Hanif Bali: "IS-krigare är landsförrädare"

Den rödgrönrosa majoritetens beslut i Stockholm att ge återvändande jihadister full service i form av samverkan mellan socialtjänst, Jobbtorg, Arbetsförmedling och bostadsbolag har väckt berättigad ilska.

Här är en debatt mellan Azadeh Rojhan Gustafsson (S) och Hanif Bali (M). Se den. Den illustrerar nämligen ganska väl mellan vilka två perspektiv på mänskliga värden och demokrati som striden står i dag.

Läs även:
Fnordspotting

En demokratisk mönsterstat i Mellanöstern

Efter 11 septemberattackerna skrek hela USA efter hämnd. Och George W Bush var inte den som tänkte vila på hanen särskilt länge.

Först Afghanistan, ett land som stora krigsmaskiner kört fast i tidigare. USA lyckades fälla regimen, men det skulle dröja nära tio år innan terroristledaren Usama bin Ladin kunde hittas och dödas. Det post-talibanska Afghanistan har gjort vissa framsteg, men landets ledning är genomkorrupt och talibanerna är fortfarande, snart 13 år efter regimens fall, ett reellt hot.

Därefter Irak, som styrdes med järnhand av en karismatisk tyrann. Även denna gång lyckades USA fälla regimen relativt snabbt, men Irak utvecklades snart till en mångårig plåga. Irak hade inget med al-Qaidas attacker att göra, men det USA-ledda kriget tog terrorismen till irakisk mark. De mest förödande effekterna av detta ser vi just nu när folkgrupper hotas av utplåning.

Genom att upplösa den irakiska armén gjordes tusentals människor arbetslösa. Vapen kom på drift och landet slets snart itu i ett inbördeskrig. Islamistkrigare strömmade till för att slåss mot USA.

I likhet med i Afghanistan har korruption präglat det nya irakiska styret. Etniska och religiösa konflikter har i flera år sakta men säkert dragit landet isär, och just nu tycks allt färre våga satsa på att Irak kommer bestå som en nation.

Trots två kostsamma krig har USA egentligen inte lyckats uppnå någonting. Talibanregimen och Saddam Hussein är borta. Men Afghanistan är fortfarande ett land plågat av krig, och i Irak råder nu fullskaligt inbördeskrig med en vidrig och välfinansierad fiende som avser skapa ett kalifat.

Det är nu, inte 2003, som amerikanska vapen och män skulle behövas på plats i Irak. Men Barack Obama gick till val på att avsluta dessa två krig, inte att förlänga dem. Uttrycket "if you break it, you buy it" tycks inte gälla i amerikansk utrikespolitik.

Ty det var Bushs krig i Irak som i praktiken lade en av grundstenarna till det helvete som nu utspelas framför våra ögon. Inte nog med att bombattentat blivit vardag i delar av Irak, nu hotas till och med människor av ett folkmord. Vi ser scener som vi inte har sett sedan folk slaktades i Rwanda (men liknande hemskheter verkar tyvärr förekomma även i krigets Syrien, även om den konflikten hamnat i medieskugga). Massavrättningarna för mina egna tankar till östfronten under andra världskriget.

Målet med Irakkriget var att skapa ett slags demokratisk mönsterstat i hjärtat av mellersta östern. Sällan har ett mål sett så avlägset ut.

Inför invasionen 2003 spelade britter och amerikaner teater inför världen för att få en förevändning att invadera Irak. I dag, när omvärldens militära kraft verkligen skulle behövas för att förhindra ett folkmord och slå tillbaka en bestialisk islamistisk armé, tycker dessa humanitära stormakter att det räcker med att släppa ned lite förnödenheter och göra några stickanfall med flyg.

Iraks framtid är förmodligen inte ett land utan tre. Men låt för gudarnas skull inte ett av dem styras av islamister med välfyllda massgravar på sitt samvete.

Vi är inte färdiga med Förintelsen än

På Förintelsens minnesdag återkommer ofta två frågor: Vad har vi lärt oss av det fruktansvärda som inträffade? Och behöver vi verkligen prata om det igen och igen?

Världen har nog egentligen inte lärt sig så värst mycket av nazisternas folkmord på judar, romer och andra grupper. Vi har sett folkmord sedan dess, både i och utanför Europa. Europa är i dag en betydligt fredligare kontinent, men tveksamheten i att aktivt sätta stopp för folkmord är lika stor i dag som då. Realpolitik är fortfarande viktigare än människoliv, krasst uttryckt.

Och varför ska vi då fortsätta prata om Förintelsen? Vi ska prata om den av samma skäl som vi ska fortsätta prata om nazisterna och andra världskriget. Den är en del av vår nutidshistoria. Händelserna under andra världskriget, som var en direkt följd av det första, präglar fortfarande den värld vi lever i i dag. Förintelsen är förstås ett slags förutsättning för bildandet av staten Israel - en statsbildning som i dag är grunden i en till synes oändlig konflikt.

