Titanic i SVT

Om bara några veckor är det hundra år sedan Atlantångaren Titanic sjönk och 1 495 människor miste livet. Detta uppmärksammas på många sätt.

James Camerons film går upp på bio igen, denna gång i 3D. Och i SVT sänds en miniserie som av trailern att döma ser ut att kunna bli sevärd. Även om myter säkert kommer att återanvändas och klassiska filmscener repriseras (hur många som stod och kysstes i nollgradigt vatten när fartyget sjönk kan man exempelvis undra).

Förbjudna kläder

Rasister är pappskallar. Jag har inget som helst till övers för personer som värderar människor efter hudfärg eller religion.

Men att förbjuda folk att uttala dessa knäppa idéer är likafullt fel. Hets mot folkgrupp-lagen innebär dock just ett sådant förbud. Senast i raden är en man med en "white power"-tröja som greps av polis och dömdes för sitt klädval. Nu är tröjan beslagtagen och kommer inte att återlämnas.

Detta är en konkret och bisarr konsekvens av hetslagstiftningen. Polisen beslagtar kläder.

Avgång och inställd debatt

Dödsfall, barnafödslar och avgångar kommer alltid olägligt.

Sten Tolgfors, denne Moderaternas Bosse Ringholm, avgår som försvarsminister och den medverkan i kvällens Debatt (om barnfattigdom) som jag var inplanerad på blev plötsligt inaktuell. Det är inte första gången SVT ändrar sig med kort varsel, men det är första gången jag har resa och hotell bokat och klart. Lite irriterande, förstås, när man har stuvat och fixat för att få det att gå ihop tidsmässigt. Men då står å andra sidan sambon för middagen som kompensation i dag.

Några bloggposter i ämnet barnfattigdom för den som är intresserad av att se ämnet ur min synvinkel hittas nedan:

Fattigdom eller konsten att prioritera?
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

Svelands problem är hennes egna

Det finns inte så mycket mer att säga om Maria Svelands evighetslånga drapor i DN Kultur. Jag har tidigare bemött hennes föreställning om att åsiktspluralism är detsamma som hat. Hennes slutreplik är mer av samma sak och tillför därför inget nytt.

Även om jag tycker att "jämställdisten" Pär Ström och hans bloggkommentatorer ofta går till extrema överdrifter (som när historikern och Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm utpekas som historierevisionist därför att han påpekat att det räddades ungefär lika många män som kvinnor från Titanic) har jag svårt att se något hat i Ströms inlägg. De varierar från relevanta till fåniga. Personangreppen och övertrampen brukar dock feministerna stå för, uppenbart i ren frustration.

Huvudproblemet för Sveland tycks vara att hon helt enkelt inte begriper varför alla inte ser världen som hon gör. Att inte göra det blir att "leva i förnekelse" och att "hata". Som ett sista desperat rop på hjälp frågar hon sig därför följande:

Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat?

Kan det kanske bero på att inte alla håller med om att feministerna är en utsatt och hatad grupp i samhället, att de feministiska kraven på inte bara lika rättigheter utan även lika utfall samt slutligen att olika åsikter och perspektiv på samhället inte alls är av ondo? Maria Sveland borde börja ifrågasätta sin egen världsbild när hon uppenbarligen mår dåligt av att inte alla är rörande överens med henne.

Förbud mot att titta

Som ett svar på Muhammed Merahs seriemord i Toulouse och Montauban vill Nicolas Sarkozy att resor "bara för att indoktrineras i extremism eller terrorism" ska vara ett brott.

Raka rör från den franske presidenten, således. Men vem som ska kunna utreda exakt vad vi gör på långväga resor och därefter avgöra vad som är att betrakta som "indoktrinering" är desto mer oklart. Sarkozy vill dessutom förbjuda besök på islamistiska och extremistiska webbsidor. Tanken känns igen.

I Sverige är det numera förbjudet att inte bara inneha och sprida utan även titta på sidor som innehåller barnpornografi. Ett argument mot förbudet är att ingen rimligtvis kan kränka någon bara genom att hålla ögonen öppna. Ett annat viktigare är dock de dörrar som lagen kan öppna. Precis en sådan dörr har nu Sarkozy gladeligen traskat genom. Allt som krävdes var en islamistisk galning.

Och tro nu inte att detta förslag bara kommer att stanna inom Frankrikes gränser. Sedan är det upp till varje politiker att avgöra var gränser ska dras. Främlingsfientliga sidor? "Drogliberala"? Nyliberala? Bögporrsidor?

Sarkozys förslag illustrerar det vanskliga i att stifta den sortens märkliga lagar - och vilka konsekvenser de kan få.

Piratframgång i Tyskland

Piratenpartei, det tyska Piratpartiet, gjorde ett starkt val i delstatsvalet i Saarland under söndagen. Partiet kom in i delstatsparlamentet med drygt 7 procent av rösterna. Hela 25 procent av förstagångsväljarna röstade på PP. Kul!

Frågorna som Piratpartiet lyfter, såväl i Sverige som i Tyskland, är oerhört viktiga. Att inga andra partier engagerar sig i frågor som rör integritet, övervakning och yttrande- och informationsfrihet gör piratpartierna extra relevanta. I alla Europas länder.

Tyvärr är det svårare att se någon liknande framgång stunda för de svenska piraterna.

Ny välkommen praxis

Narkotikabrott ger höga straff i Sverige. Det är inte ovanligt att personer som gripits med stora mängder narkotika och som sålt och distribuerat drogerna döms till 10-14 års fängelse. Som en liten jämförelse kan nämnas att Helsingborgs tingsrätt så sent som i februari i år dömde en man till tio års fängelse för mord.

Nu har Högsta domstolen satt en ny praxis för narkotikabrott vilket innebär något lägre straff än tidigare. Vi förväntas rasa över detta. Jag har dock inget emot en lägre straffpraxis och det finns flera förklaringar till det.

Att sätta folk i finkan är för det första väldigt dyrt - och i fall med narkotikabrottslingar dessutom synnerligen ineffektivt då återfallsfrekvensen är förfärande hög. Några år bakom galler gör således inte, generellt sett, den som dömts för narkotikabrott till en bättre och mer laglydig människa. Tvärtom är risken uppenbar att han på kåken träffar många som dömts för liknande brott och kan knyta nya kriminella kontakter.

För det andra är det direkt oanständigt att Sveriges lagstiftare har valt att värdera brott mot narkotikalagstiftningen högre än hot och våld mot enskilda individer. Misshandel är rent straffrättsligt närmast att betrakta som ett småbrott. Här skulle jag gärna vilja se att lagstiftaren tänker om och börjar värdera våldsbrott högre. Enkelt uttryckt: en misshandelsdom ska smälla högre än en narkotikadom.

Att den som dömts för en brottslighet vars själva existens kommer ur den av riksdagen beslutade narkotikapolitiken får sitta några färre år i fängelse är sålunda inget att sörja. I bästa fall kan det bana väg för en omprioritering från narkotikabrott till brott mot liv och egendom. I värsta fall tvingar det personer som Johan Pehrson ur stolen för att kräva ytterligare skärpt lagstiftning.

Veckan som gick #19

# Liberaliseringens frontland? Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, enligt The Heritage Foundation. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare men det går ju att hävda att det i ett närmast socialistiskt land är ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omfattande. Och nog skulle vi behöva få riktiga reformer som sträcker sig utöver valfrihet att välja skola och apotek och även omfattar gränsen mellan stat och individ, maktförskjutningen till EU och hoten mot yttrande- och informationsfriheten.

# Seriemördaren död - debatten lever vidare. Muhammed Mehra är död men redan innan mördarens död började hans dåd att utnyttjas av islamofobiska krafter. Från vänsterhåll har man inte varit sena att påpeka detta. Men hur har folk på vänsterkanten agerat efter Breiviks dåd i Norge? I princip hela Europas höger har gjorts medskyldig på något sätt. Kanske borde vi sluta söka de där stora förklaringarna till en Breiviks eller en Mehras vansinnesdåd.

