Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu

Om bidragstak och nödvärn

Utspelen fortsätter att hagla under den politiska firmafesten i Almedalen. Jag har inte för avsikt att kommentera allt, men några få saker är värda att lyfta.

Moderaterna har reagerat på att det går att tjäna på att maximera sina bidrag i stället för att arbeta. Därför vill partiet införa ett bidragstak (se kort video här). Bakgrunden, får vi förmoda av tajmingen, är Hanif Balis Facebookinlägg för några dagar sedan som visade hur mycket i olika bidrag en fyrabarnsfamilj där ingen arbetar maximalt skulle kunna få ut och hur minimal skillnaden blir om båda föräldrarna tar ett jobb.

Förslaget innebär konkret att en barnfamilj maximalt ska kunna få ut 27 000 kr i olika bidrag. Jag kan tycka att det fortfarande är väldigt mycket pengar för att inte jobba, och nog är det lite besynnerligt att det parti som lanserade begreppet "arbetslinjen" under sin tid i regeringen åren 2006-2014 inte ens verkar ha känt till hur mycket i bidrag det går att få ut för en större familj. Nu, i opposition, vill Moderaterna yrvaket att det ska löna sig mindre att leva på bidrag från skattebetalarna.

Sverigedemokraterna stod för dagens kanske mest intressanta förslag, som hamnade lite i skymundan när medierna valde att fokusera på de mer klickvänliga förslagen om undantagstillstånd och insatsstyrkor i problemområden. Det handlade om en utvidgad nödvärnsrätt.

Bakgrunden är Vallåkrafallet där en man kände sig så hotad av två män att han sköt ihjäl dem i sitt eget hem. Han åtalades för mord men dömdes slutligen för dråp. Förhoppningsvis kommer domen att överklagas. För om det är någonstans som en livrädd och utsatt person borde ha rätt att försvara sig, är det i sitt eget hem.

Självfallet ska vi inte ha rätt att skjuta fritt bara någon knackar på vår dörr. Men om det finns skäl att tro att ens liv är hotat bör vi ha rätt att freda oss. Vi bör ha rätt att använda kraftigt våld för att rädda den egna livhanken.

Detta finns det all anledning att utreda närmare. I synnerhet när vi numera har ett samhälle där vi inte längre kan lita till rättsstaten för vår trygghet.

Löfvens otillräcklighet

Att Stefan Löfven skulle prata om den svenska modellen i sitt Almedalstal var ingen högoddsare. Men statsministern lanserade även en strategi mot segregation i landets utanförskapsområden. Mycket tyder nu på att detta kommer bli regeringens nya fokus under en tid framöver.

Det är kluvet, det här. Löfven verkar förstå att Sverige har problem, att det inte är hållbart med områden som i praktiken styrs av kriminella och att majoriteten av de som asylinvandrat till Sverige fastnar i bidragsberoende. Socialdemokraterna har börjat få något som kan liknas vid ett embryo till krisinsikt. Det hade aldrig Reinfeldt.

Det är därför så bedrövande att de åtgärder som föreslås är så luddiga och otillräckliga. Så ser det ut på område efter område. När regeringen exempelvis ska lösa den värsta bostadskrisen på evigheter skjuter den till sex miljarder i byggsubventioner. Nu är subventioner i sig en dålig idé, men det är symptomatiskt för Löfvens regering att även det den tror på gör den för lite av.

Regeringen vill även korta nyanländas etableringstid på arbetsmarknaden till två år. Metoden är bland annat praktikplatser och några tusen beredskapsjobb. Samtidigt ska Sverige som helhet ha EU:s lägsta arbetslöshet om fyra år, ett mål endast en handfull personer i Sverige tror på.

Gapet mellan retorik och politik är för grand canyondjupt för att Löfvens regering ska kunna bli trovärdig. Det är helt enkelt för mycket fromma förhoppningar över allting.

Jag tror inte att Stefan Löfven vill folk illa. Han verkar, till skillnad från Reinfeldt, inte vara en genuin skitstövel. Men det gör förstås inte politiken ett dugg bättre. När det gäller Löfvens förmåga att lösa alla de problem han identifierat ger jag honom inte många poäng.

Stora ord betyder ingenting utan konkret handling. Och låga angrepp på oppositionspolitiker stärker knappast Löfvens försök att framstå som en statsman för folket. Det blir mest käbbel, faktiskt.

Läs även:
Alexandra Ivanov