Nedslag i Sverige 2015

Asylinvandringen sägs, om vi får tro public service och Aftonbladet, bidra med ett veritabelt kompetensregn över Sverige. Men om det är någonstans det behövs kompetens just nu, är det i riksdag, regering och statliga myndigheter.

Vart tog kompetensen vägen? Professionalismen? De sansade rösterna? Någon har sagt att dagens politiker är för unga. Och ja, Gustav Fridolin är fortfarande lillgammal, Ebba Busch Thor har inte ens fyllt 30, Jimmie Åkesson är inte heller lastgammal. Många makthavare går direkt från ungdomsförbundet och in i rikspolitiken utan att ens ha snuddat vid den riktiga arbetsmarknaden. Många har praktiskt tagit vuxit upp i politikens väldigt speciella värld.  Det påverkar förstås ens bild av samhället om man alltid har betraktat det från fönstret på en partilokal.

Men det tycks även finnas en kompetensbrist hos landets myndigheter. Polisen har varit en dysfunktionell myndighet i många år, och omorganisationen verkar tyvärr inte ha förbättrat någonting.

Att situationen i Sverige är så pass dyster just nu underlättas inte direkt av att rikspolischefen heter Dan Eliasson (han som blev så stormförtjust åt att Polishögskolan numera huserar på Södertörns lekskola), att landets kanske sämst fungerande myndighet Arbetsförmedlingen leds av sossen Mikael Sjöberg som dissar vissa politiska partier på Twitter och slutligen att Migrationsverkets chef är Anders Danielsson, en man som enligt egen utsago går omkring och "är Anders". Förtroendet för några av landets viktigaste myndigheter är inte på topp.

Om som någon från tidigare generationer satte sig i en DeLorean och reste in i framtiden, till Sverige 2015, skulle personen förmodligen drabbas av något slags psykisk kollaps. Därefter sätta sig i bilen raskt som tusan och återvända hem.

Och det här känns bra?

Att svenska folket inte får veta vad FRA sysslar med, eller om det ens är lagligt, är illa nog. Nu visar DN dessutom att denna hemliga myndighet, vars officiella uppdrag det är att spana mot yttre säkerhetshot, har dålig koll på sin egen IT-säkerhet.

"Pinsamt", tycker myndigheten själv. Oroväckande, skulle jag snarare säga. FRA ska vara den myndighet som skyddar oss från yttre hot. Den ska upptäcka saker innan de sker och de ska göra det tidigare än alla andra. FRA ska tillsammans med världens främsta spionmyndigheter hålla oss säkra. Det är det officiella uppdraget (vi vet dock att FRA inofficiellt ägnar sig åt att massövervaka vanliga medborgare i nära samarbete med bland andra NSA och GCHQ).

Om denna myndighet inte ens kan skydda sina egna datorer från intrång får det mig att fundera lite över hur bra FRA egentligen är på sitt officiella uppdrag...

En jämställdhetsmyndighet på gång?

Regeringen tillsätter en ny jämställdhetsutredning. Senast det begav sig var 2005. Då föreslog utredaren en jämställdhetsmyndighet.

Denna gång kan en sådan bli verklighet. Alla politiker gillar nya myndigheter och just en jämställdhetsmyndighet skulle särskilt glädja det statsfeministiska Folkpartiet.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm tycker att det "är dags att ta ett samlat grepp för en utvecklad och modern jämställdhetspolitik". Tvång och politiska pekpinnar har blivit synonymt med "modernt" minsann.

Det utredaren ska titta på är de jämställdhetspolitiska målen, hur jämställdheten mellan kvinnor och män har utvecklat och hur arbetet kan effektiviseras. Det finns i vanlig ordning inget utrymme för att vara kritisk mot målen i sig.

Utredningen ska presenteras den 15 augusti 2015. Då kan en förmodad rödgrön regering inrätta en ny myndighet med stöd i en utredning tillsatt av Alliansen. Är det inte härlig svensk konsensus, så säg.

