Partiet som tappade masken

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt "rädda sig den som kan" genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden.

Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd. Detta var inte särskilt förvånande givet det urusla stöd hon visat sig ha även i det egna partiet. Följden är att en manshatare lämnar platsen som kvinnligt språkrör. Men det betyder alltså även att Fridolin, en politisk broiler som inte har något annat att falla tillbaka på än just politiken, stannar kvar. Både som språkrör och utbildningsminister.

Många ifrågasätter varför Åsa Romson, som förutom ett antal språkliga grodor egentligen inte har gjort något fel, tvingas ut medan Fridolin, som varit synnerligen insyltad i Kaplan-affären och dessutom gjort bort sig i Khan-affären, får fortsatt förtroende.

Det står helt klart att Romson inte var rätt person på rätt plats. Men några formella fel i sitt arbete som minister har hon inte begått. Tvärtom hävdar uppgiftslämnare att det är snarare Romson och inte Fridolin som faktiskt får något gjort i sitt departement. Om hon vill kan hon lämna politiken för ett riktigt arbete inom skol- och forskarvärlden.

Nu har Stefan Löfven fått en utmärkt förevändning att göra en större regeringsombildning. Socialdemokraterna kommer förmodligen lägga beslag på bostadsministerposten medan Miljöpartiet får en ny miljöminister och biståndsminister. Det återstår att se om han även väljer att avskaffa några meningslösa ministrar.

Det har varit några intressanta veckor för alla som sett fram emot att få se självgoda miljöpartister kämpa i lite motvind. Den akuta krisen är månne över när kongressen stänger portarna på söndag, men partiet har mycket arbete kvar att göra för att lyckas bygga trovärdighet igen. I miljöfrågor. I integritetsfrågor. I frågor som rör demokratiska värderingar. Det arbetet kommer knappast vara avslutat vid nästa val.

Ty de senaste veckorna har det miljöpartistiska skynket lyfts och masken fallit. En sak har då blivit väldigt tydlig för alla och envar: MP är ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder. Ett av de språkrör som ska leda partiet framåt förkroppsligar denna makthunger.

Om två år får väljarna ta ställning till om detta är ett parti de vill ge fortsatt makt.

Läs även:
Fnordspotting

Broilerns politiska framtid

Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins framtid avgörs om en vecka. När miljöpartisterna samlas för kongress fredagen den 13:e har valberedningen fått en bild av hur stödet runt om i partidistrikten ser ut.

Några öppna motkandidater finns inte, därför förefaller det just nu troligt att allt hänger på hur pass stort stöd som valberedningen lyckas uppmäta i distrikten. Om stödet för Fridolin och Romson visar sig alldeles för svagt, kan personer som Isabella Lövin och Per Bolund känna sig nödgade att kliva fram.

Vad skulle det betyda för MP om båda språkrören får gå? Eller ett av dem? Eller inget? Det beror först och främst på vilka som i så fall ersätter. Jag ser gärna att åtminstone Romson fortsätter över nästa val. Låt oss slå fast en sak: Romson är inte dum i huvudet. Men hon är en usel kommunikatör, och skulle förmodligen göra sig själv mer rättvisa som tjänsteman långt bort från strålkastarljuset. Åsa Romson är ett gediget sänke för sitt parti och det är därför önskvärt om hon får fortsätta.

Åsa Romson har en bakgrund som forskare och därmed något reellt att falla tillbaka på om hon petas. Det har inte Gustav Fridolin. Han har satsat allt på en politisk karriär, och skulle han bli avsatt samtidigt som partiet för första gången i sin historia sitter i en regering vore det en förödmjukelse av rang.

Fridolin har sett faran och därför kampanjat både i sitt parti och i landets största medier under de senaste veckorna. Senast i morse satt han i Nyhetsmorgon TV4, skrattade och log och såg ut som den där svärmorsdrömmen som alltfler börjar inse att han inte är.

Räcker det? Det är svårt att sia om just nu. Visserligen skulle jag mer än gärna se Fridolin sparkas ut under förnedrande omständigheter och tvingas le sitt mest tillgjorda leende på kongressen. Men hans karriär kommer inte ta slut för det. För en person som Fridolin finns alltid nya politiska uppdrag som hägrar (tänk Europaparlamentet som ett alternativ). Visst vore det lite spännande att se Stefan Löfvens min när han inser att två av hans statsråd blivit avsatta som partiledare mitt under pågående mandatperiod.

