Kan något läras av Utøya?

På tvåårsdagen av Anders Behring Breiviks massaker på Utøya ställs åter frågan vad vi, samhället, politikerna kan lära av det inträffade. Frågan är naturlig att ställa efter en stor nationell tragedi, men jag tror att många ställer den rent reflexmässigt. Vissa har tydliga politiska motiv för att göra det.

Det som hände i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 var något unikt i norsk historia. Polisen har fått hård kritik för sitt senfärdiga agerande den där dagen. Kritiken är inte alls felaktig. Men vi måste samtidigt komma ihåg att ingen hade kunnat förbereda polisen, eller det norska samhället, på Breivik. Det är väldigt lätt att i lugn och ro granska händelserna i efterhand. Väl i händelsernas centrum, mitt i kaoset, kommer människor alltid att fatta icke perfekta beslut.

En nationell katastrof är sällan den andra lik. För Sverige var Estonias förlisning 1994 inte bara en katastrof till sjöss utan också ett politiskt haveri på alla nivåer. När tsunamin slog in över semesterfirande svenskar på thailändska stränder tio år senare hade svenska myndigheter åtminstone lärt sig att anhöriga generellt föredrar att få hem sina döda för begravning. Identifieringsarbetet prioriterades.

Men regeringen fick hård kritik för att UD arbetade alldeles för långsamt. Nästa gång något händer många svenskar i fjärran land kommer rimligen lärdomar om behovet av ett snabbt ingripande ha dragits. Men då kommer förmodligen någon annan del kollapsa. Själva grejen med stora katastrofer är nämligen att de kommer oväntat, utan förvarning. Och då hjälper sällan manualer från tidigare händelser.

Under dagen har minnesceremonier hållits. Offren har hedrats. Detta lär bli en återkommande händelse varje år. Människor har behov av ceremonier. De ger någon sorts trygghet. De ger såväl offer som efterlevande en röst. Men det är samtidigt värt att fråga sig varför dessa ceremonier blir så viktiga när många har dött samtidigt. Varje dag förlorar någon en nära anhörig. Det är sjukdomar, självmord, trafikolyckor, försvinnanden. Men inga ceremonier.

Jag tror att vi skulle göra gott i att tona ned dessa stora politiska och mediala sorgemanifestationer och i stället fokusera på att varje person som förlorat en nära anhörig och drabbats av sorg, må det vara i en singelolycka eller i en händelse med många offer, får det stöd han eller hon behöver. I den personliga sorgen är vi alla ensamma.

Tio år senare

För tio år sedan omkom min far och bror i en olycka. På ett ögonblick blev livet för oss efterlevande helt annorlunda. Det har varit tio år av sorg, ilska och frustration men också av kärlek, vänskap och nyfunnen livsglädje.

Under dessa tio år har jag lärt mig mycket, men den största lärdomen är nog att livet kan bli bra igen efter en traumatisk händelse - ja, till och med bättre än det var innan. Det var en helt orimlig tanke kort efter dödsbeskedet.

Livet går vidare och behöver inte alls bli så tokigt. Det blir bara annorlunda än vad det annars hade blivit. Erfarenheten av en anhörigs död satte för min del ett perspektiv på tillvaron som jag saknat innan. Det har gett mig en ödmjukhet som jag annars hade saknat.

Jag tror att det mesta handlar om inställning. När det ofattbara sker och ens närmaste plötsligt försvinner är den första känslan misstro. När chocken släpper börjar sorgen att komma och med tiden kommer saknaden, som man inte blir av med utan helt enkelt får lära sig att leva med. Alla känslor och sinneslägen är acceptabla, även bitterhet. Men jag tror att det är viktigt att inte fastna i bitterheten utan lyckas lämna den bakom sig.

För mig var det tidigt viktigt att acceptera den nya verkligheten och bara se framåt. Bryta upp från det gamla, skaffa nya bekantskaper och intressen, byta bostadsort. Jag tog mig vidare tack vare min mor och en väldigt speciell vän som valde att kliva in och ställa upp till hundra procent. För detta kommer jag för alltid stå i tacksamhetsskuld.  

Det jag egentligen vill förmedla med denna lite förvirrade text är att det går att ta sig vidare. Även om det inte verkar så i början. Smärta och förluster är en del av livet, och de gör de lyckliga stunderna desto vackrare.

