Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Ja, detta är Sverige

En av tio ungdomar i förorten sympatiserar med IS

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade "ja, jag har sympati". Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Först ska sägas att man ska vara lite försiktig att ta enkätundersökningar i denna åldersgrupp på blodigt allvar innan de har bekräftats av fler studier. De påminner lite om de där alkohol- och narkotikaundersökningarna som gjordes i högstadiet. Jag och flera av mina vänner svarade alltid på ett sätt som tydde på att vi var långt gångna i ett tungt opiatmissbruk.

Men siffrorna är ändå så pass alarmerande, och samtidigt inte direkt förvånande, att de onekligen stämmer till eftertanke. Vi skulle inte få sådana här svar gällande sympatier för nazism.

Svaren i undersökningen är allvarliga. På riktigt. Inte för att dessa ungdomar nödvändigtvis själva kommer bli jihadister utan för att de uppenbarligen hyser sympati för en terrororganisation som utan minsta tveksamhet röjer oliktänkande ur vägen med de mest brutala metoder.

Det handlar också om synen på icke-troende i Sverige:

Vissa ungdomar vi mött använder ord som "kafir" för icke-troende människor, och de säger att sådana kan "dra åt helvete" och att "IS gör egentligen rätt" och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar.

Att barn till invandrare blir mer religiösa än sina föräldrar finns belagt i brittiska studier. Det är intressant att ställa frågan varför. Gissningsvis handlar det delvis om att de växer upp i segregerade förorter som är åtskilda från det svenska majoritetssamhället. Där kan ökad religiositet och även extremism frodas i god ro. I Sverige har vi genom vår naiva inställning till religiös extremism och oförmåga att se uppenbara värderingskonflikter i samhället närmast underblåst denna utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka motsättningar - såväl mellan muslimer och icke-muslimer som mellan "rättroende" muslimer och övriga - som byggs upp just nu. Hur det där vackra och toleranta sekulära samhället ska kunna skapas när sådana här värderingar får fäste bland den uppväxande generationen unga i svenska förorter är en gåta. Inga genusutbildningar i världen kommer att hjälpa.

Det är heller inte svårt att gissa att den här undersökningen - som alltså är genomförd av en frivilligorganisation - kommer att tigas ihjäl eller relativiseras av det politiska och mediala etablissemanget.

Förmodligen sitter somliga redan och förbereder nästa fackeltåg mot islamofobi.

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Det krävs enad kamp mot extremismen

Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.

Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter "på stort allvar". För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.

Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är "mild, snäll och klok".

MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.

Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att "exkludera" någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.

Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.

När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.

Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.

Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.

Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.

Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda. 

Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting

Salahaden Raoof, språkrör för Grön Ungdom i Malmö.

Miljöpartiet de gränslösa

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Ingen pudel

Det hängde i luften. I morse framkom att Mehmet Kaplan inte skulle dyka upp för sina åtaganden under dagen. Snart blev det även känt att de två miljöpartistiska språkrören rensat sina scheman, allt för att undvika frågor från media. Snart kallade Stefan Löfven till pressträff.

Det skulle ha varit nog med alla tidigare övertramp. Men så sent som i dag presenterade SVT uppgifter om att Kaplan under flera år haft nära samröre med representanter för den turkiska regimen.

Till slut blev det för mycket även för statsministern, även om Löfven menar att det var Kaplan som bad om att få bli entledigad efter en så kallad "samlad bedömning". Sannolikt fick Kaplan övertalas. Någon ånger kunde nämligen inte skönjas. Snarare trots.

Löfven ville inte strö salt i det miljöpartistiska såret. Han försvarade därför artigt Kaplan, som han påstår har "humanistiska och demokratiska värderingar". En som jag betraktar som genomfalsk Mehmet Kaplan tog sedan lite oväntat till orda och backade inte en millimeter från sina kontakter med islamistiska organisationer. Inga ursäkter. Inget förlåt. Han har sedan dess fått full uppbackning av sin partiledning.

