Invandringskollaps

Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.

Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras. Och att uppfattningen att polisen tappat greppet om kriminaliteten sprider sig.

Vi måste se vad som håller på att hända här. Västvärldens största asyl- och anhöriginvandring kombinerat med OECD:s sämsta integration av utrikes födda är en dödlig kombination för både samhällsekonomi, människors tillit till offentliga system och den upplevda tryggheten och framtidstron. När ett växande antal människor varken får bostad eller jobb byggs stora spänningar in i samhället. Det är klart att det smäller till slut.

En illustration av läget: Tino Sanandaji har tagit en titt på tre av landets mest mångkulturella kommuner; Malmö (43 procent med utländsk bakgrund), Botkyrka (50 procent) och Södertälje (56 procent). På 20 år har dessa tre orter haft en oerhört negativ ekonomisk utveckling som synes av dumpen ovan. De lever i praktiken på det kommunala utjämningsbidraget, alltså på pengar från andra kommuner.

Dessa dystra siffror betyder naturligtvis inte att mångkultur är fel per definition. Absolut inte. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer blandas, där vi kan mötas över olika etniciteter och religioner. Men vi måste påminna oss om effekterna av två fenomen här: migrationspolitiken och integrationspolitiken.

Sverige har tidigare haft en tämligen framgångsrik arbetskraftsinvandring. Finländare, polacker och greker har kommit till Sverige för att arbeta. I dag har vi en helt annan sorts invandring. Svensk migrationspolitik bygger numera främst på asyl- och anhöriginvandring från muslimska länder i krig och kaos. Bilden överst i inlägget visar vilken del av världen vi talar om. Det är inte världens framsida, direkt.

Hur migrationen ser ut påverkar hur integrationen fungerar. Alla integrationsåtgärder i världen till trots är det inte så svårt att begripa att det är svårare att integrera människor som vuxit upp i diktaturer och klansamhällen än i mer stabila länder. Det är inte så konstigt att steget till egenförsörjning är mycket längre för en fembarnsmamma från en traditionell kultur boende i en invandrardominerad förort än för en person som har en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Lyssnar man på ledarna för Sveriges två största partier är det som om denna verklighet inte finns. Det talas ofta om "utmaningar", men jag tvivlar på att de begriper vad det är som egentligen händer. Hur illa det ser ut i delar av landet.

Sverige håller på att tappa fotfästet. Detta ser även väljarna. Enligt en ny Sifomätning är två tredjedelar av svenskarna kritiska till den förda invandringspolitiken. Fyra av tio är "mycket missnöjda". Det är ungefär dubbelt så många som i mätningar svarar att de ska rösta på SD.

Allt detta sammantaget borde få politiker till både höger och vänster att tänka efter. Att reflektera. Och komma med drösvis av förslag på hur utvecklingen ska vändas. Men det sker inte. Det oroar mig.

Läs även:
Fnordspotting

Almedalen: KD tar strid mot IS

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund.

Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi. Det är bra. Terrorism ska bekämpas genom att sätta dit terroristerna med hårdare medel, inte övervaka hela befolkningen.

Hennes förslag att skicka Jas-plan för att bekämpa IS möttes av tveksamma applåder från åhörarna. Inte ens partiledningen såg särskilt entusiastisk ut. Sannolikt är Busch Thor mer hårdför än sitt parti, och här kan hon komma att behöva ta strider framöver.

En försiktig kritik mot den rådande migrationspolitiken i förslaget att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Men djupare än så gick inte Busch Thor. Vilket var lite synd. Men det lär komma mer.

Ebba Busch Thors heta motstånd mot kvotering och identitetspolitik var uppfriskande. Ingen annan partiledare lär kritisera dessa fenomen med samma entusiasm. Jag delar hennes bild av identitetspolitiken som ett slags gift i samhället, ett virus som ligger bakom att det blivit svårt att ta avstånd från kvinnoförtryck när det har religiösa motiv, ja till och med från islamistisk terrorism.

Det var ett bra tal med tydliga ställningstaganden. Talet ger visst hopp om att KD kan växa till ett borgerligt alternativ i svensk politik med förmåga att locka både konservativa och en och annan desillusionerad liberal.

Huruvida dessa fromma löften infrias återstår förstås att se. Risken är att Ebba Busch Thor precis som Göran Hägglund är lite bättre än sitt parti.

Läs även:
Fnordspotting

På KD:s Twitter såg det i dag ut så här. 
Ingen snabbväg i bostadskön så långt ögat når.

Almedalen: Löfven spänner bågen

I dag var det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven ägnade delar av dagen åt att försöka sätta nytt rekord i att under en minut säga "självfallet".

Almedalstalet var rappt och hade bra tempo. Det var kanske ett av Löfvens bättre tal hittills. Fullt av löften och visioner.

Löfven vill riva murar på arbetsmarknaden, säger han. Inte de murar som gör att vi på grund av regleringar, facklig makt och höga ingångslöner har ett inside- och outside-lag på svensk arbetsmarknad utan de murar som sägs utestänga utrikes födda på grund av deras namn och som ger kvinnor lägre lön.

Löfven vill inte göra det billigare att anställa. Nej, han vill ta upp kampen mot diskriminering, homofobi och rasism på arbetsmarknaden, säger han. Hur fick vi inte veta. Annat än att alla måste stå på sig. Jotack. Är det så här arbetslösheten ska bekämpas?

Häri ligger en stor del av socialdemokratins problem. Oförmågan att tänka nytt. Oviljan att förnya. Att applicera gamla invanda analyser på en ny verklighet.

Det är fint att vilja saker. Bra att ha mål och visioner. Men har man ingen politik för att nå målen och förverkliga visionerna, blir de värdelösa.

Löfven spände bågen i sitt tal. Det kommer att göra ont när den slår över fingrarna om några år. 

Moralkakor i Metro

Gratistidningen Metro är en tidning som tävlar med storheter som Aftonbladet och Nyheter24 om att vara mest politiskt korrekt. Det avspeglas i nyhetsvärderingen men också i valet av kolumnister.

Nina Åkesson är en av flera kolumnskrivande stormoralister i Metro. I dag skriver hon en kolumn som är så korkad att jag baxnar. I kreativitetstävlingen Cannes Lions, även kallat ett slags världsmästerskap för reklammakare, har juryn nominerat ett företag som säljer porr (ta en titt på den här upprörande filmen!). Detta gillar inte Nina Åkesson.

[K]ampanjen försöker sälja en produkt som forskning om och om igen har visat skadar såväl män som kvinnor psykologiskt, socialt och sexuellt. Visst finns det feministisk porr och visst far inte alla som tittar på porr illa av det, men i sammanhanget är det ungefär som att försvara cigarettreklam med att det faktiskt finns de som storröker hela livet utan att bli sjuka av det. Den stora mängden porr produceras under otroligt risiga förhållanden, och de flesta som storkonsumerar porr lider till följd av det. Man kan inte låta undantagen styra.

Denna argumentation är välbekant och används i Sverige mot all sexhandel. När sexarbetare står upp för sina rättigheter, när de beskriver hur skadlig sexköpslagen är och vilka konsekvenser den får för hälsa, trygghet och säkerhet för sexsäljarna, får de veta att de är undantag. Och man kan ju inte låta undantagen styra.

Jag förstår att en kort kolumn inte ger utrymme för gedigna källhänvisningar. Men det vore ändå intressant att få veta varifrån Nina Åkesson hämtat uppgiften att i stort sett alla som tittar på porr far illa av det psykologiskt, socialt och sexuellt. För det är vad hon skriver när hon kallar de som inte far illa för "undantag" och jämför porr med tobaksrökning.

Min gissning är att Nina Åkesson inte har någon trovärdig källa. Att hon går på magkänsla, på saker hon hört, på hur det "måste" vara. Så fungerar det i feminismens värld. Där är fakta ointressant. Där är avståndstaganden och inpräntandet av en högre moral för alla viktigare. Lyd eller bli dömd.

Almedalen: Centerpartiet alltmer isolerat

Det politiska leklandet i Almedalen har öppnat igen. Notan går som vanligt till skattebetalarna.

