Om det hände här...

Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.

Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar. Det är därför tur att det moderna Sverige inte har drabbats av militära angrepp eller terrorattacker. Hur skulle vi klara något sådant? Inte alls, är mitt svar.

När USA drabbades av den exceptionella attacken den 11 september 2001 slöt sig landet samman mot en yttre fiende. När George W Bush klev upp på resterna av World Trade Center och sade att de som krossat byggnaderna minsann snart skulle få höra från det amerikanska folket, skanderade åhörarna "USA! USA!".

Jag funderar över hur reaktionen hade blivit i Sverige efter ett förödande terrorattentat i centrala Stockholm. Skulle Dan Eliasson känna medlidande med gärningsmännen? Skulle Henrik Arnstad utpeka Sverigedemokraterna? Skulle Stefan Löfven säga att Sverige varit naivt? Nja, det har han ju redan gjort.

En sak är nog i alla fall säker: Det offentliga Sverige skulle inte klara en större attack, och landet som sådant skulle inte sluta sig samman. Därtill är Sverige alltför polariserat, splittrat och oförberett.

Tidigare bloggat:
Sverige och krisberedskapen

Se även:
Intervju med George W Bush om tiden under och efter attackerna

20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare

En perfekt storm

Apropå MH 370:s mystiska försvinnande, som nu verkar kunna få en lösning, drar vi oss till minnes den förfärliga olyckan 2009 när Air France 447 försvann på väg från Rio de Janeiro till Paris.

Det tog nästan två år att hitta färddatorerna och det var först när de bärgats och analyserats som utredarna kunde få klarhet i vad som hade hänt.

Detta är den skakande berättelsen om den där juninatten, om hur en perfekt storm av tekniska och mänskliga fel resulterade i att livet plötsligt tog slut för 228 människor.

Kan något läras av Utøya?

På tvåårsdagen av Anders Behring Breiviks massaker på Utøya ställs åter frågan vad vi, samhället, politikerna kan lära av det inträffade. Frågan är naturlig att ställa efter en stor nationell tragedi, men jag tror att många ställer den rent reflexmässigt. Vissa har tydliga politiska motiv för att göra det.

Det som hände i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 var något unikt i norsk historia. Polisen har fått hård kritik för sitt senfärdiga agerande den där dagen. Kritiken är inte alls felaktig. Men vi måste samtidigt komma ihåg att ingen hade kunnat förbereda polisen, eller det norska samhället, på Breivik. Det är väldigt lätt att i lugn och ro granska händelserna i efterhand. Väl i händelsernas centrum, mitt i kaoset, kommer människor alltid att fatta icke perfekta beslut.

En nationell katastrof är sällan den andra lik. För Sverige var Estonias förlisning 1994 inte bara en katastrof till sjöss utan också ett politiskt haveri på alla nivåer. När tsunamin slog in över semesterfirande svenskar på thailändska stränder tio år senare hade svenska myndigheter åtminstone lärt sig att anhöriga generellt föredrar att få hem sina döda för begravning. Identifieringsarbetet prioriterades.

Men regeringen fick hård kritik för att UD arbetade alldeles för långsamt. Nästa gång något händer många svenskar i fjärran land kommer rimligen lärdomar om behovet av ett snabbt ingripande ha dragits. Men då kommer förmodligen någon annan del kollapsa. Själva grejen med stora katastrofer är nämligen att de kommer oväntat, utan förvarning. Och då hjälper sällan manualer från tidigare händelser.

Under dagen har minnesceremonier hållits. Offren har hedrats. Detta lär bli en återkommande händelse varje år. Människor har behov av ceremonier. De ger någon sorts trygghet. De ger såväl offer som efterlevande en röst. Men det är samtidigt värt att fråga sig varför dessa ceremonier blir så viktiga när många har dött samtidigt. Varje dag förlorar någon en nära anhörig. Det är sjukdomar, självmord, trafikolyckor, försvinnanden. Men inga ceremonier.

Jag tror att vi skulle göra gott i att tona ned dessa stora politiska och mediala sorgemanifestationer och i stället fokusera på att varje person som förlorat en nära anhörig och drabbats av sorg, må det vara i en singelolycka eller i en händelse med många offer, får det stöd han eller hon behöver. I den personliga sorgen är vi alla ensamma.

