Regeringens "kraftfulla åtgärder"

Den som hoppades att inrikesminister Anders Ygemans möte med Dan Eliasson skulle resultera i beslutet att tillsätta en ny rikspolischef hoppades förgäves. Eliasson sitter kvar, och det var väntat.

På en presskonferens redogjordes för hur polisens fallande utredningsresultat ska kunna vändas.

Åklagarmyndigheten ska förstärkas med ett tiotal åklagare, ett nytt resultatredovisningssystem ska inrättas och ett anställningsstopp införas i de nationella avdelningarna för att få ut poliser lokalt. Detta är alltså inrikesministerns "kraftfulla åtgärder". Det blir mest semantik av det här, ty särskilt kraftfullt är det inte. Polisförbundet i Storgöteborg beskriver träffande åtgärderna som "takdropp".

Mötet med rikspolischefen hölls enligt Anders Ygeman i "en uppriktig och allvarlig anda" (inklusive kaffe och bulle). I fjol fastslog inrikesministern att Dan Eliasson hade året ut på sig att vända utvecklingen. I dag hävdade Ygeman att han inte kommer sätta upp några nya tidsgränser för när rikspolischefen måste ha lyckats vända utvecklingen. En indikation är kanske inrikesministerns exempel att det i andra länder har tagit fem år att få ordning på en stor polisomorganisation. Eliasson sitter kort sagt tryggt fram till nästa val. Han "känner" att det går åt rätt håll.

Om det ska sägas något positivt är det möjligen att Anders Ygeman inte vill fokusera på statistiken eller återgå till forna tiders "pinnjakt". Det är ju egentligen ganska enkelt att förbättra statistiken om endast detta är huvudfokus: utred lätta narkotikabrott och fortkörningar i stället för skjutningar och gängkriminalitet så skulle det se ut som förbättringar i uppklarningsprocenten. Men så ska givetvis polisen inte arbeta.

Ygemans och Eliassons lugn under dagen till trots befinner sig svensk polis fortfarande i kris. Inte ens 15 procent av de anmälda brotten klaras upp. Allmänhetens förtroende sjunker och otryggheten växer. Polisen är inte i närheten av att komma tillrätta med gängkriminaliteten, står handfallen inför de brott som begås av personer som uppger att de är minderåriga och tvingas fortfarande prioritera bland mordutredningarna.

Att rikspolischefen i detta läge känner att det går åt rätt håll väger inte särskilt tungt. Men det räcker uppenbarligen för regeringen.

Tidigare bloggat:
Polisen och sifferexercisen

Läs även:
Paulina Neuding

Polisen och sifferexercisen

Med anledning av att polisens egen statistik för 2016 blev klar och siffrorna för december offentliggjordes ställdes rikspolischef Dan Eliasson till svars i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen. Han kan frågorna utantill vid det här laget.

Statistiken visar att polisen klarade upp tio procent färre brott 2016 än året före. Den evigt optimistiske rikspolischefen svarade att han såg vissa ljusningar i december och uttryckte en förhoppning om att detta var tecken på en vändning. Programledaren bet sig fast i procenttalen.

Mediernas bevakning av frågan är problematisk. Vi ser nu en tendens i de stora medierna att behandla uppklarningsprocent med samma exakthet som opinionsmätningar, där partisekreterare ställs till svars när en mätning visar på en enprocentig nedgång för något parti. Det går att förstå varför, för det kräver ingen analytisk förmåga att läsa av en tabell. Men hur relevant blir diskussionen?

Risken finns att bevakningen och ansvarsutkrävandet stannar vid att polisen under 2017 kanske lyckas bryta en nedåtgående trend med knapp marginal, rikspolischefen får behålla jobbet och inrikesministern kan skryta lite i nationell TV. Om polisen stärker sina resultat med en ynka procentenhet under 2017 står journalisterna som lagt allt krut på dessa siffror tomhänta.

Det går inte att se på polisens effektivitet ur ett så snävt perspektiv. Polisen har blivit allt ineffektivare under lång tid, inte minst sedan 2010, långt före både migrationskris, gränskontroller och omorganisation. Utvecklingen har således tillåtits pågå under flera regeringar. Dan Eliasson är förmodligen fel person för jobbet, men polisens resa utför började långt tidigare.

