Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet. 

Det stora bostadslotteriet

Bostadskarriär. Smaka på ordet. Det har blivit ett begrepp i Sveriges storstadsregioner. Det är nämligen så man blir rik i dag.

Det är svårt att bli rik på arbete i Sverige. Den progressiva beskattningen på arbete och kapital gör att den som utbildar sig och arbetar mer får betala en större andel av sin inkomst i skatt. Är du höginkomsttagare, eller i alla fall anses vara det enligt skattetabellen, kan halva din lön gå till staten. Det är en helt otrolig inskränkning i människors liv, men inte ens den borgerliga regeringen tycker längre att frågan ska prioriteras.

I Stockholm är värdeökningen på bostäder hysterisk. Den som köpte en lägenhet eller ett hus för några hundratusen kronor på 80-talet kan i dag sälja för 10 miljoner. Man kan alltså bli mångmiljonär bara genom att ha bott.

Den galna värdeökningen beror givetvis på att efterfrågan på bostäder i Stockholmsområdet tusenfalt överstiger tillgången. Det byggs för lite, sägs det. Och det är sant. Sverige har byggt hälften av jämförbara länder under 20 års tid. Vi bygger minst i Norden.

Men när Socialdemokraterna säger att de vill bygga bort bostadsbristen ignorerar de helt två av grundorsakerna till den: hyresregleringen samt alla byggregler och mål. Hyresregleringen gör det förmånligt att vara hyresgäst i mer attraktiva områden då lägets ökade popularitet inte påverkar hyran. Den sätter alltså marknadsmekanismerna ur spel och gör det mindre intressant att bygga hyresrätter eftersom avkastningen inte är tillräcklig.

Därtill finns ett hundratal nationella mål vid bostadsbyggande som kommunerna måste hålla koll på under planprocessen. Inte nog med att alla dessa mål kräver tid och resurser - byggbolagen tivngas efterleva en rad krav som fördyrar byggandet, och detta när det alltfler vill ha är billiga bostäder.

Tilläggas kan också att stigande markpriser står för hälften av de stigande byggpriserna. Kommunerna vill alltså gärna göra en vinst på marken - men har samtidigt inga problem med att skyffla in miljardbelopp i förlusttyngda sportarenor. Det är en märklig prioritering, minst sagt.

En helt vanlig trerummare vars enda säljargument är att den ligger i Stockholms innerstad går på 6 miljoner eller mer. Vi har nu nått den nivå när heltidsarbetande har svårt att ha råd med en bostad ens i närförorterna, när kontantinsatsen närmar sig en halv miljon om man vill köpa lite större och alltfler tvingas söka sig till en allt annat än sund andrahandsmarknad.

Vid sidan om den febriga bostadsrättsmarknaden, som bara gör mäklarna glada, har vi den havererade hyresrättsmarknaden. Under 2010 var snittiden på en förmedlad lägenhet via Stockholms bostadsförmedling 6,7 år. 2013 var den 8,4. I dag tar det i snitt 6,5 år att få en lägenhet i Rågsved. Tiden när det gick att köa sig till en lägenhet är sedan länge förbi. I dag måste man hitta andra sätt.

Vilka blir konsekvenserna av allt detta? Jo, att många inte flyttar till Stockholm trots att det finns jobb här. Att många väljer bort Stockholm som studentstad eftersom de inte hittar någonstans att bo. Att människor väntar med att skaffa barn då de inte har råd att köpa en större lägenhet. Att antalet personer i desperat behov av lägenhet som luras på kontantinsatsen av skojare på andrahandsmarknaden stiger. Att människor med låga eller normala inkomster får nobben av hyresvärdarna eftersom dessa kan välja och vraka bland bättre bemedlade.

Något så basalt som en bostad har blivit ett bekymmer som håller människor vakna på nätterna och ger magsår om dagarna. Som en konsekvens av läget söker sig alltfler till Socialtjänsten. I alltfler kommuner ute i landet börjar Socialtjänsten bli en stor hyresvärd. I Stockholm är utvecklingen densamma, och den galopperar.