Förintelsen har också visat vad som händer när kollektivismen slår igenom på alla nivåer och när människovärdet går förlorat.

Det finns dessutom mer att lära om Förintelsen och dess aktörer. Vissa forskare menar att forskningen fortfarande är i sin linda, och framför allt finns grävarbete att göra för att utröna hur andra stater än Tyskland (däribland Ungern och Slovakien) aktivt bidrog till utrotningen av judar.

Nyligen började Die Welt publicera utdrag av 700 av SS-ledaren Heinrich Himmlers brev. Dessa sägs visa ondskans banalitet, för att låna Hannah Arendts uttryck. Själv förvånas jag alltid över mångas fascination över att en massmördare samtidigt kan vara en älskad make och far. Bilden av män och kvinnor som begår onda handlingar förblir endimensionell i vår föreställningsvärld. Det har därför varit kontroversiellt att skildra Adolf Hitler som den omtänksamme och trevlige herre som han beskrivits som av sekreterare och annan personal. Vi vill bara se det skrikande monstret.

En sådan förenkling förklarar emellertid inte Auschwitz. Historien är alltid mer komplex än vad Hollywood och media målar upp. Kanske är demoniseringen av historiens skurkar ett slags skydd mot det som nog egentligen är den skrämmande sanningen - att vi alla kan göras till mördare eller medlöpare under vissa bestämda omständigheter.

Vi är nog inte färdiga med vare sig andra världskriget, Hitler eller Förintelsen på länge än.

Några lästips:

Arad, Yitzhak, Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (1987)
Browning, Christopher R., The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939-March 1942 (2004)
Friedländer, Saul, Tredje riket och judarna (del I-II) (2010)
Höss, Rudolf, Commandant of Auschwitz (1951)
Rees, Laurence, Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen (2007)

Nej till förnekelseförbud

Det kommer även fortsättningsvis vara tillåtet för fransmän att förneka folkmordet på armenierna 1915. Det står klart efter att den franska författningsdomstolen sagt nej till lagförslaget. Detta är ett nederlag för president Sarkozy, som drivit frågan hårt och som en följd av detta även retat upp Turkiet.

Författningsdomstolens utslag är bra. Politiker ska inte påtvinga människor en viss historieskrivning. Större tilltro än så måste vi ha till både yttrandefriheten och människors förmåga att själva söka information om historiska skeenden.

Onödigt förnekelseförbud

I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen - på ett känslomässigt plan förståeligt givet den historiska bakgrunden, men icke desto mindre fel väg att gå. Kunskapen om Förintelsens fasor och nazisternas plan på att utrota det judiska folket i Europa är god.

I Frankrike har man även siktat in sig på ett annat folkmord, nämligen det på armenierna 1915. Senaten har beslutat att det ska vara förbjudet att förneka detta. Nu saknas bara presidentens underskrift. Turkiet kallar beslutet för "en historisk skandal" och det riskerar att kraftigt försämra relationerna mellan de två länderna.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är förstås sant. Men det är också sant att historien alltid, och av alla, används i egna syften. Tyskland är överlag ett positivt efterkrigsexempel. Landet har, närmast till självspäkelsens gräns, gjort upp med sitt kriminella nazistiska förlutna. I exempelvis Italien och Österrike är samma tid betydligt känsligare och mer tabu att diskutera. Där är det locket på.

Sådana här idiotlagar påverkar inte bara yttrandefriheten negativt - när vissa saker inte får sägas riskerar också den fria forskningen att strypas. Dessutom öppnar det upp för andra länder att göra sin egen speciella tolkning av historien till lag i syfte att gömma undan övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begångna av staten.

Japan skulle kunna förbjuda sitt folk att yppa något om massakern i Nánjīng (南京), USA förbjuda alla framtida generationer att hävda att landet begått systematiska övergrepp i terrorkampens spår. Och i Kina är det som bekant på egen risk du säger något om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilka övergrepp skulle den svenska staten vilja förpassa i glömska?

Från Frankrikes sida skulle räcka alldeles utmärkt med ett offentligt ställningstagande om att massmorden på armenier de facto var ett folkmord. Nu valde de att gå ett steg längre. Helt i onödan.

70 år efter Wannsee

Den 20 januari 1942 samlades 15 tjänstemän i Wannsee utanför Berlin för att slå fast detaljerna i det som nazisterna kallade die Endlösung der Judenfrage, "den slutgiltiga lösningen på judefrågan". Chefen för rikssäkerhetskontoret RSHA (Reichsicherheitshauptamt) Reinhard Heydrich ledde den två timmar långa konferensen, Adolf Eichmann förde protokoll.

Förintelsen planerades inte vid detta tillfälle, ej heller gavs ordern då. Det är inte klart exakt vid vilket tillfälle ordern att utrota judarna gavs. Någon skriftlig order från Hitler existerar inte, däremot hävdade både Himmler och Eichmann att ordern kom från Führern. Vilket den, givet hur den nazistiska staten fungerade, självklart måste ha gjort. Det råder heller ingen enighet om exakt när Förintelsen inleddes - en rimlig tolkning är att den inleddes i samband med att avrättningarna av judar påbörjades efter invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Gaskamrarna kom senare.

