Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

Migration som storpolitiskt maktspel

The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.

In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.

Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

Vem vill stoppa terrorn på riktigt?

"Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly." Detta skriver språkröret för ett parti som inte vill att Sverige exporterar vapen, som konsekvent motsätter sig militära interventioner och som fram tills nyligen hade målet om ett "ickevåldsförsvar" inskrivet i sitt partiprogram.

Gustav Fridolin och Miljöpartiet har således inte det allra högsta förtroendekapitalet när det kommer till just militära interventioner och att stoppa mördarsekter som IS. Men även Fridolin inser tydligen att så länge kriget i Syrien fortgår, kommer flyktingströmmarna att fortsätta (även om det är långt ifrån bara från Syrien människor migrerar just nu). Problemet är att MP:s enda recept är att öppna dörren för de som flyr och behandla återvändande jihadkrigare med silkesvantar, inte att ta itu med grundproblemet.

På DN Debatt skriver Mats Svegfors om det han betraktar som "det tredje världskriget" (en dum jämförelse, givetvis) och att "vi måste komma till rätta med kriget". Starka ord. På ledarplats i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att "konsekvenserna av att det internationella samfundet inte stoppade Assad i tid har i sanning blivit ohyggliga".

Det är märkligt det där. Jag har aldrig sett några miljöpartistiska förslag på hur IS ska stoppas. Mats Svegfors föreslår inte hur vi ska "komma till rätta med kriget". Han konstaterar bara att kriget är hemskt och att Sverige måste ta emot fler flyktingar. Och vem kan minnas att Aftonbladet skulle ha propagerat för bombningar av al-Assad redan 2011? Det kvällsblaskan brukar göra är att förespråka en "FN-ledd insats", vilket varit som att peta sig i naveln i fallet Syrien eftersom inte minst Ryssland envist motsatt sig militära interventioner mot den syriske diktatorn. Ja, man kan lika gärna fråga katten som att gå till FN.

"Vi måste ta emot fler flyktingar" har varit kampanjbudskapet från de större medierna under den gångna helgen. Direktsända manifestationer, kampanjer i sociala medier. Public service, DN, Aftonbladet, SvD - alla har varit med. Alla har dragit åt samma håll. Syftet har varit att visa upp sin godhet. Men bakom käcka mantran som "ingen människa är illegal" ekar det förfärande tomt på innehåll.

Jag har inte sett någon i den massa som kämpat för att visa sig i sociala medier i helgen förespråka en militär insats mot IS eller al-Assad. Ingen verkar ärligt talat ens bry sig om huvudproblemet till den flyktingkatastrof vi nu bevittnar från det sönderfallande Syrien. Det är lätt att öppna famnen för flyktingar, såväl krigsdrabbade som ekonomiska sådana. Men svårare att bidra med konkreta lösningar på komplicerade konflikter.

Den militära förmågan att bekämpa och krossa IS finns givetvis. Det är viljan som saknas, och under de gångna fyra åren har konflikten i och runt Syrien blivit så komplicerad att till och med säkerhetsanalytiker som får lön för att bedöma läget åt bland andra Säpo har svårt att hänga med.

Kanske kan man därför inte begära att ynglingar som Fridolin ska kunna presentera trovärdiga konfliktlösningar. Ändå måste vi det. Ty lösningen kan inte vara att hela Syriens befolkning lämnar sitt land för Europa. Problemet är att svenska politiker inte vill tänka i militära termer. Hela världens problem ska lösas med bistånd och generös flyktinginvandring till Sverige. Det är en både naiv och omöjlig utgångspunkt.

Jag undrar helt ärligt hur många som egentligen bryr sig om de människor de säger sig vurma för. Och hur många som bara poserar med sin godhet.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Svensk migrationspolitik en felsatsning

Den humanitära krisen i Syrien förvärras hela tiden. Ungefär halva befolkningen är på flykt inom och utom landet. Fyra miljoner har flytt sitt hemland. De flesta av dem befinner sig i närområdet, det vill säga Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.