Tyvärr har inrikesminister Anders Ygeman själv bidragit till sifferstirrandet genom att i slutet av fjolåret hävda att han väntade sig en vändning före nyår. Annars, förklarade Ygeman, väntade "kraftfulla åtgärder". Det är svårt att förstå vad han trodde sig uppnå med ett sådant uttalande. Rimligen visste både han och rikspolischefen att en mirakelvändning under årets sista veckor inte var sannolik.

Nu när fakta ligger på bordet och den där vändningen inte hann komma, står inrikesministern där och ser fånig ut. Hans "kraftfulla åtgärd" är att kalla rikspolischefen, som han har ett fortsatt förtroende för, till ett möte. Jaha. Vad ska de prata om? Om Ygeman vill veta hur Eliasson har tänkt vända utvecklingen kan han lyssna på rikspolischefens föredrag på Folk och försvars rikskonferens häromdagen eller be att få Powerpointen mejlad till sig.

När Dan Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i maj 2015 utlovade han att utvecklingen skulle vända senast under 2016: "På totalen kommer vi se positiva effekter, kanske redan mot slutet av -15 men framför allt från -16". Han sade sig då vara övertygad om att utredningsresultaten skulle bli positiva under 2016. Så blev det som bekant inte.

"Det ska fan vända", sade Dan Eliasson i november. Polisledningen behöver vidta ytterligare åtgärder, förklarade han då. Nu två månader senare låter det likadant. "Det ska vända", och om det inte gör det måste det vidtas ytterligare åtgärder. Frågan är hur länge inrikesministern nöjer sig med denna ständigt framskjutna karantän för när vändningen ska komma och omorganisationens effekter märkas.

Sanning att säga är det mer än bara ett trendbrott i andel uppklarade brott som svensk polis och Sveriges befolkning behöver se. Det är en radikal förbättring som krävs. Polisen skulle behöva tredubbla sin effektivitet för att nå acceptabla nivåer. Om så skedde skulle ändå inte ens vartannat brott klaras upp.

Detta säger en del om vilka nivåer som svensk polis kravlar på just nu. I ett sådant läge är en procentenhet hit eller dit faktiskt inte så viktigt. 

Den hånade otryggheten

Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:

Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.

Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

Förslappningens land

Nyårsfirandet är alltid stökigt. Våldtäkter, fylleslagsmål och olyckor i samband med fyrverkerihantering hör tyvärr till. På senare tid har emellertid problemen eskalerat och blivit grövre.

På nyåret 2016 rapporterades om gruppövergrepp på kvinnor och tjejer, bland annat på Larmtorget i Kalmar. I år sägs det ha gått lugnare till, men ett skäl som anges av polis på plats är att det helt enkelt vistades färre kvinnor ute denna gång. Kvinnor verkar alltså ha gjort som de brukar - anpassa sig efter rådande hotsituation för att undgå att utsättas för obehagligheter.

Om situationen för ett år sedan beskrevs med "ökad anmälningsbenägenhet", vad ska vi använda för ord för att beskriva den i år? Kapitulation är ett. Om färre går ut av rädsla för att bli utsatta för brott har samhället kapitulerat för de kriminella. Konsekvensen för vanligt folk blir ofrihet, för de kriminella straffrihet.

Därtill har vi den nya traditionen att skjuta raketer och kasta smällare på folk. I tisdagens Aktuellt stod Malmös polismästare Stefan Sintéus och sade att polisen inte kunde ingripa mot de ungdomar som under nyårsnatten sköt raketer mot människor på Möllvångstorget i staden. Han angav följande som skäl:

Att ingripa när vi har fyrverkerier och raketer i luften är en fara för både poliserna och för de som poliserna ska skydda. Man bedömde att man i så fall kan arbeta med de här filmerna.

I stället för att ingripa på plats mot de som skapade kaos och fara för annan valde polisen alltså att avvakta granskning av de filmer som tagits på platsen. Hur lätt det är att i efterhand identifiera personer på långt håll som i mörker skjuter raketer på ett torg fullt av fyrverkerier och explosioner kan nog de flesta räkna ut. Det kommer inte bli några som helst resultat av den granskningen.

