Massutmaning

Många väntar fortfarande på Tino Sanandajis bok Massutmaning, som sålde slut på sex dagar. Tills den anländer kan vi fördriva tiden med att titta på hans egen presentation av boken.

Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

Avskaffa integrationspolitiken

Integration har varit ett begrepp som diskuterats på samhällets alla nivåer i flera decennier. "Den som kommer till Sverige måste integreras!", har politiker och tjänstemän proklamerat med övertygelse i rösten. Tyvärr har vi inte kommit så mycket längre än till denna innehållslösa proklamation.

Efter över 20 år av integrationsåtgärder, projekt, särlösningar och plakatpolitik med fokus på en enda sak - sysselsättning - har vi nått stadiet av odiskutabelt misslyckande där hälften av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen är utrikes födda, där trångboddheten i landets utsatta områden slår rekord och där hälften av de hemlösa i det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö har utländskt medborgarskap.

Om detta hade gällt något annat än migrations- och integrationspolitik hade en haverikommission tillsats och efter en tid hade en utredare konstaterat att det inte går att fortsätta så här. Det krävs förändring. Det monumentala misslyckandet hade i den bästa av världar fått politikerna att rodna av skam, be om ursäkt och lägga fram en annan politik.

I stället föreslås mer av exakt samma politik för de kommande åren. Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke sedan Per-Albin Hanssons dagar och borgerligheten har fastnat i en skatteavdragsmani och fäbless för lönesubventioner. Centerpartiet vill tydligen ha en app för att starta företag också.

Hela tänkandet runt dessa frågor måste förändras, och politiken läggas om från en integrations- till en assimileringspolitik. Låt oss först ta en snabb titt på skillnaden de två begreppen emellan så att vi vet vad vi talar om:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Idén med integration är egentligen väldigt sympatisk. Den bygger på föreställningen att ett samhälle med influenser från många olika håll blir en smältdegel av kulturer, traditioner och sedvänjor, vilket berikar livet för alla. Vi har emellertid fått stora bekymmer då Sverige i realiteten inte är det där öppna nybyggarlandet som bland andra Fredrik Reinfeldt fortfarande dagdrömmer om.

Samtidigt som särintressen ser till att det byggs höga murar in på bostads- och arbetsmarknaden har det land som tagit emot den nyanlände en mycket splittrad självbild. Ena dagen är Sverige en humanitär stormakt där solidaritet med flyktingar är något typiskt svenskt. Nästa dag proklameras att det inte finns något typiskt svenskt, ingen svensk kultur, inga svenska värderingar att anpassa sig till.

Integrationspolitikens misslyckade under de senaste två decennierna står bortom diskussion. Frågan är hur vi ska gå vidare. Jag föreslår en mjuk assimilationspolitik. Med mjuk menas att processen måste vara självvald, och jag ser egentligen ingen anledning till att den inte skulle kunna vara det. Ingen, förutom möjligen kvotflyktingar, är tvingade att komma till just Sverige. Den som kommit hit har självfallet ett eget ansvar att anpassa sig för att bli anställningsbar och självförsörjande. Detta måste stå klart långt innan personen i fråga får ett uppehållstillstånd.

I sin integrationspolitik framhärdar allianspartierna och i synnerhet Centerpartiet att allt hänger på jobben. Men att integreras i ett nytt land handlar om så mycket annat än bara en försörjning. Det handlar om att vilja finna en plats i det nya samhället. Att förstå detta samhälle. Och att respektera det. Sålunda: en smula ödmjukhet inför möjligheten att få bo i ett nytt land.

Att assimileras betyder endast i sin mest extrema form att individen överger sin egen kulturella särprägel. Det finns inget egenvärde i att den som invandrar till Sverige blir som majoritetsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Men vi behöver ersätta den skadliga normkritiken med ett försvar för de normer som är viktigast i ett modernt samhälle.

Den som tror att det är acceptabelt i Sverige att kringskära kvinnors och flickors rörelsefrihet och självbestämmande får tänka om. Den som tror att det inte får några sociala konsekvenser om du vägrar att hälsa på människor av ett visst kön får tänka om. Och den som förväntar sig att majoritetssamhället ska anpassa sig till ens egna religiösa dogmer, får tänka om. Eller vända om. Klar och tydlig information om vad som gäller i lagen och i den svenska kulturen, som för all del ska fortsätta att vara öppen för yttre influenser, tjänar alla på.