Henrik Arnstad rekommenderar filmen Conspiracy (2001). Det är intressant med en film som skildrar förövarnas perspektiv, men jag har själv lite svårt för tyska nazister som pratar engelska och skulle i stället rekommendera den superba BBC-serien Auschwitz - The nazis and the final solution. Det är visserligen en dokumentär, men den innehåller gott om dramatiserade scener och kryddas med datoranimeringar. Precis som tidigare i BBC-serier om nazisterna ställer förövare upp framför kameran och berättar. Heydrich och Eichmann har sällan skildrats så bra.

Wannseekonferensen syftade bland annat till att slå fast vem som egentligen skulle räknas som jude. Ändlösa diskussioner om hur man skulle göra med halvjudar, kvartsjudar och judar som tjänstgjort och prisats för sina insatser under första världskriget fördes i nazisteliten (bra skildrat i Saul Friedländers Utrotningens år 1939-45, läs den också). Det är då man inser att även i Förintelsen fanns djävulen i detaljerna.

Scen ur BBC-serien Auschwitz - The Nazis and the final solution,
en dramatiserad dokumentär med gott om skarpa insatser.
T.h. Rudolf Höss, på väg hem från en sångafton i Auschwitz.

Ständigt aktuellt

I kväll klockan 21.30 sänder SVT2 en dokumentär om folkmordet i Rwanda. Runt 800 000 människor, de flesta tutsier, mördades under bara 100 dagar i det lilla centralafrikanska landet våren 1994. FN vägrade länge att alls erkänna att ett folkmord pågick. Omvärlden blundade och stretade emot när militära insatser kom upp till diskussion.

Även P3 dokumentär Världen har en intressant dokumentär om "hundra dagar i helvetet", vilket var vad Rwanda var den där våren. Lyssna här.

P3 dokumentär: Folkmordet i Rwanda

Apropå FN-dagen i måndags: Lyssna på P3-dokumentären om folkmordet i Rwanda, medverkar gör bland andra offer, förövare och politiker. Påminns om det totala sveket, om FN:s kanske största misslyckande.

Det är en av många välgjorda dokumentärer som finns att ladda ned på Sveriges Radios hemsida.

Personligt om Förintelsen

Jag tycker mig ha läst en del om Förintelsen genom åren - och plöjt en del dokumentärer. Mycket är upprepning. När jag sprang på den svenska översättningen av Saul Friedländers Tredje riket och judarna del II, denna gång om utrotningens år 1939-45, hade jag därför inte så jättestora förhoppningar om att det skulle bjuda på något nytt. Kanske lite mer fakta eftersom den trots allt är 900 sidor lång. Boken är dock helt suverän och översättningen av Nille Lindgren är oklanderlig. Det var länge sedan jag såg en så heltäckande berättelse om folkmordet och så pass många nya vinklar.

De brutala detaljerna finns där, precis som i Yitzhak Arads Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (där skildringar av jäsande massgravar som kastar upp uppsvällda kroppar under sommarhettan medför att man måste lägga ifrån sig boken ett tag). De detaljerade skildringarna behövs, ty Förintelsen var fruktansvärt barbarisk och brutal och varje vittnesmål om detta är viktigt.

Boken utgår från vittnesmål, dagböcker, tal och promemorior - det är dels judar, politiker, kyrkans företrädare och vanliga vittnen men också Hitler, Goebbels och Himmler själva. Den sammanfattar judarnas situation i alla europeiska länder, den visar på hur utbredd antisemitismen var även bland vanligt folk (även hos sådana som var hätska motståndare till nazisterna) och hur den kristna kyrkan fullständigt fegade ur och inte ens kunde förmå sig till att öppet ta avstånd från folkmordet när det pågick. Även framstående amerikanska judars ointresse för de europeiska judarnas öde förvånar.

Den visar också, i likhet med David Cesaranis Eichmann: byråkrat och massmördare, på de enorma logistiska problemen och hur nazisterna när kriget gick åt skogen lade ned enorma resurser på att utrota judar i stället för att sätta dem i arbete i krigsindustrin. Framför allt tar Friedländer slutgiltigt död på myten att den tyska allmänheten inget visste om nazisternas utrotning av judarna.

Det är kort sagt ett fantastiskt arbete som har lagts ned på att lappa ihop ett svåröverblickbart 12-årigt skeende och ge det en personlig prägel. Boken knyter samman nazistledarnas beslut med direkta konsekvenser för enskilda judar och evakueringen av judarna nation för nation med enskilda människors dagboksanteckningar innan de deporteras. Läsaren får på så vis lära känna många personer innan deras liv, allt som oftast, tar slut i något av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Om du ska läsa en bok om Förintelsen, ta dig tid att läsa Tredje riket och judarna del II: Utrotningens år 1939-45. Den är som namnet antyder del två (den första är Förföljelsens år 1933-39), men kan läsas oberoende av den första boken. Den kan bland annat köpas här.