UNHCR, som bistår flyktingarna med mat och tak över huvudet, har inte ens fått in en fjärdedel av de medel de begärt för att kunna göra sitt jobb. Krisen är alltså förfärligt akut. Människor som flytt krigets helvete riskerar nu att dö i flyktingläger i stället.

Det finns enligt FN ungefär 270 000 asylsökande syrier i EU. Tyskland och Sverige tar emot överlägset flest. Sverige tar nästan emot lika många som Tyskland i absoluta tal och är utan tvekan det största mottagarlandet i EU räknat per capita.

Men det kostar. Biståndsminister Isabella Lövin tvingades för en tid sedan medge att även den rödgröna regeringen gör det som Alliansen anklagades för - nallar av biståndsbudgeten för att ha råd med asylmottagandet. Budgetposten integration och migration beräknas landa på över 40 miljarder årligen. Det är som en extra svensk försvarsmakt.

I praktiken betyder denna politik att svenska skattebetalare tvingas hjälpa syriska flyktingar med pengar på fickan att ta sig ända till Sverige i stället för att hjälpa världens absolut fattigaste. Om syftet är att rädda liv är det en märklig prioritering av skattemedel.

Kostnaderna för svensk asylpolitik skulle kunna sänkas genom att snabbehandla ansökningar från säkra länder och genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd. Det skulle åtminstone lindra bördan på mottagningssystemet genom ett något minskat inflöde och därmed möjliggöra för ett bättre mottagande.

Den sittande regeringen är emellertid inte intresserad av några egentliga förändringar. Volymfrågan är fortfarande tabu, och det som regeringen nu föreslår handlar om satsningar på SFI. Det är en detalj i ett större sammanhang och spelar faktiskt mindre roll när mottagningen i övrigt har kollapsat.

Läs även:
Per Gudmundson

Året som gick i backspegeln

Vi lägger ännu ett år bakom oss. Nu väntar 2014, supervalåret med EU-val och riksdagsval och supersportåret med vinter-OS i Putinland och fotbolls-VM i sambaland.

Några hållpunkter för året som gick...

Partiet ingen behöver. Annie Lööf tvingades avbryta sin Thailandssemester för att åka hem och säga att hon inte är nyliberal och inte tror på månggifte. Av det modiga och liberala idéprogrammet bidde bara en tumme. Om ens det. När Centerpartiets framtidsstämma avslutades stod det klart att partiet framöver ska kalla sig både feministiskt och liberalt - vilket får en att tänka på ett annat borgerligt parti som kallar sig liberaler men mest är (radikal)feminister.

Om något har 2013 varit en förlorad möjlighet för Centern att förklara för svenska folket varför partiet behövs. Den där utlovade tydligheten har uteblivit.

Kriget. När jag tittar tillbaka i mitt bloggflöde ser jag att jag i januari för snart ett år sedan förutspådde att den syriska regimen skulle falla under 2013. Så blev som bekant inte fallet. Kriget har nått ett dödläge som endast resulterar i alltfler civila dödsoffer. Omvärlden har tagit sin hand från Syrien och mördandet kan därför fortsätta ostört.

Bland rebellerna verkar de islamistiska extremisterna vara på frammarsch, vilket gör att väst inte kommer att vilja stödja oppositionen med vapen längre. Det är just nu svårt att se annat än att kriget kommer att fortsätta och blodet flyta även under det kommande året.

Skandalen. Fallet Quick fick efter fem långa år av resningsprocesser äntligen ett rättsligt slut. Sture Bergwall är nu frikänd för samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Men han sitter alltjämt inspärrad på Säters rättspsykiatriska klinik. Enligt ett utlåtande från Rättsmedicinalverket bör Bergwall få fortsatt vård utanför Säters murar. Kliniken vill ha tre månader på sig för att förbereda denna vård.