Begreppet integration är på väg att få en ny innebörd. Nu hävdas nämligen att alla, även personer vars släkt har bott i Sverige i generationer, ska integreras. Detta, tillsammans med att Aftonbladet pekar ut det välmående Östermalm i Stockholm som ett värre integrationsproblem än de brinnande förorterna, visar att begreppet helt förlorat sin relevans i debatten.

Därför är det dags att släppa det för gott och börja prata assimilering.

Tidigare bloggat:
Värdet av självvald assimilation

DGS: Tino Sanandaji om utanförskapet

Om ansvaret för migrationshaveriet

Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Andrummets år

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal - det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Aftonbladet gör trots detta sitt bästa för att förstärka intrycket av 2016 som ett lugnt år när de sätter rubriken att det väntas komma "130 000 färre flyktingar" under 2016 jämfört med rekordåret 2015. Som om 163 000 var något slags normalläge att jämföra med.  Migrationsverket räknar med 36 700 asylsökande under nästa år. Var dessa människor ska bo vet ingen.

Lena Mellin upprepar samma misstag som många begått före henne när hon hävdar att ingen kunde förutse det som hände förra hösten när så många asylsökande kom på så kort tid. Hon tänker på Migrationsverkets sommarprognos och glömmer att myndigheten lade en annan prognos inför 2015 som tog höjd mot över 100 000 asylsökande.

Myndigheten väntade sig alltså ett rekordår. Detta glömde både media och politiker bort i villervallan efter valet. Men siffrorna fanns där.

I oktober 2014 spådde Migrationsverket att 2015 skulle bli ett rekordår för svenskt asylmottagande, betydligt högre än 1992. Och detta efter att verkets egna boenden tagit slut och med ett riktigt tufft 2014 med över 80 000 asylsökande i bagaget. Varningsklockorna borde ha ringt, både på dåvarande generaldirektören Anders Danielssons kontor och på den nye statsministerns. En krisplan borde ha tagits fram där och då. Men icke.

2012 var året då Migrationsverket fick slut platser på sina egna anläggningsboenden och började upphandla privata akutlösningar. Det var då Bert Karlsson och många andra såg chansen att tjäna riktigt mycket pengar. Dessa boenden avvecklas nu i rask takt. Alla som fått sin asylansökan beviljad ska nämligen kommunplaceras enligt den nya anvisningslagen, vilket ställer exceptionella krav på kommunerna i bostadskrisens Sverige. Integrationen kommer att försämras när akuta och dåliga boendelösningar blir långvariga.

Det är om detta och ett förmodat växande bidragsberoende bland utrikes födda som samhällsdiskussionen kommer handla under de kommande åren. Hittills har vi sett väldigt lite av krismedvetenhet hos regering och riksdag.

Sverige kommer få betala en dyr nota under lång tid för en politik som spårade ur.

Läs även:
Ivar Arpi

Hycklarnas marknad

Det finns tillväxtfientliga partier som mer än gärna lägger budgetmotioner vars innehåll hade varit omöjligt att få ihop om det inte hade varit just för landets tillväxt.

På samma sätt finns en stor ironi i att den sittande regeringens så kallade reformer är helt beroende av en strypt asylinvandring. Löfvens regering sparar nämligen tiotals miljarder på minskat asylmottagande under de kommande åren, pengar som nu används till "välfärdssatsningar". Hur hade regeringen tänkt sig finansiera dessa satsningar med en bibehållen migrationspolitik? Ingen ställer frågan.

Regeringen är emellertid inte ensam om att hyckla. Även Centerpartiet lever i två parallella verkligheter. Partiet är det öppet mest flyktingvänliga bland allianspartierna och har i kraftfulla ordalag kritiserat den nya tillfälliga lagstiftning som försvårat familjeåterförening.

I sin budgetmotion skjuter C emellertid inte till en krona för just detta. Till skillnad från regeringen och Moderaterna vill Centern att familjer ska kunna återförenas utan att den vuxne i Sverige har en försörjning, vilket alltså betyder kostnader för skattebetalarna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström hävdar:

Vi förhåller oss till de prognoser som Migrationsverket har. Vi försöker inte kvantifiera vad en förändrad anhöriginvandring skulle innebära, och det vore oanständigt att börja göra sådana beräkningar.

Det är svårt att begripa vad som är oanständigt i att beräkna effekterna av sin politik. Det går alldeles utmärkt att göra historiska jämförelser för att få en hygglig uppfattning om hur många anhöriga per asylsökande som kommer till Sverige när uppehållstillstånd är beviljat. I snitt. Utifrån detta kan en beräkning av kostnader sedan göras.