Fyra år senare

I dag är det exakt fyra år sedan den förödande jordbävningen i Sichuanprovinsen (eller 汶川大地震, den stora jordbävningen i Wenchuan). Befolkningen i staden Beichuan halverades och totalt beräknas närmare 70 000 människor ha omkommit. Miljoner blev hemlösa. Katastrofen är svår att ta in för en person bosatt i glesbefolkade Sverige.

Epicentrum låg utanför provinshuvudstaden Chengdu (成都). Jag minns hur jag träffade en ung svensk man i Beijing i juni, bara veckor efter katastrofen. Han pluggade i Chengdu men stod inte ut med stämningen där och "flydde" därför till Beijing en tid. Det såldes 中国加油-tröjor ("Heja Kina") för 15 kronor stycket i butiker. Katastrofen slöt kineser samman. Premiärminister Wen Jiabao (温家宝) var snabbt på plats hos de drabbade, vilket vann respekt.

2008 var också året då Kina arrangerade sommar-OS. Det känns som att mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Minns kritiken mot att Kina fick arrangera de stora idrottsmästerskapen. I dag har makten förskjutits ytterligare åt öst. Kina har blivit världens andra största ekonomi, hela Europa har kastats in i ett till synes ständigt kristillstånd och USA:s hopplösa skuldberg ska vi inte prata om. Vidare är det snart dags för ledarskifte i Kina.

De kommande fyra åren kommer säkerligen att bli minst lika händelserika som de fyra senaste. Kina kommer att fortsätta växa i styrka. De tillträdande ledarna väljer hur de vill använda den makten.

Folk och folk

Breivik-rättegången i Oslo fortsätter och medias rapportering är nästan lika hysterisk nu som när den började.

Senaste nytt är att en mamma gråtandes "flydde" ur ut rättssalen. Just de anhörigas reaktioner på det som sägs i rätten har varit mediernas fokus de senaste veckorna. Och visst är vittnesmål och obduktionsprotokoll jobbigaatt lyssna till om man är personligt berörd av tragedin. Men vad skiljer egentligen denna rättegång från en vanlig mordrättegång förutom att antalet berörda parter är fler?

Det är något med stora katastrofer som får medierna att gå i spinn och utmåla både offer och gärningsmän, när sådana finns, som exceptionella och unika. Omfattningen är unik, men förlusten av ett liv detsamma. Anhöriga till personer som omkom i tsunamin 2004 genomlevde samma sorts sorg som den som förlorat en nära person i en drunknings- eller smitningsolycka en helt vanlig dag på året. Sådana händelser som blir till notiser i lokaltidningen. Skillnaden är att många drabbades samtidigt i tsunamin och att hela samhället uppmärksammade deras sorg. Förmodligen fick de därför också bättre stöd och hjälp.

Samma logik gäller för anhöriga till Breiviks offer. Detta blir lite tröttsamt. Vi ska inte förringa anhörigas sorg och smärta, men vi har ett hundratal mord i Sverige varje år. Runt 3-400 självmord. Lägg därtill alla tragiska olyckor och sjukdomar som tar unga människors liv. Folk dör kort sagt hela tiden i alla möjliga tragiska sammanhang - och anhörigas sorg är lika tung oavsett om döden sker tillsammans med många andra eller inte.

Människor som dör i grupp är dock lite mer speciella än andra - om vi ska tro mediernas rapportering.

Titanic 100 år: från tragedi till jippo

Lagom till hundraårsminnet av Titanickatastrofen öppnar ett stort permanent museum i Belfast, staden där Titanic byggdes. Förhoppningsvis kan detta bli ett värdigt monument över vår tids mest omtalade fartygskatastrof.

Bland många Titanicentusiaster slår annars det stora intresset ibland över, vilket inte sällan resulterar i smaklöshet. En flashig MTV-konsert - är det så vi brukar minnas en tragedi? Ett annat exempel är den resa som entusiaster gör till platsen där Titanic sjönk i Nordatlanten - många iklädda tidstypiska kläder. Även detta blir ett slags spektakel. Föreställ er något liknande för nästan vilken annan olycka som helst och vi skulle rynka på näsan.