Alla inblandade gör sitt bästa för att hålla ryggen fri. Det mest tragiska exemplet är den före detta justitiekanslern som gick och blev rättshaverist. Göran Lambertz har gång på gång gjort sig till åtlöje genom att inte bara försvara de fällande domarna mot Thomas Quick, utan också anklaga medierna för att ha "gått på en blåsning". Bevisningen som enligt Lambertz innebär att Quick/Bergwall dömdes korrekt handlar bland annat om att en likhund ska ha markerat vid en plats som Bergwall utpekat som dumpningsplats. Inga kvarlevor har emellertid påträffats där Bergwall har pekat. Någonsin.

Det är värt att fråga sig hur den lambertzska bevisvärderingen påverkar hans arbete som justitieråd i Högsta domstolen. Hur många kan tänkas bli fällda på så lösa boliner?

Massövervakningen. Edward Snowdens samvete sade ifrån. Medveten om att det innebar att han sannolikt aldrig skulle få återse sitt hemland igen, i alla fall inte som en fri man, fattade han beslutet att omvärlden måste få veta vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslar med. Att den blivit en stat i staten, utom demokratisk kontroll och granskning.

Tack vare Snowdens avslöjanden vet vi också mer om svenska FRA:s verksamhet. Vi vet hur blåsta vi och hela riksdagen blev den där sommaren 2008. Vi vet mer om hur oerhört nära band Sverige har till USA, vilket förklarar svenska politikers pinsamma flathet gentemot stormakten.

Framför allt kom övervakningen upp på agendan igen efter några år i slummer. Piratpartiet måste försöka hålla frågan levande om det ska ha någon chans att behålla en plats i Europaparlamentet. PP är det enda motstånd vi har i en politisk församling just nu.

Om det är något vi blivit varse under detta år, är det att demokratiska staters möjligheter och önskan att övervaka vanligt folk har sprängt alla gränser. Vi går inte mot ett totalt övervakningssamhälle. Vi är redan där - och måste agera därefter.

Gott Nytt År till alla er som läser och kommenterar!

Demonstrationen mot Obama

Nedstänkt men synnerligen välbehandlad tog jag mig från Folktandvården till demonstrationen mot Barack Obama på Medborgarplatsen.

På plats fanns allsköns oknytt med hjärtat till vänster om Fidel Castro, och även en bisarr grupp som stod i sin egen värld och skanderade för respektive emot Bashar al-Assads mördarregim.

Enda orsaken att besöka demonstrationen var Piratpartiets närvaro. Jag tror att det är bra för PP att synas, även om det är i delvis tveksamt sällskap. Dessvärre hade partiet ingen talare på Medborgarplatsen, vilket gjorde att demonstrationen fick en ännu tydligare vänsterprägel.

I frågor som rör krigspolitik, Guantánamo och övervakning går det att finna en enighet bland grupper som nästan inte håller med varandra i någonting annat. Det finns all anledning för politiska krafter av olika färg att samlas lite oftare.

Vissa demonstrerade även för Bashar al-Assad. Påtagligt ofräscht.

En amerikansk världsordning

En demokratisk världsordning kan aldrig ledas av auktoritära regimer som den ryska eller kinesiska. USA:s styrka är däremot en motvikt mot Kina, precis som den höll Sovjetimperiet i schack under kalla kriget. Medan USA faktiskt önskar ett Syrien där mänskliga rättigheter respekteras har Moskva inget intresse av det.

DN gör en Kalla kriget-analys av USA:s roll i världen. Det är månne lämpligt att göra det på just den dag då Barack Obama anländer till Sverige och det ska gullas lite extra.

Samtidigt erkänner DN att USA "ibland" använder sin makt "på ett skrämmande sätt", och exemplifierar detta med den hemliga övervakning som Edward Snowden gjort allmänheten uppmärksam på, Guantánamo samt de otaliga drönarattacker som fredspristagaren Obama uppskattar.

DN, media och världen måste påminnas om att stormakter inte har vänner, de har intressesfärer. Det är därför USA i tid och otid stöder vissa tyranner medan de satsar ohemula summor på att avsätta andra. Samtidigt som USA avsatte Saddam Hussein, var administrationen kompis med militärdiktatorn Pervez Musharraf, Egyptens ledare Hosni Mubarak och, givetvis, shejkerna i det demokratiska föredömet Saudiarabien.

