Ett rosa fiasko

När valnatten i september 2014 led mot sitt slut fanns det både skäl att andas ut och att förfasas över framtiden.

Andas ut för att populisterna i Feministiskt initiativ inte klarade riksdagsspärren och därmed missade chansen att utgöra ett potentiellt regeringsunderlag för Stefan Löfven. Förfasas för att de kommit in Stockholms stadshus och nu skulle utgöra just ett underlag för en rödgrönrosa majoritet.

Fi hade högtflygande planer, men som ett nytt och oerfaret parti blev det en lätt match för mer erfarna socialdemokrater och miljöpartister. När ansvarsområdena fördelades fick S posten som finansborgarråd, MP miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden medan V fick ansvar för bland annat äldreomsorgen. Fi fick ingen nämnd eller rotel utan ett ordförandeskap i ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter bestående av sex politiker och sju företrädare från grupper som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk. De har träffats ett tiotal gånger och pratat.

Officiellt är MR-rådet ett rådgivande organ för Stockholms stads ledning i "frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet". I praktiken har det mest blivit en dyr samtalsklubb, vilket fick moderaten Cecilia Brinck att hoppa av. Hon tyckte väl att hon kunde göra bättre saker med sin tid.

Detta råd var något Fi hade gått till val på och liknade därmed en rosa seger. Men nu två och ett halvt år senare kan vi konstatera att det inte har lyckats med någonting. Partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco, sjukskriven i ett år för utmattning kort efter valet, är ändå nöjd med inflytandet. Det har nämligen även skapats ett kansli för mänskliga rättigheter, vilket befolkas av tio tjänstemän. Chefen tjänar över 100 000 kr i månaden.

Men det kunde vara värre. Fi hade kunnat få större inflytande över budgeten, förbjuda "sexistisk" reklam i stadens offentliga miljöer och ställa till mig allsköns dumheter. Det blev en samtalsklubb och en dyrt kansli.

Kanske var detta priset vi fick betala för att hålla Fi borta från reellt politiskt inflytande och att skriva in blanco-checkar till stadens skattebetalare. I så fall har det nog trots allt varit värt det.

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

Nämen, det kom snö igen!

Det är fyra år sedan det hände sist: snökaos i hufvudstaden. Den gången kollapsade kollektivtrafiken och jag fick pulsa till jobbet, något som den som bor lite längre bort förstås inte kan. Det tog flera dagar att komma ikapp med snöröjningen.

I går slog snön till igen och Stockholm lamslogs. Folk fastnade i sina bilar i timmar. Busstrafiken ställdes in. Tunnelbanan drogs med stora förseningar men fungerade hyggligt mot slutet av dagen. Skillnaden mot då är att vi har ett rödgrönrosa styre som har infört något som kallas "jämställd snöröjning".

Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) påtalade då styrkan i denna feministiska snöröjningsrevolution (Sveriges Radio, januari 2015):

Vilka blir lidande?
– Ingen blir lidande. Det är ju klart att man prioriterar ner snöröjningen på vägarna för att prioritera upp gång- och cykelbanor, men bilar har ju ett ganska bra sätt att sig fram ändå, säger Daniel Helldén. (MP), trafikborgarråd i Stockholm.
Jämställd snöröjning införs i Stockholm till nästa säsong.

Knappt två år senare är det oklart vilka vinsterna har blivit. Då låter det nämligen så här från samme Helldén (Sveriges Radio, 9 november 2016):

– Jag beklagar att stockholmarna inte kommit fram till skolor och arbeten som de borde. Vi bör klara det här bättre än vad jag ser att man gjort, säger Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, till TT.

Det ska också noteras vilka som drabbas värst i biltrafiken när det kommer riktigt mycket snö. Det är inte främst de starka bensinslukarna utan de små svaga elbilarna. Jag såg ett antal sådana sitta fast på små snökanter under gårdagen.

Miljöpartiets politik visar sig som vanligt vara allt annat än hållbar och långsiktig.

Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.

Omvälvningen

DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell har vandrat runt på Östermalms gator på jakt efter åsikter om Sverigedemokraterna. Det finns en "vrede", konstaterar DN-journalisterna i sitt långa reportage. Slutsatsen är att SD växer, att överklassen håller på att gå från M till SD.

Bilden passar utmärkt in i vänsteranalysen av fascismen som överklassens slutliga vapen mot arbetsklassen. Den slutsatsen är förstås felaktig, men den dras föga förvånande just nu i sociala medier och på annat håll.

Nantell och af Kleen träffar allt från en gammal moderatledare till Jan Guillou (det går ju inte att göra ett reportage på Östermalm utan att vandra den röda mattan upp till Guillous lägenhet på Strandvägen).