Därtill ska nämnas att Migrationsverkets beräkningar inte är så relevanta eftersom de bygger på dagens lagstiftning medan C:s mer generösa politik skulle öka tillströmningen (och, åter igen, kostnaderna) jämfört med i dag.

Månne är Centerpartiet inte berett att visa på att deras politik inte minskar utan tvärtom ökar utgifterna för migrationen. För det gör den givetvis. Poängen med att sätta ett försörjningskrav var att inte fler människor ska slussas direkt in i ett ekonomiskt och socialt utanförskap direkt när de kommer till Sverige utan i stället få bättre förutsättningar. Detta ignorerar Centerpartiet i sin kritik mot lagen.

Centern ignorerar också boendesituationen, som på sina håll i landet är under all kritik. I Jönköping har kommunen så svårt att få fram bostäder att nyanlända får bo i hopsnickrade plywoodbås i en bilhall. Är detta värdigt? Är det detta som är den humanitära stormakten?

När godhet mäts i hur många som får komma till Sverige, inte i hur de tas emot, hamnar vi snett.

Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet inte har lyckats dra fler slutsatser av det haveri som skedde förra hösten och de långsiktiga konsekvenser som politiken kommer att få på hela samhället. Men det säger ganska mycket om det partiet.

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

Generalsekreteraren och samhällskontraktet

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg intervjuades i Sveriges Radio P1:s söndagsintervju. I slutet av intervjun (ca 40 minuter in) kom journalisten in på den brännande frågan om migrationspolitiken, som ju Ramberg varit så öppet engagerad i och fortfarande twittrar febrilt om.

Det är uppenbart att Anne Ramberg har väldigt starka åsikter i frågan. Och det får hon givetvis ha. Till skillnad från Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson eller rikspolischefen Dan Eliasson är hon inte statstjänsteman som ska förhålla sig politiskt neutralt. De som kan ha synpunkter är möjligen advokatsamfundets medlemmar, vilket de också ibland har haft.

Anne Ramberg resonerade kring asylmottagande och välfärdens begränsningar på följande sätt:

Jag inser också att alla de gamla människor som har arbetat ett helt liv nu ska ställas emot att de flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Uttalandet gick intervjuaren obemärkt förbi. Ramberg fick ingen följdfråga. Journalisten valde i stället att följa manus, vilket var ett missat tillfälle till en intressant diskussion. Det är nämligen ett oerhört anmärkningsvärt uttalande som generalsekreteraren gör, och det hade förtjänat en längre utläggning. Idén att den som betalat skatt för välfärdstjänster under ett långt arbetsliv inte har rätt till dem på ålderns höst om befolkningen växer medelst stor invandring är väldigt radikal.

Vad menar egentligen Anne Ramberg att Agnes, 82, ska göra avkall på för att familjen Ali från Syrien ska få tillgång till hela den svenska välfärdsstaten? Hon medger ju att denna intressekonflikt de facto finns. Menar hon att det är indragen hemtjänst eller sämre tillgänglighet på vårdcentralen som ska vara Agnes bidrag?

Uttalandet är även intressant då det visar att Anne Ramberg, trots sitt intresse för rättssäkerhetsfrågor och rimligen också idén att avtal ska hållas, uppenbarligen inte har något större engagemang för det vi brukar kalla samhällskontraktet. Alltså den konstruktion mellan stat och individ som gör att medborgarna bidrar med sin inkomst i skatt varje månad med löftet att få välfärdstjänster och säkerhet i utbyte.

Jag tror inte att Anne Ramberg finner något större stöd i befolkningen i sin hållning. Det går heller inte att undgå faktumet att hon själv kan köpa privat välfärd när hon kommer i behov av den eftersom hon är höginkomsttagare.

Rambergs privilegierade ställning kan göra hennes förståelse för normalinkomsttagares och i synnerhet fattigpensionärers bristande vilja att se sina skattepengar gå till asylinvandrare något begränsad.

Ej heller om detta fann journalisten skäl att fråga.

Tvärtomleken

Under det senaste året har vi fått uppleva några av de mest bisarra omsvängningarna i politiska sakfrågor som jag kan minnas. Men det är inte förändringen i sig som är anmärkningsvärd utan sättet på vilket den har skett.

För ett år sedan var det fortfarande otänkbart att prata om ett kapacitetstak i svensk asylmottagning. Det var bilden av öppna hjärtan, Refugees welcome och Sverige som humanitär stormakt som gällde.

