Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

Den kinesiska regimens död är betydligt överdriven

Många har förutspått att Kinas ekonomiska utveckling ska avstanna. Ett land kan inte upprätthålla tvåsiffriga tillväxttal i all evighet. När ekonomin gör halt ska det tvinga Kommunistpartiet att genomföra nödvändiga politiska reformer, däribland ett avpolitiserat rättsväsende, eller riskera att slitas från makten.

Så lyder en väl spridd uppfattning om Kinas framtid. Men KKP tycks sitta tryggare vid makten än på väldigt länge. Tillväxten är visserligen nere på sju procent, vilket med kinesiska mått anses dåligt, men den kinesiska humlan fortsätter ändå att flyga. Frågan är hur länge till.

Wall Street Journal listar fem tecken på den kinesiska regimens förestående fall. Även om observationerna var för sig kan betraktas som sanna, är tolkningarna av dem och framför allt deras gemensamma tyngd inte nödvändigtvis ett bevis för någonting. I synnerhet inte för att KKP är på väg att förlora greppet om makten.

Visst finns en besvikelse hos många att Hu Jintaos efterträdare Xi Jinping visat sig vara ännu mer hårdför. WSJ tolkar det som att KKP är nervöst. Men KKP har alltid varit nervöst.

Ett exempel var när den fredliga tunisiska "jasminrevolutionen" 2010-2011 fick vissa kineser att, som en symbol för förändring, bära jasminkvistar på allmän plats. I alla fall var det detta myndigheter befarade skulle ske, varför det blev förbjudet att göra just detta. Hur många kineser som planerade att gå omkring med jasminkvistar i sina händer som en symbol för ett maktskifte i ett land få ens hört talas om får vi nog aldrig veta.

Nervositeten innebär inte att regimen är på väg att falla utan är snarare ett normaltillstånd i en stat där ledningen inte är vald av folket och i hög grad saknar folkets förtroende. Även hårdföra diktaturer är beroende av ett visst folkligt stöd, och det vet KKP mycket väl. Det gäller därför att hitta en balans mellan repression och populära reformer.

Xis kampanj mot korruptionen, som fällt ovanligt många höjdare, är ett sätt att vinna folkligt stöd. Att alla partitrogna inte jublar åt partiets kampanjmaterial är knappast ett argument för att regimen vilar på bräcklig grund (när såg du en glad kommunist senast?).

Om något har det kinesiska systemet visat sig förvånansvärt livskraftigt och med en överraskande förmåga att anpassa sig efter nya förhållanden. Det är inte så underligt att ledare som Ungerns Viktor Orbán, vars hjärta inte direkt klappar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, ser på Kina som ett föredöme. KKP har lyckats förena hård politisk kontroll med ekonomisk tillväxt och tekniska framsteg. Antalet diktaturer som lyckats med detta är tämligen få.

We cannot predict when Chinese communism will collapse, but it is hard not to conclude that we are witnessing its final phase. The CCP is the world’s second-longest ruling regime (behind only North Korea), and no party can rule forever.

Nej, så är det. Men hur lång är då denna "slutliga fas"? Ingen kan i dag säga om KKP förlorar greppet om makten om tio, 15 eller 35 år. Att Nordkorea nämns är talande. Hur många gånger har inte försigpåare förutspått Kim-regimens snara fall? Kim sitter alltjämt kvar, och spekulationerna om vem som egentligen har makten fortsätter precis som vanligt.

En lika relevant fråga är när tvåpartisystemet i USA ska falla. Med ett maffigt sjuprocentigt stöd hos allmänheten har Kongressen nått ett svårslaget bottenrekord. Och snart kan vi få en presidentvalrörelse mellan ännu en Bush och ännu en Clinton. Om det är ett tecken på "politisk stabilitet" eller osunda politiska dynastier ska jag låta vara osagt. Men var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Tidigare bloggat:
Den kinesiska humlan

En arabisk vår som blev till vinter

Det kändes så hoppfullt den där våren 2011. I stora delar av arabvärlden gick människor ut och demonstrerade för demokrati och mänskliga rättigheter.

Folk hade rest sig mot sina förtryckare. Den tändande gnistan blev Mohamed Bouazizi som brände sig till döds i Tunisien i december 2010 efter att ha blivit trakasserad av myndigheterna.

