Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Vi måste förstå övervakningsmonstret

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

Säkerhetsteatern fortsätter

Det kommer bli jobbigare att flyga. Igen. På Arlanda kommer alla resenärer till EU avkrävas ansiktsbilder, fingeravtryck och iris-skanning under en försöksperiod fram till september. "Smarta gränser" kallas försöket.

Jag är personligen duktigt less på de meningslösa säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Ja, meningslösa. Världen blev tokig efter 11 septemberattackerna. Senare försök till dåd, som den berömde "skobombaren", har bidragit till att fler rutiner införts i säkerhetskontrollen. Sammantaget gör det resandet besvärligare för vanligt folk. Men om någon verkligen vill spränga ett flygplan, eller en flygplats, är det fortfarande möjligt i dag, precis som tidigare.

Vi vet att tillfälliga åtgärder tenderar att bli permanenta. Begränsningen i hur många milliliter vätska som får tas med ombord i handbagaget var en sådan åtgärd. Den är fortfarande kvar.

Dessutom är detta ett led i massövervakningen av oss alla. PNR är bara början. Räkna med att det kommer upprättas register med fingeravtryck, iris-skanningresultat och annat i framtiden. Detta är helt enkelt alldeles för häftiga verktyg för staten för att inte göras permanenta.

Jag ser hellre ISIS-skanner för misstänkta än iris-skanner för alla. För om någon tror att världen blir säkrare av att vi alla tvingas ta av oss skorna och bältet innan vi ska flyga, tänk om. Detta är inget annat än en stor, kostsam säkerhetsteater.

Du och jag betalar, både i pengar, bekvämlighet och tid.

När staten själv får välja

NSA och GCHQ har försökt knäcka Tor

The Guardian har avslöjat att NSA och GCHQ har försökt knäcka anoymiseringstjänsten Tor, men att de hittills inte har lyckats.

I en hemlig presentation med det bevingade namnet "Tor stinker" hävdas att NSA aldrig kommer att lyckas avanonymisera alla Tor-användare hela tiden. Däremot verkar myndigheterna ha haft vissa framgångar med att blottlägga delar av tjänsten.

Tor används dagligen av journalister och aktivister i såväl USA och Europa som Kina och andra stater som kränker yttrande- och informationsfriheten hos sina medborgare. Den är ett viktigt verktyg särskilt i länder med hård interncensur. Trots detta uppges alltså NSA och GCHQ ha gjort betydande ansträngningar för att komma åt tjänstens användare.

NSA och GCHQ vill givetvis knäcka Tor för att komma åt alla som surfar anonymt. Målet är den totala övervakningsstaten där allt vi gör kan ses hela tiden. I denna strävan finns egentligen ingen fundamental skillnad mellan Iran, Kina, USA och Storbritannien. Alla strävar efter kontroll.

Ladda ned Tor gratis här (fungerar med Windows, Mac, Linus/Unix och Android).

En bankrutt stat

USA betalar i dag priset av sin hämningslösa ekonomiska politik. Landet har slut på pengar och tvingas stänga bland annat parker och museer. Många statsanställda står utan lön. Verkligheten har slagit till.

Det enda den amerikanska administrationen har gjort under de senaste åren, och egentligen längre tid än så, är att skjuta problemet på framtiden. Verkliga reformer har uteblivit, den politiska låsningen på Capitol Hill har gjort det hart när omöjligt att hitta konstruktiva lösningar.

Den amerikanska militären och det enormt kostsamma övervakningskomplexet, som skapades långt innan Barack Obama tillträdde men som har byggts ut under hans presidentskap, förblir orörda. Politikerna i Washington skulle ju kunna börja med att halvera militärutgifterna och banta sin oerhört kostsamma övervakningsstat. Då skulle pengarna räcka till parker och museer utan problem.

Men det kommer såklart inte att hända. USA definierar sig i mångt och mycket genom sin militärmakt, sina krig och sin patriotism. Att dra åt svångremmen på militären vore opatriotiskt. Och ingen president vågar minska övervakningen av rädsla för att en attack kan komma och ruinera dennes politiska eftermäle.