Ofrånkomligen lär det nu dyka upp påståenden om att det var islamofobi som fällde Kaplan. Att han granskats hårdare för att han är muslim. Det är naturligtvis nonsens. Tvärtom har han sannolikt flugit under radarn längre än vad många andra skulle ha gjort. Just för att han är miljöpartist.

Det anmärkningsvärda här är att Stefan Löfven inte var införstådd med Kaplans historia när han utnämnde honom till minister. På presskonferensen fick Löfven frågan varför Kaplans förehavanden inte upptäcktes tidigare och svarade då att Kaplan precis som alla tilltänkta statsråd fått ett batteri av frågor. Någon annan granskning har alltså inte gjorts. Om detta stämmer är det intressant. Jag trodde nämligen att tilltänkta statsråd granskades på både höjden och bredden innan de fick frågan.

Mehmet Kaplan ville med dagens kaxiga framträdande försöka få sista ordet. Han backar inte från några uttalanden eller möten med extremister. Han vidhåller sin demokratiska och humanistiska övertygelse. I det avseendet är han omåttligt fräck.

Kaplan är en person som skulle kunna heila och kalla sig demokrat och humanist - för att sedan anklaga medierna för att de missförstått allting.

Någon som inte borde vara minister

När en miljöpartistisk minister får kritik av auktoriteterna Jonas Gardell och Özz Nûjen, vet man att det är illa.

Mehmet Kaplan har länge varit omsvärmad av rykten och påståenden om islamistiska kopplingar. Jag har hela tiden tyckt att caset mot honom har varit svagt. Emellertid har Kaplan uttalat sig på ett sätt som väcker både förundran och direkt äckel. Hans sätt att jämföra jihadister med frivilliga i finska vinterkriget var över alla gränser. Ändå blev han minister.

I ett klimat där icke-politiker får sparken för att de ätit lunch med "fel" person, är det inte oväntat att hård kritik nu riktas mot bostadsminister Kaplan för hans samröre med islamister och andra extremister. Han har träffat islamister i Milli Görüs och extremister i Grå vargarna.

Men Kaplans chef Stefan Löfven verkar inte vara ens nära att öppna falluckan under sin minister. I ett skriftligt uttalande kommenterar Löfven det hela som "djupt beklagligt". Både Löfven och Kaplans parti- och ministerkollega Alice Bah Kuhnke slätar över det hela. Inte heller har Kaplan de skarpaste människorna i sin närhet - pressekreteraren jämförde Grå vargarna med Bert Karlsson.

Regeringen skademinimerar nu genom att beskriva det inträffade som ett misstag, som slarv. Men det är som bekant inte första gången Mehmet Kaplan visar prov på oerhört dåligt omdöme. Någon gång bör man komma till en punkt när man frågar sig om det handlar om omdöme eller snarare om ruttna värderingar.

Mehmet Kaplan borde få sparken - för att han är en usel bostadsminister. Att han trivialiserar IS och umgås med våldsbejakande extremister borde bara göra Löfvens beslut enklare.

Var fjärde ung i arabvärlden sympatiserar med IS

DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen?

Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att "arabvärldens unga säger nej till IS". Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer.

Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod. Jag tycker att siffrorna är oerhört skrämmande. Att runt var fjärde ung person i arabvärlden inte skulle ta avstånd från IS är en närmast skräckinjagande tanke.

Att inte vilja ta avstånd från något är inte nödvändigtvis detsamma som att aktivt sympatisera med eller vilja engagera sig.

Men att vidriga mördare som IS har ett så pass brett passivt stöd bland unga i arabvärlden är en väckarklocka som borde ringa i huvudet på alla västliga politiker just nu.

Vad är det vi ska försvara?

Svenska folkets rädsla för inhemska terrordåd har ökat, visar en opinionsundersökning som SVT presenterade i gårdagens nyhetssändningar.