Det dramatiska jobbet som handläggare

"Det finns jobb som få av oss skulle orka med mentalt", inleder Anna Dahlberg i Expressen. De jobb hon syftar på är handläggare på Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten. Tuffa jobb som någon måste göra, menar Dahlberg och tillägger: "Tänk att sitta med dessa människoöden i ena handen och lagboken i den andra."

Ja, tänk. Men är det inte vad nämndemän och domare gör varje dag? Och i viss mån även poliser? Tillhör de inte gruppen "oss"? I tings- och hovrätter fattas beslut som verkligen kan vända en människas liv upp och ned och förändra allt. Ändå skulle få av oss vilja ha det på något annat sätt.

Det är säkert så att ett arbete som går ut på att bara tycka saker och sätta dem på pränt i en kvällstidning inte är fullt lika påfrestande som det som handläggare på en hårt pressad försörjningsstödsenhet där klienter skriker, gråter och skäller ut dig efter noter när de får ett beslut de inte gillar.

Men handläggare är inte något slags annorlunda människor. De är tvärtom väldigt normala. Precis som en polis måste lära sig att inte ta åt sig av busets alla invektiv, måste en handläggare stå för sitt beslut och sakligt argumentera för det, oavsett vilken frustration som pyser ut från den sökande. Det kallas professionalitet och är ingen övermänsklig egenskap utan tvärtom ett krav inom alla yrken (även om långt ifrån alla lever upp till det).

Dahlberg tar emellertid upp någonting viktigt, nämligen vikten av gränsdragningar. Migrationsverket gör dem hela tiden, socialtjänsten likaså. Ansökningar handläggs. Lagstiftningen tolkas. En bedömning görs. Beslut levereras.

Migrationsverket är förmodligen, jämte Arbetsförmedlingen, Sveriges medialt mest utskällda myndighet. Om vi ska gå efter mediebilden tycks myndigheten vara befolkad av enbart hjärtlösa och empatistörda handläggare vars främsta mål i livet är att leverera det mest isande avslag över huvud taget möjligt. Och efteråt äter de tårta, det har vi ju hört.

Dess kritiker begår dock misstaget att använda sin egen politiska övertygelse när de tolkar myndigheternas handläggning. Givetvis finns enskilda fall där Migrationsverket kan kritiseras (detsamma gäller för övrigt alla myndigheter i Sverige som mottar och bedömer ansökningar av något slag). Men utomstående som kritiserar enskilda beslut bortser ofta från 1) lagstiftningen och 2) att det är riksdagen och inte myndigheten själv som är ansvarig för densamma.

Den som söker försörjningsstöd vill naturligtvis ha de pengar den söker. Men det är långt ifrån kravlöst. Den som söker sjukpenning önskar naturligtvis få sin ansökan beviljad. Men Försäkringskassan har vissa krav som måste vara uppfyllda. Och Migrationsverket följer faktiskt bara lagen. En enig riksdag har bestämt att Sverige inte ska ha fri invandring, vilket gör att den som vill stanna i Sverige under längre tid måste ansöka om detta.

Kritiken blir ofta väldigt generell. Då är frågan är vad alternativet till begränsningar är. Inga begränsningar alls? Bifall till allt så att alla blir nöjda och glada?

Bilden av handläggaren som någon annan - extra stark eller särskilt känslokall - är lite besvärande. Ty de människor som handlägger medborgarnas ansökningar, om vad det än må vara, är inte märkvärdigare än du eller jag eller Anna Dahlberg. De tillhör "oss".

Pengar utan mål

En procent av BNP. Så mycket brukar svenska politiker, minus Sverigedemokraterna, anse ska gå till bistånd i andra länder. Vad som händer med pengarna följs däremot inte upp.

