Den snälle populisten

I går kungjorde Stefan Löfven på Facebook att han skippar Almedalen i sommar och i stället väljer att åka runt i Sverige och prata med människor som inte brukar besöka politikernas roséflödande firmafest i Visby.

Statsministern vill på detta sätt visa att han är "en av folket". Socialdemokraterna kommer därmed ut som populister på allvar. Löfven skulle förstås kunna välja vilken annan vecka som helst för att åka runt och "träffa folk" - han och regeringen var på Sverigeturné så sent som under den vecka - men han väljer just Almedalsveckan för att markera mot den politiska och mediala eliten. Att han står för något annat. Att han står närmare folket.

Även om strategin är väldigt genomskinlig (Löfven lär knappast skippa Almedalen under ett år som betyder något, alltså valåret 2018) är den inte dum. Den ligger så att säga i tiden när folk runt om i västvärlden vänder sig mot det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Om strategin fungerar återstår däremot att se. Givet hur ofolklig den så kallade oppositionsledaren är kan Löfvens försök att förställa sig som en statsman för folket mycket väl gå hem. Han blir en stark kontrast till en robotlik moderatledare utan känsla för den butiksanställde i Arvidsjaur, den arbetslösa i Sveg och den ensamstående och heltidsarbetande undersköterskan i Staffanstorp.

Å andra sidan leder Löfven partiet som förkroppsligar den politiska makten i Sverige, ett parti som regerat under större delen av vår moderna historia och som fortfarande har mycket täta band med den mäktiga fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna är i dag längre ifrån vanligt arbetande folk än vad partiet någonsin har varit. En veckas turné ute bland verklighetens folk kommer inte ändra på detta.

Stefan Löfven har sett hotet som ett land som glider isär i livsvillkor innebär. Han förstår vad en växande misstro mot den politiska och mediala makten kan betyda för hans eget parti. Det är först och främst detta hot mot ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav som får honom att kliva ur bekvämlighetsbubblan i Stockholm och ge sig ut i landet.

För att rädda sitt parti har Stefan Löfven insett att han behöver bli populist. Givetvis en snäll sådan till skillnad från alla dumma populister där ute.

Statsministerns varma luft

Varannan svensk tycker att samhällsutvecklingen går åt fel håll, enligt en Ipsosmätning. Halva befolkningen är sålunda vad vissa i kultureliten valt att kalla "gnällspikar". Statsministern själv har som bekant tidigare deklarerat att uppfattningen att Sverige utvecklas åt fel håll är rent "surrealistisk".

Uppenbarligen inser Socialdemokraterna ändå sprängkraften i alltfler människors upplevda oro, annars skulle partiet knappast ha satt "Trygghet i en ny tid" som paroll för sin kommande partikongress i april. Det ska alltså bli en trygghetskongress. Alla som minns Pär Nuders flammande tal på Socialdemokraternas "tillväxtkongress" 2004 inser nog hur många luftballonger som går att fylla med den varma luften från årets kongressparoll.

Stefan Löfven har inte bara en fäbless för annorlunda och spännande språkliga uppfinningar som "industrikansler" och "innovationskatapult" - han gillar också att sätta ned foten i retoriken och låta tydlig och en smula bestämd.

Alla som kan arbeta ska arbeta, upprepar statsministern ofta. Ja, men hur ska det gå till? Hur ska det växande antal av människor som saknar både utbildning och yrkeskompetens bli anställningsbara? Här är det väldigt tyst på nya åtgärder.

Det ska vara ordning och reda i migrationspolitiken, säger Löfven. Här har regeringen tillsammans med delar av oppositionen infört en striktare lagstiftning - som är tillfällig och där både vissa oppositionspartier och delar av Socialdemokraterna vill återgå till de gamla generösa reglerna så snart som möjligt. Det blir strid om detta på kongressen.

Partisekreteraren menar att S gör en "positionsförflyttning" när partiet börjar prata om frågor som vi kanske mer kommit att förknippa med Moderaterna: trygghet, ordning och reda, fler poliser, mer pengar till försvaret. Det är definitivt en retorisk ompositionering, men i konkret politik? Inte mycket.