Sorg är ingen sjukdom

Ingen lär ha undgått historien om den man som förlorade sin unga dotter i cancer och blev utförsäkrad av Försäkringskassan ett drygt halvår senare. Självfallet väcker fallet sympati. Men sakfrågan - om sorg är skäl för att vara sjukskriven - är inte enkel.

Som vanligt när kvällspressen kopplas in görs förenklingar av komplexa företeelser. "De får inte sörja sin dotter", skriver Expressen. Sorg är inget man sätter sig ned och gör, ungefär som att läka ett brutet ben eller ta en ibumetin och vänta på att febern ska gå över. Sorg är en process som kan se olika ut för olika personer beroende på vem som har gått bort, hur det gick till och hur livssituationen i övrigt ser ut.

Vissa går tillbaka till jobbet direkt för att komma in i något slags vardag. Även om den är fullständigt förändrad i grunden kan jobbet bli det man behöver för att sysselsätta tankarna med annat än saknad och smärta. Andra behöver månader eller år innan de kan komma tillbaka till en "normal" tillvaro igen och fungera hyggligt.

Sorg är ingen sjukdom. Däremot kan det ge sjukdomsliknande symptom och leda till sjukdom. Trötthet, yrsel, magsmärtor, problem med koncentrationen, brist på matlust, utslag - sorg kan i högsta grad påverka rent fysiskt. Försäkringskassan kunde ha skött ärendet snyggare med lite mer medkänsla för den drabbade, exempelvis genom att kalla till ett personligt möte. Men i sak har inget fel begåtts.

Om vi anser att personer i sorg har rätt att vara sjukskrivna måste vi inse att vi kliver rakt in i en komplicerad gränsdragningsproblematik. Vem avgör när någon drabbats av sorg? Rimligtvis den enskilde själv. Vad kan anses vara ett giltigt skäl för att drabbas av sorg? Ingen skulle tvivla på att en förälder sörjer sitt barn, men är en död farfar lika allvarligt? Räknas husdjur om personen i fråga saknar vänner och familj? Känslan av sorg är så individuell att det blir omöjligt att jämföra personer med varandra. För den som förlorat ett barn är en död farförälder mer ett tecken på livets gång och inte den katastrof som det kanske är för någon som aldrig tidigare drabbats av en personlig förlust.

Det är lätt att börja prata om "sorgpeng" och att en person i sorg måste få tid att läka, men ovanstående exempel illustrerar att det vore väldigt svårt att ta steget fullt ut och klassa sorg som ett sjukdomstillstånd. Sorg är en del av livet och det enda vi kan göra är att som familj, vänner och bekanta efter bästa förmåga försöka stötta dem som drabbas särskilt hårt.

Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."

Att förstå

Historikern Walter Laqueur har uttryckt det bra: "Det finns vissa situationer som är så extrema att det krävs en enastående ansträngning för att förstå deras avskyvärdhet, om man inte själv råkade bevittna dem." Han borde veta. Laqueur, som lämnade Tyskland 1938, förlorade nämligen sina föräldrar i Förintelsen. Således ett offer men ändå inte ett vittne till det fruktansvärda. Kanske har han ägnat sitt liv sedan dess åt att försöka förstå.

Det som inträffade i Norge fredagen den 22 juli 2011 var just en sådan extrem situation som vi inte riktigt klarar av att förstå. Vi är lyckligtvis inte vana vid det. Det är därför programledare i TV:s morgonsoffor famlar efter orden och ställer konstiga frågor. Personer som är vana vid att prata om dagens inrikespolitiska händelser, Juholts mustasch eller höstens klädmode ska plötsligt, med experthjälp i studion, försöka få tittarna att förstå hur man tacklar förlusten av ett barn. Ändå vill vi ju förstå. Vi suktar efter detaljerna i det fruktansvärda. Hur betedde sig mördaren? Vad sade han? Vad ligger bakom?

Att förlora ett barn, hur klarar man det? Man klarar det därför att det inte finns något alternativ till att kliva upp nästa morgon. Livet måste fortsätta, trots smärta, saknad, sorg, bitterhet och alla känslor däremellan. Livet går vidare därför att det måste gå vidare. Men det blir aldrig detsamma. En förälder som förlorat ett ungt barn sade en gång att hon inte gillade uttrycket "börja ett nytt liv" eftersom det lät för positivt. Det var snarare ett annat slags liv det var frågan om. Ett liv hon dessutom inte själv hade valt.