Scenerna från manifestationerna från Tahrirtorget i Kairo var lika hoppingivande som de var mäktiga. I Libyen, Egypten, Jemen, Tunisien - länder i vilka vi nog aldrig trodde att vi skulle få se demonstrationer av detta slag - störtades tyranner som suttit vid makten i decennier. Även i Bahrain, Syrien, Algeriet och på flera andra håll hölls jättelika demonstrationer mot makthavarna.

Några år senare kan vi konstatera att den dröm som fanns då om en nystart för några av världens hårdast kontrollerade folk, med fria och demokratiska val, yttrande- och mötesfrihet och kamp mot korruptionen, gick i kras.

I Syrien råder ett fullskaligt krig. I Libyen har regeringen flytt huvudstaden och en delning av landet förefaller sannolik. Att beskriva situationen i Egypten som ett bakslag är väl närmast ett understatement. Efter störtandet av Mubarak och fria val är nu landet åter tillbaka i ett slags militärstyre med en före detta general som president, journalister kastade i fängelse och oppositionella dömda till döden. Det var knappast detta som människor riskerade livet för på Tahrirtorget. Men det var till slut detta de fick.

Tunisien har klarat sig bättre och höll nyligen val igen. Kanske skapas nu förutsättningar för en långvarig demokratisk utveckling i landet. Ty det kommer att ta tid. Det är bara att hoppas att folket har det tålamod som krävs.

Utvecklingen efter upproren under den arabiska våren visar på hur svårt det är med demokrati. Det räcker inte att bara kapa toppen på pyramiden och tro att ett nytt och fritt samhälle kan skapas. Ett samhälle är betydligt mer komplext än så. Traditioner, kultur, föreställningar och oförutsedda händelser kan spela ett spratt längs vägen.

Den arabiska våren har dock inte varit förgäves. Den sände chockvågor till alla diktaturer runt om i världen. Den visade att även de mest förtryckta kan resa sig, och att om tillräckligt många gör det kommer regimen att falla.

Men att fälla en regim är en sak. Det är att bygga det som ska komma efteråt som är det svåra. 

Fängelset Nordkorea

Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för "en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning". Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.

Från Mubarak till Mursi - och tillbaka

Allt pekar åt skogen för Egypten just nu. Landets folkvalde president, Muhammed Mursi, störtades av militären och sitter sedan i början av juli inspärrad. Nu har även Muslimska brödraskapets ledare gripits.

Mycket tyder på att Mursi var en tämligen inkompetent politisk ledare. Men poängen med demokrati är att man väljer en ledare och, om man inte är nöjd, röstar bort personen i nästa val. Man tar inte till våld eller låter militären gripa in och ta över makten.

Militärregeringen påstås vilja komma åt brödraskapet med lagboken, det vill säga kort och gott förbjuda partiet. Egypten tycks alltså vara på väg tillbaka mot en sorts militärstyre. Landet har vandrat i en cirkel sedan Hosni Mubarak störtades i en folklig resning.

Den omtalade arabiska våren har visat sig full av fallgropar. Tyranner som Gadaffi och Mubarak är visserligen borta. Men det är lättare att avsätta impopulära ledare än att bygga upp demokratiska institutioner och sprida demokratiska värderingar.

Så länge båda islamister och mer liberala krafter betraktar temporärt militärstyre som nödlösningen i varje kris, kommer Egypten inte att bli en demokratisk stat.

Given utgång

Zimbabwes Robert Mugabe har suttit vid makten i 33 år. Nu hålls åter allmänna val i landet.

Det låter spännande.

Syrienkrisen komplicerad

Konflikten i Syrien, som sedan månader eskalerat till ett inbördeskrig, är så där härligt komplicerad. Det är inte enbart en ondskefull regim som står mot frihetstörstande rebeller.

På den splittrade rebellsidan finns förutom vanliga demokratikämpar även al-Qaidaanknutna jihadister, vilket säkert bidragit till att västvärlden känner tveksamhet inför att bistå rebellerna med vapen. Det är inte osannolikt att tänka sig att en del av de självmordsbombningar mot civila som skett har genomförts av jihadisterna.

Bashar al-Assads regim har ett svagt stöd i omvärlden. Den stöds emellertid av terrorstämplade Hizbollah. Rebellerna stöds i sin tur av terrorstämplade Hamas, vars tunnelexperter (!) hjälper dem att gräva taktiska gångar in till Damaskus inför en eventuell slutstrid.