# Ja till datalagring. Det blev som väntat ett rungande ja till EU:s datalagringsdirektiv i Sveriges riksdag. Försvararna av lagen har haft en rad argument, det ena mer fantasifullt eller dumt än det andra. Moderaten Ulrika Karlsson argumenterade i Sveriges Radio för att datalagringsdirektivet minsann kan komma att rentvå människor från anklagelser. Tre centerledamöter röstade visserligen nej, men som parti har Centern nu förverkat sitt förtroende som integritetens tillskyndare. Att partiet som skulle bli så tydligt sade nej till datalagringen på sin egen partistämma men sedan röstade ja i riksdagen säger en del om partiets tillstånd.

Behovet av politiska reformer

Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer. Monopol och sönderreglerade verksamheter har konkurrensutsatts, marknader har öppnats upp för valfrihet. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare. En första spontan tanke är förstås att vi måste se var Sverige stod när dessa reformer inleddes - i ett närmast socialistiskt land är det ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omvälvande.

Men visst har Sverige blivit ett bättre land sedan 1970-talet. Tveklöst. Samtidigt som vi kan sålla mellan hundratals TV- och radiokanaler, välja dagis och skola och rent av köpa huvudvärkstabletter på ICA har emellertid de stora frågorna flyttats allt längre från oss. Allt fler frågor avgörs på EU-nivå - och när vi väl får något att säga till om sitter våra svenska folkvalda och hävdar att de inte kan göra annat än lyda. Det är en skam. Och konsekvensen måste rimligen vara att de personer vi väljer som representanter i Sveriges riksdag själva betraktar sig som nickedockor, knapptryckare utan egen vilja och moraluppfattning. Det är märkligt hur någon med den inställningen kan ha intresse av att söka ett folkligt mandat (om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vilket privilegierat liv det är).

När vi pratar om Kina i dag handlar diskussionen ofta om hur framgångsrika de ekonomiska reformerna varit och hur stort behovet av politiska reformer är. Premiärminister Wēn Jiābǎo, som avgår i mars 2013, har återkommit till detta gång på gång och han gjorde det ånyo häromveckan i Běijīng när han tog frågor om sin tid som en av landets ledare under det senaste decenniet (se hela presskonferensen på kinesiska här med Wēns tolk som översätter.). Det var en överlag ödmjuk premiärminister som mötte pressen och erkände och beklagade misstag och tillkortakommanden samt betonade vikten av framtida politiska reformer.

Det återstår att se om det nya ledarskapet, lett av Xí Jìnpíng och Li Kèqiáng, tar några sådana steg. Jag vågar dock påstå att det inte bara är Kina som är i behov av politiska reformer. Något måste hända framöver även här hemma innan vi helt förlorar det där öppna samhället vi hela tiden säger att vi vill försvara.

Vi behöver ta ett allvarligt snack om rättssäkerheten och om yttrande- och informationsfriheten. Paraplyet under vilket dessa två ämnen ryms är friheten på Internet. Vi behöver också diskutera EU:s antidemokratiska utveckling och maktförskjutningen från de nationella parlamenten, där politiker trots avståndet till folket åtminstone kan hållas ansvariga. Slutligen behöver vi, i den framväxande övervakningsstaten, få en seriös diskussion om förhållandet staten-medborgaren och se till att övervakningsutbyggnaden får ett slut och att lagstiftaren sätter mycket tydliga gränser för vad staten får företa sig.

Fast kallar man sig föregångsland har man väl inte behov av reformer.

Att plocka terrorpoäng

Muhammed Mehras mordorgie i Frankrike utnyttjas av extremhögern, skriver Aftonbladets ledarsida. Och så är det naturligtvis. Islamofoba krafter tackar och tar emot att en islamist har mördat militärer och barn. Det understryker förstås uppfattningen att extrema muslimer är ett hot mot samhället. Och visst ja, en imam strök med också.

Men är folket på vänsterkanten så mycket bättre? Ända sedan det blev känt att en Anders och inte en Muhammed var ansvarig för massmorden i Norge har det analyserats och sökts efter kopplingar mellan Breivik och i princip hela Europas höger. Alla är medansvariga på något sätt. Vissa för att ha pratat om "verklighetens folk" (Magnus Linton uppehåller sig en hel del vid Göran Hägglund i sin bok De hatade), andra har (ve och fasa) tagit debatten med Sverigedemokraterna och ytterligare andra har haft mage att hävda att det finns problem med migrationspolitiken.

Timbro, Le Pen, Hägglund, Fremskrittspartiet, nyliberalerna, Pia Kjærsgard - Anders Behring Breivik kan kopplas till i stort sett vem som helst om man har ett tillräckligt brett perspektiv. Många på vänsterkanten har varit synnerligen vidlyftiga i sina analyser av tragedin i Norge.

Allra minst Aftonbladet bör således kasta sten sittande i sitt dyra glashus.

DLD: USA tar nästa steg

Datalagringsdirektivet är klubbat av den svenska riksdagen och blir svensk lag från den 1 maj. All vår elektroniska trafik kommer att lagras i sex månader. Ingen återvändo. Samtidigt händer saker på andra sidan Atlanten.

I USA har man nämligen börjat ta ett steg längre. Där ska landets internationella antiterrorcenter få större befogenheter att lagra och hämta in uppgifter om amerikanska medborgare som finns hos myndigheter för andra syften än att skydda landets säkerhet. Informationen ska få lagras i fem år även om det saknas misstanke om terrorverksamhet. Betänk ett ögonblick vad detta kan innebära för en vanlig medborgare som staten tycker illa om av någon anledning. Vad är det egentligen för samhälle som håller på att skapas?

Det är detta, just precis detta, som alla kritiker har framfört farhågor om gällande onsdagens beslut i Sveriges riksdag. Beslutet bör inte betraktas isolerat och framför allt måste vi när sådana här lagar stiftas fråga oss vad de gör med vårt land, med vår personliga integritet och, faktiskt, med vår demokrati om fem, tio och femtio år. Inte bara i dag.

Kom nu fan inte och säg att det som händer i USA inte kommer att kunna hända i EU och Sverige. Vi har gått i USA:s ledband ända sedan den 11 september 2001. Självfallet kommer europeiska politiker att snegla på vad som händer i Washington och se möjligheter att flytta fram statens positioner även här. Om ett beslut om utvidgad datalagring skulle fattas i EU har vi inget att hämta från svenska riksdagspolitiker. De kommer att hävda att vi inte har något annat val än att rösta ja. I praktiken är vår nationella demokrati således nedmonterad.

Att hävda att datalagringen för all framtid bara kommer att gälla i sex månader och endast för misstänkta brott som ger minst två års fängelse är ungefär lika dumt som att påstå att momsen vid dess införande bara skulle bli tillfällig och aldrig höjas. När en lag eller en skatt väl är på plats kommer den att svälla, expandera och skärpas. Det är så det fungerar.

Ni politiker som har medverkat till att datalagringsdirektivet har blivit svensk lag bär på en historisk skuld. Jag hoppas att ni känner den på era axlar, men jag befarar att ni inte känner något alls.

SVT - tekniska analfabeter?

Jag är en vanemänniska. Jag äter samma frukost varje morgon. Det enda som varierar är pålägget på mackan. Förutsatt att jag är hemma tittar jag på Rapport varje kväll klockan 19.30. Och jag går och lägger mig ungefär samma tid varje vardagskväll. Rutiner hjälper i vardagen, ger trygghet och förutsägbarhet. Alla dessa rutiner är små snuttefiltar i den grå vardagen.

Så när SVT beslutar att vinjetten till Rapport ska ändras blir jag lite irriterad. Jag tycker fortfarande att den borde se ut så här. Men OK, tiden går och en ny vinjett är inte hela världen. Den har ju ändrats med jämna mellanrum de senaste tio åren.

För tre veckor sedan gjorde dock SVT en nylansering av Aktuellt. Igen. En sådan gjordes för inte så många år sedan och den var tydligen inte tillräckligt bra. Nu skulle radikala grepp tas till, programmet skulle få en egen stil. För att ge programmet en skjuts från start chockade Claes Elfsberg, som jobbat som nyhetsankare i Rapport sedan tidernas begynnelse, en hel värld och gick över till SVT2:s Aktuellt. Med sig tog han flera andra kompetenta kollegor.

Programmet har fått hård kritik. Det är nämligen smått otroligt vimsigt. Ett stort problem har varit tekniken. För den som ser Rapport varje kväll torde dock inte detta vara något nytt. I stort sett i varje sändning tvingas ankarna be tittarna om ursäkt för borttappade namnskyltar, borttappad textning, fel text vid fel tillfälle, fel inslag, inslag utan ljud, inslag som visas samtidigt som nyhetsankaret gör påannonseringen - ja, kort sagt alla möjliga tekniska problem. Det är rena rama skol-TV. Och Rickard Palm är inte ens kvar.