Evenemanget växer för varje år som går. I fjol var de statliga, kommunala och landstingsanknutna eventen knappt 400 stycken. I år har de passerat den siffran. Lägg därtill mängder av företag och intresseorganisationer. Under politikerveckan umgås landets toppolitiker och de journalister som ska granska dem och festar ihop. Lite kladdigt är det allt.

I dag var det Centerpartiets tur. Annie Lööf älskar att prata om företagande, och hon låter så liberal när hon gör det. Men särskilt mycket hände inte under Alliansens tid när Annie Lööf själv var näringsminister. Centerpartiet har pratat väldigt länge om regelförenklingar för företagare, men när partiet fick möjlighet att förändra i regeringsställning hände väldigt lite. Trovärdigheten är inte så stor.

Detsamma kan sägas om partiets syn på massövervakningen. Centern tog fram ett integritetsmanifest - sedan röstade partiet ja till datalagringsdirektivet (efter att även ha röstat ja till FRA-lagen). Trovärdigheten är inte så stor.

Annie Lööf nämnde fyra liberala kärnområden: Fri företagsamhet. Grön tillväxt. Kampen för valfrihet och mångfald. Och värnandet av öppenhet mot omvärlden.

På den sistnämnda punkten kommer Centerpartiet bli alltmer ensamt inom borgerligheten, inte minst sedan valet av migrationspolitisk talesperson och sakkunnig till denna (Johanna Jönsson respektive Caspian Rehbinder).

Det är numera Sverigedemokraternas mer återhållsamma linje som vinner svenska folkets gillande. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna gör alla nu små nödvändiga positionsförflyttningar i den riktningen. Hur Alliansens integrations- och migrationspolitik kommer att se ut efter en valseger 2018 är alltså högst relevant att fråga sig.

Centern löper en uppenbar risk att bli isolerat i denna fråga. Och eftersom partiet vill fortsätta en redan misslyckad politik, vore det inte mer än rätt.

Tidigare bloggat:
Närodlad dumhet

Postmodern rättsskipning

En man jagar olovligt. Det får man såklart inte göra. Han gör sig skyldig till grovt jaktbrott. Straffet? Tre års fängelse, ett skadestånd på 220 000 kr samt fråntagen bil, jaktutrustning och troféer. Ett rejält straff för att komma från en svensk domstol, kan man tycka.

I ovanstående fall gör tingsrätten bedömningen att 18-åringen haft sex med flickan och utdelat slag mot både huvud och ansikte. Han döms för våldtäkt mot barn. Men eftersom han var 17 år när gärningen begicks döms han till 180 timmars samhällstjänst och skyddstillsyn. Det är som att säga till en person att "det var inte så farligt, men gör det inte igen". 

Djur före människa. Dovhjort före barn. På något annat sätt kan jag inte tolka utfallet av de två domarna.  Jag tror inte att längre straff i alla lägen löser allt. Men kan vi åtminstone få lite bättre balans...?

via Toklandet

Det moderata återtåget

Det är märkligt hur samma förslag tolkas och bemöts olika beroende på vem som lägger dem.

Under valkampanjen i fjol krävde Sverigedemokraterna ett stopp mot "det organiserade tiggeriet". Valaffischer vandaliserades, lokaltrafiken vågade under en tid inte ha budskapet på bussarna eftersom facket ansåg att det utsatte chaufförerna för en ökad risk (då människor kunde tro att chaufförerna stod bakom budskapet). Alla partier tog avstånd. Det fanns inget organiserat tiggeri, fick vi veta.

Sedan gick en tid, Reinfeldt förlorade valet och avgick, och Moderaterna började lägga om kursen i migrations- och integrationspolitiken. Plötsligt kom förslaget att "förbjuda organiserande av tiggeri".

Det som bara några månader tidigare var tabu kunde nu inte bara diskuteras utan skulle förbjudas. Socialdemokraterna lät meddela att förslaget lät "intressant". I förrgår höll den rödgröna regeringen en presskonferens där just utnyttjande av tiggare (tänk koppleri) var ett område som regeringen ville ta krafttag mot. Morgan Johansson medgav att deras förslag inte skilde sig från Moderaternas.

Moderaterna har å sin sida arbetat internt och arbetsgruppen har nu presenterat en hel drös förslag för "stärkt integration i ett öppet Sverige". Beskrivningen av situationen i dag, exempelvis när det handlar om utomeuropeiska invandrares svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, är egentligen inget annat än ett underkännande av den egna politiken under Alliansens åtta år vid makten.

M vill fortsätta med subventionerade anställningar. De nämner att anställningsformerna behöver bli färre och enklare. Men de problematiserar inte det utnyttjande som i dag förekommer i denna sorts anställningar, eller hur subventionerna snedvrider konkurrensen då vissa företag specialiserar sig på att endast anställa människor med lönebidrag eller annan statlig subvention.

I materialet (PDF) finns många bra förslag, i hög grad sådant som hela tiden har varit allmänborgerliga självklarheter men som under Reinfeldts tid vid makten kom att betraktas som att "fiska i grumliga vatten" och att "närma sig SD". Det är förbluffande hur snabbt förskjutningar i värderingar och uppfattningar kan ske.

Till de bra förslagen hör tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd, krav på försörjning för att få ta hit anhöriga, snabbare avslag vid asylansökan från säkra länder, att asylsökande ska kunna läsa svenska under väntetiden samt skärpta krav på SFI (vi har hört det förut).

Det feministiska ungdomsförbundet Muf är föga oväntat kritiskt mot alla slags skärpningar. Men partiledningen gör bäst i att inte lyssna på Rasmus Törnblom och andra av miljöpartismen besmittade ungmoderater.

Däremot har inte heller Moderaterna någon vettig lösning på hur människor utan minst treårig eftergymnasial utbildning (vilket är 90 procent av alla syrier, 95 procent av alla eritreaner och 97 procent av alla somalier som kommer till Sverige enligt vad de själva uppger) ska bli relevanta på den svenska arbetsmarknaden. M:s svar är subventionerade anställningar. Staten ska alltså betala företag för att de ska anställa.

En sista obesvarad fråga i Moderaternas rapport är hur partiet tror att alla dessa åtgärder ska fungera samtidigt som Sverige har en fortsatt rekordstor tillströmning av asylsökande. Arbetsgruppen konstaterar redan i början av rapporten att  politiken behöver omprövas "då förutsättningarna förändras - 90 000 asylsökande per år är något annat än de 15 000 som sökte för några år sedan". Så det handlar om volymer ändå.

Trots detta konstaterande ingår orden "ett öppet Sverige", alltså en fortsatt generös migrationspolitik, i själva titeln på rapporten. Det slås tidigt fast att M "aldrig" kommer förespråka mindre öppenhet.

Det M sannolikt hoppas på är att lite strängare regler kommer verka som incitament för att minska trycket. Emellertid är detta endast en förhoppning som kan komma att slå in på lite längre sikt eftersom incitamentet att komma till ett land där släkt och andra landsmän finns är större.

Ett argument för fortsatt hög asylinvandring som vi hör både från Moderaterna och regeringen, är att Sverige inte har något val. Vi är dels bundna av konventioner, dels har vi en demografisk utveckling som kräver invandring för att välfärdssamhället ska bestå även i framtiden. Det förstnämnda är inte riktigt sant eftersom Sverige inte är tvunget att ta emot tiotals gånger fler asylsökande än vad exempelvis Finland är. Det handlar om att svenska regler som svenska politiker beslutat om är mer generösa, vilket påverkar incitamentet att söka sig hit. Detta vet rimligen alla. Egentligen.

Det sistnämnda argumentet är ännu falskare. Det är sant att Sverige har en åldrande befolkning, men om det är människor i arbete vi vill ha borde vi väl ha en riktad arbetskraftsinvandring. Inte en invandring av människor utan utbildning och utan relevant yrkeskompetens.

Avslutningsvis bara en kommentar om en väldigt märklig passage i rapporten: rapportförfattarna påstår att Sverige var "ett av världens fattigaste länder" före andra världskriget och att det är en hög invandring som har byggt landets välstånd. Påståendet gränsar till historierevisionism. Tino Sanandaji kommenterade saken på Facebook med att Sverige år 1938 var världens nionde rikaste land av de 60 länder som då ingick i mätningen. Då bestod andelen invandrare av en procent av Sveriges befolkning. I dag är den över 16 procent. Till detta kan läggas att varken Sydkorea eller Japan, två etniskt homogena länder, är direkt fattiga.