När Obama efter mötet med Reinfeldt kommer att tala gott om Sverige är det inte för att han gillar detta land utan för att hans administration kan utnyttja den svenska underdånigheten som en pro-amerikansk röst i EU. Det fungerade väl häromsistens när Sverige tillsammans med Storbritannien blockerade EU från att diskutera NSA:s hemliga övervakning med amerikanerna. Även ett litet lojalt land kan visa sig nyttigt.

Det vore intressant att veta vilket slags motvikt i världen som DN anser att USA är eller bör vara mot Kina. I vilka sammanhang behövs en motvikt? I situationen på den koreanska halvön? I konflikten mellan Kina och Japan om Fiskaröarna (Diaoyudao, 钓鱼岛)? Kina söker, i alla fall i nuläget, ingen expansion med militära medel. Landet jagar framför allt råvaror och, precis som andra stormakter, ökat inflytande. I likhet med USA utgår såväl Kina som Ryssland från sina intressen när de agerar på världsarenan. Det är naivt att tro att just amerikanska intressen råkar sammanfalla med världsmedborgarnas.

Det skäl som John Kerry angav i gårdagens debatt i den amerikanska senatens utrikesutskott, var framför allt att USA skulle tappa i anseende om det inte stod vid sitt ord och attackerade Syrien. Det har väldigt lite med mänskliga rättigheter men mer med stormaktspolitik att göra. I så måtto är Syrien är ett utmärkt exempel på vad amerikansk utrikespolitik alltid handlar om.

USA är inte intresserat av en demokratisk världsordning, den söker en amerikansk.

I väntan på angreppet

USA kan slå till mot Syrien "när som helst", lovade Barack Obama i sin framträdande i går. Men först vill han ha stöd av kongressen, vilket innebär att det inte blir något angrepp före den 9 september. Bashar al-Assad har således gott om tid att förbereda sig.

Mycket tyder ändå på att det blir ett mindre angrepp någon gång i september. Vilket kan få konsekvenser som i dag inte går att överblicka eftersom Ryssland aktivt stöder den syriska regimen. Ett smärre angrepp är inte heller vad rebellerna önskar.

I väntan på angreppet har FBI redan börjat rikta blicken mot de syrier som bor i USA, av rädsla för attacker. Livet för dessa människor riskerar alltså att bli sämre när den amerikanska polis- och övervakningsstaten trummar igång sitt maskineri.

Stormakter bär onekligen sin egen logik...

Ett syriskt getingbo

David Cameron blev smått historisk när han i går förlorade omröstningen i det brittiska parlamentet om att agera militärt mot den syriska regimen. Britterna kommer således stå helt utanför.

Egentligen handlar britters, amerikaners och andra länders tvekan att ingripa mer om Irak än om Syrien. Bushadministrationens charader i FN, Bushs och Blairs vilja att gå i krig till vilket pris som helst och den enorma katastrof som Irakkriget innebar för alla inblandade har eroderat allmänhetens förtroende för den högsta ledningen i dessa frågor. Vilket är väldigt sunt.

Cameron missbedömde sitt eget parti, och han underskattade vilket spöke som Irakkriget fortfarande är. Även när John Kerry säger att USA vet varifrån raketerna sköts - regimkontrollerade områden - och var de landade - rebellkontrollerade kvarter - finns det en instinktiv skepsis. Ett fåtal kongressledamöter ska ha fått se bevisen för dessa påståenden, men för allmänheten är det i dagsläget bara en utrikesministers ord och ingenting annat.

I USA är läget ett annat. Barack Obama har målat in sig i ett hörn genom att, lite klantigt måste sägas, hävda att det går en röd linje vid användandet av kemiska vapen. Varken Obama eller någon annan ledare trodde förmodligen att al-Assads regim skulle komma att använda sig av dessa vapen. När den nu, som det verkar, har gjort det har Obama två val: avstå från angrepp och framstå som en papperstiger, eller genomför ett småskaligt och väldigt begränsat anfall bara för att hålla sitt ord.

