Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Med arslet före in i framtiden

Gör följande experiment på valfri arbetsplats:

Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier.

Se vad som händer.

Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Problemen kan inte härledas till en viss regering eller en viss mandatperiod. Detta är en utveckling som har pågått såväl under röda som blå styren under väldigt lång tid.

Konsekvenserna ser vi nu tydligt inom ovannämnda områden. Det är svårt att rekrytera lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och poliser. Läget inom sjukvården i sommar är katastrofalt på många håll i landet. Landsting har lockat med 60 000 kr till den som ställer in sin sommarsemester. Några lönepåslag att tala om kan poliserna däremot inte räkna med.

Antalet poliser under 40 år som slutat har de senaste åren legat på mellan 70 och 90 per år. Under 2015 skedde en ökning till 121 och under första halvåret 2016 har närmare 100 lämnat. Detta är poliser i sina bästa år. De som har erfarenhet. De som ska orka med detta tuffa jobb. Många går till Migrationsverket, Försäkringskassan och andra myndigheter som värdesätter deras utredningskompetens.

Hur tacklas då detta? Med sänkta kompetenskrav, givetvis. Eftersom det behövs fler poliser, inte färre, men det är svårt att locka nya till ett yrke med en kass arbetsgivare sänks nu lägstakravet vid de lämplighetsintervjuer som görs. Vid prövningen till polisutbildningen i våras slogs hälften ut när begåvning och personlighet testades. I höst väntas tre fjärdedelar klara samma moment.

Konsekvenserna av detta går i dag inte att överblicka. Dessa kommer vi snarare att se på lite sikt (vilket gör att sittande politiker inte kommer straffas för det). Riskerna är förstås uppenbara. Precis som att sänkta intagningskrav till lärarutbildningen resulterar i sämre lärare kommer sänkta lägstakrav vid antagningen till polisyrket leda till mindre kvalificerade poliser. Kompetens- och lämplighetskrav finns ju där av en anledning.

Regeringen vill att polisutbildningen ska få högskolestatus. Givet hur lärarhögskolan ser ut garanterar detta verkligen ingenting i kvalitet. Men det låter ju bra. Och det är det som är viktigast numera. Inte vilka resultat som faktiskt åstadkoms.

Arma land.

Tillbaka till ritbordet, politiker

För ett drygt år sedan skrev jag en bloggpost i vilken jag väldigt förenklat jämförde att driva en stat med att förvalta en fastighet. Båda måste skötas och underhållas, inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och viss grundläggande service förväntas finnas på plats varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna/hyresgästerna att följa vissa bestämda regler och inte ligga andra till last.

När sjukvården inte räcker till, när tandvården bågnar under trycket från asylsökande, när socialtjänsten anmäler sig själv för att den inte klarar att leva upp till lagens krav och när polisen bokstavligt talat går på knäna är det som att hyresgästerna får leva utan varmvatten och värme och ändå förväntas betala full hyra. Det blir som ett slags permanent stambyte. Ingen skulle stå ut med det.

När en fastighetsägare missköter sig kan man som hyresgäst vända sig till Hyresnämnden. Tyvärr finns det ingen högre nämnd att vända sig till när staten inte lever upp till sitt åtagande. Inga pengar tillbaka som kompensation. Systemet ska vara självreglerande genom demokratiska val vart fjärde år, men den idén förutsätter att alla väljare är både rationella och pålästa. Vi kan se att detta inte riktigt är fallet.

Kanske har svenska folket prövats för lite. Kanske har de offentliga institutionerna blivit för bekväma. Oavsett orsak saknas ett krismedvetande i väljarkåren och en förmåga att hantera kriser hos landets myndigheter. Detta handlar inte om en plötslig systemkollaps - det är snarare frågan om en långsam men väldigt bestämd söndervittring av samhällets grundfundament och som en konsekvens av detta en minskad tillit mellan medborgare och offentliga institutioner.