Det är begripligt att många känner oro direkt efter att bomber har exploderat på en flygplats och tunnelbanestation i ett EU-land som vi närmast betraktar som ett grannland. Det brukar vara lika efter uppmärksammade flygolyckor. Visst är det inte helt bekvämt att sätta sig i ett flygplan dagen efter.

Kan då ett liknande terrordåd inträffa även i Sverige? Nej, invände någon. IS skulle aldrig angripa det land som har gett dem en fristad. Den ironiska kommentaren åsido finns det sannolikt många länder att angripa innan lilla Sverige skulle bli en relevant måltavla. Men det djävulska med terrorismen är att vi aldrig kan vara helt säkra någonstans.

Sverige har minsann Monafonen, en stödtelefon till vilken anhöriga till personer som riskerar att radikaliseras kan vända sig. Under fyra månader har telefonen mottagit noll samtal. Anders Ygeman sade efter terrordåden i Bryssel att Sverige är "väl rustat" mot attacker. Det är förstås ett begripligt utspel just där och då, ett sätt att lugna en befolkning som blir alltmer orolig för att det som hände där även kan ske här.

Men det ministern sade är tyvärr inte sant. Sverige ligger långt efter andra EU-länder, och det vet förmodligen både Stefan Löfven och Anders Ygeman mycket väl. Utåt måste de ändå hålla upp en fasad av att den sittande regeringen gör mer än någon annan, och att Sverige ska bidra till att "slå till hårt" mot terrorismen. Vad detta betyder i praktiken kunde Löfven inte säga i tisdagens Aktuelltsändning.

Jag tror att en delförklaring till den svenska senfärdigheten kan vara svårigheten att uttrycka vad Sverige egentligen är. Om vi inte vet vad Sverige är och vad svensk kultur är (eller om det ens finns något sådant), vad är det egentligen vi ska försvara?

Kulturrelativismen har snurrat till det. Ty om alla kulturer är lika mycket värda (förutom den svenska som kanske inte existerar), varför ska vi över huvud taget bekämpa vissa värderingar och kulturella sedvänjor? Det enda regeringen säger att den vill slåss för är "den svenska modellen". Inget annat. Jag tror att IS är måttligt intresserat av hur lönerna sätts på svensk arbetsmarknad. De vill ha ett civilisations- och religionskrig.

Sanningen är att vi har ett uppenbart problem med radikalisering i Sverige som länge har förringats. Näst efter Belgien exporterar Sverige flest jihadister per capita av alla EU-länder till Mellanösterns konflikthärdar. Radikaliseringen har kunnat pågå relativt ostört i många av landets förorter. I hög grad till följd av politisk feghet.

Detta är ett svek mot Sverige som land, men det är också ett svek mot alla som kommit hit i hopp om att få leva i en liberal demokrati och sedan får se att den kultur och de sedvänjor de lämnat bakom sig återuppstår igen i Sverige.

När Islamiska förbundet i invandrartäta Järva som ett led i ett avradikaliseringsprojekt spelade in en film ville muslimer inte ställa upp. Nästan alla medverkande är skådespelare som klätt ut sig och spelar muslimer. Islamiska förbundet uppger att "det finns väldigt många som inte kan säga om de är för eller emot extremisterna". Poängen med att spela in en dylik film riktad till unga muslimer faller förstås när det är skådespelare som gör jobbet.

Wahhabismen är vår tids nazism, vår tids folkmordsideologi. Att unga muslimer inte vågar ställa sig framför kameran och säga att det IS gör är avskyvärt och strider mot allt anständiga människor står för, är mycket oroande. Det betyder inte att de håller med. Men det betyder att det finns krafter som är tillräckligt starka för att de inte ska våga opponera sig.

Mot detta biter ingen hjälptelefon. Det krävs att alla offentliga aktörer står upp och pratar, högt och tydligt, med en röst. Islamismen ska utplånas. Alla islamister ska bli ifrågasatta och bespottade vartän de beger sig.