Effekterna av denna kollapsade bostadsmarknad är illa nog var för sig. Tillsammans är de förödande för Stockholms utveckling. Många människor far illa eller kan inte leva upp till sin potential på grund av detta gigantiska politiska misslyckande. För det är i allra högsta grad politiskt skapat. Det vore klädsamt om alla politiska partier erkände misslyckandet och enades om att göra något åt problemet. Men det finns inga indikationer på en sådan samförståndslösning.

Allt tyder tyvärr på att det kommer att bli mycket värre innan det, eventuellt, blir bättre. Många kommer ha blivit rika på kuppen. Men desto fler lär ha vänt Stockholm ryggen då.

Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Vi ser dem utanför butiker, vid tunnelbanestationer och på välfyllda gator. Tiggare från fattiga EU-länder som Rumänien, inte sällan romer, försöker skrapa ihop pengar för att betala resan hit och få ihop till det nödvändigaste för några månaders tillvaro i hemlandet. Sedan återvänder de hit igen för att tigga.

Stockholm har en så kallad tag över huvudet-garanti (TÖG). Den innebär att alla med uppehållstillstånd i Sverige har rätt att få en sovplats. Det kan innebära härbärge, sovsal, hotell, jourlägenhet eller en annan tillfällig lösning. Detta betalas av socialtjänsten, det vill säga skattebetalarna.

För det växande antalet EU-medborgare som kommer till Sverige har det inte funnits så många alternativ som betalas av det allmänna. Vinternatt är ett härbärge som riktar sig till denna grupp. Crossroads arbetar också med gruppen.

Men Centerpartiets Stina Bengtsson anser inte att det fåtal lösningar som finns specifikt för EU-medborgare räcker. Hon vill att TÖG:en ska omfatta alla, även personer från andra EU-länder och länder utanför EU.

Vi i Centerpartiet tycker det ska vara en rättighet för alla att röra sig fritt, för fattig som för rik. Därför måste vi också bli bättre på att ta hand om människor när de kommer hit. Vi måste visa solidaritet också med dem som utnyttjar sin fria rörlighet för att fly fattigdom.

Den fria rörligheten är något att bejaka och försvara. Men med den kommer också ett personligt ansvar. Ingen har rätt att kräva att bli försörjd eller få sin bostadssituation tillgodosedd av skattebetalare i andra länder. Att vi ska bli bättre på att "ta hand om" människor som kommer till Sverige är därför en märklig utgångspunkt. I fall där människor flyr från krig och får asyl i Sverige, går det att prata om ett omhändertagande, åtminstone initialt. Men varför ska skattebetalare i Stockholm stå för notan när bulgarer och rumäner kommer till staden för att tigga?

Under 2012 betalade Stockholms stad över en halv miljon kronor enbart i hemresebiljetter till EU-medborgare. Vad notan hamnar på för 2013 återstår att se.

I mitt arbete i socialtjänsten har jag sett hur TÖG:en överutnyttjas och hur boendefrågan ständigt växer i omfattning och komplexitet. Folk vet numera mycket väl att ansvaret för deras boendesituation i slutändan inte vilar på dem själva utan på socialtjänsten. Det är ett bekymmer eftersom bostadsproblematiken spräcker budgeten till höger och vänster och oundvikligen tvingar socialtjänsten att nedprioritera annat.

Rätten till boende är i grunden en bredare principiell fråga. Vilka har rätt till vad och varför? Hemlöshetsdiskussionen styrs av en rad floskler och tomma politiskt korrekta fraser som "alla har rätt till en bostad". Varifrån kommer denna rätt? Och är den odiskutabel oavsett hur den enskilde beter sig? Ja, i dag kan socialtjänsten inte bara avslå en sådan ansökan. Lösningen för personer som straffat ut sig från olika sorters lägenheter blir ofta härbärge, vilket är en dyr lösning.