Om arbetsgruppens förslag antas av stämman i höst har Moderaterna gjort en cirkelresa och kommit tillbaka ungefär till den position partiet hade 2008. Skillnaden är att asyltrycket är på en helt annan nivå i dag än då och utmaningarna betydligt större.

Vad den reinfeldtska politiken då anses ha uppnått får gärna någon moderat företrädare svara på.

Uppdatering: Under tiden denna bloggpost skrevs märkte jag att länken till rapporten försvann. Jag fick söka upp den på nytt. Nu såg jag varför. Passagen om Sverige som "ett av världens fattigaste länder" före andra världskriget har strukits. Utan att läsaren informeras om det, givetvis.

Det nya Sverige

Det hävdas ofta, inte minst från folkpartistiskt och vänsterhåll, att vi ska vara tacksamma för att vi fötts i Sverige. Vi som fötts här har haft tur, sägs det (detta används i sin tur som ett argument för att alla som vill måste få komma hit och få samma tur som vi).

Och visst kan man inte bestämma var man ska födas någonstans. Men det är knappast tur som gör att Sverige är ett bättre land att leva i än exempelvis Somalia. Det är inte tur som bygger demokrati, rättssäkerhet, fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter.

Tyvärr håller mycket av det som är och varit bra med Sverige (vilket är långt ifrån allt) på att raseras. En del förstörs i EU-statens växande maktprojekt, däribland offentlighetsprincipen och möjligheten att utkräva ansvar. Annat lyckas svenska politiker utmärkt med att förstöra själva. Politiska beslut får konsekvenser, ibland oanade sådana, men detsamma gäller för icke-beslut. Att inte göra någonting åt gamla system i en ny tid kan få katastrofala följder. Det är den sortens konsekvenser vi nu bevittnar.

Bostadsmarknaden har länge varit en fråga som diskuterats men där status quo tillåtits råda. Prisregleringen består, det tar för lång tid att bygga och det är för dyrt. Ingen, varken höger eller vänster, verkar vilja ha en fungerande marknad. Någon annan slutsats går knappast att dra eftersom de trots den växande krisen på hyresrättsmarknaden (vars marknadsmekanismer helt är satta ur spel) inte vill röra heliga kor.

I brist på en fungerande hyresmarknad uppstår såklart alternativ som människor söker sig i brist på annat. Vi ser ockerhyror i andra och tredje hand. Ett ökat antal bedrägerier som drabbar unga och desperata. Försäljning av förstahandskontrakt. Och nu, när marknaden för svarta hyreskontrakt alltmer tagits över av kriminella, även mord. Detta är en direkt konsekvens av politiska beslut och icke-beslut.

En annan fråga är arbetsmarknadspolitiken. Sverige är i dag ett extremt utbildningsfokuserat samhälle. Det krävs i dag gymnasie- och eftergymnasial utbildning till i stort sett alla arbeten. Tiden när den skoltrötte kunde hoppa av efter högstadiet och ta ett jobb på ICA, det lokala bageriet eller på verkstaden är förbi. Jag tittade i en katalog över vuxenutbildningar för en tid sedan och såg något som verkade vara ett skämt men givetvis inte var det eftersom det fanns i katalogen: en utbildning för kassörskor på Coop/ICA/Willys. De jobb som gick att få när man pluggade på gymnasiet är alltså på väg i en riktning där det kommer krävas "särskild kompetens".

Denna utveckling innebär, precis som bostadspolitiken, en uppdelning i ett inside- och outside-lag. För den som har en utbildning och får ett jobb ger anställningstryggheten ett skydd mot att få sparken och kraven på en särskild utbildning gallrar ut konkurrensen. Men för den som inte passar in i denna mall, har vägen till ett arbete förmodligen aldrig varit så lång som nu.

En tredje fråga är asyl- och migrationspolitiken. Alliansen och de rödgröna partierna har enats om världens förmodligen mest generösa politik på detta område. Detta beslut innebär att fler söker sig till Sverige än till andra jämförbara länder - vi tar alltså emot tiotals gånger fler asylsökande än våra grannländer.

De partier som fattat detta konsensusbeslut har emellertid inte tänkt på hur mottagandet av ett rekordstort antal människor ska kunna fungera, hur de ska kunna få en bostad när bostadsmarknaden ser ut som den gör i beskrivningen ovan eller hur de ska kunna få ett jobb när de saknar utbildning och/eller relevanta kompetens. Alla invändningar mot den katastrofalt korttänkta politiken bemöts med floskler och nyspråk. Stefan Löfven kallade det asylpolitiska haveriet för "en liten ansträngning" i den senaste TV-sända partiledardebatten.

Svensk politik behöver en omorientering. De senaste 15 åren har politiker från alla partier under nästan skrämmande bred enighet tittat på kartan, enats om vilken väg de ska ta och kört rakt i diket utan att lära sig ett dugg av misstaget. Beteendet går nästan att jämföra med en tävling på en velodrom där den som leder täten svänger höger i stället för vänster vid nästa kurva - och alla andra följer efter med givna konsekvenser.

Tillsammans bildar ovanstående tre frågor en förödande situation för både samhället och ett växande antal individer. Dessa människor får aldrig chansen. De släpps aldrig in. Så bygger vi ett permanent utanförskap med bidragsberoende, kriminalitet och hopplöshet.

Välkommen till det nya Sverige. Det som politikerna skapade. Tillsammans.

Läs även:
Fnordspotting, Per Gudmundson

Regeringens halvmesyr om tiggeriet

Traineeregeringen höll i dag presskonferens på vilken den presenterade ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige.

Justitieminister Morgan Johansson deltog, och det gjorde intressant nog även jämställdhetsministern Åsa Regnér, som är samordnande, och demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Deras närvaro ger en fingervisning om hur regeringen ser på tiggeriet.

I korthet går förslagen ut på att underlätta avhysningar av olovliga bosättningar, bekämpa dem som utnyttjar tiggare samt skydda EU-migranterna mot våld och trakasserier.

Det är bra att regeringen har förstått att vi inte kan ha en situation där privat och kommunal mark ockuperas av människor som slår upp läger, skräpar ned och skickar räkningen till markägaren. Det är också positivt att den har insett att det de facto förekommer tvång och kriminell verksamhet bland tiggarna (vilket TV4:s Kalla fakta kunder avslöja för några veckor sedan), något som tidigare varit tabu att hävda. Morgan Johansson hävdar att "det är så här kapitalism fungerar". Att människor utnyttjas, alltså. OK...?

Däremot är frågan vad regeringen tror ska komma ur den arbetsgrupp som ska bildas mellan Sverige och Rumänien. På presskonferensen framkom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill hjälpa Rumänien att bli en välfärdsstat (traineeregeringen on a mission).

Att många romer har sämre förutsättningar att klara sig än många andra i Rumänien är nog ingen överdrift. Men att skylla hela situationen på diskriminering är att göra det lite väl enkelt för sig. Det har nämligen framkommit att romer som tigger i Sverige själva har tagit sina barn ur skolan för att ta med dem hit för att tigga. Dessa barn bor nu under förfärliga förhållanden tack vare deras föräldrars beslut.

Så länge det är tillåtet att tigga, så länge mat och husrum erbjuds med skattebetalarnas pengar och så länge myndigheter ser mellan fingrarna när tältläger sätts upp, kommer det förstås även fortsättningsvis komma många till Sverige för att tigga. Det är inte så konstigt. Min förhoppning är att regeringen åtminstone lyckas skynda på avhysningarna så att oskyldiga markägare inte ska behöva vänta i månader på att få tillgång till sin egendom igen.

Antalet tiggare kommer sannolikt mattas av rena marknadsskäl. När de blir för många, tjänar de för lite. Dessutom finns risken att folk börjar ledsna och av det skälet ger mindre pengar.

Men om regeringen tror att ovanstående förslag i "åtgärdspaketet" kommer lösa situationen, talar den i nattmössan. Det vore i och för sig inte första gången.