Men. Vi måste nog ändå tänka på nästa val. Eftersom Fridolin i vissa mätningar är nästan lika impopulär hos svenska folket som sin kvinnliga språkrörskollega vore det nog trots allt en välgärning långsiktigt om båda satt kvar ett tag till. MP behöver plattas till och tryckas ned mot fyraprocentsspärren. För Sveriges bästa.

Hur det än går kommer nästa helg att bjuda på underhållning. Bara att korka upp maskrosvinet.

Tidigare bloggat:
Maskrosornas krig

Maskrosornas krig

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

Stefan Löfven är förvånansvärt öppenhjärtig när han på ett besök i Volvos Torslandafabrik får frågor om migrantkrisen. Han säger att det finns en "stor risk för kaos" om EU:s medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam fördelningsmekanism. Då, hävdar statsministern, kommer "alla länder att skydda sitt".

Det är förstås redan det vi ser ske, och det var just detta, att skydda det egna landet, som fick regeringen att införa gränskontroller och sedan id-kontroller. EU är alltså redan i en situation där de enskilda medlemsländerna ser om sitt eget hus.

Löfven har tidigare sagt att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om id-kontrollerna och de föreslagna skärpningarna av asylpolitiken inte räcker för att få ned antalet asylsökande till en hanterbar nivå. Men han har inte velat bli mer specifik än så. Nu undslipper han sig faktiskt att det pågår ett arbete i regeringskansliet för att vara beredd ifall trycket ökar igen. Om detta stämmer, är det positivt. Det visar nämligen att regeringen för första gången sedan den tillträdde har en förmåga till aktion, inte bara reaktion.

Men bilden är splittrad. Löfvens regeringspartner Miljöpartiet tolkar dessa förberedelser som något helt annat än planer på fler begränsningar i inflödet. Gustav Fridolin menar nämligen att regeringen vill bygga ut mottagningskapaciteten och att kommuner mer eller mindre skriker efter asylinvandrare. Fridolins perspektiv vittnar om en sorts verklighetsresistens endast värdig ett parti befolkat av elallergiker och chemtrailskonspiratorer.

Att underskatta problems omfattning har annars varit Löfvens signum som statsminister. Hans parti ville få bort integrationsfrågorna från dagordningen, vilket gjorde att han inte ens tillsatte en integrationsminister. Nu, ett och ett halvt år och en kvarts miljon asylsökande senare, har Löfven vaknat och gett arbetsmarknadsministern ett slags Führerbefehl att kliva in på andra ministrars områden för att samordna integrationspolitiken. Tiden är dock väldigt knapp innan resultaten ska granskas i en valrörelse.

Naivitet och underskattning har präglat svensk migrations- och integrationspolitik i många år. Såväl socialdemokrater som borgerliga bär ett gemensamt ansvar för detta. De senaste sju åren har det satsats 50 miljarder kr på olika sorters lönesubventioner för inte minst nyanlända. Resultatet är katastrofalt dåligt. Från instegsjobb (lönesubvention för nyanlända) gick endast sju procent vidare till en riktig anställning 2014.

Det mesta tyder på att regeringen fortfarande kraftigt underskattar de ekonomiska effekterna av sin gamla migrationspolitik. Den förra budgeten var underfinansierad med många miljarder, detta riskerar att drabba även framtida budgetar. Knäckfrågan är hur personer som inte efterfrågas på arbetsmarknaden plötsligt ska bli attraktiva? Idéskafferiet gapar tämligen tomt.

Miljöpartiet vill möjliggöra för en asylinvandring på uppemot 150 000 asylsökande per år genom att sänka momsen på cykelreparationer, Socialdemokraterna vill inte göra några större förändringar av vare sig arbets- eller bostadsmarknaden. Detta gör det omöjligt att begripa hur alla nyanlända ska kunna komma i egen försörjning och bli just den förtjänst för landet som det har pratats så länge om. Det har ju inte lyckats hittills.

Stefan Löfven gör nog rätt i att förbereda sig på kaos. Inte ett kviddevitt tyder på att EU lyckas enas om kvoter för asylsökande, vilket innebär att Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett mål för många migranter.

Höstens kaos får inte upprepas, slår Löfven fast. Samtidigt regerar han ihop med ett parti vars mål är att ha fjolårets invandringsnivåer som normalläge. Få ihop den ekvationen den som kan.

Schizofreniregeringen

Jag kände nästan, men bara nästan, lite medlidande med statsminister Stefan Löfven när han lät sig bli bortgjord i gårdagens Aktuellt-sändning.