Polisen fegade ur, helt enkelt. Ville inte eller vågade inte ingripa. Det är inte ett dugg konstigt att problemen fortsätter och dessutom eskalerar när alla med egna ögon kan se att polisen inte ingriper. Vilka incitament har ligisterna att sluta med dumheterna när de ser att polisen inte agerar mot dem? När det inte får några som helst konsekvenser av att skjuta raketer mot andra människor?

Förflackningen i det svenska rättssamhället tar tyvärr inte slut där. Inte ens när en kriminell tagits i förvar lyckas våra myndigheter sköta jobbet. Den beryktade gängledaren i Ronneby undgick en beslutad utvisning i ett helt decennium, fortsatte att trakassera ortsbefolkningen och togs slutligen i förvar efter att media uppmärksammat situationen. Då rymmer (!) han från förvaret. Två gånger.

Seriöst, så här kan det inte fortsätta. Människor kommer helt förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. Vi är redan på god väg. Både myndigheter och lagstiftare behöver skickas på snabbutbildning för att lära sig begreppet "incitament". Det har varit helt frånvarande i det politiska samtalet under alldeles för lång tid och det med katastrofala konsekvenser. Det är som om de helt enkelt inte begriper att även allt som inte görs, alla icke-ingripanden, får konsekvenser.

Varför kastar ungdomar sten på blåljuspersonal? Därför att de kan. Varför skjuter ligister raketer på förbipasserande och poliser? Därför att ingen ingriper. Varför används skjutvapen och handgranater i så stor omfattning? Därför att riskerna med det är så små.

Detta är inte jättekomplicerad materia. Det måste kort sagt bli ett slut på relativiserandet och gullandet med personer som med berått mod våldför sig på andra människor och annans egendom. Det finns sätt att komma åt kriminalitet om man bara vill.

Polisen måste vinna tillbaka kontrollen. Domstolarna måste lära sig att använda hela straffskalan. Och lagstiftarna måste börja tänka mer på brottsoffren än på gärningsmännen. Det vore en bra början på en vändning som måste komma väldigt snart.

Tidigare bloggat:
Postmodernismen och faktaresistensen

Fallen stad

Det brukar sägas att i en mordutredning är de första 48 timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. 

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutet att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta fallet. Det säger sig självt att en sådan utredning är dömd att misslyckas, om så den skyldige själv anmälde sig på polisstationen med en påse med DNA-bevis.

Föreställ dig känslan som anhörig att få veta att polisen i praktiken helt prioriterar bort mordet på din älskade. Av resursbrist. 

Tänk dig sedan hur de poliser som tvingas göra dessa prioriteringar mår. Poliser som redan tvingats nedprioritera ärenden som rör våld i nära relationer, rån och sexualbrott mot barn. Det är inte konstigt att svensk polis förlorar tre anställda varje dag. Poliser känner hopplöshet över situationen. Eller som en bittert uttrycker saken i Polistidningen: "Låt korthuset rasa."

Stefan Sintéus är chef för Polisområde Malmö. Han konstaterar något som visar hur lågt svensk polis har sjunkit: "Vi tvingas prioritera bland redan prioriterade ärenden, däribland färska mord."

Polisbristen river sår i det svenska samhället. Den skapar en förtroendekris för polisen, men det är värre än så. Den urholkar förtroendet för hela rättskedjan eftersom åklagarna inte kan gå iland med åtal de aldrig får chansen att väcka.

Varför polisanmäla när ingen ändå har tid att utreda brottet? Varför lita till statens våldsmonopol när du vet att det inte kan leverera? Varför inte hellre ta saken i egna händer? Läget är inte lika illa i alla delar av landet. Men det vi ser ske nu i Malmö är en varning för vad som kan hända i hela Sverige om inte vår lagstiftande församling omedelbart får ordning på sina prioriteringar.

Malmö liknar alltmer en stad som kapitulerat. En fallen stad.

Läs även:

I otakt

Skydda dig själv

Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet "eller strax därefter" men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.

Låt oss vara ärliga med en sak: Dan Eliasson är en s-märkt byråkrat utan polisiär erfarenhet och med ett dåligt track record som chef för andra stora myndigheter. Han är sålunda ett sällsynt dåligt val som rikspolischef, i synnerhet under den största omorganisationen på decennier. Men det var inte Eliasson som beslutade om själva omorganisationen - det var riksdagen. Det var heller inte Eliasson som lade planeringen för hur den skulle genomföras.