Tidigare bloggat:
Incitament i tiggeripolitiken
Tiggeriförbud eller inte

Detta är svenskarna rädda för

Av alla hot i världen, vad är svenskar mest oroade för? Är det att framtidens välfärd inte ska bli som gårdagens? Att pensionerna ska bli lägre? Att IS-krigare ska ta terrorismens fasor till Sverige? Eller kanske att ett aggressivt Ryssland kommer börja ställa territoriella krav?

Nej, när SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågar svenskarna vad som oroar dem mest, framkommer något helt annat: nynazism. Det är en lika stor fråga som terrorismen och större än hotet från Ryssland.

Nästan hälften av de tillfrågade upplever nynazismen i Sverige som "mycket oroande". Det är viktigt att påpeka att Sverige inte är ett starkt tillhåll för nationalsocialister och rasideologiska grupper och heller aldrig har varit detta. Svenskarnas parti har lagt ned (vilket i och för sig skedde efter SOM-institutets mätning, men det finns skäl till nedläggningen) efter ett dåligt val 2014. Ökad aktivitet noteras hos Svenska motståndsrörelsen, men de är få till antalet och utgör inget systemhot.

Faktum är att Sverige inte ens under Hitlers glansdagar hade någon tolerans för nazismen. Inget svenskt nazistparti har lyckats få ens en procent i allmänna val. Så varför upplevs nynazismen som ett så stort hot bland svenskar i dag?

Jag tror att det har mycket med mediebilden att göra. Vänsterpressen älskar nazismen. De behöver den som motståndare nu när den svenska högern har blivit välfärdskramare och gått åt vänster i de flesta frågor. Visst är Sverigedemokraterna storfavoriten på Aftonbladets ledarredaktion, hos slasksidor som Metro och Nyheter24 - men inget går upp emot folk som helst marscherar i takt. Dessutom lever organisationer som Expo på att måla upp nazismen som ett stort hot.

I dag allt möjligt som "nazism" och "rasism". Enligt Gustav Fridolin är det rasism att inte släppa in alla flyktingar som vill komma till Sverige.

Med så breda definitioner förlorar begrepp sin betydelse. När allt blir nazism och rasism, är plötsligt inget det längre.

Men var är hinken och spaden?

Bubb.la fyller ett år!

Den libertarianska nyhetstjänsten bubb.la fyller ett år i dag. Under det år som har gått har redaktörer strömmat till, alltfler tryckt på gillaknappen på Facebook och en jämn ström av nyheter dagligen strömmat ut i etern under bubb.las paraply. Radio bubb.la erbjuder en avslappnad och inte minst underhållande sammanfattning av veckans nyheter.

I en tid när de traditionella medierna krisar, när nyhetsbevakningen i Sverige är vänstervinklad intill parodins gränser och när de djupa analyserna saknas, är bubb.la en frizon. Här sprids de alternativa nyheterna. Den om klimatalarmismens baksidor. Den om den svenska migrationspolitikens haveri. Den om den politiska maktens ständiga lögner, inkompetens och snedsteg.

Själv följer jag bubb.las länkar dagligen. De erbjuder ett filter från den värsta sortens vansinnigheter som svenska medier dagligen sysslar med och pekar mig till de intressanta artiklarna. Sådant sparar tid och ger även uppslag till bloggposter.

Bredden i bubb.las nyhetsflöde är dess styrka, men det är nog få som gillar allt. Här samlas nämligen nyheter om psykedeliska drogers positiva effekter och sexköpslagens vanvettighet med bloggposter kritiska till svensk asylpolitik. Det sistnämnda är sannolikt ett skäl till att sverigedemokratiska nätmedier fattat tycke för bubb.la (de blundar nog för narkotika- och sexliberalismen).

Bubb.la är, precis som crowdfunding generellt (bubb.la crowdfundades för övrigt), ett exempel på vad som är möjligt när många människor med samma övertygelse eller lika idéer går samman och gör något ihop. Det finns egentligen inga gränser för vad som går att åstadkomma.

Det brukar sägas: att försöka samla nyliberaler är som att valla katter. Bubb.la har visat att det inte nödvändigtvis behöver vara sant. Det ger mig lite hopp inför framtiden.

Grattis, bubb.la! Detta första år är förhoppningsvis bara början på något ännu större.

Läs mer om bubb.la här.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Om politiska profiler på arbetssökande

Sveriges Radio går på extremistjakt. En aktivist i nazistiska Svenska motståndsrörelsen arbetar som deltidsbrandman, avslöjar P4 Västernorrland. Detta, hävdas det, är ett problem inte minst eftersom det i byn finns många flyktingar.

Misstanken gäller alltså att mannen i fråga skulle undvika att hjälpa en person med utländsk bakgrund. Ett vittne säger att han sett mannen i aktion och att han skötte sig "klanderfritt" vid det tillfället. Chefen bekräftar att mannen sköter sitt jobb.

Notera att det sålunda inte är några konkreta fall som ligger bakom granskningen utan blott misstanken att det skulle kunna ske. Varför misstänker inte SR att en person som är aktiv kommunist eller Afa-aktivist skulle ta med sig sina politiska övertygelser till jobbet? Sådana granskningar kommer vi aldrig få se i public service.

Frågan är vad lösningen på det upplevda problemet är. Att göra politiska profiler på arbetssökande? Ja, kanske det. Då får vi förstås även ifrågasätta om kommunister ska kunna arbeta inom vården. Vad händer exempelvis om en direktör behöver hjälp?

Eller så låter vi folk behålla sina jobb så länge de sköter dem. För att göra nazister arbetslösa kommer säkert ju få dem på bättre tankar...

Frihetsfrontens sommarseminarium 2015

Talarbokningarna till Frihetsfrontens årliga sommarseminarium är klara. Nu har det blivit dags att anmäla sig. Seminariet hålls den 21-23 augusti på Barnens ö.

Bokade talare:

Oscar Swartz, liberal debattör, skribent och entreprenör. Talar om: "Den svenska synden".

Henrik Sundbom, ordförande i Svensk-indiska föreningen, medlem i Frivärlds advisory board. Talar om: Indien utifrån titeln "Svågerpolitik och gräsrotskapitalism".

Torbjörn Elensky, författare och kulturskribent

Hanif Bali, moderat riksdagsledamot

Jim Turney, tidigare ordförande för US Libertarian Party och internetentreprenör. Talar om: "How to speak libertarian to non-natives."

Lars Anders Johansson, musiker, poet och journalist samt kulturansvarig på Timbro

Nima Sanandaji, teknologie doktor, författare och samhällsdebattör. Talar om: Sin senaste bok Scandinavian Unexceptionalism.

Precis som varje år håller vi till på en kollogård norr om Norrtälje (Barnens ö). Seminariet börjar efter lunch på fredag den 21 augusti och avslutas vid lunch den 23.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt forum. Ange e-postadress för utskick av information (däribland vägbeskrivning). Mat och husrum ingår i priset.

Vi ses där!

Det är inte så komplicerat, egentligen

Det blåser nationalistiska, invandringskritiska och EU-skeptiska vindar i Norden. Såväl medie- som det politiska etablissemanget kliar sina rufsiga huvuden.

Aftonbladets Lena Mellin är rådvill: "Varför händer det här i några av världens tryggaste, mest jämlika och rikaste länder? Det är dags att några skarpa hjärnor, en slags nordisk kriskommission, studerar fenomenet på djupet."

Jag tror inte att det behövs någon nordisk kriskommission (däremot kriskommissioner i en hel rad partier) eller särskilt skarpa hjärnor för att förstå utvecklingen. Allra minst i Sverige. Här finns ett fåtal enkla förklaringar till Sverigedemokraternas framgångar.

1) Asyl- och migrationspolitiken
Såklart. SD kom in i riksdagen 2010, och redan då hade Sverige en högre invandring än de flesta EU-länder. 2011 slöts den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet. Den band Sverige till en historiskt generös migrationspolitik utan att nödvändiga reformer gjordes för att underlätta integrationen av de nyanlända.

En rad faktorer sammanföll med tidpunkten för överenskommelsen: 2011 fick nämligen Migrationsverket slut på lägenheter och inbördeskriget i Syrien bröt ut. Sedan dess har asylinvandringen till Sverige varit rekordhög. Mottagningen har havererat, staten måste nalla pengar ur biståndsbudgeten och nu börjar även effekterna av ökade kostnader för flyktingpolitiken synas ute i kommunerna.