Någonstans längs vägen glöms det bort att Titanic var en enorm tragedi som ödelade tusentals liv. Många kvinnor blev änkor och förlorade därmed också sin enda försörjning. Redan fattiga blev av med det lilla de ägde. Ett exempel på hur hårt och orättfärdigt katastrofen kunde slå var behandlingen av musikernas anhöriga. Eftersom de var uthyrda av det som egentligen kan liknas vid ett dåtida bemanningsföretag tvangs de köpa egna biljetter för att få arbeta ombord. Deras kläder tillhörde arbetsgivaren. Samtliga musiker omkom och fadern till en av dem, violinisten Jock Hume, fick ett brev från sin sons arbetsgivare om att betala för de kläder som sonen tagit med sig i döden.

Tiden läker alla sår, brukar det heta. I fallet med stora katastrofer som berör hela samhällen, i Titanics fall en hel värld, behövs en viss tidsrymd innan vi kan tala om dem utan ett alltför påtagligt obehag. I fallet med Förintelsen, en tragedi så stor att den är oöverblickbar, är 65 år inte nog. Titanic blev emellertid ett populärkulturellt fenomen över en natt och finns i dag som metafor i alla tänkbara sammanhang. Ja, även inom porren.

Katastrofen föll efter två världskrig i viss glömska i det allmänna medvetandet, men sedan vraket upptäcktes 1985 har intresset bara ökat. Och katastrofen har blivit ett jippo, tyvärr påhejat av många som kallar sig Titanicentusiaster (inte sällan amerikaner som inte vet var anständighetens gräns ska dras). Jag kan förstå om många överlevande teg livet ut om sina upplevelser.

Tusentals föremål från vraket har bärgats och deras öde har varit osäkert. Nu, lagom till hundraårsdagen, auktioneras 5 500 föremål ut i sin helhet till priset av drygt 1,2 miljarder kronor. Det är bara att hoppas på en seriös köpare.

Titanic 100 år: undergången

Hon kallades osänkbar i pressen, även om varvet som byggde henne aldrig tog ordet i sin mun. Hennes plats i historien borde vara som ett stort fiasko. I stället har Titanic fått ett sagans skimmer över sig och alla kan ställa sig frågan: vad skulle jag ha gjort om jag varit ombord? Skulle jag ha varit den som räddade mig själv eller hjälpte andra?

Titanics jungfruresa höll på att få ett abrupt slut redan i Southamptons hamn när New York, ett mycket mindre fartyg som drabbats av kolstrejken och låg upplagt, bröts loss och drogs ut mot Titanics akter. Kollisionen undveks i sista stund men sågs av vissa som ett förebud, av andra som ett tecken på hur stor och svårmanövrerad Titanic var.

Titanic var egentligen amerikanskägt då rederiet ingick i J.P. Morgan-konsortiet IMM. Men fartyget betraktades som brittiskt och besättningen var brittisk. Förlisningen var därför ett hårt slag för det brittiska självförtroendet. Därför blev behovet av hjältar - och syndabockar - genast stort.

Kapten Smith, den rutinerade sjöman som låtit sitt fartyg gå för full fart rakt in i ett stort område med is utan att sätta ut extra utkikar, klandrades aldrig särskilt i sjöförhören som följde på katastrofen. I media blev han snabbt en hjälte av den enkla anledningen att han gick under med sitt fartyg. Men det var i realiteten mycket Smith kunde klandras för. Han bar huvudansvaret för olyckan, även om den var en perfekt storm av olyckliga omständigheter.

Nedan tar vi en titt på en rad påståenden som brukar sägas ligga bakom olyckan och det faktum att den fick så fruktansvärda konsekvenser.

"Fartyget gick för full maskin och missade viktiga isvarningar"
I efterhand har en särskild varning om is kommit att beskrivas som ödesdiger. Den kom från Mesaba och nådde Titanics Marconirum efter 21.30 på kvällen. Vid den tiden var förstetelegrafisten Jack Phillips fullt upptagen med att sända passagerarmeddelanden (vilket var telegrafens främsta användningsområde då) som blivit liggande sedan telegrafen strejkat under dagen. Meddelandet togs emot men överlämnades aldrig till bryggan.

Även om den kanske viktigaste isvarningen aldrig nådde befälet på bryggan var det inte obekant för vare sig kaptenen eller styrmännen att de kunde stöta på is under resan. 1912 hade ovanligt många isberg siktats och längre söderut än vanligt. Kapten Smith lade också kursen något längre söderut än brukligt.