Mladić gripen

Ratko Mladić, åtalad i sin frånvaro för folkmord och krigsförbrytelser under kriget på Balkan, har äntligen gripits efter 16 år på flykt. Detta enligt ett uttalande från Serbiens president Boris Tadić. Mladić var överbefälhavare för de bosnienserbiska styrkorna när massakern i Srebrenica begicks 1995 då 8 000 män och pojkar avrättades.

Gripandet är förstås välkommet, även om vi nu åter igen lär få se en farsartad rättegång som brukligt när stora förbrytare, vars brott är svåra att överblicka, ska ställas till svars. Gripandet innebär emellertid också att ett stort hinder för Serbien att bli medlem i EU har undanröjts. Mina sympatier till Serbiens folk...

Fortfarande hittas nya massgravar med oidentifierade offer.

Historiesyn och yttrandefrihet

I Turkiet är det förbjudet att hävda att mördandet av armenier runt första världskriget var ett folkmord. I Tyskland är det förbjudet att förneka nazisternas utrotningspolitik mot judarna under andra världskriget. Båda förbuden är fall för en strävan att kontrollera hur vi ska se på historien. Båda förbuden är därför lika knäppa.

Den svenska riksdagens beslut att erkänna mordet på armenier och andra kristna vid det osmanska rikets sönderfall som ett folkmord har väckt väldigt starka känslor i Turkiet. Frågan är oerhört känslig, trots att det gått snart 100 år. Reaktionerna blir negativa mot Sveriges företrädare trots att regeringen som sådan faktiskt röstade emot.

Politiker ska inte ägna sig åt att påtvinga folket en särskild godkänd historieskrivning. Forskningen ska vara fri, likaså yttrandefriheten. Även om det är dumheter att hävda att gaskamrarna aldrig var en del av nazisternas slutgiltiga lösning för att utrota det judiska folket, bör det inte vara förbjudet att framföra denna ståndpunkt. Här har EU-länder valt samma väg som Turkiet genom att lagstifta mot en "felaktig" historiesyn. I längden kan synen på vad som är rätt och fel historiskt, vad som har hänt och inte hänt, komma att ändras med politiska val och växlande majoriteter. Forskningen måste stå över sådant.

Bland monster och människor

I eftermiddags gick en dokumentär om Auschwitz-Birkenau på National Geographic HD (Ur SS-mannens album, engelsk titel Nazi Scrapbooks from Hell). Filmen handlar om Karl Höcker (av de språkbegåvade amerikanerna uttalat som "hooker"), kommendantens adjutant i lägret. Han skapade ett unikt dokument: ett fotoalbum om livet i Auschwitz-Birkenau.

Runt 200 fotografier togs av SS-fotografer under senvåren och sommaren 1944. På bilderna syns dels deporterade ungerska judar som inväntar selektion och gasning, dels glada SS-män och -kvinnor som umgås och har det trevligt. Meningen med den amerikanska dokumentären som intervjuar amerikanska personer ansvariga för det amerikanska Holocaust Memorial Museum är att tittaren ska tänka "hur kan monster le och spela dragspel?". En av de ansvariga för museet påpekade, för att det verkligen skulle bli tydligt för tittaren hur märkligt det kan vara här i världen, att SS-männen inte hade röda ögon och att de faktiskt saknade horn i pannan. De såg rentav trevliga ut! Hur kan man se trevlig ut och samtidigt begå massmord? undrar dokumentären och kastar frågan i ansiktet på tittaren. Den påminner lite om de handskrivna frågor som lågstadiebarn brukar skicka till landets statsminister.

Auschwitz-Birkenau var som en liten stad. Alla som arbetade där levde i Auschwitz. Det fanns en biograf och SS-personal drack givetvis alkohol, åt gott och tog det lugnt i solen under sin ledighet. Att bli förvånad över detta visar på en oerhörd inskränkthet. Jag blir lika förbluffad varje gång någon uttrycker förvåning över att det inte går att se på människor om de är kriminella. Nog för att SS-officerare bar dödskallen i mössan, men i egenskap av människor hade de precis som alla andra fruar och flickvänner, barn de älskade samt intressen de ägnade sin lediga tid åt. Att uttrycka ilska och förvåning över detta mänskliga faktum är att göra sig själv till åtlöje.

I dokumentären avslöjades tydligt den inskränkta amerikanska synen på kriminella som "monster", icke-människor som är väsensskilda från oss andra. Det som filmen borde ha lagt fokus på i stället för att tramsa runt med begrepp som "monster", är den avhumaniseringsprocess som förövarna verkar ha gått igenom vad gäller synen på fienden (judarna). En person som arbetade i Treblinka har berättat om just detta. Han betraktade aldrig de nakna människor som gick eller halvsprang till gaskamrarna som enskilda individer utan som en massa. Likt en orm slingrade sig denna stora massa fram till gaskamrarna, gick in och försvann. Jag har funderat över om det inte är på detta sätt som många SS-män kan ha sorterat synintrycken från ställen som Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Tricket kanske är att aldrig se människan bakom den fiende du förväntas dräpa. Liknande historier har berättats av förövare i folkmordets Rwanda 1994.

