Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.