Dan Eliasson är illa omtyckt av många polisanställda. Han gör plumpa uttalanden, verkar tondöv mot polisen på gatan och hans mjäkiga syn på brott riskerar att smitta av sig på hela kåren. Men att sparka honom, vilket jag gärna ser, kommer inte att lösa de grundläggande problem som polisen nu dras med. Svensk polis dras nämligen med enorma bekymmer på en rad fronter och dess måste tas itu med oavsett vem som är högste chefen.

Den mest uppenbara konsekvensen av en poliskår i förfall är att brott inte utreds. Att en chefsåklagare måste skicka en formell begäran för att polisen ska påbörja en mordutredning säger en del om hur krisartad situationen är.

I Malmö tvingas polisen numera inte bara prioritera bort mindre allvarlig brottslighet - den prioriterar bland morden. Vem som helst kan räkna ut hur långt upp på priolistan som ett villainbrott eller våld i nära relation hamnar i ett sådant läge. Utredningsverksamheten i Malmö har klappat ihop.

Tyvärr ser vi liknande tendenser i andra delar av landet. Norrlands inland har under många år varit extremt glesbemannat. Polisstationer har lagts ned och i dag har enstaka poliser enorma områden att täcka, vilket oundvikligen leder till hårda prioriteringar (man kunde ju önska att svensk polis generellt kunde prioritera bort moralbrott som sexköp, men så är tydligen inte fallet). Även i Stockholm och Göteborg är polisen hårt pressad.

På nationell nivå klarar svensk polis upp 3,5 procent av alla inbrott och 2 procent av all skadegörelse. Det är i praktiken riskfritt att vandalisera eller stjäla annans egendom. Och i vissa delar av landet prioriterar den alltså bort vissa mordutredningar för andra.

Samtidigt som våldsmonopolet uppvisar tydliga tecken på att krackelera fortsätter politikerna gå hårt åt legala vapenägare. För Sveriges invånare innebär detta en sorts rävsax. Vi har till skillnad från amerikanerna inget tillägg i vår grundlag som ger oss rätten att bära vapen och freda oss. Tanken i Sverige är att det statliga våldsmonopolet, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, ska sköta detta. Men nu har vi börjat närma oss en situation då det blir uppenbart för alltfler att våldsmonopolet inte klarar sin uppgift. I valda delar av landet har rättsstaten i praktiken kapitulerat för gängkriminaliteten.

Det finns förutbestämda konsekvenser av en sådan utveckling: färre som polisanmäler brott, fler som tar saken i egna händer, ökad otrygghet i hela samhället. Sannolikt kommer vi framöver få se mer av trygghetsvandring, spontana medborgargarden och (Sveriges kultur till trots) fler människor med vapen. Så här har det alltid fungerat, det är så att säga själva urtillståndet. Om det inte finns någon som kan skydda mig, får jag skydda mig själv.

Vem ska skydda dig när du eller din partner överfalls på gatan? Vem ska freda ditt hem från inbrott? Svaret är enkelt: Du. Ingen annan.

Tidigare bloggat:
När polisen inte längre kommer
Efter rättsstaten

En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

Ett Sverige som inte är så fantastiskt längre

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

För oss som spanar efter en ny lya är det många aspekter som måste vägas in som inte har direkt med boendet att göra. Finns det en fungerande vårdcentral? Brinner det bilar på kvällarna? Hur ser brottsligheten i närmsta centrum ut?

Till detta kan numera även läggas om huruvida det finns tillräckligt med klassrum i närmsta skola eller om barnen får studera på toaletten.

Arbetsmarknads-(och numera även etablerings-)minister Ylva Johansson sade på fjolårets famösa tillställning "Sverige tillsammans" att "det är spännande att få vara med om när Sverige förändras".

Jo, tack. För den som har möjlighet att vid sidan om den digra skatteinbetalningen även köpa sig en bra sjukvård, skola och personskydd är nog livet i det nya välfärdslandet Sverige fina fisken. Dessvärre gäller det inte flertalet av oss.

Dags att berömma regeringen lite

Även om jag är kritisk till mycket av regeringens politik, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatter och feminism, är jag inte partist. Det betyder att jag har förmåga att se när även en socialdemokratisk regering ibland gör något bra.

Den rödgröna regeringen har faktiskt genomfört ett antal skärpningar som förtjänar beröm. Den har förbjudit så kallade terrorresor, skärpt hanteringen av svenska pass, förstås lagt om migrationspolitiken men även börjat göra det svårare att vistas illegalt i Sverige genom att dra tillbaka dagersättning och boende för den med lagakraftvunnet avslagsbeslut.

Nu kommer steg två i den sistnämnda processen, vilket Anders Ygeman och Morgan Johansson presenterade på en pressträff under torsdagen. Migrationsverket blir skyldigt att informera polisen om en person med utvisningsbeslut hör av sig till dem.

Polisen får å sin sida nu rätt att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll, att omhänderta pass och id-handlingar och vid misstanke göra tillslag mot arbetsplatser i jakt på illegala migranter som arbetar svart. Skolor och kyrkor verkar fortfarande vara fredade zoner, men det kanske blir ändring på det också vad det lider. Svensk lag måste rimligen gälla överallt.

Det kan tyckas märkligt att en liberal ställer upp på polisens jakt på svartarbetare, men detta handlar i grunden om att få ut människor ur landet som inte har asylskäl och heller inte har för avsikt att bli en del av det svenska samhället. Så länge du och jag förväntas bidra med en stor del av vår intjänade inkomst i skatt varje månad förväntar jag mig att alla andra ska omfattas av samma tvång. Även hitresta migranter.

Regeringen försöker visserligen beskriva utvisningsarbetet som en sorts omtanke om personer som utnyttjas i svartarbete för låga löner. Alla förstår emellertid att det inte är detta som är det primära skälet till att Stefan Löfvens regering nu trappar upp arbetet för att utvisa personer som fått avslag. Det handlar först och främst om att upprätthålla legitimiteten för asylsystemet och att förhindra framväxten av ett parallellsamhälle.

Så länge vi har en asylprövning måste ja betyda ja och nej betyda nej. Så har det inte varit under ganska många år nu då den som fått avslag kunnat hålla sig gömd i väntan på att få ansöka igen. Just nu är runt 12 000 personer med avslagsbeslut efterlysta av polis, och ingen vet hur många personer som bara försvunnit under de senaste sju, åtta åren.

Det ska bli intressant att se hur nyvänstern reagerar mot dessa nya regler och polisiära befogenheter. Vi minns den oerhört starka kritiken mot Reva. Att det är en rödgrön regering som genomför dessa skärpningar kommer sannolikt begränsa den kritikstorm som hade uppstått om en alliansregering drivit igenom samma politik. Nu kommer det gnällas lite på enstaka röda ledarsidor, men förmodligen inte så mycket mer.

Däremot kan det säkert bubbla en del bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Enligt en undersökning gjord av SVT vill 7 av 10 S-kommunalråd återgå till den gamla migrationspolitiken när den treåriga lagen löper ut.

En rimlig invändning som framkommit under dagen från moderat håll är att polisen nog inte har resurser att klara av det som regeringen förväntar sig. Det är sannolikt helt korrekt, vilket gör att regeringen får hoppas att antalet som återvänder frivilligt ökar.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är dock föga förvånande kritiska mot alla sorters skärpningar. Något annat var knappast att vänta från riksdagens mest populistiska partier.

Läs även:
Denna bloggpost finns även att läsa i redigerad form hos Dagens Samhälle.

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

Polisen behöver en ny ledning

Rikspolischefen Dan Eliasson har sällan blivit så grillad och nedgjord som han blev i tisdagens Studio Ett. Ett gott tecken på att en offentlig person blir pressad är när denne börjar gnälla om "ni i media" (lyssna!).

Bakgrunden är att Eliasson efter sin semester skrev en krönika i tidningen Svensk polis där han förklarade att Polisen klarat sommaren bra och tog sina egna sovmorgnar och minskade bukfetma som ett exempel på detta.

Många såg krönikan som en provokation eftersom så många poliser just nu upplever att de inte räcker till. Rekordmånga säger upp sig. Åter igen brinner det bilar runt om i Sverige och polisen har uppenbarligen varken resurser eller arbetssätt att bemästra situationen.

Dan Eliassons text är symptomatisk för honom som chef och ledare. Den hade kanske passat riktad till lärare på en välfungerande grundskola om Eliasson varit rektor. Men det är han inte. Han är svensk polis högste chef, ledare för en av landets allra viktigaste myndigheter, och som sådan är en klämkäck text av det där slaget - i synnerhet när myndigheten han leder befinner sig i kris - direkt olämplig.

Alla skriker efter fler poliser. Frågan hur uteblir alltid. Det är som om det räcker att sätta in en massa jobbannonser, skjuta till lite mer pengar och så är saken biff. Frågan hur en polismyndighet med låga löner och dålig arbetsmiljö ska kunna locka nya, kompetenta medarbetare kringgås.

Det behövs förmodligen fler poliser. Men de behöver även göra vettigare prioriteringar. Varför ska svensk polis ha en egen prostitutionsgrupp som likt Simon Häggström på bilden ovan står och lyssnar efter illegala samlagsljud när inte en enda person, mig veterligen, har dömts till fängelse för sexköp? Vilka andra bötesbrott ägnar polisen sådana resurser åt?

Sist men absolut inte minst handlar det om arbetsmetoder. Polisen måste helt enkelt arbeta på ett mer effektivt sätt. De måste gripa personer som begår brott, inte inrikta sig på dialog varje gång. Kort sagt måste polisen bli mer polis och mindre socialarbetare.

När kriminella tappar respekten för polisen dröjer det inte länge innan allmänheten tappar förtroendet. Det tar väldigt lång tid att vinna tillbaka. Dan Eliasson är knappast rätt man att leda det arbetet.

Ett land på tillbakagång

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.

Verklighet eller fiktion?

Ibland kommer verkligheten lite väl nära filmens värld...

Med arslet före in i framtiden

Gör följande experiment på valfri arbetsplats:

Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier.

Se vad som händer.

Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Problemen kan inte härledas till en viss regering eller en viss mandatperiod. Detta är en utveckling som har pågått såväl under röda som blå styren under väldigt lång tid.

Konsekvenserna ser vi nu tydligt inom ovannämnda områden. Det är svårt att rekrytera lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och poliser. Läget inom sjukvården i sommar är katastrofalt på många håll i landet. Landsting har lockat med 60 000 kr till den som ställer in sin sommarsemester. Några lönepåslag att tala om kan poliserna däremot inte räkna med.

Antalet poliser under 40 år som slutat har de senaste åren legat på mellan 70 och 90 per år. Under 2015 skedde en ökning till 121 och under första halvåret 2016 har närmare 100 lämnat. Detta är poliser i sina bästa år. De som har erfarenhet. De som ska orka med detta tuffa jobb. Många går till Migrationsverket, Försäkringskassan och andra myndigheter som värdesätter deras utredningskompetens.

Hur tacklas då detta? Med sänkta kompetenskrav, givetvis. Eftersom det behövs fler poliser, inte färre, men det är svårt att locka nya till ett yrke med en kass arbetsgivare sänks nu lägstakravet vid de lämplighetsintervjuer som görs. Vid prövningen till polisutbildningen i våras slogs hälften ut när begåvning och personlighet testades. I höst väntas tre fjärdedelar klara samma moment.

Konsekvenserna av detta går i dag inte att överblicka. Dessa kommer vi snarare att se på lite sikt (vilket gör att sittande politiker inte kommer straffas för det). Riskerna är förstås uppenbara. Precis som att sänkta intagningskrav till lärarutbildningen resulterar i sämre lärare kommer sänkta lägstakrav vid antagningen till polisyrket leda till mindre kvalificerade poliser. Kompetens- och lämplighetskrav finns ju där av en anledning.

Regeringen vill att polisutbildningen ska få högskolestatus. Givet hur lärarhögskolan ser ut garanterar detta verkligen ingenting i kvalitet. Men det låter ju bra. Och det är det som är viktigast numera. Inte vilka resultat som faktiskt åstadkoms.

Arma land.

Politiken har svikit Sveriges kvinnor

Sverige har under det senaste decenniet tid haft en historiskt hög asylinvandring och väldigt generösa regler för dem som kommit hit. Ålderstester av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga har i praktiken avskaffats, vilket oundvikligen gjort att denna grupp har vuxit monumentalt.

En ensamkommande minderårig åtnjuter nämligen helt andra rättigheter än en ensamkommande vuxen - vilket även betyder helt andra kostnader för samhället.

Det var Alliansen som tillsammans med Miljöpartiet möjliggjorde detta genom sin blåögda politik. Nu ser vi konsekvenserna på område efter område. Att sannolikt tiotusentals ensamkommande under de senaste åren ljugit om sin ålder för att få asyl orsakar inte bara onödiga kostnader för skattebetalarna. Det skapar även problem för det öppna och godtrogna svenska rättsväsendet.

Unga män kommer undan straff genom att hävda att det är minderåriga. De släpps ut igen efter att de på grund av oklar ålder inte ha kunnat dömas för det grova brott de begått. Det finns hårresande exempel med män som har ett halvdussin identiteter, men där tingsrätten ändå går på den lägsta ålder som den misstänkte själv uppger.

Sveriges institutioner har helt enkelt inte varit beredda på denna situation.

Åklagare uppger att de får ägna lika mycket tid åt att söka bekräfta den misstänktes ålder som på att bygga ett mål mot honom. Så här kan vi inte ha det. Ålderstester måste ske vid ankomst till Sverige, och den som inte har rätt att vistas här (som exempelvis de marockanska gatuungdomarna) måste utvisas.

Ensamkommande som SR:s Ekot talat med medger att de flesta ljuger om sin ålder eftersom det innebär att de lättare får asyl, genast får börja skolan, får bättre boende och så vidare. Det är inte svårt att förstå incitamenten här. Men det betyder inte att det är acceptabelt.

Det är förstås viktigt att påpeka att majoriteten av ensamkommande män och unga inte begår våldtäkter eller utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. Ej heller är våldtäkter eller tafsande något som uppstått med stor asylinvandring. Men fenomenet med att många unga män i grupp omringar kvinnor är de facto något nytt i det svenska samhället.

Tonårstjejer i skolan har berättat hur unga utländska killar står i stora grupper som tjejerna måste passera igenom för att ta sig förbi. När de passerar utsätts de för en sorts närkontakt som de inte själva har gett sitt godkännande till. Detta beteende liknar det som nu uppges inträffa på flera av landets musikfestivaler och är tvivelsutan ett sätt att uttrycka dominans. Tillvägagångssättet gör det dessutom svårt att peka ut en enskild gärningsman.

Kvinnor och tjejer har blivit närmast rättslösa, vilket ger vissa manshatare vatten på sin kvarn om hur onda alla män är och hur patriarkalt Sverige är. Feministiska grupper vill få det till att handla om "könsroller", och en mansfråga generellt. Det är att feltolka hela situationen, och risken är uppenbar att denna felanalys kommer få problemet med massövergrepp att växa utan att någon förmår göra något åt det.

Vi måste också fråga oss vad som händer med förtroendet för rättssamhället när brottsoffer ser att förövare kommer undan enbart genom att hävda att de är minderåriga.

Alla politiker, från höger till vänster, upprepar att det råder "nolltolerans" mot sexuella övergrepp. Men på en fråga från Ebba Busch Thor i den senaste partiledardebatten i SVT:s Agenda ville Stefan Löfven inte gå med på att den asylsökande som döms för övergrepp också ska utvisas. Hårda ord betyder ingenting om de inte följs upp av en konkret politik.

Det råder ingen nolltolerans mot sexuella övergrepp i Sverige. Snarare tvärtom. Lagstiftarna, den svenska riksdagen, har svikit svenska kvinnor och tjejer.

Polisen ska inte ägna sig åt kampanjer

Rikspolischefen Dan Eliasson aviserade nyligen att polisen drar igång en kampanj mot sexuella trakasserier och övergrepp efter de upprepade våldtäkterna och trakasserierna på flera av landets musikfestivaler. Resultatet är polisarmbandet #tafsainte!

Kritiken blev hård och hånen var många, inte minst i sociala medier. Med all rätt. Men som på beställning kom snart även försvarstalen, texterna om varför det inte bara är bra med ett armband mot sexuella trakasserier utan faktiskt också viktigt.

Polisens Nina Rung hävdar i Expressen att kampanjen bland annat syftar till att öka anmälningsbenägenheten. Har hon något stöd för att ett armband skulle åstadkomma detta? Om så vore fallet, varför skapar inte polisen fler kampanjer? Varför inte armbandet #mördainte, halsbandet #stjälinte eller något annat av de tio budorden på valfri kroppsdel?

Aftonbladets Anders Lindberg, som vi kan lita på ständigt intar det sunda förnuftets motsatta position, jämför armbandet med skyltarna för grannsamverkan mot inbrott. Folk får bära vilka armband eller pins de vill för min del. Men låt oss hålla de olika rollerna åtskilda här.

Polisens uppgift är att beivra brott, att skydda allmänheten från brottslingar och gripa dem som begått brott så att de kan överlämnas till rättvisan och förhoppningsvis dömas. Svensk polis är inte särskilt duktig på något av detta i dag.

Polisens uppgift är alltså inte att "jobba med attityder", bjuda stenkastare på kaffe eller sätta igång kampanjer av detta slag. Att rikspolischefen Dan Eliasson inte har förstått detta säger tyvärr väldigt mycket om honom som statlig myndighetschef och visar varför han är särskilt opassande som just rikspolischef. Det måste bli ett slut på infantiliseringen av svensk kriminalpolitik, och det är bråttom.

Många kommer säkert bära de där armbanden, övertygade om att det är för "en god sak" och förvissade om att de bidrar till något positivt. Många kommer samtidigt försvara en kriminal- och migrationspolitik som i praktiken har möjliggjort att problemet blivit så här omfattande, att så få förövare grips och får ett straff för sin gärning.

Att bära ett armband är lika lätt som att klicka på "gilla" i sociala medier. Att stå upp för en politik som faktiskt ger konkreta resultat i brottsoffers liv är svårare. Men så oändligt mycket viktigare.

En fråga för borgerligheten att driva

Det har hänt mycket i det politiska landskapet i Sverige bara sedan i höstas, och inte bara i den så heta migrationsfrågan.

När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Centerpartiets Annie Lööf härom kvällen debatterade migration och arbetsmarknadsintegration i SVT:s Aktuellt var det en uppseendeväckande syn. Johansson lät nämligen som en sverigedemokrat och Lööf utmålades som ansvarslös för att hennes partiet varit emot id-kontroller vid Öresundsbron.

Det som så sent som i höstas var att "bryta mot konventioner" och "kränka mänskliga rättigheter" har plötsligt blivit att ta ansvar för Sverige. Omsvängningen och retoriken som stöder den är häpnadsväckande.

Även om migrationspolitiken är det mest uppenbara exemplet på tvära kast, kan en förskjutning noteras även på andra håll. Under den senaste partiledardebatten i Agenda framförde både Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) att fattigdom eller upplevt utanförskap aldrig kan vara en ursäkt för att kasta sten på polis, brandkår och ambulanspersonal. Aldrig.

Detta är möjligen endast en återgång till en klassiskt borgerlig paroll, men den är likafullt angelägen och ligger helt rätt i tiden. Om detta bör striden stå framöver. Ty även om Socialdemokraterna hävdar att det ska "råda nolltolerans" mot såväl sexuella övergrepp på kvinnor som angrepp på blåljuspersonal, lever regeringen inte upp till dessa ord i praktisk politik.

Denna så kallade nolltolerans ser vi inga spår av vare sig i påföljder, polisiära befogenheter eller nya arbetsmetoder. Eller i analyser heller, för den delen. Stefan Löfvens ord är bara ord. Därför är fältet, åtminstone just nu, öppet för borgerligheten att göra tryggheten i samhället till en paradfråga. Denna fråga bör Alliansen krama hårt och ärligt från och med nu och fram till nästa val.

I en tid när alltfler upplever otrygghet, när påföljder för grova våldsbrott inte samstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och när polisen varken har resurser eller befogenheter att bekämpa grov brottslighet, måste politikerna kliva fram och visa att det finns ett alternativ.

Detta handlar om så mycket mer än bara fler poliser. 

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.