Samtidigt som regeringen filar på nya trygghetsfloskler fortsätter det grova våldet att öka. En polischef i Uppsala angreps nyligen på hemmaplan genom att någon sprängde hans bil. Till och med rikspolischefen tycker att det är allvarligt. Stefan Löfven hävdar att samhället måste "ta i riktigt hårt", ja, rent av "vara stenhårda". Låt mig uttrycka det som så att jag ifrågasätter statsministerns potens här.

Det är således många stora ord om trygghet från regeringspartiet, men vad gör Socialdemokraterna i form av praktisk politik? De föreslår marginella straffskärpningar och lite fler poliser. Det är tydligen Löfvens definition av att vara "stenhård". Jag tror inte den organiserade brottsligheten, eller den oorganiserade heller för den delen, darrar. (Därutöver ges några miljarder extra till den försvarsmakt de i decennier gladeligen monterat ned.)

Det som gör hela snacket om "trygghet i vår tid" så generande ihåligt är att det är just detta parti, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som är huvudansvarigt för alla de problem det nu lovar att åtgärda. Det är detta parti som under decennier av slapphet har möjliggjort den bristande respekten för polisen och burit det mesta av ansvaret för att utanförskapsområdena tillåtits växa fram och cementeras. Och säg hur ett parti vars tankegods känns lika modernt och nytänkande som ett gammalt avsnitt av Antikrundan ska lyckas vända utvecklingen?

Man kan även ställa frågan så här: skulle du lita på pyromanen när han erbjuder sig att vakta ditt hus? Skulle du låna ut din nya bil till den som nyss stal din gamla?

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Om det glömda Sverige

Stefan Löfven är rädd för att hans tidigare så lojala väljarbas ska lämna Socialdemokraterna för ett annat parti som växer på den svenska landsbygden. Ett parti som fångar upp missnöjda väljare från båda höger och vänster. Det är framför allt i detta sken vi ska betrakta statsministerns glesbygdspicknick.

I dag gästbloggar jag hos I otakt om det glömda Sverige.

Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

Prisa Sverige - eller håll käft

Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder

Oppositionen som försov sig

Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Sossarna har slut på idéer

I partiledardebatten i oktober drabbade Stefan Löfven samman med Jimmie Åkesson om segregation och integration. Löfven vill som bekant satsa mer medan Åkesson vill avskaffa integrationspolitiken helt och hållet och ersätta den med en assimileringspolitik.

Problemet för Löfven är att han vill satsa mer på en politik som har misslyckats i minst 20 års tid. Detta gäller inte bara integrationspolitiken utan egentligen Socialdemokraternas hela politiska program. Där finns ingenting fräscht, inga nya djärva idéer, inget nytänkande. S har kallat sig för "Framtidspartiet", men det är få politiska rörelser som känns så fast i 1900-talets misslyckade politik som socialdemokratin.

Nu när landet har hundratusentals nyanlända människor, varav många saknar både utbildning och relevant arbetserfarenhet, på något sätt ska ut i arbetskraften vill inte S röra den heliga "svenska modellen" utan fortsätta med en politik som placerat folk i mångårigt utanförskap.

Nu när Sverige står inför den största bostadskrisen i modern tid vill S inte göra annat än att skjuta till några miljarder i byggsubventioner. Så inte ens när sossarna vill något gör de ens tillnärmelsevis tillräckligt för att det ska ge effekt.

Socialdemokraterna har helt enkelt inga nya idéer. Alls. Annars kunde man ju förvänta sig att ett parti som faktiskt satt hela åtta år i opposition skulle ägna sig åt att kläcka åtminstone en eller ett par nya tankar och förslag. Men nej, det var inget för sossarna. Väl tillbaka i Rosenbad, som enligt S egentligen bara är en lokal som lånas ut till andra partier emellanåt innan väljarna kommer på bättre tankar, kunde sålunda socialdemokratin åter föra just den politik den alltid har fört.

Det enda som har förändrats lite grand är retoriken. Stefan Löfven vill låta som en statsminister som önskar ordning och reda, som ställer krav. Men mycket lite i partiets politik bekräftar detta, i synnerhet ekar det tomt att alla som kan arbeta ska arbeta när S vägrar att göra det mindre förmånligt att inte göra det.