2) Kris i välfärdsstaten
Det som Reinfeldt kallade "välfärdens kärna" krackelerar. Trots fortsatt höga skatter genomgår Sverige just nu en nationell skolkris och vi ser ett akutläge på sina håll i både vården och äldreomsorgen. Detta är de delar av välfärdsstaten som få har tolerans för brister i. Såväl SD som Dansk folkeparti vill satsa rejält på välfärdsstaten.

Därtill finns betydande infrastrukturproblem till följd av bristande underhåll och uteblivna satsningar i decennier. När dessa basala delar av samhället inte fungerar tillfredsställande, uppstår självfallet missnöje. Eftersom ansvaret för situationen delas solidariskt av båda blocken kan en missnöjd väljare inte gärna rösta på något av dem. Detta gynnar uppstickaren.

3) Allmänt missnöje med gamla partier
En utbredd leda med gamla partier och gamla lösningar ska inte underskattas som skäl för väljare att söka sig sig till nya alternativ. När gamla maktpartier uppträder arrogant och far med osanning i heta politiska frågor som exempelvis migrationspolitiken, retar det folk. När dessa partier utestänger ett nytt parti i en politisk maktkonstellation och vägrar prata med detta parti förvandlas partiet i fråga till en obekväm sanningsägare. Denna position har SD utnyttjat till fullo.

Summa summarum

Det är fullt möjligt att SD hade kunnat komma in i riksdagen även utan en hög asylinvandring. Men dess exempellösa framgångar beror i första hand på övriga partiers oförmåga att hantera den generösa invandringspolitik de satt sin heder i pant på samt en oförmåga att hantera SD som parti sedan riksdagsinträdet. De har helt enkelt inga fungerande strategier för att bemöta detta parti, och vad de än gör tycks det slå tillbaka.

Att invandringsmotståndet ökar i Sverige beror på att politiken misskötts. Få skulle ha något emot en begränsad flyktinginvandring som samhället lyckas svälja samt en arbetskraftsinvandring av människor med efterfrågad kompetens. En rekordhög asylinvandring utan idéer på hur människor ska komma i arbete, i en tid när det råder akut bostadsbrist, får väldigt negativa konsekvenser på kort tid. Det kostar enormt mycket pengar och skapar parallella samhällen när ett växande antal människor hittar vare sig bostad eller jobb.

Egentligen finns det bara en sak att säga till de gamla partierna och deras sympatisörer: You brought this upon yourselves.

Tidigare bloggat:
Ett nytt politiskt landskap

I dag kallas det "stadshuset"

Midsommartankar

Midsommar. En svensk högtid. Vissa anstränger sig för att påstå att alla svenska högtider ju är importerade och att det inte finns något som är svenskt på riktigt, men vi kan lägga den diskussionen åt sidan för en stund. Svenskar kommer likafullt att fira midsommar i dag.

Jag är inte så värst traditionsbunden. Frånsett egen inlagd sill, en snaps och köttbullar kommer denna dag passera tämligen obemärkt förbi i mitt hushåll. Utanför faller regnet och jag är rätt nöjd med att vara hemma och se en bra film, fortsätta läsa Goebbels-biografin och bestiga några klippor i Tomb Raider.

Men jag kan en dag som denna inte låta bli att tänka på hur Sverige håller på att förändras. Många uppmärksammar det inte då de inte bor i de områden där förändringen går som snabbast. De ser inte hur hela stadsdelar stöps om, hur samhällsservicen dras in, hur arbetslösheten biter sig fast och hur radikaliseringen breder ut sig.

I samma veva som jag önskar glad icke-exkluderande, genuscertifierad och intersektionell midsommar till er alla vill jag tipsa om dagens måsteläsning. Trots att den är deprimerande (det finns ju ändå drycker att ta till).

Jag ger er Mohamed Omar (läs hela texten här):

Jag bor i Gottsunda, i folkmun kallat "Brottsunda", ett sådant "utanförskapsområde" som Ullenhag och hans vänner varit med om att skapa. I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klocka tio - det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska. [...] 

Jag bor "där allt händer" på Bandstolsvägen, i folkmun kallad "Banditvägen", och från mitt fönster på andra våningen ser jag polisbilar jaga småkriminella ungdomsgäng flera kvällar i veckan. Skottlossning har förekommit. Om vi ska ha en exceptionellt hög invandring till Sverige måste vi helt enkelt bli bättre på att hand om dem. Så här kan det inte fortsätta. Eller varför inte? Ullenhag och de som nu har makt över politiken bor ju inte här och behöver inte bry sig.

Nu lite snaps.

Tidigare bloggat:
De vet inte vad de ska göra
Ett land som aldrig tar ställning
Det naiva Sverige

Ett nytt politiskt landskap

Sista arbetsdagen före midsommar bjöd på en trippel av rekordmätningar för Sverigedemokraterna. Novus ger SD 18 procent, Yougov 20,1 och Sentio hela 22,1 procent. Det rör sig om statistiskt icke säkerställda mätningar, så värdet av dem ska inte överdrivas (framför allt resultatet i Sentios webbpanel är föga trovärdigt för flera partier).

Men. Dessa toppnoteringar har en psykologisk effekt. Gemene väljare fördjupar sig inte i signifikans och felmarginaler. Opinionsmätningar tenderar att sätta sig som en sanning i huvudet på folk, och om allt fler tror att var femte svensk väljare är beredd att rösta på SD minskar stigmat att ge partiet sitt stöd när nästa opinionsinstitut ringer. Vilket i sin tur kan öppna för riktiga röster i nästa val.

Det svenska politiska landskapet har ritats om, och fort har det gått. När Fredrik Reinfeldt tog över regeringsmakten från en tröttkörd Göran Persson 2006 var SD långt från en riksdagsplats med 2,9 procent. Mindre än vad Fi fick i senaste valet.

Bara fyra år senare var SD inne med bred marginal. Både det mediala och politiska etablissemanget var chockat. Det fälldes tårar. Kampen mot rasismen skulle hårdna, fick vi veta. SD:s tillväxt har dock fortsatt, egentligen helt utan bakslag.

Det kan de framför allt tacka övriga partier för. Under Reinfeldts andra statsministertid gick den borgerliga reformviljan i stå. SD:s vågmästarroll fick Reinfeldt att ta fan i båten - Miljöpartiet. Alliansen slöt en förödande migrationsöverenskommelse med MP 2011, just i det skede då inbördeskriget i Syrien drog igång. Effekterna på statens utgifter, kommunernas ekonomi och på SD:s opinionsframgångar vet vi nu fyra år senare.

Alliansen flyttade politiken vänsterut. Det som tidigare var vanlig borgerlig politik blev nu kallhamrad rasism. Frihet och ansvar ersattes med en omhändertagandepolitik. Och kollektivismen gjorde comeback i form av identitetspolitik och feminism. När hela Alliansen gick åt vänster, knuffades alla kritiker av denna utveckling automatiskt in i SD:s famn. Många valde att protestera mot utvecklingen på det enda sätt de kunde - med valsedeln.

Efter valet 2014 kan man tycka att de borgerliga borde ha lärt sig något. Men det verkar inte så. Jag vet inte vilken bubbla de lever i, men såväl de rödgröna som allianspartierna är ytterst kompetenta valarbetare för just det parti de säger sig avsky. Det är förbluffande att se.

I dag har Danmark gått till folketingsval. Högt upp bland väljarnas prioriterade frågor är invandringspolitiken. Detta trots att Danmark tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige. Det är ingen vild gissning att invandringsfrågan i Sverige kommer att växa ytterligare i betydelse innan nästa val.

Jag tillhörde dem som underskattade SD inför valet 2010. Jag gjorde det inte 2014, och inser nu att taket för partiets framgång har flyttats markant uppåt. Inte för att SD gjort så mycket rätt utan för att övriga partier gjort så mycket fel.

Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning är det inte alls omöjligt för Jimmie Åkessons parti att 2022 utmana S och M om titeln Sveriges största parti.

Det är onekligen ett helt nytt politiskt landskap vi ser. Frågan är om de gamla partierna har förstått det än.