Aktuelltredaktionen hade förberett en fin set up. Först fick Stefan Löfven svara på vad regeringen avser att göra om de nu föreslagna åtgärderna om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring, som är ute på remiss, inte räcker för att hålla nere antalet asylsökande på en önskvärd nivå. Löfven ville inte ge något svar trots programledarens idoga försök, och han vägrade att antyda vad hanterbara nivåer kan vara. Detta trots att Morgan Johansson sagt att Sverige måste hamna på Migrationsverkets lägstaprognos på 70 000 asylsökande för helåret, helst under.

Efter detta var det dags för Gustav Fridolin, som egentligen var inbjuden för att diskutera barngrupperna i förskolan, att få frågan. Tydligt besvärad försökte Fridolin skämta bort skillnaderna i ministrarnas olika utspel. Han konstaterade att Aktuellt hade "ett väldigt välplanerat upplägg". Ja, precis så här borde det se ut oftare i svenska nyhetsprogram. Politiker som ställs till svars för sina uttalanden och för den politik de bedriver.

Faktum är nämligen att Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver två olika linjer i migrationspolitiken samtidigt som de sitter tillsammans i regeringsställning. Det är minst sagt schizofrent. Fridolin opponerar mot den regering han själv sitter i när han kallar dess beslut för "skit". Medan Morgan Johansson pratar om volymer och Anders Ygeman om utvisningar, hävdar Gustav Fridolin att några ytterligare åtstramningar av den generösa asylpolitiken inte är tänkbara.

Löfven driver fortfarande linjen att övriga EU-länder måste ta sitt ansvar. Det är en retorik som inte imponerar på någon längre. Alla vet att Sverige inte kan räkna med att få en livboj kastad från EU. Regeringen måste ta kontroll över situationen. Det är ännu oklart vilka effekter ID-kontroller och föreslagna tillfälliga uppehållstillstånd retroaktivt från den 24 november har fått. Det kommer vi bli varse till våren när antalet asylsökande alltid ökar igen.

Den stora frågan är vad som händer då. Socialdemokraterna har nu släppt tabut att prata om volymer och att ställa invandring mot välfärd. De kommer att införa ytterligare skärpningar om det anses nödvändigt. Kommer Miljöpartiet då självmant lämna regeringen? Det skulle ge Löfven större manöverutrymme att förhandla med inte minst Moderaterna. Samtidigt kan han "beklaga" MP:s avhopp utåt.

En regering utan MP är trots allt bättre än en med.

Miljöpartiet är ett fiaskoparti

SVT:s Aktuellt har gjort en liten återblick av vad som hänt under det år som gått med Miljöpartiet i regeringen. Resultatet visar att MP vikit ned sig i fråga efter fråga.

I valrörelsen hade partiet satt som mål att bli tredje största parti. Gustav Fridolin var öppen med detta i intervjuer och framträdanden. Kampen mot Sverigedemokraterna var huvudfokus.

Det gick inget vidare. SD blev nästan dubbelt så stora som MP, men miljöpartisterna kunde i alla fall trösta sig med att de nu för första gången fick ta plats i en regering. Hela sex statsråd blev de tilldelade, däribland för de brännande frågorna skolan och bostadspolitiken.

MP lovade att lägga ned Vattenfalls kolgruvor. I stället blir det en försäljning. Det visade sig vara mer komplicerat än partiet trodde i valrörelsen.

Förbifart Stockholm lyckades MP bara pausa, till en kostnad av hundratals miljoner kr. Konstitutionsutskottet var inte roat. Det borde inte skattebetalarna heller vara. I opposition var MP oerhört kritiskt mot FRA-lagen och massövervakningen. I regeringsställning har partiet inte opponerat sig ett dugg utan i stället agerat dörrmatta åt det övervakningsglada Socialdemokraterna.

Därtill har vi förstås det allra heligaste – migrationspolitiken. MP sitter i en regering som inte bara stramar åt asylpolitiken markant utan också lade förslaget att ge regeringen makt att stänga Öresundsbron. Det måste snurra i de små hjärnkontoren hos de miljöpartistiska gräsrötterna.

Nu har beskedet kommit att även Bromma Flygplats blir kvar, ytterligare ett nederlag för MP och ytterligare en fråga där de fått anpassa sig till den jobbiga verkligheten (i detta fall en riksdagsmajoritet de känt till i över ett år).

I fråga efter fråga har MP fått lägga sig platt. I de flesta frågor är bra att det har blivit så, men det säger en del om vad partiet är berett att offra för att få sitta kvar vid makten. Det borde också bli tydligt för alla nu hur naivt och oförberett på att ta ansvar detta parti är.