Det finns ett vittnesmål från en förstaklasspassagerare om att rederiets styrelseordförande Bruce Ismay ska ha pressat kaptenen om att höja farten för att komma fram till New York kvällen före utsatt tid (men nej, Jan Guillou, något hastighetsrekord var Titanic aldrig i stånd att slå - därtill var hon alldeles för långsam). Detta förnekade Ismay bestämt i sjöförhören. Men faktum är att farten höjdes under olyckssöndagen och få skulle förneka att Titanic gick alldeles för fort.

Spelade det någon roll?
Hopsatta visade isvarningarna på ett stort isfält föröver om Titanic. Ändå höjdes farten. Andrestyrman Charles Lightoller hävdar i sin biografi att Phillips, som inte överlevde natten, under natten berättat för honom om isvarningen som blev kvar. Lightoller påstår att farten hade sänkts om befälet bara informerats om den. Det är dock lätt att skylla på någon som inte kan försvara sig. Befälet litade sannolikt på att eventuella isberg skulle upptäckas i tid och att det stora nya fartyget skulle hinna gira undan sådana faror. Det kan bara beskrivas som övermod. Och farten på 22 knop under rådande omständigheter måste anses närmast kriminell.

"De två utkikarna i mastkorgen saknade kikare"
Vart kikarna tagit vägen var ett mysterium. I efterhand har framkommit att de sannolikt fanns ombord - men att ingen visste om det. Detta på grund av en förändring i befälsordningen i sista stund då kapten Smith begärde att få Henry Wilde som överstyrman eftersom denne hade erfarenhet av stora fartyg efter sin tid på systerfartyget Olympic. David Blair lämnades kvar i Southampton och ersattes av Charles Lightoller. I förvirringen glömdes bort att kikarna fanns inlåsta i Blairs hytt. Befälet på bryggan hade emellertid tillgång till kikare - som de uppenbarligen inte ville låna ut.

Spelade det någon roll?
I sjöförhören blev frågan om de bortslarvade kikarna en het potatis. Överlevande befäl som Lightoller, som lojalt försvarade sin arbetsgivare, hävdade envist att frånvaron av kikare inte hade haft någon betydelse eftersom männen ändå "inte tittade i dem hela tiden". Huruvida tillgång till kikare hade hjälpt Frederick Fleet att upptäcka isberget lite tidigare och om detta i sin tur hade varit nog för att fartyget skulle gå fritt går inte att säga. Det förblir en av historiens olösta frågor.

"Livbåtsplatser för endast hälften"
Det brittiska handelsdepartementet föreskrev att ett fartyg av Titanics storlek måste ha livbåtsplatser för 962 människor. Emellertid gav samma bestämmelser henne tillstånd att ta 3 547 personer. Detta vansinne berodde på föråldrade regler från 1894 som baserades på kubikfoten, inte antalet ombordvarande människor. Då fanns inga fartyg över 10 000 ton. Titanic var nästan fem gånger tyngre.

Enligt originalritningarna fanns plats för 64 livbåtar. Detta minskades stegvis ned till 16. White Star beslöt dock att addera 4 hopfällbara båtar vilket gav totalt 1 178 platser. Generöst nog överskred alltså rederiet bestämmelsernas minimikrav med 216 platser. Och natten i fråga var Titanic på grund av lågsäsong långt ifrån fullsatt med endast 2 200 människor ombord. Katastrofen hade således kunnat bli ännu värre.

Spelade det någon roll?
Om man betänker att den första livbåten firades en dryg timme efter kollisionen, att det under lång tid var svårt att övertyga folk att lämna fartyget och att de sista båtarna inte ens hann firas innan havet sköljde iväg dem från båtdäcket, går det att fråga sig hur det skulle ha varit möjligt att få iväg 64 eller ens 32 livbåtar under den tid som fanns att tillgå.

Evakueringen hade kanske blivit annorlunda om befälet vetat att livsbåtsplatser fanns till samtliga ombord, men om detta kan vi bara spekulera. Klart är att det tog tid att varsko passagerarna, att förvirring rådde om hur allvarligt läget var (även, om man ska tro Lightoller, bland det högre befälet) och att det tog tid nästan en och en halv timme att få iväg 18 livbåtar. Fler livbåtsplatser hade sannolikt räddat fler men knappast alla. I efterhand är det lätt att fråga sig varför inga försök gjordes att bygga flottar som åtminstone några människor kunde flyta på - vi måste minnas att havet var som en spegel - men med den bristfälliga organisation som fanns blir dessa idéer otänkbara.