Vi lär få se det senare. Men frågan är vad det kommer att betyda i praktiken. Några bombade vapenlager kommer inte att förändra något i själva kriget. Det är egentligen bara ett onödigt risktagande eftersom vi inte vet hur regimen, eller dess få allierade, kommer att replikera.

Hjärtat säger att ett ingripande är nödvändigt för att förhindra en fortsatt slakt på civila. Hjärnan säger att det är bäst att hålla sig borta. Syrienkonflikten är för komplicerad, variablerna för många och riskerna för stora.

Det finns många konflikter där begränsade militära insatser kan få en avgörande betydelse. Detta är inte en av dem.

Vem tror på FN?

Den blivande FN-ambassadören Samantha Power uttryckte i en utfrågning skarp kritik mot FN:s oförmåga att få stopp på inbördeskriget i Syrien. Hon menar att historien kommer att döma detta misslyckande hårt.

Jag vet inte det jag. De flesta har nog inte så stora förhoppningar på FN längre. Syrierna har sannolikt större (om än fortfarande små) förhoppningar på att USA och enskilda EU-länder kan kunna få ett stopp på våldet.

Tiden när vi förväntade oss att FN skulle göra en positiv skillnad i våldsamma konflikter dog rimligen i Srebrenica 1995.

Mördarregering - galna rebeller

FN-utredare har funnit "starka indikationer" på att rebeller i Syrien använt kemiska vapen. Det finns misstankar om att de skulle ha använt sig av nervgasen sarin. Däremot saknas ännu bevis för att regeringen skulle ha använt kemiska vapen i kriget.

Assad-regimen är en mördarregim som måste bort. Men frågan är vad det är för galningar som kommer i dess ställe när Assad slutligen faller. Att, som USA ryktas vilja göra, beväpna de "goda" delarna av rebellsidan i förhoppningen att den drar det längsta strået om makten i slutändan är kanske det bästa (eller minst dåliga) omvärlden kan göra i nuläget.

Risken är dock överhängande att det syriska folket efter decennier av tyranni får ett gäng extremistiska galningar i ledningen - inte moderata demokrater. Efter en blodig maktkamp.

Syrienkrisen komplicerad

Konflikten i Syrien, som sedan månader eskalerat till ett inbördeskrig, är så där härligt komplicerad. Det är inte enbart en ondskefull regim som står mot frihetstörstande rebeller.

På den splittrade rebellsidan finns förutom vanliga demokratikämpar även al-Qaidaanknutna jihadister, vilket säkert bidragit till att västvärlden känner tveksamhet inför att bistå rebellerna med vapen. Det är inte osannolikt att tänka sig att en del av de självmordsbombningar mot civila som skett har genomförts av jihadisterna.

Bashar al-Assads regim har ett svagt stöd i omvärlden. Den stöds emellertid av terrorstämplade Hizbollah. Rebellerna stöds i sin tur av terrorstämplade Hamas, vars tunnelexperter (!) hjälper dem att gräva taktiska gångar in till Damaskus inför en eventuell slutstrid.

Hamas och al-Qaida tillsammans med demokratikämpar i en enda röra. Det går att förstå varför det är så tyst om Syrienkrisen här hemma. En så komplicerad konflikt skrämmer bort de som normalt brukar vara högröstat för den ena eller andra sidan.

I Syrien finns just nu inget bra alternativ. Tiden efter Bashar al-Assad kan bli precis hur blodig som helst.

Några tankar om det nya året

2012 blev inte förändringens år som många trott och hoppats på. Tvärtom blev det ett år då många skeenden fortsatte precis som tidigare. Den arabiska våren körde fast i såväl Jemen som Bahrain. I Syrien har kampen mot Bashar al-Assads regim lett till ett inbördeskrig där en mycket spretig opposition står mot diktaturen.