Vad är det egentligen för folk som arbetar med nyhetssändningarna på SVT? Är det människor som inte kan hantera tekniken därför att den är ny? Något som talar för detta är att när SVT började använda en ny teknik för textning krånglade detta i flera månader. Nu är i stort sett varje Rapportsändning en plåga på grund av alla upprepade småfel. Så jäkla svårt kan det ju inte vara. TV4 klarar det oftast och inga internationella nyhetskanaler har så stora bekymmer som SVT har med att klippa mellan studion och inslagen samt sätta rätt namn på rätt person vid rätt tillfälle.

Och vad Aktuellt beträffar: ska programmet ha något existensberättigande bör det erbjuda något som de andra nyhetsprogrammen inte gör, nämligen en fördjupning i aktuella ämnen. Annars kan de lika gärna ersätta det med valfritt sångprogram.

Tack till tre starka ledamöter!

Som väntat röstade riksdagen i dag, med bred majoritet, ja till EU:s datalagringsdirektiv. Den 1 maj kommer direktivet att gälla som svensk lag och all vår elektroniska kommunikation att lagras.

Tre centerpartister hade mod att rösta nej: Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Rickard Nordin. Detta ger integritetskämparna i partiet lite självförtroende. Men faktum kvarstår: Centerpartiet gick överlag emot sitt eget stämmobeslut.

Svekdebatten kommer att fortsätta i flera av de borgerliga partierna. I det parti som kallar sig "liberalerna", Folkpartiet, röstade inte en enda ledamot nej. Jag förstår om ungdomsförbundet är frustrerat. Och inte kan det vara roligare att vara MUF:are. När jag var aktiv i Moderaternas ungdomsförbund slogs vi i liberala principfrågor och betraktade oss själva som frihetskämpar. Jag kan bara spekulera i hur självbilden hos dagens MUF:are påverkas av att moderpartiet gång på gång trampar snett. Utan att skämmas, ska tilläggas.

Ledamöter på den borgerliga kanten som röstade ja i dag ha alla möjliga ursäkter för detta. Dels att datalagringen behövs för att ge polisen verktyg att lösa brott, men också att frågan egentligen avgjordes för länge sedan och att vi nu bara kan följa EU:s vilja. Den linjen framförde bland andra Annie Lööf. Detta är att underkänna den svenska riksdagen och den makt som faktiskt vilar där.

Ty svenska riksdagsledamöter kan påverka. Om de bestämt sig för att rösta nej i dag hade vi inte fått någon datalagring i Sverige. Att känna sig nödd och tvungen är inte skäl nog för att rösta ja till något så dåligt som lagring av all vår elektroniska kommunikation. Och vem tusan bryr sig om att vi får EU-böter?

Även Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter röstade nej. Jens Holm förde vänsterns talan i debatten. Men det krävs något mer att som borgerlig riksdagsledamot gå emot en linje som blivit regeringens. Därför ska Rickard, Fredrick och Abir ha ett stort tack för att de visade mod och kurage i dag! Det är synd att ert

Läs även: HAX, Hanna Wagenius

I dag godkänner riksdagen lagringen av ditt liv

I dag är det dagen D som i datalagringsdirektivet. Frågan ska avgöras av riksdagens ledamöter. Vi vet redan nu att direktivet kommer att bli svensk lag eftersom det stöds av Moderaterna och Socialdemokraterna och eftersom partipiskorna viner så hårt i dessa toppstyrda partier att knappast någon lär ha mod att sätta sig på tvären. Några centerpartister kommer att visa kurage och rösta nej. Men det kommer inte att påverka utfallet då Vänsterpartiet och Miljöpartiet är för små.

Centerpartiets hållning blir särskilt märklig, vilket illustreras av gruppledaren Anders W Jonssons svar på hur partiet tänker rösta: "Centerpartiet har ju sagt nej till datalagringsdirektivet. Men efter att ha förhalat den här frågan nu ett antal år, och förhandlat fram en lag, så kommer vi att rösta ja till det lagförslag som finns." De gillar inte datalagringsdirektivet, de är rent av "benhårda motståndare" till det. Men de tänker ändå rösta ja. Och detta är alltså ett parti som säger sig vilja arbeta hårt för att bli tydligare. Lycka till med det, Annie lööf.

Eftersom vi lever våra liv i datorn och smarttelefonen numera är det en stor del av vårt liv som kommer att lagras när tele- och nätoperatörerna blir ålagda att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader. Ett argument som lagens försvarare använder är att polisen behöver få tillgång till informationen i sin brottsbekämpning och att det inte är någon fara för integriteten eftersom uppgifterna endast blir tillgängliga vid misstänkta brott som ger fängelse i minst två år. Men med direktivet på plats finns givetvis all möjlighet att i framtiden förlänga lagringsperioden till ett, två eller kanske fem år samt ge polisen rätt att begära ut informationen även för ringa brott. Det står risk för ändamålsglidning skrivet över direktivet i stora röda bokstäver.

Många varnade för en ändamålsglidning när FRA-lagen klubbades igenom. Regeringen viftade bort dessa varningar, men i dag vet vi att alla vi kritiker fick rätt. Fler och fler myndigheter vill få tillgång till FRA:s tjänster och allt fler kommer att få det. Hur kommer datalagringsdirektivet att se ut i praktiken om fem år? Det är det ingen som kan svara på i dag. Det enda vi vet är att polisen kommer att vilja ha större tillgång till informationen och att politiker kommer att propagera för det. Polisen måste ju kunna lösa brott.

Jag befarar att vi om fem år kommer att kunna titta på dagens omröstning och debatt och suckande yttra orden "vad var det vi sa". Det känns ibland lite hopplöst.

Att sälja ut vår integritet

Det mullrar rejält i centerleden. Trots ett stämmobeslut som tar ställning mot EU:s datalagringsdirektiv väntas partiet säga ja när frågan ska avgöras i riksdagen. Och regeringen har bråttom - redan den 1 maj ska lagen börja gälla. Nu återstår ett övervägande från varje enskild ledamot, ett beslut som tydligt kommer att visa var de står i frågan om våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Det värsta är inte att Beatrice Ask eller Johan Pehrson blir varma i hjärtat av integritetsinskränkande lagar. Det som irriterar mig mest är att personer i riksdag och regeringskansli som till själ och sinne nog är tämligen liberala kommer att vika ned sig, välja att inte ta strid för det de (förmodligen) egentligen vet är rätt. Det hände med FRA-lagen, det kommer att hända med datalagringsdirektivet. Och allt bara för att det är bekvämare att inte bråka, skönt att slippa ta strid.

På onsdag ska det röstas. Efter omröstningen vet vi vilka som är liberaler och vilka som bara säger att de är det. Fredrick Federley har sagt att han kommer att rösta nej. Månne har han tagit lärdom av FRA-omröstningen 2008 då han som kritiker till sist lät sig bevekas (och luras). Men hur många följer hans fina exempel på onsdag?

Läs även: HAX, Lake

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Missa inte torsdagens talarkväll med då Frihetsfronten gästas av LO-ekonomen Monica Arvidsson.

Vi är svultna på EU-kritik i Sverige. Monica Arvidsson har framfört något som kan liknas vid en facklig EU-kritik. På denna talarkväll får du höra mer och även få möjlighet att diskutera frågan.

Tid: Torsdag 22 mars 19.00
Plats: Ferkens gränd 2, Gamla Stan, Stockholm
Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Veckan som gick #18

# S åter största parti. Under Stefan Löfvens ledning har Socialdemokraterna åter blivit Sveriges största parti i opinionen. Men klättringen sker från historiskt låga nivåer och än vet ingen vad denne Löfven egentligen vill och har att erbjuda. Hittills har han tjänat på att inte säga så mycket. Sossarna börjar återvinna självförtroende och kan bli farliga för den sittande regeringen i nästa val. I synnerhet om den envisas med att regera utan idéer.