USA är i dag en bankrutt stat. Det är ingen AAA-stat längre, vad Obama än hävdar. Amerikanska politiker måste börja ta till sig den verkligheten. Det verkar inte ha sjunkit in ännu.

Terrorhot eller teater?

Det ringer i klockorna. Lamporna blinkar rött. USA utlyser ett terrorlarm. De varnar för en förestående attack i Jemen. Som en följd har flera länder stängt sina ambassader i huvudstaden Sanaa.

Terrorhotet känns påtagligt lägligt. Efter avslöjanden om global övervakning och den pågående jakten på läckan Edward Snowden vill USA sannolikt skapa andra rubriker och leda vår uppmärksamhet annorstädes.

De lyckades. Den skärpta terrorberedskapen blev förstasidesstoff världen över. För några ögonblick har människor glömt allt vad NSA och Prism heter och i stället åter börjat svettas över al-Qaidas påstådda slagkraftighet.

Varje gång USA eller någon annan stat blåser i terroristluren bör vi vara uppmärksamma - och skeptiska. Det finns naturligtvis ett syfte bakom varje terrorlarm och tidpunkten för det.

I dessa dagar, när USA:s anseende sjunkit i världen till en ny bottennivå (om det fanns en ranking skulle landet sannolikt få så kallad skräpstatus), är det särskilt angeläget att ta påstådda terrorhot med en stor skopa salt.

Frihet, säkerhet och risker

Med röstsiffrorna 217-205 gav Representanthuset i går grönt ljus för den amerikanska staten att fortsätta övervaka befolkningen. Barack Obama, som sagt sig leda en administration med en aldrig tidigare skådad öppenhet, vann.

Egentligen är det obegripligt, men trots att Edward Snowdens avslöjanden bara är några veckor gamla väljer alltså amerikanska politiker att ge övervakningen tummen upp. Allt kan fortsätta som om inget hänt. Den enda skillnaden är att den bredare allmänheten nu inte bara anar eller antar utan faktiskt vet att den övervakas jämt och ständigt. Om vi ska behålla hoppet om en förändring är det möjligen denna vetskap, och det faktum att det trots allt blev en lite debatt, som kan leda till något i förlängningen.

Frågan är varför övervakningen behövs. Sedan den 11 september 2001 har USA lagt ned 8 000 miljarder dollar på militär och inrikes säkerhet. Sedan 2005 har terrorismen tagit 23 amerikanska liv om året. Fler amerikaner dör under vältande TV-apparater och andra tunga föremål. Bi- och getingstick skördar dubbelt så många offer. Och att ramla ned från stegar är i jämförelse mångdubbelt farligare än terrorism.

Kort sagt är det större risk att dö av en vardaglig händelse än av en spektakulär terrorattack. Endast på ett fåtal platser på jorden - dit hur tyvärr åter delar av Irak - är det en påtaglig risk att falla offer för terrorism. Om det nu är rädda liv som politikerna vill göra, finns det alltså betydligt mer effektiva sätt än att slänga ut miljard efter miljard på antiterrorverksamhet.

Livet är fullt av risker. Som synes ovan är terrorism inte den mest överhängande. Ändå är den prioriterad av regeringar världen över. USA har byggt en stat i staten i syfte att bekämpa terrorhotet. Kritiken från EU har varit i bästa fall halvhjärtad.

Den enda rimliga slutsatsen är att staten inte övervakar oss för vår säkerhets skull. Utan för att den vill och kan. Det sistnämnda är vårt eget fel.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Säkerhet eller frihet?

Staten eftersträvar alltid kontroll

I andra världskriget stod den fria världen med USA och Storbritannien i spetsen mot den auktoritära med Nazityskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan.

Sovjetunionen var den svarta plumpen i protokollet för den demokratiska kampen mot tyranniet. Och tyvärr innebar Tysklands nederlag samtidigt en seger för det stalinistiska Sovjetimperium som kom att ockupera halva Europa i decennier.