Läs även:
Fnordspotting

Äpplen och päron i Ylva Johanssons lustgård

Regeringen har insett att integrationen av utrikes födda på svensk arbetsmarknad inte fungerar så bra. Arbetslösheten i denna grupp är dubbelt så hög som för befolkningen som helhet, och tredubbelt större än bland etniska svenskar.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger att hon är övertygad om att det finns många svenska företag som skulle vilja göra mer för att välkomna fler medarbetare från andra länder. Målet är att alla ska få ett jobb inom två år. Därför har hon rest till Kanada för att få inspiration.

Man kan undra varför. Det är nämligen precis så som ministern säger: Kanada har en annan migrationspolitik, en politik byggd på urval av vilka som får komma. Detta är en viktig och fundamental skillnad mot den svenska svängdörrspolitiken som inte tar hänsyn till vad som möjligen är gynnsamt för landets ekonomi, eller vilken kompetens som efterfrågas, utan endast bygger på en påstådd humanism.

Genom att jämföra äpplen och päron tror sig arbetsmarknadsministern visa framfötterna. Men frågan är vad hon tror sig lära av ett land med en så annorlunda migrationspolitik än den svenska. Det säger sig självt att den som är anställningsbar och efterfrågad i sitt nya land har betydligt lättare att få jobb än den som inte är det. Efterfrågan på lågutbildade arbetskraft utan relevant yrkeserfarenhet är väldigt begränsad. I synnerhet i ett land som Sverige med en arbetsmarknad som har en av västvärldens lägsta andel av lågkvalificerade arbeten.

Jag tänker på hur den svenska asylinvandringen ser ut och får sedan en bild av mäklarfirman som gav tiggaren utanför arbete. Men då är det välgörenhet, inte ett sätt att utveckla företaget.

Ylva Johansson har inte rest iväg för att få inspiration till hur lågutbildade personer utan relevant yrkeserfarenhet ska komma i arbete. Rimligen för att det nog inte finns ett sådant land som Sverige kan lära av. Bättre då att vara tyst.

Den tystnaden kommer hemsöka regeringen under de kommande åren. För problemet löser sig inte av sig självt.

DÖ bakbinder de folkvalda

"De argaste kritikerna har fel. Demokratiskt är [Decemberöverenskommelsen] fullt försvarbar. De folkvalda är fria att använda sina röster som de vill."

DN:s ledarredaktion har gång efter annan försvarat DÖ. Den är det minst dåliga alternativet, har det hävdats. Sverige måste kunna regeras. SD har hållit riksdagen som gisslan. Och så vidare. Jag har tidigare argumenterat för varför Alliansen nu snarare än senare bör sätta sig ned och förhandla med SD, så jag behöver inte göra det igen.

Däremot är DN:s påstående att överenskommelsen är försvarbar eftersom "de folkvalda är fria att använda sina röster som de vill" ett ytterst märkligt påstående. Det är ju just det de inte är! DÖ binder upp riksdagsledamöterna för sex av riksdagens partier i åtta år framåt. De får alltså inte alls rösta som de vill.

Att följa partilinjen är visserligen alltid en grundregel i riksdagens omröstningar, men det ovanliga här är att en blocköverskridande överenskommelse talar om hur framtida riksdagsledamöter, oavsett om de sitter i riksdagen nu eller ej, ska rösta i voteringar om två, fyra eller sex år. DÖ sträcker sig fram till 2022.

Gårdagens budgetomröstning föregicks av en fem timmar lång charad. I fem timmar debatterades budgetalternativen. Alliansföreträdare kritiserade regeringens ekonomiska politik i hårda ordalag. Och sedan gav de den sitt passiva stöd genom att inte rösta på sin egen politik.

Detta blir inte bara obegripligt för väljarna. Det blir själva antitesen till det som alla säger sig vilja göra, nämligen "ta ansvar för Sverige".

Och så beklagar sig politikerna över att förtroendet för dem sjunker...

I dag upphörde Alliansen att vara opposition

Dagens budgetomröstning i riksdagen blev historisk. Alliansen, landets så kallade opposition, lade ned sina röster. De borgerliga partierna röstade inte på sin egen budget. Detta betyder att den rödgröna regeringens vårändringsbudget nu gäller.

Endast två borgerliga ledamöter, Anders Hansson och Finn Bengtsson, röstade för alliansbudgeten. Det blev alltså inget större moderat uppror mot Decemberöverenskommelsen i kammaren.

Regeringen är glad. Aftonbladets ledarredaktion är glad. Anna Kinberg Batra är glad. Borgerliga väljare och alla som tycker att det är bra om ett land har en aktiv opposition som röstar för sin egen politik i kammaren har mindre anledning att känna glädje i dag.

Detta är en skammens dag. En dag som borde få alla borgerliga riksdagsledamöter att rodna. Att skämmas.

Det enda positiva med dagens omröstning är möjligen att regeringen från och med nu inte kan skylla det fallande väljarstödet på något annat än sin egen politik. Ty nu har den rödgröna budgeten röstats igenom i riksdagen. Nu kan skatte- och bidragshöjarpolitiken börja. Med oppositionens passiva stöd.

En självuppfyllande profetia

Det talas mycket om invandring. Ordet används ofta medvetet otydligt eftersom det då blir möjligt att tolka in nästan precis vad som helst i det.

När Stefan Löfven använder ordet invandring gör han det i positiv bemärkelse. Han pratar om läkare som kommer till Sverige, om sjuksköterskor och undersköterskor som fyller luckorna i den svenska vården, och om en välfärdsstat som närmast skulle upphöra att existera utan dessa invandrares arbete.

Andra tar upp de kulturella aspekter som invandring fört med sig. Erik Ullenhag brukar nämna att vi tack vare invandringen har förmånen att äta pizza, kebab och halloumi. Sverigedemokraterna nämner problemen med invandringen. Segregationen. Brottsligheten. Kostnaderna för mottagandet och att väldigt många utrikes födda inte arbetar.

Alla har i någon mån rätt. Det beror på att de pratar om olika sorters invandring. Löfven försvarar egentligen asylinvandringen med argument för arbetskraftsinvandring. Ullenhag och hans likar visar på det absurda i att Sverige skulle kunna vara en isolerad ö genom att visa på utländska influenser på det svenska matbordet, men lyckas därigenom samtidigt skapa en nidbild av den som ifrågasätter migrationspolitiken.

SD pekar å sin sida på uppenbara problem som dagens politik för med sig men har själva inga särskilt goda förslag på hur människor som redan kommit hit från Somalia, Eritrea eller Syrien ska kunna komma in i det svenska arbetslivet.

Ja, många som arbetar inom vården i dag har utländsk bakgrund. Men det är i sig inget vasst argument för att somalier, eritreaner och syrier som saknar högre utbildning och/eller relevant arbetslivserfarenhet ska få komma till Sverige.

I sin iver att försvara kostnaderna för migrationspolitiken framför regeringen uppgifter om utrikes föddas utbildningsnivå och yrkeskompetens som inte stämmer med verkligheten (om det är medvetet fulspel eller beror på ignorans ska jag låta vara osagt). Både statsministern och arbetsmarknadsministern har hävdat att runt var tredje syrier är "högutbildad". SVT har fortsatt att sprida denna uppgift. För att komma fram till den behöver man räkna på ett annat sätt än vi gör för den svenska befolkningen.

Frågan är varför det är viktigare att använda olika måttstockar i bedömningen av utbildningsnivå för utrikes respektive inrikes födda än att faktiskt presentera korrekt fakta. Är det för att hålla skenet uppe och köpa sig tid? Det är i så fall en väldigt kortsiktig strategi, för det kommer naturligtvis att märkas om några år när de "högutbildade" inte visar sig vara kompetenta för de arbeten som Löfven et al förväntar sig att de ska ta.

Kompetens är viktigt, inte minst för den som ska arbeta som läkare och ha andra människors liv i sina händer. Vi vet redan att de utrikes födda som faktiskt är läkare i mycket högre grad än inrikes födda underkänns under sin AT-tjänstgöring - av läkare med utomeuropeisk utbildning underkänns 40 procent (siffran för läkare med utbildning inom EU är 20 procent). Bland svenska läkare underkänns endast några få procent varje år. Kort sagt: en läkarutbildning från Syrien håller inte nödvändigtvis samma klass som en svensk.