Synen på brott och straff blev också tydlig på ett sätt som vi inte skulle ha sett om dokumentären vore brittisk eller svensk. Rudolf Höss, den mest (ö)kände av kommendanterna i Auschwitz-Birkenau, hängdes i lägret i en för ändamålet uppbyggd galge. En av de välutbildade herrarna som intervjuades i dokumentären konstaterade att det var den enda platsen i lägret som fyllde honom med glädje. Hur en avrättning kan fylla en människa med glädje lär jag aldrig förstå. Ej heller hur intellektuella människor kan förespråka statens rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Dokumentären fick således varningsklockor att ringa och påminde om den amerikanska kriminalpolitiken som också bygger på just den enkla uppdelningen i "kriminella" och "laglydiga medborgare", "onda" och "goda". Svart eller vitt. Vi och dom.

Det är kanske inte så konstigt att den amerikanska utrikespolitiken har sett ut som den gjort med en uppdelning av världen i "ond" och "god", good guys, bad guys. George W Bush var den som tog detta synsätt till sin extrem. Problemet med detta synsätt är det är just bara ett sätt att se på världen, inte att förklara den. Bushs förklaring till 11 septemberattackerna var att "de hatar vår frihet". Det förklarar lika lite om bakgrunden till den specifika händelsen som "de var monster" förklarar Förintelsen och folkmordets mekanismer.

SS-styrkan i Auschwitz-Birkenau utgjordes uteslutande av människor.

Förmågan att inte se

Forum för Levande Historia mötte väldigt lite kritik så länge myndigheten ägnade sig åt att informera om nazismens härjningar. Men när nu myndigheter vidgar perspektivet och, helt i enlighet med sitt uppdrag, även informerar om kommunismen, ja då är vänsterfolket inte så glada längre. Minns ni debatten om myndighetens vara eller icke vara och känsligheten hos somliga att lära om kommunismens brott?

Härnäst väntar en utställning (Middag med Pol Pot) om de röda khmerernas "Demokratiska Kampuchea", terrorstaten Kambodja under Pol Pots ledning.

Nedanstående film, via SvD:s ledarblogg, är en spark i skrevet på alla som inte ville se vad som verkligen pågick. För att komma från en statlig myndighet känns reklamfilmen minst sagt uppkäftig och vågad. Det visar att det åtminstone har hänt en del i Sverige under de senaste 30 åren.

70 år sedan

70 år har gått sedan Adolf Hitlers Wehrmacht gick över gränsen och ockuperade Polen. 70 år sedan världen sattes i brand i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Trots de sju decennierna påverkar kriget oss än i dag.

Samtidigt som Tyskland arbetat hårt för att vända ut och in på sitt nazistiska förflutna, märk väl en tid som endast varade i 12 ödesdigra år, fortsätter Ryssland att skriva om historien. Medan Tyskland har velat informera sin egen befolkning om det fruktansvärda som hände under nationalsocialisternas styre, väljer ryska ledare att hylla Sovjetunionens absolut grymmaste gestalt, Josef Stalin. Att anhöriga till diktatorn stämmer en tidning för att ha "förtalat" Stalin, låter som ett dåligt skämt. Föreställ er att Hitlers syster skulle ha gjort detsamma när hon var i livet.

För Ryssland är segern över Hitlers Tyskland, det stora fosterländska kriget, en källa till stolthet. Även dagens ledare i Ryssland vill som sina företrädare uppbåda en känsla av att man ska offra sig för sitt land - och om det var något ryska folket fick göra under den tyska ockupationen, var det att offra sig. Det som oroar är att Ryssland samtidigt försöker rehabilitera sina forna tyranner, något som inte direkt talar för styrkan i den ryska demokratin för närvarande.

Hitler har varit död i över 60 år, men hans verk påverkar människors än i dag. Förintelsen rev upp hela släkter med rötterna och lämnade spillror kvar. Ibland inget alls. Byar och städer rensades på judar och in flyttade andra människor. Överlevande från Auschwitz-Birkenau och andra koncentrations- och utrotningsläger fick ännu en smärtsam upplevelse när de efter kriget försökte återvända hem igen och fann att deras och grannarnas hus nu beboddes av fullständiga främlingar. Kränkningen upphörde inte med krigsslutet.

Nazisternas ockupation i öst var brutal. Särskilt illa drabbades Polen. En femtedel av befolkningen mördades under den tyska ockupationen. Polen var som bekant även skådeplatsen för slutfasen av Förintelsen. Störst förluster led annars Sovjetunionen. Ingen vet hur många ryssar som föll offer för Hitlers och Stalins terror, men siffror mellan 21 och 28 miljoner människor har nämnts. Att den ryska ledningen vill profitera på detta är således inte så konstigt. Men det är oerhört olyckligt att Ryssland, med Putin i spetsen, vägrar att inse vilket ansvar Sovjetunionens ledare bar för det katastrofalt stora antalet civila offer.