Bilden är kluven: å ena sidan finns migrationsvänner som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (bra så länge hon uttalar sig i rättssäkerhetsfrågor och inget annat), å den andra Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. En före detta moderatledare och en före detta minister i Reinfeldts regering som båda verkar fly förbannade över den migrationspolitik som förts under lång tid och de effekter den får på det svenska samhället.

Det är fler som ställer upp. Och det är inte den outbildade underklassen från den bortglömda glesbygden, de arga unga männen som skyller sina egna misslyckanden på invandringen. Det är framgångsrika företagare och fastighetsentreprenörer. Kunniga och välutbildade människor. Hur lyckades allianspartierna stöta bort dessa?

Paret Adelsohn Liljeroth kommer att få mycket skit offentligt för den där intervjun, trots att de inte alls kom ut som SD-anhängare. Men de lär även få en hel del ryggdunkningar i informella sammanhang. Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt.

Den direkta effekten i form av ett ökat incitament att söka asyl i just Sverige och konsekvenser i form av ökad belastning på de offentliga välfärdssystemen borde varje person med ett måttligt förstånd ha kunnat lista ut. Ändå står vi här nu med å ena sidan en rödgrön regering som tätat luckorna vid gränsen men vidhåller att det inte gick att förutspå att så många skulle söka asyl här och å andra sidan en borgerlighet som är djupt splittrad i frågan om den förda politiken var rätt eller fel.

De som intervjuas i DN är förstås inte representativa för alla på Östermalm eller ens för sin inkomstgrupp. Däremot är det tydligt att många väljare är förbannade och besvikna. Det är vanligt folk som sätter sina barn i skolor som inte fungerar, som får sina operationer uppskjutna på grund av läkarbrist och som känner allt större otrygghet i såväl kommunala simhallar som på vägen hem från bussen på kvällen. Östermalm är ingen otrygg plats. Men även östermalmsbor ser förstås vad som händer runt om i staden och landet. Och de gillar det inte.

Det är något som händer i den svenska väljarkåren nu. En omvälvning. En normalisering av SD som parti. Detta är en utveckling som har pågått i ett antal år men accelererade under Reinfeldts fyra sista år som statsminister och moderatledare. Migrationspolitiken är en viktig förklaring, men sannolikt inte hela.

Ty samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. Inget av detta faller personer tillhörande den konservativa eller liberalkonservativa sidan i smaken. Men Moderaternas vänstersväng och Kristdemokraternas rädsla för att vara konservativa har gjort att alternativ har saknats. Tills SD dök upp och ifrågasatte allt ovanstående.

Runt 7 av 10 svenskar stöder den mer restriktiva asyl- och migrationspolitiken. Opinionen har visserligen svängt en hel del sedan i höstas, men stödet för att öka invandringen har varit konstant lägre än för att minska. Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 2015 års svängdörrspolitik, åtminstone inte på kort sikt.

När det börjar sjunka in hos illa informerade väljare och makthavare hur stort integrationsmisslyckandet i själva verket är, kommer de partier som strider för att åter nå de volymer av asylinvandring som Sverige hade under 2014-15 framstå i mer korrekt dager: som direkt samhällsfarliga.

Frågan är om de borgerliga som tagit steget över till SD och rent av ställer upp i DN för att prata om det kommer se något skäl att ta steget tillbaka.

Läs även:
Den sjätte mannen

Vilket slags land vill vi vara?

Stockholms rödgrönrosa majoritet har skickat ut ett häfte till alla invånare med information om vad vi har att vänta av politiken under det nya året. Förutom att skryta om kommande satsningar ställs även frågan till några stockholmsbor varför de valt att bosätta sig just här.

Svaret på denna fråga kan förstås se väldigt olika ut. Jag föreställer mig att många skulle svara att de har fått jobb här, att de gillar utbudet av nöjen, kultur, idrott, restauranger och shopping. Andra att de pluggade här och blev kvar eftersom de trivdes med staden och jobbmöjligheterna, kanske träffade kärleken.

En man från Bulgarien svarar att han vill att hans barn ska gå i skolan här och att "i Sverige är alla jättesnälla." Jag tycker att svaret, även om det kommer från en enskild person, tyvärr säger mycket om dagens Sverige. Vi ser samma svar även från asylsökande när de får frågan varför de valt att komma just till Sverige. Svenskar är snälla. Sverige är ett snällt land.

Ja, men även korna är snälla, brukade min far säga. Det gör dem inte klokare.

