Migration som storpolitiskt maktspel

The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.

In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.

Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

Ryssland agerar som stormakter brukar

Västvärlden tävlar just nu i att ta avstånd från Rysslands militära operation på ukrainskt territorium på Krim.

Det är inte svårt att kritisera Vladimir Putin den här gången heller. Men egentligen gör Ryssland nu exakt det stormakter alltid brukar göra - stärker sitt inflytande i den egna intressesfären. Putin är knappast den förste och heller inte den siste ledaren som gör detta.

Ukraina är definitivt en rysk intressesfär, och när nu Viktor Janukovitj har flytt fältet (och verkar befinna sig i Ryssland) kan Putin gå miste om inflytande. På Krim bor dessutom en rysk majoritet, vilket komplicerar frågan ytterligare. 

Moderaten Gunnar Hökmark tycker att väst måste vända Ryssland ryggen. Detta eftersom Ryssand nu har som mål att "invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Moskvas styre och att strunta i allt vad internationella regler och lagar säger". 

Precis som Carl Bildt är Hökmark väldigt pigg på att kritisera Ryssland när felaktigheter begås - men fullständigt ointresserad när USA begår dem. Hyckleriet är häpnadsväckande. Ty vad gjorde inte USA i Irak om att invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Washingtons inflytande och strunta i allt vad internationella regler och lagar säger?

Inte heller Putin lär önska ett storskaligt krig mot Ukraina. Det han främst vill är att markera mot väst, att visa Ukraina vem som bestämmer. Att besätta Krim är ett sätt att uppnå bådadera.

En amerikansk världsordning

En demokratisk världsordning kan aldrig ledas av auktoritära regimer som den ryska eller kinesiska. USA:s styrka är däremot en motvikt mot Kina, precis som den höll Sovjetimperiet i schack under kalla kriget. Medan USA faktiskt önskar ett Syrien där mänskliga rättigheter respekteras har Moskva inget intresse av det.

DN gör en Kalla kriget-analys av USA:s roll i världen. Det är månne lämpligt att göra det på just den dag då Barack Obama anländer till Sverige och det ska gullas lite extra.

Samtidigt erkänner DN att USA "ibland" använder sin makt "på ett skrämmande sätt", och exemplifierar detta med den hemliga övervakning som Edward Snowden gjort allmänheten uppmärksam på, Guantánamo samt de otaliga drönarattacker som fredspristagaren Obama uppskattar.

DN, media och världen måste påminnas om att stormakter inte har vänner, de har intressesfärer. Det är därför USA i tid och otid stöder vissa tyranner medan de satsar ohemula summor på att avsätta andra. Samtidigt som USA avsatte Saddam Hussein, var administrationen kompis med militärdiktatorn Pervez Musharraf, Egyptens ledare Hosni Mubarak och, givetvis, shejkerna i det demokratiska föredömet Saudiarabien.

När Obama efter mötet med Reinfeldt kommer att tala gott om Sverige är det inte för att han gillar detta land utan för att hans administration kan utnyttja den svenska underdånigheten som en pro-amerikansk röst i EU. Det fungerade väl häromsistens när Sverige tillsammans med Storbritannien blockerade EU från att diskutera NSA:s hemliga övervakning med amerikanerna. Även ett litet lojalt land kan visa sig nyttigt.

Det vore intressant att veta vilket slags motvikt i världen som DN anser att USA är eller bör vara mot Kina. I vilka sammanhang behövs en motvikt? I situationen på den koreanska halvön? I konflikten mellan Kina och Japan om Fiskaröarna (Diaoyudao, 钓鱼岛)? Kina söker, i alla fall i nuläget, ingen expansion med militära medel. Landet jagar framför allt råvaror och, precis som andra stormakter, ökat inflytande. I likhet med USA utgår såväl Kina som Ryssland från sina intressen när de agerar på världsarenan. Det är naivt att tro att just amerikanska intressen råkar sammanfalla med världsmedborgarnas.

Det skäl som John Kerry angav i gårdagens debatt i den amerikanska senatens utrikesutskott, var framför allt att USA skulle tappa i anseende om det inte stod vid sitt ord och attackerade Syrien. Det har väldigt lite med mänskliga rättigheter men mer med stormaktspolitik att göra. I så måtto är Syrien är ett utmärkt exempel på vad amerikansk utrikespolitik alltid handlar om.

USA är inte intresserat av en demokratisk världsordning, den söker en amerikansk.

En stormakts rätt

När DN hävdar att USA är den "viktigaste internationella kraften för demokrati och mänskliga rättigheter" är det svårt att inte dra lite på smilbanden. Eller kanske sucka. DN:s ledarredaktion lever kvar i en Kalla kriget-värld i vilken USA står mellan oss och tyranniet och där det är amerikanerna som är självklara good guys.