Slutligen måste Sverige få en identitet. Vi måste kunna svara på frågan vilka vi är, vad vi är och varför. Det tomrum som dessa frågor just nu lämnar ger plats åt extremister som föraktar demokratin och alla mänskliga värden som ett anständigt samhälle bygger på.

Läs även:
Fnordspotting

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Det svenska självhatet

"Sverige har varit naiva", sa statsministern på en presskonferens efter att Säpo höjt terrorhotsnivån mot landet i fjol. Stefan Löfven har tillagt att "det har varit svårt att förstå att det bland oss alla i ett fritt demokratiskt samhälle också finns medborgare som sympatiserar med ISIL".

En simpel medborgare undrar kanske hur detta kan komma sig. Efter terrorattacker i London, Madrid och Paris (och efter Taimour Abdulwahab) är frågan varför just Sverige skulle vara förskonat från islamister och jihadister, från IS-sympatisörer och från personer som är beredda att döda oskyldiga i religionens namn. Att det är svårt att på djupet förstå jihadismen ska inte behöva betyda att problemet ignoreras.

Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara att svenska politiker inte har velat ta i svåra och jobbiga frågor utan mycket hellre ägna sig åt RUT-avdrag, genusförskolor och annat fluff. Men jag tror att det är betydligt allvarligare än så. Under lång tid har det gullats med islamister och jihadister från både socialistiskt och borgerligt håll. Trots att vi vet att moskéer fungerar som tillhåll för radikala läror och kvinnoförtryck, trots att hundratals personer har rest från Sverige till IS-kontrollerade fästen i Syrien och trots att det borde finnas ännu större skäl att vara vaksam när Sverige under ett antal år har tagit emot så många asylsökande utan id-handlingar från just de länder där jihadismen vuxit sig stark.

Men nej, insikterna har inte funnits där. Tvärtom. I Stockholm, som styrs av en rödgrönrosa majoritet, föreslogs för knappt ett år sedan att återvändande IS-krigare skulle tas emot i ett samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstödenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen. Miljöpartiets vikarierande socialborgarråd Ewa Larsson kallade stolt detta för "Stockholmsmodellen".

Strategidokumentet där ovanstående beskrivs har tagits bort från Stockholms stads hemsida efter stark kritik, men i detta benämndes jihadister neutralt som "personer som kommer hem från strider utomlands". Man kunde lika gärna tro att de varit på ett FN-uppdrag. Bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan, har liknat IS-terroristerna vid de svenskar som deltog på Finlands sida i finska vinterkriget. För detta och andra uttalanden fick han kritik. Kaplan har sedermera backat, men han har uppenbara svårigheter med att klart och tydligt ta avstånd från islamism (lyssna här).

Förklaringen till den kompletta undfallenheten i Sverige stavas sannolikt kulturrelativism och rädslan för att få anklagelser om rasism och islamofobi kastat i ansiktet. Denna rädsla har odlats flitigt inom nyvänstern, så detta är onekligen en seger för dem. Men framför allt är det en seger för de islamister och jihadister vars rekrytering underlättas av det svenska samhällets oförmåga att ta itu med problemet. Det är en seger för de mest antidemokratiska krafterna sedan kommunismen och nazismen.

Nyvänstern drivs av ett hat mot grundfundamenten i det västerländska samhället. De utnyttjar kapitalismens förmåga till värdeskapande men vill avskaffa kapitalismen. De utnyttjar yttrandefriheten men vill inskränka den för andra. De utnyttjar vår jämställdhet mellan könen men vill underlätta för auktoritära krafter att inskränka kvinnors frihet.

Dessa människor drivs av ett självhat mot allt svenskt och västerländskt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men vi måste vara vaksamma, ty ett tolerant, välfungerande och demokratiskt samhälle överlever inte om dess invånare inte ställer upp på dess värderingar. Inget samhälle är i sig självt vaccinerat mot extremism, och när regeringsföreträdare och etablerade medier gör gemensam sak är vi illa ute.