Hamas och al-Qaida tillsammans med demokratikämpar i en enda röra. Det går att förstå varför det är så tyst om Syrienkrisen här hemma. En så komplicerad konflikt skrämmer bort de som normalt brukar vara högröstat för den ena eller andra sidan.

I Syrien finns just nu inget bra alternativ. Tiden efter Bashar al-Assad kan bli precis hur blodig som helst.

Den nordkoreanska rackan skäller

Blir det krig nu? Kanske inte ändå.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

Nordkorea borde göra som Kina

Illustration av Tim Brinton.

Förhoppningarna om försiktiga marknadsreformer och upptinade relationer till omvärlden har kommit på skam i Nordkorea.

Ett år efter att Kim Jong-Un tog över som Nordkoreas ledare efter sin far skjuter regimen upp en raket och trotsar därmed USA, EU och FN men även sin närmaste bundsförvant Kina. Inte heller Ryssland lär vara överdrivet nöjt med Pyongyangs beslut.

I den stalinistiska diktaturen är en teknisk landvinning som denna, och den propagandaseger den innebär, viktigare än att förhindra att befolkningen svälter. Kim lär också ha stärkt sitt stöd hos militären.

Den väg som den nordkoreanska regimen borde ta är förstås den kinesiska. Att öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låt människor börja tjäna sitt eget uppehälle. Det skulle vara en väg ut ur landets extrema försörjningsproblem och ett sätt för regimen att bryta isoleringen. Problemet är förstås att den ideologi på vilken landet är byggt förespråkar just isolering (eller snarare "självständighet"). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså ett avsteg från statsideologin.

Tyvärr finns det i nuläget väldigt lite som tyder på några större förändringar under den tredje Kims styre. Förtrycket är lika omfattande som någonsin tidigare, undernäring fortsätter att vara omfattande och landets system av grymma koncentrationsläger ska vi bara inte tala om.

Allt detta är nordkoreanernas egna problem. Men frågan är om USA och resten av världen stillasittande kan se på när Nordkorea i framtiden utvecklar kärnvapen.

Mycket av nordkoreanernas öde avgörs i praktiken i Beijing. Så länge Kim har stöd från den kinesiska regeringen - livrädd för en regimkollaps - kan han i princip företa sig vad som helst och visa omvärlden sitt långfinger. Men när kinesernas tålamod tar slut...?

Burma går kinesisk väg?

Burma, eller Myanmar som man väl egentligen ska säga, har genomgått stora politiska förändringar på kort tid. Det är uppmuntrande men väcker också frågor.

Omvärlden lyfter på, eller åtminstone pausar, sanktionerna. Det gäller även Sverige. Fredrik Reinfeldt är förste svenske regeringschef att besöka landet. Han träffade i går den tidigare oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och ska även träffa president Thein Sein. Att handelsminister Ewa Björling är med på resan är en bra signal.

Det som har hänt de senaste åren är ganska anmärkningsvärt. Den tidigare så hårdföra regimen släppte Aung San från husarresten, började frige politiska fångar och avskaffade censuren. Aung San Suu Kyi fick i våras ställa upp i fyllnadssvalet till parlamentet och tog en plats i underhuset. Hon är nu en vanlig ledamot i ett parlament som domineras av militären. Det var ett smart sätt av regimen att både oskadliggöra fredspristagaren och samtidigt vinna omvärldens gillande för att hon fick kandidera och bli vald.

Samtidigt som regimens nya vägval ska välkomnas finns anledning att inte vara naiv. Än så länge har maktförhållandet mellan oppositionen och militären inte ändrats. Militären har en grundlagsfäst plats i parlamentet, som den dominerar tack vare att oppositionen bojkottade valet 2010. Den har med brutal kraft slagit ned oppositionella krafter, vilket gör att det finns en sund skepsis mot de reformer som nu genomförs.

En inte orimlig tolkning är att militären sneglat på Kina och sett hur Kommunistpartiet där lyckats inte bara hålla sig kvar utan också stärka sitt grepp om makten genom marknadsreformer och ekonomisk tillväxt. För den hatade militärjuntan är vägen till att vinna legitimitet och folkets uppskattning lång.