Detta är en sida av problematiken. Den stora majoriteten som kommer till Sverige är dock inte högutbildad - bland somalier och eritreaner handlar det om mellan 95 och 97 procent som saknar eftergymnasial utbildning på mer än tre år. Hur alla dessa ska komma i arbete pratar regeringen betydligt mindre om.

Det säger sig självt att en 40-årig anhöriginvandrad kvinna med flera barn, som aldrig har vare sig pluggat eller arbetat i sitt hemland, står oerhört långt från ett första jobb när hon kommer till Sverige. Hon går rakt in i bidragsförsörjning och menlösa sysselsättningskurser via Arbetsförmedlingen. Där riskerar hon att förbli. I synnerhet som regering och riksdag har valt att frångå regeln att den som vill ta hit sina anhöriga också måste ha ordnat med bostad och försörjning.

"Samhället" får betala för detta. För svällande försörjningsstödsbudgetar. Växande skolklasser. Längre vårdköer. Och, faktiskt, kriminalitet. För när människor inte kommer i arbete, när det börjar bli fler arbetslösa än arbetande i vissa stadsdelar, lockar det mer att gå den kriminella vägen.

Vi talar alltså om allt det som Löfven i partiledardebatten i maj kallade "en liten ansträngning". Det är ett högt pris som Sverige betalar just nu för en urspårad migrationspolitik, en avskaffad arbetslinje, en nationell skolkris och en havererad arbetsmarknadspolitik. Men kostnaden på sikt är avsevärt större då problemen kommer ackumuleras.

Konsekvensen av kraftigt och plötsligt ökade kostnader för asylmottagningen är att pengar måste tas någon annanstans ifrån. Regeringen plockar för närvarande pengar ur biståndsbudgeten - en fjärdedel av biståndet läggs nu på asylpolitiken. Kommunerna har inte den lyxen. De måste skära i sina största utgifter, och det är skolan och äldreomsorgen. Det betyder rent krasst färre specialpedagoger för barn med särskilda behov och sämre omsorg för dina åldrande föräldrar.

Det lär finnas få bättre grogrunder för främlingsfientlighet än att utan folkligt stöd riva ned en välfärdsstat som människor vill ha endast för att ha råd med en asylinvandring som människor inte vill ha.

Konsekvensen blir att nyvänsterns förvanskade bild av Sveriges integrationsproblem som en konsekvens av en utbredd rasism, på sikt riskerar att bli ett slags självuppfyllande profetia. 

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting, Anna Dahlberg

Hur länge ska Alliansen vänta?

Stefan Löfven leder en regering som sitter kvar endast för att oppositionen tillåter det. Den lägger förslag som innebär högre skatter för vanligt folk, den har inga svar på hur skolkrisen ska lösas, hur den akuta bostadsbristen ska bemötas och den vill upprätthålla en havererad migrations- och integrationspolitik.

Som Ivar Arpi konstaterar i SvD måste situationen i svensk politik te sig fullständigt obegriplig för den som betraktar Sverige utifrån. Den rödgröna regeringen regerar landet på oppositionens budget. Den borgerliga oppositionen kan enligt en blocköverskridande överenskommelse inte rösta på sin egen budget eftersom den då kan riskera att vinna ännu en gång. Därför ska den lägga ned sina röster.

I stället för att försöka få igenom sin politik ägnar oppositionen sig åt att göra så kallade tillkännagivanden i riksdagen - som regeringen kan strunta i. I dessa tillkännagivanden samarbetar Alliansen med Sverigedemokraterna, det parti man absolut inte vill ha något samröre med.

Så ser svensk politik ut just nu. Det upprörande är att den här absurda situationen inte skulle ha behövt uppstå om oppositionen bara släppt sin beröringsskräck till SD och satt sig ned vid förhandlingsbordet efter valet. Varför vänta? Det kommer knappast bli lättare efter nästa val.

Anna Kinberg Batra hoppas uppenbarligen att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ska köra landet i diket fullständigt och att besvikna S-väljare ska gå över blockgränsen. Helst till M. Detta är ett vågspel. För vad händer om de besvikna S-väljarna inte går till M utan i stället till SD?

En fortsatt SD-tillväxt är trolig eftersom just de frågor som lockar väljare till partiet - asylinvandringen, segregationen, kommuners växande svårigheter att finansiera kärnområdena i välfärden - ser ut att öka i både betydelse och allvar.

Näringslivet vill se ett slut på Decemberöverenskommelsen. Alliansens egna väljare vill se ett samarbete med SD. Argumentet mot ett sådant har varit att partierna står för långt ifrån varandra. Men man ska minnas att Alliansen faktiskt regerade i åtta år på en kvartett bestående av ett parti som vill kvotera föräldraförsäkringen, ett som vill ha vårdnadsbidrag, ett som vill gå med i Nato, två som absolut inte vill gå med i Nato, ett som vill bygga ut kärnkraften, ett som vill avskaffa kärnkraften och så vidare. Och ändå fungerade det. Det kallas att kompromissa.

Om ett samarbete med SD, som kan se ut på lite olika sätt, inte kommer till stånd, riskerar Alliansen att behöva tampas med ett SD i 20-procentsklassen 2018. Frågan är vad alliansledarna har för plan då.

Tiden är kommen för politiskt korrekta arenor

Ett tecken i tiden. Något annat kan man knappast kalla beslutet att döpa fotbollsklubben Falkenbergs FF:s arena till Falcon Alkoholfri Arena. "Lite oväntat och långt", tycker klubbens ordförande. Men jävligt PK.

Jag som tyckte att Friends Arena var illa nog. Nu ska alltså en allsvensk klubb spela på en arena med namnet "alkoholfri" i namnet. Efter att Kirunas hockeylag spelat i regnbågsfärgade tröjor och världens första hbtq-landslag i handboll har bildats i Sverige är det klart att även klubbarnas arenor måste få namn som känns moderna.

Kanske är detta starten på en våg av politiskt korrekta namnbyten på både fotbollsarenor och hockeyrinkar. Vad sägs om Luleå Normkritisk Arena? Hen-rinken? Glutenfri Arena? Mellanmjölk stadion? Vegan-vallen? Ecpat Arena?

Ja, det är bara att komma med förslag...

Apropå riksdagen som lekstuga...

Modulernas man

Miljöpartiets kongress står för dörren. Den 12-14 juni ska miljöpartister från hela landet samlas, dricka örtte och gnugga skägg tillsammans.

"Nu bygger vi Sverige" är temat för kongressen. Tja, varför hitta på en egen slogan när man kan stjäla Alliansens?

MP har som bekant bostadsministerposten. Mehmet Kaplan ska få fart på bostadsbyggandet, är det tänkt. Förutom Socialdemokraternas idé om byggsubventioner på drygt tre miljarder årligen vill MP bygga modulbostäder. Just sådana bostäder som har kritiserats för att bli de dyraste hyreslägenheterna som någonsin producerats.

MP-kongressen lär bli en tragisk tävling i konsten att stänga verkligheten ute. Det är så partiet fungerar.

Äras för bilden bör: Hanif Bali.

Tidigare bloggat:
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff
Regeringens bostadshaveri

Bergwallkommissionen oväntat kritisk

Bergwallkommissionen lämnade i fredags sin rapport efter ett och ett halvt års arbete. Den har kritiserats för att inte utkräva ansvar för de grova misstag som begicks, men kritikerna bör egentligen vända sig till den förra regeringen som skrev direktiven, inte mot utredarna som följt dem.

Det finns relevant kritik mot rapporten. Som att utredarna inte i tillräckligt hög grad kritiserar domstolarnas bevisvärdering. Men efter att ha plöjt stora delar av den 700-sidiga luntan kan jag konstatera att den är välskriven, gedigen och oväntat kritisk. Den är förstås inte skriven för att ta heder och ära av ansvariga åklagare, förhörsledare, advokater, terapeuter och tingsrätter. Men kritiken mot flera av de inblandade instanserna, om än försiktigt formulerad, kan inte kallas annat än förödande.

Kommissionen kritiserar polisutredningarna, förhören, rättsprocesserna och vården. Alla inblandade får kritik för att ha varit för okritiska till Bergwalls historier och bortförklaringar. Den allvarligaste kritiken handlar om att tingsrätterna undanhölls material som talade för Bergwalls oskuld.