Eurokrisen kommer inte att få något slut heller under 2013, huvudsakligen beroende på en ovilja från ledarna att se till krisens grundorsaker. Stödpaketen kommer att bli fler, toppmötena likaså. Men krisen lär bestå. I USA lär de ekonomiska bekymren fortsätta och smitta av sig på resten av världen.

2013 lär också bli året när al-Assads regim i Syrien slutligen faller. Det kan också bli året när vi slutar kalla Ryssland för en bristfällig demokrati och i stället benämner den diktatur.

Spänningarna kan öka ytterligare mellan Kina och Japan efter Abe Shinzos valseger. Och trots Kim Jong-Uns oväntade nyårstal, i vilket han uttryckte en förhoppning om ett slut på konfrontationer mellan Syd- och Nordkorea och en snar återförening, lär de isiga relationerna länderna emellan inte tina upp än.

För alla liberala krafter kommer EU:s demokratiska underskott, integritetsfrågorna och hoten mot yttrande- och informationsfriheten (till vilka terrornojan och barnporrhysterin onekligen hör) att fortsätta vara högprioriterade. Vi behöver fler som orkar och vågar uppmärksamma dem under 2013!

Centerns föreslagna idéprogram kan, oavsett hur mycket som blir kvar av det efter stämman i mars, föra en viktig sak med sig: Det kan uppmärksamma idén om ökat självbestämmande för vanliga människor. Det var inte igår vi hade en het diskussion om frihet här i Sverige.

Läs även:
HAX

Att spela SD i händerna

Migrationsverket går redan på knäna. De har stora svårigheter med att hitta drägliga boenden. Samtidigt kvarstår utmaningarna med att korta etableringstiden för nyinvandrade till Sverige. 54 000 asylsökande väntas under nästa år.

Regeringen har verkligen bäddat för fortsatta sverigedemokratiska opinionsframgångar...

Någon annan får ta över

Kofi Annan hoppar av uppdraget som medlare i Syrien. Sedan i februari har han haft ett hopplöst uppdrag att försöka få de stridande parterna att välja en förhandlingslösning och den fredsplan som Annan lagt fram.

Varken regimen eller rebellerna har varit det minsta intresserade av någon fredsplan. FN har stått handlingsförlamat - ännu en gång - och nu råder fullskaligt inbördeskrig i Syrien.

Ban Ki-Moon har börjat leta efter en efterträdare till Annan. Lycka till med det.

Assad flyr huvudstaden

Källor till nyhetsbyrån Reuters uppger att Syriens president Bashar al-Assad har flytt huvudstaden och befinner sig i kuststaden Latakia.

Den konflikt som för bara en vecka sedan såg ut att bli ett långt och utdraget inbördeskrig, med fortsatt stora civila dödsoffer som följd, verkar nu vara nära ett avgörande. Vändpunkten kom när striderna nådde huvudstaden Damaskus. Läget blev omedelbart mer kritiskt för regimen när såväl försvarsministern som Assads svåger, som sägs vara den som i praktiken haft försvarsministerns arbete, dödades i ett bombattentat under ett hårdbevakat toppmöte.

Om Assad nu valt att fly huvudstaden sänder det inte direkt signaler till hans trogna soldater att stanna kvar och slåss. Slutet för regimen kan därför vara nära. Rapporter om strider kring regeringskvarteret i Damaskus har kommit under förmiddagen.

Vad som kommer efter Bashar al-Assads skräckregim återstår att se. Oppositionen är förenad i viljan att få bort den sittande regimen. Vad den har mer gemensamt är mer oklart. Huvudsaken just nu är ändå att det syriska folket slipper Assads terrorvälde. Då finns det i alla fall en framtid att drömma om.

WikiLeaks behövs

WikiLeaks har börjat publicera epostkommunikation till och från den syriska regimen från år 2006 och framåt. Totalt rör det sig om 2,4 miljoner mejl. Breven ska ge en bild av regimens interna arbete men också visa hur företag i väst säger en sak och gör en annan, uppger Ekot.