Kalla kriget var lite förenklat en annan kamp mellan demokrati och diktatur, mellan den fria världen och den kommunistiska. Sovjetimperiet föll och med det den slutliga drömmen om en kommunistisk värld. Sovjets fall innebar även att länder som Kuba och Nordkorea inte längre kunde räkna med någon ekonomisk hjälp till sina utfattiga ekonomier.

I dag har vi en helt annan värld. Det finns ingen fri värld som strider mot en ofri. Men samma länder som stred mot nazister och kommunister har samma behov av en yttre fiende i dag som för 60 år sedan. Den 11 september 2001 blev de bönhörda och sedan dess är det "terrorismen" som är den där världsfienden som kommunismen en gång var. I kampen mot denna fiende, som är global, statslös och kan slå till när som helst, har staten tagit sig rätten att införa ett slags permanent undantagstillstånd. Rättsstaten har stegvis monterats ned, människor har vant sig vid att allt de gör övervakas och registreras.

Det är en historisk ironi att det i dag är just USA och Storbritannien som driver på för ett globalt övervakningssamhälle och som allra ivrigast implementerar nya sätt att övervaka inte bara sin egen befolkning utan alla människor i den uppkopplade världen.

Det är en ironi att historiens viktigaste visselblåsare, Edward Snowden, söker asyl i Ryssland och förmodligen tog sig dit med den kinesiska regeringens välsignelse. USA har blivit ett hot mot friheten i världen, inte dess försvarare. Det har aldrig varit så tydligt som nu.

I kraft av sin militära överlägsenhet och sin ekonomiska styrka kan USA fortfarande diktera villkoren i världen. Få har råd att göra sig ovän med de förenta staterna. Men om tillräckligt många länder sade ifrån och vände amerikanerna ryggen - väl medvetna om den ekonomiska skada det skulle orsaka - vore det möjligt att uppnå en förändring. Inte ens maktgalna amerikanska politiker är helt tondöva.

Intresset för en sådan konflikt är emellertid obefintligt. Den amerikanska staten gör nämligen inte något som andra stater inte skulle vilja göra om de bara kunde. Skillnaden mellan USA och pyttelandet Sverige är inte ideologi eller moral utan resurser. Vi ska inte tro att våra svenska politiker är snällare eller har högre moral än andra.

Det ligger i politikens natur att eftersträva kontroll. Vissa stater har med obarmhärtigt förtryck lyckats uppnå närapå fullständig kontroll - dit hör definitivt Nordkorea. USA har genom en rad lagar, som allmänheten med sin passivitet gett sitt godkännande till, skapat en veritabel buffé av kontrollverktyg att välja bland. Eftersom övervakningen främst sker digitalt är den inte alls lika påtaglig som angiveri och övervakning är i mer primitiva samhällen. Därmed blir det upplevda ingreppet i privatlivet inte så stort. I själva verket är statens övergrepp i dag mer omfattande än någon gång tidigare i den så kallade fria världen.

Detta kan stoppas. Det är ännu möjligt att vända utvecklingen. Men då måste en bredare allmänhet börja bry sig. Politikerna kommer inte att öppna dörren åt oss. Vi måste själva sparka in den och tvinga dem att lyssna.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Ockupera allt! Avgå alla!
The Telegraph: Travellers' mobile phone data seized by police at border

PRISM: Vem bryr sig om några veckor?

Den amerikanska övervakningsskandalen (som egentligen inte borde kallas en skandal utan snarare ett avslöjat normalläge), väcker många tankar. En är: varför är någon förvånad? Hade de trott den amerikanska staten om bättre än så här? Hade de förväntat sig att Barack Obama skulle ha avslutat de program som George W Bush startade i antiterrorverksamhetens namn? Efter att ha förlängt Patriot Act, ökat användningen av drönare och inte alls stängt lägret på Guantánamo kan tyckas att Obamas förtroendekapital torde ha sinat även bland hans största beundrare.

Det mesta perversa i hela PRISM-historien är förstås att alla världsmedborgare får betala med sin integritet för att en stat, USA, vill skydda sin nationella säkerhet mot upplevda hot. Det är svårt att komma runt denna problematik när nästan all trafik går via USA. Människors acceptans för att bli övervakade är också förbluffande stor - vilket politikerna naturligtvis vet.

Just nu bygger NSA ut sin kapacitet i det så kallade Utah Data Center. Allt handlar egentligen främst om kapacitet och resurser. I en nära framtid skulle ett mer omfattande övervakningsprogram kunna få tillgång till inte bara våra webbkameror utan även övervakningskameror - ja, snart sagt alla uppkopplade prylar i hela världen. Föreställ er möjligheterna att kunna övervaka och kontrollera människor medelst ansiktsigenkänningteknik (ta bara alla kameror i London som ett exempel). Förställ dig möjligheterna till omfattande attacker. Detta är inte science-fiction längre.

Mest av allt känner jag uppgivenhet. Det går an att göra som Eva Franchell i Aftonbladet - ropa efter Piratpartiet. Men varken Franchell, Aftonbladet eller Socialdemokraterna har varit det minsta intresserade av integritetsfrågor tidigare. Alliansen ärvde FRA-lagen från Socialdemokraterna. Kritiken mot datalagringsdirektivet var i bästa fall sval. Piratpartiet har behandlats som ett gäng paranoida kufar som ingen bör ta på allvar. Fåtalet kritiker i de etablerade partierna kommer ha glömt vad PRISM är om några veckor.

För alla som tar sin personliga integritet på allvar, för alla som inte vill leva i ett samhälle där vi tvingas självcensurera oss själva, är Piratpartiet ett givet val till både riksdagen och Europaparlamentet nästa år. Men det räcker inte. Vi måste även försöka göra gammelpartierna engagerade i dessa frågor. Och den uppgiften känns tyvärr ganska hopplös.

Läs även:
HAX, Rick Falkvinge, Christian Engström

Övervakningsstaten bygger på rädsla

De brott mot människors personliga integritet som eskalerade under George W Bushs ledning efter 11 septemberattackerna har i all väsentlighet fortsatt under Barack Obamas presidentskap.

Brittiska The Guardian har uppmärksammat att säkerhetsmyndigheten NSA har fått den hemliga domstolen FISA:s (träffande namn) tillstånd att på daglig basis övervaka trafiken hos det stora tele- och bredbandsföretaget Verizon. Hundra miljoner amerikaner får alltså sin telefon- och internetkommunikation övervakad, helt utan brottsmisstanke. Självfallet sker detta i terrorbekämpningens namn.

I de data som skickas till NSA ingår alla inblandade parters telefonnummer, plats vid samtalet, tidpunkt, längd och annan information som kan samlas in vid tillfället. Däremot sker ingen inspelning av själva innehållet (men det är snarast en fråga om resurser och tekniska begränsningar).

Denna kartläggning skedde redan under Bushs ledning. Det enda som Guardians avslöjande nu visar, är att Obama ingalunda för någon annan politik än Bush. De är av precis samma skrot och korn, Obama räcker ett precis lika stort finger åt den personliga integriteten som någonsin Bush.

Vi har nakenskannrar på flygplatser. Vi har övervakning av all tele- och datorkommunikation. Och genom lagpaketet Patriot Act gjordes definitionen av terrorism betydligt vidare samtidigt som myndigheternas befogenheter gentemot vanliga medborgare ökade (Obama har förstås sett till att förlänga lagens giltighet). Bushs övervakningssamhälle har kort sagt förfinats under Obamas ledning.

Grunden till allt detta elände, och orsaken till frånvaron av folkliga protester, stavas rädsla. I en avskedsintervju fick George W Bush frågan om han i efterhand tyckte att Irakkriget, Guantánamo och Patriot Act hade varit rätt beslut. Han svarade kort "det blev ingen andra attack".

