstånd men gör inte ett dugg för att förändra dem.

Det vi nu bevittnar är hur Trumps argaste motståndare lägger grunden för en andra Trumpseger om fyra år. Av samma skäl kan vi även vänta oss fler utträden ur EU. Och sannolikt en ännu större valframgång för SD 2018.

Statsministerns varma luft

Varannan svensk tycker att samhällsutvecklingen går åt fel håll, enligt en Ipsosmätning. Halva befolkningen är sålunda vad vissa i kultureliten valt att kalla "gnällspikar". Statsministern själv har som bekant tidigare deklarerat att uppfattningen att Sverige utvecklas åt fel håll är rent "surrealistisk".

Uppenbarligen inser Socialdemokraterna ändå sprängkraften i alltfler människors upplevda oro, annars skulle partiet knappast ha satt "Trygghet i en ny tid" som paroll för sin kommande partikongress i april. Det ska alltså bli en trygghetskongress. Alla som minns Pär Nuders flammande tal på Socialdemokraternas "tillväxtkongress" 2004 inser nog hur många luftballonger som går att fylla med den varma luften från årets kongressparoll.

Stefan Löfven har inte bara en fäbless för annorlunda och spännande språkliga uppfinningar som "industrikansler" och "innovationskatapult" - han gillar också att sätta ned foten i retoriken och låta tydlig och en smula bestämd.

Alla som kan arbeta ska arbeta, upprepar statsministern ofta. Ja, men hur ska det gå till? Hur ska det växande antal av människor som saknar både utbildning och yrkeskompetens bli anställningsbara? Här är det väldigt tyst på nya åtgärder.

Det ska vara ordning och reda i migrationspolitiken, säger Löfven. Här har regeringen tillsammans med delar av oppositionen infört en striktare lagstiftning - som är tillfällig och där både vissa oppositionspartier och delar av Socialdemokraterna vill återgå till de gamla generösa reglerna så snart som möjligt. Det blir strid om detta på kongressen.

Partisekreteraren menar att S gör en "positionsförflyttning" när partiet börjar prata om frågor som vi kanske mer kommit att förknippa med Moderaterna: trygghet, ordning och reda, fler poliser, mer pengar till försvaret. Det är definitivt en retorisk ompositionering, men i konkret politik? Inte mycket.

Samtidigt som regeringen filar på nya trygghetsfloskler fortsätter det grova våldet att öka. En polischef i Uppsala angreps nyligen på hemmaplan genom att någon sprängde hans bil. Till och med rikspolischefen tycker att det är allvarligt. Stefan Löfven hävdar att samhället måste "ta i riktigt hårt", ja, rent av "vara stenhårda". Låt mig uttrycka det som så att jag ifrågasätter statsministerns potens här.

Det är således många stora ord om trygghet från regeringspartiet, men vad gör Socialdemokraterna i form av praktisk politik? De föreslår marginella straffskärpningar och lite fler poliser. Det är tydligen Löfvens definition av att vara "stenhård". Jag tror inte den organiserade brottsligheten, eller den oorganiserade heller för den delen, darrar. (Därutöver ges några miljarder extra till den försvarsmakt de i decennier gladeligen monterat ned.)

Det som gör hela snacket om "trygghet i vår tid" så generande ihåligt är att det är just detta parti, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som är huvudansvarigt för alla de problem det nu lovar att åtgärda. Det är detta parti som under decennier av slapphet har möjliggjort den bristande respekten för polisen och burit det mesta av ansvaret för att utanförskapsområdena tillåtits växa fram och cementeras. Och säg hur ett parti vars tankegods känns lika modernt och nytänkande som ett gammalt avsnitt av Antikrundan ska lyckas vända utvecklingen?

Man kan även ställa frågan så här: skulle du lita på pyromanen när han erbjuder sig att vakta ditt hus? Skulle du låna ut din nya bil till den som nyss stal din gamla?

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Om det glömda Sverige

Stefan Löfven är rädd för att hans tidigare så lojala väljarbas ska lämna Socialdemokraterna för ett annat parti som växer på den svenska landsbygden. Ett parti som fångar upp missnöjda väljare från båda höger och vänster. Det är framför allt i detta sken vi ska betrakta statsministerns glesbygdspicknick.

I dag gästbloggar jag hos I otakt om det glömda Sverige.

Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Klimatalarmism blir lag

Inte utan stolthet presenterade regeringen under torsdagen ett nytt klimatpolitiskt ramverk, ett klimatpolitiskt råd och en ny lag. Åtgärderna stöds av alla partier utom Sverigedemokraterna.