Alla turer med Julian Assange har fläckat ned WikiLeaks, men att de nu väljer att släppa epostdokument från den blodbestänkta syriska regimen visar att organisationen behövs. WikiLeaks är ett viktigt demokratiskt verktyg.

Om det är något WikiLeaks har lärt oss, är det att politiker och företag oftast säger en sak utåt men egentligen gör något helt annat. Om det nu var någon som tvivlade på att det förhöll sig så.

FN ställer sitt hopp till - Iran

Tragedin i Syrien bara fortsätter. Omvärlden har fokus på konflikten men givet hur FN-systemet fungerar kan vi inte vänta oss något ingripande som betyder något.

Precis som under folkmordet i Rwanda 1994 har FN 300 "fredsobservatörer" i hela landet. De ska övervaka en vapenvila som inte finns och en fredsplan som inte följs. Härom dagen ska de dessutom ha blivit beskjutna.

Kraven på ett militärt ingripande växer på sina håll. Men det är osannolikt att någon av de militärt starka makterna vill kasta sig in i en krutdurk som Syrien.

Barack Obama kommer att få kritik hur han än agerar. Just nu kritiseras han för passivitet, när han bistod Nato i kampen mot Gadaffi fick han kritik för det. Ett militärt ingripande i Syrien är långt borta. Bashar al-Assad har en stor och, som det förefaller, lojal armé. Precis som Irak är Syrien splittrat mellan etniska grupper som just nu tycks ta kål på varandra.

En militär insats skulle vara förenad med oerhörda risker och det är Obama inte ett dugg intresserad av under ett valår. Möjligen skulle man kunna tänka sig att västvärlden beväpnar rebellerna. Men vem vet vilka rebeller som verkligen strider mot regimen och vilka som begår övergrepp på civila? Även där finns negativa erfarenheter i närtid (Libyen).

Att Kofi Annan ställer sitt hopp till Iran säger en del om FN:s desperata läge just nu. Det är inte ofta Iran ombeds medverka till att skydda människors fri- och rättigheter.

Mördandet kan fortsätta ostört

Omvärlden får skämmas. FN:s observatörer i Syrien får skämmas. Det de övervakar nu är inte en fredsplan utan ett inbördeskrig med återkommande massakrer på civila. Den syriska regimen har sedan länge visat att den struntar i omvärldens vädjanden och krav på eldupphör. Självfallet gör rebellerna det också i detta läge.

Bilderna från den senaste massakern på barn och vuxna i Houla - enligt FN dödades 92 människor varav en tredjedel små barn - är fullständigt förfärande (för den med stark mage finns de på YouTube). Ban Ki-Moon och Kofi Annan har fördömt regimens agerande, Hillary Clinton likaså. Men Bashar al-Assad vet att det bara är ord. Mördandet kan fortsätta någorlunda ostört. Barack Obama är knappast intresserat av något militärt ingripande under ett valår, han tog nog stora risker mot Libyen i fjol.

Och ska det gå via FN kommer det inte att ske alls. Så länge Ryssland och Kina betraktar det som sker i Syrien som landets "inre angelägenheter" kan någon militär insats inte komma i fråga. Så bakbundet och stelt är FN. Systemet är som gjort för att låta tyranner härja fritt. De stora orden blir helt betydelselösa.

Vi har sett det så många gånger. Det FN gör är att ge förtryckta människor falska förhoppningar om att hjälp finns att få. Det beseglade ödet för människor i såväl Rwanda som Srebrenica. FN:s ljusblå flagg har kommit att betyda trygghet från förtryck för människor världen över. Det är verkligen dags att börja omvärdera vad den egentligen betyder: I bästa fall passivitet.

Kofi Annan to the rescue

Kofi Annan blir FN:s och Arabförbundets sändebud i Syrien. Hans uppdrag blir att försöka hitta en fredlig lösning på krisen.

Efter Annans kapitala misslyckande i Rwanda, är det verkligen en bra signal att skicka honom till Syrien? Åter igen kommer någon från FN till en pågående slakt av civila och ska prata "fred". Bashar al-Assad måste le.