För ett år sedan var ett förbud mot tiggeri människofientligt och ett uttryck för antiziganism. Man kan ju, som bekant, inte förbjuda fattigdom.

För ett år sedan var det att spela rasister i händerna och ett bevis för en förfärlig människosyn att påpeka att många ensamkommande barn och ungdomar som kommer som asylsökande i själva verket är vuxna.

I samtliga tre exempel ovan (det finns fler, men dessa är kanske de mest flagranta) handlade de starka fördömandena inte om sakpolitik utan om positionering. Det lades aldrig fram bevis för att Sverige skulle klara vilket asyltryck som helst, hela tiggeriförsvaret byggde på en halmgubbe och aldrig styrktes det att det skulle vara en myt att ensamkommande ljög om sin ålder för att få asyl.

I grund och botten handlade ställningstagandet i dessa frågor om att markera mot Sverigedemokraterna och så kallade hatsajter. Inte för att det skulle få dem att försvinna utan för att visa på hur god demokrat man själv var. Sålunda var denna bisarra föreställning en sorts kombination av egoboost och gruppmentalitet.

Resultatet blev ett förvridet samhällsklimat. Sverige förvandlades under denna tid till ett samhälle fullt av människor som såg problemen, som såg begränsningarna, som såg det ohållbara - men som inte kunde eller ville säga något av rädsla för att få betala ett alltför högt socialt pris. Så de flesta spelade med.

Jag tänker mig att det är så här det måste vara att leva i en auktoritär stat. Alla ser regimens tillkortakommanden och de problem som skapas till följd av det auktoritära styret. Alla vet. Men ingen kan säga det högt. På ytan är därför alla nöjda. Vissa tillverkar därutöver argument för att göra regimen på gott humör.

Nu är det som om dimman har lättat. En så kallad volymdiskussion är inte längre ett problem, en statlig utredare har rent av uppmanat svenska folket att inte ge pengar direkt till tiggare och SVT:s Uppdrag granskning har slagit den sista spiken i kistan på föreställningen att ensamkommande inte ljuger om sin ålder för att få asyl.

Det enda som egentligen behövdes för att nå hit var lite verklighetsterapi, att landets två största partier blev ense och lite gammal hederlig journalistik från ett respekterat TV-program i statstelevisionen.

Samhället som helhet har dock redan hunnit anpassa sig till den gamla verkligheten. Med mycket märkliga konsekvenser på sina håll. I Skåne har det upprättats särskilda boenden för "vuxna barn". Eftersom det tydligen inte gick att åldersbestämma fick kommunerna helt enkelt ta till andra metoder för att söka skilja barn från vuxna på barnboenden. Andra larmar om att det nu går fullvuxna män på landets högstadier.

Människor kliver fram och berättar vilket bemötande de fick när de sade exakt de saker som nu sägs av såväl justitieministern som SVT-journalister och landets största oppositionsparti. Det sociala priset har varit högt.

Om det verkligen handlade om en övertygelse, om åsikterna bottnade i en värdegrund och "alla människors lika värde", borde vi höra många skrika i högan sky just nu när politiken tvärvänt. Men frånsett några imbecilla krönikor i kvällspressen är det väldigt tyst.

Det är skrämmande att ett enskilt politiskt parti kan ha en sådan makt över hela samhällsdebatten att någorlunda förnuftiga människor vänder ut och in på sig själva för att inte se realiteter och självklarheter. Det är också otäckt att det som i praktiken är samhällskonsensus kan vända i 180 grader närmast över en natt utan att alla de som tyckte si ena dagen ens verkar reflektera över att det är fritt fram att tycka så den andra.

Så skedde med migrations- och asylpolitiken. Men det gäller samtidigt att rädda ansiktet. Den officiella linjen är att skälet till att Sverige tvingades dra i nödbromsen i november 2015 inte berodde på att vi haft en ohållbar politik utan på att övriga EU inte tog ansvar (i motsats till den hållningen förklarade Donald Tusk häromdagen att gränsen för hur många asylsökande EU kan ta emot snart är nådd).

Så har nu även skett i synen på åldersbestämningar. Nu medges det öppet att det bor vuxna bland barn. Konsekvenserna har redan varit de yttersta: en våldtagen 12-årig pojke, en mördad anställd. Skyldiga i bägge fallen: vuxna män placerade på ett boende avsett för barn.

Vi borde låta de senaste åren vara en läxa och en påminnelse om varför det alltid är bättre med en öppen och saklig debatt än att förtiga, smutskasta och brännmärka.

Eftersom inte en enda person har klivit fram och bett om ursäkt för sitt höga tonläge befarar jag emellertid att detta inte kommer att bli en läxa. Åtminstone inte för dem som skulle behöva den.

Tidigare bloggat:
Missriktad solidaritet

Missriktad solidaritet

I tisdags sände Sveriges Radio ett inslag i Studio Ett som berörde byggandet av modulhus. Denna skönskrivning för baracker har blivit många kommuners sätt att kortsiktigt lösa boendefrågan för de nya invånare som staten tilldelar dem och som lagen kräver att de ordnar.

Problemet med modulhusen är att ingen gillar dem. De är en dyr och kortsiktig lösning, de förfular stadsbilden något oerhört och de är heller inte särskilt trevliga att bo i. Dessutom byggs det in en segregation i själva boendet eftersom det är enbart nyanlända som placeras i modulhusen och de byggs lite vid sidan om, vilket en boende i det länkade inslaget påpekade. De är således ur integrationssyfte en dålig lösning.

Skälet till att modulhusen över huvud taget finns är att kommunerna inte anser sig ha något annat val. Att bygga reguljära fastigheter tar uppemot ett decennium från planering till inflyttning. När en kommun ombeds skaka fram hundratals bostäder med kort varsel är alternativen väldigt få.

Bostadsproblematiken är ett belysande exempel på hur den förda migrationspolitiken ignorerade alla praktiska hinder och hur den upplevda godhet som svenska politiker kände i själva verket var missriktad och feltänkt i grunden.

Tesen var enkel: Sveriges godhet och solidaritet mäts i hur många som tas emot, inte hur de tas emot.

Effekten av detta tänkande har vi fått skrämmande exempel på under de senaste åren med trångboddhet, plågsamt långa väntetider på asylbesked, långtidsarbetslöshet och så vidare.

När det i höstas kom uppemot tvåtusen asylsökande om dagen beslöt Migrationsverket att förtäta existerande boenden för att få plats med alla. Asylsökande tvingades då tränga ihop sig på en yta mindre än vad som är rekommenderat för vissa djur. Detta var enligt den rådande dogmen höjden av solidaritet. Ju fler, desto bättre!

Ett annat exempel är farsen runt de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige under fjolåret. Sverige tog emot två femtedelar av alla asylärenden i EU från personer som uppgav sig vara minderåriga ensamkommande (2012 tog Sverige emot en fjärdedel, men då var siffrorna en tiondel så höga).

Skälen till att en så stor andel av de ensamkommande valde att söka sig till just Sverige, vårt geografiska läge till trots, är enkla: här var det lättast att få permanent uppehållstillstånd, här gjordes i princip inga ålderstester och här ges gratis boende och utbildning till dig om du uppger att du är under 18. Den som kommer har således alla incitament i världen att ljuga om sin ålder.

Som Uppdrag Granskning visade i onsdagens reportage får detta ytterst allvarliga konsekvenser. Den politiska debatten har framför allt handlat om att minimera kostnaderna för mottagandet - en ensamkommande minderårig kostar nämligen mångfalt mer än en vuxen. Den har inte i så hög grad berört andra följder som politiken har fått. Som att vuxna män, som uppger sig vara under 18, placeras på boenden tillsammans med 12- och 13-åringar.

I ett fall har det fått den kanske yttersta konsekvensen - en 12-årig pojke våldtogs av män boende på samma HVB-hem. Detta hade kunnat undvikas om åldersbedömningar varit kutym direkt vid ankomst.

Flyktingaktivister har tillåtits diktera villkoren för hur Sverige ska se på åldersbedömningar av såväl asylsökande som brottsmisstänkta. Med fullkomligt förfärande resultat.

Slapphet, naivitet och godtrogenhet har präglat migrationspolitiken under alldeles för lång tid. Det gör ont att se konsekvenserna av den påstådda solidariteten. Dessa konsekvenser drabbar inte bara svenska skattebetalare utan även asylsökande barn och våldtagna kvinnor.

Sverige kan knappast kalla sig en humanitär stormakt.

Läs även:
Patrik Kronqvist

Lyssna även till:
Sveriges Radio: Sveket mot barnen - De ensamkommande vuxna

Öppet hjärta eller skärpt sinne?

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu "skenar iväg" i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. "Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade", skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens "hårdare" migrationspolitik skapar "en mental åtskillnad mellan oss och dem". Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.