För Hitler handlade kriget egentligen främst om en sak: judarna. Goebbels skröt i sin dagbok om att krigsomständigheterna gav dem möjligheter att vidta åtgärder mot Europas judar som skulle ha varit omöjliga i fredstid. Från 1942, när kriget gick allt sämre för tyskarna och resurserna verkligen behövde prioriteras krigsmakten, satsades tid och pengar på att få ihop tåg och finkamma Europa på judar. Mot slutet av kriget försökte nazisterna använda en miljon judar som gisslan i utbyte mot 10 000 lastbilar (som de lovade endast skulle användas på östfronten). De begrep uppenbarligen inte att judarna aldrig var en del i ekvationen för de allierade.

Hitler ville åt de ryska territorierna, som han föreställde sig skulle bli "Tysklands Indien" och fungera som kolonier. Moskva skulle förintas och en stor vall byggas vid Uralbergen. Öster om Ural skulle Stalin få fortsätta "sitt socialistiska experiment", fantiserade Hitler. Frågan är om det hade slutat där. Troligen inte. Hitler hade redan vaga planer på att fortsätta expansionen mot Irak och Indien. Det är därför inte osannolikt att Hitler förr eller senare hade krigat Tyskland i fördärvet - oavsett utgången i kriget mot Sovjetunionen.

Hitler är beviset för att enskilda personer spelar roll i historien.
Vi hade kunnat ha ett helt annat Europa i dag, en helt annan värld.
Att en man som helt saknade civiliserade idéer kunde få en sådan oerhörd
makt är en historiens varning - tyvärr ser vi det upprepas gång på gång.

Att förstå det utstuderat djävulska

"Varför är du så besatt av Columbine?"

En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.

Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds, kvävs av dieselångor eller skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.

Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.

Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.

Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.

Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.

Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.

En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.

Att förstå är inte alltid lätt.

FN stöder diktaturen

En stor del av världens stater är odemokratiska. Eftersom FN är den globala mötesplatsen för världens alla länder, är det oundvikligt att även diktaturer deltar. Problem uppstår när de får diktera villkoren.

Om FN vore en krismyndighet som mottog ett larm om en allvarlig olycka med fatala konsekvenser och omedelbar hjälp begärdes, skulle myndigheten samlas för ett möte. En skulle säga ja till hjälp, en skulle säga blankt nej och en skulle säga "nu måste vi ta det lite lugnt" och lägga in sitt veto mot allt. Det är så FN fungerar i dag och det är därför som inget konkret kommer från det ljusblå världssamvetet längre. Och det som det väl nås beslut om, är galenskaper.

FN:s människorättsråd har antagit en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det är föga förvånande att det är diktaturer i världen som har drivit på för att få igenom detta. Eftersom religion och politik hänger intimt samman i många av världens ickedemokratiska eller semidemokratiska länder, är förbud mot kritik av religion detsamma som att ge diktautrer grönt ljus att förtrycka sina befolkningar. Med en klapp på axeln från FN kan förtryckande regimer i fortsättningen hänvisa till ovannämnda resolution när de spärrar in politiska motståndare. Det gäller bara att få regimkritiken att låta som religionskritik, vilket inte är särskilt svårt i många stater. Plötsligt är brott mot mänskliga rättigheter i religionens namn mer legitima än vad samma brott skulle vara i Kina eller på Kuba.

FN distanserar sig allt mer från våra sunda demokratiska värderingar och närmar sig med stormsteg gränsen för när dess existensberättigande upphör. När ska svenska politiker våga säga som det är - att FN är en jäkla skitorganisation som Sverige borde ha så lite att göra med som möjligt?

Yttrandefriheten är hårt trängd även i vår del av världen, i både EU och Sverige. Det verkar vara få som törs opponera sig mot lagen om hets mot folkgrupp eller förbudet mot att förneka Förintelsen, bara för att böghatare och Förintelseförnekare är människor med avskyvärda åsikter. Tendensen är densamma: vi förbjuder det vi inte gillar, vi förklarar vissa delar av befolkningen för "svaga" och "utsatta" och skyddar dem med speciella lagar. Bollen är i rullning och det är bara en tidsfråga innan förslag om lagar mot att kritisera religiösa uppfattningar kommer. Den tiden är alltså kommen i FN. När kommer ett EU-direktiv?

Ta Anders Fogh Rasmussen på orden och stå upp för västvärldens yttrandefrihet! Om det något som gör oss till bättre samhällen än andra delar av världen, är det vår yttrandefrihet och vår förmåga att möta oliktänkande med dialog och debatt i stället för våld och straff. Vi måste våga stå upp för våra värden och våga säga att vi inte skäms för att vi vill leva i ett samhälle där alla får kritisera alla, där ordet är fritt och där vi faktiskt kan acceptera att våra grannar inte tycker som vi i alla frågor.