Bristen på nya idéer gör att Socialdemokraterna nu hemfaller åt populism. Den stora frågan som S vill driva i nästa valrörelse är vinster i välfärden. Ett närmast ogenomförligt förslag har tagits fram av utredaren Ilmar Reepalu. Detta ska ligga till grund för en klassisk vänster-höger-konflikt och vinna valet åt Löfven, är tanken.

Nästa valrörelse riskerar att bli ovanligt bråkig och tjafsig. I brist på konkreta lösningar. Mot varandra står nämligen en socialdemokrati tom på idéer och en borgerlighet utan självförtroende. 

Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Löfvens nya tonläge

I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var "en liten ansträngning". Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

I en intervju i Financial Times så sent som i våras ansåg Löfven att alla kurvor i Sverige pekar åt rätt håll och att det faktum att så många svenskar anser att landet tvärtom går åt fel håll är "surrealistiskt". Detta uttalande har Löfven fått äta upp flera gånger - det symboliserade just det världsfrånvända etablissemang som alltfler svenskar har fått nog av.

Månne har han lärt något av det hela för det är en lite mer ödmjuk statsminister som framträder i DN.

"Det finns ingen organiserad ondska eller rasism i detta utan är en rädsla och oro om samhället kommer att fungera."

Löfvens svar på varför populistiska krafter växer är att "det handlar om människors rädsla och oro". Detta är en grov förenkling och om statsministern på allvar tror att rädsla är förklaringen har han inte kommit så mycket närmare en lösning än han var för två år sedan. Han utvecklar emellertid resonemanget något och tycks landa åtminstone i närheten av en rimlig analys (om än omformulerad): "vi har misslyckats."

Det växande stödet för icke-etablissemangspartier handlar i grunden om ett missnöje med de etablerade partierna och missnöjet grundas i sin tur i ett politiskt misslyckande. Ett misslyckande med skolan. Med att upprätthålla lag och ordning. Med vården. Med bostadsförsörjningen. Med arbetsmarknadspolitiken. Svensk politik har under alldeles för lång tid kört i samma invanda hjulspår. Partierna har inte förmått tänka nytt, och det går inte att hitta många spår av nytänkande hos vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Centerpartiet nu heller.

Löfvens nya signaler kommer kritiseras från vänsterhåll, men den fajten har han råd att ta i sin jakt på förlorade mittenväljare. Det många kommer sätta ett frågetecken för är hans trovärdighet. Efter alla utspel om rasism, nazism och allmän brunsmetning skorrar det ganska falskt när den socialdemokratiske ledaren nu sträcker ut en hand och säger att han förstår. Att väljarna inte är onda eller rasistiska.

Statsministern vill förstås undvika att göra som Hillary Clinton gjorde - förolämpa miljoner väljare. Det slår alltid tillbaka. Frågan är vad skillnaden är här, ty det är en utmaning att förklara varför väljare som inte är onda röstar på partier som enligt Löfven vill montera ned den svenska välfärden och kasta ut cancersjuka på gatan. Eller varför väljare som inte är rasistiska röstar på ett parti som enligt Löfven är nyfascistiskt och rasistiskt.

Sverige har plötsligt en regeringschef som säger sig förstå folket. Han har knappt två år på sig att visa det.

Läs även:
Fnordspotting

Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

En statsministers prioriteringar

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Läggmatch

Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

Separatistisk sammanhållning

Stefan Löfvens regeringsförklaring under tisdagen gjorde ingen politisk kommentator imponerad. Det var nog tur för statsministern att han presenterade en ny minister som verkar respekterad i alla läger. Annars hade denna start på riksdagsåret varit en ännu tröttare gäspning från en trött regeringschef.

Regeringsförklaringen liknade en väldigt lång DN Debatt-artikel med återanvända och redan utnötta politiska haranger om "samhällsbygge" och om den svenska modellen som "ska utvecklas, inte avvecklas".

