Den som bestämmer

PTS agerande en präktig skandal

Kammarrätten slår i en dom (PDF) fast att den utredning vars innehåll hemlighölls av Post- och Telestyrelsen är en allmän handling. Därmed har operatören Bahnhof vunnit en seger mot PTS, just den myndighet som hotat dem med miljoner i vite för utebliven datalagring.

Bakgrunden är kortfattat följande:
Efter att EU-domstolen i april i år ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, som tvingar operatörer i alla EU-länder att lagra all vår elektroniska kommunikation utan misstanke om brott, tillsatte PTS en utredning för att få svar på vad detta skulle betyda för den svenska lagen. Myndigheten har emellertid inte velat lämna ut den. Nu vet vi varför.

Alliansregeringen fick bråttom. Den tillsatte en utredning ledd av Sten Heckscher. Denne ansåg att svensk trafikdatalagring kan bestå i sin helhet. Eventuellt behövs några smärre integritetsskyddande tillägg, men inte mer.

Plötsligt och olustigt gav PTS beskedet att svensk lag inte påverkas av EU-domstolens utslag. Alla operatörer skulle återuppta datalagringen. Nu framkommer dock att myndigheten i den ursprungliga promemorian gjorde en helt annan bedömning. Vilket förklarar varför PTS inte ville offentliggöra den.

Då konstaterades att de svenska reglerna om lagring av trafikdata inte motsvarar de krav som EU-domstolen ställer:

Den ursprungliga bedömningen följde alltså EU-domstolens utslag. Men något hände mellan tiden då denna promemoria skrevs och PTS blev varse att regeringens utredare gått sin uppdragsgivare till mötes och gett datalagringen grönt ljus - trots EU-domstolens utslag som snarare innebar rött kort.

En minister utövar via en utredare påtryckningar på en myndighet som helt byter fot och försöker dölja sin ursprungliga bedömning.

Det som har hänt är oerhört allvarligt, och det går bara att dra en slutsats: en självständig myndighet har utsatts för och böjt sig för politisk press och försökt undanhålla allmänheten detta.

PTS agerande måste upp på bordet. Nu! Detta är en präktig demokratisk skandal och inget annat. 

Läs hela rapporten från PTS här.

Läs även:
HAX, IDG

Jag vill inte ha ett starkt Europa

Snart är det EU-val. Alla partier kommer prata om vad de vill göra med EU, hur Sveriges röst ska stärkas och så vidare.

Inget kommer emellertid att förändras på något avgörande sätt oavsett vilka partier som väljs in. Enda skälet att över huvud taget gå och rösta är att ge Piratpartiet chansen att fortsätta motarbeta de allra värsta dumheterna.

Den fria rörligheten står under angrepp från flera håll. Många ifrågasätter exempelvis det rimliga i EU-medborgare åker till Sverige enbart i syfte att tigga utanför våra matvarubutiker och tunnelbanestationer.

Centerpartiets kandidat till Europaparlamentet Fredrick Federley skriver i Aftonbladet att han vill se mer rörlighet i EU. Det ska bli enklare att arbetskraftsinvandra. "För vi vet i dag", skriver Federley, "att det är med öppenhet mot omvärlden och fler människor i arbete som vi bygger ett starkt Europa".

Men jag vill inte ha ett starkt Europa. Jag vill ha ett löst samarbete bestående av fria länder. Länder vars representanter väljs och avsätts i fria val. Länder som inte tvingas samman i den ena harmoniseringen efter den andra. Länder som tillåts vara olika.

Detta står på intet vis i motsättning till fri rörlighet. Men när liberala kandidater börjar prata om ett "starkt Europa" finns det skäl att bli skeptisk. Väldigt skeptisk.

Snowden gav oss chansen - nu måste vi göra vårt

Edward Snowden gjorde en historisk insats när han lät världen få veta hur den amerikanska underrättelsetjänsten övervakar inte bara amerikaner utan alla uppkopplade människor överallt. Dess kapacitet att övervaka och avlyssna i stort sett vem som helst, när som helst, är skakande.

Världen behövde få veta. Och trots att Snowden av amerikanska politiker utpekats som landsförrädare har hans avslöjanden faktiskt även tvingat högsta ort att tänka till. Barack Obama har mottagit inte mindre än 46 förändringsförslag som ska sätta spärrar för vad NSA får göra, bland annat beträffande metadata.

Vilka konkreta resultat som kommer ur dessa förslag återstår att se. Obama ska ha pratat med NSA, som givetvis inte vill se några inskränkningar över huvud taget. Slutresultatet blir troligen en halvhjärtad kompromiss för att söka tysta kritikerna utan att bråka för mycket med "patrioterna" hos NSA.

Det Snowden gjorde var viktigt för demokratin. Hans läckor har redan påverkat hur vi ser på riskerna att det moderna samhällets teknik missbrukas. Inte bara av illsinnade diktaturer utan av våra folkvalda regeringar i väst. I USA har NSA utvecklats till ett slags stat i staten och tillåtits svälla utom kontroll, med antiterrorarbete som ledord. Ingen har haft fullständig insyn i dess arbete och metoder, vilket är skrämmande.

I Sverige har vi en betydligt mindre underrättelsetjänst. Men insynen är faktiskt ännu sämre här. Vi har inga offentliga utfrågningar av företrädare för FRA. Och FRA tackade torrt nej till en utfrågning när Europaparlamentet kallade. De vill inte svara på frågor. Det enda vi får som svar på Snowdens avslöjanden om att FRA överträder sina befogenheter, är plattityder från ett antal ministrar. Det är en direkt ovärdig reaktion på de övergrepp som nu har lagts i öppen dager.

Snowdens läckor har inte bara visat hur sårbar den lilla människan är i det moderna samhället. De har påmint oss om att även en folkvald regering rutinmässigt kan begå brott mot sin befolkning, ljuga om det och sedan slingra sig som en mask på kroken när allting avslöjas inför öppen ridå. Och att den som har så kallat rent mjöl i påsen har allt att frukta från en utveckling där staten har möjlighet och rätt att kartlägga medborgarna in på bara skinnet.

Samtidigt är alla regeringar, demokratiska eller inte, i behov av ett visst folkligt stöd. Det är här du och jag kommer in. Den svenska regeringen hade inte kunnat tiga på detta sätt om folkets rop efter svar hade ekat utanför riksdagshuset. Om protesterna lamslagit inrikespolitiken.

Det är vi som har möjliggjort för riksdag och regering att komma undan ansvaret i vår tids största övervakningsskandal. Tänkbara orsaker till de uteblivna protesterna har jag dryftat tidigare. De handlar i huvudsak om en kombination av frågan tekniska karaktär kombinerat med en naivitet. Rent mjöl i påsen-argumentet är tyvärr väldigt vanligt ute i stugorna.

Här finns jobb att göra. Vi kan inte skylla på att frågan är för teknisk. Vi måste helt enkelt hitta sätt att förklara övervakningsfrågorna på ett sätt som människor förstår. Det kommer de ansvariga politikerna nämligen aldrig göra. Deras mål är att hålla folk okunniga.

Det är den personliga integriteten och demokratins kärna som står på spel här. Vi får inte sjabbla bort den chans vi har fått av Edward Snowden. Denna möjlighet kommer kanske aldrig igen.

Övervakning är makt

Ända sedan Edward Snowdens läckta dokument avslöjade hur omfattande övervakningen av vanligt folk i den demokratiska världen är, har såväl politiska mörkermän som underrättelsetjänsterna själva påtalat vikten av att övervakningen måste få fortsätta. Det handlar om att stoppa terrorism, heter det.

Men om det är något vi har lärt oss under det senaste halvåret, är det att övervakningen handlar väldigt lite om att skydda befolkningen från yttre hot och desto mer om att maximera informationsbanken hos staten.

Så när NSA och GCHQ, med beredvillig hjälp från svenska FRA, massövervakar i stort sett hela världens befolkning, görs det inte för att allt vi företar oss är av stort intresse utan som en konsekvens av en önskan att veta allt om alla. Det är denna besatthet som driver myndigheterna att ständigt kräva större befogenheter och att utöka informationsinsamlingen.

Egentligen är en oerhört liten mängd av all information som samlas in relevant. Vi vet att massövervakningen handlar mer om att vinna ekonomiska och geopolitiska fördelar än om att förebygga och förhindra terrorism. Det ligger därför säkert en hel del i påståendet att enda orsaken till att utländska makter gnäller på USA, är avundsjuka på NSA:s kapacitet.

Det brukar sägas att kunskap är makt. Övervakning ger onekligen kunskap, vilken i sin tur innebär ökad makt. Det är ur detta perspektiv som massövervakningen ska ses. Terrorism har väldigt lite med saken att göra.

Så frågorna till massövervakningens försvarare är två: Hur mycket makt vill ni ge staten? Och varför ska vanligt folk alls övervakas?

Nu får det fanimej vara nog!

Land of the free...

Edward Snowden är mannen på allas läppar just nu. Han är den som lämnade ett förmodligen väldigt välbetalt arbete när hans samvete sade ifrån. Som läckte till världen detaljerade uppgifter om den globala övervakningsstat som amerikanska säkerhetsmyndigheter har byggt upp. Som flydde till Hongkong, väl medveten om att han förmodligen aldrig kan återvända till sitt hemland igen utan att ställas inför rätta.

Snowden svek månne sin regering, men han svek inte det amerikanska folket. Det han gjorde var att avslöja hur NSA kan spionera på medborgare i hela världen. Han avslöjade statliga övergrepp inte bara på amerikaner utan på alla människor som har tillgång till en dator eller smarttelefon.

Allt vi gör registreras och granskas utan vårt medgivande. Det är ett fullständigt oacceptabel missbruk den amerikanska administrationen sysslar med. Och det är ett svek av företag som Google, Apple och Microsoft mot oss konsumenter. Frågan är bara hur vi som enskilda användare kan skydda oss när stat och multinationella storföretag går hand i hand på detta sätt.

I och med uppmärksamheten kring NSA:s spionprogram kommer även FRA-frågan upp på bordet igen. Vi har ju faktiskt redan en övervakning av vår elektroniska trafik i Sverige genom Försvarets radioanstalt. Datalagringen klubbades utan större ståhej.

Övervakningens omfattning är skrämmande. Några exempel:

• Varje gång du loggar in på Facebook via mobilen registreras platsen genom telefonens GPS. Facebook sparar och analyserar allt du gör på sajten – vad du trycker ”gilla” på, vilka artikellänkar som kompisar tipsat om du klickar och så vidare. Över tid skapar denna information en mycket heltäckande bild av en individ.

• Om du använder molnbaserade e-posttjänster som Microsofts Hotmail eller Googles Gmail kan NSA läsa dina mejl. Att tjänsterna krypterar mejlen hjälper inte om det stämmer att NSA har direkttillgång till företagens servrar.

• Google registrerar förstås allt du googlar, och kan på så sätt lära sig allt från vilka sjukdomar du drabbats av till dina sexuella böjelser. Genom så kallade cookies och ip-nummer fortsätter de att följa vad du gör på nätet även sedan du lämnat Googles sajt. Även om du inte loggat in på någon Googletjänst kan de på så sätt ofta räkna ut vem du är ändå.

• När du tar bilder med din Iphone synkroniserar Apple dem via nätet. Delar du bilden till dina vänner genom Instagram blir den dessutom tillgänglig för NSA även den vägen. Enskilda bilder kanske inte säger något, men många bilder tillsammans skapar ett mönster.

• Konversationer över Skype kan följas av NSA.

Argumentet att den som inte har något att dölja ej heller borde rädas övervakning återkommer ständigt. Men det kommer från människor som inte orkar bry sig. Som inte förstår poängen med ett privatliv. De skulle förmodligen tycka att det var obehagligt om övervakningen skedde av grannar och vänner eller svartklädda agenter i deras hem. Men eftersom vi inte märker av när NSA läser våra mejl, avlyssnar våra Skypesamtal eller kollar vad vi söker efter på internet är det plötsligt OK.

Kort sagt: övergrepp anses acceptabla om de bara sker i det tysta. Försök applicera den inställningen på resten av samhället och se hur bra det går.

Vill vi ha det så här? Vill vi ha hela vårt digitala liv skärskådat av en amerikansk säkerhetsmyndighet? Jag vill inte att någon myndighet har tillgång till allt jag skriver och säger. Jag är less på politikers flathet. Jag är förbannad på alla som inte bryr sig.

Bry dig. Engagera dig. Vi behöver prata om det här. Innan det är för sent.

Läs även:
HAX, Anna Troberg, Peter Sunde (Sydsvenskan), Opassande, Christian Engström

Putin den enväldige

Ryssland har tagit ett stort steg närmare diktatur. Parlamentsledamoten Gennadij Gudkov har kastats ut ur duman. Officiellt handlade det om Gudkovs affärsverksamhet, men det är inte svårt att lista ut den verkliga orsaken till han nu får lämna parlamentet.

Gudkov var en hård kritiker av det riggade valet i fjol och har blivit en oppositionens röst i duman. Kort sagt: Han var besvärlig och som före detta KGB-man kanske också en svikare i Vladimir Putins ögon. Att en folkvald kritiker av regimen kastas ut ur parlamentet visar precis hur auktoritär Putin har blivit. Risken är nu överhängande att det även fabriceras bevis mot Gudkov för att sätta honom i fängelse.

Ryssland är ett land med enorm potential. Efter Sovjetunionens fall fanns möjligheten att demokratisera det väldiga riket och närma sig väst. Det skedde, men många misstag begicks längs vägen under en dansande suputs ledning. Sedan Putin tog över har vägen mot diktatorisk enpartistat varit spikrak.

Samtidigt som oppositionen skickas i fängelse, odlar Putin sitt machoideal genom att simma i bar överkropp och flyga med tranor. Nu väntar vi bara på några Putinstatyer i Moskva och att kalendern skrivs om för att hylla Putins släkt. Endast då tillhör han gänget ledare med odiskutabelt storhetsvansinne.

Lill-Führern har talat

José Manuel Barroso har åter talat klarspråk, denna gång genom att ta ordet "federation" i sin mun i sitt "state of the union".

Någon europeisk superstat vill Barroso inte ha, säger han, men väl en federation. Jag förstår inte riktigt skillnaden. En federation av 27 stater innebär oundvikligen kraftigt beskuret nationellt självbestämmande. Makten kommer att flyttas från de nationella parlamenten till EU (dock inte till EU-parlamentet, som är den enda demokratiska legitimitet EU har).

Barroso använder eurokrisen som ram och säger:

"Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt."

Problemet är att en federation inte kommer att betyda mer demokrati. Tvärtom. EU-eliten har aldrig varit intresserad av demokrati. Varje gång nationella folkomröstningar ska hållas blir det problem då dessa sällan ger de resultat som EU:s ledare vill.

Irland, vars grundlag kräver en folkomröstning när EU genom ett nytt fördag vill ha ökad makt på Irlands bekostnad, fick som bekant rösta två gånger om Lissabonfördraget (först kallat grundlag) innan ledarna fick det svar de ville ha. Räkna med en liknande process när nästa fördrag ska klubbas. Att hävda att en EU-federation skulle innebära "mer demokrati" är därför inte bara fräckt, det är direkt lögnaktigt.

Jag beskylls ibland för nationalism när jag kritiserar EU. Men från motståndarsidan ser jag aldrig några argument som beskriver vad som är så bra med att Sveriges befolkning förlorar möjlighet att påverka de politiska beslut som tas och att utkräva ansvar.

I Sverige har vi, jämfört med i många andra länder, ett föredömligt system av politisk transparens och öppenhet. Så fungerar det inte i EU. Där är devisen snarare största möjliga avstånd från medborgarna och minsta möjliga insyn. Hur någon som kallar sig demokrat kan applådera detta är en gåta.

En europeisk Patriot Act?

Världen har förändrats radikalt sedan den 11 september 2001. I USA har det redan gått överstyr. I Storbritannien lever världens mest övervakade folk - och även i övriga EU skapas en svåröverskådlig övervakningslagstiftning, inte sällan inspirerad av vilka åtgärder som vidtagits på andra sidan Atlanten.

Nu surras det om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad som ligger i detta och hur det i så fall konkretiseras. En sak är dock säker: Får vi ett verkligt förslag kan vi inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker. Då kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter, tillsammans med de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar, samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp. Då får vi, precis som vid FRA-protesterna, lägga alla övriga åsiktsskillnader åt sidan.

I vilket fall har det nog aldrig funnits så många skäl för Sverige att lämna EU som nu.

Stegen mot en EU-stat

Det går fort nu. Stegen mot en europeisk superstat går inte längre att dölja med fina ord som "samarbete" och "samordning". Angela Merkel och Nicholas Sarkozy vill driva igenom en fördragsändring för att få till stånd en överstatlig kontroll av euroländernas ekonomi. Detta betyder emellertid inte att Sverige nödvändigtvis skulle klara sig undan EU:s budgetkontroll. Bäst vore nämligen om alla 27 medlemsländer ingick, anser den tyska kanslern.

Enligt en ny Sifomätning vill endast var tionde svensk att Sverige ansluter till eurozonen. Det är i dessa tider ett ganska självklart ställningstagande. Men tro inte att svenska politiker har gett upp hoppet om ett svenskt deltagade i det politiska europrojektet. Fredrik Reinfeldt vill som bekant att Sverige ska tillhöra "kärnan" och hoppas sannolikt att vi ska trasslas in så pass mycket att han till slut kan säga till svenska folket att vi inte har något annat val än att överge kronan för euron.

Fördragsändringar som innebär omfattande maktöverföring från medlemsländerna till EU kräver folkomröstningar i exempelvis Irland. Just Irland satte sig på tvären när EU-konstitutionen skulle antas. Konstitutionen döptes då om till Lissabonfördraget och irländarna fick rösta igen. Så hanteras demokratin i EU.

Och Reinfeldt är inte mycket bättre. Självfallet ska svenska folket inte få någpot att säga till mo när makt överförs från den svenska riksdagen till EU. "Om det blir fråga om fördragsändring måste jag först ha riksdagen med mig och jag måste prata med Socialdemokraterna", kommenterar statsministern. "Jag"? Detta handlar om den representativa demokratins framtid. Det är ett sällsynt dåligt valt tillfälle att använda ordet "jag" på.

EU-staten är snart här. Och i Sverige är det nästan helt tyst.

Allt började med barnporren

Det lagförslag som förbereds i representanthuset och senaten i USA, "känt som Protect IP Act", riskerar att döda Internet som vi i dag känner det. För att skydda upphovsrätten ska en federal svart lista på förbjudna sajter upprättas och internetoperatörerna, med hot om böter, bli skyldiga att stoppa länkar till dessa sidor.

Det behövs inte så mycket fantasi för att begripa vartåt detta kommer att barka. I synnerhet när det handlar om USA, som släppt alla hämningar beträffande statens befogenheter sedan den 11 september 2001. Internetoperatörerna blir ansvariga för vad deras kunder företar sig på nätet. Övervakning blir i praktiken oundviklig.

Vi bör minnas att i vår del av världen började allt detta med ivern att censurera enskilda sajter som sades innehålla barnpornografiskt material. Upphovsrättsindustrin insåg vilka möjligheter detta kunde öppna. Kunde politiker i demokratiska församlingar förmås censurera och filtrera Internet fanns naturligtvis möjligheten att de även kunde tänka sig att censurera andra sajter än sådana som innehåll barnporr. Bollen hade satts i rullning. Barnporrkortet har spelats ut, helt medvetet, i andra syften.

Vi är många som har pratat om det sluttande planet, att vi aldrig får beträda stigen som riskerar att leda till statlig kontroll av Internet. Nu är vi snart där. Politikerna är inte längre rädda för att ta ordet "censur" i sina munnar. Om lagförslaget blir verklighet tar USA ett steg förbi stora delar av den demokratiska västvärlden och klappar i praktiken Kina på axeln. Det kommer att bli ohyggligt svårt att få bort denna lagstiftning när den väl kommit på plats.

Inget land är immunt mot detta. När lagstiftningen väl är på plats kan den enkelt kompletteras med förbud mot tillträde till mycket annat som politikerna anser obehagligt eller moraliskt tveksamt på Internet. Pornografi. Våldsamma filmer och spel. Bloggar som kritiserar och granskar makten.

Att få kontroll över Internet är i praktiken att få kontroll över stora delar av människors liv. Det är inte att undra på att politiker världen över frestas av tanken.

Läs även: Lake

Nyspråk

När EU:s toppar vill flytta makt från medlemsländerna till EU brukar det heta att "samarbetet ska förbjupas".

Tysklands förbundskansler Angela Merkel går ännu längre i nyspråket. Nya strukturer måste utvecklas för att möta de ständiga kriserna, "det innebär mer Europa, inte mindre". Det sägs aldrig rakt ut vad "mer samarbete" eller "mer Europa" - en positivt laddad term och en fullständigt utan innehåll - betyder mer konkret.

Men vi kan väl gissa. Mindre makt åt de nationella parlamenten, det vill säga urgröpt nationell demokrati. Mer makt åt icke folkvalda inom EU-systemet, överstatlig styrning av medlemsstaternas ekonomier. Och så vidare. Men räkna med att svenska medier hänger på i nyspråkandet, ingen vill riktigt fundera över vad allt detta egentligen betyder i praktiken.

Fy fan för detta monster.

När demokratin avskaffas

Euroanhängarnas försök att försvara det europeiska valutaprojektet ter sig alltmer desperata. Mest fanatiska är förstås folkpartisterna, som till 90 procent stöder ett svenskt medlemskap.

Folkpartisten Jasenko Selimovic vill flytta fokus från valutaprojektets alla problem genom att efterlysa en europeisk solidaritet. På samma sätt som svenska skattebetalare är villiga att hjälpa arbetslösa svenskar, borde vi vara lika benägna att hjälpa greker och fransmän, tycker Selimovic. Det gör vi förstås redan, vare sig vi vill det eller inte. Sverige pumpar in 30 miljarder till EU varje år, nästan en hel svensk försvarsbudget. Det är andra medborgares skattepengar som nu ska rädda Grekland.

Det EU-forikerna och de fanatiska euroanhängarna alltid förbigår, är frågan om legitimitet, det vill säga folkligt stöd. Att Greklands regering vill att folket säger sitt om det gigantiska räddningspaketet har retat gallfeber på Merkel och Sarkozy, men egentligen är det ett rimligt beslut att låta det egna folket rösta.

EU fruktar alltid domen från medlemsstaternas befolkningar. Varje gång de får säga sitt sätter de sig på tvärn mot maktöverföring, överstatlighet och en allt snabbare vandring mot en federal EU-stat. Demokratin kommer i vägen för "EU:s historiska uppgift". Det kan en sann folkpartist som Jasenko Selimovic inte tillåta. Demokratin får således offras, vilket är precis vad som skedde när EU-konstitutionen friserades, döptes om till Lissabonfördraget och påtvingades medlemsländerna.

Ingen ska tro att denna seger över demokratin har gett EU-eliten annat än blodad tand. Vad som helst är ju möjligt - bara man inte frågar om lov.

Eurokrisen får politikerna att ändra åsikt

"EU är i en ständigt pågående kris", sade Göran Persson för många år sedan. Det stämmer och är i ännu högre grad sant när det gäller euron.

Krismötena avlöser varandra, Nicolas Sarkozy snäser av David Cameron och allt är dålig stämning. Det enda som egentligen fattas är att Helmut Kohl äter smör.

Nu har EU:s ledare tydligen enats om att skriva ned Greklands jätteskuld och att pumpa in ännu mer skattepengar i räddningsfonden. De köper således livbojar i guld. De köper sig endast begränsad tid för väldigt mycket pengar. Ty europrojektet är lika feltänkt i dag som i går eller för nio år sedan.

Krisen har inte gått svenska politiker obemärkt förbi. I nuläget är det bara Moderaternas och Folkpartiets ledamöter som fortfarande är tydligt för ett svenskt deltagande. I alla andra riksdagspartier är de flesta emot. Moderaten Per Bill tycker att det inte fanns något 2003 som tydde på att europrojektet skulle utvecklas på detta sätt. Så resonerar man bara om man varit instängd i en partipolitisk buddla och inte lyssnat till motargument. Det var nämligen precis detta som många skeptiker varnade för. Redan då.

Mattias Lundbäck tycker att det är dags att ifrågasätta hela europrojektet. Angela Merkel hävdar att om euron faller, faller Europa. På 1940-talet ansåg tyskarna att hotet mot Europa kom från öst, nu har de själva varit med och skapat det som enligt förbundskanslern själv kan "fälla Europa".

Släpp länderna loss!

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso förklarade i sitt "State of the Union"-tal att Grekland kommer att stanna i eurozonen och att eurosamarbetet kräver en "djupare ekonomisk integration" mellan EU:s alla medlemmar. Mindre självbestämmande för medlemsstaterna, mer kommandoekonomi.

Detta är förstås väldigt förutsägbart. Det som inte löses med överstatlighet löses med ännu mer överstatlighet. Barroso hånflinar det demokratiska Europa i ansiktet. Och vi alla får betala.

Han hävdade i juni att det inte är så konstigt att det uppkommer vissa problem. Det är ju faktiskt första gången de provar en valutaunion i Europa! Som om man bara kan justera lite grand efterhand som problemen uppkommer.

Lär av misstagen på riktigt i stället och lägg ned detta kostsamma spektakel. Släpp länderna loss!

Lyssna på Nigel Farages svar.

Läs även: HAX

På östfronten intet nytt

På Enade Rysslands partikongress har framkommit det många har befarat: Putin kommer åter att kandidera till posten som president. Dimitrij Medvedev föreslår Putin till posten och sig själv till jobbet som premiärminister.

De ska alltså fortsätta med sitt "tandemsystem", fast denna gång med omvända roller. Putin var Rysslands president 1999-2008 och fick inte fortsätta ännu en mandatperiod. 2012 kan Putin alltså återvända till presidentposten. Eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år kan han faktiskt bli kvar vid makten ända till 2024.

Det är inte mycket nytt under solen i vårt stora grannland i öster. Och det är väldigt svårt att se någon demokratisk ljusning.

Föraktet för demokratin

Att vi ska vara medlemmar i EU för fredens skull har vi hört länge. Och hur absurt det än låter används argumentet faktiskt fortfarande av toppolitiker och personer som har svårt att finna valida argument för mer överstatlighet och mindre demokrati.

Tanken med en europeisk samarbetsunion byggd på fri rörlighet är god. Men vi måste sluta titta på vad EU skulle bli och i stället se vad det har blivit. Det är trots allt den verkligheten vi har att hantera, oavsett om vi är EU-kritiska liberaler eller EU-foriska moderater och folkpartister som sväljer allt som det står "Bryssel" på.

Kort efter andra världskrigets slut, ja, säkert redan när efterkrigsplaneringen började när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, diskuterades idén om en europeisk union. Det började som bekant med den europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, blev EG och sedan EU. Vägen mot mer överstatlighet har varit spikrak. Samtidigt har EU växt och en gemensam valuta införts. Med eurons kris diskuteras hur länderna ska förmås ha en gemensam finanspolitik - i stället för att ifrågasätta om det var en så god idé att samla Grekland, Portugal, Tyskland och Finland i samma valutaunion.

Titt som tätt publiceras den tyske gröne exministern Joschka Fischers långa haranger om Europa i DN. När det gäller hanteringen av den pågående eurokrisen ser han tre möjligheter: att fortsätta som vanligt och förvärra läget, att upplösa valutaunionen och, som har ser det, låta hela EU gå i graven eller att "gå framåt mot reell ekonomisk och politisk integration", det vill säga nyspråk för fullständig överstatlighet på bekostnad av medlemsstaternas självbestämmande och nationella demokrati. Jag behöver förmodligen inte avslöja vilket av dessa alternativ som Fischer är intresserad av. Fischer ser ett problem i att dagens ledare inte vågar "gå framåt" mot en ökad överstatlighet eftersom de inte tror sig ha det nödvändiga folkliga stödet. Åter igen hamnar besvärliga väljare i vägen, åter igen är demokratin ett hinder för förverkligandet av EU-staten.

På sedvanligt alarmistiskt manér (Joschka Fischer är trots allt miljöpartist) utmålas den tredje vägen som den enda framkomliga. Alternativet är katastrof. Inte bara för EU-tanken utan för Europa, ja, faktiskt för freden på hela kontinenten. Det tycks rent av som om hela vår europeiska civilisation står på spel här. Fischer anser att politikernas passivitet har undergrävt förtroendet för dem. Underförstått: de borde strunta i vad medlemsstaternas egna befolkningar tycker och driva igenom mer överstatlighet för att rädda EU-projektet. Ändå är det ju precis detta de redan har gjort när de pressade igenom Lissabonfördraget utan att tillfråga befolkningarna. Irländarna tillfrågades men ombads att rösta igen tills de röstat rätt.

Joschka Fischers idéer är själva motsatsen till demokrati. Det blir i den meningen väldigt märkligt att prata om ett fredens Europa, ty det var ju det nya icke-auktoritära Europa som skulle växa fram efter lång tid av auktoritär utveckling och drömmar om "den tredje vägen" (fascismen) - och sedan världskriget. Och visst, om alla länder inordnas under samma fana kan det definitionsmässigt inte bli något krig mellan nationer. Men är det verkligen detta alla EU:s tillskyndare vill?

Skulle inte det nya Europa bli ett Europa där olikheter respekterades? Var det inte Storeuropa-tanken med makten långt borta från vanliga människor vi ville undvika? Fischer vill se ett starkt federalistiskt EU styrt med järnhand från Bryssel för att kunna utmana både USA och Kina. Det är ett maktpolitiskt perspektiv. I sådana perspektiv är demokrati och fri- och rättigheter sekundära.

Fischer är numera avdankad föredetting, men tyvärr säger hans åsikter väldigt mycket om dagens aktiva toppolitiker i EU. Min inställning och den inställning jag anser att alla fritänkande liberaler borde ha kan egentligen sammanfattas i en mening lånad av UKIP:s förträfflige EU-kritiker Nigel Farage: "We don't want that flag, we don't want the anthem, we don't want this political class, we want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Bidragstagarna

Mer än hälften av alla som förlorade sin riksdagsplats efter förra valet lever på inkomstgarantin. Vänsterpartiet är det parti som har störst andel ledamöter som tar ut pengarna (8 av 8). Men även allianspolitiker gapar och tar emot. Moderaten Henrik S Järrel har inte suttit i riksdagen sedan 2006 men uppbär fortfarande 34 000 kronor i månaden. Han tycker att det är rimligt eftersom han är så gammal (62) och har svårt att få jobb. Arbetslinjen gäller naturligtvis inte politikerfrälset.

Miljöpartiets Gustav Fridolin är en av flera som har föreslagit att riksdagsledamöter bara ska kunna sitta i ett begränsat antal mandatperioder. Camilla Lindberg (f.d. FP) anser att två mandatperioder är lagom. Sedan bör man göra något annat, återgå till sitt gamla arbete eller söka ett nytt. Jag delar den uppfattningen. Riksdagsarbetet ska inte vara ett uppdrag att leva på i decennier. Och riksdagen ska framför allt inte vara någon livslång försörjning efter avslutat förtroendeuppdrag.

Det är svårt att känna något annat än ett bottenlöst förakt för detta frälse. De har en månadslön på närmare 60 000 kronor och behöver ingen särskild kompetens för arbetet. Till och med Anton Abele kan få vara med och leka. Man kan tycka att några års privilegierat liv skulle räcka. Men politiker saknar den skäms-gen som de flesta av oss andra har. Därför är det inte det minsta överraskande att så många före detta riksdagsledamöter föredrar att leva på skattebetalarna i stället för att söka ett riktigt arbete.

Det är alltid lika förbluffande att se hur långt ifrån vanligt folks verklighet politikerna befinner sig. Som när Uppsalas landshövding Peter Egardt, samtidigt som Länsstyrelsen måste spara pengar, köper en tjänstebil för 800 000 kronor och hävdar att det var ett klipp eftersom bilen egentligen skulle ha kostat 1,2 miljoner. Dessutom ingick ju vinterdäcken.

Lyxfällan

I EU pågår febril aktivitet för att rädda krisande ekonomier. På måndagskvällen fattade EU:s finansministrar beslutet att låta Portugal få låna 700 miljarder kronor. Grekland är i en liknande knipa. Landets statsskuld väntas uppgå till 166 procent av BNP nästa år. De (högst nödvändiga) nedskärningarna i offentlig sektor har fått många att demonstrera på Atens gator.

Helst vill grekerna "omstrukturera", det vill säga slippa, delar av sina lån. Långivarna är inte särskilt glada över den inställningen. Det spekuleras rent av om att Grekland vill lämna euron. Euron framstår allt tydligare som en idiotisk idé. Men den kan förstås inte beskyllas för alla problem som drabbat Portugal, Grekland och Irland. Även USA har enorma finansiella bekymmer. De har slut på pengar helt enkelt och måste nu börja norpa av pensionerna. Härnäst väntas den amerikanska posten behöva nödhjälp.

Plötsligt framstår Saabs ekonomiska problem som småpotatis. Hur svårt ska det egentligen vara att hålla en budget...? De flesta av oss gör det varje månad. Man spenderar mindre när inkomsten är lägre. Man sparar för sämre tider när det går bra. Amerikanska, irländska, portugisiska, spanska och grekiska politiker (för att nämna några) verkar dock inte har förstått detta enkla förhållande. Någon anhörig borde ringa Lyxfällan.

Medierna vaknar

Äntligen börjar svenska medier vakna och rapportera om (ännu) en stor EU-skandal, flera veckor efter att nyheten spridits på nätet. Men några stora löpsedlar har det förstås inte blivit. Man får inte rapportera för mycket negativt om EU. Lagom är bäst...