Så länge människor är rädda för terrorism, kommer de vara beredda att ge en del av sin frihet i utbyte mot upplevt skydd. Det spelar egentligen ingen roll om det skydd staten utlovar är effektivt eller ej. Känslan av att se fler poliser på gatorna, vetskapen att myndigheter har tillgång till all elektronisk kommunikation så att de kan spåra brottslingar, räcker för att hålla människor lugna.

Det som händer i USA händer förr eller senare även här. Datalagringsdirektivet är redan implementerat, och kan förstås byggas ut närhelst politikerna önskar. Europeiska politiker följer noggrant hur amerikanska kollegor agerar, och inte sällan sker det i ett officiellt eller inofficiellt samarbete. Europaparlamentet kommer nästa vecka rösta om registrering av data om flygpassagerare.

Sedan finns det förstås de som CNN:s Paul R. La Monica som tycker att detta inte är så farligt, att de ändå inte har något att dölja, och att kartlagda telefonsamtal är ett billigt pris att betala för att undvika framtida terrordåd.

Varje gång jag hör dessa argument har jag lika svårt att förstå på vilket sätt vi bäst bekämpar terrorister genom att frånta resten av befolkningen, som inte är terrorister, deras rättigheter.

NSA:s gigantiska komplex. Härifrån sköts övervakning av amerikaners teletrafik.

Ökad terrorism efter USA:s krig

I dag berättar Ekot om den minst överraskande nyheten sedan Barbadossångaren Magnus Carlsson kom ut som homosexuell. Sedan USA förklarade krig mot terrorn efter 11 septemberattackerna 2001 har antalet terrorattacker i världen ökat.

George W Bush skröt när han avrundade sitt presidentskap med att världen blivit säkrare. Säkrare utan Saddam Hussein, säkrare med ett försvagat al-Qaida. Men det viktigaste var trots allt att några nya terrorattacker inte hade inträffat på amerikansk mark. Ty världen som helhet har, som Ekot i dag rapporterar, inte alls blivit säkrare.

Siffrorna över en tioårsperiod blir visserligen höga på grund av de mycket blodiga åren 2003-2007 i Irak och Afghanistan. Under 2011 ser vi en utplaning av antalet döda i terrorattacker. Men i siffrorna ryms inte uppgifter om statlig terrorism.

Ett förslag i den rapport i vilken siffrorna framställts, Global Terrorism Index, är att länder som överväger militär intervention bör tänka en gång till. Jo, det hade man kanske inte behövt skriva en rapport för att komma fram till. Krig är ibland oundvikligt, men det ska inte användas lite efter behag.

Effekterna av kriget mot terrorismen är större än antalet döda och skadade i terrorattentat. I spåren av USA:s krig har regeringar världen över lyckats bygga upp en terrornoja hos människor. En rädsla för nya attacker har gjort att vi godkänner intrång i den personliga integriteten i form av övervakning och registrering. Och rädslan står inte alls i proportion till risken att drabbas.

Tillvänjningen har gått väldigt snabbt och i dag accepterar vi statliga intrång på ett sätt vi inte hade gjort före den 11 september. I stället för att visa på en alternativ väg har resten av världen beslutat följa i USA:s fotspår.

Norge skärper terrorlagarna?

USA förvandlades till en övervakningsstat efter 11 septemberattackerna och var i fjol på vippen att även bli en regelrätt militärstat.

Breiviks attacker i Norge är inte på samma skala som flygattackerna i USA för drygt tio år sedan, men det var ändå något stoiskt och vackert över landets sätt att svara på dem med att kräva "mer demokrati och större öppenhet".

Ingen norsk statsminister skulle kräva att högerextremister ska "rökas ut", för att använda George W Bushs språkbruk. Norge har ävem reagerat med större lugn än vad Sverige sannolikt skulle ha gjort i samma situation.

Men nu läggs förslag på att skärpa landets terrorlagar. Justitieminister Grete Faremo vill att det även ska bli straffbart att planera terrordåd och genomgå terrorträning. Det kan låta som självklarheter - det handlar ju om förberedelse till brott. Men säkerhetspolisen PST ville gå betydligt längre och förbjuda allt från rånarluvor till viss kommunikationsutrustning. Lyckligtvis har norska politiker valt att gå försiktigare fram.