Oavstående hör även ihop med ett annat påstående som ofta kommer från politiker och lobbyorganisationer: "Inga barn ska behöva vräkas". Normalt har en hyresvärd rätt att säga upp ett hyreskontrakt om den boende missköter sig och konsekvent stör grannar och/eller inte betalar hyran. Hyresvärdar som inte har rätt att vräka en sådan familj kommer i förlängningen inte vilja ha barnfamiljer i sitt bestånd. Vilket kommer göra det ännu svårare för många att hitta en bostad. Men sådana farhågor hindrar inte vissa politiker och organisationer som Rädda barnen att fortsätta driva frågan.

Avslutningsvis tillbaka till EU-migranterna. Har de enbart genom sin vistelse i Stockholm rätt till tak över huvudet här? Nej, det tycker jag inte. Om frivilligorganisationer med donerade pengar vill ordna härbärgen och tillfälliga boendelösningar för denna grupp, är det naturligtvis välkommet.

Men Stockholms stad ska inte erbjuda någon garanti om tak över huvudet för personer vars enda syfte att vistas i staden är att tigga.

Fri rörlighet medför även skyldigheter

Jag tänker på människorna i Tredje riket under Hitler, hur de gick förbi och låtsades inte se när deras judiska grannar forslades bort av Gestapo. Nej, "de såg ingenting".

Kerstin Vinterhed, präst i Svenska kyrkan, liknar tiggare i Stockholm vid judar i Hitlertyskland. Liknelsen är förstås direkt hårresande på alla tänkbara sätt. De tiggare vi ser i allt större antal i Stockholm är inte personer utsatta för rasistiskt betingad diskriminering av staten. Det rör sig om både EU-medborgare som av fri vilja, och tack vare den fria rörligheten, har kommit till Sverige för att tigga ihop pengar, dels personer utsatta för människohandel.

Av rent principiella skäl ger jag aldrig något till tiggare, varken i Sverige eller i andra länder. En viktig orsak är att jag inte har en aning om varför personen tigger och om han eller hon ens får behålla de intjänade slantarna. I värsta fall ger jag pengar till grovt kriminella. Polisen varnar för ligor som cyniskt utnyttjar fattiga människor i tiggeri.

När vi diskuterar människohandel avses vanligtvis den för sexuella ändamål. Människor utnyttjas emellertid även i jordbruket, byggbranschen och som tiggare. Det är samma sorts människohandel, men den är inte lika smaskig för pressen att skriva om.

Kerstin Vinterhed har således en felaktig infallsvinkel på problematiken. Hon ställer frågan var viljan att hjälpa tiggarna finns men besvarar den egentligen själv. Människor skänker uppenbarligen pengar till tiggarna (vilket jag alltså motsätter mig). Därtill har det numera öppnats ett härbärge specifikt för EU-medborgare i Stockholm - även om 50-talet platser är för lite för att täcka behovet är det en signal om att viljan att hjälpa definitivt finns.

Ett bekymmer som märks i den sociala verksamheten är att EU-medborgarna som kommer till Stockholm lägger beslag på hjälp som egentligen är avsedd för svenskar. Det rör sig om mat, kläder och annat som erbjuds i olika träfflokaler. Många arbets- och hemlösa svenskar i stort behov av ett mål mat, kläder och en stund framför datorn blir utan när polacker, bulgarer och rumäner stormar in (för att sedan i många fall gå direkt till jobbet).

Grundfrågan är egentligen vad en EU-medborgare som kommer till Sverige ska ha rätt till. De täcks inte av TÖG:en (tak över huvudet-garantin). Ska de ha rätt till boende? Mat och kläder? Rent av försörjningsstöd? Mitt svar är nej på dessa frågor. Den fria rörligheten är inte bara en rättighet och en möjlighet för människor att resa, bo och arbeta i andra länder utan medför också ett ansvar att på egen hand ordna boende och försörjning i ankomstlandet.

Kerstin Vinterheds linje att alla som kommer till Sverige ska omfattas av det sociala skyddsnätet är naiv. Den fria rörligheten är något fantastiskt, bannemej det enda positiva med EU. Men låt oss inte glömma att koppla rättigheter till skyldigheter.