# Nej till DLD. Under lördagen hölls demonstrationer mot datalagringsdirektivet runt om i Sverige, däribland i Stockholm. Det ringa deltagandet är nedslående. Detta är en viktig demokratisk fråga, en fråga om vår rätt till ett privatliv, en fråga om gränsen för vad staten ska få företa sig mot oskyldiga medborgare. I riksdagen är det bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är kritiska. Det gäller flera integritetsfrågor, men ingen vet exakt hur de skulle ha agerat om de suttit i regeringsställning och fått frågor som dessa på bordet. Utanför riksdagen kämpar Piratpartiet vidare för att få gehör. Problemet är bara att allmänhetens intresse är så förbaskat lågt.

# Datainspektionen säger nej. Datainspektionen säger nej till att låta polisen få tillgång till FRA:s signalspaning. Myndigheten anser inte att regeringen i tillräcklig hög utsträckning har utrett om polisens nytta av signalspaning väger tyngre än det integritetsintrång den medför. Regeringen har satt likhetstecken mellan Säpos och polisens behov, vilket är ett problem. Ett annat är förstås ändamålsglidningen. Spaning inom landets gränser skulle ju aldrig bli aktuell. Kritiken är välkommen men kommer knappast att få den tondöva regeringen att lyssna.

You say it best when you say nothing at all

Under Håkan Juholts ledning krympte Socialdemokraterna från låga till rent pinsamma siffror. I förtroendemätningar fick S-ledaren ständigt storstryk av Reinfeldt, vilket ständigt lade sordin på ett positivt utspel eller en bra debattinsats. Juholts egna klavertramp bidrog starkt till att så få hade förtroende för honom. Nu, med en ny S-ledning, återvänder dock väljarna till partiet.

I Sifos nya mätning får den rödgröna oppositionen (märk väl utan Sverigedemokraterna) 50,1 procent av väljarnas röster. Alliansen rasar till 43. Moderaterna är nu nere under 29 procent medan Socialdemokraterna nosar på 34. Det ser fortsatt mörkt ut på Centerns och Kristdemokraternas avbytarbänk (4,9 respektive 3,5 procent), även om de enda förändringarna som är statistiskt säkerställda är Moderaternas tillbakagång och sossarnas växande stöd. Vi ska komma ihåg vilka bottennivåer som sossarna kommer från, men upphämtningen är psykologiskt viktig för ett parti som kissat i motvind i flera år.

Stefan Löfven har bara suttit på posten i veckor men matchas redan bra mot statsministern i förtroendemätningar. Det skulle kunna indikera att väljarna vill ha något nytt. Men frågan är vad väljarna utgår från när de säger sig ha förtroende för Löfven. Vissa känner visserligen igen honom från tiden som Metallordförande, men som S-ledare har han ännu inte sagt eller gjort något som kan peka på vart han vill ta partiet.

Vägen till framgång tycks vara att säga och göra så lite som möjligt. Det kommer dock att fungera dåligt i en kommande valrörelse. Då måste Löfven faktiskt bli konkret och peka på vad han vill med sitt parti och med Sverige. Kvarstår det höga förtroendet då kan Reinfeldt börja svettas på riktigt.

Staten efter 11 september

Staten efter 11 september har i allt större utsträckning tagit sig makten över medborgarna. I stället för att representera och hållas ansvarig av folket har staten och den politiska makten kommit att allt tydligare inta en position i direkt konflikt med folkets intressen.

Det handlar allt mer om att gömma undan och hemlighålla det som försiggår, som i fallet med tsunamibanden, och om att övervaka och kontrollera medborgarna, snarare än tvärtom. Riksdagen har med gott mod och utan att skämmas röstat igenom allt från FRA-lagen till Ipred. Och nu väntar Datalagringsdirektivet. Man kan endast fråga sig vad som kommer härnäst.

Apropå datalagringsdirektivet och hoten mot vår integritet och demokrati, läs hela Per Bylunds debattartikel i ämnet i Aftonbladet.

Dagens demonstration

I dag hölls demonstrationer, som här i Stockholm, mot datalagringsdirektivet - den integritetskränkande lagstiftning som regeringen vill stressa igenom redan till den 1 maj och som innebär att all vår elektroniska trafik ska lagras i ett halvår. Så kallade liberala politiker vänder och vrider på sig och säger att de inte har något annat val än att rösta ja. Men alla har ett val, även politiker. Den enda slutsatsen vi kan dra är att de inte bryr sig.

På plats i Stockholm fanns bland andra Piratpartiets Christian Engström, Miljöpartiets Maria Ferm och, som så ofta, Markus Berglund från Centerpartiet. Som alltid kan man önska att ännu fler skulle ha slutit upp, men ett tack till alla som kom förbi! Kampen är långt ifrån över.

Demonstrera mot datalagringen!

I dag hålls demonstrationer mot datalagringsdirektivet från söder till norr i Sverige. Gör något bra av din lördag. Ut och demonstrera!

Jag ska själv försöka titta förbi Sergels torg efter kl. 13.


Tider och platser:
Stockholm: Sergels torg kl. 13 Facebook-sida)
Göteborg: Götaplatsen kl. 14 (Facebook-sida)
Helsingborg: Biblioteksfontänen i Stadsparken kl. 12 (Facebook-sida)
Skellefteå: Torget kl. 14 (Facebook-sida)

Fattigdom eller konsten att prioritera?

Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdom är alltid ett tillfälle för populister att beskylla regeringen, "nyliberalismen" och allt annat mellan himmel och jord för det elände som drabbar dessa barn i fattigdomens rännsten. Frågan om vad som egentligen är fattigdom i ett av världens rikaste länder kvarstår dock.

Vi måste vara noggranna med en sak: inkomstklyftor är inte detsamma som fattigdom. Små ekonomiska skillnader i ett samhälle är inte samma sak som välstånd. Tyvärr är det ofta just om inkomstklyftor och inte reell fattigdom som debatten kommit att handla.

Dessutom pågår en plågsam rundgång. Debatten går endast runt ett varv för att sedan börja om när nästa rapport från Rädda Barnen dyker upp. Det börjar bli lite tröttsamt. Ja, det finns grupper som har det svårt ekonomiskt. Men vi har i Sverige många insatser som gör att ytterst få i egentlig mening kan kallas fattig. Vi har barnbidrag, som gäller alla oavsett inkomst, vi har bostadsbidrag som hjälper familjer med små marginaler att klara sig varje månad, vi har flerbarnstillägg, en rabatterad kollektivtrafik för yngre och mycket annat.

Medierna hjälper till att sprida bilden av ett nytt kallt samhälle som styrs av "högern", ett slags muterad människoras som vill barn ont och finner njutning i att trampa på den som redan ligger ned. I medierna snuttefieras emellertid även fattigdomen och begreppet urholkas. För socialdemokraten och tidigare ministern Ylva Johansson handlar fattigdom i Sverige inte om att gå hungrig utan om att stanna hemma när kompisarna åker till Gothia Cup. Men detta är inte fattigdom, detta är olika ekonomiska förutsättningar. Då bör vi diskutera det i stället.

För Veronica Palm, också hon socialdemokrat, handlar kampen mot barnfattigdomen om att fler mammor ska kunna ge sina barn en glass till. Det hon säger är egentligen att det handlar om prioriteringar men att hon ställer sig på de glassälskande barnens sida. En moderatpolitiker som hävdar att det handlar om prioriteringar i den meningen att föräldrarna får prioritera barnen framför sig själva när ekonomin är skral blir kallad "empatistörd" och får en elak rubrik. En titt på TV3-succén Lyxfällan ger henne emellertid så rätt.

Tidigare bloggat i ämnet:
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

Äntligen!

Stockholmsalliansen har till slut enats om att bygga ut tunnelbanans blå linje till Nacka. Det är verkligen inte en dag för tidigt att tunnelbanan byggs ut.

Nu ska en förstudie göras. Det lär således dröja innan vi ser några tunnelbanevagnar rulla ut mot Nacka Forum. Men det känns hoppfullt att enighet har nåtts.

Tunnelbana är dyr att bygga, men den är ett mycket effektivt färdmedel. Det var för väl att spårvagnshysterin inte blockerade en utbyggad i detta fall. Stockholm fortsätter dock att växa med i snitt en SL-buss av människor i veckan. Fler utbyggnader kommer att behövas framöver. Christer G Wennerholm får helt enkelt svälja sin spårvagnsfanatism.

Förbudsromantikerna

Regeringen öppnar för rökförbud på fler allmänna platser och har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utreda frågan. Vilket väl är ungefär som att be IOGT-NTO att utreda om det är bra eller dåligt med höga alkoholskatter och detaljhandelsmonopol.