Det är i dag 15 år sedan folkmordet i Rwanda inleddes.
FN tittade på och lämnade minst 800 000 människor att hackas till döds.
I dag är FN i allt högre grad en chans för diktaturer att flytta fram sina positioner.

Folkmord att minnas

På tisdag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen och kampen för tolerans och människovärde i hela landet (bland annat i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall). I år är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott och 15 år sedan folkmordet i Rwanda.

Myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) högtidlighåller minnet av Förintelsen samma datum varje år men fokuserar i år även på det rwandiska folkmordet, vilket är välkommet.

Jag inser symbolvärdet i sådana här högtidlighållanden och har alls inget emot dem. Men de utelämnar ofta viktiga sanningar om det historiska skeendet. Koncentrationslägren i Auschwitz, där Birkenau är det mest ökända, befriades visserligen av Röda Armén den 27 januari 1945. Men någon fullständig befrielse från fångenskap var det inte tal om för alla eftersom ryssarna sände en hel del av de internerade till fängenskap i egna läger. "Befrielsen" av vår kontinent blev till ockupation och förtryck för hela östra Europa, ett förtryck som varade ända in i 1990-talet.

Nu är det inte FFLH:s uppgift att föra fram förslag på omvälvande förändringar av FN (alternativt ett skrotande av hela det skenheliga världssamvetet), även om det är just sådant vi skulle behöva höra (FN svek som bekant 800 000 oskyldiga människor i Rwanda och det är varken första eller sista gången). Det är emellertid viktigt även för en statlig historiemyndighet att vara noggrann med att inte förenkla för mycket när det gäller skuld och övergrepp från båda sidor i andra världskriget och andra konflikter.

Jag vill även tipsa om utställningen Holocaust by bullets - Brottsplats Ukraina som inleds den 27 januari och pågår till den 26 juli. Den handlar om massavrättningarna på östfronten som tyskarna genomförde genom specialförband (bestående av både tyskar och ukrainare), så kallade Einsatzgruppen (i sin tur indelade i en rad underkategorier). Förintelsen likställs ofta med massmorden i gaskamrar, men det var inte så allt började. Exakt när Förintelsen inleddes är en definitionsfråga som historiker tvistar om. De flesta skulle förmodligen säga att den slutliga lösningen inleddes i och med invasionen på Sovjetunionen sommaren 1941 då dödskalleförbanden följde efter.

Arkebuseringarna på östfronten uppskattas ha skördat 1,5 miljoner liv.

Offren vänstern älskar att sörja

Det är Gaza, Gaza, Gaza inom vänstern i bloggosfären och på ledarsidor just nu. Det är mycket sympati för och empati med de palestinska civila som fallit offer för de israeliska bombangreppen. Men det är en genomskinlig sympati vi ser - grundad i USA-hat, inte i empati med det kränkta människovärdet.

De israeliska angreppen i Gaza kallas för folkmord, vilket inte bara är en ren lögn utan också en förolämpning mot alla riktiga folkmord genom historien. Jag är som läsaren av denna blogg förmodligen lagt märke till inte särskilt engagerad i Israel-Palestinakonflikten och kommer inte att bli det på grund av den senaste tidens händelser heller. Inget har ju förändrats. Hamas fortsätter att bryta vapenvilor och skicka raketer över gränsen. Och Israel fortsätter att reagera med övervåld. Fokuseringen på denna konflikt är minst sagt överdriven.

Jag undrar var vänsterdebattörernas empati tar vägen när vi diskuterar folkmord i Darfur eller politiskt framtvingad svält i Zimbabwe och Nordkorea? Då är det dödstyst. Visst är det märkligt att för somliga är empatin bara förbehållen människor som dött på "rätt" ställe?

Man dödad i helikopterattack i Darfur. Hade det skett i Gaza,
hade det varit synd om honom. Nu gäller folkrätten,
alltså staters rätt att göra vad de vill med sina befolkningar.

Skammen är även FN:s

Överste Théoneste Bagosora har dömts till livtids fängelse av FN:s krigsförbrytartribunal för Rwanda. 800 000 människor, främst tutsier, slaktades under 100 dagar våren och sommaren 1994. Bagosora döms som skyldig till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Däremot gick det inte att bevisa att han deltagit i planeringen av folkmordet.

Det är förstås glädjande att en av de huvudansvariga för de oerhörda förbrytelserna kan ställas inför rätta och dömas. Men det är ändå med en bitter eftersmak vi nu ser FN-tribunalen döma ansvariga för folkmordet - vi vet ju samtidigt att FN självt fanns på plats 1994 utan att få tillåtelse att lyfta ett finger för att rädda civila människor undan en säker död. Män som Roméo Dallaire gjorde vad de kunde i en hopplös situation.