Det är ganska talande att det har satts ett mål för hur mycket pengar som måste skänkas bort, inte vad som ska uppnås med pengarna. Politikerna arbetar alltså inte målstyrt utan börjar i andra änden. Det är inte konstigt att resultaten uteblir och pengarna bara försvinner.

Sida har erkänt att många av myndighetens projekt är luddiga, och att vetskapen om huruvida de ens existerar i verkligheten är begränsad.

Detta är ett sanslöst sätt att hantera närmare 40 miljarder kronor årligen. Men svenska politiker, från höger till vänster, är mer intresserade av att kunna säga att Sverige är en stor biståndsgivare än att de uppnår något för alla miljarder.

Etiken i politiken

Etiken i politiken har blivit ett hett diskussionsämne igen. Det gläder mig. Jag ogillar mediedrev, men här ångar medierna på mot ett system, inte en enskild person.

Riksdagsmännens frikostiga villkor har varit föremål för granskning tidigare. Men det är först nu som vi ser flera medier haka på samtidigt om hur skattepengarna rullar i statlig verksamhet. Det bloggas. Det pratas på arbetsplatser. Folk verkar uppriktigt förbannade.

Jag antar att vi får tacka gubbarna och tanterna på Tillväxtverket för att de genom sin vidlyftiga represenation satte bollen i rullning. Nu har kvällspressen spejarglasögonen på. Lita på att det kommer att dyka upp mer.

Frågan handlar inte primärt om att hänga ansvariga, vare sig det är generaldirektör Christina Lugnet, minister Annie Lööf eller någon annan. Den handlar om att personer som försörjs med offentliga medel behöver inse att de faktiskt måste förtjäna medborgarnas förtroende.

Den fartblindhet som uppvisas är ofta förbluffande. Riksdagspolitiker, generaldirektörer och andra högt upp i den politiska förvaltningen lever ett privilegierat liv. Många har aldrig levt ett vanligt liv utan kommer in i partipolitiken via ungdomsförbundet (se Annie Lööf) och får därefter tillgång till maskineriets hela privilegiesystem. Avståndet till den vanlige medborgaren blir stort, förståelsen för dennes villkor ytterst begränsad.

Problemet är inte att man inte utkräver ansvar i politikens värld. Ansvar pratas det ständigt om. Problemet är att den som bär ansvaret inte får se några konsekvenser. Man sparkar inte gärna folk i denna speciella och skyddade värld. De ansvariga omplaceras. Får andra uppdrag. Hålls i statens skyddande famn. I ett privat företag hade de åkt ut med huvudet före om de misskött sig grovt.

Den skyddade verkstad som statlig verksamhet ofta är behöver öppnas upp, gärna ryckas upp med rötterna. Annars kommer det omtalade politikerföraktet att fortsättas frodas. Och ingen kan då hävda att det inte är välförtjänt.

En välkommen diskussion

Pengasnurren på Tillväxtverket har fört det goda med sig att politiker nu pratar om att ändra de privilegierades villkor.

Dels förs nu frågan om generaldirektörers förmåner upp på agendan. Det är ett välkänt faktum att personer inom den politiska sfären aldrig får sparken utan endast omplaceras när de misskött sitt jobb. Följdriktigt får Christina Lugnet, avsatt GD för Tillväxtverket, behålla både fri lägenhet i Stockholm och månadslönen på 91 000 kronor. Hon har skrivit ett avtal med staten som går ut först 2015 och kan därför inte få kicken i reell mening.

Till dem som reagerat för centerpartisten Anders W Jonsson. Han hoppas att den pågående utredningen om riksdagsledamöternas generösa villkor ska kunna bli vägledande för all offentlig verksamhet. Förutsatt att den kommer fram till att några ändringar ska ske, vill säga.

En riksdagsledamot som suttit i tre mandatperioder, 12 år, och under eller före sista året passerat 50 får riksdagspension livet ut. Kan den slapphänta hanteringen av skattepengar på Tillväxtverket bidra till en diskussion även om riksdagsledamöternas inkomstgaranti är det bara att välkomna. En förändring behöver ske.