Utvecklingen är mycket farlig. När brott mot mänskligheten relativiseras och bortförklaras med att gärningsmännen är utsatta och kränkta av majoritetssamhället, skapas sakta men säkert en acceptans. Det blir moraliskt acceptabelt att vissa etniska grupper begår de värsta brott som går att föreställa sig. Rättsuppfattningen eroderas.

Mot detta måste alla frihetliga krafter ta kraftfull strid. Innan det är för sent. Det finns faktiskt något viktigt att försvara här.

Läs även:
Erik Helmerson

Går Frankrike i krig nu?

Fredagens händelser har satt spår i hela västvärlden. Vittnesmål om det fruktansvärda som inträffade har pumpats ut ända sedan överlevande och vittnen tog sig från platsen.

Framför allt ett har satt sig i mitt minne. En man berättade hur han på en restaurang såg avskyvärda scener. En kvinna satt böjd över ett bord. Han trodde att hon fått en bula i huvudet men insåg snart att hon var skjuten. Ölen stod kvar på bordet och bredvid henne stod en förtvivlad man/pojkvän och skrek. Nyss hade de suttit tillsammans och pratat över en öl. Nu var hon död.

Livet kan förändras på ett enda ögonblick.

Francois Hollande sade i sitt första framträdande att attackerna är en krigsförklaring och att Frankrikes svar kommer att bli "skoningslöst". På måndag kommer den franska Nationalförsamlingen och Senaten att sammanträda i kongress i Versailles. Vi kan nog räkna med något slags besked efteråt.

En gissning är att Frankrike nu kommer gå i fullt krig med IS, det vill säga kraftigt utvidga den insats som landet redan genomför. Om det även innebär soldater på marken återstår att se, men givet att hundratals franska medborgare attackerats i hjärtat av landets huvudstad lär Frankrike behöva svara. Med kraft. Detta är deras 11 september och det kan inte gå obemärkt förbi.

Vi har lärt oss en sak: IS går inte att förhandla med. Det är en ideologiskt och religiöst övertygad sekt som endast kan bemötas med vapenmakt. Därför är det dags för alla västerländska stater som tror på demokrati, yttrandefrihet och vårt sätt att leva att samlas mot denna gemensamma fiende. Övrigt gnabb får de göra upp om senare.

IS måste utrotas. Och det kan bara ske med vapen.

Läs även:
Fnordspotting

Slakten i Paris

Ännu ett islamistiskt terrordåd. Ännu en fruktansvärd förlust av människoliv. I nuläget vet vi inte hur många, men över 120 människor har bekräftats döda.

Stefan Löfven fördömde Parisattackerna och hävdade att "vi står enade med Frankrike i den här mörka, oerhört stora sorgen". Det är en regeringschefs standardfras vid katastrofer. Men vad betyder den i konkret handling? Kommer Sverige delta i strider mot IS tillsammans med Frankrike? Nej. Kommer Sverige börja utbilda soldater som strider mot IS i Syrien och Irak? Knappast.

Tvärtom är Sverige i dag ett land som IS-krigare med lätthet kan komma till, vila upp sig för att sedan återvända till striderna. Vi är en resort för jihadister i dag. Ingen vet hur många det rör sig om. Detta är inte att "stå enad med Frankrike". Det är snarare raka motsatsen.

Sveriges politiker behöver ett uppvaknande. Jag hoppas att det inte ska behöva ske en terrorattack även här för att de ska förstå att det inte längre går att dalta med terrorister. Av Åsa Romsons tweet att döma kan vi utgå från att landets vice statsminister över huvud taget inte förstår allvaret i det som i går inträffade i Paris.

Det öppna samhället måste försvaras. Alltid. Vi ska vara obevekliga och stenhårda mot extremister och jihadister utan att massövervaka vanligt hederligt folk. Detta är en avvägning som politikerna måste klara av. Annars har vi snart inget öppet samhälle kvar att försvara.