I kampen om partiledarposten i Centerpartiet framstod Anders W Jonsson som ganska liberal. Han hade i slutändan ingen chans mot Annie Lööf, men fick ett tröstpris och tilldelades posten som andre vice ordförande. Nu föreslår Jonsson, i egenskap av barnläkare, att det borde bli förbjudet att röka även på sin egen balkong. Ty balkongrökning "inkräktar verkligen på människors frihet att använda sin balkong". Grannarnas, alltså.

Hur har Anders W Jonsson kommit fram till denna radikala slutsats? Jo, "en rad personer" har hört av sig till honom och klagat på att grannen röker på balkongen. I stället för att prata med grannen i fråga vänder man sig alltså till lagstiftaren och ber om ett förbud. Om Jonsson själv får bestämma ska rökförbudet även omfatta gågator, perronger och delar av parker. Hur ens egen balkong kan omfattas av begreppet "allmän plats" får jag inte riktigt ihop.

Om detta blir Centerpartiets linje har partiet faktiskt sagt till sina väljare att de lika gärna kan rösta på Kristdemokraterna. Det är tydligen något med att förbjuda saker som är alldeles oemotståndligt.

Människohandel mannens ansvar?

Något av det mest avskyvärda som finns är tvångshandel med människor. Vi har sett det genom historien i form av slavhandel på öppna marknader, platser där individer förvandlats till "den" och "det". I dag, när slaveriet officiellt är avskaffat, sker handeln i mer skyddad form. Men den fortgår likafullt.

I våra dagar är det framför allt människohandel för sexuella ändamål som exponeras i media, trots att den inte är den mest omfattande formen av människohandel (åtminstone inte i vår del av världen). Män som utnyttjas inom jordbruk eller byggindustri uppmärksammas inte på samma sätt som kvinnor som utnyttjas i sexhandel. Skälet är att sex är smaskigare att skriva om och i egenskap av intimt ämne lättare berör oss.

Från feministiskt håll påtalas ofta genusaspekten av den sexuella slaveriet. Det är ju framför allt män som köper sex. Men att köpa sex är inte att vara man och att vara man är inte nödvändigtvis att köpa sex. Ändå är det lite så det framställs i Anna Laestadius Larssons krönika i SvD om den sexuella människohandeln. Det är "männen" som ska avskaffa slaveriet. Som om alla män bär ett slags kollektiv skuld för att vissa av oss begår brott mot kvinnor och barn. Jag ogillar detta kollektivistiska synsätt något oerhört. Inte för att jag tar åt mig som man utan för att brottslighet ges ett kön. Att skuldbelägga män som grupp leder ingenvart.

"Utan efterfrågan inget utbud" lyder den berömda devisen när skulden för den sexuella människohandeln ska fördelas. Kort sagt: det är köparen som är boven, inte den som låser in, misshandlar och tvingar någon till prostitution. Men hur får man en aktiv pedofil att sluta attraheras av barn? Det är nämligen inte den vanlige herr Karlsson som köper sex av minderårige i sjabbiga träskjul på den kambodjanska landsbygden. Det är personer som aktivt söker efter något speciellt som tillfredsställer deras smak. Bland aktiva sexköpare i Thailand, det vill säga personer vars hela liv präglas av årliga resor till exempelvis Pattaya, finns en bred konsensus och hederskodex om att inte köpa sex av underåriga. Det är således skillnad på sexköpare och sexköpare precis som det är skillnad på sexsäljare och sexsäljare.

Jag tror att vi ska börja i andra änden. Vilka faktorer är det som möjliggör denna sorts handel? Fattigdom och ett korrumperat rättsväsende är två som definitivt bidrar. Personer med sexuell aptit på underåriga finns även i Sverige, men vi har för den sakens skull inte barnbordeller på Götgatan. Att tro att suget efter sex - såväl med vuxna som barn - kommer att dö ut bara rätt informationskampanjer sätts i verket är naivt för att inte säga korkat. Efterfrågan kommer alltid att finnas. Det är utbudet vi måste bekämpa.

Sätt in kraftåtgärder mot människohandeln men stöd samtidigt de sexsäljare som själva har tagit beslutet att sälja sexuella tjänster i stället för att stigmatisera dem och likställa dem med slavar. Då har vi kommit en bra bit på väg.

Datainspektionen säger nej

Datainspektionen vill inte låta polisen få tillgång till FRA:s signalspaning. Regeringen har inte utrett om polisens nytta av signalspaning väger tyngre än de integritetsintrång den medför, tycker myndigheten, och hävdar att regeringen satt likhetstecken mellan Säpos och polisens behov.

Kritiken är välkommen och riktig. Men kommer den att få regeringen, som ju vill att debatter lägger sig, kommer att ändra ståndpunkt? Knappast.

Läs även: Mina moderata karameller

Bidrag till eliten

Aldrig har riksdagens inkomstgaranti kostat så mycket. Under 2011 betalades 63 miljoner ut till närmare 100 före detta riksdagsledamöter. Det är avdankade politiker som kan leva gott på skattebetalarnas pengar långt efter att de slutat sitt politiska uppdrag i den lagstiftande församlingen.

Inkomstgarantin är otillständig. Nu ska systemet ses över. Men det är högst osannolikt att det kommer att avskaffas eller ens skäras ned kraftigt. Globalt sett är de svenska politikernas förmåner blygsamma. Vi kommer därför få vänja oss vid att eliten fortsätter att smörja kråset.

Samtidigt som svenska folket bör jobba längre lever den politiska eliten på skattbetalarnas pengar även långt efter avslutat förtroendeuppdrag. Det finns inget som helst skäl för detta i dag. Riksdagspolitiker har möjlighet att bygga upp fantastiska kontaktnät som kan leda till nya jobb efter att riksdagsuppdraget är avslutat. Arbetslinjen bör gälla även politiker.

Riksdagsfallskärmen måste bort - och antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i rad i riksdagen kortas till två. Men inget av detta lär hända.

Veckan som gick #17

# Prat, prat, prat i Syrien. Kofi Annan har mött Syriens slaktare Bashar al-Assad i ett "innehållsrikt" samtal. Hur en före detta FN-generalsekreterare ska få något vettigt uträttat vete fåglarna. Ty samtidigt som Annan och Assad pratade fortsatte regimens militär att döda civila.

Att hjälpa oppositionen med vapen är en väg. Men efter massakern i Homs är frågan hur alla som vill ha bort Assads regim och är beredda att ta till vapen ska kunna organiseras igen. Hur många av dem är i livet?

# Vapen till diktaturer. Sverige ska inte exportera vapen till krigförande länder. Men att sälja vapen till skurkregimer går tydligen bra. Efter avslöjandet att Sverige har ett nära samarbete med Saudiarabien har försvarsminister Tolgfors haft det hett om öronen. Ansvaret för situationen är dock delad. Socialdemokraterna har i likhet med de borgerliga en historia av att sälja vapen till skurkregimer och är också delansvariga i det aktuella fallet.

Den planerade vapenfabriken blir inte av, i alla fall inte med svensk hjälp, men skadan är redan skedd och förtroendet är urlakat. Det som förvånar mest är att folk blir så överraskade när svenska politiker ljuger och slingrar sig. För guds skull, de är politiker!

# Förnyelse som ideologi. Moderaterna ska förnyas igen. Reinfeldts moderaterna har sedan länge lämnat allt vad politisk ideologi heter bakom sig. Fem arbetsgrupper ska forma partiets nya politik med utgångspunkt i det så kallade idéprogrammet. Moderata företrädare runt om i landet har köpt förnyelsevurmen med hull och hår. Så länge partiet ligger på runt 30 procent kommer ingen att kritisera partiets omsvängning. Men om stödet avtar...?

Kriminalisering av ungdomssex

I kvällens TV4Nyheterna berättades om en 19-årig kille som haft oralsex med sin drygt 13-åriga flickvän. Det var frivilligt från båda parter. Allt borde vara frid och fröjd. Men tjejens pappa läste sin dotters dagbok och polisanmälde händelsen. Skurken i detta drama är förstås pappan (snacka om att riskera att förlora sin dotters förtroende), men grundproblemet är lagstiftningen som kriminaliserar frivilligt sex.