"Räddningsoperationen brast"
Titanic stötte emot isberget 23.40. Den första nödsignalen sändes 00.15 och tio minuter senare svarade Carpathia att de var på väg i full fart men att det kunde ta fyra timmar. Först 00.45, över en timme efter kollisionen, firades den första livbåten. Den gick iväg med 28 ombord. Nästan 40 platser lämnades tomma. Något man måste ha i åtanke när man kritiserar senfärdigheten i räddningsarbetet är hur svårt det var att få folk att stiga i de första båtarna när fartyget fortfarande föreföll stabilt och säkert. Livbåtarna fylldes mycket riktigt mot slutet.

1912 fanns inga allmänna larmsystem som kunde varsko passagerare i hela fartyget att något var på tok. I stället skickades personal ut att knacka på hytter och försöka förmå passagerna att överge dem för ett kyligt båtdäck. Detta tog tid. I tredje klass fanns dessutom många som inte talade engelska och endast ett litet fåtal tolkar fanns att tillgå. Fartyget blev en förvirrande labyrint för många, även om vissa tredjeklasspassagerare eskorterades upp av stewardar.

Befälets hopp stod till en räddande ängel någonstans där ute på Nordatlanten. Kapten Smith instruerade besättningsmän att ro mot ett ljus i horisonten, lämna av passagerare och komma tillbaka. Men väl i livbåten var få intresserade av något annat än att själva överleva. Och ljuset tycktes heller inte komma närmare.

Spelade det någon roll?
Det går att hävda att kapten Smith endast gjorde det alla kaptener på den tiden gjorde och att han till skillnad från alla andra hade extrem otur den där natten. Det argumentet faller dock lite när man ser på hur Smith agerade även efter kollisionen. Organisationen brast, information nådde inte fram eller var motstridig. Det blev ingen organiserad evakuering av Titanic, bara ett alltmer stegrande kaos, ett kaos som drabbade tredje klass extra hårt eftersom deras väg till livbåtarna var längst.

Smith agerade inte som man kan förvänta sig att en kapten ska i krislägen. Månne drabbades han av en mental kollaps. Drivande i räddningsarbetet blev i stället styrmännen, däribland Murdoch (som kämpade till slutet) och Lightoller (som överlevde natten stående på en upp- och nedvänd livbåt).

"Californian kom inte till undsättning"
Förutom Bruce Ismay var det en annan man som utsågs till syndabock av pressen: Kapten Stanley Lord på fartyget Californian. Han förde befäl över ett litet fartyg som stannat för natten omgivet av is. Telegrafisten sov och kunde därför inte ta emot några nödmeddelanden. Men en maskinist ombord, Ernest Gill, sade sig ha sett nödraketer som rimligen bara kan ha kommit från Titanic. Han sade sig inte ha fått något gehör hos Lord för att vidta åtgärder.

Gill fick bra betalt för sin historia i pressen och kan mycket väl ha hittat på eller åtminstone kryddat sin berättelse för att ge en säljande historia. Men i pressens ögon var Stanley Lord den perfekte syndabocken. Lord fick sedermera sparken från sitt jobb då han blivit en medial belastning. Han slogs förgäves för upprättelse till sin död 1962.

Spelade det någon roll?
Det vi vet är att Titanics givna position på katastrofnatten inte stämmer överens med vrakets. Den verkliga positionen placerar Titanic längre ifrån Californian än tidigare trott. Även en ny undersökning som blev klar 1992 fastslog att de raketer som sågs från Californian måste ha varit Titanics. Men Lord gavs inte någon entydig skuld för att så många omkom. Det är oklart om han hade hunnit fram i tid för att rädda någon. Det går dock att med fog hävda att Lord åtminstone borde ha kunnat väcka telegrafisten och göra ett försök att nå haveristen.

Slutord
Trots alla katastrofer och tragedier under 1900-talet har en enskild fartygskatastrof vid seklets början levt vidare medan dussintals andra fallit i glömska. Titanic kommer alltid att finnas i vår begreppsvärld, i vårt medvetande, i vår kultur. Hon har således blivit osänkbar på riktigt.

Läs även: Titanic 100 år: myterna

Titanic 100 år: myterna

Det har nog undgått få att det i dagarna är 100 år sedan Atlantångaren Titanic sjönk. Detta uppmärksammas på många olika sätt. En sedan länge planerad minneskryssning med några av världens mest hängivna entusiaster är på väg till vrakplatsen och ett stort permanent museum har öppnats i Belfast.

Även i städerna som har olika anknytning till Titanic (hon byggdes i Belfast, avgick från Southampton, stannade till i Cherbourg och Cobh och de omkomna som inte begravdes i havet fördes till Halifax) kommer undergången att högtidlighållas. Samtidigt fortsätter utställningar med föremål från Titanics vrak samt från omkomna och överlevande att turnera världen runt.

I dag för 100 år sedan lämnade White Star Lines nya fartyg, tillika världens då största på 46 000 ton, Southampton på den engelska sydkusten på sin jungfruresa till New York. Fyra dagar senare stötte hon emot ett isberg och blev världens första teknikkatastrof med nära 1 500 döda, varav 89 svenskar.

Redan innan de överlevande anlänt till New York med räddningsfartyget Carpathia började mytbildningen. Mycket av det som påstods då har levt kvar till våra dagar, upprepats i filmer och böcker och blivit till sanningar.

En populär myt är musikerna som spelade Närmare Gud till Dig fram till slutet - trots att det finns bra vittnesmål som säger att de lagt ifrån sig sina instrument och flytt akterut åtminstone en halvtimme innan fartyget gick under. Om det spelades musik alldeles mot slutet borde fler överlevande vittnen som befann sig i den direkta närheten ha sett eller hört något. Men det spelar kanske mindre roll - huvudsaken var väl att de spelade. Behovet av hjältar efter den obegripliga tragedin var stort.


En annan fantasifull myt är kaptenen som räddade ett litet barn till en livbåt - trots att ingen vet vilket detta lilla barn skulle ha varit. Och besättningsmannen, ofta utpekad som förstestyrman Murdoch, som skjuter sig - trots att det saknas tillförlitliga vittnesmål om en sådan händelse (däremot sköts det i luften vid några tillfällen). Den perfekte företrädaren för den stoiske mannen som accepterat sitt öde är annars Benjamin Guggenheim med betjänt. Enigt sägnen bytte de om till sina bästa kläder med motiveringen att de ville dö som gentlemän. Scenen var för bra för att ignorera, även i James Camerons film från 1997.

Intresset har varit massivt ända sedan vraket hittades 1985. Historien fortsätter att fascinera därför att den har alla ingredienser som krävs av en fängslande berättelse: hjältar, skurkar, förebud, tragiska människoöden och föreställningen om ett gudomligt straff för mänskligt övermod.

Fartyget i sig var ett tvärsnitt av samhället. Med fanns fattiga emigranter som bar allt de ägde i sina koffertar men också några av världens rikaste människor, kapten E.J. Smith som gjorde en förmodad sista resa innan pensionen, rederiets styrelseordförande Bruce Ismay samt fartygets konstruktör Thomas Andrews. Alla som på något sätt skulle kunna anses vara ansvariga för det som senare inträffade fanns med ombord. Det var som om Gud Fader själv ställde dem alla inför en prövning.

Modell av första klass salong. © Hans Engnell

Mitt eget förhållande till händelsen är kluvet. Jag var i unga år fanatiskt intresserad av allt som hade med Titanic att göra. Sju långa år ägnades åt en tre meter lång modell - ett monumentalbygge in till sista niten. Jag köpte böcker, läste sjöförklaringarna, besökte de historiska platserna i Southampton (för övrigt en väldigt mysig stad väl värd ett besök även om du inte är ett dugg intresserad av fartyg) och i ett skåp hemma finns både replikaporslin, bestick från första klass matsal på systerfartyget Olympic samt kol från Titanics vrak.

Då allt som rör Titanic blivit intimt förknippat med personliga förluster har intresset klingat av med åren. Emellertid kan en bild av fartyget, av flera skäl, fortfarande en känslomässig påverkan på mig. Titanic har blivit en del av vår västerländska kultur och det går inte riktigt att undslippa henne.

Jag återkommer med en bloggpost om själva förlisningen på lördag.

© Ken Marschall

Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."

Den svenska modellen

Sökandet efter det störtade Air France-planets svarta lådor har gett resultat. De uppges vara i gott skick och kan förhoppningsvis ge svar på varför planet, som 2009 var på väg från Rio de Janeiro till Paris, plötsligt försvann och tog 228 människor med sig i djupet.

Försök ska också göras att hitta omkomna efter haveriet. Svenska myndigheter väntas föreslå att man dumpar sten och betong över vraket i stället.

Så sabbar man sin image

Att oljejätten BP har betett sig mer än klandervärt under den pågående oljekatastrofen i Mexikanska golfen är nog de flesta ense om. Kritiken berör mycket, men särskilt illa blir det när en arrogant Tony Hayward påstår att de arbetare som blivit sjuka när de sanerat olja nog har blivit matförgiftade. Olja blir man inte sjuk av.

Nu framkommer att BP även har manipulerat bilder för att framstå som mer aktivt i arbetet mot oljeutsläppet. Det är obegripligt hur ett så stort företag, med all den kompetens det borde besitta, kan agera på det sättet och ta de riskerna. Det måste rimligen ha varit medvetet om att någon skulle upptäcka manipuleringen förr eller senare. Å andra sidan kan företagets anseende knappast sjunka mycket lägre.

Vidare är det oförståeligt hur oljeborrning kan fortgå utan att oljebolagen lär sig förhindra nya oljeutsläpp och, framför allt, effektivisera saneringsarbetet. Det är som om händelsen i Mexikanska golfen är världshistoriens första oljekatastrof, som om något liknande aldrig inträffat tidigare. Trots att det har just det.

Häftigt

Finansmannen Roger Akelius donerar genom sin stiftelse fantastiska 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar i Haiti. Pengarna ska betalas ut under en 25-årsperiod och garanterar därmed en långsiktighet som hjälporganisationer alltid eftersträvar men inte alltid lyckas få i sitt arbete.

Akelius letade enligt egen utsago efter en effektiv organisation utan styrelsearvoden.

Det är lite rörande att se en människa ge bort en sådan oerhörd summa pengar, som många andra skulle ha lagt på lyxjakter och några extra Ferraribilar i stället.

I'm impressed.

Hjälp jordbävningsoffren - spela TV-spel!

Nu kan du även skänka pengar till jordbävningsoffren i Haiti genom att spela TV-spel...

Att förstå det utstuderat djävulska

"Varför är du så besatt av Columbine?"

En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.

Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds, kvävs av dieselångor eller skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.

Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.

Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.

Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.

Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.

Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.

En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.

Att förstå är inte alltid lätt.

1 år senare

Ett år har gått sedan den monstruösa jordbävningen i och kring Beichuan som krävde 69 000 dödsoffer (plus nära 18 000 som fortfarande saknas). Vi pratar alltså om runt 87 000 döda och saknade. Skalvet, som mätte 7,9 på Richterskalan, utplånade hela byar från jordens yta - fem miljoner människor förlorade sina hem den där dagen.

Jag var i Beijing under andra halvan av juni, alltså en dryg månad efter skalvet, och de statliga TV-sändningarna var då fortfarande fulla av rapporter om räddnings- och uppröjningsarbetet. Det rådde inget tvivel om att myndigheterna tog tillfället i akt att göra propaganda av statens stora insatser för de drabbade. Räddningsarbetet fick också beröm, men som svensk var det en aning ovant att se nyhetssändningar som mer påminde om trailers för en kommande Hollywoodfilm. De flesta drabbade bor fortfarande i tillfälliga bostäder, men återuppbyggnaden ska vara färdig under 2010, är det sagt.

Kineserna är ett nyfiket folk. Det är därför föga förvånande att så kallad katastrofturism uppstod ganska snart. Detta har två sidor - å ena sidan inbringar det nödvändiga inkomster till en mycket drabbad provins och till fattiga människor som förlorat hem och familj, å andra sidan är nyfikna turister ungefär det sista man som sörjande mamma, pappa eller syskon vill se skymten av.

Så här i efterhand verkar myndigheterna ha lyckats lägga locket på beträffade anklagelser om byggfusk. Om de skolor som föll samman var dåligt byggda och om detta kostade fler barn livet än vad som annars hade varit fallet kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Nu ska det i stället skapas minnesmärken och hållas minneshögtider för offren. Inget fel i det. Men att sopa undan misstankar om fuskbyggda skolor där barn krossades till döds i tusental riskerar bara att slå tillbaka på de kinesiska myndigheterna. Det finns gränser för vad människor är beredda att acceptera - även i Kina.