När stadgan för de mänskliga rättigheterna firar 60 år är det främst sveket i Rwanda jag kommer att tänka på. Inte de fina orden från män i kostymer, långt långt borta från den verklighet som drabbat människor såväl i Rwanda som i Srebrenica och Darfur. Skammen ska delas inte bara av män som Bagosora utan även av FN som organisation.

Tidigare poster i ämnet:
Världen tittar alltid på
När ställs FN till svars för folkmord?
När vi bara tittar på
Vi behöver inte FN

Världen tittar alltid på

Det är 70-årsminne för Kristallnatten och vi funderar fortfarande över frågorna "varför?" och "hur?". Hur kunde ett folkmord genomföras i hjärtat av Europa? Och varför agerade ingen aktivt för att stoppa det? Dessa frågor har inte fått några svar. Och vad värre är, de kommer tillbaka gång på gång i takt med att nya folkmord genomförs, ignoreras och beklagas.

Efter andra världskriget och Hitlers utrotningspolitik föddes begreppet folkmord, myntat av Raphael Lemkin. Tanken var att detta aldrig skulle få hända igen, ett internationellt samvete skulle födas och en plikt om att ingripa instiftas. Men om det är något vi har lärt oss, är det att den mänskliga ryggradslösheten, fegheten och ondskan alltid återvänder och, tyvärr, ofta triumferar.

Uppgifter om att tyska specialförband på östfronten systematiskt dödade judar, även kvinnor och barn, kom ut tidigt. När förintelsepolitiken intensifierades och utvidgades kom protester från allierat håll, men trots att de allierade flygfotograferade Auschwitz-Birkenau 1944, när mördandet nådde sin kulmen, gjordes inga ansträngningar att förhindra folkmordet. Överlevande berättar om synen och ljudet av flygplan över lägret, men några bomber föll aldrig på vare sig gaskammare eller järnvägsspår. Flygplanen passade i stället på att bomba de tyska fabrikerna i närbelägna Monowitz. För de allierade handlade kriget aldrig om judarna.

Ju mer jag läser om Förintelsens detaljer - om hur utrotningen gick till i de små och enkelt byggda förintelselägren på den polska landsbygden, om massgravar så fulla med lik att de under sommaren svällde och pressade upp de gasade offren som en likvulkan, om hur både förövare och deras slavar förlorade sin medmänsklighet för att jobbet krävde det av dem - desto mindre förstår jag. I alla de vidriga detaljerna finns litet utrymme för förståelse. Någon i Treblinka berättade hur han såg de långa köerna av nakna offer på väg till gaskamrarna som "en massa", inte människor. På samma sätt måste alla som deltog i mördandet i Rwanda våren och sommaren 1994 ha resonerat.

Det rwandiska folkmordet har också etsat sig fast. Det är inte ens 15 år sedan. Även denna gång visste omvärlden vad som pågick. Omfattningen var måhända inte uppenbar, men att civila tutsier och moderata hutuer slaktades visste hela västvärlden. I stället för att förstärka FN:s närvaro, evakuerades nästan alla västerlänningar och nästan all FN-personal. Kvar blev general Roméo Dallaire med några hundra dåligt utrustade soldater som egentligen bara kunde hoppas på att deras blotta närvaro skulle avskräcka i alla fall någon att mörda. USA och västvärlden valde att inte kalla det för ett folkmord för att slippa förlora ansiktet, orden "acts of genocide" och Christine Shellys bisarra framträdande där hon försöker förklara vilka riktlinjer och fraser hon beordrats använda samtidigt som 800 000 människor huggs ihjäl har blivit bilden av den fullkomliga ignorans som mötte Rwandas dödsdömda under de där 100 dagarna.

Prata är FN desto bättre på. Att skriva fina resolutioner och slå sig för bröstet för välskrivna texter om mänskliga rättigheter är lätt. Men när människor verkligen behöver hjälp, när de mänskliga rättigheterna hotas av det mest avskyvärda av brott, blundar världssamvetet. Bill Clinton, som var president under folkmordet, har i efterhand sagt att han "regret that rwandan thing" och att hälften av offren förmodligen hade kunnat räddas. Det måste framstå som ett hån. Samme Clinton åkte till Srebrenica och kastade ur sig floskler åt de efterlevande.

Det som upprör mest är hyckleriet. Om världens ledare inte vill stoppa folkmord, framför allt i Afrika, säg då det och riv konventioner som säger att världen ska ingripa när människor utsätts för folkmord. Säg åt de utvalda offren att de får klara sig själva, det hade åtminstone kunnat rädda några av de 2 500 som gömde sig bakom FN på skolan Ecole Technique Officielle i Rwanda i tron om att få skydd men som sedan stod försvarslösa när FN plötsligt gav sig av. Stå åtminstone upp för att ni är fega. För vi vet ju att det kommer att fortsätta. Rwanda har ersatts av Darfur. Och ingen jävel bryr sig.

Frontlines dokumentär Ghosts of Rwanda, i vilken offer, politiker, förövare och militärer på plats kommer till tals, ligger uppe på YouTube i 12 korta delar. Första delen nedan: