Prisa Sverige - eller håll käft

Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu

En svensk dröm

Alla känner till The American Dream. Den amerikanska drömmen handlar om att med två tomma händer arbeta och kämpa sig till välstånd, en högre levnadsstandard, ett bättre liv. Poängen är att man gör det själv, inte med hjälp av politiker, myndigheter eller en federal regering. Detta är ett vanligt tema i amerikanska filmer.

I Kina har Kommunistpartiet under Xi Jinpings ledning sedan 2012 lanserat samma begrepp - 中国梦(Zhōngguó mèng, den kinesiska drömmen). Betydelsen är delvis densamma som i USA - att våga drömma, jobba hårt och bidra till nationens återuppståndelse (under Kommunistpartiets kloka ledning, givetvis).

I praktiken betyder det att alla ska sträva åt samma håll, lita till och följa partiets anvisningar och därigenom månne skapa det "harmoniska samhället" som Hu Jintao lanserade som målet för sitt presidentskap.

Jag har funderat en del på vad en svensk motsvarighet skulle vara. Vad är den svenska drömmen? Behöver vi ens någon? Statsminister Stefan Löfven har mest pratat om "samhällsbygget", något som för övrigt får mig att tänka på det kinesiska Kommunistpartiets gamla slogan "Bygg landet!" (jiànguó, 建国, vilket faktiskt blev ett vanligt namn i Kina). Kanske inte något som Löfven vill förknippas med.

I en debattartikel i Aftonbladet (ej Unvisit) inför den senaste partiledardebatten i riksdagen lyfte Löfven fram fem områden som hans regering vill satsa på. Det handlade bland annat om att knäcka brottsligheten, bryta långtidsarbetslösheten och höja skolresultaten. I vanlig ordning har regeringen inte mycket till politik för dessa mastodontutmaningar. Det är kort och gott retoriska floskler.

I Löfvens "samhällsbygge" ska alla göra rätt för sig. Detta, menar Socialdemokraterna, är grundstommen i "den svenska modellen". Löfven skriver:

Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt.

Jag har påtalat det tidigare, men Löfvens mantra om "plikt" och "rätt" är fullständigt tomt så länge partiet bedriver en bidrags- och omhändertagandepolitik som ser till att den som inte gör sin plikt (i betydelsen arbetar och betalar skatt och ej begår brott) ej heller får samma rättigheter som andra. Vi vet ju alla att så ser den socialdemokratiska modellen inte alls ut.

Tvärtom går det alldeles utmärkt att leva gott i Sverige utan att ha arbetat en dag i sitt liv, tack vare alla generösa bidragssystem med pengar från såväl staten som kommunen (dvs. från människor som arbetar och betalar in skatt). Löfvens pliktretorik är ungefär lika trovärdig som Kommunistpartiets försök att lansera den kinesiska drömmen.

Därmed bör vi också fråga oss vad Löfvens prat om värderingar egentligen betyder i praktiken. I dagens Sverige, där det går utmärkt att ockupera mark utan att rättsväsendet förmår gripa in, där grovt kriminella som regel släpps ut i förtid från fängelset, där islamistiska organisationer får statsbidrag och där

Om det fanns något som en svensk dröm skulle jag önska att det var en stolt idé, ej byggd på floskler och valretorik, om att klara sig själv. Att arbeta och kunna försörja sig själv, att inte ligga andra till last. Denna idé ska gälla lika för alla, oavsett var du kommer ifrån, om du är man eller kvinna, medborgare eller bara bor här med uppehållstillstånd.

Detta förutsätter emellertid att vi reformerar hela socialstaten, rensar i bidragssystemen och ställer högre krav på människor. Med större frihet kommer också ett större personligt ansvar för den egna livssituationen. Ett sådant samhälle skulle bli mer rättvist och livskraftigt.

Men ett sådant samhälle vill Stefan Löfven inte ha. Och knappast medierna heller. Då skulle de få svårare att vinna acceptans för alla sina snyfthistorier. Det finns nämligen få saker som leder till sådan indignation som när någon ej har beviljats ett bidrag.

Jag tror bestämt att vi får vänta på den där svenska drömmen ett tag till. Vi kan ju drömma om den så länge.

Det krävs enad kamp mot extremismen

Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.

Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter "på stort allvar". För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.

Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är "mild, snäll och klok".

MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.

Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att "exkludera" någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.

Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.

När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.

Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.

Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.

Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.

Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda. 

Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting

Salahaden Raoof, språkrör för Grön Ungdom i Malmö.

När avsändare är viktigare än innehåll

Det svänger fort inom politiken ibland, även om dess främsta hjärnor verkar arbeta desto långsammare.

För bara någon månad sedan var det tabu att påstå att Sveriges resurser är begränsade. Nu hävdar statsministern just detta. För bara någon månad sedan var det uteslutet att prata om "volymer" i asylpolitiken. Nu säger Löfven att det finns "en gräns" för hur många asylsökande Sverige kan ta emot, även om det förbjudna ordet (volymer) inte används.

För någon månad sedan var det ren fascism att hävda att den svenska migrationspolitiken på sikt år ohållbar. Nu säger statsministern, finansministern och migrationsministern att situationen är just "ohållbar".

Socialdemokraterna för tro och solidaritet hävdade så sent som i februari i år att "[g]enom internationella åtaganden kan vi heller inte göra inrikespolitik av världens konflikthärdar och tala om önskvärda "volymer" eller om att "sätta tak" på flyktingmottagandet." Nu har regeringen gjort just det.

Och inte bara det. Regeringen öppnar för att omplacera asylsökande från Sverige till andra EU-länder (något som är lättare sagt än gjort). Aftonbladet, Dala-Demokraten, Nyheter24, Metro, DN och en rad andra blaskor och sajter borde betrakta detta som bevis för att fascismen har normaliserats i Sverige.

Samma förslag från sverigedemokratiskt eller borgerligt håll hade mött högljudda protester. Kanske rent av demonstrationer. Men nej, nu det är beklämmande tyst. Det handlar alltså i första hand om avsändare, inte innehåll. Vilket visar på hur otroligt falska alla vackra ord om "värdgrund" och "människosyn" hela tiden var.

Jag hade tänkt utveckla detta märkliga förhållande i en längre bloggpost, men såg att såväl Ivar Arpi som Anna Dahlberg hann före. Båda med två skarpa texter som förtjänar att läsas och spridas och som jag skriver under på helt och fullt.

Tyvärr befarar jag att härskande politiker och flertalet journalister inte kommer lyckas dra rätt slutsatser av en kollaps av mottagningssystemet och den offentliga servicen i stora delar av Sverige, ej heller av den skyhöga arbetslösheten bland gruppen utomeuropeiska invandrare.

Förstår man inte orsakerna till sjukdomen, kan man heller inte föreslå rätt medicin. Men problemet i Sverige är att så många under lång tid varit oense om huruvida patienten ens är sjuk.

Läs även:
Ivar Arpi: 180 grader senare
Anna Dahlberg: Så hamnade Sverige i dagens krisläge

Sverige är extremt

Det finns en vida spridd (miss)uppfattning att Sverige är Landet Lagom. Att vi inte sticker ut, att vi är det normala.

Det är förstås fel, och det har nu konstaterats i World Value Survey. Sverige är extremt på en rad områden jämfört med stora delar av världen men också med vårt närområde.

Att sticka ut från mängden behöver förstås inte vara negativt. Att Sverige är mer sekulärt är exempelvis ingen nackdel (så länge religionsfriheten respekteras, vilket vi som bekant vet inte alltid är fallet). Dock finns det politiska dogmer som ersatt religionen.

Därmed behöver människors uppfattning om sig själva som liberala, toleranta och med låg tilltro till auktoriteter hela tiden ställas mot hur vi faktiskt beter oss. Att det finns ett brett stöd för ett väldigt högt skatteuttag, en allmänt negativ hållning till valfrihet inom vissa områden och en längtan tillbaka till ett samhälle där det offentligas makt var betydligt större, tyder snarare på en hög tilltro till auktoriteter när dessa representeras av staten, kommunen eller landstinget. Det finns en abstrakt idé om vad "samhället" ska ansvara för som sträcker sig utöver vad människor i många andra västländer anser är rimligt.

Att den svenska skolan är synnerligen antiauktoritär, på gott och ont, är inte samma sak som att svenskar har en antiauktoritär syn generellt. Tilltron till det offentligas förmåga att ta hand om det mesta är hög. Liberaliseringar och ökad frihet har nästan alltid införts under omfattande protester.

Den svenska åsiktskorridoren nämns, intressant nog. Radio Sweden exemplifierar med barnaga och hustrumisshandel, men de är rent rättsliga frågor. Det finns förstås betydligt fler frågor där du knuffas ut i kylan om du avviker från den rätta läran. Om du exempelvis deklarerar att du inte är feminist, kanske rent av kallar dig antifeminist, kommer du inte få det lätt.

Det finns en rad frågor där Sverige är extremt. Migrationspolitiken är en. Jämställdhetspolitiken en annan. Talande nog två frågor där borgerligheten beredvilligt puffat på i fel riktning.

Konsumentmakt

En av pastaföretaget Barillas delägare har uttryckt sig ogillande om homosexuella.

Guido Barilla sade i en intervju att företaget står för familjevärderingar och därför inte använder homosexuella i sin reklam. Om de inte gillar detta kan de köpa pasta från någon annan, citeras Barilla.

Detta uttalande har väckt vrede i Sverige (och kanske på annat håll också). Så får man väl inte uttala sig? Jo, det är klart att man får. Men det är också ett tillfälle för oss konsumenter att visa om vi tycker att det är OK eller inte. Många verkar inte tycka det.

Jag kan tycka att frågan om huruvida ett pastaföretags ägare är homofob eller inte är ganska perifer. Och jag skulle inte vilja se något slags inkvotering av minoritetsgrupper i företagens reklam.

Människor underskattar dock ofta sin makt som konsumenter. När företag, eller dess företrädare, beter sig illa på något sätt kan vi faktiskt svara med att ge tusan i deras produkter. Många verkar dock föredra att bli indignerade över bikinitoppar för småflickor i stället för att bara ge tusan i att köpa dem.

Det som inte säljer, försvinner från marknaden. Det gäller såväl bikinitoppar som spagetti.