Så kommer det att vara för de dussintals norska familjer som efter initial chock och tvivel, efter begravning och inledd sorgeprocess ska tillbaka till något slags vardag igen. Det är då det verkligt jobbiga börjar, ty det är då man förväntas vara "på banan igen". Födelsedagarna, högtiderna, grannarnas barn som tar studenten, får jobb och gifter sig - alla dessa ständiga påminnelser om vad som kunde ha varit men som aldrig kommer att bli. Det är då förlusten närmast ekar.

Denna process genomgår många människor varje vecka, månad och år i Sverige. Det är anhöriga till personer som dött i sjukdomar eller olyckor, fallit offer för brott eller avslutat sina egna liv alldeles för tidigt. Händelser som ger notiser i tidningarna. Sorgen efter varje människa är unik, men den kan kompliceras av en rad faktorer. Att inte veta varför, att inte ha någon kropp att begrava eller att själv känna skuld till det inträffade kan försvåra sorgarbetet eller förhindra att det över huvud taget uppstår en sorgeprocess. Det meningslösa våld som Anders Behring Breivik stod för blir omöjligt att förstå, än mindre att acceptera. Kanske får vi därför helt enkelt acceptera att vi inte kan förstå.

Livet går ändå vidare på något sätt. Det är människans fantastiska anpassningsförmåga under föränderliga omständigheter som gör att vi faktiskt vänjer oss, kliver upp på morgonen och lagar frukost även när livet har förvandlats till ett helvete vi innan aldrig trodde vi skulle kunna överleva.

Någon har beskrivit hjärtat som ett pussel. Det går visserligen att lägga till nya pusselbitar, men den bit som saknas kan aldrig någonsin ersättas. Det enda rimliga är att försöka göra så mycket bra och positivt av den situation som vi visserligen inte valt själva men som vi ändå hamnat i. Så skapar vi chansen till ett annat men ändock bra liv igen.

Traumat fortsätter

Det är över 16 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk på väg från Tallinn till Stockholm. Det var den värsta fartygskatastrofen i väst sedan kriget med 852 omkomna, varav 501 svenskar. 137 överlevde och en många av dem lider fortfarande av sviterna efter katastrofen.

Efter en traumatisk händelse är efterspelet oerhört viktigt. Om huset har brunnit ned vill man veta hur branden uppstod. Om en anhörig dör vill man veta varför. När ett flygplan kraschar börjar man med att leta efter de svarta lådor som avslöjar vad som sagts i cockpit och hur piloterna handlat. Om ett stort passagerarfartyg förliser och tar med sig hundratals människor i djupet borde man rimligen vara intresserad av att veta orsaken till haveriet. I fallet Estonia kom emellertid de tre P:na (Pengar, Prestige och Politik) i vägen för detta och det vi fick var en gemensam haverikommission som var helt inriktad på att skademinimera, det vill säga hålla regeringar, myndigheter och även rederiet ansvarsfria. Resultatet blev en såväl motsägelsefull som intetsägande slutrapport. Den gemensamma haverikommissionen har faktiskt inte förklarat varför Estonia sjönk. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck slår runt, kapsejsar. Estonia lade sig på sidan och sjönk.

Sten Tolgfors har tidigare hävdat att det inte finns något som indikerar att vi inte har fått sanningen om Estonias haveri. Det är förstås struntprat. Alla som läser haverikommissionens slutrapport ser de omfattande bristerna. Det är en politisk rapport. Kommissionen har bestämt sig för ett scenario och sedan letat stöd för detta (Carl Bildt bestämde sig tämligen omgående för att fartyget sjönk p.g.a. ett konstruktionsfel). Vittnesmål har pusslats för att passa de tidsangivelser och de händelser som kommissionen anser vara korrekta. Uppgifter som avviker från denna linje, och de är många, har strukits eller lämnats utan kommentar. I vissa fall blir det nästan komiskt. Som att kommissionen hävdar att visiret föll av och drog med sig rampen i fallet - trots att rampen sitter på plats på vraket (endast marginellt öppen). Eller som att kommissionen påstår att vatten kom in på bildäck och sedan rann ned i hyttsektionen under (däck 1) - trots att inga överlevande har vittnat om något vatten ovanifrån i trapphusen (de vittnar om vatten underifrån).

Hemlighetsmakeri gäckar fantasin och föder konspirationsteorier. Det är således helt och hållet de svenska, finska och estniska regeringarnas fel att teorierna kring Estonias förlisning ständigt får ny näring. För alla som påverkats av katastrofen skulle en oberoende utredning kunna fungera som ett avslut och ge oss alla de svar som finns tillgängliga på Östersjöns botten.

Bloggat tidigare om turerna kring Estonia:
15 år senare
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Det går inte över på två veckor

"Det här måste tillhöra något av det svåraste en människa kan gå igenom. Ingen tänker i en sån situation att "nu måste jag gå till Arbetsförmedlingen". Därför har vi inom ramen för samarbetet mellan Alliansen startat en utredning."

Dessa Göran Hägglunds ord är så politiker-aktiga att de nästan blir roliga. Tillsätt en utredning bara så löser vi alla problem.

Ämnet i sig är desto mindre underhållande. Det handlar om det uppmärksammade fallet med kvinnan som förlorade sin sjukpenning efter att hon inte inställt sig hos arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son avlidit. Många har upprörts över detta tull synes tanklösa krav på en chockad mor, men Kammarrätten fastslog att det inte fanns någon laglig möjlighet att ge sjukpenning under de första 14 dagarna.

Alliansen har lyssnat och skrider nu till verket. Om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor. Det blir således en så kallad sorgepeng. Det finns flera aspekter i detta, men spontant undrar jag vad denna 14 dagar långa ersättning egentligen innebär i praktiken - och i förlängningen. I ett läge när en nära anhörig dött, i synnerhet om det är ett barn, är två veckor ingenting.

Sorgeprocessen brukar förenklat indelas i olika faser, även om dessa är ifrågasatta och alls icke skrivna i sten. De flesta drabbas dock av en chock när dödsbeskedet kommer, särskilt illa kan det bli om det rör sig om plötslig traumatisk död. Känslor av overklighet och misstro är vanliga, rubbad tidsuppfattning likaså. Därtill kommer alla fysiska symptom som visar att kroppen går in i något slags bearbetningsfas för att kunna hantera det inträffade. Här är dålig aptit, magebesvär, sömnstörningar, total energilöshet vanliga symptom. Det talas ofta om sorgeåret, vilket också det är en förenkling eftersom sorg inte är tidsbunden. Vissa av ovanstående besvär kan pågå i många år.

Ska sörjande människor ha rätt till ersättning under ett helt år? Eller så länge det behövs? Frågan om en "sorgegaranti" har diskuterats tidigare. Men då måste vi enas om vad sorg egentligen är och vad som ska anses allvarligt nog för att få just denna sorgegaranti. Och det är en delvis annan, visserligen intressant, diskussion.

Om inget annat vittnar Göran Hägglunds utspel lite om yrvakna politiker som plötsligt insett att det finns föräldrar i Sverige som förlorat barn.

Ridå

Knäpp gylfen och packa väskorna. EU-superstaten är snart här.

Lissabonfördraget är slutligt ratificerat och påtvingat Europas folk. Det är en dag vi alla nog insåg skulle komma, ändå känns det dystert. Och hopplöst. Vad kommer nu kunna hindra EU från att bli den superstat så många varnat för i decennier? Bollen, som tillfälligt stannades upp, har åter satts i rullning. Marschen bort från den västerländska demokratin kan fortsätta.

Mörkret väntar.

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Släpp inte in sorgen i rättssalen

Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.

Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.

Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.

Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.

Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.

Obegripligt och smaklöst

SVT:s beslut att sända den mördade flickan Englas begravning har rört upp känslor. De allra flesta verkar vara starkt emot detta spektakel och jag är inget undantag i detta fall. Det finns flera argument mot att sända en begravning av detta slag.

Det ena är att Engla inte var en offentlig person under sin livstid. Varken du eller jag visste vem hon var innan hon blev mördad och dök upp som ett fall i media. Hon fanns inte i det kollektiva medvetandet som en kunglighet eller annan kändis hade gjort. Det andra är gränsdragningsproblematiken. Engla är inte det enda döda barnet i Sverige. Hon är inte ens det enda mördade barnet den senaste tiden. Vad säger att de två mördade barnen i Arboga inte "förtjänar" en direktsänd begravning? Vad säger att det inte kommer att dyka upp föräldrar som vill uppmärksamma sina barn genom TV-sända begravningar i framtiden? Vad svarar SVT då? Att Engla var viktigare? Att hon var något slags symbol för alla döda barn? Det är blir ett ohållbart resonemang och föräldrar som har förlorat barn kan uppleva detta som ett hån.

Man kan också fråga sig vem i hela friden som avser att titta på begravningen? Vilken frisk människa kommer att bänka sig vid TV:n för att följa en begravning av ett barn de inte hade någon som helst relation till och som de endast sett några bilder i tidningen av? Om man sänder ett program måste ju avsikten vara att någon ska vilja se programmet. Det har sagts i SVT:s försvar att begravningen kan fungera som någon sorts ventil för människors sorg alternativt vara en möjlighet för utomstående att dela familjens sorg efter sin dotter. Jag skulle vilja vara så oförskämd att säga att om man har behov av att i TV följa en begravning av någon man aldrig träffat, har man kanske upplevt för lite sorg i sitt eget liv.

Hur SVT än agerar efter detta kommer det att bli fel. Alla som betalar TV-licens borde fråga sig om begravningar tillhör public service-ansvaret.

Om att fridlysa sorgen

Förlusten av ett barn är det värsta som kan drabba en människa. Sorgen går inte att begripa för den som inte upplevt den. För den som plötsligt förlorar en anhörig kommer en sak bli uppenbar ganska snart: stöd och hjälp är ingen självklarhet. Sverige är fortfarande dåligt rustat för att möta människor i sorg. Kunskapen är dålig hos läkare och Försäkringskassa och inte minst bland folk i allmänhet. Döden är något vi vill hålla ifrån oss på behörigt avstånd och helst inte prata om. Ännu mindre förstå.

En person som drabbats av sorg ska ha turen att 1) bo på rätt ställe och 2) ha goda vänner som hjälper till. Historierna om hur läkare och myndighetspersonal har bemött människor som just förlorat barn är i visa fall hårresande. Man kan tycka att det borde räcka med folks dumma och föga genomtänkta kommentarer. Sjukvårdspersonal är inte utbildade på sorgearbete, kuratorer och psykologer förstår ofta ingenting. Även präster, hur märkligt det än låter, kan ha svårt att ta till sig vad sorg egentligen är. Sorgen leder inte bara till psykiska besvär, den får också fysiska symptom. Oerhörd trötthet, utslag, huvudvärk, viktminskning, viktökning, svåra magbesvär... Under en sorgeperiod lever kroppen sitt eget liv. I tanken kan man fly undan men kroppens reaktioner går inte att undgå.

Författaren Stefan L Holm föreslår på dagens Brännpunkt att det införs värdighetsgaranti. Denna "sorgegaranti" ska garantera den sörjande en försörjning under sorgeperioden. Förslaget är att garantin ska gälla i fyra månader med möjlighet till förlängning på upp till ett år. Holm hänvisar till "sorgeåret" som skäl och faller därmed för en av de populära myterna om sorg i Sverige. Det uppenbara problemet med detta (säkert mycket välmenande) förslag, är att det inte finns någon enhetlig definition av vad en sorgeperiod är och hur lång den ska vara. Allt beror på vad som har hänt, hur det har hänt och hur den anhörige klarar av det. Att gå sjukskriven är inte alltid en bra lösning. Många tar sig tillbaka till sina jobb så snart som möjligt, kanske på halvtid till en början. Inte för att de försöker låtsas att allt är som det brukar utan för att det inte alltid är särskilt bra för psyket att gå hemma hela dagarna med sina tankar och tårar. Andra klarar sig emellertid inte tillbaka till ett jobb på flera år - om de gör det alls. "Sorgeåret" kan liknas vid ett enda långt vakuum. Men sorgen försvinner förstås inte efter ett år. För många blir det tvärtom värre efter det där första året. Det är då man ska vara tillbaka igen, det är då omgivningen förväntar sig att man ska ha lagt sorgen bakom sig, "gått vidare" och bli sitt vanliga jag igen.

Det behövs ingen särskild sorgegaranti, vad som däremot behövs är ökad kunskap hos sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer och även präster. Även om sorgen efter en anhörig varierar från fall till fall finns det många likheter som alla känner igen sig i. Det går inte att begära att vanligt folk ska förstå hur det är att förlora ett barn, men man kan i alla fall hysa en förhoppning om att de försöker föreställa sig. Att våga prata om döden i vårt präktiga välfärdssamhälle är ett första steg.