Tidigare bloggat i ämnet:
Frälset

Lugnet själv

Christina Lugnet, kritiserad generaldirektör för Tillväxtverket, entledigas från sin post efter den kostsamma middagen på Grand Hôtel och stora utgifter på både spa och vinprovningar.

Det är ovanligt att regeringen entledigar en generaldirektör efter en skandal. Annie Lööf har visat handlingskraft.

Men Lugnet kan vara lugn. Eftersom hon har tre år kvar på sitt förordnande kommer hon att få andra uppgifter inom regeringskansliet. I politikens värld får man nämligen aldrig sparken. Man byter bara plats.

Myndighetsiver

Sedan Alliansen tillträdde 2006 har 55 nya statliga myndigheter startats. De flesta, 32 stycken, har sitt säte i huvudstaden.

Det rör sig delvis om hopslagningar och ett antal myndigheter har också lagts ned. Men det är ändå tydligt att Alliansen inte är sämre på att starta kostsamma statliga myndigheter än Socialdemokraterna.
Och då var det minsann lätt att kritisera sossarna för att låta staten svälla.

SVT:s vinkling är förstås att det är orättvist att så många myndigheter får sina kontor i Stockholm - inte om det verkligen är nödvändigt att regeringen startar nya myndigheter på löpande band.

Någon som har koll på hur många de är nu?

Traumat fortsätter

Det är över 16 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk på väg från Tallinn till Stockholm. Det var den värsta fartygskatastrofen i väst sedan kriget med 852 omkomna, varav 501 svenskar. 137 överlevde och en många av dem lider fortfarande av sviterna efter katastrofen.

Efter en traumatisk händelse är efterspelet oerhört viktigt. Om huset har brunnit ned vill man veta hur branden uppstod. Om en anhörig dör vill man veta varför. När ett flygplan kraschar börjar man med att leta efter de svarta lådor som avslöjar vad som sagts i cockpit och hur piloterna handlat. Om ett stort passagerarfartyg förliser och tar med sig hundratals människor i djupet borde man rimligen vara intresserad av att veta orsaken till haveriet. I fallet Estonia kom emellertid de tre P:na (Pengar, Prestige och Politik) i vägen för detta och det vi fick var en gemensam haverikommission som var helt inriktad på att skademinimera, det vill säga hålla regeringar, myndigheter och även rederiet ansvarsfria. Resultatet blev en såväl motsägelsefull som intetsägande slutrapport. Den gemensamma haverikommissionen har faktiskt inte förklarat varför Estonia sjönk. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck slår runt, kapsejsar. Estonia lade sig på sidan och sjönk.

Sten Tolgfors har tidigare hävdat att det inte finns något som indikerar att vi inte har fått sanningen om Estonias haveri. Det är förstås struntprat. Alla som läser haverikommissionens slutrapport ser de omfattande bristerna. Det är en politisk rapport. Kommissionen har bestämt sig för ett scenario och sedan letat stöd för detta (Carl Bildt bestämde sig tämligen omgående för att fartyget sjönk p.g.a. ett konstruktionsfel). Vittnesmål har pusslats för att passa de tidsangivelser och de händelser som kommissionen anser vara korrekta. Uppgifter som avviker från denna linje, och de är många, har strukits eller lämnats utan kommentar. I vissa fall blir det nästan komiskt. Som att kommissionen hävdar att visiret föll av och drog med sig rampen i fallet - trots att rampen sitter på plats på vraket (endast marginellt öppen). Eller som att kommissionen påstår att vatten kom in på bildäck och sedan rann ned i hyttsektionen under (däck 1) - trots att inga överlevande har vittnat om något vatten ovanifrån i trapphusen (de vittnar om vatten underifrån).