Under lång tid har Sveriges politiker haft som inofficiellt mål att vara just ett snällt land. Ett land som välkomnar alla, som vill ge till alla, som tror alla om gott. Det är förstås ett barns bild av världen och inte ett seriöst sätt att styra ett land.

Sverige är i akut behov av en ny berättelse, en ny självbild. En sådan saknas i dag. Vi måste fråga oss vad vi vill att detta land ska vara.

Vill vi att Sverige ska vara känt som ett snällt land som ger allt till alla (tills pengarna tar slut) eller ett land där ansvaret för det egna livet ligger hos den enskilde? Ett land i vilket människor med flit kan uppnå sina drömmars mål? Där hårt arbete belönas? Där vi sätter en stolthet i att försörja oss och inte ligga andra till last i onödan?

Jag väljer det senare. Detta är den enkla liberala berättelsen om Sverige som jag vill se.

Ett illa dolt folkförakt

Ungern har varit i blickfånget för den svenska vänstern sedan Viktor Orbáns parti Fidesz fick egen majoritet och började förändra det ungerska samhället i en för vänstern icke önskvärd riktning.

Orbán har de facto genomfört eller försökt genomföra en rad oacceptabla förändringar – dit hör medielagarna. Men kritiken mot Ungern har kommit att handla om mer än så.

När Fidesz och Ungern får kritiska tillmälen i svenska medier handlar det i dag lika mycket om Viktor Orbáns ovilja att lägga sig platt för EU. Att kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hälsade honom som "diktatorn", något som fick mycket lite uppmärksamhet i svenska medier, säger en del om vilken smuts EU-skeptiker behandlas som (även UKIP:s Nigel Farage får utstå oerhört mycket skit för sin EU-kritik).

På sistone har Ungern fått hård kritik för att landet försökt upprätthålla Schengen och EU:s yttre gräns – bara någon månad senare varnar den svenska regeringen för att den kan tänkas stänga Öresundsbron. Har de svenska Socialdemokraterna blivit Orbán-fans?

Nu när allt som kan sägas om Ungern har sagts, måste en ny katt bland EU:s hermeliner utpekas. Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin har hittat den: Polen. Även i Polen har nämligen ett konservativt parti vunnit makten och vill, hör och häpna, förändra landet i konservativ riktning.

Övertrampen är många, om vi får tro Larsson Hultin. Värst är kanske att premiärminister Beata Szydlo har "rensat ut alla EU-flaggor från den sal där hon håller presskonferenser". Sicket lågvattenmärke att inte visa öppen lydnad inför EU. Landets kulturminister har försökt stoppa en uppsättning av Elfriede Jelineks Princessdamer för att den innehöll "pornografiska scener" (och i Sverige har vi ett slags domstol till vilken människor får anmäla "sexistisk" reklam, som sedan uppmanas städas bort).

Men mest uppseendeväckande i Larsson Hultins text är det illa dolda föraktet för regeringspartiet Lag och rättvisas (PiS) väljare. Den typiske PiS-väljaren beskrivs som "en lägre utbildad landsortsbo" som "fortfarande är nöjd med sin regering". Är man outbildad och bor på landet förstår man ju inte så mycket. Exempelvis att regeringen är dum.

Samma syn har svenska medier på de väljare som nu går till Sverigedemokraterna. SD är fortfarande procentuellt sett störst utanför storstäderna. Precis som PiS-väljarna beskrivs de, framför allt i sociala medier, som lågutbildade bonnläppar som inte har koll på plus och minus, som läser fel medier och inte förstår sitt eget bästa.

Socialdemokratiska Aftonbladet hade inga som helst problem med lågutbildade landsortsbor så länge de röstade på S. Nu, när de lämnar S för SD och andra partier (i Skåne/Blekinge har S halverats till 22 procent på bara 18 månader), är det plötsligt ett symtom för hur outbildade och oinformerade dessa väljare är. Nu är det klassiska arbetarväljare inom LO som går direkt till SD. Detta skapar en knepig balansgång för tidningar som Aftonbladet eftersom de inte gärna kan kalla en fjärdedel av de LO-anslutna för korkade rasister.

Jag tror att det egentligen är ganska enkelt: människor vill bli sedda. Om de upplever att deras liv, deras vardag, inte får något utrymme hos de gamla partierna, kommer de söka efter alternativ.

Att klappa människor på huvudet och på dem som oinformerade och lite dumma när de "röstar fel", är ett väldigt kontraproduktivt sätt att vinna förtroende på. Under väldigt lång tid har svensk rikspolitik handlat alldeles för mycket om Stockholm och alldeles för lite om resten av landet. Detta måste ändras om inte polariseringen ska gå alldeles överstyr. I dag känner en stor del av svenska folket inte att någon bryr sig om vad som händer med dem och deras bygd.