19-åringen dömdes till samhällstjänst för sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn. I tio år kommer han att finnas i belastningsregistret som en person som begått sexuella övergrepp mot barn. Pedofilstämpeln kommer att finnas i hans panna. Chansen att få jobb har minskat betänkligt eftersom allt fler företag begär registerutdrag vid anställning. Och skulle någon få reda på hans bakgrund kan det spridas fort bland vänner och bekanta och trigga galenpannor att ge sig på honom. Man kan faktiskt säga att han offras på den korrekta sexualitetens altare.

Sedan 2005 räknas alla sexuella handlingar med ungdomar under 15 som övergrepp. Det är en skärpning av sexualbrottslagstiftningen som hejats fram inte minst av vänsterfeminister men som säkert applåderas lika mycket av sexualkonservativa krafter. Vi har dels sett en urgröpning av våldtäktsbegreppet, dels ett misstänkliggörande av ungdomars sexualitet.

Var myndighetsåldern för sexuella handlingar ska ligga kan diskuteras, men svensk lag måste ta hänsyn till frivilligheten i handlingarna. Detta måste vara avgörande när rätten ska bedöma om ett övergrepp har begåtts eller ej. Inte om ena parten är 13 eller 15 år. Att en tjej i övre tonåren blev friad efter att ha haft sex med en 14-årig pojke är emellertid värt att nämna.

Det aktuella fallet är inte det första och inte heller det sista. Vi har tidigare sett en 15-årig pojke dömas för sexuellt utnyttjande av sin 13-åriga flickvän trots att samlaget var frivilligt från båda parter. Både åklagare och advokater är kritiska mot lagen och de konsekvenser den får. Men sannolikheten för ett uppvaknande bland politikerna är tyvärr liten. Tvärtom går utvecklingen i motsatt, nymoralistisk, riktning med en allt större misstänksamhet mot ungas sexualitet och mot sex i allmänhet. Får vi en diskussion om krav på avhållsamhet härnäst?

Dessvärre lär det finnas skäl att återkomma i frågan fler gånger. Fler rättsfall kommer att dyka upp. Det betyder också att svenska politiker kommer att förstöra livet för fler unga människor.

Attityder kring prostitution

I ett samarbete mellan främst Lunds och Linköpings universitet har det gjorts en enkätstudie som bland mycket annat rör allmänhetens attityder till sexhandel. Forskningsprojektet resulterade i åtta delrapporter som kan laddas ned här. Eftersom ett syfte med sexköpslagen är att den ska vara normbildande och påverka allmänhetens syn på prostitution i negativ riktning, är det intressant att se hur attityderna ser ut.

Studien innehåller inget scoop, men avslöjar människors fördomar som en förklaring till den negativa inställningen till sexhandel och den positiva till ett förbud. På så vis är den lite upplysande. Så här tänker människor om prostitution. Mest slående är skillnaden i attityd mellan män och kvinnor.

Resultaten visar bland annat att stödet för sexköpslagen är större bland infödda svenskar än utlandsfödda, att högskoleutbildade är mer positiva till lagen än lågutbildade samt att fler kvinnor än män (oavsett härkomst) är för förbudet att köpa sex men att skillnaderna i olika åldersgrupper är liten. 82 procent av de tillfrågade hävdar att försäljningen av sex både uppstår ur och orsakar sociala och ekonomiska problem och 6 av 10 anser att det är skadligt att sälja sex.

Studien visar också att trots att två tredjedelar av alla tillfrågade (65,2 procent) stöder lagen tror bara 13 respektive 20 procent att antalet sexsäljare respektive sexköpare har minskat. Hela 76 procent tror att den osynliga prostitutionen har ökat och en lika stor andel svarar att de tror att sexköpen utomlands har ökat. Underförstått: sexhandeln har dels gått under jorden, dels flyttat utomlands till följd av lagen.

Dessa svar kan tyckas motstridiga. Många stöder lagen men tror uppenbarligen inte att den har minskat prostitutionen utan att den tvärtom har osynliggjort sexhandeln, tvingat den under jorden. De tror heller inte att de som köper och säljer sex har blivit färre. Men lagen, den ska vara kvar.

Detta paradoxala ställningstagande speglar även hur lagens mer namnkunniga försvarare resonerar i debatter. Konsekvenserna av lagen är sällan särskilt intressanta - även om tafatta försök att peka på hur sexköpslagen minskar människohandel görs. I stället är det signaleffekten som åberopas. Samhället ska visa att det "inte är OK" att köpa sex. Det handlar om ett slags ställningstagande, ett statement. Svårare än behöver det inte vara när lagar skrivs.

Som om inte förbudet mot sex var illa nog tycker var tredje i undersökningen att även köp och försäljning av sex utan fysisk beröring (telefonsex, webcamsex, striptease) borde vara förbjudet. Det är alls ingen omöjlighet att vi i framtiden får ett sådant förbud. Om den radikalfeministiska synen segrar kommer allt kommersiellt sex att drabbas. (Däremot är de svarande oklar över straffsatserna. Att det är förbjudet att köpa sex tycks viktigare än att det ger ett hårt straff.)

Frågan som rör erfarenhet av sexköp är intressant: "Har du hänt att du med pengar eller annan ersättning betalat för att vara sexuellt tillsammans med någon?" Föga förvånande svarar nästan alla kvinnor nej medan 10 procent av männen svarar ja. Men detta har vi berört förut: vad är egentligen att köpa sex "med pengar eller annan ersättning"?

I studien I sexualitetens gränstrakter (2008) intervjuas ungdomar i Göteborg som säljer och byter sexuella tjänster. Där framkommer de gråzoner som detta ämne rymmer. Att erbjuda sängplats mot sex lite då och då, är det sexhandel? En middag? Lite alkohol på fredagskvällen? En mobiltelefon?

De som svarat i den nya studien tänker sannolikt främst på kontant betalning, vilket är något mycket konkret och lätt att visualisera. Men när det gäller sex mot ersättning finns många gråzoner som vi alla vandrar ut och in i, mer eller mindre frekvent. Inte minst på krogen men faktiskt även i våra fasta relationer.

Läs även: Gretas svammel

Stärkt rättssäkerhet i Kina?

När Nationella Folkkongressen samlas i Běijīng denna vecka revideras ett lagförslag som ger polisen rätt att arrestera personer utan att berätta det för dennes anhöriga, skriver China Daily.

Enligt det nya förslaget ska anhöriga informeras om arresteringen inom 24 timmar. Detta framkom under torsdagens session i Folkets stora sal i huvudstaden. Enligt Folkkongressens vice ordförande Wáng Zhàogúo (王兆国) ska detta säkra brottsmisstänktas rättigheter. Sedan tidigare har föreslagits förbud mot framtvingade erkännande under tortyr. Är månne något på väg att hända på MR-området i Kina?

Nja. Undantag kommer att göras för terroristrelaterad brottslighet, brott mot nationens säkerhet (vilket i Kina är en hel del) samt i fall där informationen skulle kunna skada undersökningen. I praktiken betyder sålunda denna revidering ingenting. Allt som behövs är att myndigheterna beskyller någon för terroristbrott eller hävdar att personen gjort sig skyldig till brott som hotar nationens säkerhet för att personen i fråga ska kunna låsas in utan att någon anhörig underrättas. Och häktningstiderna kan dra ut på tiden.

Frågan är dessutom om polisen ens bryr sig om att fabricera brottsanklagelser för att kunna hålla den misstänkte inlåst utan anhörigas vetskap. Vi vet att myndigheterna systematiskt bryter mot kinesisk lag. Någon oberoende part som granskar polisens agerande finns inte (en sådan saknas visserligen även i Sverige), vilket gör att polisen kan bryta mot lagen och komma undan med det - så länge Kommunistpartiet inte har något emot det. Det gör att alla som yttrar sig negativt om Kina som nation, om det kinesiska samhället eller om KKP inte har någon rättvis behandling att vänta. Dit hör, bland många andra, Liú Xiǎobō och Aì Wèiwèi.

Lagförslaget innehåller dock mer än så. Dödsdomar ska slutligt godkännas av Kinas motsvarighet till Högsta domstolen, försvaret ska få möjlighet att framföra sin version och vissa förhoppningar finns även om att kunna korta häktningstiden. Men Wáng Zhàogúo fastslår, som för att skjuta hoppet om en vandring mot verklig rättssäkerhet i sank, att Kina ingalunda har för avsikt att kopiera västerländska rättssystem. Ungefär som vi kunde befara då.