Inte heller Faremos förslag är emellertid oproblematiska. Gränsdragningar för vad som är förberedelse till terrorbrott och terrorträning måste göras. Detta är en delikat uppgift. Risken finns alltid för att personer som inte alls har någon brottslig avsikt drabbas och misstänkliggörs.

Att Norge inte kan sitta med armarna i kors efter de värsta attentaten sedan andra världskriget är självklart. Vi kan bara hoppas att de håller sig på rätt sida om den gräns som USA överträdde med dunder och brak efter 11 september. Norge kan bättre. Hittills har de också visat det.

Agiza får PUT

Ahmed Agiza, under förnedrande omständigheter utvisad i ett CIA-plan till Egypten 2001, får permanent uppehållstillstånd i Sverige. Detta glädjande besked kom i dag.

Agiza, som torterades svårt i fängelse och stred för upprättelse de senaste tio åren, kan därmed återförenas med sin familj.

Detta är ett sent erkännande att terroranklagelserna mot honom var direkt felaktiga. Ett stort grattis är på sin plats. 

Thomas Olsson om terrornoja och Quick

Thomas Olsson tillhör är en advokat som jag verkligen respekterar.

Han har varit delaktig i en rad uppmärksammade fall - allt från den incestdömde pappan i "fallet Ulf" till Quickutredningen och nu de fängslade svenskarna i Etiopien.

I DN Söndag berättar han bland annat om att varje tid har sitt specifika hot:

Det fanns en tid när narkotikan sågs som det stora hotet. Sedan var det den ekonomiska brottsligheten [...] På nittiotalet stod de sexuella brotten i fokus, och det kom en våg av terapier och bortträngda minnen. Nu är det terrorismen. [...] Människor som är rädda - och genom terrorismen kan ju vem som helst sprängas i luften - accepterar inskränkningar i rättssystemet. De drabbar ju ändå bara andra. Själva har de inget att dölja. Men det handlar inte om det, utan om hur mycket information man samlar på sig.

Vi behöver fler jurister som lyfter fram hoten mot rättssäkerheten och integriteten.

En europeisk Patriot Act?

Världen har förändrats radikalt sedan den 11 september 2001. I USA har det redan gått överstyr. I Storbritannien lever världens mest övervakade folk - och även i övriga EU skapas en svåröverskådlig övervakningslagstiftning, inte sällan inspirerad av vilka åtgärder som vidtagits på andra sidan Atlanten.

Nu surras det om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad som ligger i detta och hur det i så fall konkretiseras. En sak är dock säker: Får vi ett verkligt förslag kan vi inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker. Då kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter, tillsammans med de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar, samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp. Då får vi, precis som vid FRA-protesterna, lägga alla övriga åsiktsskillnader åt sidan.

I vilket fall har det nog aldrig funnits så många skäl för Sverige att lämna EU som nu.

Staten efter 11 september

Staten efter 11 september har i allt större utsträckning tagit sig makten över medborgarna. I stället för att representera och hållas ansvarig av folket har staten och den politiska makten kommit att allt tydligare inta en position i direkt konflikt med folkets intressen.

Det handlar allt mer om att gömma undan och hemlighålla det som försiggår, som i fallet med tsunamibanden, och om att övervaka och kontrollera medborgarna, snarare än tvärtom. Riksdagen har med gott mod och utan att skämmas röstat igenom allt från FRA-lagen till Ipred. Och nu väntar Datalagringsdirektivet. Man kan endast fråga sig vad som kommer härnäst.

Apropå datalagringsdirektivet och hoten mot vår integritet och demokrati, läs hela Per Bylunds debattartikel i ämnet i Aftonbladet.

Spänn av!

"Brittiska turister gripna i USA efter skämt på Twitter", berättar Aftonbladet. Det är precis så absurt som det låter.

Någon borde helt allvarligt köpa lite lugnande medel till amerikanerna.