"På samma sätt som det finanspolitiska ramverket har bringat ordning och reda i ekonomin, så kommer detta att bringa ordning och reda i klimatpolitiken", sade Stefan Löfven på pressträffen tillsammans med Isabella Lövin (MP). Det är onekligen en intressant jämförelse. Löfvens regering har nämligen fått tung kritik av Finanspolitiska rådet för att bryta mot det finanspolitiska ramverket, så särskilt mycket ordning och reda har det inte varit.

Varje år ska regeringen presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen. En handlingsplan ska finnas på plats för varje mandatperiod. Att prioritera bort klimatfrågan blir ett lagbrott. Det blir alltså i praktiken olagligt att ha en annan miljö- och klimatpolitik än den som den nuvarande regeringen driver. Och denna lag stöds helhjärtat av Alliansen, den så kallade oppositionen.

Det som irriterar mig mest är att svenska politiker verkar tro att det lilla Sverige gör har någon som helst påverkan på det globala klimatet. Ett land som bidrar med någon promille av de totala utsläppen skulle kunna fördubbla eller halvera dem utan att det påverkar ett endaste dugg.

Det som avgör är hur USA, Kina och andra stora utsläppsländer väljer att agera. Inte hur mycket svenska bilister och företagare på landsbygden beskattas sönder och samman. Detta vet rimligen Löfven. Ändå ska Sverige "gå före". Det låter ibland som att hela världens öde hängde på vad de svenska regeringen företar sig.

Klimatfrågan har blivit en religion för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och, tydligen, även för allianspartierna.

Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

En övervakningsstat som sväller

På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

Den svenska nationalismen

Sverige är ett märkligt land på många sätt. I synnerhet när det gäller vår självbild, som är närmast kalejdoskopisk i sin förvirring och mångtydighet. Ständigt tassar vi runt på tå, osäkra om vad vi får uttrycka och tänka om tillståndet i konungariket. Det är inte helt lätt att veta.

Å ena sidan anser vi att vi är ett föredöme i världen, något att avundas och efterlikna. Å andra sidan finns det ingen svensk kultur, inga svenska värderingar. Allt är lånat, allt kommer utifrån.

Å ena sidan ska man inte vara stolt över att vara svensk och helst inte vifta för mycket med svenska flaggan. Å andra sidan bör den som talar illa om Sverige utomlands passa sig jävligt noga.

Hur går det här ihop? Vad är Sverige och vad vill vi vara inför andra? Alice Teodorescu uttryckte det väl i en debatt mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s Aktuellt häromkvällen:

I ett land som hävdar sig vara inte särskilt nationalistiskt är det väldigt intressant hur mycket man bryr sig om bilden av Sverige. Jag tror att vi har en självbild av att vi inte är så nationalistiska, men när vi får kritik då ska sluta samman.

Det finns som jag tidigare påpekat en logik i att sittande regering vill måla tillvaron i ljusa färger medan oppositionen har som uppgift att göra det motsatta. Häri ligger inte det intressanta. Det är när svenska medier går ut och angriper enskilda personer för vad de påstått om Sverige i utländska medier som det börjar bli anmärkningsvärt.

Mest uppmärksammat på senare tid är förstås fallet Katerina Janouch. Janouch har inte bara sågats på stora uppslag i landets största morgontidning utan också drabbats professionellt genom att enskilda bokhandlare plockat bort hennes böcker som en reaktion på vad hon gett uttryck för.

Läs det igen. Detta är inte Turkiet, Ryssland eller Kina. En relationsrådgivare och barnboksförfattare uttalar sig i utländsk media om sin upplevelse av otrygghet i Sverige, med växande antal sexualbrott och rädsla bland kvinnor. För detta ska hon hängas ut. Till och med statsministern ombeds kommentera.

Vissa av hennes uttalanden kan beskrivas som överdrifter, men för att något ska kallas överdrift och inte osanning måste det finnas en grund av sanning. Katerina Janouch har inte hittat på att sexualbrotten ökar, hon har heller inte hittat på att Sverige fått enorma bekymmer till följd av de senaste årens stora asylinvandring. (Att DN:s Hynek Pallas utger sig för att vilja "korrigera bilden" av Sverige men själv blandar bort korten, relativiserar och kommer med halvsanningar i en intervju i samma kanal är onekligen ironiskt.)

Det brukar hävdas att yttrandefrihet inte innebär att man får säga vad som helst utan att få mothugg. Så är det givetvis, men att argumentera emot är något helt annat än att dela ut ett socialt straff. Att frysa ut. Och att ge sig på personens försörjning. Metoden är inte ny, så här har exempelvis feministiska aktivister arbetat länge. De kontaktar arbetsgivare och kollegor till den utpekade med det uppenbara syftet att beröva personen hennes försörjning. Det räcker inte att vinna en debatt, åsiktsmotståndare ska straffas på alla upptänkliga vis.