Verkligheten är mer komplicerad än så (vi behöver kanske inte nämna så mycket mer än Irakkriget och CIA:s "black sites" för att glorian ska hamna lite på sned). Men det hindrar inte ledarredaktionens Martin Liby Alonso från att hävda att "Kinas ökade konfliktbenägenhet" gör amerikansk närvaro välkommen.

USA har bytt fokus. Från Mellanöstern till Asien. Kriget i Irak är avslutat, nu kan USA öka sin närvaro i andra delar av världen. Detta gör USA genom att knyta handelskontakter men inte minst spänna sina militära muskler.

Oron som ett militärt växande Kina medfört i västs ögon har hittills varit obefogad. Kina har visat väldigt få aggressiva tendenser gentemot andra länder. Men som självständig stormakt har Mittens rike självfallet samma rätt som USA eller Ryssland att satsa på militären och värna sitt territorium.

Till den nya verkligheten hör kampen om små ögrupper som västra och södra sandöarna (西沙群岛 och 南沙群岛). Vem som har rätt till dessa är egentligen irrelevant. Om USA vill fungera som något slags medlare mellan Kina och andra nationer som gör anspråk på dessa kobbar står det dem fritt. Men något säger mig att de mest är ute efter att sätta ned foten mot Kina genom att bygga allianser med andra mindre grannländer. Det är en svajig balansgång. USA har inte råd att göra sig ovän med Kina just nu. Och en stormakt på dekis måste till slut acceptera att nya stormakter också vill ha inflytande och makt. 

Att många i väst, av rent slentrian, fortsätter att se USA som det demokratiska föredömet i världen är en aning besvärande. USA är västvärldens mest aggressiva stat om man ser till de krig och konflikter som landet antingen startat, blandat sig i eller på olika sätt burit ansvar för. Det är alls ingen fredsälskande nation vi pratar om. Tvärtom har militära äventyr länge varit en del av den amerikanska identiteten. Presidenten ska besegra ondskan och hemkomma med en seger. 

Det finns vissa indikationer på att Kina kommer att ha ett något högre tonläge framöver än vad landet haft de senaste 20 åren (men det är upp till det nya ledarskiktet att finna en balans mellan en stormakts rätt och aggressiv nationalism). Dock finns ännu inget som tyder på att Kina ens kommer att komma i närheten av USA vad gäller militära äventyr världen över. Om det är en sådan inblandning västvärlden fruktar, kan den vara lugn. 

Kina mot himlen

Kinas satsning på rymden fortsätter. Shenzhou 9 (神舟, gudomlig farkost) har dockat med himmelska palatset Tiangong (天宫). Därmed är Kina det tredje landet efter USA och Ryssland att göra detta.

Liu Yang (刘洋) är den första kinesiska kvinnan i rymden. Det är inte osannolikt att den första kvinnan på månen blir en kinesiska. En kinesisk rymdstation ska också byggas.

Mest av allt handlar det förstås om nationell stolthet. Kina vill visa att de är en stormakt och rymdäventyr är ett sätt att göra det på. Samtidigt fortsätter människan att förbereda för framtida Marsresor.

Satsningar på rymden kostar. Nasas rymdfärjor har pensionerats. USA har inte råd längre. Allra bäst vore egentligen om de tre stormakterna gick samman och satsade gemensamt. Mars ligger ju inom räckhåll.

Luftkvaliteten en het potatis i Kina

Föroreningar av vatten och luft i Kina är en ständig källa till oro. Privatpersoners koleldning, fabriker och alltfler bilar sätter sina spår på människors hälsa. Alla som har varit i Shanghai eller Beijing känner igen det där bekanta diset och det är självklart att det orsakar hälsoproblem på lång sikt.

De kinesiska myndigheterna vill emellertid inte att bilden av en hälsofarlig huvudstad ska spridas varför de har egna mätningar som visar att luftkvaliteten i Beijing inte alls är så dålig som många hävdar. Förklaringen är förstås de olika sätten att mäta. Den amerikanska ambassaden mäter mindre partiklar än de kinesiska mätstationerna och får således resultat som visar på sämre luftkvalitet, ja direkt hälsofarlig.

Detta har retat den kinesiska regeringen som menar att utländska ambassader varken har rätten eller kunnandet att utföra mätningar av luftkvaliteten i Kina. Den låter också hälsa att den inte kommer att börja mäta luftkvaliteten i amerikanska storstäder.

Kina har förstås en poäng i sin lilla protest, men samtidigt kanske den borde fokusera mer på att försöka göra miljön bättre för medborgarna än att störa sig på utländska mätresultat av luftkvaliteten.

Ibland liknar stormakterna verkligen småbarn i sandlådan.