Sverige står över huvud taget inte rustat för ett större attentat.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

En dagstidning bombhotas - politikerna tiger

Gårdagens icke-nyhet i svenska riksmedier var ett bombhot. Gefle Dagblad bombhotades. Sådant inträffar oerhört sällan i Sverige och borde ha varit på alla löp och toppat nyhetssändningarna. Av denna bevakning blev emellertid noll och intet.

Chefredaktören Anna Gullberg förklarade bakgrunden till hotet mot tidningen:

Den granskning som är anledningen till hotet, rapporteringen kring radikalisering i gävlemoskéns ledande skikt, är en av de viktigaste som Gefle Dagblad har gjort. Jag är stolt över den, och över mina modiga medarbetare. Jag tänker också på frilansaren Magnus Sandelin som varit en stor och viktig del i GD:s jobb, en modig journalist. Vi som redaktion står också bakom honom.

Vi har alltså en situation där en svensk dagstidning utsätts för ett bombhot till följd av att den rapporterat om pågående radikalisering i gävlemoskén.

Eftersom politiker och kändisar numera älskar att ta ställning, göra skillnad och visa godhet undrar jag var de nu håller hus. Var är Henrik Schyffert? Var är Malena Ernman? Vart tog kärleksbombningen vägen? Var är statsministern och justitieministern? Var är alla goda krafter när en av landets tidningar bombhotas för att den gör sitt jobb?

Det är tyst, så förfärande tyst. Sannolikt finns en rädsla för att händelsen skulle kunna utnyttjas av islamofobiska krafter. Därför är det bäst att låta nyheten snabbt falla i glömska. Landets riksmedier, inklusive public service, har effektivt sett till att så kommer att ske. Ett sådant agerande ökar misstron mot både medier och politiker. Förstår de verkligen inte det?

Jag kan inte låta bli att fundera över hur detta bombhot kommer påverka andra tidningars vilja till att granska islamismen i Sverige i framtiden.

Det är lätt att säga att man ska fortsätta stå upp för journalistikens integritet och frihet. Det är inte fullt lika lätt att göra det i praktiken när man riskerar dödshot. I synnerhet inte när stödet från det politiska etablissemanget är obefintligt.

Dumheten personifierad

Om att dra snabba slutsatser

När en moské brann i Eskilstuna på juldagen i fjol blev det en riksnyhet. Alla antog att branden var anlagd och att det var högerextremister som låg bakom dådet. Den utbrända lokalen kärleksbombades, demonstrationer mot våldet hölls. Spaltmeter skrevs om den växande islamofobin i det svenska samhället.

Snart framkom att branden inte alls var anlagd. Uppgifter pekade mot en överhettad fritös som brandorsak, men sedan dess har vi inte hört något närmare om vad som kan tänkas ha orsakat att lokalen blev övertänd. Det blev tyst i medierna.

När Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida kräver att en av landets partiledare tar avstånd från den senaste tidens angrepp på EU-migranter drar han en rak linje mellan gärningsmannen och partiet i fråga. Det är märkligt att göra det eftersom polisen inte har identifierat några gärningsmän än.

Förutom i ett fall. I lördags misshandlades en man och en kvinna i Enköping, båda EU-migranter, med ett basebollträ. Tre misstänkta har gripits. Enligt polisen handlar dådet om konkurrens - "det hela grundar sig i vem som ska få tigga var i Enköping." Alltså: EU-migranter som angriper EU-migranter. Ingvar Persson nämnde inget om detta i sin text, trots att det här alltså fanns misstänkta. Antagligen för att denna verklighet stör harmonin i hans förenklade politiska analys.

Kräver vi då inte att muslimer tar avstånd från islamistisk terrorism? Jo, och det är inte alltid befogat. Jag tycker inte att vanliga moderata muslimer behöver ta avstånd från någonting som islamister bär ansvaret för. Imamers öppna avståndstagande kan däremot fungera avskräckande eftersom många troende ser upp till sina religiösa ledare. Att unga män och kvinnor radikaliseras i några av landets moskéer, inte sällan finansierade av utlandet, är ett reellt problem som det muslimska samfundet och i förlängningen hela samhället har att hantera.