Janouch har liknat Sverige och den svenska konsensuskulturen vid en dysfunktionell familj. Det är en gemenskap där man inte pratar om problemen, där det obekväma sopas under mattan och där det primära är att upprätthålla fasaden utåt. Omgivningens uppfattning av familjen är viktigare än hur familjen i själva verket fungerar.

En sådan familjegemenskap kan bara sluta i bråk och skilsmässa. Sveriges politiska, kulturella och mediala elit behöver förstå att det människor bryr sig om är hur landet fungerar, inte vad omvärlden tror om oss.

Tidigare bloggat:
Prisa Sverige - eller håll käft

Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

En ny era

Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Kvinnoförtryckets apologeter

Varje år uppdateras Svenska Akademiens ordlista med nya svenska ord. 2015 noterades 13 000 nya ord medan 9 000 fick stryka på foten. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige har berikat landet med nya fenomen och därmed språket med nya ord. Som balkongflicka och barnbrud.

Det förstnämnda har varit ett okänt fenomen i Sverige fram till för något decennium sedan. För somliga har polletten ännu inte riktigt trillat ned när det gäller hedersproblematiken (det är ju så känsligt att säga att det finns olika kulturer och att vissa av dem är avskyvärda). Bland dem hittar vi skribenter, debattörer och politiker på vänsterkanten som gör allt för att relativisera det förtryck som drabbar framför allt kvinnor och flickor men även det manliga könet i hederns och traditionens namn.

I dag är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon blev mördad för att hon inte ville leva enligt familjens önskemål. Mördad för att hon inte ville gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Sahindal var modig och vågade trotsa familj och släkt. Hon talade till och med i riksdagen bara månader före sin död.

Aftonbladets Somar Al Naher skriver om vilken skillnad Fadime Sahindal sannolikt har gjort för andra kvinnor och flickor i samma situation genom att uppmärksamma problematiken. Kunskapen har ökat i samhället, men denna kunskap har uppenbarligen inte nått Aftonbladets ledarredaktion.

Al Naher aktar sig noga för att nämna begreppet "heder". I stället kallar hon det som drabbade Fadime Sahindal för "mäns våld mot kvinnor" - som om detta var exakt samma fenomen som när herr Karlsson i fyllan pucklar på sin fru.

Begrepp som "hedersvåld" eller "hedersmord", som specifikt syftar på brott som begås i hederns och traditionens namn, nämns över huvud taget inte. Aftonbladet gör sig till hedersbrottens apologeter, och det är rent ynkligt att skåda.

Det är just den här sortens relativisering och vägran att se saker för vad de är som har bidragit till att hedersbrotten har kunnat spridas i Sverige. Varje dag drabbas flickor och kvinnor av detta. Varje dag kringskärs deras frihet. Varje dag riskerar de att fara illa enbart för att de vill leva som alla andra.

Svenska språket har fått ännu ett nyord: barnbrudar. Även här blundas det aktivt. Regeringens barnminister Åsa Regnér har varit påfallande passiv och undfallande när frågan om barnäktenskap kommit upp. Migrationsverket och socialtjänsten märker att alltfler asylsökande minderåriga är gifta. Ibland med en annan minderårig, ibland med en betydligt äldre person. Inte sällan väntar paret barn.

Hur ska samhället se på detta? Regnér har inte gett något tydligt svar. Hon har konstaterat att barn inte ska vara gifta och sedan lagt till ett besvärande "men": "Men det är också en ny tid och nya situationer." 

Det är anmärkningsvärt hur lätt mänskliga rättigheter, och i synnerhet flickors och kvinnors rättigheter, väger för den feministiska regeringen och dess anhängare när kränkningarna begås av minoritetsgrupper och inte den vita majoritetsbefolkningen.

Den enda slutsats vi kan dra av detta är att mänskliga rättigheter för somliga är ett politiskt slagord som hellre används på plakat än i den politiska vardagen. De borde skämmas. 

Läs även:
SVT: Få fälls för hedersbrott

Public service briljerar

Donald Trump är nu USA:s president. Inga demonstrationer, inget gnäll, inga sårade känslor kommer ändra på det.

Svenska medier var förstås på plats för att följa när Trumps svors in - och intervjua folk. När SVT:s ekonomireporter Peter Rawet försökte sig på det sistnämnda gick det så här. Klippet innehåller så mycket sekundärskam att det är svårt att se på, men gör gärna ett försök.

Regeringens "kraftfulla åtgärder"

Den som hoppades att inrikesminister Anders Ygemans möte med Dan Eliasson skulle resultera i beslutet att tillsätta en ny rikspolischef hoppades förgäves. Eliasson sitter kvar, och det var väntat.