Sverige går mot ett mycket oönskat tillstånd med en stor och kostsam stat som trots (eller till följd av) detta inte förmår skydda sina invånares liv och egendom. Svenska politiker behöver gå tillbaka till ritbordet och fundera på hur de ska lyckas skapa en stat som klarar sin basuppgift. En stat som först och främst ser till att polis, försvar och rättsväsende fungerar. En stat som inte låter offentliga sjukvårdssystem förfalla. En stat som inte lägger sig i vad du gör i sänghalmen, hur du och din partner uppfostrar barnen eller vilka droger du konsumerar på helgen.

Om konklusionen skulle bli att en generös välfärdsstat inte är möjlig för att uppnå det ovanstående, är valet enkelt.

Tidigare bloggat:
Sprickorna i fasaden
När polisen inte längre kommer

Läs även:
Anna Dahlberg

Beväpna er

Jag tänker bygga mig en kåk. I sten. Med galler för fönstren. Jävligt bra larm. Och om någon försöker skada min familj, då skjuter jag den jäveln.

Stefan Löfven upprepade i valrörelsen att Sverige "håller på att gå sönder". Han konkretiserade aldrig särskilt bra vad han menade. Hans ord uppfattades därför mest som en magkänsla och har blivit ett stående skämt i sociala medier.

Men sanningen är att delar av Sverige har halkat efter. Det spricker i fogarna nu, och detta har pågått under lång tid. Många människor som bor på landsbygden känner inte att den politiska eliten i Stockholms innerstad förstår dem, inte tar hänsyn till deras livsvillkor. Detta är inte gnäll utan en korrekt iakttagelse. I vissa delar av landet finns knappt någon polis att tala om. Polisstationer har lagts ned under många års tid, och de få som återstår kan omöjligt täcka det stora område de anvisats.

Konsekvensen blir att människor lämnas åt sitt öde om något händer. Detta väcker berättigad frustration. Skyddet för liv och egendom är alltså i realiteten beroende av var du bor. Sverige har blivit vad Per Gudmundson beskrivit som en nattvandrarstat. Vi får i ökad grad skydda oss själva. Detta hade varit helt i sin ordning om vi inte samtidigt tvangs betala för det skydd som staten är oförmögen att ge oss. Häri ligger själva kärnan till problematiken. För att ytterligare försvåra driver svenska politiker linjen att det ska vara svårt, krångligt och dyrt att äga vapen.

Jag hatar lynchjustis. Jag ogillar tanken på medborgargarden som går omkring och leker polis. Visserligen ligger jag inte sömnlös över att just Hagamannen fick en golfklubba i skallen häromdagen, och i viss mån kan jag sympatisera med att människor tar saken i egna händer för att skydda sin egendom. Men jag skulle föredra en fungerande polismakt.

Men när staten i praktiken har frånsagt sig ansvaret genom att inte dyka upp efter ett inbrott, genom att inte ha resurser att utreda vardagsbrott och genom att lägga ned förundersökningar trots att en tjuv gripits på bar gärning förtjänar den inte vårt förtroende. Den politiska oviljan att markera mot grov brottslighet i straffskalan eroderar förtroendet för rättsstaten ytterligare. Det är svårt att vinna tillbaka förtroendet när fallet utför väl har börjat accelerera.

Citatet som inleder denna bloggpost kommer från en film. En svensk film som berör den organiserade brottsligheten och dess konsekvenser. Låter det överdrivet? Kanske det. Men en stat som sväller på bredden och samtidigt misslyckas med att leva upp till sitt grunduppdrag är inget att skratta bort.

DN kallar alla som är oroliga över samhällsutvecklingen och känner obehag när de går ut på kvällen för "statistikförnekare" och "trygghetsskeptiker". Ett sådant påhopp blir som ett dubbelt knivhugg. Först sviker staten sin viktigaste uppgift - sedan hånar landets största morgontidning de människor som känner oro över radikalisering i förorter, brinnande bilar, våldtäkter och en polis som förefaller maktlös. Det är inte ett dugg konstigt om allt fler börjar ta lagen i egna händer.

Titta noga, politiker. Detta har ni skapat. Detta är konsekvensen av en stat som har släppt sin kärnuppgift att skydda liv och egendom. Om tio år kommer de ansvariga förmodligen säga att de var naiva. Men det är så dags då.

Läs även:
Johan Westerholm