Sverigedemokraterna anklagas för att utnyttja våldsdåd i sin politiska retorik. Men detta görs i allra högsta grad även av den fina, goda vänster som ser sig som SD:s raka motsats på alla plan. Ja, just den vänster som säger sig stå upp för människovärdet och allas rättigheter utnyttjar i själva verket angrepp på enskilda människor i sin egen politiska propaganda. Ingvar Persson gjorde det nu igen.

Man ska alltid vara försiktig med att dra snabba slutsatser när man inte har hela bilden klar för sig, det är en lärdom från moskébranden i Eskilstuna. Men jag misstänker att möjligheten att blixtsnabbt koppla samman våldsdåd med alla muslimer eller med sverigedemokratiska annonskampanjer är alldeles för lockande för många.

I de sociala medierna är tiden för djupare analyser alltid knapp, och viljan att lära av gamla felsteg obefintlig. Vi sorterar automatiskt bort sådant vi inte gillar att läsa, vilket sällan är ett sätt att bli mer nyanserad. Till detta är vi alla skyldiga i någon mån. Men av en skribent på en av landets största ledarsidor borde man kunna förvänta sig lite mer än av en genomsnittlig twittrare.

Den nya svenska moralen

Sexköpslagen finns enligt dess försvarare till för att minska efterfrågan på sex mot ersättning. Syftet är att få till stånd (!) en attitydförändring i samhället så att stigmat mot sexköparen ökar.

Sexköpare ska helt enkelt behandlas som paria av samhället. Det ska kosta socialt att bli påkommen (det var en av tankarna bakom dåvarande justitieminister Beatrice Asks förslag på att personer misstänkta för just sexköp skulle få ett brev från polisen i gredelinfärgat kuvert så att hela familjen kunde se vad det handlade om utan att ens öppna kuvertet).

När det däremot gäller människor som reser till ett annat land i syfte att rasera världsarv och mörda, våldta, halshugga och lemlästa människor, är det enligt vänsterpolitikerna viktigt att inte stigmatisera dem vid hemkomst.

Förklara logiken bakom den avvägningen den som kan. Jag kan bara dra slutsatsen att den är ett uttryck för en perverterad syn på demokrati, mänskliga rättigheter och religion. En perfekt storm av stolligheter från socialismen, feminismen och postmodernismen kokar ned till detta absurda ställningstagande.

Detta är ingen dystopi. Det är Sverige. I dag.

DN till silkesvantarnas försvar

Under avdelningen "det kunde man ju ge sig fan på" rycker i dag DN:s ledarredaktion ut till försvar för de policies som först Örebros kommunledning och nu Stockholms stads rödgrönrosa majoritet förespråkar i frågan om hur återvändande jihadister ska tas emot.

Under den käcka rubriken "Ge återvändarna en chans" (som vore det folk som flyttar tillbaka till sin hembygd efter att ha prövat livet i storstaden i några år) kritiserar DN "högern" för att unisont ta avstånd från gullandet med kriminella. Det är sant att avståndstagandet varit stort bland fria debattörer, ledarskribenter och någon enstaka partipolitiker. Men något unisont avståndstagande från Stockholms stads opposition har vi inte sett ännu.

Jag ska ge DN en poäng. Det är bra att det nu diskuteras hur IS-krigare ska hanteras när de återvänder. Den politiska ledningen i riket och kommunpolitiker runt om i landet har varit helt oförberedda på den problematik som uppstått. Det är ett faktum att det finns en hel del islamister i Sverige. En orsak till föråvningen är att frågan har tystats ned av rädsla för att den ska sprida islamofobi i samhället.