Varför är elen så dyr i Sverige?

Sverige har Nordens dyraste elpriser. Det har många fått erfara under de två tidigare årens kalla vintrar när elmätarna gick i taket och räkningarna länsade semesterkassorna för många villaägare.

En svensk villägare betalar runt 7 000 kronor mer för sin eluppvärmning än motsvarande villaägare i Norge eller Finland. Men det har pratats lite om varför elen är dubbelt så dyr i Sverige som i Norge. Skälet är enkelt: elskatten är dubbelt så hög i Sverige.

Så när du får elräkningen och sliter ditt hår - vänd inte ilskan mot elbolagen i första hand utan mot politikerna. Det är faktiskt de som beslutar hur mycket skatt du ska betala.

Glädjedödarna framhärdar

Allt fler unga mellan 16 och 29 år avstår från att dricka alkohol, enligt Folkhälsoinstitutet. Det handlar alltså inte bara om att ungdomar dricker mindre utan om att alltfler inte dricker alls.

Detta borde vara glada nyheter för alla som intresserar sig för folkhälsan. Men säg den gång generaldirektören på Folkhälsoinstitutet vaknar nöjd och glad. Sarah Wamalas slutsats är att alkoholskatten måste höjas. Igen.

Det måste vara lite jobbigt att ha som jobb att ständigt se det negativa i tillvaron. Det är ju Folkhälsoinstitutets uppdrag. Om allt vore frid och fröjd skulle myndigheten inte behövas. Även positiva nyheter ur ett folkhälsoperspektiv - fler unga avstår från att dricka - måste således leda till slutsatsen att skatten nog måste höjas lite ändå.

Någon borde lägga ned skiten. Eller bjuda Sarah Wamala och hennes underställda på en öl och be dem njuta av livet för en stund.

Läs även: Mattias Svensson

Förnyelse som ideologi

Moderaterna ska förnyas. Igen. Det är kontentan av den text som totats ihop åt Fredrik Reinfeldt på DN Debatt.

Det enda moderatledaren har att komma med är att partiet ska fortsätta att förnya sig. Vilket ju inte säger någonting om vad partiet vill. Det är tråkigt att se vad som har hänt med det gamla borgerliga oppositionspartiet under Reinfeldts ledning.

Moderaterna har redan antagit ett nytt idéprogram, en text som förstås helt saknar idéer och visioner. Nu ska man "lyssna" ännu mer och - inte minst - förnyas. Månne är det fråga om just det "lyssnande ledarskap" som Reinfeldt under FRA-debatten visade prov på när en av partiets riksdagsledamöter utsattes för vuxenmobbning i den högre skolan.

Fem arbetsgrupper ska tillsättas för att fortsätta förnyelsen av politiken. Mest handlar det om enkla lösningar på komplicerade problem. Alliansen har exempelvis fortsatt Socialdemokraternas satsning på fler poliser. I stället för att undersöka hur polisen kan arbeta och/eller organiseras mer effektivt väljer regeringen att bara utbilda fler. Kvantitet räknas. Reinfeldt (läs hans talskrivare) nämner utrikesföddas svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Men regeringen har ingen lösning på detta problem. Jag vågar påstå att sänkt krogmoms inte är svaret. Varken Socialdemokraterna eller Alliansen har lyckas göra det enklare att få jobb som utlandsfödd.

Svenska folket bli friskare också. Ett mål som, när det kommer från politiker, bara kan betyda mer klåfingrighet i form av högre skatt på sådant som anses onyttigt och fler pekpinnar för att förmå oss att leva mer hälsosamt.

Vi bjuds även på lite ofrivillig (tragi)komik:

Alltför många ser fortfarande politiskt ledarskap som något som bäst utförs bakom skrivbord och stängda dörrar. Att ha ett förtroendeuppdrag för Moderaterna innebär dock att svara upp till väljarnas förtroende. Det är uppdragets kärna. Därför krävs en fortsatt utveckling av förtroendemannarollen, med utgångspunkt i samtal, möten och dialog. Fler moderater måste lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna för att möta människor i deras vardag och verklighet.

Detta alltså sagt om förtroendevalda politiker som mobbas om de just tar sin förtroendemannaroll på allvar, representerar sina väljare och går emot partilinjen i någon fråga. Komiskt eller bara tragiskt? Välj själv. Moderaterna har blivit ett skämt.

En bättre värld

Trots att vi ofta intalas om motsatsen har världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på. Det finns en tydligt negativ utveckling rent politiskt, men den förtjänar en egen bloggpost. Denna handlar om tillväxtskepticismens idioti.

Hans Rosling har blivit den positiva motrösten i en kakafoni av negativism och pessimism, inte sällan påeldad från vänsterhåll, om tillståndet i världen. Rosling visar med konkret statistik, snillrikt illustrerad genom Gapminders grafik, att fattigdomen faktiskt minskar, att barnadödligheten sjunker och att många så kallade u-länder inte alls är så långt efter oss stolta i-länder som vi vill tro. De är i en catch up-fas, men många är redan på väg ikapp på ett antal områden.

Det är inte direkt biståndets förtjänst att fattigdomen minskar. Det handlar om satsningar på rätt områden, inte passivt stöd från utlandet. Grunden i fattigdomsbekämpningen är tillväxt. Kina gick från fattig jordbruksnation till världens andra största ekonomi (och världens största bilmarknad) genom att steg för steg öppna upp sin ekonomi och genom att inte bara tillåta utan även uppmuntra privat rikedom. Máo Zédōngs (毛泽东) porträtt må hänga över Himmelska fridens port och hans lik ligga i mausoleet på torget tvärs över gatan. Men Kina är i dag ett helt annat land med en helt annan plan än under Máos dagar. Och utanför ordförandens mausoleum säljs plastblommor som läggs vid en staty av den gamle tyrannen för att sedan samlas in och säljas på nytt. Allt i sann kapitalistisk anda.

Till skillnad från i Sverige andas inte kineser avundsjuka när de ser grannen i en Mercedes. De tänker att en sådan bil ska de minsann också ha i framtiden. Det gäller bara att jobba hårt. Och jobbar gör de, kineserna. Mer än vad många svenskar kan föreställa sig.

Tillväxtkritikerna vädrar morgonluft med jämna mellanrum. De kräver ett annat samhälle. De kräver nolltillväxt för "naturens skull". Men Kina är ett tacksamt exempel på vad årlig ekonomisk tillväxt kan åstadkomma när det gäller fattigdomsbekämpning. Tillväxten har legat på tvåsiffriga tal under lång tid och har nosat på 9 procent när flera av Europas ekonomier har minustillväxt och även annars så framgångsrika Sverige bromsar in. För 2012 tror Kina på en tillväxt på 7,5 procent, en nivå som är nödvändig för att jobben ska bli fler till den massiva befolkningen. Med tillväxten följer inte bara konsumism och prylmani utan även teknologisk utveckling som på sikt gynnar miljön, inte förstör den.

Samma recept som fungerat i Kina fungerar även i Indien, Afrika och Brasilien. Tillväxten i sig löser inte problemen, men den är en grundförutsättning för att fattigdomsbekämpningen alls ska kunna komma igång. Att motsätta sig en tillväxtpolitik är att be om permanentad fattigdom. Inga enprocentsmål i bistånd kan ersätta liberaliserade marknader, värn om privat egendom och en uppmuntran till människor att jobba och bli rika.

Veckan som gick #16

# Ledaren är tillbaka. Vladimir Putin är tillbaka som Rysslands president efter fyra år som premiärminister och tandemstyre med Dimitrij Medvedev. Nu siktar Putin på att sitta 12 år i rad, vilket med hans historia av valfusk säkert inte blir några problem. Fjolårets parlamentsval, där Enade Ryssland åter blev överlägset störst, resulterade i stora folkliga protester. Det återstår att se hur ryssarna reagerar på Putins nya valseger. Misstankarna om omfattande valfusk finns kvar.

# Vad är kränkande fotografering? Regeringen vill råda bot på att den som blir fotograferad i intima situationer inte har något rättsligt skydd. Beatrice Ask lägger därför fram ett lagförslag (PDF) som förbjuder integritetskränkande fotografering "som inte ska behöva tålas". Detta öppnar för en mycket delikat gränsdragningsproblematik. Ty vad är egentligen kränkande för vem? Intressanta dilemman lär vänta. Upp till två års fängelse ska brottet kunna ge.