Det är dags för kvällsblaskorna men också public service och hela riksdagen att ta till sig att det finns en värld utanför Stockholms innerstad som heter Sverige. En del av landet som har försummats och ignorerats under väldigt lång tid.

Att börja tala till dessa väljare med respekt är ett första steg i rätt riktning. Men jag håller inte andan i väntan på att det ska ske. 

Allt åt alla-partiet

Asyltrycket på Sverige ställer stora krav på kommunerna. Vissa kommuner är bättre rustade än andra. I Stockholm finns en väl utbyggd social bostadspolitik, vilket underlättar i situationer som denna. Åtminstone på kort sikt.

SHIS, Stiftelsen hotellhem i Stockholm, ansvarar för sociala bostäder för utsatta grupper. Dit kan Socialtjänsten skicka remisser för att personer med hemlöshet eller barnfamiljer i en hopplös bostadssituation kan få bo under en begränsad tid. I syfte att skaffa sig kötid, jobba med skulder eller annan problematik.

Nu har SHIS fått ansvaret att erbjuda nyanlända bostad, vilket ökar trycket markant. Därför säger bolagets vd Fredrik Jurdell att de kan tvingas prioritera mellan olika grupper till följd av sitt nya uppdrag.

När borgarrådet Åsa Lindhagen (MP) i går fick frågan om hur hon såg på detta svarade hon att det inte alls kommer bli fråga om några prioriteringar. SVT-reportern frågade hur hon kunde vara så säker på att SHIS inte kommer att hamna i den situationen att prioriteringar blir nödvändiga när dess chef, som borde ha en rimlig koll på läget, säger just detta. Enligt Lindhagen finns det plats för alla. Hon konstaterade helt sonika att "vi kommer inte ha den situationen i Stockholm".

Nähä. Så bra. Då var den saken löst. Tydligare kan den miljöpartistiska synen på samhället knappast beskrivas. Det är allt åt alla. Alltid. Aldrig prioriteringar. Detta goddag yxskaft-svar är bara ett sätt att stoppa huvudet i marken och vägra förhålla sig till realiteter.

Jag börjar tro att miljöpartister är mentalt oförmögna att ta till sig av den verklighet som existerar runt omkring dem. Vilka konsekvenserna av denna politik är, såg vi inte minst i gårdagens prognos från Migrationsverket.

Bostadsdepression

En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön.

Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt. Ändå är det osannolikt att ens detta mål kommer att nås.

Antalet barnfamiljer utan egen bostad växer i Stockholm. Majoriteten har utomeuropeiskt ursprung och lever på försörjningsstöd. Detta bekräftar den bild som många inom Socialtjänsten länge har haft. Andelen som kommit till Sverige utifrån en anknytning till en flykting som själv saknar bostad ökar, enligt statistik från Socialförvaltningen. Här ser vi således en direkt effekt av att regering och riksdag valt att ignorera försörjningsansvaret för den som vill ha hit sina anhöriga. 6 av 10 har saknat ett fast boende under mer än ett års tid.

Som jag skrivit om många gånger tidigare kommer sociala kontrakt via Socialtjänsten att bli allt vanligare. Det finns helt enkelt ingen annan väg för det växande antalet barnfamiljer och unga som saknar tillräcklig inkomst, inte är kreditvärdiga, har hyresskulder eller otillräcklig kötid. Till detta växande tryck på Socialtjänsten att lösa människors boendeproblematik adderas de ensamkommande flyktingbarnen som i dag placeras på hiskeligt dyra boenden eftersom det saknas bättre alternativ.

Bostadssituationen i Stockholm är oerhört oroväckande, och det finns dessvärre ingen ljusning i sikte. En liten indikation på hur svårt det är att få fram tillräckligt med bostäder är att Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hittills under 2015 har godkänt detaljplaner för 1 127 bostäder. Det ska ställas i relation till de 6 000 som planeras för hela året. Orsaken uppges vara att detaljplanerna varit "mer komplexa" än väntat. Än har vi heller inte sett den revolution som Mehmet Kaplans modulhus ska erbjuda.

Effekten av allt detta är att skattebetalarna får dra ett allt tyngre lass för den växande grupp som saknar bostad och arbete. Sociala boendelösningar via SHIS är ett alternativ till dyra hotellplaceringar, men hyran kommer skattebetalarna oftast behöva stå för även där. Liksom inkomsten. Bevisligen är det väldigt svårt för utomeuropeiska invandrare som hamnat i utanförskap på både bostads- och arbetsmarknaden att ta sig ur sin situation.

Tidigare har jag konstaterat att det kommer bli värre innan det blir bättre. I dagsläget har jag svårt att se när vändningen ens ska kunna komma.  

Tidigare bloggat:
Regeringen bjuder på fromma förhoppningar
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff

Sökes: Det egna ansvaret

För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Familjerna levde, i likhet med många andra i området, i så kallade korttidskontrakt. Dessa går att få via Bostadsförmedlingen och har en kortare kötid eftersom de inte är lika attraktiva som vanliga hyreskontrakt utan tidsbegränsning. De är alltså enklare att få. Den som får en lägenhet med korttidskontrakt behåller samtidigt sin kötid, vilket gör det hela till win-win.

Den som anmäler intresse för en lägenhet via Bostadsförmedlingen har förstås ett eget ansvar att ta reda på vilka förutsättningar som gäller för boendet. Svenska Bostäder är en seriös hyresvärd och har knappast bedragit någon.

Ändå säger barnfamiljerna att de blivit lurade. De fick "bara" bo i två år (vilket är lång tid i ett rivningskontrakt där den garanterade boendetiden kan vara så kort som tre månader).

Företrädare för Svenska Bostäder bedyrade att ingen barnfamilj skulle ställas på gatan. Detta skulle lösas tillsammans med Spånga-Tenstas stadsdelsförvaltning. Och så bli det självfallet i dylika fall. Socialtjänsten får gripa in genom att göra väldigt dyra placeringar på olika hotellboenden. Tax money at work.

Noteras kan att de allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm efter nya direktiv har sänkt sina inkomstkrav ytterligare och nu accepterar en inkomst motsvarande existensminimum. Försörjningsstöd är således inget hinder för att få en bostad - så länge du har en tillräcklig kötid. Vilket många inte har.

Ingen frågar vilket ansvar den egna familjen har. Är man förälder, har man ansvar för att sörja för sina barns väl och ve. Det inkluderar förmågan att hitta ett tryggt boende till sig och sina barn. Att skylla på hyresvärden för att den säger upp hyreskontraktet när tiden har löpt ut, eller på Socialtjänsten för att den inte bistår med en ny lägenhet, är magstarkt.

Ja, boendesituationen i Stockholm är hemsk. Den är konsekvensen av ett storskaligt politiskt misslyckande. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms län, och så länge det är svårt att hitta en bostad här bör man faktiskt se sig om efter andra alternativ.

Tenstafamiljerna, runt 35 till antalet, ställde krav på Svenska Bostäder och stadsdelen. På en Facebooksida krävde man bland annat tillräckligt stora lägenheter för åttabarnsfamiljer, rimlig hyra, inget tak för max antal boende i lägenheten, en ny bostad i området nära till skola och jobb och att Socialtjänsten ska gå in som borgenär för hyran. Det låter ju kanon.

Hörde vi något om eget ansvar? Givetvis inte. Nånannanismen har blivit dogm i Sverige.

I dag kallas det "stadshuset"

Cyklopjournalisterna bor på Södermalm

Att svensk nyhetsbevakning är extremt Stockholmscentrerad är ingen nyhet. Detta är en vanlig kritik som framförts från människor boende på landsbygden, och den är fullt berättigad. Många människor känner inte igen sig i det Sverige som riksmedierna skildrar, och mediernas okunskap om landet utanför Stockholm är stor.

En undersökning från Institutet för mediestudier, som bygger på uppgifter som Svenska Journalistförbundet, visar att de allra flesta av landets journalister bor i de tre storstäderna. Var tredje bor i Stockholm stad, och av dessa bor de flesta på Södermalm. Var hundrade boende på Söder är journalist.

Klyschan är sann, konstaterar SVT. För många av oss har detta aldrig varit en klyscha utan en bitter sanning. Det är så här det ser ut.

Tittar vi på dessa journalisters partisympatier är det ännu tydligare. 41 procent av landets journalister sympatiserar med Miljöpartiet. Bland journalister i public service är stödet hela 52 (SVT) respektive 54 procent (SR). Det är en grotest övervikt för detta lilla extremistparti.

Tillsammans har Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mellan 70 och 80 procent av journalistkårens sympatier. Även om undersökningen är några år gammal och svarsfrekvensen låg på blott 60 procent, är resultatet talande. Det är inte konstigt att det påverkar den politiska journalistiken. Medan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, som har lägst sympatier bland journalisterna, får tåla en hårdare granskning, behandlas Miljöpartiet ofta med silkesvantar.

SR:s dåvarande vd Mats Svegfors kritiserade undersökningen med att alla svarande inte arbetar med politiska reportage. Det är förstås sant, men han missar poängen. Den politiska övertygelsen kan påverka nyhetsvärderingen generellt, både i det stora och det lilla. Detta märks således inte bara i den granskande politiska journalistiken utan också i populära underhållningsprogram (P3 har exempelvis gjort en konst i att håna SD och de borgerliga partierna).

Vi måste kunna lita på att journalisterna inte låter sin egen politiska övertygelse spegla deras journalistiska arbete, hävdas det. Prosit, svarar jag. Det är klart att det påverkar. Det påverkar nyhetsvärderingen, vinklingen av reportage och urval av vem som får komma till tals.

Det är alltså på Södermalm i Stockholm cyklopjournalisterna bor och verkar. I detta reservat, på tryggt avstånd från förorternas bilbränder, landsbygdens nedlagda samhällsservice, höga arbetslöshet och många asylboenden, är det väldigt lätt att förespråka allt åt alla och håna "lantisar" som inte anses tillräckligt politiskt korrekta.

Hur ska vi komma tillrätta med det här då? Tvinga journalister att flytta till glesbygden? Nej, självfallet inte. Men vi ska vara medvetna om att det förhåller sig på det här sättet och uppmärksamma konsekvenserna av det.

Ty det är för det journalistiska arbetet betydligt viktigare vilka politiska sympatier du hyser än vilken hudfärg du har.

Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Uppgiften att Stockholms stads rödgrönrosa majoritet har klubbat ett strategidokument i arbetet mot våldsbejakande extremism som får Mona Sahlin att framstå som brutal och tuff har spridits i sociala medier under dagen.

Kritiken gäller utvalda passager av dokumentet som rör att personer som återvänder hem från strider utomlands ska få inkluderande insatser. I detta syfte behövs samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen samt bostadsbolagen. Tolkningen blev att terrorister ska få jobb och bostad.

Jag tänkte att det måste vara en feltolkning alternativt urplockade unkna russin ur kakan. Men en närmare titt på dokumentet visar faktiskt att det nog är precis så här den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm resonerar. Den som kommer hem från strider i Syrien är i behov av "hälsoinsatser", ska få stöd av stadens Jobbtorg för att komma i arbete, länkas till Arbetsförmedlingen och tydligen även få något slags genväg till en bostad.

Den sistnämnda frågan kan tyckas särskilt uppseendeväckande. I kategorin "efterperspektiv" ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara "en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet". Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Detta resonemang är, trots att det är väldigt kortfattat, onekligen anmärkningsvärt. Det framgår inte på vilket sätt (de allmännyttiga) bostadsbolagen ska bidra. Tänker sig Stockholms politiska majoritet ett slags förturssystem? Ska en viss andel lägenheter öronmärkas till jihadister? Det kan knappast finnas något som helst väljarstöd för något dylikt.

Oppositionen har kritiserat förslagen och hävdat att misstänkta folkmördare inte ska ges jobb och bostad när de återvänder utan ställas inför rätta. Ett uppenbart obekvämt socialborgarråd, Ewa Larsson (MP), kallar strategin för "Stockholmsmodellen" och svarar SVT att det är en polisiär uppgift att beivra brott. Stockholms stad ska arbeta med sociala och förebyggande insatser.

Det är förvisso sant, men det är sammanblandningen av de två grupperna "personer som vill lämna våldsbejakande grupper" och "personer som kommer hem från strider utomlands" som upprör mig. Den ena gruppen har jag inga invändningar mot att socialtjänsten arbetar med. Varje person som förmås hoppa av jihadistvänliga organisationer är en vinst för den enskilde, dess familj och hela samhället.

Men att öppna famnen för den som valt att åka till Syrien för att slåss för en av historiens grymmaste terrorgrupper, är fullständigt oacceptabelt. Detta sänder signalen att Sverige och Stockholm i praktiken är ett retreat för terrorister, precis som SVT:s Uppdrag granskning kunde visa i februari.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Tidigare bloggat:
Skär halsen av en kristen - få ett jobb!
Det naiva Sverige

Läs även:
Fnordspotting, Maria Ludvigsson (SvD)

Världen ur en åttaårings ögon

Som 50-talist växte jag upp i ett Stockholm där allt var möjligt, nu behöver vi ickekommersiella mötesplatser, barn ska kunna vara och vistas ute och föräldrarna ska kunna känna sig trygga med det.

Orden är Ewa Larssons, miljöpartistiskt socialborgarråd i Stockholm. Ni vet hon som anser att det är hårt och kallt att avhysa människor som olovligen bosätter sig i parker och privat mark.

Larsson tycker att allt var möjligt på 50-talet. Vilket är lite intresant eftersom Sverige var ett helt annat samhälle då. Ett samhälle som Miljöpartiet i dag förmodligen skulle kalla sexistiskt, homofobiskt och homogent. Vad som var möjligt på 50-talet men som i dag skulle begränsas av kommersialismen, framgår inte.

Den rödgrönrosa majoriteten kommer inrätta en barnombudsman i Stockholms stad. Tanken är att barnperspektivet ska få större genomslag i hela samhällsbygget. Jag måste säga att detta ligger helt i linje med Miljöpartiets syn på världen. Partiets storögt naiva perspektiv får nu en egen ombudsman.

Det ska för övrigt bli spännande att se barnombudsmannens perspektiv på Nya Slussen, Förbifart Stockholm och hyresrättsmarknaden, för att nämna några områden.

Men jag tar för givet att innan personen i fråga tillträtt har titeln ändrats till barnombudshen. Allt annat vore ju att slå vakt om könsstereotypa normer.

Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet. 

Upplagt för rödgrön besvikelse

De kommande fyra åren kan komma att bli en tid av desillusion och besvikelse hos de väljare som trodde att ett regeringsskifte och ett maktskifte i Stockholms stadshus skulle leda till nya sköna tider.

Den sosseledda regeringen har fått en skakig start. Märkliga beslut och icke-besked har följt på varandra.

Landets största stad, då? Där fick ju Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ trots allt majoritet och kan genomföra den politik som de gått till val på. Det inkluderar en skattehöjning på 35 öre (vilket motsvarar ungefär en hundralapp i månaden för en normalinkomsttagare). Nu ska det väl satsas?

Nja. Nu när budgeten presenterats av den rödgrönrosa majoriteten visar det sig att de där extra stora satsningarna på skolan, infrastrukturen och andra prioriterade områden inte syns till.

I den vänsterpräglade Socialtjänsten fanns stora förhoppningar om mer pengar. Kanske skulle det rent av finnas medel att anställa mer personal? I själva verket ser anslagsökningen, med avdrag för naturliga löneökningar, ut att bli på drygt 1 procent. En tystnad rådde när stadsdelsdirektören berättade detta för alla medarbetare.

Den ekonomiska verkligheten har kommit ifatt den nya majoriteten redan i arbetet med den första budgeten. Många är talande nog lite förvånade.

Extremisterna på plats

Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna.

Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den rödgrönrosa majoriteten har presenterat sin gemensamma plattform. Mycket är känt sedan tidigare, däribland sveket om Bromma flygplats. Socialdemokraterna har tydligen för vana att genast svika väljarna efter en valseger.

Det rosa avtrycket i plattformen är tydligt med bland annat hbt-certifierade skolor och ett integrerat genus- och antirasistiskt perspektiv i alla verksamheter. Nu kommer genusvansinnet drabba alltfler. Det börjar i alla kommunala verksamheter med målformuleringar och uppföljningar. Budgetarbetet ska vila på "könsuppdelad statistik" och 2016 påbörjas arbetet med "genusbudgetering" i staden.

De rödgrönrosa vill göra det lättare för alla med låga inkomster att få en bostad. Som ett led i detta föreslås "kompiskontrakt", kommunal borgen för unga och studenter samt att Bostadsförmedlingen ska se över sina inkomstkrav (not: det är inte Bostadsförmedlingen utan hyresvärdarna själva som ställer inkomstkrav).

Därutöver ska "insatser mot boendediskriminering" genomföras. Om detta i förlängningen innebär att hyresvärdar förbjuds ställa inkomstkrav på hyresgästerna återstår att se, men det är i den riktningen diskussionen tidigare har förts. Den nya majoriteten vill även att nyproduktion och upprustning ska "utgå från högt ställa krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet". Vilket naturligtvis ökar kostnaderna och därmed hyrorna. Lägg till detta krav på att hyresgäster garanteras inflytande i planprocesser och vi kan se ännu fler planerade byggprojekt skjutas upp i framtiden.

Majoritetens bostadspolitik går inte ihop. Å ena sidan vill de göra det dyrare att bygga, å den andra motverka att hyresvärdar ställer inkomstkrav på hyresgästen. Vi kan kallt räkna med att bostadskrisen i Stockholm kommer bestå, och sannolikt förvärras under de kommande åren. Men vem bryr sig när vi har turen att få hbt-certifierade skolor.

Grattis, alla stockholmare.

Hela plattformen kan läsas här.
 

Ett Stockholm större än Sverige

Stockholm är snobbigt, hippt och självmedvetet. Stockholmare har väldigt höga tankar om sin stad, och fick de välja skulle Stockholm bli mer som New York (hur det nu skulle gå till). Eller kanske som London.