Frågan är komplex. Att hindra människor från att resa är inte lätt. Hur ska man kunna visa att den som reser till Turkiet, och sedan korsar gränsen på plats, tänker strida för IS? Det är tänkbart att det skulle gå att kriminalisera resor i fall då det finns sannolika misstankar om att personen kommer delta i krig snarare än att hälsa på tjocka släkten i Damaskus. Detta kräver sannolikt intensiv spaning från säkerhetspolisen och ett tätt samarbete med passpolisen på Arlanda. Krävande men knappast omöjligt.

Hemkomsten är nästa bekymmer. Det är oerhört svårt att bevisa att den som rest till och återvänt från Syrien har gjort sig skyldig till krigsbrott. Om vi ska förhindra att personer från Sverige reser för att delta i vår moderna tids Waffen-SS (IS skulle i viss mån rent av kunna liknas vid nazisternas Einsatzgruppen, dvs. rena exekutionsförband), måste vi koncentrera oss på förebyggande arbete och lagstiftning mot själva rekryteringen. Här borde regering och riksdag nu lägga i alla tänkbara växlar för att snabbt få fram en lagstiftning som är vass utan att inskränka vanligt folks resande eller misstänkliggöra oskyldiga.

Åter till den grupp som DN så käckt väljer att kalla "återvändarna". Det är sant att kommunerna inte kan spärra in folk. Men det betyder inte att kommunen måste ge särskilda snabbvägar till stöd till människor som sannolikt halvhuggit och lemlästat män, kvinnor, barn, homosexuella och alla som inte delar deras tro. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta, och här kan jag tänka mig många grupper som bör vara prioriterade före terrorister.

Som Stockholmsbo provocerar det mig något oerhört att staden styrs av en majoritet som har en så verklighetsfrånvänd, naiv och direkt farlig syn på islamism och jihadism.

Verklighetsfrånvänd därför att den inte tar hänsyn till vilka signaler som sänds när jihadister välkomnas tillbaka i form av full uppbackning från välfärdssamhället. Naiv därför att den förutsätter att medlemmar i världens värsta terrororganisation skulle komma på bättre tankar om de bara får en praktik av kommunen, förtur till bostad eller bemöts av en handläggare som brinner för genusperspektiv. Och farlig därför att synsättet att jihadister inte ska stigmatiseras relativiserar både de brott som jihadisterna medverkat till och sympatiserat med samt den våldsideologi de företräder. Det betyder att samhället likställer den sortens våldsromantism med att vara folkpartist.

Socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) valde att avbryta intervjun i SVT när frågorna blev för jobbiga. I stället skrev hon en debattartikel i Aftonbladet. I den förnekar hon att Stockholms stad skulle vilja erbjuda IS-krigare jobb och bostad.

Det är ett märkligt påstående eftersom det i strategidokumentet tydligt står att "boendefrågan [är] en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet", vilket är den kategori som berör de som vill lämna extremistorganisationer eller "kommer hem från strider utomlands" (s. 5). Vilken är bostadsbolagens roll om de nu inte ska erbjuda bostäder? Att sticka halsdukar?

Socialdemokraten Azadeh Rojhan Gustafsson jämförde i en debatt med Hanif Bali IS-krigarna med drogmissbrukare som kommit ut ur fängelset. Det är förbluffande att lyssna till något dylikt. Förstår politikerna ens vad jihadism är? Begriper de hotet som vårt demokratiska samhälle står inför om dessa tankar och idéer tillåts spira och få fäste?

Tyvärr tror jag att okunskapen/oviljan att förstå i hög grad kan förklaras av rädslan för att stöta sig med muslimer i Sverige. Alltså åter igen rädslan för att öka islamofobin i samhället. I själva verket riskerar resultatet av den naiva politiken att i förlängningen bli just ett ökat hat mot muslimer.

När samhället inte tar ställning i handling mot våldsideologier och dess utövare, betyder det att det förlorar sin demokratiska legitimitet. Och om vi inte tror på någonting, finns det inte längre någonting att försvara. Kanske är detta postmodernisternas slutliga mål.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare
Ett land som aldrig tar ställning

Läs även:
Fnordspotting