Hemlighetsmakeri gäckar fantasin och föder konspirationsteorier. Det är således helt och hållet de svenska, finska och estniska regeringarnas fel att teorierna kring Estonias förlisning ständigt får ny näring. För alla som påverkats av katastrofen skulle en oberoende utredning kunna fungera som ett avslut och ge oss alla de svar som finns tillgängliga på Östersjöns botten.

Bloggat tidigare om turerna kring Estonia:
15 år senare
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Vad var det vi sa?

En anledning att inte koppla in kablarna till FRA har hela tiden varit att uppdraget kan ändras. Att det kan utvidgas av framtida makthavare och därmed kränka den personliga integriteten och i förlängningen de mänskliga rättigheterna på ett ännu grövre sätt.

Nu vill regeringen lägga säkerhetsorganen CSEC och Sitic under FRA. Det kanske är en bra idé, kanske inte. Att börja flytta över nya känsliga funktioner från andra myndigheter till FRA så här kort efter att lagen röstats igenom efter lång och het debatt, är emellertid rätt arrogant. Men så har ju försvarsminister Tolgfors aldrig riktigt varit intresserad av motståndarnas argument när FRA har kommit på tal...

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Förmågan att inte se

Forum för Levande Historia mötte väldigt lite kritik så länge myndigheten ägnade sig åt att informera om nazismens härjningar. Men när nu myndigheter vidgar perspektivet och, helt i enlighet med sitt uppdrag, även informerar om kommunismen, ja då är vänsterfolket inte så glada längre. Minns ni debatten om myndighetens vara eller icke vara och känsligheten hos somliga att lära om kommunismens brott?

Härnäst väntar en utställning (Middag med Pol Pot) om de röda khmerernas "Demokratiska Kampuchea", terrorstaten Kambodja under Pol Pots ledning.

Nedanstående film, via SvD:s ledarblogg, är en spark i skrevet på alla som inte ville se vad som verkligen pågick. För att komma från en statlig myndighet känns reklamfilmen minst sagt uppkäftig och vågad. Det visar att det åtminstone har hänt en del i Sverige under de senaste 30 åren.

Filmcensuren försvinner?

Den före detta generaldirektören för den svenska filmcensuren (fint kallad Statens biografbyrå) Gunnel Arrbäck, ville avskaffa sin egen myndighet. Hon lyckades inte. Men nu tycks vuxencensuren äntligen vara på väg bort.

En utredning föreslår att Statens biografbyrå avskaffas. Det är inte en dag för tidigt. I praktiken har den svenska filmcensuren gjort mycket lite väsen av sig de senaste 10-15 åren. I praktiken kommer vi därför knappast att märka någon skillnad. Men staten ska inte bedriva censur, principiellt är avskaffandet av denna tramsmyndighet därför viktigt. De enda som lär ha några invändningar är förmodligen en och annan kristdemokrat.

Med Guds hjälp och lite vodka

Socialdemokraterna har brytt sig för lite om integriteten. Därför vill Mona Sahlin inrätta en integritetsombudsman. För att travestera Aeroflots högst inofficiella slogan "Med Guds hjälp och lite vodka" kan man säga att socialdemokraterna går efter devisen "Med Partiets hjälp och en ny myndighet". Då löser det sig alltid.

En integrationsombudsman hade såklart inte gjort saken varken bättre eller sämre vad FRA-frågan beträffar. Kritiken fanns redan från så många olika håll, politikerna valde bara att inte lyssna på den. Socialdemokraterna tog tillfället i akt att leka integritetsförsvarare när kritiken mot FRA-lagen var som hårdast, vilket förstås mest handlade om ett sätt att vinna enkla poänger mot regeringen.

Folkpartiledaren Jan Björklund slår sig plötsligt bröstet för att hans parti hade ett fåtal kritiker till den FRA-lag som Björklund själv tyckte var så bra. Det måste onekligen kännas märkligt att i dag hyllas av sin partiledare efter att tidigare ha utpekats som rena svikare. Folkpartiet går på socialdemokraternas linje och föreslår en integritetsinspektion. Det är parodiskt. Björklund tyckte att den första FRA-lagen var bra men vill ändå ha en särskild myndighet för att undvika övergrepp på människors integritet i framtiden. Centerpartiet påstås vara inne på samma linje. Detta är bara trams. Vad Sverige behöver är ett arbete för att stärka integritetsskyddet i den svenska grundlagen och en författningsdomstol som kan granska om de lagar som stiftas, uppenbarligen inte sällan utan att riksdagsledamöterna är medvetna om konsekvenserna, bryter mot grundlagen.

Om den föreslagna integritetsmyndigheten blir verklighet, vad säger att svenska politiker skulle lyssna på dess eventuella kritik när de kunde skita så fullständigt i vad Advokatsamfundet, Journalistförbundet, jurister, tekniker och många, många andra hade att säga om den första FRA-lagen? Politikerna lär även i fortsättningen eftersträva ett löst koppel när lagstiftning och kontroll krockar med värnandet av människors integritet. Det kommer att komma fler lagar, var så säker. Kampen varken börjar eller slutar med FRA.

Ett sätt att rättfärdiga sin egen existens

Det är problematiskt med statliga myndigheter som bedriver historieundervisning. Det är ännu mer problematiskt med statliga myndigheter som propagerar för sin egen existens genom att slänga ut vinklade undersökningar.

1997 gjordes en undersökning som visade att bara 7 av 10 svenska skolungdomar var helt säkra på att Förintelsen ägt rum. Resultatet tolkades som en röd blinkande varningslampa. Betydde detta att 3 av 10 skolelever skulle kunna vara målgrupp för nazistisk propaganda? Något måste göras, tyckte den sittande regeringen och gjorde som sittande regeringar i Sverige brukar göra: de startade en myndighet - Forum för levande historia (FFLH). Dessförrinnan fick vi ta del av boken Om detta må ni berätta, en lättläst bok som kunde beställas lite överallt och till slut hade skickats ut till miljoner svenska hushåll.

Att göra som DN och tolka resultatet av den där tidiga undersökningen av skolelevernas kunskap om Förintelsen som ett tecken på kritiskt tänkande kanske inte är helt klockrent. Det har gjorts senare försök att se hur svenska skolelever tolkar information om Förintelsen på nätet, vilka sajter de söker på när de ombeds leta information i ämnet. Resultatet, om än begränsat i sin representativitet, visade att eleverna surfade in på de mest lättåtkomliga sajterna utan att märka att vissa av dem var förnekarsajter. Det är därför väldigt svårt att veta varför 3 av 10 elever svarade som de gjorde i en enkät för 11 år sedan.

Följderna vet vi. FFLH kom till världen och påbörjade sitt arbete om Förintelsen. Kritiken har varit ganska ljummen eftersom det trots allt bara var nazismen som "drabbades" av myndighetens arbete. När kommunismen lyftes in i bilden (även om fokus fortfarande är brotten under hakkorset), ilsknade vänsterhistoriker till och krävde att myndigheten genast ska läggas ned.

FFLH är emellertid inte nedläggningshotad. Ändå anser uppenbarligen myndigheten att den behöver motivera sin existens, denna gång genom en ungefär lika missvisande enkät som den där för 11 år sedan. Nu har svenska lärare fått svara på en rad kunskapsfrågor och resultatet visar enligt FFLH att de är dåligt informerade om nazismen och Förintelsen.

En av frågorna lyder: Vilket av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?

Det finns sju alternativ och bland dem hittar vi Gulag, Dachau, Bergen-Belsen, Chelmno och Treblinka. Det är tydligen här många lärare har snavat. Nu kommer vi in på detaljer, detaljer som det kanske inte är så oerhört viktigt att alla lärare kan utantill. Visst kan det vara rimligt att känna till skillnaden mellan Gulagarkipelagen och de nazistiska utrotnings- och koncentrationslägren. Men varken Dachau eller Bergen-Belsen var läger byggda huvudsakligen för att mörda judar. De var inga förintelseläger som Treblinka, som hade som enda uppgift att mörda så många judar som möjligt som samlats ihop från polska getton. Chelmno kanske inte alls borde kallas ett läger. Det var här som de berömda gasbussarna användes på en storskalig nivå, men operationen utfördes i en byggnad och en ansluten lastbil och inte i något "läger".

Mest känt i sammanhanget är förstås ett annat läger. Många skulle nog kunna tänka sig att svara Auschwitz på frågan ovan. Men inte heller det vore egentligen ett helt korrekt svar. Auschwitz byggdes nämligen inte alls för judar utan för politiska fångar och krigsfångar. Lägret utvecklades sedan till ett stort fångläger, ett slavarbetsläger (Monowitz) och samtidigt det mest dödliga av nazisternas förintelseläger (Birkenau).

Frågan är om allt detta spelar någon roll när det handlar om att lära ut mänskliga värden i grunskolan. För det är trots allt vad berättelsen om Förintelsen innerst inne handlar om, inte definitioner eller statistik. Och där kan många duktiga lärare göra storverk utan att känna till detaljerna i den slutgiltiga lösningen.

Tidig modell för staden Auschwitz: en tysk bosättning i öst.
Planen övergavs och Auschwitz blev senare ökänt för något helt annat.

Rensa i ogräset

Regeringen har lagt ned ett antal myndigheter (exempelvis Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten) och slagit samman andra för att effektivisera verksamheten. Men det finns mycket mer att göra.

En borgerlig regering ska inte som socialdemokraterna falla i myndighetsstartarträsket och tillfredsställa särintressen genom att ge dem en egen myndighet. Regeringen bör i stället arbeta med gallringssågen. Jobbigt, kanske någon invänder. Myndighetsogräset har ju blivit så pass högt och otillgängligt vid det här laget.

Men det finns ett enkelt sätt när man väl har lyckats ta reda på vilka alla de statliga myndigheterna är: skicka ut ett brev och ge dem x antal månader att beskriva sin verksamhet och motivera sin fortsatta existens. Sätt därefter en grupp kritiskt lagda personer att bocka av vilka som är relevanta för oss medborgare att ha kvar. Detta kommer att minska ogräset betydligt.

Sedan gäller det övervaka så att det inte växer sig högt igen...

Anders Wik: Visst kommer även svenskar avlyssnas

Hemma igen från Beijing efter att ha slarvat bort passet på Beijings flygplats och tvingats rota igenom resväskan i panik, fått vänta i evigheter på samma väska på Arlanda och sedan krånglat med flygbussarna, som numera säljer sina biljetter i informationsdisken där turisterna trängs för att samtidigt få hjälp. Äntligen också utsövd efter att ha varit sjukt jetlaggad i går kväll.

FRA-stormen blåser vidare. I dag skriver den före detta överdirektören på FRA, Anders Wik (ni minns den Wik som tidigare erkände for piratpartiets Rick Falkvinge att FRA sysslat med olaglig spaning) på DN Debatt och gör sitt bästa för att släta över och avdramatisera. Men effekten blir faktiskt den motsatta för Wik erkänner en rad saker samtidigt som han ger sken av att vara synnerligen naiv. Vi ska lita på våra myndigheter, punkt slut. Wik går så långt som att påstå, att om FRA mot förmodan skulle få i uppdrag att spana på inrikestrafik, skulle myndigheten säga nej. Jag tar mig för pannan. Förväntas vi andas ut på grund av denna fånigt naiva inställning hos en före detta överdirektör för myndigheten i fråga...? Förväntas vi också tro att människorna som sitter på FRA är mer än vanliga människor och därför inte är nyfikna och skvallerglada som alla andra?

Myndigheter ska följa direktiven från sina uppdragsgivare, det skulle bli väldigt svårt för politiker att driva igenom sin politik annars. Att FRA på egen hand (med omtanke om det integritetsälskande svenska folket...?) skulle avstå från att utföra de uppdrag myndigheten ålägger dem, är inget annat än fullkomligt skitsnack. Lita på oss, är budskapet. Det har sällan känts så krystat.

En vanlig invändning mot FRA-motståndet är att dylik spaning har funnits sedan länge och således inte utgör något nytt hot mot vår integritet. Bara för att det begåtts fel tidigare, ska vi då inte bry oss om att felen fortsätter att begås? Det är en märklig logik. Det är dessutom mer än lovligt naivt att som Anders Wik bara buga och lita på att myndigheten inte gör något som den inte borde, det vill säga lyssna på inrikestrafik. Det är lika dumt som att tro att polisen vid avlyssning alltid kasserar överskottinformation.

Wik erkänner emellertid att visst kommer även svenskar att avlyssnas. När trafik från utlandet till Sverige avlyssnas och det sitter en svensk i andra änden, blir naturligtvis svensken avlyssnad. Det är också lite komiskt att se hur försvarare av FRA-lagen hela tiden försöker tona ned vad FRA egentligen kan göra i praktiken. All utländsk trafik till Sverige kan inte övervakas och av den bråkdel trafik som ska övervakas kommer av praktiska skäl endast "en ytterst liten del" behandlas. Genom den argumenationen undergräver förespråkarna själva existensberättigandet för FRA, myndigheten beskrivs som en mycket begränsad företeelse som bara har möjlighet att spana på en bråkdel av all information. Låter det som ett effektivt sätt att bekämpa terrorism?

Det absolut viktigaste är emellertid detta:
FRA-lagen ska inte bara ses för vad den är i dag utan för vad den öppnar för i framtiden. Så är det med all lagstiftning; vart leder den oss om 10, 15 år? Vilka dörrar sparkar den upp? Det är därför vi medborgare alltid måste vara på vår vakt mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten och andra frågor som rör grundläggande rättigheter. Rätten till personlig integritet är en sådan grundläggande rättighet. Det är principiella frågor, något fåntrattarna i Sveriges riksdag inte verkar förstå sig på.

När det gäller yttrandefrihet börjar politiker med att förbjuda yttrandet av rasistiska åsikter, något de flesta avskyr och därför få bryr sig om att försvara ur yttrandefrihetssynpunkt. Sedan är stigen öppnad och framtida politiker kan välja att ta korta eller långa steg mot fortsatta inskränkningar - ty när det gäller vad som anses kränkande åsikter beror svaret helt och hållet på vem som får frågan. Samma problematik gäller friheten på Internet. Där börjar det med att spärra sidor som innehåller barnporr, något ytterst få protesterar mot. Därmed är stigen öppnad och politiker kan föreslå att alla möjliga sajter, som enligt dem anses kränkande, ska spärras. Så har också skett.

Tricket är: beträd aldrig stigen.

Vakans på FRA

Som en kort uppföljning till FRA-demonstrationen kollade jag upp FRA lite närmare. Deras hemsida är i dessa dagar i princip ett långt försvarstal för propositionen "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" (= FRA-lagen), där alla "missuppfattningar" reds ut.

Överdirektör Anders Wik har erkänt att myndigheten sysslat med olaglig spaning sedan 1976, ett erkännande som Piratpartiets Rick Falkvinge har inspelat. Fast Wik är inte överdirektör längre. Intressant nog är platsen som överdirektör på FRA numera vakant...

Virtuell skatt

Den som tjänar pengar genom att växla in virtuell valuta i exempelvis Second Life är skyldig att betala moms, infomerar Skatteverket. På grund av anonymiteten har dock myndigheten ingen aning om hur detta ska kunna kontrolleras. Kanske borde Skatteverket helt enkelt öppna ett kontor i Second Life och hoppas på det bästa?