Överlag skulle jag säga att rapporten i sina slutsatser är oväntat kritisk, och varje person vid sunda vätskor torde ruska på huvudet åt alla galenskaper som framkommer. Quickärendet var så galet att de inblandade själva, i sin iver att tro på Bergwalls fantasifulla historier, nog blev lite tokiga under resans gång (det verkar för övrigt ha blivit ett permanent tillstånd för somliga).

Förhoppningsvis kan Bergwallkommissionens rapport innebära någon sorts punkt för de frekventa debatterna om skuldfrågan. Den kan inte sägas vara annat än utredd nu. Sture Bergwall dömdes oskyldig till åtta mord. Kommissionens ordförande sade efter presskonferensen rakt upp och ned att Bergwall aldrig borde ha dömts.

Att en liten sekt bestående av ett fåtal personer, de flesta djupt insyltade i hela historien, fortsätter hävda att jorden är platt bör ingen hädanefter ta någon notis om. Göran Lambertz kommer fortsätta fokusera på små detaljer och värdera bevisningen på sitt eget speciella sätt. Vad han tycker har emellertid ingen relevans i dagsläget, och han gör sig bara till fortsatt åtlöje.

Att en statlig utredning ägnas åt en enskild person på det här sättet - en person som dessutom får sägas vara ett offer i sammanhanget - är unikt. Men det är bra att rapporten skrevs. Den kommer förmodligen inte övertyga den begränsade sekten av rättshaverister, men det ligger i haveristers och historierevisionisters inneboende logik att aldrig ta till sig av sakliga argument.

Grupptänket är sannolikt en avgörande faktor för hur fallet Thomas Quick kunde bli så bisarrt och omfattande. Det är en av de viktigaste lärdomarna från hela denna tragiska historia.

Konsekvenserna är inte bara en oskyldig man inlåst under tvångsvård, lidande för anhöriga och miljoner av skattebetalarnas pengar i sjön. Det är också ett flertal mördare på fri fot. Man kan ju tycka att åtminstone detta skulle väcka viss ånger hos vissa av de ansvariga.

Ladda ned Bergwallkommissionens rapport här.

Sista chansen att stötta Demokratifabriken

Insamlingen till den granskande boken om EU, Demokratifabriken: EU från insidan, av Henrik Alexandersson, går in i slutskedet. Två delmål är redan uppnådda: det blir både en bok och en ljudbok. Men budskapet måste spridas till fler.

Det finns i praktiken ingen EU-bevakning värd namnet i Sverige. HAX blogg har under många år varit en av få källor till vad som egentligen händer i EU. Under sina år hos Piratpartiet i Europaparlamentet fick han se vansinnet inifrån. Och det är mycket värre än många anar.

Så sprid ordet. Och pynta gärna in en andra gång om du redan har gett en summa.

Gå till insamlingssidan.

Det flyktingindustriella komplexet

Saker hänger ihop. Att en regering bedriver en politik som dess företrädare senare kan dra nytta av är inget nytt. När det gäller asyl- och migrationspolitiken flyttar vi oss emellertid rakt in i absurditetens gränstrakter.

Alliansregeringen slöt 2011 en migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Syftet var att markera mot SD genom att liera sig med dess huvudfiende, men sannolikt också att knyta MP närmare sig för att på sikt kunna behålla makten. Reinfeldt underskattade vilka skogstokiga miffon han tog i båten.

Migrationsöverenskommelsen fick omedelbara konsekvenser på marken. När konflikten mot al-Assad-regimen i Syrien ledde till ett fullskaligt inbördeskrig började flyktingströmmen ut ur landet. Sverige blev snabbt känt som ett generöst asylland, och snart fattades med MP:s segerrop i bakgrunden beslutet att ge alla flyende syrier permanent uppehållstillstånd.

2011 var även året då Migrationsverket fick slut på lägenheter. Tidigare hade myndigheten under vissa korta toppar tvingats använda sig av asylboenden i väntan på mer permanenta boenden. Nu blev det en standardlösning. Med ett stadigt inflöde av nya asylsökande och inga lägenheter att gå vidare till kom snart 10 000 människor att sitta fast i dyra asylboenden även efter beviljat uppehållstillstånd.

Denna akuta situation gynnar entreprenörer som vet hur man gör pengar på desperata myndigheter och människor. Bert Karlsson har blivit ansiktet utåt för verksamheten, men det beror mest på hans stora käft. Han är långt ifrån ensam om att driva flyktingförläggning i kommersiell regi. Ett bevis för detta är att asylboendeföretagen nu har bildat en egen branschförening hos Almega.

Detta är egentligen en fantastisk utveckling för asylentreprenörerna. Betänk bara: regering och riksdag ordnar med kundstocken genom sin politik. En statlig myndighet bistår med en prognos på inflödet. Och tidigare statsråd som Sven Otto Littorin kan casha in.

Vi har fått det flyktingindustriella komplexet. Eftersom både Alliansen och de rödgröna partierna beslutat göra migrationspolitiken överordnad alla andra frågor, inklusive landets ekonomi och utveckling, kommer det bestå. Och växa.

Läs även:
Fnordspotting

Sverige är fantastiskt. 

Reflektion

Regeringen tror att det bara är kvinnor som drabbas av våld

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta språkbruk signalerar att våld i relationer alltid handlar om att män är förövare och kvinnor offer. Vi vet att det inte är så, men det passar utmärkt in i den förenklade feministiska tankeramen.

Alliansregeringen tillsatte den 20 februari 2014 en särskild utredare med uppdrag att föreslå en samlad strategi mot mäns våld mot kvinnor. Detta utifrån det av riksdagen antagna jämställdhetspolitiska målet att "mäns våld mot kvinnor ska upphöra". Åter igen: mäns våld. Kvinnor som offer.

Juno Bloms utredning är nu klar. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning får arbeta utifrån en så här förenklad bild av det som inom socialtjänsten mer rättvisande kallas våld i nära relationer (vilket alltså inbegriper båda könen och alla sorters parrelationer). I stället för att titta på allt våld i alla relationer, fokuseras alltså på en sorts våld som begås av män. Själva utgångspunkten för utredningen är tokig.

I utredningen talas om att täppa till kunskapsluckor. Faktum är att det aldrig har arbetats så mycket med just mäns våld mot kvinnor - samtidigt som annat våld i nära relationer i princip ignoreras. Det är således främst i de sistnämnda fallen som ökad kunskap behövs.

Men nu var alltså utredningens mål inte att titta på sådant utan endast fokusera på mäns våld. Män som förövare. Kvinnor som offer.

Längre än så har vi tydligen inte kommit i Sverige år 2015.

Rapporten finns som PDF här.

Filmtips: Hot Girls Wanted

Hot Girls Wanted är en dokumentär som inte handlar om den stora traditionella porrindustrin med glamour och porrstjärnor som tjänar riktigt bra med pengar utan om den växande amatörporrbranschen. Den som har sin kundkrets helt och hållet online.

Visst finns det en moralistisk underton i filmen, men inte så mycket som vi är vana vid när detta ämne avhandlas. Vi får en rätt bra inblick i hur kvinnor i 18-20-årsåldern, less på tristessen i sin hembygd, nappar på erbjudandet om att tjäna snabba pengar i Miami och tar chansen. De tar nya namn. De blir Ava Taylor, Stella May, Lucy Tyler och Brooklyn Daniels. De börjar med att ta lättklädda bilder. Går vidare till vanliga sexscener och sedan till gruppsex, forced blowjob och i vissa fall bondage.

Dokumentären vill förstås lyfta fram de negativa sidorna. Och visst, porrindustrin, kanske i synnerhet amatörporren, är en förbrukningsbransch. De flesta stannar bara i några månader och då gäller det att få ut så mycket som möjligt innan personen ledsnar.

Men det som också framkommer är att ingen luras in i branschen eller tvingas att vara kvar. Alla kan ge sig av precis när de vill. Få kommer göra en karriär som porrstjärna utan slockna ganska snabbt när internet fylls på med nya villiga tjejer som är beredda att kasta kläderna för några tusen dollar. Det gör att branschen kan överleva utan stora namn. Detta är den nya porrens sköna värld, och ingen kan egentligen säga att det var bättre förr.

Hot Girls Wanted finns på Netflix. Se trailern här.