Vilket skämt

"Ungdomar är en svår grupp att nå."

Statsminister Reinfeldt riktigt glöder av självkritik när Agendas programledare frågar varför Piratpartiet, och inte Moderaterna, är näst största parti bland unga inför Europaparlamentsvalet om en vecka... Det blir tydligare för var dag: de borgerliga förtjänar varje förlorad röst bland de unga väljarna.

Kulturkrockar och okunskap

"Ett [...] beslut om befrielse ska i framtiden aldrig kunna avse mer än något enstaka tillfälle under ett läsår och aldrig så att eleven riskerar att inte nå kunskapskraven i ett ämne. Detta innebär att elever inte kan få undantag för undervisning i simning, idrott eller sex och samlevnad, där det finns kunskapskrav i skolans kursplaner."

Enligt den nya skollagen ska det inte vara möjligt för föräldrar att hålla sina barn hemma från simundervisning eller lektioner som handlar om sex och samlevnad mer än vid något enstaka tillfälle, skriver skolministern och integrationsministern på DN Debatt. Diskussionen har funnits länge.

På en föreläsning i plugget blev jag varse hur stora de kulturella skillnaderna kan vara när det gäller synen på sex. Föreläsaren, Ahre Hamednaca, berättade om när han föreläst inför föräldrar och lärare och berört just ämnet sexualundervisning i skolan och vikten av att alla barn får tillgång till god sådan. En man i publiken höjde rösten. Han hade invandrarbakgrund men varit bosatt i Sverige i över 30 år. Hans motiv till att inte ha sina barn på de där sexualundervisningslektionerna var att han inte ville att de skulle delta i sexuella aktiviteter på lektionstid. Han var övertygad om att det var praktik, inte teori, på lektionerna och han ansåg sig ha bevis. Titta bara hur ungdomarna kramas och pussas ute på stan. De får hemläxor! Ja, fi fan asså.

Denne stackars man, som gissningsvis kommer från en kultur där det inte talas om sex offentligt och där sex är en ytterst privat angelägenhet, tycker sig säkert få ytterligare bevis nu på våren när unga människor går lättklädda och kladdar på varandra i närmaste grönområde. Det behöver således inte vara av illvilja eller dominans som föräldrar inte vill att deras barn ska delta i sexualundervisningen. Det kan handla andra perspektiv samt ren och skär okunskap om hur undervisningen ser ut. Dessa föräldrar skulle bjudas in till skolan och få bevittna en lektion, kanske skulle det hjälpa några att avdramatisera det hela.

Sex är fortfarande något personligt och lite skamset att prata om i Sverige. Vi minns nog alla hur generade lärare med rödsprängda ansikten försökte förklara sex för oss i skolan. Och inte fick vi några hemläxor heller...

Det bästa vore om människor som av religiösa eller andra skäl inte vill att barnen ska bada tillsammans med det motsatta könet eller delta i svensk sexualundervisning kan placera sina barn i särskilda skolor. Om barnen går i en vanlig kommunal ickekonfessionell skola ska undantag inte ges. Det är en vettig utgångspunkt.

Ge EU-politikerna fingret

"Man kan tycka att Sverige bara ska vara en delstat i EU. Men man kan inte låtsas att Sverige både kan fortsätta vara en självständig stat och lämna över mer och mer makt till ett parlament där vi väljer 2,4 procent av ledamöterna. Själv är jag för ett EU som är ett samarbete mellan självständiga stater. Då behövs inget EU-parlament."

Johan Hakelius förklarar varför vi inte ska rösta i valet till Europarlamentet. Det är skön läsning efter veckor av "det är din demokratiska skyldighet"-plattityder i morgon- och kvällspress. Poängen Hakelius gör med Sveriges pyttiga inflytande (18 av 718 ledamöter) i Europarlamentet är viktig. Parlamentet stiftar lagar som sätter sig över nationell lagstiftning. Vår möjlighet att påverka detta är alltså 2,4 procentig. Att säga att man måste rösta för att parlamentets beslut påverkar oss är således kontraproduktivt: ju fler som röstar, desto större klapp på axeln för EU att fortsätta utvidga sin makt på de enskilda medlemsländernas (och väljarnas) bekostnad. Ju fler som röstar, desto större legitimitet för en EU-elit att fortsätta skrubba varandras ryggar.

Det är naivt att tro att det spelar någon stor roll för dig, Sverige eller EU om vi skickar Marita Ulvskog, Carl Schlyter eller Gunnar Hökmark till Europaparlamentet. I bästa fall lyckas den vettigaste av dem med lite skademinimering i någon enskild fråga. I sämsta, och troligaste, fall röstar de precis lika.

Vissa säger att om det inte hjäper att rösta, hur hjälper det att inte rösta? För mig handlar det om legitimitet och vad jag med gott samvete kan stödja. Ett parti och dess företrädare ska förtjäna min röst. Det finns ingen poäng i att förstrött rösta på någon bara för att det "inte finns någon bättre". Då är det faktiskt vettigare att stanna hemma och peta sig i naveln. Vad legitimiteten beträffar är det ofrånkomligt att en röst i Europaparlamentsvalet är en röst på det EU vi har i dag. Gillar du EU av i dag, gå och rösta. Jag gör det inte och avser därför inte att ge EU-politikerna ansvarsfrihet genom att legitimera systemet.

Bankrånare kommer att fortsätta råna banker oavsett vad vi tycker om det. Men vi behöver inte artigt öppna dörren för dem när de just har genomfört rånet...

Se även: Därför river jag mitt röstkort

Tipstack: Markus

Varför talas det aldrig om vänsterpopulism?

Högerpopulism. Ordet används frekvent och det betyder alltid samma sak: främlingsfientlighet.
Med tiden har begreppet populism kommit att förknippas med främlingsfientliga partier och åsiktsyttringar. Detta är ett problem eftersom populism i minst lika hög grad hittas på den politiska vänsterkanten.

Främlingsfientliga personer, som sverigedemokrater, nationaldemokrater eller andra, kallas vanligtvis "högerpopulister" eller "högerextremister", som om det vore "höger" att vara främlingsfientlig. Diskussionen om vad som är höger och vänster är ganska ointressant och kan lämnas därhän (det är dock värt att nämna att sverigedemokraterna främst lockar besvikna socialdemokratiska väljare, inte borgerliga).

Vad som behöver diskuteras är vad som egentligen är populism. Begreppet har i dag i princip blivit synonymt med främlingsfientlighet och rasism, vilket är märkligt. Populism har i sig ingen direkt beröringspunkt med extrema åsikter från bruna mörkermän utan handlar om att ta ställning för "massan", "folket", mot en fiende. Fienden kan vara den politiska eliten, etniska eller religiösa grupper eller andra grupper i samhället (företagare, kapitalister). Således kvalar en hel del vänsterpartier och -politiker in som populistiska.

Den kanske mest välkända och skickliga populisten i svensk politik de senaste tio åren är Gudrun Schyman. Hon ledde ett parti bestående av socialister, radikalfeminister och övervintrade kommunister - vars åsikter och ställningstaganden ytterst sällan skulle delas av svenska folket i stort - men lyckades trots detta profilera partiet och politiken som handlade den om kvinnors rätt till heltid och sex timmars arbetsdag. Schyman lockade besvikna socialdemokratiska väljare till Vänsterpartiet genom att lova mer av allt till vanligt folk. Följden blev att Vänsterpartiet fick 12 procent i valet 1998, en nivå partiet inte lyckats närma sig sedan kommunisten Lars Ohly tog över. Partiet har visserligen fortsatt att lova allt till och lite till den stora massan, men för att populism ska vara lyckad krävs också en lyckad kommunikation och en agitators utstrålning. Ohly har inte riktigt kvalat in där.

Vänster eller höger - populister hittar vi överallt. Ska indelningen i "vänster" och "höger" göras, bör vi även tala om vänsterpopulister. De lovar allt till "vanligt folk", vem som ska betala kalaset förblir oftast oklart. De skyller problem, särskilt arbetslöshet, på onda arbetsgivare och giriga kapitalister och ger politiken en frälsningsroll för att ställa saker till rätta igen. Sådana populister är minst lika farliga och skadliga som någonsin främlingsfientliga agitatorer.

Riksdagspartierna känner sig hotade

"Vi kan vara stolta i Sverige över att stå för nolltolerans mot narkotika. [...] Nätet innebär stora friheter och möjligheter. För vår del innebär det dock att allt inte accepteras. Nej till narkotika. Nej till barnpornografi."

Och därför ska vi ha Ipred, FRA, Internetcensur och lagring av elektronisk kommuniktion?

Justitieminister Beatrice Ask och EU-valskandidaten Hans Wallmark skriver en synnerligen förvirrad text på Moderaternas sajt. De verkar tycka att Internet mest är till besvär. Där tittar nämligen folk på barnporr, köper knark och har sig. Den svenska nolltoleransen mot narkotika, som skördar liv varje vecka, varje månad, varje år och som både fördummar debatten och göder en cynisk människosyn, försvarar Moderaterna helhjärtat. Det är inte förvånande. När en företrädare för ett parti i en valkampanj kan posera med en knarkhund och sedan bli invald i Europaparlamentet säger det något om partiet i knarkfrågan. Men det helt oreserverade försvaret för svensk narkotikapolitik är ändå väldigt upprörande.

Ask & Wallmark försöker också ge Piratpartiet en känga genom att insinuera om att partiet skulle förespråka försäljning av kokain och hasch på nätet. Å ena sidan är detta förstås bara fånigt eftersom Pirapartiet inte har någon uttalad syn i narkotikafrågan - det borde Ask & Wallmark begripa (eller så går det helt enkelt inte in i skallen på dem att det finns partier som inte vill ha en politik på alla områden). Å andra sidan säger det något om Piratpartiets ställning i samhällsdebatten när en justitieminister och en Europaparlamentskandidat känner sig nödgade att angripa dem i sin artikel på Moderaternas egen webbplats.

Det är uppenbart att de etablerade partierna börjar känna sig hotade. Piratpartiet har fått en skjuts som jag faktiskt inte riktigt trodde var möjlig. Inte på så här kort tid i alla fall. Men det är inte främst Piratpartiets förtjänst att unga människor söker sig bort från Alliansen. De erbjuder människor ett alternativ, men de borgerliga partierna har på egen hand påskyndat denna utveckling genom att kissa på integritetsfrågorna. Det är ofrånkomligt att frågor som rör integritet och frihet på Internet kommer att engagera främst unga människor. Att de borgerliga inte har insett att de inte kan komma undan med vad som helst är deras eget jäkla fel. Piratpartiet har all anledning att känna sig rätt nöjt med utvecklingen så här långt.

Jobb sökes

Det här är säkert en månad för sent, men försöka duger.

Om någon känner någon som känner någon som har behov av lite arbetskraft i sommar, får ni gärna höra av er till mig på mailen. Det handlar främst om jobb under sommarmånaderna (men om det skulle villkoras, är det även möjligt med extraarbete i höst/vinter). Seriösa tips mottages med tacksamhet.

Folkrätten är staters rätt

MUF-ordföranden Niklas Wykman har föreslagit att svensk militär bör frita Dawit Isaak, som sitter fängslad i ett eritreanskt fängelse sedan 2001.

Aftonbladets utrikeskommentator Wolfgang Hansson håller inte med. "Det är en sällsynt dum idé. Det vore ett brott mot folkrätten och en regelrätt krigsförklaring mot Eritrea."

Tydligare än så kan inte problemen med folkrätten uttryckas: den handlar om staters rättigheter, inte människors. Stater i hela världen har enligt folkrätten rätt att förtrycka sina befolkningar som de vill. Folkrätten är inget annat än ett förakt för mänskliga rättigheter.

Den enda relevanta invändningen är egentligen att det vore oerhört svårt att genomföra ett fritagande eftersom ingen vet exakt var Dawit Isaak befinner sig. Det skulle vara en livsfarlig operation som skulle kunna kosta svenska soldaters liv. Att riskera detta för en person är kanske inte rimligt. Men att hävda folkrätten är ett riktigt dåligt argument.

Klimat(s)mart

Socialdemokraten Åsa Westlunds paroll i EU-valet är "rösta klimatsmart". Men ett vittne har berättat för Politikerbloggen att hennes kampanjbil är allt annat än "klimatsmart" - det visar sig nämligen vara en Chevrolet Uplander.

Ibland är den ofrivilliga ironin i politikens värld bara så underbar...

via Johan Ingerö

Om jag hade varit kandidat skulle det bara finnas en kampanjbil.

Lästips

Axel Kronholm skriver om verkningslösa drogtester i skolorna.

Hanna Wagenius skriver om oron för att integritetsvänner i allt högre grad nu väljer att lämna de borgerliga partierna.

Patrik Öhman skriver om hycklande socialdemokrater som försöker inbilla oss om att de värnar andra länders arbetare.

Tragikomiska valfilmer

Politisk TV-reklam hotar demokratin, säger vänsterblocket. Jag vet inte det jag. Om så oerhört taffliga och dåliga reklamfilmer skulle vara ett hot mot det demokratiska systemet, ja då är nog demokratin inte bara på fallrepet utan redan nere för räkning.

Nu är det ju inte så. Faktum är att det bara är Junilistan som har en valfilm inför Europaparlamentsvalet som kan kallas bra. Den har ett dramaturgiskt grepp, är lite småkul och har ett tydligt budskap: rösta på oss, rösta mot allt trams i EU. Kristdemokraten Ella Bohlin får inte ens vara ensam i sin valfilm. I stället plockar KD in partiledaren Göran Hägglund som sällskap. I Moderaternas valfilm gör Fredrik Reinfeldt en speak over. Filmen är inte propaganda för någon speciell kandidat utan för partiet. Det kan vara rätt smart. Få svenskar har någon koll på de olika EU-kandidaterna, men partierna känner de igen. Och Reinfeldt är faktiskt väldigt populär (vilket gör Göran Hägglunds medverkan i Ella Bohlins film ännu märkligare...). Men Moderaternas film är ack så tråkig.

Det var ganska väntat att det skulle vara taffliga och dåliga valfilmer över lag. Ändå är det så onödigt. Det skulle inte behöva vara så. Det finns massor av kunnigt folk som skulle kunna producera både informativa, tydliga och lite underhållande valfilmer för partierna. Tydligen har de inte tillfrågats. Det kanske kommer. Det är hur som helst befriande om svenska valrörelser framöver inte bara kommer handla om valstugor och fula photoshoppade ansikten på pappskivor fästa på lyktstolpar.

"Som socialliberal är det för mig självklart att försvara de grundläggande friheterna", hycklar Folkpartiets kandidat Cecilia Wikström. Samtidigt vill hon nämligen inte tillerkänna människor bestämmanderätten över sina egna kroppar eftersom hon är för sexköpslagen och drar likhetstecken mellan sexarbete och människohandel. Vi får vara glada för att att människan i alla fall har hedern att kalla sig socialliberal.

Det känns faktiskt skönt att inte rösta.

Junilistans valfilm är den bästa.

On the flip side

Nordkorea har provsprängt kärnvapen. Kombinationen världens mest paranoida regim och kärnvapen ger inte helt tillfredsställande känsla i magen.

Men vad ska omvärlden göra? I FN förbereds det starka verbala avståndstaganden och kanske lite extra sanktioner. Nå, Kim Jong-Il kissar på omvärldens alla skriftliga eller muntliga fördömanden. Regimen bryr sig heller inte det minsta om sin egen befolkning, som i slutändan är de som drabbas av sanktioner mot landet. Världen står således handfallen och världens grymmaste regim kan fortsätta skrämma sina grannar och bete sig allmänt svinaktigt.

Det är få i Sverige som tycker att Nordkorea har ett särskilt attraktivt styrelseskick. Svensk-koreanska föreningen är undantaget. Föga förvånande har föreningen en alldeles egen tolkning av kärnvapentestet. På föreningens sajt meddelas att "DFRK stärker sitt nukleära försvar" (på samma sätt som att Östtyskland stärkte sitt försvar mot Väst genom att bygga en mur, får vi förmoda). De menar vidare att "DFRK är en konstitutionell flerpartidemokrati som garanterar yttrande­- och församlingsfrihet för alla medborgare". Se där ja.

Därför river jag mitt röstkort

"De nya moderaterna har valt sin väg. De får klara sig med Blondinbella i stället."

HAX förklarar i ett lite dystert inlägg varför han inte kommer att kunna rösta på Moderaterna. Det går helt enkelt inte att med gott samvete rösta på ett parti som skjuter den personliga integriteten i sank på det sätt som Moderaterna gjort under den senaste mandatperioden. Därmed är det inte möjligt för en frihetsvän att rösta på något av de borgerliga partierna i valet till Europaparlamentet.

Jag delar den analysen. Jag kan förstå att frihetliga människor väljer att stanna i de borgerliga partierna för att kunna påverka inifrån (även om jag inte tror särskilt mycket på det i dagsläget). Men jag kan inte förstå hur frihetligt sinnade utanför partierna med gott samvete kan rösta på dessa partier när de uppenbarligen står för helt andra ideal. Jag har all respekt för Christofer Fjellners arbete för frihandel och mot förmynderi och övervakning. Men det hjälper föga när han företräder ett parti som blivit alltmer kollektivistiskt sedan Fredrik Reinfeldt tog över rodret. Det avspeglas både på hemmaplan och på EU-nivå. En sann liberal kan helt enkelt inte stödja detta.

Jag har valt att inte rösta alls i valet till Europaparlamentet eftersom jag inte känner någon önskan att legitimera ett EU som står för helt andra värden än jag. EU har utvecklats till något jag inte längre kan försvara. Jag tror inte längre på en positiv förändring. Piratpartiet har rätt när de säger att rött eller blått inte spelar någon roll i praktiken. Oavsett färg på majoriteten i parlamentet kommer vi även fortsättningsvis att få jordbruksstöd, övervakningsdirektiv, regleringar samt en enorm och ständigt växande EU-elit som smörjer sitt krås med våra skattemedel. För kandidaterna handlar det om chansen att komma till ett veritabelt smörgåsbord av pengar och förmåner. Politiken är en liten bonus. Och svenska folket verkar inte känna till en bråkdel.

Hur jag ska göra i riksdagsvalet om ett drygt år vete gudarna. Jag röstade på Centerpartiet 2006 och även om partiet fortfarande är det mest vettiga, eller minst galna, av de borgerliga partierna kan jag inte stödja ett parti vars värderingar på så många punkter skiljer sig från mina egna. Jag har trots allt en moralisk kompass. Att rösta på enskilda vettiga kandidater är ingen framkomlig väg i ett system där den enskilde ledamoten inte betyder något, där rösten i slutändan hamnar på partiet och inte personen. I ett sådant system är det partilinjen du röstar på, inte ledamöternas egna åsikter.

Det finns ännu tid att grunna på inför nästa riksdagsval. Inför Europaparlamentsvalet är dock mitt val fattat - som synes nedan.

Jag klipper mitt röstkort. Intressant nog har människor i min närhet,

som alltid brukar rösta, valt att göra detsamma denna gång.

Bokbålens tid

"Uppsala universitet har bestämt sig för att bränna hela upplagan av en bok som riktar skarp kritik mot Eva Lundgrens forskning om ritualmord på barn. Anledningen är att ett formellt fel i handläggningen av forskningsärendet i efterhand har upptäckts. Men varför detta skall leda till att den redan tryckta boken makuleras förblir oklart."

I början av 1990-talet dömde Svea hovrätt en pappa och mamma till 10 respektive fem års fängelse för att ha våldtagit sin dotter under flera år. Efter domen började dottern berätta för sin fostermor, som hon bodde hos under rättegångarna, om ritualmord på barn. Hon skulle även ha sålts till andra män. Föräldrarna beviljades till slut resning av Högsta Domstolen och i en ny rättegång friades mamman medan pappans straff sänktes till 5 år.

Docenten vid Uppsala universitet Max Scharnberg har utkommit med en bok, i vilken han hävdar att det så kallade Södertäljefallet var ett justitiemord och ifrågasätter teorin om bortträngda minnen. Lennart Wikander, som är prefekt vid pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet, har beslutat att Scharnbergs bok ska förstöras. Södertäljefallet skickade inte bara en man i fängelse. "Forskaren" Eva Lundgren slickade hungrigt i sig detaljerna om ritualmord på barn och skapade egna förvirrade teorier kring dessa påstådda rituella övergrepp. Scharnberg kom i sin granskning fram till att det handlade om falska minnen och att flickan indoktrinerats av mamman. Och det fick han tydligen inte göra.

Max Scharnberg är inte ensam om att ifrågasätta teorierna om bortträngda minnen. Stora delar av Quickutredningen bygger på just dessa idéer - att en person kan ha varit med om så traumatiska upplevelser att hjärnan helt enkelt stängt inne det hemska för att skona personen i fråga. Med hjälp av psykoterapi kan sedan minnena plockas fram bit för bit och med professionell hjälp kan de bearbetas.

I Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick som sändes förra året togs frågan om bortträngda minnen upp. Richard J McNally, minnesforskare och professor vid Harvarduniversitetet, menar att hemska minnen snarare är svårare att glömma än andra mer vardagliga minnen. Det är egentligen ganska logiskt. Människor som har varit med om något traumatiskt skulle gärna vilja glömma det där hemska - om det bara gick. Men vi kan inte bara radera minnen som vi kan radera filer på en dator. Vi kan tränga bort dem i vaket tillstånd när vi sysselsätter oss med annat, men ofta kommer de tillbaka i sömnen. Eller så förföljer de oss på dagarna också. Det kan räcka med en doft, ett ljud eller något annat som påminner oss om det hemska för att vi ska kastas tillbaka till den där händelsen.

Det finns goda skäl att tvivla på teorierna om att det är möjligt att helt borttränga minnen för att sedan med psykoterapeutisk hjälp kunna plocka fram dem ur det fördolda. Fallet Quick, fallet "Ulf" och Södertäljefallet har alla gemensamt att de handlar om falska utsagor och påverkan utifrån, terapeutisk eller annan, på berättaren. Historier har skapats och människor har kastats i fängelse som en konsekvens av dessa skapade historier.

Bränna böcker? Hur långt kan den politiska korrektheten få gå för att tillfredsställa den radikalfeministiska diskursen? Det är nästan så att jag skäms över att jag ägnade två år av mitt liv åt studier vid Uppsala universitet.

via Axess blogg

Universitetet lever onekligen upp till sitt motto.

Fredagsnöje

En flicka som håller i en purjolök och sjunger "Ya ya yippi yippi ya ya yay". Det känns väldigt... tyskt (låter visserligen snarare holländskt på texten). Same same.

Håll till godo. Det är ju fredag.

Obama imponerar

Jag skulle förmodligen inte ha röstat på Barack Obama om jag vore amerikansk medborgare, men det kändes onekligen som en frisk fläkt när han vann valet och tog över efter George W Bush. Bara att slippa se en gråhårig gubbe som president är lite upplyftande.

Nu handlar dock politik om mer än hudfärg och ålder. Och jag måste säga att Obama har imponerat på mig under sina första månader som amerikansk president. Han har gett ett intryck av att veta vad han vill och vara villig att agera. Pressen på honom är enorm och hur han än agerar kommer många människor, som kommit att se honom som någon sorts frälsare, att bli besvikna. Det är oundvikligt. Jag tror ändå att USA kan vara på väg i rätt riktning efter åtta års mörker. Den positiva aura som fortfarande omger Obama vart han än kommer öppnar upp för framgångar som annars kanske inte hade varit möjliga. Detta måste han utnyttja.

Barack Obama bröt genast med Bushs politik. Tydligast har detta uttryckts i utrikespolitiken, där behovet av en förändring varit som mest angelägen för oss som inte bor i USA. Obama lovade att stänga Guantánamolägret på Kuba. Jag var lite skeptisk till hur detta egentligen skulle realiseras och om Obama verkligen skulle våga. Men presidenten verkar stå fast vid sitt ord. Den rättsvidriga interneringen av misstänkta terrorister, tortyr, hela paketet känt som extraordinary rendition, ska upphöra. Erkännanden som tillkommit under tortyr ska ogiltigförklaras. Den amerikanska administrationen visar upp en både förändrad retorik och praktik. USA kan börja bygga upp sitt anseende igen.

Obama var tydlig i sitt tal - Guantánamo har skadat USA mer än det har hjälpt i terroristkampen: "Det minskar villigheten hos våra allierade att arbeta med oss i kampen mot en fiende som opererar i flera olika länder. Hur man än ser det så överstiger kostnaden för att hålla det öppet, svårigheterna i att stänga det."

Helt enkelt är det inte. Men det måste göras. USA ska inte, i kampen för demokrati och frihet i världen, begå brott mot mänskliga rättigheter. Förre vicepresidenten Dick Cheney har krupit fram ur sin håla och helt ogenerat försvarat tortyr i kampen mot terrorismen. Det markerar ännu tydligare hur viktigt det var att Bush äntligen kastades ut och att Obama tog över.

Barack Obama undertecknar ordern att stänga lägret på Guantánamo Bay.

Kan yttrandefrihet missbrukas?

Antisemiten Ahmed Rami, kanske mest känd som mannen bakom Radio Islam, blev inbjuden av utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet för att diskutera yttrandefrihet. Föreningens ordförande Tamuz Hidir menar att föreningen "har den legitimiteten att vi kan bjuda in talare och folk vet att det inte är våra åsikter utan det är den personen som får stå till svars för det." Gott så, kan man tycka.

Men DN går i taket. Tidningen anser att Ahmed Rami har missbrukat sin yttrandefrihet genom att hetsa mot judar. Han är dömd för hets mot folkgrupp sedan tidigare, men det har inte avskräckt honom från att fortsätta sprida antisemitism. Det är här DN går vilse. Definitionsmässigt kan inte yttrandefrihet missbrukas. Att påstå något sådant är i sig att tumma på yttrandefriheten eftersom det antyder att alla åsikter inte ryms under denna frihet. Och då har vi i praktiken inte yttrandefrihet alls. Lagen ska inte bara skydda sossiga riksdagspartiers rätt att yttra sig. Även böghatande pastorer, bindgalna nazister och antisemitiska islamister måste ha rätt att öppet få säga vad de tycker. Det är denna frihet som gör det fria demokratiska samhället överlägset det samhälle som de nyss nämnda grupperna predikar om.

Jag kan hålla med DN i sak när det gäller olämpligheten att bjuda in en ökänd antisemit för att diskutera yttrandefrihet på ett av Sveriges universitet. En sådan diskussion skulle lika gärna, eller ännu hellre, kunna föras av två eller fler personer som är kunniga i ämnet och som tar utgångspunkt i Ahmed Ramis bravader. Men när DN påstår att Rami, genom att sprida antisemitisk dynga, har gjort sig skyldig till att "grovt missbruka yttrandefriheten" visar tidningen att den över huvud taget inte begriper vad denna frihet egentligen handlar om. Den handlar inte i första hand om att sossiga folkpartister på en av landets morgontidningar ska ha rätt att uttrycka sina sossiga folkpartistiska åsikter. Det handlar om att åsikter som upprör, irriterar och kanske rent av kränker ska få uttalas utan repressalier. Det är lite beklämmande att DN:s ledarredaktion inte har insett det.

Inför omvalsbegränsning för riksdagspolitiker

Moderaternas Anne-Marie Pålsson kommer inte att ställa upp för omval 2010. Orsaken hon anger är att riksdagen har "tömts på innehåll, makt och inflytande" och blivit ett "transportkompani åt regeringsmakten". Det är allvarlig, men dessvärre befogad, kritik.

Sveriges riksdag har ytterst få bråkstakar. Den mest kända för närvarande heter Camilla Lindberg (fp), som blev utskrattad när hon lade en motion om att sluta straffbeskatta TV- och datorspel och sedan dess har gjort sig betydligt mer omtalad för att vara bråkstake i FRA-frågan. Riksdagen behöver fler bråkstakar, personer som har ett samvete och inte bara går i husses koppel år efter år. Det så kallade personvalsystemet som Sverige har är i praktiken dött - det såg vi inte minst i FRA-frågan när ledamöter som hållit brandtal för integriteten eller delvis gått till val på integritetsfrågor svek och stödde partilinjen ändå.

Det skulle vara positivt för demokratin om partiernas makt minskade till de enskilda ledamöternas förmån. Dessutom måste vi få se ett slut på proffspolitikerna. Personligen skulle jag vilja se en begränsning i hur länge en ledamot får sitta i riksdagen. En lämplig gräns är två mandatperioder - därefter skulle personen i fråga tvingas göra något annat i minst fyra år. Pålsson kommer vid valet 2010 att ha suttit just i två mandatperioder och skulle således ha nått denna gräns. Nu finns den ju inte. Andra kommer att ställa upp för omval trots att de spenderat större delen av sina liv i riksdagens trygga kammare. Det är demokratiskt osunt.

Lite genusanalys

Bara en liten tanke: hur rolig hade den här filmen varit om de där fyra killarna i stället varit fyra tjejer? Hur högt hade Charlotte Perrelli applåderat då?

Unga pirater

Detta är fullständigt ovetenskapligt och egentligen säger det därför inte så mycket. Men. I dessa EU-valstider när vinden blåser för Piratpartiet är det ändå intressant: jag tog en titt på en undersökning på ett av Sveriges största, kanske rent av det största, spelforum på nätet (Loading). Frågan gällde vilket parti forumanvändarna skulle rösta på i Europaparlamentsvalet. Resultatet är rätt talande.

Jag tror att många unga som kommer att rösta på Piratpartiet i EU-valet kanske röstar för första gången, alternativt för första gången röstar utifrån en specifik fråga som engagerar dem. Frågan är hur detta påverkar dem när det drar ihop sig till riksdagsval 2010?

Vilket parti får din röst?

Socialdemokraterna 4.2%

Vänsterpartiet 5.2%

Miljöpartiet 6.8%

Kristdemokraterna 0.5%

Centerpartiet 1.0%

Folkpartiet 4.7%

Moderaterna 3.1%

Piratpartiet 57.3%

Något annat 6.3%

Har ingen rösträtt/tänker inte rösta 10.9%

Rädslan för radikalism

Sverige brukar kallas "landet lagom". Vi ska dricka lagom. Inte sticka ut för mycket. Det statliga spelmonopolet uppmanar oss att "spela lagom". Följaktligen ska vi också rösta på lagom politiker som för en lagom politik som leder till lagom konsekvenser för oss alla.

I vissa frågor kan jag ifrågasätta hur "lagom" Sverige egentligen är. Radikalfeminismens framgångar har skapat politiska initiativ som är allt annat än lagom. Men vi ska minnas att det är på politisk och akademisk nivå det breda stödet för radikalfeminismen finns, inte i de breda folklagren. Ett parti med radikalfeminism på agendan, som Feministiskt initiativ, kommer aldrig att vinna några större väljarsympatier.

Den folkliga rädslan för radikalism gäller inte bara feminismen, det gäller i lika hög grad marxistiskt tankegods. Trots decennier av romantisering av kommunismen i Sverige, trots att ett av riksdagspartierna styrs av en uttalad kommunist (som numera inte kallar sig det trots att han inte alls har bytt åsikt) och trots att grogrunden för en antikapitalistisk strömning torde vara perfekt i dagens krisande tider med kapitalismen som utmålad bov, tycks de vänsterextrema idéerna inte alls tilltala väljarna. Det är fortfarande marginaliserade grupper som tror på kapitalismens undergång och det klasslösa samhällets seger.

Emellertid är intresset för klassiskt liberala idéer inte större. Radikala liberala förslag har liten chans att vinna förtroende i ett land där bara ordet privatisering blivit synonymt med nedskärning/försämring/hot mot "tryggheten". Om liberala reformer ska drivas igenom, bör de genomföras bakvägen och lite i det tysta. Effekterna behöver inte alltid vara impopulära (få skulle i dag vilja överge rätten att välja skola, sjukhus etc.). Men det går inte att gå till val på omfattande liberaliseringar eftersom den svenska diskursen är vänsterorienterad - den måste politikerna förhålla sig till vare sig de vill eller inte. Det värderingsskifte som Maud Olofsson har talat om tycks låta vänta på sig - inte minst på grund av att hon är isolerad i sin egen regering. Det görs inte längre några seriösa försök att påverka den svenska politiska diskursen i frihetlig riktning.

Mona Sahlin påstår att skillnaderna mellan blocken är stooora. Att din röst spelar roll. Att det handlar om "värderingar". Visst finns värderingarna där i botten, men precis som statsvetaren Tommy Möller hävdade under dagens vårsläpp med förlaget Liber (Möller är aktuell med boken Politiskt ledarskap) har politiken avideologiserats. I Sverige är människor kort och gott sossar, om än i olika hög grad. Det är utifrån denna insikt som Fredrik Reinfeldt som kapten på det moderata skeppet har kastat ideologin överbord och bestämt sig för att ankra så nära Socialdemokraterna som möjligt - det är där de stora väljargrupperna finns och därmed chansen till makten och härligheten. Förbluffande nog har Reinfeldt samtidigt lyckats behålla sina gamla moderatväljare (man kan undra vad som fick dem att rösta på partiet tidigare).

Jag har inte mycket till övers för marxister och kommunister, men det skulle onekligen vitalisera den politiska debatten om vi fick två eller fler radikala alternativ som stod mot varandra. Vår röst skulle spela roll, det skulle åter pratas ideologi och värderingar. Människor skulle tvingas rannsaka sig själva. I dag är det emellertid ytterst tveksamt om något annat riksdagsparti än Vänsterpartiet över huvud taget skulle klara av en ideologisk debatt. Även Miljöpartiet är på väg in i det urvattnade politiska mittens rike.

Allt detta är en utopisk tanke, det vet både du och jag. Även i nästa års val kommer två i allt högre grad snarlika politiska alternativ att jaga din röst. Båda kommer att försöka övertyga dig om att din röst spelar roll och att skillnaderna mellan blocken är "tydliga". Striden kommer emellertid i vanlig ordning att handla om några procentjusteringar i a-kassan (utmålad som en ödesfråga av Socialdemokraterna) och vilket alternativ som kan erbjuda flest statligt subventionerade jobb till arbetslösa. Frågan är när den dagen kommer när allt fler anser att det inte ens är värt att släpa sig till vallokalen?

I fablernas värld

Det tycks och tros oerhört mycket om prostitution. Myter, ogrundade föreställningar och förutfattade meningar sprids av ideologiskt avskärmade blindstyren. Natalia Kazmierska har tagit en titt på påståendena om prostitution och sexköp kring EU-eliten i Strasbourg och funnit det man kunde vänta sig: att ryktena inte verkar stämma.

"Det är allmänt känt att det är så", "alla vet att det är så", "det sägs", "jag har hört", "det luktade åt det hållet". Mer konkret än så blir det aldrig. När någon frågar de som arbetar direkt med sexarbetarna, vederläggs alla dessa rykten. Politikerna hade bara behövt ringa ett samtal för att få veta att det de har "hört", det "alla vet", är hörsägen och rykten, inget annat. Både Europol och den svenska polisen hävdar att det inte finns något stöd i ryktena. Eftersom politikerna och antiprostitutionsaktivisterna sprider påståenden som inte går att belägga blir själva frånvaron av belägg en del i "bevisningen" för att problemet är dolt under ytan. Lite likt konspirationen som inte går att bevisa just därför att den är en konspiration. Och varför titta närmare? Alla "vet" ju hur det ligger till ändå. Med ett sådant bisarrt förhållande till källkritik är det inte märkligt att myter och felaktiga föreställningar tycks fortplantas av sig själva inom vissa kretsar.

På Irland fanns uppgifter om att 102 kvinnor utsatts för trafficking under en period på 21 månader. Detta antal sades vara "toppen på ett isberg". Vi skulle alltså förstå att mörkertalet är enormt. När den irländska polisen undersökte saken fann de två möjliga fall där kvinnor kan ha utsatts för människohandel för sexuella ändamål. Polisens slutsats var att uppgifterna som presenterats var en del i en politisk agenda och således inte trovärdiga. Fotbolls-VM i Tyskland 2006 är ett annat exempel på hur rena lögner användes för att propagera mot sexköp och sexarbetarnas rättigheter. Svenska politiker och antiprostitutionsaktivister målade upp bilden av en veritabel folkvandring av prostituerade från öst till Tyskland. Varning för den asiatiska horden! Det talades om 40 000 sexsäljare. Efteråt vill säkert vissa av dessa aktivister tro att det var deras förtjänst att denna ström av tvångsprostituerade från östra Europa aldrig syntes till i Tyskland.

Tänk till en extra gång när någon som arbetar mot prostitution kastar ur sig påståenden om hur många som utsätts för trafficking varje år och hur stor andel av alla sexsäljare som är tvångsprostituerade. Vi vet helt enkelt väldigt lite om omfattningen av människohandel för sexuella ändamål - och hur stor andel av alla sexarbetare som arbetar det mot sin vilja är helt omöjligt att säga.

Det är ganska talande att den ena sidan i diskussionen om sexköp tvingas ta till lögner och överdrifter för att argumentera för sin sak...

Tragik med publik

Det är lördag och final i Eurovision song contest. Var tredje svensk kommer att titta. Dock inte undertecknad. För att citera Peter Dalle: "Det är så att man bli avundsjuk på munkarna som bränner sig i protest. Vad som helst, för fan, bara folk tittar..."

Jag misstänker att jag nog har någon film jag kan plocka fram i stället...

Faller fritt som i en dröm

Det är inte lätt att vara socialdemokratisk partiledare i dag. Väljarna har extremt lågt förtroende för Mona Sahlin. Statsminister Reinfeldts siffror är överlägsna.

Nu är förtroendemätningar inte allt, men det måste ändå betraktas som ett problem när Socialdemokraternas egna väljare i kristider ger en borgerlig regering beröm. Beställaren av undersökningen heter visserligen Moderaterna och jag vet inte exakt hur frågorna har ställts (sådant är som bekant viktigt när resultat från opinionsundersökningar ska bedömas) - men att två tredjedelar av Miljöpartiets och över hälften av Socialdemokraternas väljare anser att alliansregeringen gör ett mycket bra eller ganska bra jobb för att hantera krisen, är förstås lite anmärkningsvärt.

Det finns troligen flera förklaringar till detta resultat, frånsett eventuella riggade frågor i undersökningen. Dels har inte Sverige drabbats lika hårt som vissa andra europeiska länder. Vi har ingen bankkris som i Baltikum, vi har inga skenande räntor, ingen galopperande arbetslöshet och inom handeln är det faktiskt åter positiva tongångar efter några månaders stiltje. Krisen tycks helt enkelt inte uppfattas som någon kris utan snarare som en elak konjunkturnedgång. Regeringen håller dessutom hårt i statens plånbok när oppositionen skriker efter utgiftsökningar, vilket ger den trovärdighet och skapar en känsla av försiktighet och lugn.

En annan förklaring är oppositionens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ. Med bara ett drygt år kvar till riksdagsvalet är det fortfarande oklart hur oppositionen ska kunna komma överens om en rad stora frågor. Socialdemokraterna anser, säkert helt riktigt, att slaget om regeringsmakten 2010 kommer att handla om jobben. Därför värmer man upp genom att prata om arbetslösheten redan i det kommande EU-valet. Frågan är om människor är så dumma att de tror att en stigande arbetslöshet i Sverige, särskilt bland ungdomar (vilket i sig är ett gammalt fenomen), kan lösas på EU-nivå. Jag tvivlar. Det luktar desperation om detta utspel från Socialdemokraterna. Allt S, MP och V har lyckats med sedan regeringen opinionsmässigt kom tillbaka i matchen igen är att skälla, gnälla och vara allmänt missbelåtna. Det duger inte för att vinna väljarnas mandat. Lite mer har faktiskt folk rätt att begära.

Att Reinfeldt är populär även bland socialdemokratiska väljare var något jag märkte när jag tidigare arbetade för Demoskop. Känslan var att det var väldigt många som röstade på Socialdemokraterna och samtidigt ansåg att Reinfeldt är en trevlig och trovärdig fyr. Den känslan har nu bekräftats i ett antal mätningar. Samtidigt är det uppenbart att Mona Sahlin inte har lyckats vinna sina egna väljares hjärtan. Envisheten hos bland andra kvinnoförbundet att partiet tvunget skulle ha en kvinnlig partiledare efter Göran Persson kan komma att resultera i att Socialdemokraterna går in i en lång period i opposition.

Åter igen påminns vi om varför människor ska väljas för sin kompetens, inte sitt kön. Om nu Mona Sahlin även valdes för sin kompetens, ja då är läget värre än befarat för det gamla arbetarepartiet...

Kristdemokraterna vet ditt bästa

Kristdemokraterna är kanske riksdagens mest intoleranta parti. De bygger sin politik på moralism och mögliga kristna värderingar. Det gör att de bekämpar en fri sexualitet (i gott samarbete med övriga riksdagspartier, ska tilläggas), fortfarande går i tron att videovåld och TV-spel leder till ungdomskriminalitet och vill censurera internet. Det har kort sagt inte skett någon utveckling i det kristdemokratiska hjärnkontoret på 20 år.

Att de är varma anhängare av restriktioner på alkohol är således inte förvånande. Det ligger helt i linje med partiets vilja att detaljreglera och leka förmyndare åt medborgarna. Å ena sidan kräver Kristdemokraterna att varje medlemsland måste få rätt att besluta om en egen alkoholpolitik (ty "alkoholen är inte vilken vara som helst"). Å den andra vill partiets toppnamn till Europaparlamentet, Ella Bohlin, påtvinga andra EU-länder den svenska sexköpslagen (ty "kroppen är inte vilken vara som helst"). Konsekvent?

Alliansregeringen borde efter tillträder ha avvecklat Folkhälsoinstitutet och avskaffat den folkhälsofascistiska politik som strävar efter rena, sunda människor i ett rent och sunt samhälle (smaka bara på KD-parollen "Ett friskt Europa" inför EU-valet...). I stället lade Kristdemokraterna beslag på folkhälsoministerposten i regeringen och under Maria Larsson har pekpinneretoriken bara fortsatt.

Jag kan förstå att det finns en oro för ökat drickande i Sverige. Men varför är alkohol fortfarande så spännande? Den svenska alkoholkulturen har präglats av förmynderi under så lång tid att alkoholen närmast har mystifierats. Avskaffade monopol och en utökad tillgänglighet på det enda kvarvarande detaljhandelsmonopolet har avmystifierat alkoholen steg för steg, men fortfarande är alkoholen svenska folkets stora helgnöje. Alkohol är på många sätt en trevlig social drog, men om vi jämför med exempelvis cannabis är effekterna av alkoholdrickande en lördagkväll inte särskilt upplyftande. Jag tror att förmynderiet har bidragit till en destruktiv svensk alkoholkultur. Det har dessutom odlat föreställningen att vi inga andra droger hava ska jämte den allsmäktiga alkoholen, pinad under Systembolaget.

Även Kristdemokraterna måste inse att stängda gränser eller en nitisk tull inte löser något. Det måste bli ett slut på politikernas översittarfasoner gentemot medborgarna. Som vuxna människor har vi rätt att få bli behandlade som sådana och inte som sämre vetande barn.

"Klimathotet" tonas ned

En ny studie vederlägger tidigare föreställningar om höjda havsvattennivåer om hela eller delar av istäcket på Antarktis skulle kollapsa, berättar SvD (ej online). 5-6 meter har reducerats till hälften.

Detta visar hur fluffiga och opålitliga klimatforskarnas beräkningar är. Det värsta är att världens politiker fattar beslut på sådana här siffror.

"Det intressanta är att havsnivåhöjningen inte är kopplad till hur snabbt eller i hur stor omfattning istäcket kollapsar", säger Jonathan Bamber vid brittiska Bristoluniversitetet som presenterar rönen i tidskriften Science.

Forskarna vet helt enkelt väldigt lite om framtidens klimat. Ändå förklaras diskussionen gång på gång vara "över". I själva verket har den bara börjat. Att genomföra genomgripande förändringar i hela världen grundade på så här osäkra uppgifter är oerhört oansvarigt.

I huvudet på Kajsa Ekis Ekman

Världen förändras. Kajsa Ekis Ekman, sexmoralistisk vänsterskribent i DN Kultur, hänger inte med. Moderaterna kallar sig för ett arbetarparti, MUF och kristdemokrater demonstrerar på gatorna (!). Hur ska detta sluta? I fullkomlig förvirring, tydligen.

Det Kajsa Ekis Ekman irriterar sig på är att ungdomsförbundet till den franske presidentens parti har börjat använda sig av begreppet "revolutionärer". Det förbjudna R-ordet är alltså ute ur den låda till vilken enbart vänstern haft nyckeln tidigare, enligt Ekis Ekman. Om vi för ett ögonblick ursäktar det tvivelaktiga i att Nicolas Sarkozy får stå modell för allt som representerar "högern", finner vi hos Kajsa Ekis Ekman en oro för att högern "stjäl" de begrepp som vänstern har haft språkmonopol på genom decennierna. Och det går inte för sig.

Det är jobbigt att bli utmanad. Socialdemokraterna utmanas av Nya Moderaterna. Vänsterfeministerna utmanas av liberala feminister. Definitioner av begrepp som rättvisa och solidaritet är inte längre förbehållna vänsterns plakat på första maj. Men är revolutioner per definition vänster? Är det vänster att över huvud taget demonstrera? Om det är sådana föreställningar som finns inne i Kajsa Ekis Ekmans huvud förstår jag varför hon upprörs över att gator och torg inte längre tillhör de röda fanorna allena och att människor med värderingar som brukar betecknas som höger har mage att framföra sina egna definitioner.

Kajsa Ekis Ekman visar prov på politisk och historisk okunskap när hon hävdar att "revolution är det sista som högern vill". Det är en möjlig slutsats att dra om man, som Ekis Ekman, låter Sarkozy stå modell för vad som är höger. Till höger räknar sig emellertid vanligtvis även klassiska liberaler och anarkokapitalister, och att påstå att dessa människor inte vill genomföra genomgående förändringar i samhället är en aning… korkat. Hon hävdar att i ordet revolution ”finns så många människors samlade längtan förborgad”, vilket gör att det är ren och skär språkstöld av högern att över huvud taget använda ordet. Folk blir lurade! Jag har dock svårt att se var denna "samlade längtan" skulle finnas någonstans, om vi nu för ett ögonblick låtsas att världen är större än DN:s kulturredaktion. Jag tror inte att var och varannan svensk, eller europé för den delen, går och håller tummarna för att proletariatets diktatur ska förverkligas under nästa kvartal. Människor gillar överlag inte stora förändringar på kort tid. Revolution är dessutom såå 1900-tal.

Nej, högerns mål är inte att avskaffa klassamhället och "demokratisera kulturen", det är riktigt. Men om detta krävs för att ha legitim rätt att använda sig av begreppet revolution, blir begreppet bara meningslöst. Personligen är jag inte revolutionär. Jag tror inte på genomgripande förändringar på väldigt kort tid. Jag förespråkar en långtgående evolution av samhället i frihetlig riktning. Det betyder emellertid inte att det skulle saknas personer på högerkanten som vill gå snabbare fram. Sarkozy är knappast en av dem.

Skillnaden mellan frihetliga revolutionärer och revolutionärer på vänsterkanten är att de förstnämnda har en grundläggande respekt för äganderätten. Den demokratiska högern accepterar ej övergrepp mot andra människors rättigheter i frihetens namn. Allt annat är revolutionsromantik. Och den får ni inom vänstern gärna behålla för er själva. Där kan ni känna er ohotade.

Debatten lever igen - vad är nästa steg?

Argument mot sexköpslagen framfördes innan den röstades igenom 1999, men vi har en tradition i Sverige att "i god demokratisk ordning" acceptera lagar sedan de har införts. Därför har sexköpslagen fått verka i lugn och ro sedan dess. Nu, tio år senare, har plötsligt debatten vaknat till liv igen. Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet vållade stor uppståndelse. DN Kultur skickade fram sin allra mest rabiata sexmoralist, Kajsa Ekis Ekman, för att såga avhandlingen. Sedan dess har den för anmälts för vetenskaplig oredlighet (!) och radikalfeminister, statsfeminister och kristna flottsuggor från både höger och vänster har krupit fram ur sina hålor för att försvara lagen.

CUF:aren Hanna Wagenius har gjort sitt till för att föra upp frågan om sexköpslagens vara eller icke vara på agendan. Det är välkommet och glädjande. Sex är ett ämne som engagerar männikor - på båda sidor. Aftonbladetkrönikören Lisa Magnusson har skrivit krönikor i ämnet sex och moral tidigare. Nu går hon emot stereotypa kollektiva föreställningar om män och kvinnor som förövare och offer. Självklarheter för många av oss - radikalt och kontroversiellt i en blaska som Aftonbladet. Lisa Magnusson kallar sig feminist, men verkar ha väldigt lite gemensamt med intellektuella stolpskott som Kajsa Ekis Ekman, Jenny Westerstrand eller Zaida Catalán.

Zaida Catalán vill egentligen inte diskutera sexköpslagens vara eller icke vara - hon vill hellre diskutera hur den ska skärpas och exporteras till övriga EU. Så klart. Det som förenar lagens förespråkare är att de ger blanka tusan i den grupp som i allra högsta grad påverkas av sexköpslagen: sexarbetarna. Folkpartiets Cecilia Wikström visade detta när hon debatterade mot Alexander Bard i Kvällsöppet med Ekdal, Miljöpartiets Zaida Catalán visade prov på samma cynism och arrogans när hon debatterade mot Hanna Wagenius i Debatt. De ser snarast förvånade ut att sexarbetarna över huvud taget nämns i sammanhanget. Detta är förbluffande och visar på en oerhörd översittarmentalitet.

I den Catalánska världen gäller regeln sex+pengar=slaveri. Det handlar om "kvinnor och barn" (ja, glöm inte barnen!). Där finns inga grad- eller artskillnader. Problemet för Zaida är att detta är en icke-debatt. Ingen förespråkar människohandel. Ingen försvarar sex med minderåriga. Det vet med all säkerhet Zaida Catalán också. Alternativt är hon så oerhört förvirrad att hon helt enkelt inte förmår se skillnaden mellan en person som säljer sexuella tjänster av spänning eller för att dryga ut hushållskassan och en person som luras från ett land till ett annat, hålls inlåst och tvingas ta emot kunder för sex. Kan man inte se den skillnaden är man oseriös och då har man bannemej inget i debatten att göra.

Debatten är således väldigt välkommen. Men vägen till att faktiskt uppnå en politisk förändring är lång. Sexköpslagen är under så kallad "utvärdering", men utredaren Anna Skarhed har fått tydliga direktiv att inte ifrågasätta lagen i sig, vilket bara kan resultera i att sexköpslagen ges tummen upp för fortsatt existens eller att någon sorts skärpning föreslås. Det finns en bred politisk majoritet i riksdagen att antingen behålla lagen som den ser ut i dag eller att skärpa straffskalan - oavsett vad utredaren kommer att föreslå. Om en sådan utveckling ska kunna förhindras krävs protester som når utanför både bloggosfär och ungdomsförbund.

Vi som på olika sätt strider mot denna moralistiska skitlag, vi som faktiskt bryr oss om människors lika rättigheter, borde ha en årlig demonstration mot sexmoralism i allmänhet och sexköpslagen i synnerhet. Det är definitivt värt att fundera på. Jag tror att vi är tillräckligt många för att skapa uppmärksamhet i media. Vi kan samla liberala krafter från MUF, CUF och LUF (kanske även från moderpartierna) samt fria debattörer och bloggare. Vi har dessutom en styrka i att ha många sexarbetare på vår sida. Om vi inte vill framstå som samma översittare som lagens tillskyndare och endast tala å andras vägnar, måste vi ha med sexarbetarna själva på tåget. Om några av dem har mod och styrka att trotsa samhällets stigmatisering och göra gemensam sak i en sådan demonstration, kan vi börja åstadkomma saker på riktigt. Sexarbetare strider för sina rättigheter i andra länder - varför inte i Sverige?

1 år senare

Ett år har gått sedan den monstruösa jordbävningen i och kring Beichuan som krävde 69 000 dödsoffer (plus nära 18 000 som fortfarande saknas). Vi pratar alltså om runt 87 000 döda och saknade. Skalvet, som mätte 7,9 på Richterskalan, utplånade hela byar från jordens yta - fem miljoner människor förlorade sina hem den där dagen.

Jag var i Beijing under andra halvan av juni, alltså en dryg månad efter skalvet, och de statliga TV-sändningarna var då fortfarande fulla av rapporter om räddnings- och uppröjningsarbetet. Det rådde inget tvivel om att myndigheterna tog tillfället i akt att göra propaganda av statens stora insatser för de drabbade. Räddningsarbetet fick också beröm, men som svensk var det en aning ovant att se nyhetssändningar som mer påminde om trailers för en kommande Hollywoodfilm. De flesta drabbade bor fortfarande i tillfälliga bostäder, men återuppbyggnaden ska vara färdig under 2010, är det sagt.

Kineserna är ett nyfiket folk. Det är därför föga förvånande att så kallad katastrofturism uppstod ganska snart. Detta har två sidor - å ena sidan inbringar det nödvändiga inkomster till en mycket drabbad provins och till fattiga människor som förlorat hem och familj, å andra sidan är nyfikna turister ungefär det sista man som sörjande mamma, pappa eller syskon vill se skymten av.

Så här i efterhand verkar myndigheterna ha lyckats lägga locket på beträffade anklagelser om byggfusk. Om de skolor som föll samman var dåligt byggda och om detta kostade fler barn livet än vad som annars hade varit fallet kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Nu ska det i stället skapas minnesmärken och hållas minneshögtider för offren. Inget fel i det. Men att sopa undan misstankar om fuskbyggda skolor där barn krossades till döds i tusental riskerar bara att slå tillbaka på de kinesiska myndigheterna. Det finns gränser för vad människor är beredda att acceptera - även i Kina.

Kina mot strömmen

Samtidigt som bilindustrin kämpar för sin överlevnad i västvärlden ökar bilförsäljningen i Kina. Under april månad var ökningen av personbilsinköp hela 37 procent. Två förklaringar till den dramatiska ökningen är skattelättnader och statliga bidrag.

GM, som står på randen till konkurs och nyligen begärde ytterligare miljarder från de amerikanska skattebetalarna, ökade sin försäljning av minibussar i april i Kina med 50 procent.

Moderater i medvind

Det går bra för Moderaterna i opinionen. Partiet nosar på 30 procent i både riksdagsvals- och EU-valsmätningarna. Samtidigt fortsätter nedgången för Socialdemokraterna. Det gamla regeringsbärande partiets dagar som ett 40-procentsparti verkar vara över.

Det är inte bara Mona Sahlins fel, även om hon knappast har gjort saken bättre. Under Göran Persson gjorde Socialdemokraterna inte bara ett utan två katastrofval till rikasdagen (med socialdemokratiska mått mätt), medan partiet 2002 faktiskt nästan nådde 40 procent. Tendensen har alltså funnits betydligt längre än Sahlins partiledarskap. Och den är egentligen rätt naturlig. Det var länge sedan det talades folkhem, det var länge sedan Socialdemokraterna var "i opposition mot orättvisor".

Reinfeldts nya moderater har, om inget annat, visat att det går lika bra att ha en borgerlig regering som styr det här landet utan att sjukvården kollapsar, ekonomin havererar eller att alla skolbarn kastas ut på gatan för att de inte tillhör den övre medelklassen. Många inrotade fördomar om borgerlig politik har kommit på skam - Reinfeldt har dessutom neutraliserat flera av sossarnas traditionella skrämselattacker genom att helt enkelt byta politik. Hur mycket Socialdemokraterna än försöker lyckas de inte utmåla Reinfeldt som ett farligt högerspöke. Nya Moderaterna är helt enkelt för socialdemokratiska för det. Det höga tonläget från sådana som Luciano Astudillo, Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg blir till rena teatern när det parti de kritiserar är i princip identiskt med deras eget.

En nymoderat framgång i EU-valet skulle ytterligare kunna förvärra krisen inom socialdemokratin och få de egna väljarna att börja tvivla på chansen att vinna riksdagsvalet 2010. Fredrik Reinfeldt skulle komma ett steg närmare målet att göra Moderaterna till Regeringspartiet, den roll som Socialdemokraterna haft i så många decennier.

Samtidigt ska man inte överskatta effekterna av EU-valet, oavsett hur det går. Det är trots allt stor skillnad mellan Europaparlamentsval och riksdagsval. Effekten av ett socialdemokratiskt valfiasko den 7 juni kommer snarare att bli psykologisk. Vetskapen om att Moderaterna blivit största parti i EU-valet kan göra de opinionsmätningar som visar att Socialdemokraterna inte längre är störst på hemmaplan lite svårare att avfärda som "typiska mellanvalsmätningar".

Det finns all anledning till oro i det röda lägret just nu. Utmaningen för Mona Sahlin är att få sina egna väljarna att gå och rösta när opinionsläget blir allt mer bekymmersamt. Och hon har inte direkt lyckats entusiasmera sina väljare hittills.

Välj rätt strid

Sakine Madon ifrågasätter om hoten mot vår integritet egentligen är så stora och allvarliga som många vill ge sken av. Kanske överdriver bara ”tangentbordskrigarna” när de målar upp stora hot mot den personliga integriteten?

Till viss del kan jag instämma i Sakines beskrivning. Jag har aldrig riktigt begripit på vilket sätt det är integritetskränkande med övervakningskameror på offentliga platser som köpcenter, torg eller tunnelbanevagnar. Jag förstår inte ens upprördheten över övervakningskameror i ständigt vandaliserade tvättstugor. Alla med tillgång till gemensam tvättstuga vet att det alltid finns folk som inte sköter sig – även om min tvättstuga aldrig har utsatts för någon sorts vandalism är det alltid folk som inte städar upp efter sig. Soprummet är värre. Där skulle hyresvärden mer än gärna få sätta en kamera… Vad är det ni gör i tvättstugan som ingen annan får se? Kissar i handfatet? Sätter på frugan mot mangeln?

Kraven på skyddat privatliv kan tyckas paradoxala när människor samtidigt i allt större utsträckning fläker ut sig på både bloggar och Facebook. Skillnaden är förstås att vi själva väljer vad vi vill berätta där, men det är ändå två helt olika trender – oro för minskad personlig integritet och en vilja att delge hela världen mer om ens privatliv – som är svåra att få ihop.

Emellertid ska hoten mot integriteten inte bagatelliseras. Även om jag inte har något emot att det sätts upp övervakningskameror på offentliga platser skulle jag inte vilja leva i Middlesbrough, där kamerorna följer varje steg och där kontrollanter bakom mikrofoner ropar ut tillrättavisningar i utplacerade högtalare. Storbritannien har drabbats av fullständig övervakningsmani och det är inget vi bör ta efter.

Jag anser att personlig integritet är en oerhört viktig fråga. Därför har jag hela tiden varit motståndare till FRA-lagen, båda versionerna, och kommer fortsätta att vara motståndare till liknande övervakningslagar i framtiden. Men jag tycker inte att det är integritetskränkande med personnummer och jag kommer även fortsättningsvis att företrädesvis handla med mitt kort i stället för med kontanter. Det är helt enkelt mest bekvämt.

Om jag måste välja föredrar jag dock överdrivna integritetsivrare framför aningslösa mähän som bara litar till statens inneboende godhet. Att medborgare är kritiska och misstänksamma mot staten mår samhället bara bra av. Var vi lägger ribban är upp till oss själva, men jag tror att det skulle tjäna den större saken om vi lärde oss att välja våra strider.

Var drar du gränsen?

Osäker opinion inför valet

Moderaterna och Socialdemokraterna dominerar opinionsmätningarna inför valet till Europaparlamentet stort. Hur det kommer att gå för övriga partier vet vi mycket lite om.

Piratpartiet har varit i blickfånget sedan en mätning gav dem 5,1 procent av väljarsympatierna och därmed ett mandat i parlamentet. Samtidigt verkar både Junilistan och Sverigedemokraterna få svårt att komma in. Mätningarna är dock omgärdade av enorm osäkerhet. Två andra mätningar ger Piratpartiet allt från 8,5 procent och två mandat till 3,4 procent och noll mandat. Det kommer säkerligen att bitas på piratpartistiska naglar den 7 juni.

Margot Wallström vill att vi röstar. Oavsett var rösten hamnar, ska vi gå och rösta, tycker hon. Det handlar om hennes och EU:s legitimitet, inte om någon genuin oro för demokratiskt underskott som sådant. Det har EU och Margot Wallström själv inga som helst problem med. Just därför ska vi inte ge EU legitimitet. Just därför ska vi inte rösta alls.

Den perfekta mannen

Ja, det är inte lätt att vara man...

Folkpartiet moralisterna

En föredömligt argumenterande Alexander Bard kämpade ned folkpartisten Cecilia Wikström i gårdagens Kvällsöppet med Ekdal (se programmet här, sexköpsdebatten är i början).

Wikström gav verkligen den moralism som sexköpslagen bygger på ett ansikte. Stora delar av den ideologiska och moraliska debatten synliggjordes på ett tydligt sätt i denna korta TV-debatt som varade i runt sju minuter. Wikström anser att hennes privata moral ska vara vägledande, genom lagstiftning, för hur alla vi andra förväntas se på sex. Hon är långt ifrån ensam. Partikamraten Birgitta Ohlsson tycker att det är "befriande att tonårskillar inte sexdebuterar på bordell". Den naturliga följdfrågan blir: Vad har Ohlsson med det att göra?

Cecilia Wikström frågade hånfullt "vad är sexarbetare för någonting?" när Bard förklarade att landets sexarbetare är motståndare till lagen. För henne finns inga frivilliga sexarbetare, det finns bara offer för människohandel. Och för politiker som Wikström är det inte relevant vad sexarbetarna själva tycker eftersom "sju av sju riksdagspartier är för den här lagen". Det är ungefär som att peka på en opinionsundersökning för att visa att man har rätt i en debatt.

Det framkom inga sakargument från Wikströms sida. Hon hänvisade till Göteborgspolisens människohandelsgrupp, som hävdat att sexköpslagen har en avskräckande effekt. Skulle det vara en tillförlitlig källa? När brukar polisen gå ut och kräva att lagar ska avskaffas eller mildras? Det ingår inte riktigt i deras uppdrag. Som man frågar får man svar, vilket förklarar att Wikström inte är det ringaste intresserad av att fråga sexarbetare själva (eller ta en titt i Socialstyrelsens Kännedom om prostitution från 2007). Hon talar om "den lilla så kallade frivilliga prostitutionen", som om den stora majoriteten vore traffickingoffer. Det är ett groteskt påstående (särskilt givet att nya uppgifter visar att trafficking för sexuella ändamål kan vara en mycket mer marginell företeelse än vad somliga velat få oss att tro).

Det handlar dock inte om något kunskapshål. Att kalla allt sexarbete för människohandel är något görs helt medvetet för att blanda bort korten. Sexköpslagens förespråkare klarar inte en saklig debatt utan behöver en emotionell argumentation för att vinna sympati. Dit hör ”din dotter”-argumentet, som ständigt återvinns och är mycket effektivt stänger ute saklighet och fakta. Wikströms bidrag denna gång var att upphetsat väsa ur sig att ”ingen av de ungdomar jag möter drömmer om en framtid som prostituerad!”. Som svar på... ingenting.

Oj, vad detta ämne väcker känslor. Cecilia Wikström, som log sitt mest stela leende i syfte att visa att hon inte var på väg att förlora kontrollen, var så upprörd under debatten att hon nästan skakade. Det känns igen från debatter om narkotikalagstiftningen, där känslorna också tenderar att ta överhanden.

Alexander Bard säger sig inte känna igen sig i det parti som Cecilia Wikström representerar. Han trodde att han gick med i ett liberalt parti, inte ett moralistiskt. Antingen är Bard naiv eller så låtsas han helt enkelt vara det eftersom det de facto är underligt att ett parti som kallar sig liberalt företräder så många icke liberala ståndpunkter som Folkpartiet. Att det trots allt finns tappert kämpande liberaler i både moderpartiet och dess ungdomsförbund är trots allt lite hoppingivande. Men det är en gigantisk uppförsbacke.

"Vet du att det bästa sexet är gratis!", fastslog Wikström triumferande i debatten. Frågan är hur hon vet det. Har hon jämfört?

Hot mot rättssäkerheten

Det har diskuterats tidigare - en förändrad sexbrottslagstiftning. Vänsterfeminister har länge velat utvidga våldtäktsbegreppet till att inte bara inbegripa fall med inslag av våld utan även gälla annat slags utnyttjande. Samtidigt har krav rests på en omvänd bevisbörda där det är den misstänkte gärningsmannen som ska bevisa att det påstådda våldtäktsoffret ville ha sex.

Eva och Christian Diesen föreslår just detta: omvänd bevisbörda. De är i "gott" sällskap med Madeleine Leijonhufvud (som gillar både DNA-register, ökad övervakning och minskad rättssäkerhet). Orsaken till förslaget är att så få anmälningar leder till åtal och fällande dom.

Föreställ dig en liknande rättstillämpning i andra mål. Tänk dig att du anklagas för att stulit något i en affär. Det åligger normalt polis och åklagare att bevisa att det är du som har stulit och inte bara anta att affärsinnehavaren talar sanning. Vänd på detta och det är plötsligt du som anklagad som ska bevisa att du inte alls har stulit något. Konsekvensen blir omvänd bevisbörda och en bisarr rättstillämpning.

Att få anmälda våldtäktsfall leder till åtal och fällande dom är ett faktum. Det har sina orsaker. Misstänkta våldtäkter är svårutredda fall. Alkohol är ofta inblandad, minnesbilder och signaliment kan lämna mycket i övrigt att önska. Att i efterhand bevisa att en våldtäkt har skett när ord står mot ord är svårt. Och det ska vara svårt att få någon fälld för ett så grovt brott. Hela vårt rättsväsende vilar på att människor inte ska kunna kastas i fängelse på lösa grunder (även om det bevisligen sker ändå), inom brottmål talar man om "ställt utom rimligt tvivel", vilket är ett väldigt högt krav för en fällande dom.

Det finns säkert mycket att förbättra i både polis och domstolars bemötande av våldtäktsoffer. Men att Diesen & Diesen (och för all del Leijonhufvud) vill minska rättssäkerheten bara för att öka antalet fällande domar är både skrämmande och oacceptabelt. Juridik ska handla om att tänka, inte känna. Tyvärr är sexbrott något som får människor att sluta tänka och i stället slå på reptilhjärnan, vars enda funktion är att utkräva hämnd för något som sägs ha skett. Vi har skäl att ha lite högre förväntningar än så på landets jurister.

Förhoppningen nu är att regeringen inte faller för denna galenskap utan i stället väljer att försvara den rättssäkerhet vi fortfarande har kvar i det här landet.

Till Bodström och andra hycklare

CUF:s stämmobeslut att förbundet ska förespråka avkriminalisering av sexköp har väckt moralister från både höger och vänster till liv. Det är glädjande eftersom det betyder att de olika argumentationsgrunderna kan belysas och att debatten kan komma igång igen.

Vissa fortsätter att vara heligt övertygade om att prostitution är en form av sexuellt utnyttjande och att detta allena motiverar en lag mot köp av sexuella tjänster. Annie Johansson, själv centerpartist, tror att personer som gillar att sälja sexuella tjänster är "försvinnande få" och att de hade suttit i kassan på Konsum om de bara hade haft chansen. Detta resonemang utgår från att alla sexsäljare är heltidsarbetande i just det yrket, vilket är fel. Många säljer sex som ett extraknäck och kan alltså både jobba i kassan på Konsum och sälja sexuella tjänster vid sidan om.

Men egentligen är ovanstående helt irrelevant. Frågan handlar i grunden om vuxna människors rätt att ingå avtal med varandra och mänskliga rättigheter. Ur ett liberalt perspektiv ha staten ingen rätt att förhindra två (eller fler) myndiga personer att ingå frivilliga avtal och staten har ingen rätt att kontrollera vår sexualitet.

Det är intressant att Annie Johansson och många med henne över huvud taget inte berör sexsäljarnas perspektiv i frågan. Denna heterogena grupp som lagstiftningen i allra högsta grad påverkar är märkbart frånvarande i diskussionen. Den unga centerpolitikern konstaterar bara att för henne är "det aldrig vara okej att köpa sig rätten till en annan människas kropp." Jaha, och? Det är alltså Annie Johanssons privata moral som vi alla ska rätta oss efter? Och vad är egentligen "rätten till en annan människas kropp"? Det må vara tjatigt, men jag fortsätter att använda massage som ett exempel eftersom ingen sexköpsmotståndare hittills har lyckats förklara logiken i att så kallad helkroppsmassage inte är "rätten till en annan människas kropp" och inte innehåller spår av maktutövning medan massage av genitalierna genast placerar mig som köpare i en maktposition, gör massösen till ett utnyttjat offer och därmed också innebär att jag "köper rätten till en annan människas kropp". Vad är det med sex som gör att ni förlorar allt logiskt tänkande?

Thomas Bodström kan man förstås lita på. Som representant för Ecpat har han haft många tillfällen att säga korkade saker och slira på sanningen. När det gäller sexköpslagen vet vi därför precis vad vi har att vänta: hyckleri. Till skillnad från Annie Johansson och andra, till både höger och vänster, som över huvud taget inte berör sexarbetarnas situation i sin argumentation för lagen, hävdar Bodström att sexköpslagen är en "skyddslag"! Kan herr Bodström vara så vänlig att förklara på vilket sätt sexarbetare skyddas genom att deras kunder kriminaliseras? Vilket skydd erbjuds människor som på grund av lagen tvingas bort från gatans ljus? Några år efter att sexköpslagen införts vittnade sexarbetare om att klimatet hade hårdnat. Konkurrensen skärptes givetvis, men framför allt hade "de snälla killarna" blivit färre och våld och hot om våld ökat. Att påstå att sexköpslagen är en skyddslag är ett cyniskt hyckleri. Sexarbetarna har aldrig varit en del av ekvationen, deras åsikter i frågan har aldrig beaktats. Det Bodström och andra politiker gör, är att använda dem som slagträ i debatten i någon sorts falskt uppvisad empati med en grupp människor de i själva verket ger blanka tusan i.

Mycket har redan sagts på andra bloggar, inte minst i kommentarsfälten. För mig finns det fyra tydliga argument, utan inbördes ranking, för varför sexköpslagen kränker människovärdet och bör tas bort.

1. Rätt till avtal mellan myndiga personer
Som myndiga människor har vi rätt att ingå avtal. Att använda sex som en gräns för när vi får ingå avtal med varandra är inte acceptabelt. Personer med någon som helst tro på människors förnuft och rätt till självbestämmande kan orimligt vilja inskränka vår rätt att ingå avtal med varandra.

2. Lika rättigheter
Sexköpslagen riktar sig visserligen mot köparen, men säljaren påverkas i högsta grad hur vi än vrider och vänder på det. Den som väljer att sälja en sexuell tjänst kränker ingen annan människa och ska således respekteras för sitt yrkesval. Ändå är sexarbetarna i dag en grupp människor som inte åtnjuter samma rättigheter som vi andra, som stigmatiseras och föraktas. I själva verket fyller sexarbetarna ett mycket viktigt och högst mänskligt behov. Orsakerna till att människor köper sexuella tjänster (problem att få sex på annat sätt, spänning, avslappning, dåligt sexliv med sambon...) kan variera och är irrelevant. Att tro att det går att minska människors behov av sex är naivt och rent ut sagt korkat.

3. Sexköpslagen ignorerar sexarbetare som mår dåligt
Sexköpslagen har fått många epitet genom åren. "Skyddslag" och "attitydlag" tillhör de vanligaste. En sak är säker: någon skyddslag är det inte fråga om. Politikerna har över huvud taget inte tagit hänsyn till sexarbetarnas egna åsikter och hur de påverkas av lagen. Sexarbetaren har ingen rätt att kräva skadestånd för den påstådda oförrätt som har skett. Fokus har varit att få igenom ett lag som ska "säga ifrån" och påverka medborgarnas attityder gentemot köp av sexuella tjänster. Radikal- och statsfeminister har varit drivande och sedermera fått med sig så kallade "liberaler" som Folkpartiets Birgitta Ohlsson. Justitieminister Ask har personligen uttryckt sitt ointresse för att lyssna på sexarbetarna. Det är kort sagt en duktig samling inskränkta människor som inte kunde bry sig mindre om vad sexarbetarna själva tycker.

4. Sexköpslagen göder kriminaliteten
Förbjud eller reglera något och du får en svart marknad. Det förhållandet är ganska tvärsäkert och gäller självfallet även något så naturligt som sex. Marknaden hade säkerligen flyttat ut på nätet oavsett, men ljuskänsligheten hade inte behövt vara så stor som den är i dag. En laglig verksamhet behöver inte gömma sig. En verksamhet som sker öppet tillåter både polis och sociala myndigheter att lättare se vad som försiggår. Övergrepp kan förhindras, riskerna för sexarbetarna minskas och människor med problem få hjälp. Uppenbarligen är Sveriges lagstiftande församling inte intresserad av någotdera.

Hanna Wagenius förtydligare sitt och CUF:s ställningstagande på Politikerbloggen.

Bravo, CUF! Men vad händer nu?

Centerns ungdomsförbund CUF har på sin stämma tagit ställning mot sexköpslagen. Initiativtagare är Hanna Wagenius.

Jag blir glad. Detta är ingen fråga som vinner nya medlemmar eller cred från moderpartiet (däremot cred från många frihetliga personer där ute som i likhet med undertecknad applåderar och gläds åt beslutet) - tvärtom lär detta tvinga enskilda centerpolitiker att ta avstånd från sitt ungdomsförbund. Av den anledningen är det också lite modigt.

Hanna gjorde flera bra sakeri det korta inslaget. Dels lyfte hon fram Socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007, som visar att det saknas bevis för kausalitet mellan sexköpslagen och en minskad prostution och som förtigits i debatten. Dels påpekade hon den moraliska aspekten, nämligen att människor måste få bestämma själva över sin sexualitet. Det är en helt central aspekt när lagstiftning mot sexköp diskuteras. Vi talar om kvinnors rätt till sin kropp som självklar i den fria aborträtten, men när det gäller att välja vem man vill ha sex med och under vilka omständigheter försvinner plötsligt denna rätt ut genom fönstret och frågan blir politisk. Det går naturligtvis inte ihop. Här behöver den numera rotade radikalfeministiska maktanalysen av den kvinnliga och manliga sexualiteten utmanas på bred front.

För en liberal räcker den moraliska aspekten för att underkänna lagen. I den politiska debatten måste emellertid även andra perspektiv lyftas in för att inte människor genast ska dra öronen åt sig. Det är viktigt att påpeka att sexköpslagen faktiskt inte finns till för sexsäljarna. Det är en attitydlag som ska förmå människor att ta avstånd från sex mot pengar. Lagens försvarare brukar sammanfatta dess syfte med "att visa att det inte är OK att köpa sex". Sexarbetarna har själva ingen möjlighet att kräva skadestånd från den som köpt en sexuell tjänst av dem, de ingår således inte i ekvationen och föga förvånande är det heller ingen politiker som är intresserad av deras åsikter. Allt detta går givetvis inte att få med i ett 90 sekunder långt inslag. Hanna berörde de viktiga delarna på ett kort och sakligt sätt.

Det är så här ett ungdomsförbund ska agera. Det brukar sägas att ett ungdomsförbunds uppgift är att agera blåslampa i baken på moderpartiet, men medan SSU i princip har blivit kommunister och Ung vänster fortsätter att vara radikala, har de borgerliga ungdomsförbunden fegat ur. Principiellt viktiga beslut må fattas på många stämmor, men det är sällan vi hör företrädare driva frågorna i media. Det är en sak att vara radikal på en förbundsstämma, en helt annat att vara det med SVT:s mikrofon i nyllet. Jag hoppas att CUF väljer att inte bara nöja sig med att detta positiva beslut är fattat utan att vi får se förbundets företrädare, kanske med Hanna Wagenius i spetsen, våga driva frågan öppet. Utmana. Inbjuda till debatt. Synas och höras. Först då kan det börja hända saker.

För övrigt röstade CUF-stämman även för att skrota Folkhälsoinstitutet med motiveringen att hälsa är individuell och att sänka tiden för upphovsrätt till 10 år.

Respektera andras val!

Den bästa av världar

Sveriges Television sände i kväll, lite oväntat, en mycket välgjord dokumentär om Hans Rosling i SVT2. Oväntat därför att Rosling är en av de få som påstår att världen faktiskt blir bättre, att utvecklingen i världen är positiv. Det är, otroligt nog, ett kontroversiellt påstående i dag när alarmister och domedagsprofeter ges fritt spelrum i medierna.

Hans Rosling är en riktig energispruta och hans innovativa presenterationer och föreläsningar, delvis tack vare torr humor, ger budskapet större spridning än vad en tråkig Powerpointpresentation med sterila diagram hade gett.

Det som förvånade och upprörde Rosling var svenska studenters fördomar om läget i världen i stort. Det handlar inte bara om okunskap utan om rena fördomar. Det finns en självgodhet hos västvärlden som blandas med fördomar om hur situationen ser ut i "u-länderna", "de andra", "de fattiga". Ja, det finns fortfarande många väldigt fattiga länder. Men titta på utvecklingen! Även mycket fattiga länder som Ghana och Mocambique har haft en enastående utveckling de senaste 50 åren givet sitt utgångsläge, slår Rosling fast.

Klimatalarmisterna gör sitt till för att sprida en förvriden syn på världen. "Klimathotet" gör att länder på stark frammarsch, som Indien och Kina, inte ska tillåtas nå vår västerländska levnadsstandard. Världens resurser räcker inte till det, brukar det heta. USA är väldigt måna om att peka på just dessa länder när det gäller utsläppsminskningar, trots att de själva står för mångfalt större utsläpp. Sopa rent framför egen dörr, är Roslings budskap och det är svårt att inte hålla med i sak.

Samtidigt som miljöalarmister sitter och räknar på hur många jordklot det kommer att behövas för att världen inte ska gå under i sot och avgaser om alla kineser och indier skaffar en egen bil, kommer Kina och Indien att segla förbi - sannolikt med egna miljöbilar. 2000-talet kommer att bli Asiens århundrade och hela västvärlden kommer att sitta om 30 år och undra hur i hela friden det gick till.

Jag trodde att vårt ökade resande skulle råda bot på många fördomar om vår omvärld. Kanske krävs bara tid. Alternativt är vi så uppfyllda av vår egen västerländska förträfflighet att vi inte förmår se de förändringar som pågår i andra delar av världen. Våra kära nyhetsmedier har en både en tendens trycka på alarmistknappen och att att hellre rapportera om terrordåd i Indien än om ökad levnadsstandard.

Hans Rosling har en del gemensamt med Björn Lomborg. Han förnekar inte de problem som finns utan problematiserar dem. Det måste gå att hålla två eller tre tankar i huvudet samtidigt. De som talar om "klimathotet" (vilket är ett hot varken Rosling eller Lomborg förnekar) tenderar att glömma bort alla de akuta problem som vi tampas med i dag och som just i det ögonblick du läser detta dödar barn i fattiga länder: bristen på rent vatten och hygien. Ett sådant basalt behov som rent dricksvatten tar livet av miljoner barn varje år. Samtidigt spekulerar klimatalarmister om eventuella vattennivåhöjningar om 50 år...

Shanghai. Framtid.