Burma är ett land rikt på naturresurser. Kina har redan investerat ansenliga summor och med den öppning som reformpolitiken nu möjliggör kan även västvärlden haka på. Detta kommer, om utvecklingen tillåts fortsätta, att öka levnadsstandarden hos befolkningen.

Kina har gjort en remarkabel resa sedan Deng Xiaoping (邓小平) inledde de ekonomiska reformerna 1979. I dag bländas kineserna inte längre av tillväxttal. De politiska reformerna måste därför komma, men det är tveksamt att de kommer att inledas under Xi Jinpings ledarskap. Burma står ekonomiskt ungefär där Kina stod efter Maos död. Politiskt ser det dock bättre ut.

De demokratiska idéerna behöver tid att mogna. Det lär komma bakslag längs resans gång, och ännu vet vi inte hur långt militären är beredd att gå om deras makt hotas 2015, men Sverige och resten av världen bör inte dra sig för att handla med Burma. Här finns chansen till ömsesidiga ekonomiska och mänskliga vinster. Det är en chans vi inte bör försitta. 

Nyhetsvärderingar och fulla demokratier

Svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet fortsätter att vara massiv. Trots att det, kan man tycka, inte borde finnas så mycket mer att säga.

Sista söndagen innan valet har SvD en stor jämförelse mellan USA och andra tongivande länder i världen, med fokus på USA och Kina över ett helt uppslag. Jämförelsen rymmer kategorierna demokrati, korruption, BNP och militär styrka.

De två sistnämnda är lättjämförda. Svårare är det att ranka länder utifrån hur mycket eller lite demokrati och korruption de anses ha. I rankningen är lägre siffror bättre än högre (max i 167 respektive 187). Nordkorea ligger föga förvånande risigt till (167 och 182) och Kina får heller inga smickrande siffror (141 och 71).

Endast ett fåtal länder redovisas, däribland Tyskland, som rankas så lågt som 14 i både demokrati och korruption (att jämföra med Rysslands 117 och 143). Tyskland klassas som "demokrati" medan Indonesien får epitetet "bristfällig demokrati" och Ryssland "auktoritär demokrati".

USA, däremot, skiljer sig från övriga demokratier och kallas "full demokrati". Det är oklart på vilket sätt USA skulle vara mer demokratiskt än Storbritannien, Tyskland och Japan som alla kort och gott benämns som demokratier. Någon förklaring ges inte, ej heller varifrån rankingsystemet kommer. Det säger heller inte särskilt mycket om ett samhälle. Singapore är exempelvis en diktatur, men levnadsstandarden i landet är överlägsen den i både Iran och Nordkorea. Därtill är det känt att demokrati inte alls behöver vara ett hinder för omfattande korruption.

Den lite underhållande petitessen om USA som "full demokrati" åsido, finns anledning att fundera över våra oerhört västcentrerade medier. Det har från somliga hävdats att det var helt i sin ordning att rapportera så mycket från stormen Sandys härjningar i New York eftersom så många svenskar har besökt staden och därmed har större känslomässig koppling dit än till exempelvis Haiti.

Detta kan jämföras med medierapporteringen efter tsunamin 2004, då svenska medier helt och hållet fokuserade på Thailand och glömde bort att det var Indonesien som gjorde de överlägset största mänskliga och materiella förlusterna. I det fallet kunde det begripas genom att de 500 svenska dödsoffren fanns i Thailand. Följde man enbart den svenska bevakningen var det faktiskt lätt att tro att tsunamin enbart var en svensk och thailändsk angelägenhet.

Kinas växande betydelse i världen avspeglas inte bara i en strid ström av nya böcker utan har också satt avtryck i nyhetsrapporteringen. Det är därför lite anmärkningsvärt att det rapporteras så pass lite från det pågående ledarskiftet i Beijing.

Visst är en tämligen oviss valrörelse mer medial än ett förutbestämt och slutet ledarval. Men jag tror att skevheten i rapporteringen i lika hög grad beror på slapphet. Det är helt enkelt mycket lättare att göra några intervjuer vid ett kampanjmöte i USA än att göra ett granskande reportage om vad som pågår i det slutna kinesiska kommunistpartiet. Särskilt spännande journalistik blir det dock inte.  

 I The Economists demokratiindex tillhör Sverige, USA och Tyskland alla 

kategorin "fulla demokratier". Klicka för större bild.

Putin den enväldige

Ryssland har tagit ett stort steg närmare diktatur. Parlamentsledamoten Gennadij Gudkov har kastats ut ur duman. Officiellt handlade det om Gudkovs affärsverksamhet, men det är inte svårt att lista ut den verkliga orsaken till han nu får lämna parlamentet.

Gudkov var en hård kritiker av det riggade valet i fjol och har blivit en oppositionens röst i duman. Kort sagt: Han var besvärlig och som före detta KGB-man kanske också en svikare i Vladimir Putins ögon. Att en folkvald kritiker av regimen kastas ut ur parlamentet visar precis hur auktoritär Putin har blivit. Risken är nu överhängande att det även fabriceras bevis mot Gudkov för att sätta honom i fängelse.

Ryssland är ett land med enorm potential. Efter Sovjetunionens fall fanns möjligheten att demokratisera det väldiga riket och närma sig väst. Det skedde, men många misstag begicks längs vägen under en dansande suputs ledning. Sedan Putin tog över har vägen mot diktatorisk enpartistat varit spikrak.

Samtidigt som oppositionen skickas i fängelse, odlar Putin sitt machoideal genom att simma i bar överkropp och flyga med tranor. Nu väntar vi bara på några Putinstatyer i Moskva och att kalendern skrivs om för att hylla Putins släkt. Endast då tillhör han gänget ledare med odiskutabelt storhetsvansinne.

Assad flyr huvudstaden

Källor till nyhetsbyrån Reuters uppger att Syriens president Bashar al-Assad har flytt huvudstaden och befinner sig i kuststaden Latakia.

Den konflikt som för bara en vecka sedan såg ut att bli ett långt och utdraget inbördeskrig, med fortsatt stora civila dödsoffer som följd, verkar nu vara nära ett avgörande. Vändpunkten kom när striderna nådde huvudstaden Damaskus. Läget blev omedelbart mer kritiskt för regimen när såväl försvarsministern som Assads svåger, som sägs vara den som i praktiken haft försvarsministerns arbete, dödades i ett bombattentat under ett hårdbevakat toppmöte.

Om Assad nu valt att fly huvudstaden sänder det inte direkt signaler till hans trogna soldater att stanna kvar och slåss. Slutet för regimen kan därför vara nära. Rapporter om strider kring regeringskvarteret i Damaskus har kommit under förmiddagen.

Vad som kommer efter Bashar al-Assads skräckregim återstår att se. Oppositionen är förenad i viljan att få bort den sittande regimen. Vad den har mer gemensamt är mer oklart. Huvudsaken just nu är ändå att det syriska folket slipper Assads terrorvälde. Då finns det i alla fall en framtid att drömma om.

WikiLeaks behövs

WikiLeaks har börjat publicera epostkommunikation till och från den syriska regimen från år 2006 och framåt. Totalt rör det sig om 2,4 miljoner mejl. Breven ska ge en bild av regimens interna arbete men också visa hur företag i väst säger en sak och gör en annan, uppger Ekot.

Alla turer med Julian Assange har fläckat ned WikiLeaks, men att de nu väljer att släppa epostdokument från den blodbestänkta syriska regimen visar att organisationen behövs. WikiLeaks är ett viktigt demokratiskt verktyg.

Om det är något WikiLeaks har lärt oss, är det att politiker och företag oftast säger en sak utåt men egentligen gör något helt annat. Om det nu var någon som tvivlade på att det förhöll sig så.

FN ställer sitt hopp till - Iran

Tragedin i Syrien bara fortsätter. Omvärlden har fokus på konflikten men givet hur FN-systemet fungerar kan vi inte vänta oss något ingripande som betyder något.

Precis som under folkmordet i Rwanda 1994 har FN 300 "fredsobservatörer" i hela landet. De ska övervaka en vapenvila som inte finns och en fredsplan som inte följs. Härom dagen ska de dessutom ha blivit beskjutna.

Kraven på ett militärt ingripande växer på sina håll. Men det är osannolikt att någon av de militärt starka makterna vill kasta sig in i en krutdurk som Syrien.

Barack Obama kommer att få kritik hur han än agerar. Just nu kritiseras han för passivitet, när han bistod Nato i kampen mot Gadaffi fick han kritik för det. Ett militärt ingripande i Syrien är långt borta. Bashar al-Assad har en stor och, som det förefaller, lojal armé. Precis som Irak är Syrien splittrat mellan etniska grupper som just nu tycks ta kål på varandra.

En militär insats skulle vara förenad med oerhörda risker och det är Obama inte ett dugg intresserad av under ett valår. Möjligen skulle man kunna tänka sig att västvärlden beväpnar rebellerna. Men vem vet vilka rebeller som verkligen strider mot regimen och vilka som begår övergrepp på civila? Även där finns negativa erfarenheter i närtid (Libyen).

Att Kofi Annan ställer sitt hopp till Iran säger en del om FN:s desperata läge just nu. Det är inte ofta Iran ombeds medverka till att skydda människors fri- och rättigheter.

Mördandet kan fortsätta ostört

Omvärlden får skämmas. FN:s observatörer i Syrien får skämmas. Det de övervakar nu är inte en fredsplan utan ett inbördeskrig med återkommande massakrer på civila. Den syriska regimen har sedan länge visat att den struntar i omvärldens vädjanden och krav på eldupphör. Självfallet gör rebellerna det också i detta läge.

Bilderna från den senaste massakern på barn och vuxna i Houla - enligt FN dödades 92 människor varav en tredjedel små barn - är fullständigt förfärande (för den med stark mage finns de på YouTube). Ban Ki-Moon och Kofi Annan har fördömt regimens agerande, Hillary Clinton likaså. Men Bashar al-Assad vet att det bara är ord. Mördandet kan fortsätta någorlunda ostört. Barack Obama är knappast intresserat av något militärt ingripande under ett valår, han tog nog stora risker mot Libyen i fjol.

Och ska det gå via FN kommer det inte att ske alls. Så länge Ryssland och Kina betraktar det som sker i Syrien som landets "inre angelägenheter" kan någon militär insats inte komma i fråga. Så bakbundet och stelt är FN. Systemet är som gjort för att låta tyranner härja fritt. De stora orden blir helt betydelselösa.

Vi har sett det så många gånger. Det FN gör är att ge förtryckta människor falska förhoppningar om att hjälp finns att få. Det beseglade ödet för människor i såväl Rwanda som Srebrenica. FN:s ljusblå flagg har kommit att betyda trygghet från förtryck för människor världen över. Det är verkligen dags att börja omvärdera vad den egentligen betyder: I bästa fall passivitet.

Hyckleriexporten

Annie Lööf har hamnat i lite blåsväder efter att i Sveriges Radios lördagsintervju ha försökt problematisera den svenska vapenexporten genom att fråga sig om Kina är en diktatur eller inte.

Jag förstår vad hon ville göra. Lööf ville påpeka att det inte är helt lätt att dra en glasklar gräns mellan demokratier och diktaturer i världen. I vissa fall är det busenkelt - Norge är en demokrati medan Nordkorea inte är det. Men vad är egentligen Afghanistan i dag? Ryssland har klassats som "delvis fritt" i den årliga rankingen över friheten i världens länder men har på senare tid snarare halkat in på den auktoritära planhalvan. Och hur bör vi se på utvecklingen i Ungern?

Och så har vi Kina. Ett land som styrs enväldigt av ett kommunistparti, som fängslar oppositionella, censurerar pressen och Internet men som samtidigt har gjort enorma framsteg sedan Máo Zédōng gick ur tiden och i dag är betydligt friare än för några decennier sedan. 

Vi delar dessutom gärna in världen i två halvor av ren vana, där Ryssland och Kina av tradition hamnar på den svarta halvan och USA och Storbritannien på den vita. Samtidigt har USA och Storbritannien de senaste tio åren gått i alltmer auktoritär riktning. Folket väljer visserligen sina ledare, men tendenserna att grundläggande mänskliga rättigheter urholkas är väldigt tydlig i båda länderna.

Sverige ska inte exportera till diktaturer och krigförande länder, hävdas det. Samtidigt vill både sossar och borgerliga sälja så mycket vapen som möjligt. Då får vi den här löjliga situationen där vi de facto säljer vapen till både krigförande länder och diktaturer men låtsas som om vi inte gör det. Ingen har riktigt lyckats förklara det på ett bra sätt - inte heller Annie Lööf.