Låt EU falla och bygg något nytt

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett "medborgarnas Europa". Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där "smalare men vassare" EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.

Löfte eller hot?

"Om jag blir kommissionens ordförande 

ska jag bringa ordning."

Vilka är extremisterna, egentligen?

DN gör sitt bästa för att mana väljarna att rösta rätt i Europaparlamentsvalet, det vill säga stödja de snälla etablerade partierna. Det varnas för framgångar för extrema missnöjespartier, vissa mer radikala än andra. Men varifrån väljarnas missnöje härrör dyker DN inte djupare i.

Vilka är det som är extrema här, egentligen? Är det inte partier och företrädare som vill frånta de nationella parlamenten ännu mer makt, som vill se ett federalt EU med gemensam utrikes- och försvarspolitik, en gemensam valuta (det gick ju bra) och allt detta i en union där den folkvalda pelaren, parlamentet, inte ens får initiera lagstiftning. Den verkliga makten finns inte i Europaparlamentet utan i kommissionen och ministerrådet, det vill säga de icke folkvalda pelarna.

Detta vill både Moderaterna och Folkpartiet ha mer av. De klär det i uttjänta floskler som "vi tror på Europa" respektive "ja till Europa". De borde säga "ja till större demokratiskt underskott" och "ja till fler beslut bakom stängda dörrar". Det är vad EU handlar om i dag.

UKIP:s Nigel Farage, som är en av dem som DN varnar för, har gjort den analys som DN inte gör, nämligen blottlagt kopplingen mellan de extrema federalisternas politik och det ökande stödet för högerpopulistiska och i vissa fall rasistiska partier (även vänsterextremisterna vinner mark).

EU-vurmarna har velat gå så hårt fram på så kort tid att vanliga väljare inte ens fått en chans att sätta sig in i vad alla förändringar och all maktförskjutning innebär för dem. Det finns ett utbrett folkförakt i Bryssel. Det vilar på en idé om EU som Det Historiska Projektet som den vanliga pöbeln inte har förstånd nog att begripa, och därför inte bör lägga sig i.

Därför har de flesta medlemsländer aldrig fått folkomrösta om stora fördragsändringar, och därför har enskilda medlemsländer som röstat nej påtvingats en andra omröstning.

I mina ögon är det federalisterna och de helt okritiska EU-vurmarna utan sinne för proportioner som är de farligaste extremisterna. De behandlas nämligen som rumsrena av medierna, och de sitter på makten. Dessutom är deras politik förutsättningen för att populistiska och extremnationalistiska partier ska få växtkraft.

De göder alltså de motståndare de varnar för. Kanske är det just denna motståndare de behöver för att tvinga fram "mer Europa".

Föraktet för demokratin och människan

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fick kritik från många håll efter sitt State of the union-tal

Till och med normalt helt okritiska EU-kramare som folkpartisten Carl B Hamilton och moderaten Gunnar Hökmark tyckte att Barroso skyndade lite väl snabbt.

Men det ska förstås till en folkpartist för att hylla Barrosos vision om en federal EU-stat. Cecilia Wikström, folkpartistisk MEP, hyllar tvärtom denna vision om avskaffad nationell demokrati och en slutlig överflyttning av makten till Bryssel.

"Fler och fler" inser behovet av en federal EU-stat, skriver Wikström. Som grund för detta nämner hon att elva av EU-ländernas utrikesministrar efter talet rekommenderade att vi i framtiden får en folkvald ordförande för kommissionen. Det folkliga stödet för ett federalt EU nämner Wikström självfallet inte. Det torde nämligen vara synnerligen svagt.

Cecilia Wikström försöker utmåla den federala visionen som tämligen ofarlig. Federalism innebär inte någon maktöverföring till Bryssel utan enbart att beslut ska fattas på rätt nivå, skriver hon. Den nationella demokratin ska således inte vara hotad. "Vi behöver inte fler och krångligare regler", försöker hon.

Det är närmast ofattbart naivt att tro att dagens EU, som fullkomligt skriker av demokratiskt underskott och brist på insyn, skulle bli mindre byråkratiskt men mer demokratiskt om ännu mer makt flyttades från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Wikström drar därigenom inga som helst slutsatser av den utveckling som unionen genomgått de senaste 15-20 åren utan lever fortfarande kvar i en sliten valslogan om ett "smalare och vassare" EU, en slogan som aldrig varit så verklighetsfrämmande som nu.

Dessutom springer Wikström före verkligheten när hon låtsas som om de 27 EU-ländernas respektive befolkningar känner den samhörighet som krävs för att gemensamt välja ordförande för kommissionen utifrån nomineringar i EU-parlamentets olika grupperingar. De flesta medborgare kan sannolikt inte ens namnge dem, än mindre placera dem på den politiska kartan. Och svenska socialdemokrater, exempelvis, har inte nödvändigtvis mycket gemensamt med polska eller ungerska diton, även om de råkar sitta i samma partigrupp i Europaparlamentet.

Cecilia Wikström personifierar i sitt inlägg det elittänkande som många MEP:ar och byråkrater drabbas av så snart de blivit en del av EU:s maskineri. Inte någonstans funderar Wikström över vad folken, väljarboskapet, tycker och tänker i dessa stora frågor som faktiskt omfattar över 500 miljoner människor.

Medborgarna är, i vanlig ordning, inte en del av ekvationen när framtidens EU ska skapas. Projektet är större och viktigare än människorna. Så odlar man effektivt ett politikerförakt - och gräver graven för själva projektet.

Lill-Führern har talat

José Manuel Barroso har åter talat klarspråk, denna gång genom att ta ordet "federation" i sin mun i sitt "state of the union".

Någon europeisk superstat vill Barroso inte ha, säger han, men väl en federation. Jag förstår inte riktigt skillnaden. En federation av 27 stater innebär oundvikligen kraftigt beskuret nationellt självbestämmande. Makten kommer att flyttas från de nationella parlamenten till EU (dock inte till EU-parlamentet, som är den enda demokratiska legitimitet EU har).

Barroso använder eurokrisen som ram och säger:

"Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt."

Problemet är att en federation inte kommer att betyda mer demokrati. Tvärtom. EU-eliten har aldrig varit intresserad av demokrati. Varje gång nationella folkomröstningar ska hållas blir det problem då dessa sällan ger de resultat som EU:s ledare vill.

Irland, vars grundlag kräver en folkomröstning när EU genom ett nytt fördag vill ha ökad makt på Irlands bekostnad, fick som bekant rösta två gånger om Lissabonfördraget (först kallat grundlag) innan ledarna fick det svar de ville ha. Räkna med en liknande process när nästa fördrag ska klubbas. Att hävda att en EU-federation skulle innebära "mer demokrati" är därför inte bara fräckt, det är direkt lögnaktigt.

Jag beskylls ibland för nationalism när jag kritiserar EU. Men från motståndarsidan ser jag aldrig några argument som beskriver vad som är så bra med att Sveriges befolkning förlorar möjlighet att påverka de politiska beslut som tas och att utkräva ansvar.

I Sverige har vi, jämfört med i många andra länder, ett föredömligt system av politisk transparens och öppenhet. Så fungerar det inte i EU. Där är devisen snarare största möjliga avstånd från medborgarna och minsta möjliga insyn. Hur någon som kallar sig demokrat kan applådera detta är en gåta.