Eller kanske snarare "besvärjelser", som SvD:s Per Gudmundson träffsäkert uttryckt det. Det råder knappast någon brist på önskemål om vad regeringen vill - allt ska bli bättre för alla. Samtidigt. Det som saknades var egentligen bara evigt liv och att bygga en civilisation på Mars. Men Löfven har ju två år på sig.

Löfven har gjort sig känd för att hitta på nyord. Begrepp som "innovationskatapult", "utvecklingsmoral" och "industrikansler" bär hans signum, men lika snabbt som han släpper gamla begrepp hittar han på nya. I den rekordlånga regeringsförklaringen var statsministern inte fullt lika fantasifull men hann i alla fall med att nämna en "livsmedelsstrategi", en "arkitekturpolicy" och nyindustrialiseringsstrategin "Smart industri".

Klimatfrågan fanns också med, vilket är begripligt givet vilket parti Socialdemokraterna regerar med. Det höga tonläget i klimatfrågan är minst sagt märkligt då regeringen representerar ett land som står för några promille av de globala utsläppen. Ändå låter det ständigt på svenska politiker som att det är Sverige som måste gå före, annars kommer världen gå under. Som om någonting var det minsta beroende av oss.

Det politikerna väljer att ignorera är att även om Sverige helt avskaffade alla fossila utsläpp nästa vecka skulle det inte ha någon påverkan eftersom dessa uppvägs av ökade utsläpp i utvecklingsländerna.

Sveriges satsningar för ett fossilfritt samhälle är därför i ett globalt perspektiv lika relevant som om Island skulle prioritera kampen mot uranbrytning eller Mikronesien satsa på militär nedrustning.

Problemet med de alltmer aggressiva och långtgående klimatsatsningarna är att de straffar de som inte har något annat val än att köra mycket bil (landsbygdsbor) och använda mycket energi (tillverkningsföretag) och ändå i ett globalt perspektiv inte gör någon som helst skillnad.

Lägg därför ned klimattjafset!

Avslutningsvis måste några ord sägas om den löfvenska sammanhållningsretoriken. Samhället måste hålla ihop, säger statsministern, och tillägger att "vi är alla en del av samma samhällsbygge". Nog rimmar denna retorik lite illa med att Löfvens eget ungdomsförbund SSU samtidigt i självaste partihögkvarteret anordnar möten där personer med vit hudfärg inte är välkomna.

Månne väntar ett nytt begrepp i nästa regeringsförklaring: den separatistiska sammanhållningen.

Amatörregeringen

Ardalan Shekarabi är "riktigt förbannad". Orsaken till civilministerns ilska är att Sverigedemokraterna beslutat sig för att inte stödja regeringens proposition om nya regler kring offentlig upphandling. Eftersom inget av allianspartierna stöder lagförslaget kommer det falla i riksdagen.

Detta är den situation som alla minoritetsregeringar måste finna sig i. Även Stefan Löfvens. Problemet med den rödgröna Löfven-regeringen är att den från första början har sträckt ut ena handen och delat ut ett knytnävsslag med den andra. Inviterna om samarbete har helt enkelt inte varit trovärdiga.

Trots detta har flera allianspartier lyckats sluta en rad överenskommelser med regeringen, men det är troligt att dessa hade kunnat vara betydligt fler om Löfven varit intresserad av samarbete över blockgränsen på riktigt. Ett parti som fortfarande tror att det kan behandla övriga riksdagspartier som undersåtar kommer få svårt att finna samarbetspartners.

En minoritetsregering behöver förankra förslag i riksdagen innan den går fram med dem. Detta har Löfven under två års tid visat att han inte förstår. Att budgeten föll var det första tecknet. Sedan har det fortsatt. Det är som om Socialdemokraterna inte vill acceptera eller förhålla sig till den nya politiska verklighet de befinner sig i.

Ett parti som "aldrig någonsin, någon gång, någonstans" skulle göra sig beroende av SD blir alltså upprört när SD inte stödjer regeringens lagförslag.

Det är onekligen en intressant inställning till realpolitik att förvänta sig stöd från ett parti som man aldrig ens bjuder in till överläggningar eller vill ha med att göra över huvud taget.

Sverige styrs av en amatörregering med en uppblåst självbild.

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.