Några år i regeringsställning kommer månne ge MP en inblick i hur verkligheten egentligen ser ut. Men det är dyrköpta erfarenheter både för partiet och för Sverige.

Frågan är vad MP ska gå till val på nästa gång – och vad vallöftena är värda.

Almedalen: Fridolin har löften men inga lösningar

Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära.

Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män. Vi får ge oss till tåls till nästa år igen.

Borta var skrytet om hur Miljöpartiet ska bli Sveriges tredje största parti. Borta var de ilskna angreppen på Sverigedemokraterna. Fridolin kostade till och med på sig att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att de fört och för en miljöpartistisk migrationspolitik. Det måste kännas skönt för Lööf att få ett uppriktigt tack av ledaren för riksdagens tossigaste parti.

Fokus var skolan och miljön. Det är Fridolins hemmaplan, och här navigerar han med viss pondus. Men han berörde på slutet även migrationspolitiken, och här lät det som det brukar. Sverige måste ta ansvar. Det är lite jobbigt just nu, men vi har klarat utmaningar förr. Det måste gå.

Problemet är att det stannar där. Fridolin har endast vackra ord om hopp och ansvar att ge. Han vet att mottagandet måste bli bättre - men inte hur. Han vet att bostäderna måste bli fler - men inte hur. Han vet att nyanlända utan relevant utbildning eller arbetslivserfarenhet måste komma i arbete - men inte hur.

Detta är symptomatiskt för Miljöpartiet. De har aldrig suttit i en regering tidigare, och är därför vana vid att drömma fram sina förslag snarare än att pröva dem mot verkligheten. Det arvet blir tydligt nu när partiet innehar ministerposter utan att prestera någonting.

För integrationsutmaningen blir inte mindre. Den fortsätter växa, och problemen ackumuleras. I år väntas 12 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det kommer just nu 300 i veckan. Kommunerna får trolla med knäna genom att överbelägga befintliga boenden, upphandla väldigt dyra jour- och HVB-hem och trycka in barnen och ungdomarna i överfulla skolklasser. I Malmö pratas det om en "krissituation" om det kommer fler barn. Och fler kommer det ju komma.

Detta är vad Stefan Löfven har kallat "en liten ansträngning". Gustav Fridolin lovar bara att det löser sig, på något sätt. Så oseriöst tar Sveriges regering på de enorma utmaningar som svenska kommuner tvingas hantera just nu. Detta är inget annat än ett rent folkförakt.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps

Läs även:
Fnordspotting

Miljöpartistisk bakvärk

Miljöpartiet ger upp kampen om Fi-väljarna och siktar i stället på att locka äldre väljare i nästa val. Partiet ska, som det heter, bli mer "moget".

MP, som satsade på att bli tredje största parti, backade i senaste valet. Månne drabbades partiet av hybris efter succévalet till Europaparlamentet i maj. MP profilerade sig som ett grönt Fi med jämställdhetsfrågor och feminism högt på agendan, och hade en ganska dyster framtoning med hotande klimatkatastrofer i sin valreklam. Detta, hävdar partisekreteraren, kommer inte att upprepas i nästa valrörelse.

Nej, då ska MP bli ett mer positivt parti. Detta ska locka äldre och lite mer mogna väljare, är tanken. Jag skulle inte ge MP särskilt goda odds att lyckas.

Dels sitter de i en historiskt svag regering som har svårt att få igenom de politiska förslag som inte bakas in i budgeten. Koalitionsregeringens natur gör att MP tvingats till eftergifter i viktiga profilfrågor som övervakningsfrågorna och försvaret, vilket inte lär bli så lätt att förklara för idealistiska väljare 2018.

Dels har MP förutom finansmarknadsministerposten även politiskt tuffa poster som utbildningsministern och bostadsministern, vilket gör att de kommer att granskas utifrån hur skolan och bostadsbristen har hanterats. Och där finns väldigt lite att hoppas på just nu.

Gustav Fridolins senaste bud är att resultaten i svensk skola ska vändas på sex år. Frågan är således om han ens själv tror att vi kommer hinna se några resultat om drygt tre år när nästa valrörelse drar igång. Efter så många år med sjunkande skolresultat och lärarbrist kommer väljarna bry sig ganska lite om att Fridolin vill ha ytterligare några år på sig.

Mehmet Kaplan har hittills inte lyckats komma med något som helst konkret i bostadspolitiken. Han famlar, vänder på sina berömda stenar och ser ut att vara helt fel person på jobbet. Det är lite besynnerligt att MP, som inte har någon bostadspolitik att tala om och saknar erfarenhet på området, fick just den ministerposten.