# KD snart historia. Kristdemokraterna finns knappt längre. Göran Hägglund vann kampen mot Mats Odell med god marginal, men det var trots allt en tredjedel av ombuden som var emot honom. Hur han ska lyckas entusiasmera sitt parti i ännu ett val, efter år av av usla opinionssiffror, år en gåta. Reinfeldt planerar sannolikt redan för tiden efter KD i Alliansen och KD letar febrilt efter en profil. Kanske borde KD bli lite mer böghatare, lite mer preventivmedelsmotståndare. I mitten får de ändå inte plats.

Kina satsar på militären

Kina satsar mer och mer pengar på sin militär. Årets budget ligger på runt 700 miljarder kronor. Det ska jämföras med budgeten för den "interna säkerheten", till vilken all möjlig kontroll över befolkningen räknas, som så sent som i fjol var något högre.

En starkare kinesisk militär närvaro i Asien uppges oroa USA. Kina har ofta visat sig väldigt lättkränkt - ett av många exempel är att relationerna till Norge fortfarande är frostiga efter att Liú Xiǎobō (刘晓波) tilldelats Nobels fredspris 2010. Men förutom lite gnabbande med Japan har Kina, till skillnad från USA, inte visat några som helst aggressiva tendenser i sin utrikespolitik.

Att en framväxande stormakt vill satsa på militären är inte så märkligt. Och till skillnad från USA har ju Kina faktiskt råd. Miljarderna till militären till trots ligger Kina fortfarande långt efter USA:s 3 500 miljarder. Barack Obama, eller vem som nu leder Vita huset efter höstens val, behöver nog inte vara så orolig.

Putin är tillbaka

Vladimir Putin är åter Rysslands president. Som väntat vann han söndagens presidentval långt före konkurrenterna. Han siktar därmed på 12 nya år som landets ledare.

Misstankarna om omfattande valfusk kvarstår trots att Putin låtit installera kameror i samtliga vallokaler. Kamerorna är förstås en åtgärd som bara begränsar en del av fusket. Att människor kommenderas till vallokalerna och ombeds rösta på Putin - genom hot eller med löfte om pengar - kan inga övervakningskameror få stopp på. Korruptionen är ett enormt problem i Ryssland.

Vallokalsundersökningarna säger att Putin får runt 58 procent av rösterna, en förkrossande seger före kommunistkandidaten Ziuganov som väntas landa på runt 17 procent.

Efter parlamentsvalet i december utbröt oväntat stora protester runt om i Ryssland. Det återstår att se om Putins seger, som innebär att det inte blir någon andra valomgång, blir tändvätska för nya protester eller om ryssarna helt enkelt resignerar.

Tanken svindlar. Putin vid makten fram till 2024. Då är han 72 år gammal och har styrt landet i totalt 20 år, plus fyra år som premiärminister. Vi kan räkna med fortsatta steg bort från det som en gång började likna demokrati. Det är svårt att hitta ljuspunkter i Ryssland just nu.

Sexköpslagen en vattendelare

Att synen på prostitution är en vattendelare mellan män och kvinnor är ingen nyhet. Det är därför inte förvånande att en betydligt större andel kvinnor än män vill ha kvar förbudet mot köp av sexuella tjänster. Uppgiften ingår i den stora kartläggning av prostitution i Sverige som gjorts vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Stödet för den så kallade sexköpslagen bygger i hög grad på fördomar, okunskap och logiska felslut. I debatten används nämligen ett flertal irrelevanta argument till lagens försvar. Den anses exempelvis minska trafficking, vilket är ett märkligt argument eftersom sexhandel och människohandel är olika företeelser - det handlar alltså om frivillig sexhandel respektive (all sorts) handel under tvång. En lag som reglerar frivilliga sexuella relationer anses således ha en positiv effekt på ett annat område och ska därför bevaras.

Resonemanget blir lätt förvirrat, särskilt när kvinnor i debatten blir till "flickor" och diskussionen helt plötsligt handlar om barnprostitution. Inte sällan kryddas debatten med siffror (oklart varifrån de kommer) om hur mycket denna globala handel omsätter. Fortfarande har det inget med sexköpslagen att göra.

Ett annat argument grundas på uppfattningen att köp av sexuell tjänst alltid är en form av exploatering, en uppgörelse mellan en starkare och en svagare part (där kvinnan, säljaren, alltid utpekas som den svagare). Lagen ska således ställa sig på den svagare partens sida.

Denna uppfattning är vanligare bland kvinnor än män. Men den är felaktig eftersom den utgår från worst case scenario - en drogberoende kvinna i ett främmande land som inte anses ha något annat val än att sälja sin kropp på gatan och ofta står under en hallicks kontroll. Den gruppen finns givetvis, men den är mycket liten i jämförelse med alla fristående sexsäljare som inte sällan sexarbetar deltid vid sidan om annan sysselsättning.

Om vi ska ha en relevant uppfattning om vad sexarbete är måste alla dess delar ingå, inte bara den minoritet som säljer sex på gatan mot sin vilja eller är offer för tvångsprostitution. Exploateringsargumentet omyndigförklarar inte bara vuxna människor och underkänner vår förmåga att bestämma över vår sexualitet. Den stigmatiserar en redan utsatt grupp och gör tillvaron ännu svårare för de sexsäljare som redan befinner sig i en besvärlig situation. Sexsäljaren har aldrig varit intressant för lagstiftaren. Det är nyttigt att påminna om detta när lagens försvarare pratar om exploatering av en svagare part.

Ett annat argument är den normativa effekt som lagen ska ha på människors inställning till sexhandel (som enligt lagstiftaren är en sorts "våld i samhället"). Här har lagstiftaren lyckats i den meningen att allmänhetens uppfattning har påverkats i en för politikerna positiv riktning. Detta konstaterades även i den så kallade utredning av sexköpslagens tio år som leddes av Anna Skarhed.

Sexköpslagen kan sägas vara en del i statens biopolitiska strävan. Alla som strider för rätten till självbestämmande borde således reagera mot att staten vill reglera och bestämma över vår sexualitet. I Sverige gör emellertid såväl konservativa som placeboliberaler och feminister gemensam sak mot den fria sexualiteten. Sexhandelsfrågan diskuteras inte längre på någon högre politisk nivå utan används endast i soffprogram där någon liberal person utses till dagens driftkucku.

Det lär finnas all anledning att återkomma till studien om prostitutionen i Sverige när jag har läst den.

"Kränkande fotografering" blir olagligt

Regeringen vill göra kränkande fotografering till ett brott. Beatrice Ask lovar att lagen inte ska inskränka yttrandefriheten (jo, så brukar det ju låta) och reglerna har avgränsats för att tydliggöra vilka gränser som gäller för vad som är acceptabelt och inte. Bakgrunden är att människor har smygfilmats och fotograferats mot sin vilja, något som sedan inte lett till någon påföljd. Ur det perspektivet går det att förstå att frågan hamnat på Asks bord.

En lag som förbjuder kränkande fotografering kan skapa intressanta dilemman. Det blir fråga om en mycket delikat gränsdragningsproblematik. Ty vad är egentligen kränkande för vem? Det handlar ju inte bara om bilden eller filmen i sig utan om hur de används. En nakenbild behöver inte vara så farlig i ett särskilt sammanhang, men läggs den ut på nätet eller klistras på busshållplatser blir den plötsligt kränkande. Det är sammanhanget som avgör.

Det pågår just nu en trend att dels fotografera män som "skrevar" på bussen och tunnelbanan - ett slags kvinnlig protest mot att män inte sitter med benen ihop som kvinnor - samt att ta bilder av män som anses attraktiva, lägga upp dem på en sajt och sedan låta folk tycka till. Alla dessa bilder tas utan männens godkännande. Är de då kränkande? Säkert för vissa.

Bilder på "snyggingar" skulle sannolikt anses objektifierande om de föreställde kvinnor i stället för män. Kommer vi att få se en könsdimension i den praktiska hanteringen av lagen? En naken man brukar vanligtvis inte anses lika kränkande som en naken kvinna. Och vad som är kränkande är som sagt helt och hållet individuellt.

Detta ska bli intressant att följa.