På fester och mingel består kallprat inte av väder och vind. Bostadsbristen i Stockholm har gjort bostadsköp till det stora diskussionsämnet. Ska du köpa radhus? Har du köpt en tvåa i innerstan för fyra miljoner? Då är det läge att berätta det. Gärna med tillägget att oj, vad sjukt dyrt det är. Egentligen. Men det är det ju värt för lägets skull.

Stockholmarna ser på sig själva och sin stad med stor stolthet och självsäkerhet. Detta slår igenom även i nyhetsrapporteringen. Svenska riksmedier är oerhört stockholmsfixerade, och det får konsekvenser. När saker händer ute i landet, och i synnerhet i Norrland, blir det notiser. Och ibland uppstår problem. Stockholmsjournalisterna har nämligen svårt att uttala ortsnamn och att placera dem rätt på kartan om de ligger för långt norrut. De är ofta storögt oinsatta i hur livet på landet ter sig.

Jag bodde 19 år i Jämtland och minns hur stockholmsjournalister kämpade med att uttala ortnamn som Vaplan, Brunflo och Alsen. Det var svårt att tolka det som annat än ett genuint ointresse. Efter snart tio år i Stockholm har journalistikens smygförakt för landsbygden blivit än mer uppenbart.

Det råder inte bara en Stockholmsfixering utan en innerstadsfixering. Det har faktiskt gått så långt att även Stockholms närförorter börjat bli exotiska i journalisternas ögon. Ty det är ju så att journalisterna inte bara bor i Stockholms län. De bor i Stockholms innerstad. Allra helst på Södermalm (alla vill bo på Södermalm).

Ett annat tecken i tiden är att det bland årets sommarpratare i P1 var fler från Södermalm än från söder om Södertälje. Sommarpratet är personligt och inte direkt beroende av bostadsort, men det visar ändå på var människorna som ges en medial plattform bor. I Stockholm. På Södermalm.

Fundera ett slag över hur det påverkar nyhetsbevakningen och människors bild av Sverige. Vi vet redan att Miljöpartiet är det överlägset största partiet bland journalister. Gissa om de är stora på Södermalm.

I värmen

Att det är varmt i Sverige just nu har nog inte undgått någon. Långvarig värme får en rad följder. Dels ökar brandrisken. Dels blir det en plåga att åka kollektivt i Stockholm.

Så här är det varje gång värmen slår till. Att åka längs tunnelbanans gröna linje är närmast en hälsorisk. Vid rusningstrafik är det lätt att få panik. Luften står stilla. Svetten rinner på människor, som står hopträngda. Ingen luft. Man vill bara kliva av, trots att man inte är framme.

Nu ska tågen byggas om. Säten ska tas bort för att göra plats för fler. Beslutet är bra, vagnarna kommer rymma fler. Men i miljardsatsningen ingår inte att fixa luftkonditioneringen. Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm svar på frågan är att det inte är värt pengarna, för "det är bara så här varmt några dagar om året".

Ja, det är möjligt. Men det råkar vara den delen på året när Stockholm tar emot mängder av turister. Vi boende ska samsas med dessa i extrem hetta. Jämfört med den luftkonditionerade och moderna tunnelbanan i både Beijing och Hongkong är Stockholms pinsam.

Det wennerholmska resonemanget går igen även på annat håll. Regering och riksdag har bestämt att Sverige, med all dess skog, inte behöver egna flygplan som kan vattenbomba vid en omfattande skogsbrand som den i Västmanland. Det brinner ju inte så ofta, var nog kontentan av försvarsminister Karin Enströms klena förklaring i kvällens Rapport.

Ursäkta, men har dessa människor ens en hemförsäkring?

Och hela rasket revs

I mina gamla kvarter runt Norra station stod vackra röda tegelbyggnader, däribland Klockhuset. Byggnaderna revs bit för bit för att möjliggöra byggplanerna för nya Hagastaden. Nu är allting borta.

Jag såg det vackra klocktornet varje gång jag handlade på PrisXtra ett stenkast därifrån. Det var en ståtlig byggnad som säkert hade kunnat bevaras - vilket länge var budskapet - och ge liv åt den nya stadsdelen.

Nu beslöts i stället att hela rasket skulle rivas. Vilket är tråkigt. Jag brukar alltid vara för att det byggs nytt i Stockholm, men det ska göras med lite stil. Gamla vackra byggnader kan bevaras och vara en tillgång även när det byggs nytt.

Förmodligen kommer fler i framtiden komma till slutsatsen att åtminstone Klockhuset borde ha bevarats. Men det är så dags då.