Slutligen har partiet vid Fridolins sida den mest impopulära partiledaren av alla i Åsa Romson. Hon höll ett famöst hetstal mot vita medelålders män på fjolårets Almedalen, och mottog hyllningar från vänsterhåll som i dag ter sig minst sagt komiska. Det giftfärgsmålande språkröret drar knappast väljare till MP.

Det sliter att regera, brukar det hävdas. Miljöpartiet kommer varse detta på valnatten 2018, om inte förr. Väljarnas svala intresse för partiet i höstas lär bli en västanfläkt i jämförelse med den bakvärk som väntar MP efter nästa val.

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

Nya regeringen som troll i dagsljus

Trollen spricker i dagsljus. Sällan har detta talesätt känts så aktuellt som nu när den nya trollregeringen krackelerar inför öppen ridå.

Inför valet tänkte jag att jag kan leva med Stefan Löfven som statsminister. Bara Reinfeldt försvinner. I valrörelsen kände jag att Löfven framstod som svag och fortfarande mer fackpamp som vill "förhandla" än en statsministerkandidat med en vision för Sverige.

Nu när valet är vunnet och Socialdemokraterna flyttat in i maktens korridorer igen, känns Löfven bara malplacerad, bortkommen och oförberedd. Kontrasten mot Reinfeldt blir förstås särskilt tydlig eftersom den sistnämnde satt i åtta år och kändes stabil hela vägen.

Det hjälper inte Löfven att han dessutom har så många muppar runt sig. Valet av kulturminister har redan diskuterats en hel del och den diskussionen lär fortsätta. Det blir lätt så när en nytillträdd minister inte har koll på sitt område och efter inledande tabbar går efter devisen "tiga är guld". Alice Bah Kuhnke kan bli en komplett katastrof för regeringen.

Nästan lika illa är det med den nye bostadsministern. Han har utpekats som islamist, och även om det kanske är ett ta i finns det helt klart uttalanden och påståenden från Mehmet Kaplan som inte känns rumsrena. I sin första intervju som minister kunde han över huvud taget inte svara på hur bostadsbristen ska lösas eller hur den nya regeringens bostadspolitik skiljer sig från den förras.

Givet hur Löfven har fördelat ministerposterna ska vi nog vara glada över att han helt plockade bort posten som integrationsminister...

Även det gröna partiets ledargarnityr har gjort bort sig offentligt. Åsa Romson sägs vara utsatt för ett mediedrev för att hon är kvinna. Åtminstone är det den feministiska analys som Aftonbladet gör.

Men nej, så är det inte. Jag ogillar verkligen mediedrev, som det som drabbade Håkan Juholt, men Romson kritiseras av högst berättigade skäl (även om jag personligen inte kunde bry mig mindre om att en av tjänstemännen dömts för smuggling av svamp), för att inte själv följa de hårda föreskrifter hon vill påtvinga andra. Alla kan göra misstag, men i en vice statsministers och miljöministers fall handlar det om förtroende och trovärdighet.

Fridolin har inte målat någon båt med giftig färg. Han har i stället lyckats framställa sig som regeringens egen praoelev i en osedvanligt pinsam "hälsning till Sveriges lärare". Därtill har det framkommit att Säpo haft en hel del synpunkter på de rekryteringar som det nya gröna regeringspartiet har låtit göra.

Men visst, ingen kan säga att den nya regeringen har tråkat ut oss hittills i alla fall. Vän av ordning undrar dock hur i hela friden detta gäng kunde få överta regeringsmakten. Särskilt som det rödgröna blocket över huvud taget inte ökade i valet och det finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen.

Populist-Gustav

Gustav Fridolin börjar sin resa som manligt språkrör i Miljöpartiet i medvind. Opinionsvindarna blåser partiets väg just nu. Rent politiskt börjar han dock en som utpräglad populist. Nog för att han med sin bakgrund som folkskollärare vill driva lärarfrågorna, men att som språkrör kräva höjda lärarlöner är enbart populistiskt.

Jag kan också tycka att lärare är en grupp som förtjänar mer betalt för det viktiga arbete de gör. Men att göra ett politiskt utspel av det är bara ren och skär populism. Fridolin hade förstås inget bra svar på hur riksdagen ska kunna påverka ett kommunalt ansvarsområde som lärarlönerna. Mer statliga pengar till skolan är en lösning, men vi bör akta oss för riksdagspolitiker med en ökande vilja att styra och ställa i det som egentligen är och borde vara kommunala angelägenheter.