På en presskonferens redogjordes för hur polisens fallande utredningsresultat ska kunna vändas.

Åklagarmyndigheten ska förstärkas med ett tiotal åklagare, ett nytt resultatredovisningssystem ska inrättas och ett anställningsstopp införas i de nationella avdelningarna för att få ut poliser lokalt. Detta är alltså inrikesministerns "kraftfulla åtgärder". Det blir mest semantik av det här, ty särskilt kraftfullt är det inte. Polisförbundet i Storgöteborg beskriver träffande åtgärderna som "takdropp".

Mötet med rikspolischefen hölls enligt Anders Ygeman i "en uppriktig och allvarlig anda" (inklusive kaffe och bulle). I fjol fastslog inrikesministern att Dan Eliasson hade året ut på sig att vända utvecklingen. I dag hävdade Ygeman att han inte kommer sätta upp några nya tidsgränser för när rikspolischefen måste ha lyckats vända utvecklingen. En indikation är kanske inrikesministerns exempel att det i andra länder har tagit fem år att få ordning på en stor polisomorganisation. Eliasson sitter kort sagt tryggt fram till nästa val. Han "känner" att det går åt rätt håll.

Om det ska sägas något positivt är det möjligen att Anders Ygeman inte vill fokusera på statistiken eller återgå till forna tiders "pinnjakt". Det är ju egentligen ganska enkelt att förbättra statistiken om endast detta är huvudfokus: utred lätta narkotikabrott och fortkörningar i stället för skjutningar och gängkriminalitet så skulle det se ut som förbättringar i uppklarningsprocenten. Men så ska givetvis polisen inte arbeta.

Ygemans och Eliassons lugn under dagen till trots befinner sig svensk polis fortfarande i kris. Inte ens 15 procent av de anmälda brotten klaras upp. Allmänhetens förtroende sjunker och otryggheten växer. Polisen är inte i närheten av att komma tillrätta med gängkriminaliteten, står handfallen inför de brott som begås av personer som uppger att de är minderåriga och tvingas fortfarande prioritera bland mordutredningarna.

Att rikspolischefen i detta läge känner att det går åt rätt håll väger inte särskilt tungt. Men det räcker uppenbarligen för regeringen.

Tidigare bloggat:
Polisen och sifferexercisen

Läs även:
Paulina Neuding

God konsumentupplysning

Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna nu, hastigt och lustigt, vill se en gemensam alliansbudget som med Sverigedemokraternas stöd kan knuffa bort Stefan Löfven från statsministerposten möttes av stor förvåning. Tidigare har moderatledaren avvisat ett sådant förslag från Kristdemokraterna.

Kinberg Batra medgav i Studio Ett att det funnits ett hårt internt tryck att fälla regeringen. Troligen kände hon sig mer eller mindre tvungen att göra dagens utspel, även om hon visste att det skulle skjutas i sank av två allianskollegor. Missnöjet med att allianspartierna varit alldeles för veka i opposition är omfattande.

Jag tror dock att tillfället var illa valt. Detta utspel borde moderatledaren ha gjort redan hösten 2015. Att fälla regeringen vid en budgetomröstning ett år före ordinarie val är långt ifrån optimalt. Det skulle kunna resultera i det där extravalet som aldrig blev av, och ett extraval under ett ordinarie valår är förstås ingen betjänat av. Och såväl Centerpartiets som Liberalernas hållning i frågan om en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna har länge varit känd.

Allt detta vet Anna Kinberg Batra, varför torsdagens utspel nog främst ska ses som ett sätt för henne att visa sina egna väljare att det åtminstone inte är hennes fel att Löfven fortfarande sitter kvar. Det ansvaret får två andra partiledare bära. Samtidigt har det uppenbara risker eftersom det blottar den djupa spricka som går rakt igenom Alliansen, något Löfven inte var sen att påtala under dagen.

Alliansen finns fortfarande, men mest på papperet. Rent sakpolitiskt har Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt större chans till framgång i ett samarbete med Sverigedemokraterna. De behöver dessutom stödet. Liberalerna och Centerpartiet, som notera väl beskriver ett borgerligt maktövertagande som "politiskt kaos", kan gott närma sig Socialdemokraterna i stället. Det förefaller vara där de hör hemma.

Samtidigt som det moderata utspelet föll platt var det ganska bra att det gjordes. Nu har vi nämligen svart på vitt att Annie Lööf och Jan Björklund hellre ser Stefan Löfven som statsminister än Anna Kinberg Batra.

Detta är bra konsumentupplysning för alla borgerliga väljare inför det val som oundvikligen kommer 2018.

Prisa Sverige - eller håll käft

Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder