En onödig avgång

Toleransen för misstag inom politiken är minst sagt splittrad.

Å ena sidan kan statsråd vansköta sina uppgifter politiskt utan minsta åtgärd. Vi har haft djupt opassande justitieministrar som suttit i åtta år, katastrofala skolministrar och empatistörda kommunikationsministrar som alla fått behålla sina jobb. Detta eftersom inga "formella fel" har begåtts. Att vara allmänt usel och bedrövlig är inte olagligt.

Å andra sidan kan minsta misstag - en obetald TV-avgift eller svart städhjälp - leda till avsked på dagen. Den socialdemokratiska gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic drabbades i dag av det senare.

Hon har åkt fast i en nykterhetskontroll i vilken hon blåste 0,2 promille, precis på fel sida om den gräns som är tillåten enligt svensk lag. Därmed gjorde hon sig skyldig till rattonykterhet och kommer få dagsböter. Hadzialic begick ett misstag. Hon gjorde en felbedömning.

Det finns inget som framkommit som säger att hon skulle ha alkoholproblem av den typ som miljöpartisten Per Gahrton uppvisat upprepade gånger (som jämförelse blåste han vid sin senaste snedsegling i automobil 1,89 promille, vilket är en omskrivning för "stupfull").

Hon gör något rakryggat när hon tar konsekvenserna av sina handlingar, kallar till presskonferens och erkänner utan omsvep i stället för att smita ut bakvägen. Detta kan ha räddat hennes politiska karriär.

Men Hadzialic avgång känns förhastad - och onödig. Bättre hade varit att Stefan Löfven vägrat ta emot hennes avskedsansökan och själv kallat till presskonferens där han förklarat vad som inträffat, sagt att han tagit sin minister i örat och påtalat hur allvarligt detta är men kommit fram till att han vill behålla henne i regeringen eftersom han tror på henne. Alla kan göra misstag.

Nu blev det inte så. Vilket jag beklagar. Aida Hadzialic har en flummig portfölj (bara begreppet "kunskapslyftsminister" ger mig kalla kårar) på ett splittrat departement, men hon har på sistone varit en av få inom det rödgröna blocket som rakryggat tagit avstånd från identitetspolitiken. På så vis har Hadzialic varit ett friskt tillskott i en i övrigt sunkig ministär. Nu är risken stor att hon ersätts av en identitetspolitiker från nyvänstern.

Identitetspolitikens tillskyndare kan just ha vunnit ännu en rond.

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

En värdig sorti

David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt - även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson "gömde sig", hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Den store talaren

Utan stödhjul går det inte lika bra att prata.

När Löfven talar håller vi andan

Socialdemokraternas humör tyngs ned av det usla opinionsläget för partiet och för statsministern personligen. Folk vet inte vad vi vill, suckar de. Och det stämmer. Både för partiet och för hela regeringen.

Att Sveriges leds av en person som har uppenbara svårigheter med det talade ordet hjälper knappast i detta läge. För det är inte bara Åsa Romson som har problem att uttrycka sig.

Stefan Löfven har aldrig varit en duktig retoriker, men under sin tid som partiledare och statsminister har han snurrat in sig i siffror i EU-nämnden, trott sig vara i Kina under ett tal i Indien och nu senast i Vita huset kallat utrikesministern John Kerry för "Kennedy". (Nej, jag tror inte att det var ett "skämt".)

Det sistnämnda måste sägas vara det mest pinsamma. Vad som sägs i EU-nämnden är det få som bryr sig om och i Indien lyckades han komma ur situationen på ett hyggligt sätt. Men jag får ärligt säga att jag inte förstår vad Löfven håller på med. Är han så nervös när han träffar världsledare att han tappar koncepten?

Det inger knappast förtroende att Sveriges statsminister begår sådana här blunders inför TV-kamerorna gång efter gång. Det sänker ett löjets skimmer över Sverige som land och de frågor våra politiker vill driva tillsammans med andra länder.

När Löfven är på utlandsresa gör vi alla bäst i att be en stilla bön. Låt honom bara vara tyst så kanske det går bra.

En stilla undran

Broilerns politiska framtid

Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins framtid avgörs om en vecka. När miljöpartisterna samlas för kongress fredagen den 13:e har valberedningen fått en bild av hur stödet runt om i partidistrikten ser ut.

Några öppna motkandidater finns inte, därför förefaller det just nu troligt att allt hänger på hur pass stort stöd som valberedningen lyckas uppmäta i distrikten. Om stödet för Fridolin och Romson visar sig alldeles för svagt, kan personer som Isabella Lövin och Per Bolund känna sig nödgade att kliva fram.

Vad skulle det betyda för MP om båda språkrören får gå? Eller ett av dem? Eller inget? Det beror först och främst på vilka som i så fall ersätter. Jag ser gärna att åtminstone Romson fortsätter över nästa val. Låt oss slå fast en sak: Romson är inte dum i huvudet. Men hon är en usel kommunikatör, och skulle förmodligen göra sig själv mer rättvisa som tjänsteman långt bort från strålkastarljuset. Åsa Romson är ett gediget sänke för sitt parti och det är därför önskvärt om hon får fortsätta.

Åsa Romson har en bakgrund som forskare och därmed något reellt att falla tillbaka på om hon petas. Det har inte Gustav Fridolin. Han har satsat allt på en politisk karriär, och skulle han bli avsatt samtidigt som partiet för första gången i sin historia sitter i en regering vore det en förödmjukelse av rang.

Fridolin har sett faran och därför kampanjat både i sitt parti och i landets största medier under de senaste veckorna. Senast i morse satt han i Nyhetsmorgon TV4, skrattade och log och såg ut som den där svärmorsdrömmen som alltfler börjar inse att han inte är.

Räcker det? Det är svårt att sia om just nu. Visserligen skulle jag mer än gärna se Fridolin sparkas ut under förnedrande omständigheter och tvingas le sitt mest tillgjorda leende på kongressen. Men hans karriär kommer inte ta slut för det. För en person som Fridolin finns alltid nya politiska uppdrag som hägrar (tänk Europaparlamentet som ett alternativ). Visst vore det lite spännande att se Stefan Löfvens min när han inser att två av hans statsråd blivit avsatta som partiledare mitt under pågående mandatperiod.

Men. Vi måste nog ändå tänka på nästa val. Eftersom Fridolin i vissa mätningar är nästan lika impopulär hos svenska folket som sin kvinnliga språkrörskollega vore det nog trots allt en välgärning långsiktigt om båda satt kvar ett tag till. MP behöver plattas till och tryckas ned mot fyraprocentsspärren. För Sveriges bästa.

Hur det än går kommer nästa helg att bjuda på underhållning. Bara att korka upp maskrosvinet.

Tidigare bloggat:
Maskrosornas krig

Sahlin lämnar scenen

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan.

Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar. Det finns uppgifter om svart betalning och att skulder skulle ha gått vidare till Kronofogden.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan det vara värt att titta på vilka resultat som Mona Sahlin har åstadkommit i sin roll som nationell samordnare i en så aktuell fråga. Som tidigare konstaterat hade Sahlin helt uppenbart hoppats få jobba mot högerextremism och fokusera på nazistiska och rasideologiska grupper i sitt arbete. I takt med att inte ens blinda hönor kunnat undvika att det är jihadistiska grupper och inte ett fåtal nazister som står för den samhällshotande verksamheten i dag, tvangs Sahlin ändra sitt fokus.

Tillsättandet av nationella samordnare har fullkomligen exploderat. Politiker identifierar ett problem som är komplext och utbrett. De tillsätter en s.k. nationell samordnare som får två år på sig att resa landet runt, prata, identifiera problemet en gång till, presentera en slutrapport och sedan avgå. Problemet ifråga blir förstås inte löst. Däremot har politiker lyckats lyfta frågan upp på agendan under en tid och gett en gammal kollega ett bra jobb i några år.

Så här gjorde den borgerliga regeringen även med hemlöshetsproblematiken, där den tillsatte nationelle hemlöshetssamordnaren Mikael Anefur reste land och rike runt, presenterade en slutrapport och där socialdepartementet våren 2014 anordnade en intressant konferens i Västerås på vilken jag deltog. Men hemlösheten och bostadsbristen har knappast minskat som en följd av Anefurs arbete.

Det mest konkreta resultatet från Sahlins tid som samordnare är en stödtelefon för anhöriga till blivande jihadister, en telefon som hittills mottagit noll samtal. Sahlins linje har varit dialog och mammors kraft. Därför beskrev hon Örebros idé om att hjälpa återvändande IS-krigare med jobbsök och psykologkontakter, något som senare anammades av Stockholms rödgrönsrosa majoritet och kallades "Stockholmsmodellen", som "ett bra exempel".

Att en person som fått uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttrycker sig så, är anmärkningsvärt. Andra dagar har Sahlin varit ute i media och kritiserat kommuner för bristfällig eller obefintlig kunskap om de extremistmiljöer det svenska samhället nu måste bekämpa. Frågan verkar ha aktualiserats ute i kommun-Sverige, men vårt land fortsätter att vara europeiska mästare (tillsammans med Belgien) i att exportera IS-krigare. Problemet med hatpredikanter i landets moskéer vågade Sahlin aldrig lyfta, och så sent som härom dagen förklarade hon jihadismen med växande islamofobi i västvärlden.

Det mest konkreta resultatet av Mona Sahlins tid som nationell samordnare är alltså en telefon som aldrig ringer. Det säger onekligen något om en politiker som under sin 40-åriga politiska karriär egentligen aldrig har åstadkommit någonting.

Låt oss hoppas att vi sett det sista av henne i offentlig statlig tjänst. Sahlin behöver knappast återvända för sin försörjning. Efter många år som riksdagsledamot och minister har hon både sin pension tryggad och vänner på Solsidan som säkert kan bjuda på ett glas som tack.  

Läs även:
Fnordspotting

Politikerna har förstört skolan

Det var på högstadiet som mitt politiska intresse väcktes, och det var skolfrågor som tände min gnista. Inte så konstigt eftersom hela livet kretsar kring lektioner, prov, inlämningar och betyg i den åldern. I alla fall gjorde det det för mig.

Det fanns betydande problem redan då. Disciplinbekymmer, betygskaos, svaga lärare och vikarier som kördes över av klasser som bara väntade på ett svaghetstecken för att kunna sticka kniven i lärarens rygg. Men också ett antal fantastiska lärare som fick ordning på stökiga elever och som jag tror varenda en av oss ser tillbaka på med fascination. Min beundran för de lärare som orkade undervisa både oss och alla andra har vuxit sedan jag blivit äldre och börjat tänka tillbaka på de förhållanden som då rådde.

Det är därför med stor förfäran jag betraktar vad som har hänt med svensk skola sedan dess. På 20 år tycks utvecklingen inte bara ha fortsatt i fel riktning utan också ha eskalerat i omfattning och allvar.

I dag uppger var fjärde lärare att de utsatts för hot, våld eller trakasserier. Samtidigt har 4 av 10 hotats med anmälningar av både föräldrar och elever. Vi har fått en helt bisarr situation där lärarna fruktar eleverna. Betänk vad detta gör med undervisningen, med betygssättningen men också med kunniga pedagogers vilja att stanna i yrket.

Svensk skola befinner sig i fritt fall nu. Alla pratar om PISA, och visst är det viktiga indikatorer på fallande skolresultat. Men färre pratar om orsakerna. Om hur krav blev något negativt. Om hur utmaning blev likställt med kränkning.

Jag tror att många, om än långt ifrån alla, vet vad som behöver uppnås. Läraryrket behöver uppvärderas betänkligt, och det handlar inte bara om löner utan i minst lika hög grad om befogenheter. En aldrig så välbetald lärare kan inte få kontroll över en stökig klass om den saknar rätt att vidta nödvändiga åtgärder utan att bli anmäld eller bli föremål för andra repressalier.

Läraren har i dag en närmast övermäktig uppgift. Den ska undervisa och vara pedagog. Den ska förstå sig på neuropsykiatriska diagnoser för att vara kunna möta elever med särskilda behov på rätt sätt. Den ska ge elever studiero utan att säga till någon och därmed "kränka".

Ingen tycks sitta inne med lösningarna. Det blev inte ett dugg bättre under Alliansens år vid makten. Jag tror att vi behöver få till stånd ett slags värderingsskifte i samhället för att skolan ska kunna bli acceptabel igen. Så länge elevernas kränkthet eldas på av deras föräldrar, kommer vi ingenvart. Så länge krav betraktas som något negativt, kommer svensk skola aldrig att bli bättre. Skolan är en spegelbild av vårt postmoderna samhälle.

Vare sig de borgerliga eller de rödgröna har lyckats med svensk skola under de senaste tre decennierna. Experimenten har avlöst varandra, lärarplaner kommit och gått, betygssystem uppfunnits och avskaffats. Samtidigt har läraren blivit en statist. Då går det så här.

Politiker på bägge sidor blockgränsen har, hand i hand, förstört svensk skola.

Tidigare bloggat:
Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

Tillbaka till ritbordet, politiker

För ett drygt år sedan skrev jag en bloggpost i vilken jag väldigt förenklat jämförde att driva en stat med att förvalta en fastighet. Båda måste skötas och underhållas, inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och viss grundläggande service förväntas finnas på plats varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna/hyresgästerna att följa vissa bestämda regler och inte ligga andra till last.

När sjukvården inte räcker till, när tandvården bågnar under trycket från asylsökande, när socialtjänsten anmäler sig själv för att den inte klarar att leva upp till lagens krav och när polisen bokstavligt talat går på knäna är det som att hyresgästerna får leva utan varmvatten och värme och ändå förväntas betala full hyra. Det blir som ett slags permanent stambyte. Ingen skulle stå ut med det.

När en fastighetsägare missköter sig kan man som hyresgäst vända sig till Hyresnämnden. Tyvärr finns det ingen högre nämnd att vända sig till när staten inte lever upp till sitt åtagande. Inga pengar tillbaka som kompensation. Systemet ska vara självreglerande genom demokratiska val vart fjärde år, men den idén förutsätter att alla väljare är både rationella och pålästa. Vi kan se att detta inte riktigt är fallet.

Kanske har svenska folket prövats för lite. Kanske har de offentliga institutionerna blivit för bekväma. Oavsett orsak saknas ett krismedvetande i väljarkåren och en förmåga att hantera kriser hos landets myndigheter. Detta handlar inte om en plötslig systemkollaps - det är snarare frågan om en långsam men väldigt bestämd söndervittring av samhällets grundfundament och som en konsekvens av detta en minskad tillit mellan medborgare och offentliga institutioner.

Sverige går mot ett mycket oönskat tillstånd med en stor och kostsam stat som trots (eller till följd av) detta inte förmår skydda sina invånares liv och egendom. Svenska politiker behöver gå tillbaka till ritbordet och fundera på hur de ska lyckas skapa en stat som klarar sin basuppgift. En stat som först och främst ser till att polis, försvar och rättsväsende fungerar. En stat som inte låter offentliga sjukvårdssystem förfalla. En stat som inte lägger sig i vad du gör i sänghalmen, hur du och din partner uppfostrar barnen eller vilka droger du konsumerar på helgen.

Om konklusionen skulle bli att en generös välfärdsstat inte är möjlig för att uppnå det ovanstående, är valet enkelt.

Tidigare bloggat:
Sprickorna i fasaden
När polisen inte längre kommer

Läs även:
Anna Dahlberg

Politiskt idisslande

Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.

Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.

"Jag känner en mycket stor vrede."

Applicera i valfritt ämne

En tråkig person håller ett tråkigt sommarprat

Han var partiledare i 12 år, statsminister i åtta. Man kan gott tänka sig att det finns en hel del att berätta. Om toppmöten med några av världens ledare. Om nattliga manglingar med ministrarna i regeringen. Om tankegångarna bakom några av de mest uppmärksammade och kontroversiella besluten. Förklaringar och motiveringar.

Lyssnaren fick - ingenting. Det var en väldigt snål före detta partiledare och statsminister vi fick höra i går när Fredrik Reinfeldts sommarprat livesändes i Sveriges Radio. Det var kallt, humorlöst (även om han nog försökte) och intetsägande. Lite som personen Reinfeldt, alltså.

Mycket tid ägnades åt hans kommande bok. Reklam, skulle kanske någon kalla det. Men eftersom pratet om själva boken var lika ointressant som sommarpratet i övrigt skulle jag inte vara så säker på att det var bra reklam.

Reinfeldt pratade också om internationell utveckling och fattigdomsbekämpning och försökte sig på att uttala namn på kinesiska städer som Chongqing, Tianjin och Guangzhou. I mina öron lät det lite som när man drar med fingernageln över en griffeltavla. Det hade i och för sig väckt de lyssnare som förmodligen domnade bort under den där timmen.

Almedalen: Centerpartiet alltmer isolerat

Det politiska leklandet i Almedalen har öppnat igen. Notan går som vanligt till skattebetalarna.

Evenemanget växer för varje år som går. I fjol var de statliga, kommunala och landstingsanknutna eventen knappt 400 stycken. I år har de passerat den siffran. Lägg därtill mängder av företag och intresseorganisationer. Under politikerveckan umgås landets toppolitiker och de journalister som ska granska dem och festar ihop. Lite kladdigt är det allt.

I dag var det Centerpartiets tur. Annie Lööf älskar att prata om företagande, och hon låter så liberal när hon gör det. Men särskilt mycket hände inte under Alliansens tid när Annie Lööf själv var näringsminister. Centerpartiet har pratat väldigt länge om regelförenklingar för företagare, men när partiet fick möjlighet att förändra i regeringsställning hände väldigt lite. Trovärdigheten är inte så stor.

Detsamma kan sägas om partiets syn på massövervakningen. Centern tog fram ett integritetsmanifest - sedan röstade partiet ja till datalagringsdirektivet (efter att även ha röstat ja till FRA-lagen). Trovärdigheten är inte så stor.

Annie Lööf nämnde fyra liberala kärnområden: Fri företagsamhet. Grön tillväxt. Kampen för valfrihet och mångfald. Och värnandet av öppenhet mot omvärlden.

På den sistnämnda punkten kommer Centerpartiet bli alltmer ensamt inom borgerligheten, inte minst sedan valet av migrationspolitisk talesperson och sakkunnig till denna (Johanna Jönsson respektive Caspian Rehbinder).

Det är numera Sverigedemokraternas mer återhållsamma linje som vinner svenska folkets gillande. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna gör alla nu små nödvändiga positionsförflyttningar i den riktningen. Hur Alliansens integrations- och migrationspolitik kommer att se ut efter en valseger 2018 är alltså högst relevant att fråga sig.

Centern löper en uppenbar risk att bli isolerat i denna fråga. Och eftersom partiet vill fortsätta en redan misslyckad politik, vore det inte mer än rätt.

Tidigare bloggat:
Närodlad dumhet

I dag kallas det "stadshuset"

Ukip vägrar låta Farage sluta

Ukip:s ledare Nigel Farage sa att han skulle avgå som partiledare om han misslyckades med att ta en plats i parlamentet. Ukip vann bara en stol, och den gick inte till Farage. Därför lät han meddela att han klivet ned som partiledare. Farage rekommenderade Suzanne Evans som efterträdare.

Men partiet vägrade ta emot hans avskedsansökan. Så nu blir det ingen avgång. Nigel Farage sitter kvar, i alla fall ett tag till (vilket lär bli viktigt när det drar ihop sig till en omröstning om EU-medlemskapet framöver).

Egoboost, någon?

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Osmaklig Romson och pigg Forssmed i partiledardebatten

Det blev en förutsägbar men för den sakens skull inte alls tråkig partiledardebatt i SVT. Jimmie Åkesson var tillbaka, Jakob Forssmed ersatte en nyförlöst Ebba Busch-Thor och Anna Kinberg Batra gjorde debut. Åkesson, Lööf och Forssmed gjorde bra ifrån sig, Kinberg Batra var däremot precis så svag som väntat.

Saken är faktiskt att landets två största partier leds av debattsvaga politiker. Löfven och Kinberg Batra är verkligen inga debattess. Det blir omständigt, tråkigt och långrandigt. Hur många gånger kan en politiker egentligen säga ordet "ansvar" på en enskild timme utan att låta det minsta trovärdig? Svaret är: många.

Jimmie Åkesson var pigg men försvann en del när frågorna kom att handla om annat än invandring. Jakob Forssmed var bitvis lite övertänd och Jan Björklund stod för kvällens roligaste oneliner när han apropå den socialdemokratiska företagspolitiken påstod att "avundsjukan i det socialdemokratiska Sverige är ju större än sexualdriften."

Åsa Romson klev fram som just den frånstötande politiker hon alltid har varit när hon påstod att "vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz" (eller "Auswitch", som hon uttalade det). Jämförelsen är fruktansvärt osmaklig och lär förfölja Romson ett bra tag framöver.

Att hon fäller kommentaren i en direktsänd TV-debatt i just de dagar då vi högtidlighåller att det är 70 år sedan Nazityskland kapitulerade är förstås särskilt illa.

Anna Kinberg Batra.