tisdag 27 november 2007

När vi bara tittar på


I går visades dokumentären Djävulen kom till häst, en skildring av folkmordet i Darfur från amerikanske Brian Steidles kameralins. Filmen fick nästan blodet att koka av ilska.

Egentligen framkom inga nyheter. Vi vet att människor har skjutits, torterats och bränts till döds. Vi vet att barn har dödats som djur och att hela byar har bränts till grunden. 400 000 döda, 2,5 miljoner på flykt. Det är kalla fakta. Men allt blir verkligare när övergreppen dokumenteras på plats, just där, just då. Bilder förmår engagera. Från en helikopter kunde Steidle fotografera janjawidmilisens härjningar från en by till en annan. Och bara hjälplöst titta på. Han önskade att han såg dem genom ett kikarsikte i stället.

Den sudanesiska regimen förnekar förstås allting. Den förnekar regeringens samröre med – sponsring och träning av – milisen. Regeringsrepresentanter gör ständigt sitt bästa för att få alla bilder att framstå som ”tagna ur sitt sammanhang”. Sex månaders fotografering är förstås inte tagen ur sitt sammanhang.

Ett stort samhälle kan ta en vecka att bränna ned eftersom varje hydda måste tändas på en och en.

Det som upprör mest är kanske inte övergreppen i sig utan omvärldens oförmåga att ingripa. Precis som i Rwanda 1994 skulle det vara möjligt att med ganska enkla militära medel sätta stopp för mördandet. Facit skulle ha kunnat bli hundratusentals räddade människoliv. Men precis som i Rwanda ägnar sig omvärlden åt att diskutera huruvida ”konflikten” lever upp till definitionen av ett folkmord. Bara då måste man ingripa. De människor som slaktas i Darfur bryr sig nog jävligt lite om huruvida deras förestående död är en del i ett folkmord eller i en etnisk konflikt.

Alla politiker ser till sina hemmaopinioner. För Bush skulle nya militära äventyr inte vara önskvärda. Afghanistan och Irak kostar för mycket. Även om Steidle och andra lyckades samla många till demonstrationer i USA är det osannolikt att Darfur ger amerikanska politiker någon opinionsmässig boost. Möjligen lite tillfällig goodwill, men det vinner man inga val på. Och valrörelse är det som bekant nästan alltid i USA. Samma logik gäller Europa. Att rädda livet på 400 000 människor är bisarrt nog inte av tillräckligt intresse.

Och Afrikas egen union, AU, har varit lika passiv som FN var under folkmordet i Rwanda. De finns på plats, men de lyfter inte ett finger för att rädda liv. Enligt Steidle har AU till och med hemligstämplat hans rapporter om folkmordet. Det är som om alla skäms för att de inget gör vilket gör att de mest ägnar sig åt att det inte ska synas hur lite de gör. I FN ska allt gå sin gilla gång. 17 resolutioner om Darfur har antagits, men den sudanesiska regimen säger nej till en FN-ledd styrka till Darfur. Klart att de gör! Regeringen leder ju mördandet! Borde de allierade ha bett tyskarna om lov innan de befriade koncentrationslägren?

Det är lätt att förlora hoppet om det så kallade världssamfundet när man ser en sådan här skildring. Man inser att världen fungerar exakt likadant efter alla folkmord som den gjorde innan begreppet ens var fött. Våra ledare håller fina tal i FN inför alla TV-kameror men fegar ur varje gång det blir skarpt läge. FN har gjort bort sig gång på gång, legitimiteten för denna ineffektiva och handlingsförlamade jättekoloss är borta. Det krävs något nytt, en demokratiernas allians som förbehåller sig att ingripa för att förhindra folkmord. Terrorregimer som den sudanesiska förtjänar inte omvärldens erkännande, folkrätten borde ersättas med en människorätt. Stater har ingen automatisk rätt att existera. Människor har det.

Not: Samtliga bilder från Brian Steidle.

1 kommentar:

www.viktoriatomic.se sa...

Såg denhär filmen igår, kunde inte hålla inne med tårarna.. det är så otroligt vidrigt! Man blir förbannad på att detta får fortlöpa.